Konsten i den gamla kulturstenen Del I Oborrat stenmaterial Sven-Inge Windahl 2016

Konsten i den gamla kulturstenen 

Bildexempel från höglänt skogsmark i Storvretabygden 

Bild och text: Sven-Inge Windahl 

Del I: oborrat stenmaterial

Enkel och vacker stenkonst i Storskogen


i Storvretabygden 

Del I 

Denna den första delen (i en serie om tre) fokuserar den höglänta 

skogsmarkens kultursten, som inte kluvits med borrteknik. 

Text och bild: Sven-Inge Windahl, 2016 

Presentationen är fortfarande en arbetsversioner. Inför en slutredigering går det alltså bra att 

höra av sig till författaren med synpunkter och kommentarer via e-post: 

sveningewindahl@hotmail.com 

Ingående text- och bildmaterial får bara användas för privat bruk! 

I serien Konsten i den gamla kulturstenen ingår ytterligare två delar av 

samme författare: 

Del II : Borrat stenmaterial, 2016 

Del III : Block och Blandat, 2016 

Samtliga presentationer är möjliga att läsa i e-bokform på Internet genom att gå in på 

yumpu.com, (inställning SV) och skriva in windahl i sökfältet.

Inledning 

Inga snälla efterföljare! 

Jag har utnyttjat blockens sista timmar i livet till att samla in information och försöka bygga ny kunskap som kanske 

något breddar och kompletterar den akademiska arkeologins kunskap. Jag har haft en spännande resa i skogsmarken, 

känt mycket upptäckarlust och haft många upplyftande och oförglömliga stunder bland skogens block. 

Kanske borde jag ha varit mera sorgsen. Och kanske borde jag ha sörjt och gråtit mer. Jag skäms en smula för att jag 

haft så roligt och för att jag tvingat blocken att lämna ifrån sig en del information, trots att jag egentligen hela tiden 

vetat att många block levde på nåder och förmodligen inte skulle överleva. Men samtidigt så förstår jag ju att stora 

delar av skogens kultursten har förstörts eller kommer att förstöras oavsett vilket stämningsläge jag haft och oavsett 

vilken information jag hämtat in. Det hade inte hjälpt hur mycket jag än sörjt med blocken. Och då får väl ändå min 

presentation med en nästan ändlös rad av blockbilder med kommenterande texter bli ett äreminne över de 

utrotningshotade blocken i Storvretabygdens höglänta skogsmarker - och därmed också över de människor som bott 

och/eller verkat där under tusentals år. Jag kan inte garantera att jag alltid läst av blockens information på ett 

korrekt sätt. Men jag har i vart fall gett dem en möjlighet att berätta. Att få berätta om sina liv är ett viktigt 

livskvalitetshöjande inslag inom åldringsvården vare sig det gäller människor eller block. Och trots att blockens 

livsöden många gånger är svårtolkade så har jag alltid velat deras bästa. Och det vet säkert blocken efter alla de 

gånger jag besökt dem. De har i slutet av livet i vart fall fått möta en snäll fotograferande människa, som försökt att 

se dem. De som kommer efter mig kommer inte att vara snälla - det förstår jag utifrån vad som tilldragit sig på 

platser där efterföljarna redan presenterat sig.

I. ”Konst i all sin´dar” 

När jag började vandra omkring i höglänt - och bitvis ganska oländig - skogsmark i Storvretatrakten, så 

förvånades jag ständigt över alla märkliga stenfynd, som bara dök upp och ställde sig i vägen för mig. 

Kultursten från gamla stenåldersbosättningar, gammal stenhantering och gammalt stenhuggeri trädde fram 

för att vittna om sin historia eller bara för att få tillfälle att glädja en nutida betraktare. Stenspåren från det 

förflutna är motståndskraftiga mot tidens tand och kan fortfarande lämna vittnesbörd om människor som 

levat och verkat i skogsbygden för länge sedan - vittnesbörd som ännu inte nått fornminnesregistreringen 

på Riksantikvarieämbetet. Så allt som oftast kunde jag höra mig själv förvånat ropa ”Kors i all sin dar” när 

jag vandrade fram bland kulturstenen i det höglänta skogslandskapet. 

Men kulturstenen bär inte bara vittnesmål om en historia, som närmare kan utforskas och dokumenteras. 

Stenar och block har ofta en vacker och kreativ utformning och uppställning, som gör dem till konsverk 

- permanenta konstinstallationer i skogsmarken. Mitt impulsiva ”Kors i all sin dar” kunde således många 

gånger efterföljas av ett mer eftertänksamt ”Konst i all sin’ dar”! Ett sant konstverk behöver egentligen inga 

betraktare. Det är en sak mellan konstnären och konsverket. Men det skadar nog inte att försöka ge 

skogens stenkonst en publik. Det är naturligtvis bra för betraktarens välbefinnande att få ta del av den 

vackra stenkonsten. Men det handlar också om att ge stenkonsten en publik för att om möjligt rädda den 

undan förstörelse - eller för att åtminstone bevara den i minnet genom fotografiska bilder 

Det är inte det hårda materialet, som gjort stenspåren beständiga. Det är skogen, som tagit hand om och 

bevarat stenspåren. Skogen har gett dem en Törnrosasömn. Men en dag kommer den onde prinsen med en 

dödsbringande kyss. Han kommer inte på en springare. Han kommer på en skogsmaskin, en grävskopa eller 

bulldozer - eller sittande på ett tippflak till en lastbil. Vi vet inte exakt när han kommer. Men att han 

kommer är säkert.

Att se på kultursten utifrån en konstvinkel kan också vara lite befriandet för en amatörarkeolog. Man 

behöver inte fundera så mycket över funktion och kronologi och utsätta sig för fackarkeologernas kritik. För 

konsten är tidlös - eller tillhör alla tider. Och ett konstverk behöver inte användas till något - det är sig självt 

nog. 

Nedan presenterar jag ett antal stenkonstverk från främst Storskogen och angränsande skogshöjder i 

Storvretatrakten. Men stenkonstverken upphör naturligtvis inte där skogen möter slätten. Slättlandskapet 

runt Fyrisåns dalgång får därför också lämna några bidrag till stenkonsten. Och presentationen gör inte halt 

vid det riktigt gamla stenmaterialet, som kluvits med traditionella metoder. Också stenmaterial, som senare 

kluvits med borrteknik, kommer att belysas (se fortsättningen i del II). 

Vackert utformade och konstfullt uppställda block är konst i sig utan att behöva föreställa något särskilt eller 

associera till något i vår egen nutid. Därmed inte sagt att de inte en gång velat förmedla ett budskap, som 

mer eller mindre gått förlorat. Just detta att de kan vara laddade med något, som vi har svårt att gripa om 

och förstå, gör dem kanske extra spännande som konstobjekt. 

Men ibland har block, som tillhör den gamla kulturstensfloran, utformats på ett sätt som får oss att känna 

igen eller i vart fall associera till ett ansikte eller en djurkropp. Blocken blir till någon form av avbildande 

skulpturer även om de kanske inte nödvändigtvis tillverkats i avsikten att efterlikna något. 

Ibland kan block också bilda ytor, som kan ha lämpats sig för målade eller inristade figurer. Här blir stenen 

mera ett spännande bakgrundsmaterial för den konst, som skapats på de släta ytorna. 

Men sten kan också ingå i samspel med andra material och företeelser i naturen. Och konsten kanske uppstår 

just i mötet mellan stenen och det andra. Och för att inte bli alltför trött på sten och block kan det vara 

hälsosamt att vila ögonen på något annat, som ofta möter oss i stenens landskap och som också skulle kunna 

betecknas som konst eller som konstinstallationer i naturen (se särskilt del III). 

Där inget annat anges är presenterade fotografier tagna av författaren själv.

II. Om kategoriseringar av block 

Föreliggande presentation bygger till stor del på en kategorisering av block och blockarrangemang utifrån 

former, ytstrukturer och uppställningssätt. När man, som jag, under många år vandrat genom Storvretabygdens 

höglänta skogsmark för att utforska blockfloran, så ser man ofta block och stenformationer, som återkommer på 

ett likartat sätt i område efter område. Block och blockformationer, som liknar varandra, förs - medvetet eller 

omedvetet - till en och samma kategori. Och till slut står man där med en hel radda kategorier eller 

karaktärstentyper, mot vilka nyupptäckta blockexemplar kommer att jämföras och matchas. 

Varför får vi då dess olika kategorier av gammal kultursten? Det finns förstås regler eller principer för hur 

naturkrafterna utför sitt arbete med stenmaterialet. Inte ens naturkrafterna styckar och dumpar sten i blindo 

och helt slumpmässigt. De följer naturlagar och skapar blockformer och formationer, som ibland är svåra att skilja 

från dem som människan skapar. Också naturkrafterna kan palla upp block, skapa blockhögar och hugga fram 

slätsidiga och rätvinkliga blockbitar. Men då kan vi kan vi knappast kalla det för kultursten - om nu inte 

människor senare varit framme och påverkat det naturskapade materialet utifrån sina syften. I höglänt 

skogsmark kan man nog finna en hel del indikationer på stenformationer, som skapats genom ett samarbete 

mellan naturkrafter och människor. Människor har i alla tider dragits till spektakulära blockformationer, som 

naturen skapat - och ibland gjort dem ännu mera spektakulära. Men människan har förstås i alla tider haft en 

självständig påverkansroll. Man har huggit fram, tillformat, uppställt och arrangerat block och blockformationer 

utifrån en rad olika syften. Man har hanterat berg och block utifrån såväl sakrala syften (för uppbyggnad och 

skyltning av kultplatser och gravanläggningar) som juridiska syften (för skyltning av boplatser och större 

territoriegränser) och profana syften (för hushålls- och hantverksaktiviteter och för olika insatser relaterade till 

jordbruksnäringen). Redan den första fångsfolkgrupp av människor, som slog sig ner på Storskogsön för cirka 

5000 år sedan, hade säkert med sig ett avancerat formprogram, som talade om hur sten och block skulle 

tillformas och hanteras för att effektivt tjäna ovannämnda syften. Det var förstås inget skrivet dokument. Men 

väl ett kulturellt arv nedlagt i det kollektiva minnet. Det fanns ett stenspråk som alla förstod. Kanske var rent av 

Storskogens blockrika karaktär ett viktig skäl till att man valde att slå sig ner just här.

Men enskilda block och blockformationer har förstås ingen påklistrad lapp, där det tydligt framgår vilken 

blockkategori de tillhör. Kategorierna skapas förstås i betraktarens och utforskarens hjärnor. Människor 

har överlag en mycket utvecklad förmåga att skapa mönster och att kategorisera. Ofta länder detta oss 

till godo. Vi kan hantera världen på ett bättre sätt och vi kan bedriva vetenskap och skaffa oss mera 

kunskap. Och utvecklingen av det mänskliga språket är säkert intimt förknippad med vår kognitiva 

kategoriseringsförmåga. Men en förmåga, som vi så skickligt kan använda, kan lätt överdrivas och 

missbrukas. Det är lätt att kategoriseringsdjävulen tar över och vi börjar bygga stora och komplicerade 

kategoriseringssystem, som på något sätt blir en sanning i sig men som egentligen inte leder till någon 

ny kunskap. Och det är också lätt att i kategoriseringsivern börja luckra upp kriteriegränserna i en 

strävan att inlemma allt fler exemplar i kategorin ifråga. 

Ock kategorisering innebär ju ingen sanning i betydelsen korrekt förklaring. En kategorisering är ju trots 

allt bara en beskrivning. Men när det gäller stenblock handlar det inte om helt förutsättningslösa 

beskrivningar. Vi bildar bara kategorier bland block som vi tror är intressanta, eftersom de antas ha 

påverkats av människor. De finns annars mängder av block i naturen som påminner om varandra. Men 

de är inte relevanta för kategoribildning – i alla fall inte för oss amatörarkeologer. Så redan vår strävan 

att kategorisera bygger förstås egentligen redan på en tolkning. Men bra kategoribeskrivningar kan ju i 

sin tur generera rimliga, mer specifika och troliga, förklaringar (bra hypoteser). Ibland kan man kanske 

stötta en sådan förklaring med ett rent logisk argument genom att fråga sig: vad annat skulle det väl 

kunna vara här ute i den svårforcerade höglänta skogsmarken? Det händer ibland att jag använder mig 

av den förklaringsstrategin. Men det är kanske inte någonting som jag kan rekommendera. Bättre är då 

att undersöka andra befintliga fynd i närkontexten och se hur väl de matchar tolkningen av ett visst 

kategoriblock, som man undersöker. Undersöker man ett större spektakulärt block och utifrån form 

och utseende tolkar det som ett boplatsmarkerande block (entremonument för ett boplatsområde), så 

stärks ju rimligtvis den tolkningen, om många andra fynd i närkontexten också verkar vara boplatsrelaterade. 

Ytterligare längre i tolkningen av kategoriblocken kan man kanske komma genom att utföra 

utgrävningar i närkontexten.

Men då är det dags för fackarkeologen att träda in. Men fackarkeologer är oftast inte intresserade 

av block. Så det lär nog dröja innan tolkningar av kategoriblockens funktioner kan testas mot 

utgrävningsfynd. Det finns nog skäl för arkeologerna att börja visa ett större intresse för blockens 

utformning och uppställning. Finns det en rumslig korrelation mellan olika blocktyper och andra 

typer av fynd (och det är jag ganska övertygad om efter mina utforskningar i den höglänta 

skogsmarken), så skulle ju dessa blocktyper kunna användas som indikatorer för att hitta andra 

viktiga, men mer svåridentifierbara , fynd (t.ex. boplatser) genom översiktliga inventeringar. 

Nu har den här presentationen inte planerats som en genomgång av olika fynd i blockens närkontexter. 

Eftersom presentationen har fokus på konstaspekten så får de vackra och konstfulla 

blocken tala för sig själva. Och det räcker i det sammanhanget ganska långt. Men i ett par avsnitt 

nedan visas ändå karaktärsblock, som antas vara boplatsrelaterade, tillsammans med fynd från 

närkontexten. Kontextfynden gör det troligare att blocken ifråga verkligen haft en funktion i eller 

nära gamla boplatser under sen stenålder. Men något slutgiltigt bevis har vi nog ändå inte 

åstadkommit – inte ens i de här enskilda fallen – och naturligtvis i än mindre grad för 

blockkategorierna generellt.

Avsnitt I 

Stenkonst i sig – blockformer och blockarrangemang 

I avsnittet presenteras vackra och konstfulla exempel från olika blockkategorier i den gamla 

kulturstensfloran. Eftersom redan den gamla kulturstensfloran har ett mycket markant inslag av 

stenhuggning så blir presentationen på samma gång en beskrivning av ett mycket spännande 

och märkligt stenhuggeri av hög ålder.

Kap. 1. De boplatsmarkerande blocken

1.1. Pyramidstenar, som markerar boplatsområden 

Bland boplatsernas mycket omfattande blockflora finns stenformer, som ofta återkommer. Att tillhugga och 

forma stora block var säkert ingen ögonblicklig spontan ingivelse. En sådan insats planerades nog noggrant. 

Och det fanns antagligen en uppsättning stenmodeller (ett formprogram) att välja bland, när boplatsens 

stenmiljö skulle utformas. De realiserade stenformerna skulle antagligen representera olika viktiga ingredienser 

i stenåldersmänniskornas föreställningsvärld. Vi saknar ju tyvärr flertalet nycklar till denna föreställningsvärld 

och har därför svårigheter att tolka de olika stenformernas budskap. Den människopåverkade stenfloran 

varierar ganska mycket från plats till plats - kanske beroende på den befintliga stenmiljön och de traditioner 

som fanns inom den trängre släktkretsen, som bodde på platsen. Men bland de blocktyper, som nästan alltid 

återkommer, hittar vi den pyramidformade stenen. Den har oftast 3 eller 4 sidor, som från en bred bas löper 

samman i en trubbig spets. Ibland kan de enskilda sidorna vara mindre markerade. Och blocket får då en 

rundad koniskt avsmalnande form. Den pyramidformade stenen markerar sällan en enskild bobotten utan 

oftast ett helt, större boplatsområde med en grupp av bobottnar. Blocket står därför sällan bredvid en enskild 

bobotten (här finns i stället andra bobottenmarkerande stenar) utan mer centralt i området eller vid en utkant 

som utgör entréport till området. I enstaka fall kan pyramidblocket ha tillverkats någon annanstans och forslats 

till uppställningsplatsen. Men oftast har man tillformat ett större markfast block på platsen. Blocken har 

genomgående en avsevärd storlek. Men överglänses ofta av andra block, som har en ännu mer monumental 

framtoning. 

Pyramidblocket representerar den kollektiva, kulturgemensamma aspekten hos stenfloran vid boplatserna. 

Det återskapas på samma sätt från boplats till boplats inom en större bygdegemenskap. Det sammanför 

boplatserna i en gemensam stenkultur. I ett följande avsnitt kommer jag att redogöra för en annan typ av 

stenmonument, som verkar vara ett uttryck för en mer individualistisk aspekt. Jag kallar dem för 

”entrémonument till boplatser”. De kan sinsemellan vara mycket olika och tillhör alltså den del av stenfloran,

där varje boplats uttrycker sin egen individualitet. Den här typen av monument är ofta mer monumentala 

och spektakulära än pyramidstenarna. Man får en känsla av att olika boplatsområden konkurrera med 

varandra om att utforma det pampigaste och mest uppmärksamhetstilldragande monumentet. Antagligen 

har all kultursten på boplatserna formats i spänningsfältet mellan den bygdegemensamma konventionens 

krav och den egna boplatsens drivkraft mot ett subjektivt och självständigt skapande av stenkonst 

Det finns säkert ett antal lärda spekulationer kring vad pyramidformen skulle kunna representera i forntida 

människors föreställningsvärld. Men här är knappast platsen att närmare redogöra för dessa. Men det är 

ändå värt att omnämna den märkliga omvandlingen som pyramidformen åstadkommer genom att olika 

åtskilda sidor förenas i en enda gemensam punkt. Man kommer osökt att tänka på en skapelseprocess, där 

olika aspekter av en skapad verklighet utgår från en och samma skapande urkraft. Eller man kan tänka på en 

bakomliggande gudom, som kan manifestera sig i form av en rad olika aspekter och skepnader. Eller så kan 

man tänka sig att pyramidstenen med sin bas nedåt och sin spets uppåt åstadkommer en förening mellan 

jord och himmel i ett fruktbart äktenskap, som befrämjar boplatsens välstånd. 

På ett mer konkret plan kan man naturligtvis tänka sig att pyramidstenen utgör ett stentecken för 

boningshus. Fångstfolkets tidigaste bostäder utgjordes förmodligen av hyddor, där virke restes från en 

rundad eller fyrkantig bas och bands samman i en enhetlig topp så att en konformad eller pyramidformad 

hydda bildades. Teckenspråket i sten har säkert varit konservativt och hyddtecknet för boningshus har levt 

kvar lång efter det att boningshusen började byggas på annat sätt. Det är därför inte förvånande att man 

finner pyramidstenar också i skogspartier, som gränsar till slättbygdens fält och även på större åkerholmar 

ute på fälten - områden, som först under bronsåldern blivit möjliga att tas i bruk för boplatser.

Vackert pyramidformat block på Fulleröhöjdens kalhygge

Pyramidformat block på Fulleöhöjden i sluttning ner mot väg 290. Pyramidblocken har oftast 

huggits ut ur markfasta block. Men just i det här fallet har nog blocket huggits fram någon annan 

stans och sedan placerats på den här platsen uppallat på en understen.

Den här imponerande pyramidformade stenen står på andra sidan Tipptoppvägen nära 

”stendösen” (se bild 121). Jag lade tidigt märke till stenen, eftersom den hade en märklig form. 

Jag har senare utifrån andra liknande fynd dragit slutsatsen att stora pyramidformade (eller 

koniska) stenar utgjorde standardsättet att utmärka boplatsområden i Storskogen.

Den mäktigaste av alla pyramidstenar hittar vi i ett höglänt skogsparti mellan järnvägen och 

Fulleröhöjden. I området finns också spår av ett gammalt stenhuggeri, som kan sträcka sig 

tillbaka ända till sen stenålder.

Vacker blockformation på Fulleröhöjdens kalhygge. Kanske är blocket en specialvariant av 

boplatsmarkerande pyramidblock.

På kanten av ett större trädbevuxet impediment (med mycket huggen sten) i den övre delen av 

fältlandskapet hittar vi den här vackra pyramidstenen. Stenkonsten här har inte bara skapats av 

stenmästarnas goda handlag. Solljus och snö i brytningstiden mellan vinter och vår bidrar avsevärt 

till att förhöja konstupplevelsen.

Bildens vackra pyramidblock står i bronsålderns beteslandskap - närmare bestämt i 

bortre fårhagen nära Norrbovägen.

Jag litar inte på att naturens krafter har format det här blocket - ett slags mellanting mellan pyramid och kon. Man ser ofta 

den här blockformen på större höglänta, skogsklädda impediment i övre fältladskapet i höjdlägen på 25- 30 meter över 

havet (slutet av stenåldern /början av bronsåldern). Det är inte bara formen, som antyder att människor här skapat vacker 

stenkonst. Platsen närmast blocket verkar röjd från större block. Och framför blocket skymtar man en stenpackning av 

mindre block. Blocket kan förstås skylta för en gravplats. Men troligare ändå är nog att det skyltar för en lägre liggande 

boplats. Eller varför inte för båda?

Pyramidblock på det vidsträckta stenhuggarområdet nära Norrbo

Mycket vackert tillhugget, konformigt block på åkerholme i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. 

Också i bronsålderslandskapet möter man pyramidstenarna, som sannolikt hade kvar sin 

boplatsmarkerande funktion - här i en mer konformad variant

Pyramidformat block i sluttningen på en naturlig stenkulle, vars topp har en övertorvad 

stensättning. Blocket är placerat i stenig betesmark i bortre fårhagen nära Norrbovägen.

1.2. Entremonument till boplatsområden 

I anslutning till stenåldersboplatser i Storvretatrakten finner man ofta spektakulära stenmonument, som 

ganska tydligt avviker från den vanliga arsenalen av människohanterade stenar och block. De står oftast inte 

centralt på boplatserna utan mera i periferin och har kanske fungerat som entrémonument till boplatserna. 

De anlades på platser, där de tydligt skulle synas för människor, som närmade sig boplatsen. Ett spektakulärt 

entremonument gav säkert hög status till dem som bebodde platsen och kunde antagligen också användas 

för att markera territoriegräns mot en annan boplats. Till skillnad från de standardiserade boplatsmarkerande 

stenarna (pyramidformade eller koniska) hade entrémonumenten ett betydligt mer individuellt 

utseende och kunde alltså variera kraftigt i utformning från boplats till boplats. En del boplatser har inte satt 

upp den här typen av spektakulära monument. Här är det i stället ett större flyttblock, som fått markera 

boplatsen. Stenålderns människor hade en stark förkärlek för stora flyttblock. Flyttblocken hade ju redan 

från början en individuell karaktär och den kunde säkert utmejslas ytterligare genom uthuggning och 

tillputsning. Och det är kanske möjligt att stenmonumenten vid boplatserna utvecklats ur dessa bostadsmarkerande 

flyttblock. 

Nedan redovisas i bild ett antal exempel på spektakulära entrémonument till boplatser, som jag upptäckt i 

Storskogen och på andra skogsklädda höjder närmare slätten.

Upplagt lejonliknande block på ett blockfundament - nära Tipptoppvägen i Storskogen. I 

närheten finns en trolig nedsänkt bobotten. Och alldeles bredvid finns en intressant hög av 

mindre block överväxt men ett tunt vegetationstäcke. Det är troligt att formationen en 

gång haft en boplatsmarkerande funktion.

Ett vackert tuktat block i kanten av en bergrygg och med utsikt över en trolig bobotten längre ner. 

Blocket har en vacker rödbrun färg som avviker från den vanliga gråmurriga blockfloran. Blocket har 

splittrats i stora stående ”tårtbitar”. Antagligen har det skyltat för en lägre liggande boplats eller för en 

plats som haft en speciell roll i dåtidens kult och kosmologi.

Troligen ett boplatsmarkerande skyltblock från samma skogsområde

Ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonumenten, som över huvud taget rests i Storskogen eller 

på angränsande skogshöjder. Ett större block har antagligen kluvits i två delar. En del har ställts på 

högkant medan den andra halvan kluvits till småblock, som i huvudsak placerats i en ring på baksidan. 

Framsidan har en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan vackrast. Blocket skulle mycket väl kunna 

vara ett entrémonument till ett boplatsområde under slutfasen av stenåldern (från skogsområde nära 

Norrbo).

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. 

I en viss vinkel set det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det 

är inte lätt att veta om det övre blocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen 

varit ganska vanligt att block huggits loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda.

I en annan vinkel ser man att ett mindre block placerats djärvt utskjutande från en 

stort underblock.

Betraktad från ett tredje håll ser man tydligt att blockformationen är uppdelad i 

två olika delar med en stor glipa emellan.

I en viss vinkel påminner monumentet i Fulleröskogen faktiskt om 

Stonehenge - med block upplagda på stenpelare.

De boplatsmarkerande entréblocken överlever stenåldern och följer med ner i bronsålderns fältlandskap. Det spektakulära 

blocket på bilden står i trädbevuxen, stenig betesmark i Ångetrakten norr om Storvreta. Nästa bild visar en del av 

det gravhögsområde, som blocket exponerar sig mot.

En av de vackra, välmodulerade gravhögarna i närheten av det boplatsmarkerande blocket på föregående bild.

1.2.1 Ett boplatsmarkerande block i sin fyndkontext 

Jag har ovan flera gånger omnämnt de stora och spektakulära blocken i den höglänta skogsmarken 

som boplatsmarkerande block. Och det hänger naturligtvis samman med att jag påträffar dem i 

områden där det finns många indikatorer på att det funnits boplatser under sen stenålder. I just 

det här avsnittet presenterar jag därför intressanta fynd i ett blocks närkontext - fynd som 

rimligtvis stärker antagandet att det rör sig om ett boplatsmarkerande block.

Stor oregelbundet tillhuggen stenkoloss i ganska jämn skogsmark i nedre delen av 

Fulleröslänten. En nedsänkt bobotten ligger mellan stenkolossen och en märklig 

högbildning. Till stenkolossens närkontext hör också en mycket vacker stenskyltning 

(se övriga bilder med vit ram).

Ibland gör man fynd som man kanske inte riktigt vågar tro på: en människotillverkad hög högt uppe i 

Fulleröskogen långt ovanför fältlandskapets bronsåldershögar. Men är det någonstans den skulle 

kunna finnas så är det ju här där det troligen funnits en boplats under sen stenålder. Många viktiga 

boplatsingredienser finns egentligen på plats här. Vi har ett imponerande pyramidblock 

(boplatsmarkerande) i närheten. Vi har en nedsänkt yta, som kan ha utgjort en bobotten. Vi har en 

kaotisk blockhög mycket nära. Och vi har inte minst en oregelbundet tillhuggen stenkoloss inom 

synhåll (se föregående bild). Här finns också uppställda block och annan vacker stenutsmyckning.

Trolig bobotten i nedsänkt område mellan stenkoloss och hög

Alldeles nedanför bobottenområdet finns ett tillhugget pyramidformat block. 

Det är faktiskt det mest imponerande pyramidblock, som jag över huvud taget 

sett i Storvretabygdens höglänta skogsmarker.

Märkligt urhugget block på den omfattande stenhuggningsytan längre in i skogspartiet.

Vackert hugget rätvinkligt block placerat på bergshöjd ovanför den troliga bobottnen. Blocket kan ha 

huggits fram på samma ställe, som det uppallade rätvinkliga blockstycket på nästa bild.

Vackert uthugget och uppallat block framför större block, där det antagligen 

huggits fram. Blocket har inte slarvigt placerats här i avvaktan på borttransport. 

Det har medvetet pallats upp och placerats med det större blockets släthuggna 

vertikala sida som vacker bakgrund. Ett mycket genomtänkt stenarrangemang, 

som blivit till vacker stenkonst.

Uthuggna och uppställda block i vacker formation ovanför den troliga bobottnen

Blockhög bestående av huggna block nära bobottnen

Uppställt block på höjd ovanför den troliga bobottnen

Tillhugget block uppställt på sten nära blockhögen

Aktivitetsytan för stenhuggning fortsätter ut i kalhyggesområdet utanför 

skogspartiet. Men här är det inte de tråkiga och murriga gråstensnyanserna som 

dominerar. Här lyser blocken i vitt, gult, rosa och rött. Det måste ha varit ett 

eldorado för såväl stenålderns stenhuggare som för sentida kollegor.

Ett trött och gammalt hugget block har satt sig att vila på en berghäll på kalhygget 

utanför skogspartiet

Kap. 2. Uppställda Block

Uppställda block - Inledning 

Det är inte helt enkelt att hitta en fungerande kategorisering för mindre uppställda block i skogsmark, 

hagmark och på impediment i fältmiljön. Jag försöker här med en indelning i fyra kategorier: resta stenar, 

uppställda stenar, uppställda stenstycken och huggkubbsblock. De fyra typerna av stenar redovisas i var 

sitt avsnitt i det följande. Oavsett kategori kan stenarna uppfattas som konstobjekt. De märker ut en viktig 

fysisk plats, de har utformats för att uppmärksammas av en publik och de har förfärdigats för att vara 

vackra och dekorativa. Vilken kategori man uppskattar mest beror förstås på tycke och smak. Gillar man 

smäckra, högresta stenar med bearbetade ytor så föredrar man antagligen de resta stenarna. Gillar man 

lite mer bulliga, rundade och jordnära former så har man sannolikhet en förkärlek för uppställda stenar. Är 

man mer intresserad av råa och primitiva konstuttryck, så uppskattar man nog särskilt de uppställda 

stenstyckena med låg grad av bearbetning och med en kraftig vegetationsdräkt av mossa. Föredrar man 

slutligen block, som ger en känsla av stabilitet och trygghet så är nog huggkubbsblocken ett ganska 

självklart val

2.1. Uppställda block: kategori Resta stenar 

Resta stenar är ofta smäckra och uppåtsträvande. De är fastsatta i marken och alltså inte bara 

ställda på markytan. De kan vara solitärer men finns ofta tillsammans med höggravar och 

stensättningar. Man finner dem inte i stenålderns höglänta skogsterräng. De dyker liksom 

höggravarna/stensättningarna först upp i den höglänta fältmiljön, som tar vid efter skogen. De 

smäckra högresta stenar, som man kan finna i ett skogsparti längs vägen mellan Ängeby och Rasbo, 

finner jag inte i Storvretabygden. De största och mest bearbetade exemplaren dyker upp på 

Östaåsen längs Fyrisån. Enstaka större resta stenar kan man ibland också finna som 

gravhögsmarkörer. Men några ansamlingar av flera resta stenar inom en begränsad yta (som vid 

exempelvis Gödåkeroch Kvarnbo)) finner jag inte i Storvretabygden. 

(I Storvretabygden finns också ett antal resta stenar med runinskrifter från 1000-1100 e.Kr. Men 

dessa tas inte upp i det här sammanhanget).

Den här vackra, smäckra och högresta stenen står i ett glesbevuxet skogsparti mellan Ängeby och 

Rasbo. Några av stenarna i det här området är faktiskt möjliga att se från vägen. Geografiskt sett 

ligger stenen utanför mitt undersökningsområde. Men jag kunde ändå inte låta bli att ta med den, 

eftersom den representerar stenkonst, när den är som allra vackrast. Och varje sommar, som 

kommit och gått under snart 2000 år har nog törnrosen blommat och doftat i stenens närhet.

Vackert huggen högrest sten på bergssluttning i anknytning till Östaåsen. Stenen är ordentligt förankrad i 

marken och har en delvis synlig stenpackning runt foten. Den har huggits ur ett större block eller bergsida 

och är ett utmärkt exempel på gammalt stenhuggeri (troligen från bronsåldern).

På Östaåsen mellan fälten och Fyrisån - ganska nära Ekeby kvarn - är den här stenen rest. Den står 

uppe på krönet bland låga gravhögar. Men varken stenen eller gravhögarna syns vare sig från 

fältvägen eller nerifrån Fyrisån. För att nå fram till det här vackra konstföremålet måste man bana 

sig väg genom mycket fientliga enbusksnår. Men vad gör man inte för konsten!

När det gäller resta stenar har vi ingenting att hämta i den höglänta skogen öster om järnvägen. Men när fälten tar vid i 

övre delen av Fyrisåns dalgång - strax nedanför Norrbo – dyker den första resta stenen upp. Typiskt nog är den placerad 

i en hög. Där de resta stenarna börjar dyka upp börjar också bronsålderns höglanskap att breda ut sig. Ett grunt borrhål 

(dubbhål?) i stenens topp gör det tveksamt om stenen verkligen stått uppe i högen från början. Kanske har den haft en 

placering bredvid högen tidigare. Ambitiösa stenröjare har kanske i ganska sen tid forslat upp stenen på högen. Så 

kanske är den både ett gravmonument och stenröjningsmonument.

På höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 dyker den här vackra resta stenen med 

bred bas och avsmalnande böjd topp upp. Typiskt nog står den nära en gravhög.

Vacker rest sten i på impediment nära fälten i Årbytrakten. Det är inte helt lätt att säga vad 

stenen skyltat för. Den gamla överfarten av ån ligger inte långt borta. Och möjligen har 

stenen skyltat för den väg som från Årby ledde ned till överfarten. Huggkvalitén är kanske 

inte den allra bästa. Men visst kan vi inkludera den i kategorin resta stenar.

2.2. Uppställda block: kategori Uppställda stenar 

Det rör sig här om ofta bulliga och rundade stenar som ställts direkt på marken. Och de är alltså till skillnad 

från de resta stenarna inte nedgrävda och förankrade i marken. . De står inte heller som en del av senare 

tiders gränsstenar i eller på ett uppbyggt röse. De står ofta ensamma på jämna röjda ytor och verkar ofta 

lite malplacerade på den plats där de står. Och man får en stark känsla av att de inte tillhör den spontana 

stenflora, som alltid funnits här. Kanske representerar de uppställda stenarna ett tidigare kulturstensskikt 

av territoriemarkerande stenar från sen stenålder – flera tusen år äldre än de gränsstenar i skogsmark som 

uppfördes i skiftesreformernas spår på 1700- och 1800-talet. De ger ofta en lite jordnära och klumpigt 

intryck och har inte den smäckra resning, som kännetecknar många av de resta stenarna. 

Bearbetningsmässigt står de oftast mitt emellan de resta stenarna och de uppställda stenstyckena. Oftast 

är det mer än en sida som fått en tillhuggning. Trots sin oansenlighet både till storlek och form, är många 

av stenarna mycket vackra - bland de vackraste jag över huvud taget har i min mycket stora fotosamling 

över stenar och block från Storvretabygden. Sedan är det förstås så att fotografering är en konst i sig. 

Lyckas man riktigt bra med bilden, så kan man nog få fram det vackra hos varje sten.

Uppställd sten på kalhygge ovanför Skogs Årby. Kanske den vackraste uppställda stenen i min 

fotosamling.

Vacker och välbearbetad uppställd sten i anknytning till en trolig bobotten i Storskogen. Men 

man kanske inte ska låta sig förledas av den arkeologiska kontexten. Kanske är det en relativt 

sentida gränssten. Men vacker stenkonst är det i vilket fall som helst!

Uppställt block på bergsbrant på Norrbohöjden. Nedanför blocket går gångstigen mellan 

Himmelsvägen och Norrbo.

Vackert uppställt block på Norrbohöjden

Uppställd sten på kulle i Storskogen - nära Tipptoppvägen.

När man betraktar stenen på föregående bild bakifrån, så ser man att den inte är ställd på 

marken utan inkilad i en skreva i berget. Markfästet ser bräckligt ut. Men det fungerar tydligen. 

Stenen kan ha stått på sin plats i flera tusen år. I närheten på kullen finns också arrangerade 

stenformationer och en ganska stor grop.

Bilden visar det trubbspetsiga toppblock, som placerats som markörsten i den stora blockhögen 

i ett skogsparti nära Norrbo. Just det här blocket med sin avsmalnande topp har en 

form, som nästan kvalificerar det för inplacering i kategorin resta stenar. Jag har svårt att 

avgöra om det uppställda blocket markerar en gravhög eller ett gränsröse. Det är i vart fall 

både en ovanlig och en ovanligt konstfull blockkomposition i skogsmark i Storvretabygden. 

Märk också det kubformade blocket till höger om toppblocket.

Uppställt block nära det stora styckade blocket med den stora, släta och inåtlutande 

stenytan (se bild 294 och 295) i skogsparti nära Norrbo.

Vackert utformat block, som sannolikt haft någon skyltfunktion inom ett gammalt boplatsområde i Storskogen.

Hugget och uppställt block med en vacker trekantig form nära ett stort block med en uthuggen grotta under.

Sten uppställd på höjdryggen ovanför Fullerövägen. I krönläge ovanför finns 

höganläggningar. Och på terrassen bredvid stenen finns antagligen en grunt 

nedgrävd bobotten

Uppställd sten på mindre åkerholme i Lyckeboområdet. 

Högre upp på åkerholmen finns en hög/stensättning.

2.3. Uppställda block: kategori Uppställda stenstycken 

De uppställda stenstyckena är särskilt vanliga i branta skogssluttningar i Lyckeboområdet. Både genom sin 

råhuggna kantiga form och sin ofta rikliga mossbeläggning ger de ett ålderdomligt intryck. Stenmaterialet här 

verkat över huvud taget vara mer ålderdomligt än det som återfinns i Storskogen. Det borde ju egentligen var 

storskogens kulturstensstenmaterial som hade den mest ålderdomliga prägeln efter som det området ligger 

högst och bör ha befolkats först. Men det är möjligt att den här blocktypen inte i främsta hand är relaterad till 

ålder utan till bergartssammansättningen i området som lämpar sig för en viss typ av klyvning. Det ofta 

förekommande tjocka mosstäcket, som döljer mycket av stenarna, är kanske inte heller någon god indikator på 

hög ålder. Tidens längd är nog bara en faktor bland många som påverkar hur mossvegetationen tillväxer. 

Mikroklimat med väder och vindförhållanden påverkar säkert. Mineralsammansättningen påverkar säker också 

mosstillväxten. Hur stenen bearbetas är säkert också av stor vikt i sammanhanget. Stenarna är efter 

uthuggningen inte bearbetade runt om. En del mossbeväxta sidor har sparats. Det har säkert underlättat för 

mossan att tränga in också på de kluvna släta sidorna. De uppställda stenstyckena förekommer inte i olika 

blockarrangemang utan står helt solitärt (stämmer inte alltid!). De är inte nedgrävda i marken utan är helt 

enkelt ställda ovanpå markytan - någon gång med en vass spets inkilad mellan andra stenar i marken. Det ger 

ibland ett lustigt och malplacerat intryck. Det går faktiskt ganska lätt att se att de inte spontant kan ha stått här 

sedan istiden utan att de har ställts här av människor betydligt senare. Ofta kan man också se att undersidan är 

söndertrasad efter uthuggningen och inte sluter tätt mot markytan. Antagligen har stenmaterialet hämtats 

från någon lättbruten bergavsats i närheten eller från någon rasbrant, där det redan funnits bra råmaterial, 

som bara behövt en lätt bearbetning. 

Med all sannolikhet rör det sig om skyltblock. Men det är svårt att säga vad de specifikt har skyltat för. 

Möjligen kan de ha skyltat för en boplats eller en viss del av en sådan. Troliga bobottnar finns ofta i 

närkontexten. Stenstyckena är ju oftast ganska oansenliga och obearbetade så några viktiga bygdegränser har 

de sannolikt inte markerat. De står också alldeles för oregelbundet för att kunna ingå i sådana gränslinjer. Det 

finns inga tydliga stenstrukturer (stenpackning eller gravgårdsmarkering ) i anknytning till stentyckena, som 

skulle kunna tyda på att det är fråga om gravanläggningar.

Uppställd blockdel med vacker huggen exponeringssida - i skogsområde bakom 

Himmelsvägen. Att en mindre sten placerats framför den huggna exponeringssidan är nog 

ingen tillfällighet. Det är ofta som vackra skyltblock har en mindre sten placerad längst ner. 

Förmodligen ingår denna sten i det ursprungliga skyltarrangemanget.

Uppställt stenstycke i bergssluttning – 

skogsområde bakom Himmelsvägen

Märkligt tillhugget block, som ställts direkt på markytan. Blocket finns vid ett troligt boplatsområde i 

skogspartiet bakom Himmelsvägen.

En blockdel har ställts upp fram för den stora och märkliga blocksamlingen (se bild 188 och 189) i 

skogspartiet vid kolonilottsvägen

Ett större block verkar ha halverats så att den släta kluvna sidan vetter mot skogsstigen. Det 

tillhuggna blocket kan närmast föras till kategorin ”uppställda stenstycken”. Helt passar det 

dock inte in i kategorin, eftersom det förefaller vara markfast

Uppställt hugget blockstycke på naturlig kulle – i skogsmark nära Norrbo.

Uppställt stenstycke i skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo

2.4. Uppställda block: kategori Klumpstenar - huggkubbsstenar 

Här och där i storskogen och på andra skogshöjder i närheten finner man uppställda fyrkantiga huggkubbsliknande 

block. Till skillnad från de uppställda råa stenstyckena är de oftast huggna och bearbetade på alla sidor. 

De är också mer regelbundet formade än de uppställda stenstyckena. Jämfört med järnålderns smäckra resta 

stenar ger de ett klumpigt intryck - därav uttrycket klumpsten ovan. Till skillnad från pyramidstenarna och även 

senare tiders gränsstenar och vägstenar, som har en överdel som löper ut i en vass eller trubbig spets, är 

klumpstenarna tvärt avhuggna ovantill och får därför ofta ett huggkubb-liknande utseende Framför - eller runt 

omkring - blocken kan finnas en samling med mindre stenar. Men åtskilliga står helt ensamma - så vitt man nu 

kan bedöma utan att ha skalat bort vegetationsskiktet runt omkring. Det är förstås svårt att avgöra vilken funktion 

de haft bara genom en ytlig inspektion. En del kan naturligtvis utgöra huvudstenar i gravanläggningar medan 

andra kanske markerar något helt annat. Man kan naturligt vis inte utesluta att block av den här typen kan ha 

haft flera olika markeringsfunktioner.

Bilden visar en huggkubbsten i Storskogen. Det är en av de vackraste stenarna överhuvudtaget i min 

stora fotosamling från Storvretabygden. Den fyrkantiga formen skapar lugn och harmoni. Man 

känner sig trygg och harmonisk, när man vandrar med den här stenen i blickfånget. Det är gammal 

stenkonst när den är som allra bäst.

Vacker huggkubb i Storskogen - kärleksfullt behandlad av grangrenar

Spännande huggkubb-sten i Storskogen. Den står i en höjdsluttning, som antagligen fungerat som 

gravfält. De mindre stenarna framför antyder att det skulle kunna röra sig om en variant på 

blockgrav. Reliefhuggningen på blocket är inte helt ovanlig och återfinns på åtskilliga block i den 

höglänta skogsmarken.

Ibland kan man i Storskogen och i annan höglänt skogsmark finna vackert huggna sarkofagliknande 

block. Kanske borde dessa block ha en egen kategori. I avvaktan på en sådan för jag dem 

tills vidare till huggkubb-kategorin.

Ibland övergår huggkubbstenarna till mer rektangulära sarkofagliknande skapelser. Den vackra 

gavelytan här är särskilt intressant. Här har antagligen stenhuggning påbörjats för att klyva bort 

överdelen. (Höglänt område nära Tipptoppvägen i Storskogen).

Uppställt skyltblock av huggkubb-modell på kulle i skogsparti bakom Himmelsvägen. Ofta kan man 

avgöra om det rör sig om ett uppställt block genom att observera hur blocket vidrör markytan och 

hur sargad (av huggningsinsatser) undersidan är. Det här blocket har med stor sannolikhet framhuggits 

någon annanstans i närheten och forslats till uppställningsplatsen

Huggkubbsblock på skogshöjd med ett inslag av lågt vävda övertorvade gravar i 

Lyckeboområdet

Man tar nog inte alldeles fel om man antar att samtliga block här hör till samma blockarrangemang och har 

tillhuggits ur ett större originalblock på platsen. Det enda markfasta blocket här är förmodligen det stora 

huggkubbsblocket. Men jag är inte helt säker på det. Det kan också vara uppställt. (Arrangemanget finns i nedre 

delen av stenkulle i bortre fårhagen nära Norrbovägen.

Kap. 3. Uppallade stenar

Om Uppallade stenar 

I litet höglänt terräng, särskilt i sluttningar ovanför boplatser, finns olika former av stenar uppallade på olika sätt. 

Ofta är stenarna uppställda på en enda stödsten längst fram så att de får en lutande ställning. Lutningsvinkeln kan 

variera mycket. Ibland har i stället stödstenen satts i ena underkanten så att stenen ska stå vågrätt och stabilt. En 

ytterligare variant innebär att stenen ställs på två eller flera stödstenar. Och anläggningen får då en karaktär som 

påminner om en stenkammargrav med en tydlig överliggare. Ofta har överliggaren en lite rundad översida och en flat 

undersida. Jag kallar ibland den här typen av överliggare för stensugga. Mellan dessa huvudtyper finns - som vanligt 

är man beredd att tillägga - en rad svårbestämda övergångsformer. 

I vilken utsträckning de uppallade stenarna markerar gravanläggningar är naturligtvis svårt att säga endast utifrån en 

ytbesiktning. En del kan ha haft en rent boplats- eller territoriemarkerande funktion - eller haft flera samtidiga 

markeringsfunktioner. 

Med den regelbundenhet och stora numerär som dessa uppallade stenar förekommer på boplatser och gravfält finns 

egentligen ingen anledning att anta att uppallningarna skulle ha uppkommit spontant av naturens krafter genom att 

lösare och finare material spolats bort långt innan markområdena blev beboeliga för människor. I vissa blockarrangemang, 

som med stor säkerhet uppbyggts av människor, förekommer uppallningar ovan marknivån. 

Blockarrangemangen måste ha uppförts långt efter det att vattenmassor, som kunnat ha bortspolande effekter, 

dragit sig tillbaka från markytan. I vissa fall kan man också se att enstaka uppallade block baxats upp ur jorden innan 

de ställts upp på en stödsten. Man kan fortfarande se jordgropen där stenen legat. Andra block, som uppallats, har 

en kraftig tillhuggning på en eller flera sidor. Med tanke på uppallningarnas bräcklighet måste rimligtvis 

stenhuggningen ha utförts innan blocket ifråga ställts upp. 

Förutom att fungera som praktiska åtgärder för att åstadkomma stabilitet och vattring har förmodligen 

uppallningarna haft till syfte att särskilja utvalda stenar från andra profana och ofunktionella stenar. Uppallningen 

var ett sätt att märka ut stenen och göra den speciell. Stenen markerades som upptagen och sakrosankt och fick inte 

flyttas eller förstöras eller överhuvudtaget användas för profana ändamål. Att olika uppallningsarrangemang så ofta 

förekommer hänger förmodligen samman med att det var ett enkelt sätt att skilja utvald sten från vanlig natursten 

under sen stenålder/tidig bronsålder.

Nedan presenteras ett antal uppallade stenar från Storskogen och angränsande skogsområden. Stenarna 

indelas i fyra olika kategorier efter uppallningstyp: 

• Mittuppallad sten: med stödsten mitt på undersidan så att stenen får en lutande ställning 

• Siduppallad sten: med en stödsten i en av toppblockets underkanter så att blocket garanteras ett 

vågrätt läge 

• Flerpunktsuppallning: flera stödstenar under toppblockets undersida - tätt satta så att inget 

stenkammarrum bildas. 

• Flerpunktsuppallning: flera stödstenar under toppblockets undersida - glest ställda, stora och höga 

stödstenar så att ett stenkammarliknande rum bildas.

3.1. Mittuppallade block

Uppnosigt, mittuppallat block i skogssluttning nära Himmelsvägen

Mittuppallat block på Fulleröhöjdens kalhygge

Stor stensugga uppallad över klippavsats nära Tipptoppvägen i Storskogen. I anslutning finns ett mindre 

stenbrott där stensuggan antagligen huggits fram.

I närheten av den uppallade stensuggan finns åtskilliga spår efter gammal stenhuggning. 

Förmodligen har den uppallade stensuggan huggits fram i bergrännan på bilden. Märk det 

mindre blocket bakom stensuggan. Förmodligen har det placerats här för att ge ett baktryck 

så att stensuggan inte ska falla framåt.

En spektakulär uppallning (närmast av mittuppallningstyp) på Fulleröhöjden. Den överskjutande övre stenen 

tvingas att ligga kvar genom baktryck från en bakomliggande sten. Jag skulle nog gissa på att det är en ganska 

sent uppförd gränsmarkering. Men jag är inte säker. Är det ett sent gränsmonument, så har det nog 

egentligen bara en symbolisk betydelse, eftersom det är så bräckligt konstruerat. Antagligen har gränsen 

säkrats genom något spektakulärt större block i monumentets närhet.

Ett vackert, uppallat skyltblock sett från sidan mot åkerfältet nedanför. Om man inte 

fokuserar stödstenen så ser det ju ut som om blocket flyger fram lågt över marken - som en 

svävarfarkost. Blocket är placerat på höjdryggen längs Fullerövägen nära några krönplacerade 

gravhögar.

Ett vackert format avlångt block tittar nyfiket fram under granen. Blocket ligger uppallat på en 

mindre sten antingen för att markera något eller bara i avvaktan på att bli avhämtat. I området 

innanför finns det stora ”stenlejonet” och troliga bobottnar. Ännu lite längre in finns 

klyvhålsplatser. Blocket har säkert kluvits fram ur ett större block eller en bergknalle. Någon borrklyvningsteknik 

har dock inte använts, vilket öppnar för möjligheten att blockarrangemanget kan ha 

hög ålder.

Uppallat block, som flankerar ett större block i bergssluttning

Spektakulärt uppallat block på impediment nära Ärentunaskolan

3.2. Siduppallade stenar

2013 

Vackrare och konstfullare än så här blir knappast en blockuppallning. Blocket skyltar antagligen för en forntida boplats, som 

legat nedanför blocket på en stor, jämn och stenröjd yta. Med sitt stora tekniska kunnande i stenhantering och med tillgång 

till ett stort arbetsuppbåd var det ingen omöjlighet för människor att under sen stenålder transportera och ställa upp block 

på ett 30-tal ton. Men varför ställa det just så här svårt så att man till och med behövde använda uppallning med ett 

stödblock? Kanske just den här platsen ägde en speciell energi som man ville fånga upp och förstärka med hjälp av blocket. 

Eller också hade två stenmästare under sen stenålder slagit vad om möjligheten att genomföra projektet. En av dem vann 

tydligen valet! Idag lever det här imponerande blocket mycket farligt. Det befinner sig i ett område, som förbereds för 

bostadsbyggande (se nedan).

2016 

Att det imponerande vackra blocket (samma som på föregående bild) överlevt i ett söndersprängt och sönderschaktat 

stenålderslandskap är kanske inte så förvånande som det kan tyckas. Det är ofta så vi gör. Vi sparar en liten rest av ett 

skövlat kulturarv. Och vi bygger in det i den nya bostadsmiljön för att visa på att vi tar hänsyn till det gamla kulturarvet. 

Att blocket får stå kvar hjälper oss förstås att freda vårt samvete. Blocket som väger kring 30 ton blir säkert dubbelt så 

tungt med vårt avbördade skuldtyngda samvete på sina axlar. Och själva kan vi lättade fortsätta att skövla vårt kulturarv 

- naturligtvis för en god saks skull. Vi är ju inte som IS som i blint raseri förstör kulturarvet. Vi har förstås alltid ett ädelt syfte.

Högt upp på Norrbobergets brant finns flera imponerande blockuppställningar. Den här vackra, sidupppallade 

stenkolossen har inte dumpats här av inlandsisen. Långt senare har den huggits ut ur bergavsatsen 

strax nedanför och lyfts upp till sin nuvarande plats. Stenmaterialet här tonar ganska mycket i rött, något 

som antagligen tilltalat den stenmästare, som varit verksam här.

Vacker siduppallad stensugga i sluttningen ovanför den imponerade och vackert arrangerade 

blockhögen (se bild 188) i skogspartiet vid kolonilottsvägen i Lyckebo.

Uppallning av ett av de tre spektakulära toppblocken i den stora blocksamlingen 

(se bild 188 och 189) i skogsparti nära kolonilottsvägen i Lyckebo.

Vacker men bräcklig siduppallning av toppblock på den stora blocksamlingen vid Kolonilottsvägen

3.3. Uppallning på flera stödstenar - 

- utan stenkammarbildning -

Stort block uppallat på två tätt ställda stödstenar – i skogssluttning bakom 

Himmelsvägen i Lyckeboområdet.

Människoliknande (?) block i Storskogen uppallat på två stödstenar. Blocket har med all säkerhet 

huggits fram ur det större blocket till vänster, som det står lutat mot.

Stort uppallat block i skogsparti ovanför väg 290

Uppallat block i bergsluttning ovanför väg 290

3.4. Uppallning på flera stödstenar så att en 

stenkammare bildas under toppblocket.

Uppallat tillhugget block i höglänt skogsparti i Lyckeboområdet. Varje gång jag vandrar 

förbi den här förunderliga stenskapelsen letar jag förgäves efter borrade klyvhål längs 

de raka och vassa kanterna. Jag har svårt att tro att det verkligen varit möjligt att hugga 

fram sådana här vinkelräta klossar med gammal traditionell huggteknik. Men hittills 

har jag inte lyckats hitta några sådana klyvhål.

Uppallat block med stenkammare nära Tipptoppvägen i Storskogen.

Uppallat block i närheten av blockhög långt inne i Storskogen

Uppallad stensugga i Storskogen – nära början av Vildmarksleden

För mig personligen är kanske den här uppallade stensuggan den viktigaste av dem jag stött på i 

skogsmarken. Varje gång jag promenerade på Tipptoppvägen fängslades jag av hennes märkliga posering. 

Hon - mer än någon annan sten - inspirerade mig att utforska andra block och blockarrangemang i 

Storskogen. Utan henne hade det sannolikt inte blivit någon utforskning av skogsmarkens block 

överhuvudtaget! Men jag behöver henne inte längre som bevis på gamla uppallningar från sen stenålder. 

Det finna andra tydligare bevis. Jag kommer att lämna henne ifred. Vill hon vara ett bortsprängt block från 

vägbygge eller ett sentida gränsmonument så är det upp till henne. Hur som helst så befinner hon sig i en 

oerhört fascinerande arkeologisk kontext med troliga ovalformade bobottnar och runda hyddbottnar och 

med troliga boplatsrelaterade gropar och märkligt tillhuggna block.

Stort uppallat block på Kraftledningsbergets sluttning. Själva huvudblocket är av den 

huggkubbstyp, som vi tidigare redovisat (kap.2.4.).

3.5. Kanske en ytterligare typ av uppallning? 

Det händer ibland - både i höglänt skogsmark och i hagmark ovanför åkerfälten - att man kan stöta på 

ytterligare en typ av uppallning. Uppallningstypen uppstår när ett större block placeras över 

bergsskreva eller över ett par tillhuggna blockväggar. Toppblocket kan ställas med en plan undersida 

över skrevan. Men det förekommer också att toppblocket ställs på kant så att en del av blocket pekar 

ner i skrevan. Det är kanske en smaksak om man ska uppfatta uppallningssättet som en variant på 

flerpunktsuppallning eller om man ska tilldela det en egen kategori. Hur som helst bör man kanske hitta 

ett passande namn för uppallningstypen: varför inte ”skrevuppallningar”? Många av dem utgör vacker 

stenkonst och någon enstaka kan vara så imponerande och häpnadsväckande att man nästan tappar 

hakan.

I höjdryggens sluttning mot fälten och väg 290 ser vi en stor stensugga vackert placerad över en skreva i berget. Den huggna 

stensuggan har säkert ställts här för att skylta för något. Om det nu inte är en relativt sen gränsmarkering så kan skyltningen 

vara mycket gammal och gå tillbaka till den tid då högarna anlades på höjdryggens krön ovanför. När det gäller uppallningar 

av block så brukar jag ofta indela dem i följande kategorier: siduppallningar, mittuppallning och flerpunkts-uppallningar. 

Kanske borde man lägga till kategorin ”skrevuppallningar”. Jag har sett flera sådana uppallningar i Storvretabygden - några 

betydligt mer spektakulära än den på bilden.

Ett stort hugget block har här lagts upp i höjden och stöder sig på två blockväggar. När vi betraktar arrangemanget 

nerifrån ett lågt liggande skogsparti ( i närheten av Östa) så ser det nästan ut som om blocket svävade 

fritt i skyn. En av de mest storslagna stenskyltningar, som jag över huvud taget träffat på i Storvretabygden!

Betraktad från det högt liggande stenhuggningsområdet liknar stenanläggningen (samma som på 

föregående bild) nästan en stenkammargrav med ett stort toppblock. Men någon gravanläggning har det 

nog inte varit här. En plats av stor betydelse i gamla tider har det dock med stor säkerhet varit. Det 

förstår man också av den framförställda, tillformade stenen. Anläggningen är helt unik - i vart fall i mitt 

insamlade fotomaterial från Storvretabygden.

Märkligt blockarrangemang, där en losshuggen överdel är nedkilad mellan blockväggar. I glipan 

på den högra sidan finns en stoppsten insatt så att toppblocket inte ska glida för långt ner.

Blockarrangemang med ett hugget toppblock på höjdparti i gränszonen mellan skogsparti och 

kalhygge.

Det måste betraktas som högst imponerande prestation att kunna placera det stora 

tunga toppblocket på ett blockunderlag, som verkar allt annat än stabilt. Den 

spektakulära blockformationen är kanske tänkt att flankera den stora stenkolossen 

med den långa borrännan, som står en bit högre upp i terrängen

Skrevuppallat block i skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Blockarrangemang med skrevuppallning nära fältkanten 

- i skogsparti i nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Skrevuppallning i den blockrika fårhagen nära Norrbovägen

Samma skrevuppallning som på föregående bild - sedd från motsatta hållet.

Kap. 4. Podieblock

Kort om podieblock 

Som namnet antyder är podieblock upplagda på ett podium, som ofta består av en jämn och 

ganska låg stenhäll. Uppläggningen markerar att blocket brutits ut ur den spontana ofunktionella 

stenfloran och tilldelats en särskild funktion och en särskild status. Antagligen markerar 

podieblocken en boplats eller en kultplats. De skulle också kunna markera en viktig bygdegräns. 

Podieblocken saknar speciell uppallning. Och det är kanske inte så märkligt. De är ju på sätt och 

vis redan uppallade på ett stenfundament.

Vacker, urnupen stensugga upplagd på en stenhäll. Skyltblock av den här typen, upplagda 

på en jämn stenyta, brukar jag ibland benämna ”podieblock”.

Det här podieblocket är en av de vackraste blockarrangemangen i min fotosamling. Blocket är spräckt i två 

halvor - kanske medvetet för att underlätta uppställningen på podiet. Kompositionen förstärks av det 

uthuggna huvudet längst fram på podiet. Inför det här vackra blockarrangemanget glömmer man lätt bort 

aspekter som har med datering och funktion att göra. Och det är väl så stor konst alltid gör: frigör oss från 

det tids- och funktionsmässiga och gör oss till sinnesnjutare i nuet.

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden.

Podieblock uppställt på ett podium, som består av flera huggna block - i skogsparti i Norrbotrakten

Podieblock i kanten av kalhyggesområde nedanför Fulleröhöjden

Vackert podieblock i ett område nedanför Fulleröhöjdens kalhygge.

Märkligt utformat podieblock på Fulleröhöjden. Ett större block har huggits ner till ett 

stenhällspodium medan ett mittparti sparats för att utgöra podieblocket.

Långt inne i Storskogen, nära häradsgränsen, hittar jag ett vackert rundat block, som lagts 

på ett stenpodium. Jag har svårt att avgöra om podieblocket ingår i någon äldre gränsdragning 

i området eller om det uppställts redan under sen stenålder för att flankera den 

stora upprättstående stenkolossen (bild 181), som finns bara något hundratal meter längre 

bort. Men jag börjar ana att det finns en gammal intressant gammal stenskyltning längs våra 

häradsgränser, som inte bara handlar om femstenarör.

På andra sidan den stora stenkolossen i Storskogen och precis vid Vildmarksleden hittar jag 

ytterligare ett vackert rundat podielagt block. Hittar man ett enda block av den här typen i ett 

skogsområde (utan andra intressanta blockfynd) så kan man väl acceptera att vår Herre eller 

naturens spontana krafter varit kreatör. Men hittar man ytterligare ett podielagd block i närheten 

– och dessutom en upprättstående tillhuggen stenkoloss och en häradsgräns - ja, då är det lätt att 

bli misstänksam. Och då bör man nog överväga om det inte kan handla om en gammal och 

välplanerad mänsklig stenskyltning.

Stor välhuggen blockbit upplagt på en stenhäll vid forntida boplats- och gravområde 

i hagmark (Ångetrakten).

Vackert skyltblock uppställt på ett flerdelat stenodium på en stenkulle i Årbytrakten. Ett 

av de vackraste skyltblocksarrangemang, som jag har i min fotosamling. Men blocket kan 

man inte riktigt lita på. Det har faktiskt en baksida med ett grunt borrhål. Men i den här 

presentationsdelen ska vi inte avhandla borrtekniken. Till den får vi återkomma i Del 2.

Kap. 5. Dubbelstenarna

De små dubbelstensmonumenten i skogmarken 

Under de senaste åren har jag funnit fyra olika exemplar av en märklig typ av dubbelstensmonument. En 

större uppställd sten med lite avrundad spets står tillsammans med en betydligt mindre pyramidformad 

spetsig sten. Den stora stenen står i ett fall i ett mindre slarvigt hopkommet lågt röse. De stora stenarna i 

de tre andra anläggningarna saknar röse. Avståndet mellan den stora stenen och den mindre pyramidformade 

stenen varierar. I två fall står den mindre stenen helt nära (inom en meters avstånd). I det tredje 

fallet är den mindre stenen placerad på ett par meters håll. I det fjärde fallet är den mindre stenen helt 

sammanfogad med den större. Den är uthuggen i relief i kanten av den större stenens framsida. Det är ju 

ett kreativt sätt att tillverka ett mindre block på. Men förfaringssättet kräver antagligen en skicklig 

stenhuggare. En av dubbelstenarna återfinns i Storskogen vid Tipptoppvägen. De tre andra är placerade i 

ett skogsområde bakom Himmelsvägen i Lyckebo. 

Inledningsvis tänkte jag mig möjligheteten att dubbelstenarna utmärkte gravplatser. Man kan ju ibland se 

dubbelstenar uppställda på gravhögar. Så småningom har jag dock kommit till slutsatsen att det rör sig om 

ett speciellt slag av gränsmonument. Den större och inte lika spetsiga stenen skull då markera en punkt 

längs gränsen medan den mindre stenen skulle kunna fungera som angivare av gränsriktningen.

Mera om dubbelstenarna 

Om man tänker sig att gränsen inte viker av vid den större stenen utan går rakt igenom så räcker det 

rimligtvis med en enda visarsten för att markera gränsens riktning. På ställen där en gränslinje ändrar 

riktning eller där flera gränslinjer möter varandra finns naturligtvis behov av flera riktningsangivande stenar. 

Jag har sett bilder på gränsmarkeringar där flera sådana stenar figurerar. Men jag har faktiskt aldrig stött på 

gränsmarkeringar med mera än en riktningsangivande sten i Storskogen – om nu de mindre stenarna över 

huvud taget fungerar som riktningsangivare. I det fall där den mindre spetsiga stenen huggits ut i relief ur 

den större stenen blir det rimligtvis problematiskt med markeringen av gränslinjens riktning. Men kanske 

den här dubbelstenen inte är en gränsmarkering utan har iordningställts för att fylla en helt annan 

skyltfunktion. Om det är någon läsare, som vet mera om den här typen av märkliga dubbelstenar, så är jag 

naturligtvis tacksam för kontakt. 

I vilket fall som helst rör det sig om konstfulla stenar. Storleksskillnaden i kombination med både likheter 

och olikheter i form hos stenarna skapar en spänning och dynamik, som gör att de här ganska oansenliga 

blockarrangemangen blir till uttrycksfull stenkonst. Och särskilt reliefhuggningen på en av dubbelstensplatsena 

ger naturligtvis konstanrättningen extra krydda. 

När det gäller dubbelstenarna så besannades verkligen uttrycket: finner Du en så finner Du ofta flera. 

Utan att ha sett de tydliga dubbelstenarna på de två första bilderna nedan, så skulle jag kanske inte ha 

uppmärksammat dubbelstenen där den mindre stenen är huggen i relief. Och jag skulle definitivt inte ha 

uppmärksammat dubbelstenen på den sista bilden, där den lilla stenen gömde sig under mossan. De två 

första upptäckterna hade på något sätt förändrat mitt uppmärksamhetsfilter så att en klocka ringde i 

medvetandet, när jag närmade mig de två andra stenarna. Information, som tidigare bara skulle ha rusat 

förbi medvetandet som brus, bedömdes plötsligt som intressant och började medvetet bearbetas. Med 

rätt intresse och med stor portion tålamod kan man så småningom skaffa sig hundratals avgränsade 

sökbilder för olika blockformationer och blockarrangemang i den gama kulturstensfloran. Och då blir man 

till slut riktigt duktig på att läsa de gamla stenspåren ute i terrängen. Men att utvidga sina iakttagelser och 

kunna hänföra dem till avgränsade väldefinierade kategorier innebär förstås inte att man automatiskt kan 

funktionsbestämma det man upptäcker. Men det är i vart fall en bra början.

De här två stenarna - den stora rundade och den lilla spetsiga - hör med stor sannolikhet ihop. Med tanke 

på form och storlek så skulle man ju med lite fantasi kunna tänka sig att det är en moder med sin lille son, 

som här har fått sin begravningsplats. Och så tänkte jag också från början. Men jag har efter hand blivit lite 

tveksam, när jag under sommaren 2013 hittat två likartade stenarrangemang på höjderna bakom 

Himmelsvägen (se nedan). Kanske handlar det snarare om en gammal typ av gränsmarkeringar? 

(Skogsområde nära Tipptoppvägen i Storskogen)

Dubbelsten med samma utformning som den vid Tipptoppvägen - på skogshöjd bakom Himmelsvägen.

Ytterligare en dubbelsten från skogshöjd bakom Himmelsvägen. Här har den lilla spetsiga 

stenen på ett raffinerat sätt huggits ut ur den större och utgör en del av denna. Stenkonst i 

skogsmarken när den är som allra bäst!

Dubbelsten på en höjd nära kraftledningsberget i Lyckeboområdet. Den här typen av 

dubbelstensmonument är antagligen mycket lätta att missa i skogsmark med ymnig 

markvegetation. Här har jag före fotograferingen skrapat undan mossa på den mindre 

stenen. Och fortfarande är den inte helt lätt att upptäcka.

Kap. 6. Blockgravar

Om blockgravar 

Den yngre stenåldern har en mycket rik flora av olika typer av gravanläggningar. Det finns inte bara ett stort 

antal gravtyper . Det förekommer också en stor variation inom varje gravtyp och dessutom svårplacerade 

övergångsformer mellan olika gravtyper. Flaggskeppet bland gravformerna ( i vart fall här i Storvretabygden) 

utgörs dock av blockgraven. Standardtypen utgörs av ett stort rundat block, som på ena sidan - eller på flera 

sidor- har en mindre samling stenar sammanlagda - antingen i en hög eller som en stenpackning eller som en 

rundad stenkrets (gravgård). Ibland kan man se blockkompositioner där en enda blockbit huggits ut och ställts 

framför blocket som ett bord. Kanske är detta en variant på blockgravstemat. 

Det framförliggande blockmaterialet kan ha samlats ihop från den närmaste omgivningen. Men oftast har det 

huggits ut ur originalblocket på platsen. Många blockgravar är således gamla stentägter. I Storskogen och 

omgivande skogshöjder tycker jag mig se en variant på blockgravar, där täckmaterialet utgörs av en ganska 

stor hög med ganska finkrossat stenmaterial, som huggits ut ur originalblocket. Ibland kan nästan hela 

originalblocket ha massakrerats så att resterna knappast synts under det krossade stenmaterialet. Ibland kan 

gravtäckningsmaterialet framför blocket ha en mycket slarvig komposition. Man tvivlar nästan på att det kan 

ha utgjort platsen för en ordnad permanent gravanläggning. Kanske har det ibland rört sig om tillfälliga 

gravläggningar inom ramen för ett komplicerat och långdraget begravningsritual. Det skulle ju i vart fall 

kunna förklara det tillfälliga och slarviga draget i den här typen av gravanläggningar. 

De blockgravar som nedan visas på bild måste betraktas som hypotetiska – till dess att man genom utgrävning 

hittat benrester eller artefakter, som kan kopplas till begravning. Men även om man inte hittar något sådant 

så kan kanske blockgravshypotesen ändå vara korrekt. Det kan ju - som nämnts ovan - ibland röra sig om 

tillfälliga begravningsplatser, som senare tömts på både mänskliga rester och ev. gravgåvor. Det är ju rent av 

möjligt att de slutliga begravningsplatserna inte alls är lika spektakulära som de tillfälliga.

Det är antagligen bara ett fåtal personer som fått sin slutgiltiga begravning i prydliga och välordnade 

blockgravar. Det skulle ju kunna vara en förklaring till varför jag hittat ganska få trots ett omfattande letande 

Många fick nog sina sista viloplatser i bergskrevor, i håligheter mellan block eller i en grävd hålighet under ett 

block. En del personer begravdes antagligen i en hålighet i jorden utan någon form av stenmonument ovan 

jord. Det innebär naturligtvis inte nödvändigtvis att dessa flatmarksgravar saknade monument. Det kan 

naturlitvis ha rest monument av ett förgängligt material (t.ex. trä), av vilka spåren sedan länge är borta. 

Och som sagt, variationen i blockgravar, kan vara stor. Det är bara de vackraste , mest strukturerade och 

konsfulla, som fått plats i min framställning - de som varit lättast att upptäcka. För varje blockgrav jag upptäckt 

finns det kanske 100-tals som aldrig kommer att upptäckas - om inte marken en dag kommer att exploateras för 

vägbyggen eller husbyggen, som kräver en arkeologisk förundersökning. Och det är ingenting man önskar. 

Bättre då att de får förbli oupptäckta. Fackarkeologernas intresse för gammal stenig skogsmark har avsevärt 

ökat under senare år. Om jag presenterat blockgravsbilderna för 30 år sedan skulle arkeologerna nog knappast 

ha godkänt en enda som ens trolig gravplats. Idag har arkeologerna stött på många blockgravar i stenig 

skogsmark och acceptansen är större. Idag skulle antagligen i vart fall ett par stycken av mina presenterade 

blockgravar anses som intressanta objekt att titta närmare på. 

I ett område som Storvretabygden är naturligtvis den höglänta skogen särskilt intressant i arkeologiskt 

avseende. Den höglänta skogen steg upp ur vattnet årtusenden före de låglänta slättområdena i Fyrisåns 

dalgång. Hela Tipptoppvägens nuvarande sträckning i Storskogen var möjlig att vandra torrskodd för 5000 år 

sedan, medan de senare jordbruks- och betesmarkerna låg täckta av kilometervida fjärdar. Det skulle 

naturligtvis vara högst osannolikt att dåtidens fångstfolk med inriktning på fiske och säljakt skulle ha undvikit 

Storskogsön med närhet till den viktiga marina näringszonen. Rimligvis är det här som vi bör leta efter 

Storvretabygdens tidigaste historia - spår efter de människor som antagligen så småningom befolkade slätten 

och blev boskapsskötare och jordbrukare.

Blockgrav där från huvudblocket borthugget material ligger i en stenhög framför blocket. 

Man har inte bara kluvit bort gravtäckningsmaterial här. Man har samtidigt gett 

huvudblocket en mycket vacker huggen yta. Kanske Storskogens vackraste blockgrav.

Block med lite kilformad förgård - nedanför Norrbohöjden.

Block med en mycket omsorgsfullt lagd stenpackning framför - i skogspartiet nedanför 

kraftledningsberget.

I det höglänta rastplatsområdet nära Tipptoppvägen i Storskogen finns flera blockarrangemang som 

en gång kan ha byggts som blockgravar.

Gravblock i Storskogen med en mäktig förgård. Förgården är så stor att den nästan överglänser 

huvudblocket.

Vacker blockgravsanläggning i sluttningen upp mot en trolig gammal boplats i 

Storskogen

Blockgrav i skogssluttning i Storskogen. Man kan notera det tydliga mejselmärket i vänster 

överkant. Märket uppstod antagligen när stenmaterial klövs bort från blocket.

En vacker variant av blockgrav, där ett stenstycke huggits bort och placerat som ett vackert bord 

framför blocket

Möjlig blockgrav i höglänt skogsmark nedanför Storskogen

Trolig blockgrav i Storskogen i närheten av en ytterst märklig stensträng.

Trolig blockgrav på sluttning till högt berg och nära en bäck i Storskogen. I området finns stora märkliga gropar 

och troliga spår efter hyddbottnar och nedgrävda ovalformade bobottnar

I ett första läge så skulle man kunna uppfatta stenarna framför blocket som röjningssten. Men tittar 

man närmare på blockbitarna så är de tillhuggna - antagligen från det större blocket bakom. Det var ju 

ett effektivt sätta att skaffa fram nödvändigt gravtäckningsmaterial. Och med tanke på att större block 

ofta uppvisar spontana sprickbildningar var det antagligen inte förknippat med några större 

ansträngningar att hugga loss det stenmaterial som behövdes. I skogsparti bakom Himmelsvägen.

Ytterligare en trolig blockgrav med stor förgård i rastplatsområdet, Storskogen.

Blockgrav med en stenkrets, som avgränsar en ganska stor gravgård.

Vacker blockgrav i ett ovanligt höglänt läge på Norrbohöjden. Det lönar sig ofta att leta efter 

olika typer av blockformationer på karga bergsytor. Inte av det skälet att de förekommer 

oftare där, men för att överväxningen ofta varit mindre i denna terrängtyp.

Trolig blockgravsanläggning på höjdrygg i naturlig betesmark i Lyckeboområdet

I höglänta delar av fältlandskapet börjar gravhögar dyka upp och sätta sin prägel på landskapet. Längst upp till höger ser vi 

faktiskt en anlagd hög på en naturlig kulle. Men här kan vi fortfarande se ett och annat blockarrangemang, som påminner 

om blockgravarna i den högre liggande skogsmarken. Här i bronsålderns beteslandskap har vi kanske inga problem med att 

tolka vackra och konstfulla anläggningar av den här typen som troliga blockgravar. Men uppe i den höglänta skogsmarken 

blir vi av någon anledning mer tveksamma att göra den typen av tolkningar. Kanske har det att göra med att här i 

beteslandskapet kan vi lätt föreställa oss att människor bott för flera tusen år sedan och anlagt gravar av olika typer. Svårare 

då är det nog att föreställa sig att människor under mer än 1000 år bott och verkat i oländig och svårforcerad höglänt 

skogsmark (typ Storskogen).

Kap. 7. Stenkolosserna i skogslandskapet

Om stenkolosserna 

I vissa blockrika terränger kan man finna fyrkantiga stenkolosser som med sina släta, vertikala sidor, sina räta 

vinklar och sina platta tak liknar jättestora stenklossar. På Fulleröhöjdens stora kalhygge kan man se flera 

sådana fyrkantiga stenkolosser med nakna sidor, som lyser i vackra stenfärger. Det är naturligtvis en stor 

konstupplevelse att kunna vandra omkring i ett kalhygges kolossmiljö. För att komma till sin rätt behöver ju 

de stora stenkolosserna ljus och rymd. Och det får de ju på ett stort kalhygge. Just när jag vandrar omkring 

här och njuter av de vackra jättestenklossarna så kan jag faktiskt för en stund försona mig med det våldförande 

på både natur och kulturarv som ett kalhygge innebär. 

I vilken utsträckning som kolossernas utformning påverkats av mänskligt stenhuggeri är naturligtvis svårt att 

säga. Eftersom det finns så många andra spår av mänskligt stenhuggeri just på Fulleröhöjdens kalhygge är 

det naturligtvis svårt att tänka sig att just stenkolosserna skulle ha gått fria från ingrepp. Särskilt inte med 

tanke på att de tillhandahåller läckert stenmaterial på ett relativt lättbrutet sätt. I närheten av flera kolosser 

finns också stenstycken på marken som antagligen huggits bort från kolosserna. Men i sammanhanget måste 

vi komma ihåg att också naturkrafterna – utan minsta hjälp av människan - är duktiga stenhuggare, som kan 

producera rätvinkligt blockmaterial i storformat. 

Hur det än förhåller sig med konstruktörskapet så har säkert människor som bott på Fulleröhöjden sedan 

stenåldern förundrat sig över och imponerats av jätteklossarna i landskapet. Det är mycket möjligt att de 

tilldelats en funktion inom dåtida religion och väldsåskådning. Kanske byggde man in dem. Kanske byggde 

man en plattform ovanpå. Eller kanske utförde man någon viktig rit uppe på det platta stentaket. 

När vi således vandrar omkring i Fulleröhöjdens kolosslandskap så befinner vi oss mitt bland stora 

konsinstallatioer av sten, som helt eller delvis utformats av mänskliga stenhuggare för flera tusen år sedan 

- eller kanske bara för något hundratal år sedan - eller bådadera. Och vissa områden i Storskogen står inte 

Fulleröhöjden långt efter. Från vissa utsiktspunkter i det öppna jämna skogslandskapet kan man se flera 

kolosser samtidigt som likt stora finlandsfärjor stävar fram i terrängen.

Nästan kubformad koloss på Fulleröhöjden

Vacker rödtonad stenkoloss på Fulleröhöjden. Det rödtonade stenmaterialet är inte särskilt 

vanligt i Storvretabygdens skogsmarker. Men här på Fulleröhöjden går stenmassan ofta i rött. 

Oavsett om det varit ganska sentida stenhuggare i farten här eller om huggningarna 

genomförts, när en havstrand fanns nedanför höjden, så verkar det rödtonade materialet ha 

varit mycket attraktivt.

En nästan perfekt rätvinklig stenkoloss - man skulle nästan kunna säga stenkloss - står i kanten mellan 

skogen och kalhygget på Fulleröhöjden. Några vackert huggna block står framför kolossen.

Området närmast kolossen är fullt med huggna stenstycken. Antagligen är det ett restmaterial 

som bildades då stenkolossen tillformades. Anläggningen finns i ett kalhugget skogsparti i 

Norrbotrakten, som snart kommer att exploateras för bostadsbyggande.

Det är ett mycket skickligt stenhuggeriarbete, som utförts vid skapandet av den liggande 

stenkolossen på bilden. Det är mycket imponerande att man lyckats få till så jämna och släta sidor 

utan sprickor och utan stora grova klyvhål och andra oregelbundenheter. Man har arbetat med 

stor precision och noggrannhet efter en speciell plan. Den här typen av regelbundna välgjorda 

jättestenklossar har knappast kunnat skapas vid sentida husbehovshuggning. Det känns som om 

de tillkommit för att, långt tidigare, fylla någon mycket speciell och viktig funktion i området.

En bit från vildmarksleden i Storskogen kan man skymta den här märkliga blockgiganten som reser sig som en ”menhir” - 

sten rakt och brant upp i luften. Den har en oregelbunden fyrkantig form. Två av sidorna har en mycket avvikande 

vegetationsbeklädnad. Och det tyder på att de vid något tillfälle utsatts för stenhuggning. Det är också värt att notera att 

området runt den upprättstående kolossen verkar stenröjt. Genom skogen är det bara några hundratal meter till en 

sannolik boplats från sen stenålder. Det kan således röra sig om ett mycket gammalt boplatsmarkerande block. Alternativt 

kan det röra sig om ett betydligt senare gränsmarkerande block. Den gamla häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo 

härader löper förbi bara ett femtiotal meter bort. Som kontrast till de tunga, liggande stenkolosser, som trycker sig ner mot 

markytan, ger den här uppåtsträvande blockgiganten en annorlunda och mycket ovanlig konstupplevelse. Visserligen är 

Storaskogens blockflora på sina ställen mycket spektakulär och formrik. Men just den här uppåtsträvande formen hade i 

vart fall inte jag väntat mig att finna här. Och det ska mycket till för att övertyga mig om att det enbart är naturens spontana 

krafter, som agerat stenhuggare här. Megalitkonst som verkligen imponerar!

Det stabila fyrkantiga kolosserna påminner ibland om stora klumpiga djurkroppar - här har vi kanske en 

klumpig godmodig ko.

När ett kalhygge skapas förändras de stora kolossernas vegetationsdräkt ganska snabbt. Mossor behöver 

fukt och skugga och trivs inte med att bada i solljus. Hade den här kolossen bara stått något hundratal 

meter bort så hade den hamnat på ett kalhygge. Efter bara några år skulle det vackra mosslagret ha varit 

nästan helt borta. (Jämför stenkolossen på föregående bild som står ute på det knappt 10-åriga kalhygget). 

Och för mossa att återigen växa in på stora släta och vertikala ytor krävs mycket lång tid även under goda 

tillväxtförhållanden. Men det finns ändå ett försonande drag med blockrika kalhyggen. När mosslagret är 

borta tillåts de vackra stenytorna att lysa med sina naturliga mycket vackra stenfärger - i rött, gulockra eller 

marmorvitt - och det blir ett vackert, om än lite sterilt, färglandskap att vandra omkring i.

När stenkonsten är som bäst i Storskogen stävar stora stenkolosser fram i det öppna skogslandskapet 

som vore de makliga finlandsfärjor.

Kap. 8. Blockhögar

Om Blockhögar 

Blockhögar av olika storlek och utformning stöter vi ofta på i höglänt skogsmark i Storvretabygden. Som alla goda 

konstobjekt utmanar de oss på en rad olika sätt. Vem är egentligen konstruktören bakom dessa märkliga 

blockhögar? Finns det en mänsklig kreatör eller är det naturens egna spontana krafter som släppt loss sin 

kreativitet? Och handlar det bara om stenkaos rakt igenom eller kan vi åtminstone här och där uppmärksamma 

tydliga och arrangerade strukturer inom den kaotiska ramen? Och om nu blockhögarna är människotillverkade: 

använde man dem till något speciellt eller är det bara oavsiktligt tillkomna skrotsenshögar efter stentägt? Och när 

har blockhögarna skapats? Är de bara några hundra år gamla eller går de rent av tillbaka till sen stenålder när 

männskorna bodde och verkade i skogslandskapet? Några borrännor som möjligen skulle kunna underlätta 

dateringen finns sällan i dessa högar. Det är traditionella stenklyvningsmetoder som tillämpats. Och de kan ha 

sett likadana ut i tusentals år. 

Vi kan stå mycket länge och undrande iaktta en märklig blockhög. Och vi kan gå därifrån utan att egentligen ha 

förstått någonting alls - möjligen har vi fått lite mer att fundera kring. 

Nästa gång vi besöker den märkliga blockhögen är vi kanske inte lika förvirrade utan har möjligheter att titta efter 

fynd i den närmaste omgivningen - fynd som förhoppningsvis skulle kunna ge någon ledtråd till blockhögen 

tillkomst och funktion. Men fynden i den närmaste kontexten kan vara lika svårtolkade som själva blockhögen . 

Fysisk närhet borgar inte alltid för likhet tidsmässigt och funktionellt. Kanske får vi även denna andra gång vandra 

hem utan att vi kunnat föra vetenskapen framåt. Men vi har i alla fall fått en ganska omskakande konstupplevelse. 

Och den kan vi säkert leva länge på. 

Om det blir något tredje besök? Tja, det är nog osäkert. Kanske då för att blockhögarna har en märklig primitiv 

tjuskraft och framstår som konstinstallationer i naturen - men inte för att vi skulle bli så mycket klokare.

Den märkliga blandning av kaos och struktur, som många blockhögar utstrålar går kanske åtminstone 

delvis att förstå. För de är kanske inte det ena eller andra: konstruerade av naturkrafter eller tillverkade 

av människor. Det skulle mycket väl kunna röra sig om ett samarbete. Människor har nog alltid dragits 

till spektakulära blockhögar som naturkrafterna skapat och på olika sätt format om och använt dem för 

sina syften. Kanske har man staplat om blocken en aning för att ge blockhögen en mer pyramidliknande 

form som passar för att skylta för en boplats. Och kanske har man ibland bara använt sig av 

mindre block i blockhögens nedre del för att göra ett skyltande stenarrangemang för ett visst syfte, som 

- kanske flera tusen år senare - verkligen inte inte är lätt att utröna.

Vid kanten av promenadvägen mellan Himmelsvägen och Kolonilottsområdet stöter man 

på denna imponerade stensamling. Allt tyder på att den konstruerats av människor. Så är 

t.ex. flera av toppblocken uppallade med stödstenar. Det finns ännu större stensamlingar 

i samma område längre in från vägen. Men där är det svårare att bestämma vilken roll 

människor kan ha haft vid tillskapandet av de kaotiska stenhögarna.

Närbild på blockhögen nära promenadvägen mellan Himmelsvägen och kolonilottsområdet. 

Blockhögen är så märklig både till storlek och utformning att den snarast borde underkastas 

en arkeologisk granskning.

Klotter i det uppbyggda stenrummet under ett av takblocken. Jag antar att det rör sig om 

teckningar av ganska sent datum. Men konst - om än inte så stor - är det i vilket fall som helst.

Uppallat block i sluttningen ovanför blockhögen

Blockhög i skogsparti i Lyckebotrakten - nära kolonilottsområdet.

Uppställt block nära blockhögen på föregående bild

Troligen uppställd sten i närheten av samma blockhög i Lyckeboområdet

Det finns åtskilliga ”stenhögar” av den här monumentala typen på Skogshöjderna runt Storvreta. Det är 

inte alltid lätt att säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av människohänder. 

Just den här i hagmarken vid Norrbo har dock tydliga inslag av människopåverkan.

Märklig blockhög i märkligt gammalt stenhuggeriområde i Norrbotrakten

Bilden visar en av flera arrangerade mindre stenhögar bredvid blockhögen i Norrbotrakten. Vad 

kan dessa små arrangerade stenhögar säga om den stora blockhögen i närheten?

Till synes oordnad blockhög på Fulleröhöjden. Men se nästa bild!

Betraktad framifrån antar blockhögen en helt annan skepnad. Man ser att platsen utsatts för gammalt 

stenhuggeri . Men man kan också notera att platsen är planerad och arrangerad för något specifikt syfte. 

Möjligen är det tillhuggna blocket en variant på pyramidstenar, som vi beskrivit i kap. 1.

Bilden visar ytterligare en blockhög i Lyckeboområdet

Uppbyggd stenmur nära blockhögen på föregående sida

Inristning på blocksida i närheten av samma blockhög

En del blockhögar tycks ha bildats genom att ett större originalblock styckats upp i mindre stycken. 

Efter uppstyckningen tycks bitarna ha fått ligga kvar i ungefärligen de positioner de hade före 

styckningen. Man får nästan intrycket att uppsplittringen och bildandet av stora sprickor varit ett 

mål i sig.

Egentligen behövs det ju bara torv och jord för att förvandla den här ganska välbyggda blockanhopningen 

till en hög. Kanske är blockhögarna någon form av gravhus som så småningom 

tranformeras till högar, där blocken döljs av torv och jord. (Från den stora stenhuggningsytan 

i Norrbotrakten). Från den här blockhögen är det bara några hundra meter till kanten av 

odlingslandskapet, där de första högarna dyker upp.

Om man bortser från gräs-/torvlagret så skiljer sig inte bronsålderslandskapets gravhögar särskilt 

mycket från en del blockhögar i den högre liggande skogsmarken. Man skulle nästan kunna tro att det 

är den sena stenålders blockhögar, som omformats till bronsålderns gravanläggningar. Bilden visar en 

gravhög i Lyckeboområdet. Den här högen med sin vackra platta runda form liknar ett stekt ägg.

Höggravarnas sten, som är dold under ett torvlager, kan mycket väl ha huggits fram i många 

små stenbrott av den typ som visas på bilden. Nära det här stenbrottet finns också åtskilliga 

gravhögar - skogsparti bakom Ärentunaskolan i Storvreta.

Kaotisk stor blockhög med stora blockstycken i skogsmark nära kraftledningsberget.

Rad av upplagda små block i nederkanten av blockhögen på föregående 

bild. Arrangemanget tyder på att människor - antagligen för mycket länge 

sedan - använt blockhögsmaterial för något speciellt syfte.

Vacker liten hög av huggna blockstycken i Storskogen. Blocken har knappast lagts här för 

att senare avhämtats. De har nog haft en funktion just på den här platsen. Det kan vara 

en mycket gammal gravhög. Men det skulle också kunna vara en hög som utmärkt en 

gräns i skogen. Och sådan kan nog ha mycket varierande ålder.

Blockhög av huggen sten i Fulleröskogen. Blocken här är så välformade att man automatiskt 

börjar leta efter klyvborrännor. Några sådana hittar man dock inte här.

Kap. 9. Mera om äldre hugget stenmaterial - oborrat

På en del ställen i blockrik terräng är nästan alla block påverkade av stenhuggeri. Sådana områden kan 

finnas både i den höglänta Storskogen, i angränsande skogsområden och t.o.m. på lägre liggande 

skogsklädda impediment i fältlandskapet. Områdena gör ett kaotiskt och strukturerat (medvetet planerat) 

intryck på en och samma gång. Mestadels ligger all borthuggen sten kvar bredvid de tillhuggna blocken. 

Den borthugga stenmassan är så omfattande att det rimligtvis under senare århundraden aldrig har funnits 

så stor efterfrågan på stenmaterial i närliggande bygder. Den rimligaste förklaringen är att det rör sig om 

gammalt stenhuggeri från stenålder eller tidig bronsålder och att huggningarna genomförts med religiösa 

förtecken. Stenhanteringen måste på något sätt spegla människornas uppfattning om liv och död, om 

denna värden och den hinsides belägna - och om kosmos i stort. Några sentida stentägsområden för 

utvinning av husbehovssten är det med stor sannolikhet inte fråga om. Snarare skulle jag gissa på att 

stenhuggeri-områdena, trots sina ofta kaotiska uppbyggnad, utgjort gamla kult- och begravningsplatser 

under sen stenålder och tidig bronsålder - platser, som vi ännu inte riktigt har fått ögonen på. Det är ju 

egentligen inte så konstigt. Det är ju bara ett fåtal årtionden sedan de första blockgravarna upptäcktes. 

Vi har ju redan tidigare stiftat bekantskap med en stor del av det gamla stenhuggeriet, när vi redovisat 

vacker stenkonst i form av olika typer av skyltblock, blockgravar, stenkolosser och blockhögar. Vi 

kompletterar nedan med ytterligare en del vackra och konsfulla bilder på tillhuggna block och 

blockformationer. Även med den kompletteringen så känns det nästan som om det traditionella 

stenhuggeriet har fått för liten plats jämfört med det senare stenhuggeri, där borrteknik använts och som 

mer utförligt presenteras i nästa del (del II). Åtminstone när det gäller höglänta skogsområden i 

Storvretatrakten så är nämligen det traditionellt kluvna stenmaterial antagligen 10 gånger så stort som det 

senare stenmaterialet framkluvet med borrteknik. Men nu handlar vår framställning ju främst om 

stenkonst. Och det är ingen vetenskaplig framställning, där olika typer av kluvet stenmaterial behöver 

redovisas på ett kvantitativt rättvisande sätt. Och då kan det väl kanske duga så här. Och så kanske jag får 

ägna lite mer plats åt det traditionellt kluvna stenmaterialet i annat sammanhang.

Den här vackert huggna blockskivan framför blocket skulle väl rimligtvis vara en läckerbit för alla som önskade 

hämta lämpligt stenmaterial för husbehov. Men ändå står den kvar här - kanske av den anledningen att det 

aldrig huggits för att användas på en annan plats. Kanske var tanken redan från början att blockskivan skulle stå 

här som skyltobjekt .

Märkligt tillhuggen stenformation i ett skogsparti i Norrbotrakten. Är det en färdigskapad stenfigur som skyltar för 

någonting viktigt? Eller handlar det om ett block som befinner sig mitt i en klyvningsprocess, som av någon anledning 

aldrig kom att avslutas? Stenskapelsen här ser ut som en prototyp till det stora överhangsblock som tillhuggits i 

Storskogen. Till skillnad från detta magnifika block som presenteras i Del II ( bild 60) har huggningen här genomförts 

utan användning av borrteknik.

Ibland Ibland kan man upptäcka märkliga cirkelformade uthuggningar. Det är inte lätt att veta om det bara handlar om ett 

praktiskt sätt att hugga fram småskaligt stenmaterial eller om det handlar om att skulptera fram en figur, som har en 

viktig symbolisk betydelse.

Bilden visar en imponerande, upphuggen bergränna, som går tvärs igenom bergryggen och som baktill 

tillsluts av en kallmurad blockvägg. Både funktion och ålder är okänd. Antagligen är bergrännan 

Storvretabygdens mest fascinerande stenskapelse , som framställts med traditionell stenhuggningsteknik. 

I hård konkurrens toppar bergrännan min önskelista över stenhuggarobjekt, som bör undersökas 

av fackarkeologer.

På Fulleröhöjden har stenklyvning troligtvis bedrivits under årtusenden. Ibland blir man dock lite tveksam 

om det verkligen varit mänskliga stenhuggare i farten eller om det bara är naturkrafterna, som visat sin 

skicklighet i stenhuggeri. Särskilt tveksam blir man ju om man inte hittar minsta klyvmärke i ytkanterna, 

där kilning borde ha genomförts. På plats kunde jag med blotta ögat inte finna något klyvmärke i kanterna 

på den nakna stenytan. Men med lite efterbehandling av bilden i datorn kunde jag konstatera ett troligt 

klyvmärke i den övre kanten. (Se nästa bild!)

Ibland kan alltså digital bildbehandling vara ett bra hjälpmedel för att upptäcka klyvmärken. Kanske skulle 

identifierade klyvmärken kunna analyseras ytterligare av en expert? Kanske skulle det vara möjligt att klargöra om 

klyvmärket (om det nu är ett sådant) kan ha åstadkommits med ett stenverktyg eller med ett järnföremål? På så sätt 

skulle man ju kunna få en datering (om än grov) på det kluvna stenmaterialet. Något stort borthugget stenstygge 

som passar ihop med den vackra kluvna stenytan på det kvarstående blocket finns inte på marken framför. Det kan 

ju innebära att den borthuggna delen transporterats bort. Ett blockstycke med den här vackra, rödtonade färgen bör 

rimligtvis ha varit attraktivt. Men det skulle naturligtvis också kunna vara så att det bara är ett ytskikt som slagit bort 

från blocket och att det faktiskt var den vackert färgade ytan som man ville ta fram. Och då handlar det kanske mera 

om skapandet av ett gammalt skyltblock än om sentida stenhuggeri.

Om man avgränsat bara betraktade just den här platsen, så skulle man nog ganska tryggt kunna 

landa i antagandet att det rörde sig om en spontan naturskapelse. En avplanad översida och 

släta vertikala sidor klarar naturen av att skapa. Samma naturkrafter kan också strö medelstora 

block slarvigt omkring sig på marken. Men när man ser de säkerställda imponerande stenhuggarfynden 

i den nära kontexten (se exempelvis bilderna 213 -216), så ökar sannolikheten 

rejält för att det rör sig om en stenhuggningsplats. Om det bara varit en stentägt här eller om 

platsen använts som kultplats eller begravningsplats - eller som gränsmonument i betydligt 

senare tid - är förstås svårt att säga.

I en öppen glänta i Storskogen stöter man på den här märkliga blockhögen. Stora block - antagligen framhuggna från ett 

och samma originalblock - har staplats i en hög. Och i en spricka högst upp har en liten spetsig stenflisa placerats. En möjlig 

förklaring är att det rör sig om en gränsmarkering och att det är den lilla stenflisan på toppen som anger gränsriktningen. 

Det måste i så fall ha varit ett mycket tids-och arbetskrävande gränsmonument att tillskapa. Andra gränsmarkeringar av 

sten i skogsmarkerna runt omkring är ju betydligt mer modesta. Det finns dock många indikationer på att det funnits 

stenåldersboplatser mycket när den här blockhögen. Så kanske hör den i stället till stenålderns kulturstensflora. Det finns 

många exempel på gamla blockhögar, där block är staplade på ett märkligt sätt. Efter det att blockstyckena framhuggits 

verkar de ha återplacerats på sina gamla platser i originalblocket (eller kanske aldrig riktigt lösgjorts) – ett slags färdiglagt 

stenpussel med dålig passform.

Kap.10. Huggna blockformationer med platt tak och bred vertikal spricka. 

Vid ett troligt boplatsområde i Storskogen - i en sluttning ner mot en bäck - hittade jag en märklig 

blockformation (se bild 222 -224). Den befann sig visserligen ett område med mycket huggen sten. Men 

det var ändå svårt att uppfatta den som en oavsiktlig rest efter stentägt. Det såg snarare ut som om 

formationen avsiktligt skapats för att fungera som någon form av stenmonument. Med sitt platta tak och 

med sin breda vertikala spricköppning och sina branthuggna sidor såg den både strukturerad och kaotisk 

ut. Den liknade inte de symmetriska liggande kolosserna som såg ut som stora homogena blockklossar. 

Och även om den upptagna, breda sprickan gav formationen ett uppbrutet och lite kaotiskt drag så skilde 

den sig väsentligt från de betydligt mer ostrukturerade och kaotiska blockhögarna. Möjligen skulle det 

kunna vara en blockformation, som skulle kunna inrymmas i de individuellt utformade boplatsmarkerande 

blockens kategori, som ovan beskrivits i kap 1.2. Men så småningom hittar jag flera liknande formationer i 

den höglänta skogsmarken och då finns det nog anledning att föra dem till en egen kategori. 

De här ”platt-takade” sprickblocken (som ibland har blockpartier, som lösgjorts från underlaget så att det 

ser ut som om delar av formationen står på en stensockel), är svåra att bedöma både funktionsmässigt och 

tidsmässigt. Med tanke på deras närhet till troliga bobottnar och till andra typer av skyltblock och även till 

stenhuggningsområden (där traditionell stenhuggning bedrivits) så kan de möjligen vara relaterade till 

fångstfolkets kultplatser under sen stenålder eller till någon fas i ett utdraget begravningsritual. Att det 

skulle röra sig om blockarrangemang, som markerade sentida skiftesgränser i skogsmarken är knappast 

troligt. Det är ju inte heller säkert att de stenformationer som vi idag ser ens utgör merparten av den 

dåtida anläggningen. Blockformationen kan ju ha varit både påbyggd och omkringbyggd med olika 

strukturer i trä, som gett anläggningen ett helt annat utseende. Oavsett hur man nu än ska tolka dessa 

märkliga blockformationer så utgör de oftast mycket vackra konstinstallationer i den höglänta skogen. Och 

just det för hållandet att de är så svårtolkade och gåtfulla gör dem nästan än mer konstfulla.

På några ställen i Storskogen finner man stenhuggarplatser, som verkar ha en uråldrig karaktär och 

som utgör ett märkligt mellanting mellan stenkaos och arrangerat monument. Jag får intrycket att 

stenmaterial inte huggits för borttransport utan för att användas i ett blockarrangemang, som har 

med kult eller begravning att göra. Det finns en hel del spår i omgivningen som indikerar stenåldersboplatser. 

På den här platsen känner man verkligen fortfarande vibrationerna från en märklig stenhantering, 

som måste ha bedrivits här för mycket länge sedan.

Närbild på den aktuella blockformationen

Samma block sett från sidan. Här ser man tydligt den horisontala 

sprickbildningen nedtill, som gör att blocket tycks stå på en stensockel.

På en lägre del av Norrbohöjden ser man denna imponerande blockformation. Här har stora 

rätvinkliga (klossliknande) block huggits till med stor skicklighet. Det ser nästan ut som om de 

ställts på varandra eller på en tillhuggen sockel med mycket välkonstruerade fogar emellan. Men 

sannolikt handlar det om blockväggar, som spräckts upp horisontellt så att vågräta sprickor bildats 

mellan blockdelarna. Det material som huggits loss har sedan fått ligga kvar i sin gamla positioner. 

Ett ganska meningslöst arbete kan man tycka. Men det är faktiskt ganska ofta i de höglänta 

skogstrakterna kring Storvreta som man ser block, som spräckts upp och där blockstyckena sedan 

lämnats kvar i sina gamla positioner. Jag har ingen riktigt bra förklaring till den här typen av 

”meningslöst” stenarbete.

Det ”platt-takade” sprickblocket (samma som på föregående bild) sett på lite längre håll.

Platthugget block med upptagen vertikal spricka i Fulleröskogen. Som synes har också blocket lösgjorts från 

underlaget så att även en horisontell spricka längst ner bildats

Bild på den horisontella klyvspricka, som upptagits längst ner på blocket.

Block med vertikal spricka och lösgjord blockdel med horisontell spricka undertill 

- på Fulleröhöjdens kalhygge. Någon verkar ha påtat med en spade framför blocket. 

Kanske är det rent av en arkeolog, som också sett det märkliga blocket och trott sig 

kunna hitta något intressant i ytan framför.

Kap 11. De huggna stenstolarna 

Stenhuggning har ibland bedrivits på ett sådant sätt att ett kantstycke av blockets ovansida huggits loss. Då 

har en trappstegsformation bildats, som ofta påminner om en stenstol eller en stensoffa. Vi ser den här 

typen av huggna formationer både där äldre traditionella klyvningsmetoder använts och där yngre 

borrtekniker tillämpats. Stenstolarna skulle kunna vara en oavsiktlig restprodukt efter stenhuggning. Men 

ibland är stenstolarna så välformade och spektakulära att man kan undra om de möjligen haft någon 

skyltfunktion. Om det bara rört sig om en stentägtsinsats är det svårt att förstå varför man möter så många 

stenstolsformer. Stenstolsformer utgör ju en bra utgångspunkt för fortsatt uthuggning i stolsryggen och 

dessa borde man väl därför ha fortsatt att bearbeta. En del stenstolar är rumsligt kopplade till gravhögar. 

Huggningen kan ju ha åstadkommits för att erhålla stenmaterial till gravhögens uppbyggnad. Eller möjligen 

har man tänkt sig att hugga fram en stenstol så att den döde under vackra sommarkvällar skulle kunna gå 

ut ur högen och sätta sig i stenstolen för att blicka ut över sina gamla marker. Det är förstås en vacker tanke. 

Men något starkt belägg för den har jag inte. 

Stenstolar är ofta ganska lätta att upptäcka. Och det lönar sig ofta att hålla utkik efter dem. För i närheten 

hittar man inte sällan spår efter andra huggningar, som genomförts med traditionella metoder eller med 

borrteknik och som inte är lika lätta att upptäcka.

Den här typen av framhuggna ”stolar” möter man ofta både i höglänt skogsmark och i hagmark i anknytning till fältlandskapet. 

Det är inte självklart att betrakta dem som en kvarstående rest efter en husbehovsstentägt under senare sekler. 

Huggningarna har knappast anpassats för att optimera uttaget av sten. Och det borthuggna materialet tycks oftast ligga 

kvar framför stentägtsblocket. Det verkar snarare som om syftet med huggningen varit att tillskapa just stolformen. 

Klyvningen har gjorts med traditionell metod (oborrat) och kan vara flera tusen år gammal. Framklyvningen av nya fräscha 

stenytor verkar ofta, som i det här fallet, trigga tillväxten av vissa lavarter, som ger huggytorna en gräddvit vegetationsdräkt.

Ibland kan man se större block som har stolhuggningar på flera sidor. De ser ut som bilar med 

utskjutande front- och bakparti. Se även bild 427 för en liknande huggningstyp.

Stenstol i hagmark i Lillvretatrakten. Stenstolen kan vara relaterad till en närliggande gravhög - kanske 

både som stentägt och som stenskyltning.

Gammal stenstol-huggning i fårhagen i Lyckeboområdet.

Vackert block i Storskogen med en typisk uthuggen hylla. Jag kallar ofta den här typen av 

block för ”stenstolsblock” helt enkelt. Det är inte helt säkert att blocktypen uppstått 

oavsiktligt vid stenhuggning. Formen återkommer på många ställen både i Storskogen och 

i angränsande skogspartier. Blocktypen kan ha haft någon form av signalvärde på samma 

sätt som pyramidstenarna. Vi måste nog räkna med att det redan under Storvretabygdens 

sena stenålder fanns ett välutvecklat stenformprogram, som reglerade hur olika block 

skulle utformas och uppställas för att fylla olika markörfunktioner.

Vacker stenstol i vacker miljö nära kanten av höjdryggen i kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290 - nära de lägre liggande fälten. Stenstolarna följer 

alltså med från den höglänta skogen ned till bronsåderns fältlandskap.

Spektakulär stenstol i kanten av skogsparti nära Ärentunaskolan - nära en gravhög.

Som nämndes inledningsvis i det här avsnittet får man en känsla av att det finns ett rumsligt samband mellan stenstolar 

och högar/stensättningar i bronsålderslandskapet. Egentligen är ju detta samgående inte särskilt förvånande. 

Högarna/stensättningarna krävde för sin anläggning åtskilligt med sten. Och stenstolarna kan vara rester av klyvplatser för 

att få fram lämplig sten. Det hindrar naturligtvis inte att vissa stenstolar också kan ha fått fungera som skyltblock för den 

anlagda högen. Stentägt och monumentskapande kan ha gått hand i hand. Ingen bryr sig om de vackra högarna här. Just 

den här högen är bara måttligt ansatt av träd. Andra högar i närheten är helt igenväxta av träd och buskar. Var är de 

fornminnesvårdande insatserna? Vi blir med rätta illa berörda när terrororganisationer förstör kulturminnen. Men i vårt 

land låter vi det egna kulturarvet förstöras inför våra ögon utan nämnvärda protester. Templen i Palmyra hör till alla. Men 

bronsåldershögarna i Storvretabygden hör till ingen!

Vi avslutar kapitlet med den vackraste stenstolen av alla. Eller är det möjligen en stensoffa med 

hög gavel - eller kanske något helt annat, som vi kanske aldrig kommer att kunna tolka. Men så 

är det nog med stor konst. Den gäckar hela tiden våra tolkningsförsök. Och vi står kvar och 

betraktar både med fascination och frustration.

Kap. 12. Kluvna stenar

12.1. Kluvna stenar med kvarsittande kil- eller låsstenar

Sprickstenarna – med kvarsittande kil-/eller låssten 

Man kan naturligtvis välja att betrakta sprickstenarna med sina kvarsittande kil- eller låsstenar som 

oavslutande stenklyvningsarbeteten, som minner om en svunnen stenhuggningsepok. Kilstenen eller 

låsstenen fick sitta kvar i spricköppningen så att att stenen inte skulle sluta sig tills man kom tillbaka för att 

slutföra klyvningsarbetet. Bara genom att betrakta dem som monument över en flertusenårig stenklyvningstradition 

ger ju sprickstenarna ett berättigande som konstobjekt. 

Men kanske har sprickstenarna en betydligt djupare andlig dimension än så. Kanske öppnar stenarnas 

sprickor för en kommunikation mellan olika världar. Kanske vittnar de om att dåtidens människor inte såg 

döden som en slutpunkt. Det behövdes passager mellan världarna så att de avlidnas själar kunde ta sig 

tillbaka till de levandes värld vid behov för att hjälpa till med att säkra livets och världens fortbestånd. Det 

är kanske ingen slump att jag ofta funnit denna typ av stenar i anslutning till platser med sannolika 

bobottnar från sen stenålder. 

Stenar, som förutom att de är vackra och suggestiva i sig, öppnar upp för en andlig dimension, hävdar 

naturligtvis väl sin plats som konstobjekt.

Spräckt block med kvarsittande stenkil

Ytterligare ett spräckt block, där stenkilen sitter kvar i sprickan (Storskogen).

Stort block med kvarsittande kilstenar eller kanske snarare slåsstenar för att hålla sprickan öppen

Kluvet block med kvarsittande stenkil

Spricksten med kvarsittande stenkil eller låssten - skogsparti i Lyckeboområdet

Det är sällan som man kan koppla en spricksten till en trolig gravplats. Men här (nedanför Fulleröslänten, 

i kanten mot fälten) är det kanske möjligt. Men tanke på den mindre hög av små blockstycken, som ligger 

framför huvudblocket, skulle det kanske kunna röra sig om en blockgrav. Och medan den dödes kropp 

ligger i graven bereds själen tillfälle att lämna platsen genom den kommunikationsport, som i sprickstenen 

öppnats mellan de dödas och de levandes världar. Det är naturligtvis bara en spekulation. Men en 

vacker tanke - som man gärna skulle vilja att den var sann. Bilden besannar ju också att vilka objekt som 

fotograferas - och hur de avbildas - beror mer på vad som rör sig i fotografens hjärna än vad som finns i 

själva objektet och dess faktiska historia.

12.2. Andra kluvna stenar

Det här vackert kluvna halvklotet i sin genialt enkla skulpturala utformning skulle egentligen kunna utgöra en 

prydnad för vilken offentlig plats som helst. Den vackra klyvningen talar direkt och enkelt till betraktaren. Det 

finns naturligtvis alla möjligheter att lägga in olika symboliska tolkningar för den betraktare, som skulle vilja 

fördjupa studiet av konstverket. Men vackrare, enklare och mer direkt stenkonst än så här finner Du ingenstans 

i Storskogen!

Vacker stenklyvning i skogsparti i Norrbotrakten. Är den bara några hundra år 

gammal? Eller är den månne jämngammal med den stenåldersbefolkning, som 

troligtvis levde här för drygt 4000 år sedan?

En kluven häll blir till vacker stenkonst

Vacker komposition i Storskogen. Skickliga stenhuggare verkar ha kunnat hugga fram en stenskiva lika 

lätt som man skär en bit ur en julskinka.

I Fårhagen, nära vägen till Norrbo, finns ett kluven block med ytterligare ett block liggande framför. 

Området har säkert varit bebott sedan bronsåldern. Och på nästan alla gamla boplatser hittar man 

kluvna stenar. Den här har dock kluvets med borrteknik och är rimligtvis av betydligt yngre datum.

Vackert spräckt eller sprucket block i höglänt skogsparti strax nedanför Storskogen. Har blocket spontansprucket eller har 

det kluvits i något speciellt syfte? I närheten finns en trolig gränsmarkering och ett stort block som troligen tillformats. 

Kanske har också det här blocket ingått i ett gränsmarkeringssammanhang . Och kanske har sprickan upptagits för att 

markera gränsriktning. Eller också ingår det i ett betydligt äldre kulturstenssammanhang från den tid då ett fångstfolk 

bodde i området. Vacker stenkonst är det i vilket fall som helst.

I skogsmarken kan man finna mängder av små oansenliga block som kluvits med borrteknik utan att något 

stenmaterial tagits från platsen. Vad kan man egentligen ha en sådan spräckt sten till? Kan det vara en 

gränsmarkering. Eller har stenen spräckts för att ge stöd åt en stängselstolpe, som sattes ner i sprickan. 

Eller har den rent av med folktro och vidskepelse att göra? Och hur länge har vi egentligen spräckts sten 

med hjälp av borrade klyvhål? Men frågor som rör borrkluvet material får vi återkomma till i Del 2.

Intressant spricksten i anknytning till en stor stenhuggningsyta i skogsparti ovanför Adolfsberg. 

Det är inte ovanligt att hitta sprickstenar i anknytning till troliga nedsänkta bobottnar från sen 

stenålder. Och även i närheten av den här sprickstenen hittar vi en sådan nedsänkning (se nästa bild)

Trolig ovalformad bobotten, som grävts ut i marken under sen stenålder - nära 

sprickstenen på föregående bild.

Avsnitt II 

Föreställande stenkonst 

Om föreställningen endast finns hos den nutida betraktaren eller om den 

också funnits hos den som ursprungligen skapade blockformen låter jag 

vara osagt. Och även om det kanske inte finns någon konsensus mellan 

tillverkare och betraktare eller ens mellan olika betraktare så handlar det i 

vart fall om njutbar stenkonst.

Kap. 13. Stenskulptur 

- block vars former vi uppfattar som djur- eller människoliknande -

Stendjuren i Storvretas skogsmarker 

Jag har många gånger sett stendjur i skogarna kring Storvreta. Åtminstone har jag uppfattat att vissa blockformer 

starkt påminner om djur. Om sedan naturkrafter eller människor verkligen haft för avsikt att skulptera fram 

speciella djurformer är naturligtvis en annan femma. 

Jag tycker dock inte att man kan utesluta att stenålderns människor i de höglänta skogarna kan ha försökt skapa 

vissa djurformer i sten. Kanske har man stått i ett totemförhållande till ett visst djur. Och för kultens skulle har 

man kanske format en kopia i sten. Eller kanske har man i något sammanhang velat ha tillgång till de kraftfulla 

egenskaper som ett visst djur besitter och trott sig kunna komma i besittning av dem genom att skapa en 

djurkopia i sten. Eller kanske har man skapat ett stendjur bara för att man haft lust till det. 

Hur som helst så har det faktiskt hänt vid två tillfällen att jag utifrån blockformer identifierat djur, som jag först 

långt senare fått kunskap om att de fanns i svenska skogsmarker under stenåldern. Och vid ett par tillfällen har 

jag utifrån blockformen identifierat ett djur, som då, vid identifieringstillfället, inte längre fanns i området, men 

som idag återfinns i området i stort antal. Man kan tala om en verklig invadering, som skett bara på några få år. Så 

har jag också utifrån en blockformation identifierat en fågel, som alltid funnits i skogsmarken och som jag tyvärr 

gjort mig ovän med. Genom ett missöde ställde jag till med ett trauma för en fågelfamilj för några år sedan, när 

ungarna skulle flyga ur boet. Efter den incidenten är jag ”persona non grata” för alla fåglar av det slaget i all 

skogsmark runt Storvreta. Fågelfamiljen har spritt mitt dåliga rykte till sina grannar, som i sin tur spritt det vidare 

etc., etc… Så överallt blir jag attackerad och beskriken. Att fåglar kan vara så långsinta! Men det roar mig 

samtidigt en smula. Jag är långsint jag också och lider inte särskilt mycket. Ute i skogen, när fåglarna identifierat 

mig och börjat attackera, ropar jag till dem: ”ta det lugnt, det är ju bara jag som kommer”. Det retar dem alldeles 

vansinnigt mycket. Och då njuter jag faktiskt litet! Jag tror egentligen inte att någon av parterna lider särskilt 

mycket. Vi verkar vara ganska jämbördiga och trivs nog att kivas litet.

Den här stenfiguren har drag av det vilda ox-djur, visenten, som fortfarande levde i Sveriges skogar under 

Storskogsfolkets tid. Frågan är väl om visentens nordgräns gick så långt norr ut som i Uppsalatrakten. Men att 

Storskogsfolket (under sen stenålder) hade hört talas om det mäktiga djuret behöver man nog inte betvivla. 

Kanske är det dags att återinplantera visenten i den svenska skogsmark, där den en gång hörde hemma?

En spännande stensugga möter oss långt inne i Storskogen. Stadig och stabil har den kanske stått här i 

tusentals år. Men som all stenkonst i Storskogen har suggan en speciell exponeringssida. Det är inte 

fråga om någon rundskulptur. Från andra sidan påminner kanske det här blocket om något helt annat.

Det finns gott om galt- och suggliknande stenfigurer i Storskogen. Den här påminner om en stor sugga, som har en 

mängd kultingar kryllande vid sin sida. Någon form av gammal stenanläggning rör det sig nog om. Kanske rent av en 

blockgrav. Men konstruktören har nog knappast haft för avsikt att framställa en sugga med sina kultingar. Tyvärr var 

ljusförhållandena svårbemästrade vid fotograferingstillfället, varför bildkvalitén blev ganska usel.

Svårbedömt tillhugget konstverk i skogsparti i Norrbotrakten. På andra sidan av skogspartiet - ut mot fältet - 

står en liknande stenfigur. Kanske föreställer stenen en magisk vakthund, som ska garantera att inga 

obehöriga tar sig in i området.

Här på en platå i bergssluttningen spanar och vakar en magisk stenfågel. Jag skulle tro att det rör sig om 

en korp. Mer vaksamma och uppmärksamma fåglar finns nog inte. Sedan jag blev ovän med korparna 

har jag aldrig lyckats smyga mig in i skogen utan att de upptäckt mig och givit uttryck för sin 

missbelåtenhet med mitt intrång i Storskogen. Inte att undra på att de blev Odins favoritfåglar!

Av alla block som jag stött på i Storvretabygdens höglänta skogstrakter är det här det som mest påminner om en fiskkropp. 

Om konstnären har tänkt på en tumlare eller delfin eller en stör eller en förirrad brugd) eller på något helt annat (kanske 

en säl) är naturligtvis svårt att säga. Blocket har nog någon gång ansetts som viktigt, eftersom det står uppallat. Blocket 

står uppställt på en bergssluttning över järnvägsslätten i Norrbotrakten. Under sen stenålder drog stora fjärdar förbi strax 

utanför Norrbohöjderna. Det har kanske varit möjligt för dåtidens fångstfolk att se (och kanske rent av fånga) riktigt stora 

fiskar eller valar.

När jag letande efter troliga gamla boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge de olika platserna namn för att 

över huvud taget kunna göra mig en kognitiv karta över hur boplatserna var spridda över området. En av 

boplatserna fick heta Hundboplatsen efter den här stenhunden, som ligger och vaktar i en kant av boplatsområdet.

Stenfigurens lejonlika drag framgår bara om man närmar sig platsen söder ifrån . Närmar man sig från norr ser 

man bara en imponerande samling stora block utan tydlig struktur. Antagligen var ”lejonstatyn” avsedd som en 

pampig boplatsentré för besökare och förbipasserande, som kom söderifrån. Överliggaren var endast 

bearbetad på den sida, där besökare och förbipasserande kunde betrakta den. Att utföra fullödiga 

rundskulpturer var ingenting för den sena stenålderns Storskogsfolk - särskilt inte med tanke på det hårda och 

svårformade stenmaterial, som man måste arbeta med. Betraktar man exponeringssidan noga så kan man se 

att djurfiguren har en särskild bearbetning runt hals och nacke. Det kan var skulptörens försök att antyda en 

lejonman. Men den kan också antyda ett halsband, som skulle ge intryck av att det mäktiga djuret var fjättrat.

Den vackra stenfågeln flyger lågt över stenlandskapet på Fulleröhöjden. Om stenfågeln är flera tusen år gammal 

eller bara något hundral år är kanske inte så lätt att säga. Men vacker stenkonst bjuder den hur som helst på.

Ett ondskefullt gubbansikte med utmejslade drag huserar på bergshöjden ovanför en stor boplats. Vi vet inte vad gubben 

har för funktion. Kanske stenansiktet står där för att skrämma bort onda andar eller för att vakta över gravar så att inga 

gengångare smiter ut och ställer till förtret för de efterlevande på boplatsen nedanför. Jag har hittills kallat stenansiktet för 

”fula gubben”, eftersom jag blev riktigt rädd första gången jag såg hans uppsyn. Fula gubben har också fungerat bra för att 

skrämma upp min sondotter Selma, som gärna vill bli skrämd - lagom förstås.

Med det markerade överhanget upptill och med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen 

en drake eller en urtidsfågel, som har sina vingar till hälften utfällda. På de flesta platser kan 

man ofta, trots de uthuggningar som gjorts, få en uppfattning om hur originalblocken en gång såg ut. 

Men med det här blocket är det annorlunda. Blockets ursprungliga form har helt transformerats till en 

fullständigt unik stenskapelse. Blockformationen finns i en fårhage nära kolonilottsområdet i Lyckebo.

Kärrsköldpaddan fanns vild i Sverige under stenåldern. Det är därför inte omöjligt att även en storskogsbo 

från stenåldern skulle ha kunnat känna igen sköldpaddans form i den här märkliga stenformationen. Kanske 

är det rent av en stenåldersmänniska, som lagt dit den lösa huvudliknande stenen för att fullborda stenkonstverket.

Stenfiguren i kullslänten upp mot stenhällen liknar faktiskt en säl. Kanske är 

det sälguden själv, som är på väg mot sitt altare för att motta ett offer. Säl 

fångades säkert rikligt i vattnen utanför Storskogsön under sen stenålder. 

Den vackert huggna hällen finns vid Hällenboplatsen (Storskogen), som fått 

sitt namn efter bl.a. den här hällen.

Nedanför den lilla bergsryggen med den djupa bobottnen hittade jag denna stenfigur, som har 

en slående likhet med en igelkott. Storskogsfolket var säkert bekanta med igelkotten. Eftersom 

den går i vinterdvala, betraktades den kanske som en gränsöverskridare mellan liv och död och 

var därmed kanske särskilt intressant.

Kap.14. Motivstenar

Motiv på stenar 

I Storvretabygden har det bott människor sedan sen stenålder. Det skulle ju egentligen inte vara 

särskilt förvånande om stenålsdersfolket (eller deras efterföljare under brons- och järnålder) gjort 

någon form av avbildningar på större släta stenytor. Mer förvånande skulle det kanske vara om 

sådana skapelser bevarats till våra dagar. Jag har inte lagt ner särskilt mycket krut på att finna vare sig 

inknackade eller bemålade figurer på stenytorna. Men jag har i alla fall hållit ögonen öppna för 

möjligheten. Och ibland har jag faktiskt tyckt mig skymta knacklinjer eller färgytor, där en 

människohand skulle ha kunnat vara inblandad. Man kan hålla på i evigheter att försöka tolka sådana 

misstänkta ytor. Det leder ofta inte till så mycket. Man läser in olika saker i stenytan vid olika 

besiktningstillfällen (kanske särskilt beroende på hur ljuset faller eller i vilken form man är i just den 

dagen). Jag lämnar i alla fall några förslag på ”motivstenar” så får läsarna avgöra om de verkligen 

håller för en närmare granskning. Det här är faktiskt mina allra tydligaste motivspår. Och då förstår 

säkert läsaren att jag har inte lyckats åstadkomma särskilt mycket. Jag lämnar inga egna tolkningsförslag 

så får läsaren själv opåverkad bedöma vad som ev. går att läsa ut av stenytorna.

14.1. Stenytor med inknackade/ristade figurer

14.2. Stenytor med ev. målade figurer

Avsnitt III 

Stenytor 

Färg 

Ljus 

Struktur/ythuggning/urhuggning 

mossor och lavar

Kap. 15. Vackra stora stenytor

Spektakulärt block med kullig ohuggen baksida och släthuggen framsida med ett trekantigt klyvhål i mitten

En stor och vacker inåtlutad blockyta, som ändrar färg med ljuset. I just den här belysningen får 

ytans egna färger komma till tals. Samma yta visas på nästa bild. Men där är det mera fördelningen 

av det yttre starka solljuset som dominerar.

Bilden visar en stor mäktig stenyta, som framställts ur ett mycket stort flyttblock. I viss solbelysning 

bildas ett fantastiskt ljusspel. Det finns också möjligheter att studera ett märkligt tringelformat 

linjemönster på stenytan. Blocket finns i ett skogsparti med en mycket hög arkeologisk potential strax 

nedanför Storskogen.

Del av en stor bergvägg i höglänt skogsparti nära Storskogen. Det ser nästan ut som om någon karvat 

i stenytan med ett vasst föremål.

På ena sidan av en stor fyrkantig stående stenkoloss ser man en ovanlig och lite vågformad spricklinje. 

Antagligen har man här börjat mejsla upp en linje, enligt vilken man ville att blocket skulle spricka upp. 

Av någon anledning har den påbörjade hugginsatsen här inte fullföljts.

Förstorad del av en blockyta med möjlig gammal bemålning - Storskogen

Del av hugget och uppställt block med mycket vacker yta både färg- och strukturmässigt

I ett område i Storskogen finns mängder av block med stora släthuggna ytor. Bilden visar ett exempel.

På ett ställe långt in i Storskogen dyker plötsligt en lodrät bergvägg upp ur ingenstans. 

Bergväggen är nästan hundra meter lång och ger upphov till ett sällsamt ljusspel. En sådan 

här mäktig och ovanlig naturformation måste rimligtvis ha gjort ett stort intryck på 

Storskogens fångstfolk under sen stenålder..

När man ser den vackra färgen och lystern som lockats fram ur blockets huggna sida, så kan 

man ju få intrycket att fortidens människor kunde hugga i sten bara för att få fram stenytornas 

vackra färger. Man ”målade” stenen vacker genom att helt enkel hugga fram en ny 

stor stenyta. För övrigt kan jag ju se, när jag närmare betraktar det här blocket, att det 

mycket väl skulle kunna platsa in i den bredsprickiga, ”platt-takade” kategori av block, som 

beskrevs i kap. 10.

Kap.16. Vackra och märkliga ythuggningar och 

urhuggningar

Uthugget block med märklig magördel. Längst ut på maggördeln ser man sparade partier, som 

fortfarande har kvar blockets originalfärg. De uthuggna partierna har en helt annan ljusare färg. 

Uthuggningen verkar mycket medvetet gjord. Det går knappast att spara ett maggördelparti på 

det här sättet, om man inte på förhand haft en målsättning att göra det.

Märkligt uthugget block på höjdryggen ovanför Fullerövägen

Ovanlig och konstfull huggyta i block, där en stenkloss längst ner sparats. Klossens utsida visar fortfarande 

originalblockets gråa färg medan själva huggytan skimrar i olika ockratoner. En sådan här stenkloss går knappast att 

spara om man inte redan från början följer en uppgjord huggplan. Man kan tänka sig att det rör sig om en udda 

gravvariant eller möjligen en gränsmarkering. Men läsaren har kanske ett bättre förslag? I närheten finns höggravar 

från bronsålder eller järnålder.

Vackert huggen sten i fårhagen i Lyckeboområdet

Konstfullt urhuggen sten – uppställd i fårhagsområdet i Lyckebo.

Ytterligare en märklig uthuggning på block på höjdrygg ovanför Fullerövägen. Här har bara en grund ythuggning 

skett. Och de huggna ytorna, som har en gulvit nyans, ser ganska fräscha och nya ut. Men man kan naturligtvis 

lätt bedra sig. Ytorna kan kanske ändå vara gamla. Kanske har de beväxts med andra lavarter, som ger den gulvita 

färgen. Det ser nästan ut som om åtminstone en del av det borthuggna materialet skulle kunna ligga i en liten 

överväxt hög nedanför blocket. Om det inte rör sig om en gammal gravplats, där stenmaterial tagits från blocket, 

så skulle man kunna gissa på att blocket har påhuggits för att markera någon form av gräns. På samma sätt som 

man markerat gränser genom att hugga bort ytskikt i trädstammar, så har man antagligen ibland kunnat hugga 

bort ytskikt i stenblock. Innan lantmäteriet införde standardiserade gränsmarkeringar kunde kanske gränser 

markeras på ett mycket individuellt sätt.

Märkligt hugget block med skrovlig yta och med lite rundad topp – höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen

Vackert och enkelt hugget block i skogsparti bakom Himmelsvägen

Jag kallar ibland den här typen av uthuggna block för port- eller dörrblock. Uthuggningen här är med 

stor sannolikhet åstadkommen av människor. Det skulle kunna röra sig om en uthuggning från sen 

stenålder. Men det skulle alternativt kunna röra sig om en uthuggning från betydligt senare tid, där 

syftet varit att markera en gräns. Just i den här området av Storskogen drog den gamla häradsgränsen 

mellan Rasbo och Vaksala härader fram.

Ojämt huggna ytor får ett vackert och varierat ljusspel i olika typer av solbelysning - från ett 

skogsparti ovanför väg 290.

Redan vid ingången till skogspartiet vid Norrbo (från vägen i fältkanten) möter vi ett synnerligen vackert block. Det 

har en mycket djup och effektfull urhuggning på framsidan (exponeringssidan som vetter ut mot fälten). I ena 

kanten är blocket stöttat av två mindre stenar. Jag har försökt fråga den här blocket hur det såg ut ute på fälten, 

när det en gång ställdes på plats. Var det fortfarande en saltvattenfjärd som drog förbi här. Eller var det boskap 

som betade på fälten eller …? Men blocket har aldrig lämnat något svar. Det minns inte längre. Också stenar verkar 

med hög ålder kunna drabbas av demens och minnesförlust. Det är i vart fall inte osannolikt att det vackert 

tillhuggna blocket kunnat följa hur vattenmassorna nedanför strandvallen sakta drog sig tillbaka och försvann ner i 

den dalgång där Fyrisån så småningom skulle utveckla sin åfåra.

Större block i Storskogen har ofta olika typer av uthuggningar. I det här fallet är det svårt att avgöra om uthuggningen 

nedtill till vänster bara har ett dekorativt syfte eller om den har (har haft) någon form av signalvärde. En tredje tolkning 

skulle kunna vara att man behövt mindre stenar för gravtäckning framför blocket. Det ser ut som om det skulle kunna 

finnas en mindre stenpackning här, som nu är gömd under mossan.

Block med kraftigt urhuggen sida. Det är svårt att avgöra om man varit ute efter att hämta 

stenmaterial eller om uthuggningen gjorts för att markera blocket som skyltblock.

Vackert urhugget block i början av det skogsklädda impedimentet i Kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290

Stenkonst i Storvretabygden när den är som allra bäst! Vi har lämnat den höglänta skogen och 

befinner oss på en stor gravhög i ett fältnära skogsparti mellan Ärentunaskolan och badplatsen. 

Antagligen har högen anlagts vid ett stort block. Originalblocket har säkert fått släppa ifrån sig 

stenmassa till högens uppbyggnad och resten har man sparat till en vacker markörsten på högen. 

Blocket tar utan vidare plats på min 10-i-topp - lista över de vackraste huggna blocken i 

Storvretabygden. Och då har jag ändå sett och fotat flera tusen intressanta, vackra och konstfulla 

block i bygden.

Kap. 17. Block, mossor och lavar

Det större blocket i den lilla stensamlingen på bilden har i stor utsträckning klarat sig undan mossangrepp. Trots att 

blocket står i mossmiljö så har ingen mossa växt in underifrån. Mossbildning har däremot etablerat sig på blockets 

topp. Det är inte säkert att mosskicktet kan tränga längre ner på stenen. Här finns nog ett motståndskraftigt lavskickt 

som ingått en symbios med stenytan. Den stora stenen är ytmässigt homogeniserad. Ingenting tyder på att den i sen 

tid skulle ha tillhuggits eller tagits upp ur jorden. Det är mycket troligt att stensamlingen är arrangerad och att det kan 

röra sig om en begravningsplats från sen stenålder. I närheten finns spår efter en trolig stenåldersboplats.

Man kan naturligtvis göra problem av allting. Nu har jag till exempel snöat in på den lilla trubbspetsiga stenen på bilden 

ovan. Varför har inte mossan på marken vuxit upp på den lilla stenen och svept in den i sin gröna famn? Mossor gillar 

visserligen inte att växa uppåt. Men det här är ju ingen höjd att tala om - ett par decimeter. Kanske är det så att stenen 

en gång tillhuggits och tillputsats och ställts här med helt släta sidor utan beväxning. Och så har på något sätt en 

vitaktig lav-art helt enkelt vunnit slaget om stenytan. Och mossan har helt enkelt fått göra halt vid stenens bas. Men 

kanske har mossan ännu inte helt förlorat slaget. Man anar ju en liten mosskoloni ganska nära stenens topp. Hur skulle 

det egentligen se ut om jag kom hit om 200 år? Och vad döljer sig under mosskiktet runt stenen?

Det är inte troligt att den här stenens ”nos” slagits bort under de de senaste två hundra åren. När färska stenytor tas upp i 

stenen - antingen genom en medveten urhuggning eller genom en olyckshändelse - så måste det rimligtvis ta mycket lång 

tid för stenytan att homogeniseras så att hela ytan på nytt får samma gråa färgton. Här har homogeniseringen helt 

genomförts. Det uppslagna såret har antagit samma färgton och samma typ av växtskikt som den övriga stenen. Tar en 

sådan homogenisering 300 år eller tusen år eller ännu längre tid? Jag vet inte. Och kanske går det inte att besvara en sådan 

fråga rakt av. Det är troligen en stor mängd faktorer som påverkar hur snabbt processen går. Men hur som helst utgör 

bildens blockarrangemang ett vackert stilleben. Det känns nästan som om de bortslagna stenbitarna knappast skulle kunna 

ha fallit så här av slumpen. De verkar arrangerade av en människohand. Kanske står vi inför en liten stentägt, där en 

pytteliten blockgrav arrangerats.

Jag vet inte om det här är en uppställd sten eller en helt vanlig spontan sten i Storskogen. Med granen 

och mossan blev stenen till ett så vackert stilleben i naturen att jag helt enkelt måste ta med den här 

bilden.

På sina ställen i Storskogen och på 

Norrbohöjderna kan man finna 

märkliga oregelbudna gropar, som 

tycks ha bildats genom att block 

baxats upp ur jorden. Jag har ingen 

bra förklaring till den här typen av 

grop-/blockkomplex. Och vad jag 

känner till har fackarkeologerna inte 

intresserat sig för typen. Kanske skulle 

en närmare analys av den uppbaxade 

stenens yta kunna ge några ledtrådar 

till när gropen bildades. Stenar som 

delvis legat nere i marken under 

längre tid får ju en tydlig färgskiftning 

mellan ovandel och underdel, 

eftersom delarna under lång tid vistats 

i mycket olika miljöer. Så småningom 

kommer rimligtvis skiftningen att 

försvinna och stenens yta kommer att 

homogeniseras. Men hur lång tid tar 

egentligen en sådan homogeniseringsprocess? 

Och kommer det 

alltid att ske en homogenisering? 

Kanske är det andra arter, som så 

småningom kommer att bilda 

vegetationsskikt på den stenyta, som 

legat nere i jorden än de, som redan 

bildat ett vegetationsskikt på den 

friliggande överdelen. Det verkar i 

vart fall som den här stenen är hyfsat 

homogeniserad över hela ytan och 

sannolikt har legat upplagd vid sidan 

av gropen mycket lång tid. Men på 

sidan närmast gropkanten anar man 

kanske ändå viss skillnad i färg mellan 

överdel och underdel. Men det är 

svårt att avgöra utifrån en bild. Det 

här skulle kanske vara något för 

experterna att arbeta vidare med om 

de nu inte redan har utvecklade 

dateringsmetoder, som är tillämpbara 

på uppbaxade stenar.

Den här uppställda stenen överraskar på flera sätt. 

Den har ett mycket märkligt uppställningssätt. 

Den har ställts med den breda basen uppåt och 

står liksom och balanserar på en smal underdel. 

Det känns helt enkelt som den står upp och ner. 

Sedan slås man naturligtvis av att den är så naken. 

Inte minsta tillstymmelse till mossa eller lavrosor. 

Stenen kan ha stått här i tusentals år och ändå är 

den helt naken. Möjligen rör det sig om en sten 

som en gång legat nere i jorden. Jag har en känsla 

av att jordstenar har fått sin yta impregnerad nere 

i jorden och att det är mycket svårt för lavar och 

mossor att ta sig in på stenytan. Sedan är det 

säkert inte så lätt för mossor att växa uppför en 

lodrät stenyta. Här är den uppåtgående stenytan 

något utåtvinklad vilket bör göra det ännu svårare. 

När jag har studerat mossor har jag fått en känsla 

av att mossor växer lättare nedför lodräta stenytor 

än uppåt. Den växer då ut från en bas som 

etablerat sig på toppen av blocket. Den relativt 

släta ytan kan ha gjort det svårt för mossan att få 

en första bas här för vidare utväxt. Sedan måste 

man väl slutligen flagga för markens ganska tjocka 

barrskickt. Döda småtallar verkar ha avsatt ett 

tjockt barrskikt där ingen mossa vill växa. Kanske 

är det rent av de nedfallande tallbarren som tagit 

död på den mossa, som trots allt kan ha funnits på 

stenen. Bakom stenen (syns ej på bilden) finns en 

stor rund grop. Möjligen har den uppställda 

stenen markerat gropen.

Ibland hittar man märkliga block i skogen, som har kvar sin fulla lyskraft och som syns på långt håll. De 

har varken moss- eller lavskikt, som dämpar ljusreflektionen. Blocket på bilden bär inga spår efter att ha 

hanterats av människor i sen tid och marken runt omkring visar inga spår efter någon jordgrop eller 

stentägtsgrop. Blocket kan därför ha stått på plats i många tusen år. Under senare del av stenåldern kan 

människor ha rest upp blocket och gjort det till ett skyltblock för en boplats. Man valde sannolikt 

skyltblock, som hade stark lyskraft och som uppvisade färgnyanser, som klart skilde sig från de vanliga 

gråstensmurriga. Det är antagligen inte bara blockets form, placering och ytsläthet, som förhindrat 

vegetationsinväxt. Det är troligt att blockets ytskickt uppvisar en mineralsammansättning, som varken 

tilltalar mossor eller lavar - i vart fall inga vanliga gråstenslavar.

I Storskogssluttningen ner mot en fältväg står ett märkligt format block i en vitgul nyans. Genom 

sin stora reflekteringsförmåga dominererar det sluttningen med sin ljuskraft. Det imponerade 

säkert på sjöfarande som färdades fram på saltvattensfjärden utanför för mer än 4000 år sedan. 

Kanske har blocket medvetet placerats här just för att imponera. Det är också imponerande att 

blockets exponeringssida faktiskt - under årtusenden - lyckats hålla stånd mot moss- och lavinvadering.

Bilden visar ett block med en gråmurrig ohuggen yta och järnvägsslätten nedanför. Det är samma block som på 

föregående bild. Och här ser man tydligt hur gråmurrig den vackert lysande framsidan skulle ha varit om den 

inte vid något tillfälle tillhuggits.

Antagligen har den här stensuggan uppallats för mycket länge sedan. Men kanske är det inte i första hand den ymniga 

mossbeklädnaden som gör att man bör tillskriva uppallningen en hög ålder. Antagligen fanns det kvar ett ursprungligt 

mosskickt på det stora toppblockets ryggsida redan när det ställdes här. Från de kvarvarande partierna har mossan 

sedan relativt snabbt kunna sprida sig till andra delar av blocket. Tillväxten har säkert gynnats av att instrålningen av 

solljus varit reducerad och att det handlar om ett område med relativt hög markfuktighet, som attraherar mossor. 

Blockets översida är dessutom ganska ojämn, vilket medför att växtrester kan samlas här. När dessa förmultnar bildas 

ett jordskikt som gynnar mosstillväxten.

Den här blockformationen med sannolikt en sakral funktion (kanske en kultplats) saknar nästan helt mossbeklädnad. 

Den står i ett höglänt område nästan direkt på berget. Området är utsatt för en stark solbelysning en stor del av dagen 

och fuktigheten är låg. I den här miljön trivs inte mossor. Men trots att mossdräkt nästan helt saknas så kan den här 

blockformationen vara minst lika gammal som den mossbelupna på föregående bild. Det är ju naturligtvis inte så att 

blockformatioen står här helt naken. Mossor har här inte kunnat konkurrera med lavar, som passat på att invadera 

stenytan. Trots att åtminstone huvudblocket någon gång i tiden tillformats genom stenhuggning har alla sidor idag en 

homogen lavrelaterad gråstensfärg. Det tyder antagligen på att blockformationen anlagts här för mycket länge sedan.

Den vackra, troligen urgamla blockformationen på den släta bergytan ligger fortfarande kvar förvintern 2016. . Men den 

ligger farligt nära gränsen för det område, som bereds för byggande av bostäder. Framtiden får utvisa om den klarar sig. 

Kanske har den en chans. Vi behöver platser, som fredar vårt samvete - som vi kan hänvisa till medan vi fortsätter att skövla 

vårt kulturarv. Till vänster om bilden framför och nedanför huvudblocket ligger idag en helt skövlad stenåldersmiljö. Och 

den kan aldrig återskapas.

Har det här stora och relativt oregelbundet formade blocket haft sin nuvarande front oförändrad sedan inlandsisen 

ställde blocket här för kanske 10000 till 12000 år sedan? Eller är det möjligen så att blocket formats av stenhuggare 

för något viktigt syfte betydligt senare? Min gissning är att blocket en gång stått här med en lätt rundad och 

regelbundet formad framsida och med ett ganska kraftig mosslager över hela ytan. Stora bitar har senare huggits loss 

från fronten. En del av den ursprungliga ytan har dock bevarats ohuggen. Och det är denna del som behållit sin 

mossdräkt in till våra dagar. Men när har huggningen i så fall genomförts? Om den skulle ha utförts av fångsfolket 

bosatt i området för 5000 till 4000 år sedan, skulle inte ett nytt mosslager ha hunnit växa in de tillhuggna ytorna? Är 

det möjligen ett gränsmarkerande block, som markerats genom stenhuggning någon gång under de senaste 

århundradena? Sett framifrån har resultatet i alla fall blivit en vacker staty av en mammut - utan snabel.

Samma block som på föregående bild, men sett från sidan. Som synes är det stor skillnad mellan den bakre delen av 

blocksidan och den främre delen. I de huggna ytorna i främre delen har ännu ingen mossa växt in. Den mosstäckta 

ytan har med stor sannolikhet stått orörd betydligt längre än den främre kala ytan. Mossor har svårt att ta sig in på 

släta vertikala ytor. Men så småningom lyckas de ändå göra detta. Med tiden, kanske om några århundraden - eller 

kanske rent av om något tusental år - kommer också de huggna ytorna längst fram att vara täckta med mossa - om nu 

inte ändrade klimatförhållanden lägger hinder i vägen.

Stenytor som stått exponerade sedan havet drogs sig undan för kanske 6000 år sedan, har knappast 

den lyster och fräschör, som den här vackert färgade stenytan uppvisar. Ytan måste rimligtvis ha 

huggits fram betydligt senare – alternativt kan den fräscha ytan ha legat nere i marken och vid 

något tillfälle vänts upp. Hur som helst - i det här skicket skulle aldrig ytan ha klarat sig genom 6 

millennier. Men vacker stenkonst utgör den på Fullerö kalhygge!

Naturen skapar sin egen stenkonst. Och den bryr sig förmodligen inte om ifall konsten skapas på 

kultursten eller vanlig ofunktionell sten.

Block i vacker mossdräkt

Avsnitt IV 

Annat 

Färg, form, vackert, unikt

Kap.18. Runda former

Två vackra stenägg upplagda på ett större block i skogsparti nära Norrbo. Det är svårt att veta 

hur länge stenäggen legat här. Det kan röra sig om många år. För här har det bott människor 

sedan sen stenålder.

Vackert stenklot i skogsmarken (kalhygge) ovanför Skogs Årby. Blocket ligger nära en trolig 

gammal bobotten från sen stenålder.

Runt klot i anlagd blockhög nära Fullerövägen

Äggformat gravklot på gravhög i skogsparti nära Årby

Vacker konst i naturen! Den här lilla stenkretsen hittar man upplagd på ett större block i ett 

skogsparti, där Storskogen möter järnvägsfältet. Jag tror kretsen är mycket gammal. De små 

stenarna verkar ha en mycket genuin vegetationsdräkt. De är mycket omsorgsfullt arrangerade. 

Och som ofta är vanligt i den här typen av stenkretsar finns det en sten som avviker från de 

andra och fungerar som speciell markörsten.

Här på höjdryggen söder om Fullerövägen dräller det av sten i sluttningarna - både av sådan som 

är spontant placerad av naturkrafter och sådan som påverkats och omflyttats av människor 

tiderna igenom. Det är i stenkaoset svårt att urskilja tydliga arrangerade stenstrukturer. Men här 

på bilden anar man ändå en ringformad ofylld struktur. Den syns faktiskt tydligare med kamerans 

hjälp än med blotta ögat.

Kap.19. Småskaligt huggen sten (skärvig sten)

Stor hög (röse) med skärvig sten vid husgrundsplatå i fältlandskapet vid Årby

Småskalig, huggen sten i en hög i Stenhemsskogen nära fälten.

Flack hög med små block - Stenhemsskogen i fältkanten, sommaren 2015

Huggna små blockstycken i en låg hög nära rastplatsområdet vid Tipptoppvägen i Storskogen

Hällenboplatsen, som jag placerar i sen stenålder, bjuder på många överraskningar. Här ser vi 

en fyrkantig stensättning med ett lite större markeringsblock i ena kanten. Den här typen av 

platta stenpackningar är inte vanliga i Storskogen. Men de förekommer på en del platser där 

det är troligt att människor bott under sen stenålder. Hällenboplatsen har fått sitt namn efter 

några vackra stenhällar som finns i området (se bild 274 och 387).

Bilden visar en rekangulär markyta som fyllts med mindre block. Anläggningen finns i höglänt 

skogsmark i Storskogen - nära ett stort kluvet och tillhugget block (se bild 356) och en mycket 

stor röjd jämn yta.

En av flera små blockhögar av oregelbunden form i skogsparti ovanför Adolfsberg

Åtskilliga block av skyltkaraktär i höglänt skogsmark har en låg stenpackning av skärvig sten 

framför. Många gånger är den svår att se eftersom markvegetation döljer merparten av 

det skärviga sternmaterialet.

Egendomlig samling av mindre stenar framför ett uppställt lutande block i Adolfsbergsskogen

Kap 20. Vackra block för ögats fägnad 

- en lovsång till vacker stenkonst -

Kanske både det vackraste och skickligast tillhuggna blocket (med traditionell klyvteknik) i den höglänta 

skogsmarken. Blocket står på en bergshöjd ovanför Tipptoppvägen i Storskogen. Man slutar aldrig att förundras 

över hur man med traditionell huggteknik kunnat klyva fram så släta och vertikala blocksidor sammanbundna med 

perfekt rätvinkliga hörn. För mig känns det som att huggningen här har sprängt gränserna för en vanlig 

husbehovshuggning och fått en monumentskapande karaktär.

Beskrivningen av den äldre stenhuggningen i Storvretabygden skulle egentligen kunna utformas som ett ode till 

de vackra stensuggorna, som står uppställda eller uppallade på natursköna platser i de skogsområden där 

människor bott under sen stenålder. En del av suggorna kan nog ha placerats i skyltlägen redan under 

fångstfolkets tid. Andra kan vara betydligt yngre. Men oavsett ålder kan de ha huggits fram med samma gamla 

stenhuggningsteknik och använts för skyltning. Den här vackra stensuggan, som vilar sig lite mot det huggna 

blocket framför, står i Storskogens kant mot järnvägsslätten.

Den som vill titta på vackra och konstfulla block, som bearbetats av människor för flera 

tusen år sedan behöver inte ge sig upp i höglänt och svårforcerad skogsmark. Det 

räcker att bege sig till fårhagen vid Norrbovägen. Stenåldersfolkets fascination för 

block och blockformer har nästan fullt ut övertagits av bronsåldern människor, som 

skapat vackra blockformer i det naturliga, blockrika beteslandskapet. Den som tror att 

det här blocket har fått sin vackra uthuggning genom naturkarafternas försorg är nog 

fel ute. Här har sannolikt en skicklig stenhuggare varit framme.

Stort block med vacker form och säregen uthuggning i samma fårhage vid Norrbovägen.

I fårhagen nära Norrbovägen hittar man en liten kulle med den här vackra konstinstallationen 

- en dubbelkomposition, där två vackra blockstycken av olika storlek men av samma form står 

uppställda bredvid varandra. Man kan tolka det så att ett ursprungligt block delats genom 

kilning i två delar. Men jag är inte övertygad om att det lilla blockets huggna vänstersida 

verkligen matchar det stora blockets huggna högersida i storlek. Kanske är det så att en 

mellandel faktisk huggits bort och avlägsnats. Jag måste nog gå hit ytterligare en gång och 

mäta.

Ovanför en oval nedsänkning i marken hittar vi den här vackert urholkade stenen. 

Urholkningen har blivit till en vacker och konstfull liten nisch. Någon gång skulle man 

kanske gå hit och tända ett ljus för någon när och kär som inte längre finns i livet - eller 

för det fångstfolk, som en gång bodde i skogen och skapade så vackra block.

Kap.21. Block i höjdlägen 

Fångsfolket i den höglänta skogen stenskyltade sällan i 

extrema höjdlägen. Skyltningen möter vi i stället ofta på 

lägre nivåer längs bergssluttningar – kanske särskilt där 

sluttningarna var terrasserade och lämpade sig för boplatser. 

Men några enstaka gånger möter vi dock olika skyltande 

blockarrangemang också i extrema höjdlägen. Några av de 

vackraste och mest iögonfallande redovisas nedan.

Vackert blockarrangemang på bergshöjd i skogsmark nära Norrbo. I området finns flera 

troliga nedsänkta bobottnar. Här finns också åtskilliga spektakulära skyltblock och 

spännande gammal stenhuggning. Det är mycket möjligt att det vackra blockarrangemanget 

ingått i ett större kultkomplex här uppe på berget under sen stenålder.

På det höga berget på andra sidan Norrbovägen har den här vackra stensuggan placerats 

alldeles framme vid kanten till branten. När lövverket inte täcker sikten syns den på långt håll, 

där den ligger på bergskanten i ”splendid isolation” och formligen dominerar sin omgivning. 

Stensuggan har lagts direkt på berget. I sitt upphöjda läge behöver den varken uppallning eller 

stenpodium. I närheten på bergssluttningarna finns intressant stenskyltning, ett par 

blockgravar och även några troliga nedsänkta bobottnar.

Här avtecknar sig stensuggan på bergskanten mot de höstklädda lövträden i branten ner mot 

Norrbovägen. Troligen skyltar den för ett boplatsområde eller möjligen för ett större territorium.

Samma block som på föregående bild på bergshöjden nära Norrbo. Det är ett av få block i 

skogstrakterna kring Storvreta, som har en dominerande höjdlägesposition. På nivån under- på 

bergryggskanten- ser man flera uppställda block.

Vid ett litet block helt nära den vackra stensuggan ovanför branten hittar jag en 

märklig dumpning av gamla trasiga prylar och redskap. Kanske handlar det om 

geocatching, där man med hjälp av GPS-teknik ska leta sig fram till olika koordinatangivna 

platser och rapportera de fynd man hittar där. Naturligvis skulle man kunna 

använda den här tekniken för att ”snitsla” en arkeologisk stig, längs vilken man kan ta 

del av vacker gammal kultursten.

Vackert snäckskalsformat block på bergshöjd

Pyramidblock på bergshöjd

Skyltande block är betydligt vanligare i i sluttningar (särskilt i anknytning till lägre liggande 

terrasser) än i extrema krönlägen. Här ser vi ett troligt blockgravsarrangemang i höjdsluttning i 

skogsområde mellan kolonilottsområdet och Norrbovägen.

Kap. 22. Kvartsrelaterat 

Kvarts har varit ett användbart stenmaterial under förkristen tid. Det har använts till olika stenredskap, 

exempelvis pilspetsar och skrapor. Det har finfördelat använts som magringsmedel vid keramikframställning. 

Och det har också använts vid bronstillverkning. Fynd av enskilda kvartsstycken och även stora deponeringar 

av kvarts (kilovis) har gjorts i gravanläggningar från bronsålder och järnålder. Kvartsmaterialet i gravarna är 

sannolikt på ett eller annat sätt kopplat till dåtidens föreställningar om döden. Kvarts har också tidigt använts 

( inte särskilt förvånande) för att tillverka vackra smyckesstenar. Under mina vandringar i Storvretabygden 

(både i höglänt skogsmark och i lägre fältmiljöer) har jag stött på flera block med ett stort kvartsinslag, där 

kvartsbitar verkar ha brutits eller huggits loss för att användas på olika sätt. Nedan presenterar jag kort några 

av dessa blockfynd.

Framför ett större block är flera mindre placerade. Både det större blocket och åtminstone två av de mindre har ett 

stort inslag av mjölkkvarts. Från fältnära hagmark i Ånge (norr om Storvreta).

Bilden visar en närbild på ena kanten på ett av de kvartsbemängda blocken uppställda framför ett större block 

(se föregående bild). Det ser ut som om mindre kvartssycken huggits loss med något mejselverktyg.

På det här enkla sättet har 

människor i alla tider skapat 

enkla små härdar. Den här 

platsen är nog inte särskilt 

gammal. Bredvid stenhärden 

finns en liten vacker samling av 

vita stenar. Tittar man riktigt 

noga så finns det små grenar 

med videkissar bland de vita 

stenarna. Det kändes nästan 

som jag avbrutit en påbörjad 

offerhandling och att utövaren 

inte var långt borta. Hur som 

helst är det ett vackert 

stilleben. (Höglänt Fulleröskog 

ovanför väg 290)

Block med urhuggen överdel är alltid intressanta att närmare undersöka. 

Det här blocket står i anknytning till husgrundsplatåerna i fältlandskapet 

vid Årby. Vi skrapar därför lite i den mossbelagda stenytan (se nästa bild).

När vi försiktigt skrapar undan lite mossa framträder en vacker ”ros” i mjölkkvarts tydligt. 

Ojämnheterna i ytan tyder på att man här karvat eller huggit bort mindre kvartsstycken.

Större block med stort mjölkvartsinslag i troligt gammalt boplatsområde ovanför Skogs Årby.

Bearbetad kvartsyta på blocket (se föregående bild).

Kap.23. Rara fynd

Märkliga grunda borrhålsliknande hål i stort block bredvid den uppallade stensuggan (se bild 121). Men 

hålen är säkerligen inte gjorda med stålborr även om hålväggar och hålbottnar är ganska glatta.

I lite sluttande terräng uppe på 

skogshöjden ovanför kolonilottsområdet 

finner man åtskilliga små block som 

ställts över andra block så att små 

håligheter bildats under. Nedan ser vi en 

sådan ”blockhåla”. 

Jag har bara prövat att sticka in handen i 

några av gömslena. I ett par av dem har 

jag faktiskt funnit tunna skrapliknande 

stenflisor. En av dem är särskilt intressant 

eftersom den har en tydlig nötning längs 

ena kanten (se ovan). Se också förstoringen 

på nästa bild.

Den upphittade stenflisan (skrapan?) i närbild

Intressant välvd hög i kanten av en svacka i Storskogen. Högen förefaller vara byggd av jord och 

mindre block och är mycket välformad med några lite större stenar, som sticker upp över ytskiktet. 

Det är ovanligt att hitta anlagda högar i höglänt skogsmark. I Storskogen och Fulleröskogen har jag 

sammantaget bara hittat tre högbildningar som verkar anlagda av människor – och som inte verkar 

vara gränsrösen eller dumphögar i samband med vägbyggen eller dikesgrävningar.

Vid ett imponerande stenmonument på skogshöjderna bakom Himmelsvägen har jag hittat ett hål, som slagits upp utan 

borrteknik. Hålets ingång är lite kantig och hålets insida är skrovlig - inte så slät och glatt som vid borrning med stålborr. 

Man kan ju tänka sig att det här är ett upptaget klyvhål, som skulle följas av flera längre ner på blocket. Av någon anledning 

har klyvningsarbetet inte fullföljts. Det här intakta klyvhålet kan vara ett unikt fynd, som kanske tar oss tillbaka ända till den 

sena stenålderns stenhantering. Att det rör sig om ett oborrat klyvhål är förstås bara en gissning - men ändå en ganska

Klyvhålet, som presenterades på föregående bild, är placerat mitt i den inritade vita cirkeln högst upp på det upprättstående 

blocket. Som synes har redan en hel del stenhuggning (utan borrteknik) bedrivits på platsen. Flera huggna block 

ligger i en slarvig hög vid sidan av det upprättstående blocket. Men någon skrotstensrest efter sentida stentägt är det 

troligen inte fråga om här. Formationen har en tydlig karaktär av skyltblock och kan ha arrangerats redan under sen 

stenålder. .

Märklig ”rosett” i sten uppställd framför block vid trolig gammal boplats med anknuten stenhuggningsyta. 

Kanske ett gammalt stenredskap? Eller bara en flisa som lossnat från blocket, 

som den står lutad mot?

Små klyvplatser i skogsmarken där husbehovshuggning ägt rum, skapar sällan eller aldrig sådana här vackra och helt plana, 

låga hällar. Kanske är det i stället en medveten hugginsats under sen stenålder för att skapa en vacker offerhäll eller ett 

fundament för en gudastaty i trä. I närkontexten finns många fynd av gamla skyltblock och troliga nedgrävda bobottnar från 

sen stenålder. Vi kan också finna blockgravfynd och ansamlingar av småskaligt stenmaterial. Tar vi kulturstenen i 

närkontexten i beaktande, så är offerhällstolkningen minst lika rimlig som en sentida stentägtstolkning. Men tidspannet 

mellan kultutövning under sen stenålder och senare århundradens stentägtverksamhet är förstås synnerligen långt och 

svåröverblickbart. Kanske är hällen en restprodukt av någon aktivitet som jag inte ens kunnat föreställa mig. Hur som helst 

så måste stenhällskreatören (oavsett hällens datering och funktion) ha haft mycket goda kunskaper i stenhuggning. Det är 

en skicklig stenmästare, som arbetat här och skapat den kanske vackraste och skickligast huggna stenhällen i Storskogen.

Bilden visar den enda större fyrkantiga (rektangulära) stengrund, som jag funnit i Storskogen. Den 

finns i ett fornminnesrikt område nedanför den stora uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen - och 

inte så långt från offerhällen som presenterades på förra bilden. Men med stor säkerhet är det 

ingen grund till ett bostadshus från sen stenålder, eftersom man inte använde stengrunder i den 

typen av byggen. Troligare då att det rör sig om ett dödshus eller gravhus - om det nu inte handlar 

om en betydligt senare konstruktion. Så långt låter kanske resonemanget bra. Men är det verkligen 

säkert att det rör sig om en husgrund här? Kanske är det bara en slumpmässig samling av block, som 

råkat få den här rektangulära formen. Vi människor har nu en gång för alla en kognitiv och 

perceptuell utrustning, som driver oss mot att hitta mönster och slutna figurer. Och det kan förstås 

spela oss en del spratt.

Den sena stenålderns boningshus hade inga stengrunder av den typ som visades på föregående 

bild. De byggdes i stället på nedsänkta bobottnar av smaloval eller rundoval form. Den här troliga 

bobottnen finns i Storskogen vid en skogsväg, som förbinder järnvägsfältet och 

Tipptoppvägen

Trolig nedsänkt bobotten i Storskogens kant nära Tipptoppvägens början.

Grävd ovalformad nedsänkning i marken på baksidan av skogshöjd nära Adolfsbergsvägen.

Kap.24. Stenar och färger

Marmorvitt på kalhygget i Fullröslänten. Inget område i Storvretabygden har så vacker och färgskiftande 

blockflora som Fullerö. Här exponerar sig blocken inte bara i vitt. Här lyser stenen också i gult 

och rött och i en mängd olika ockranyanser. De omfattande stenhuggningsinsatser, som genomförts här, 

har lyft fram stenmaterialets egna färger. Och kalhuggningen har säkert också lockat fram färgerna. 

Kalhygget minskar inslaget av mossa, som ofta annars döljer stenytornas vackra färger.

Huggen yta på block på Fulleröhöjden, som visar att en vacker rödbrun färg döljer sig 

under den gamla gråstenmurriga lavbeväxta ytan

Rödfärgat stenstycke framför block på en höjd vid tvärvägen mellan fältvägen vid järnvägsslätten 

och Tipptoppvägen

Vackert block med ovanlig form på Fullerösläntens kalhygge. Färgerna i de huggna ytorna är 

inte riktigt på humör i det gråmulna vädret. I soljus skulle blocksidorna - trots att det 

antagligen är mycket länge sedan de tillhöggs - lyst emot oss med en vacker röd färg.

Stenar med vacker form och färg - på kalhygge ovanför Skogs Årby

I en del blockupplägg på Fullerösläntens kalhygge har antagligen blockens färger medvetet 

varierats. Här har ett rödtonat block lagts ovanpå lite mer gråmurriga block.

På en liten höjd nära Tipptoppvägen i Storskogen upptäckte jag den här vackra runda 

anläggningen, som byggts av flera små block. Jag blev särskilt intresserad av en liten sten, som 

sticker ut i anläggningens vänsterkant (se den vita cirkeln). På nästa bild visas denna sten 

uppförstorad.

Den vackert tecknade stenen i närbild

Spännande huggen blockform med vacker färg och intressant ytstruktur på Fulleröhöjdens 

kalhygge.

Kap.25. Stenkilar som finns och inte finns.

På ett stort stenhuggeriområde vid Norrbovägen har jag 

identifierat ett hugget block, som skulle kunna platsa in i 

den ovan beskrivna (kap. 10) sprickblockskategorin. Jag blev 

särskilt intresserad av blocket i efterhand, när jag studerade 

bilden av det. Det verkar sitta en stenkil kvar i springan. Nu 

är jag inte riktigt säker på det. Jag har gått på nitar tidigare 

när jag dragit slutsatser utifrån bilder – slutsatser som sedan 

inte visade sig hålla när jag gjorde en ny besiktning på 

platsen. Inte heller den här gången håller min bildtolkning. 

När jag återvänder till platsen så hittar jag ingen kil. Det är 

bakgrunden bakom springan, utbuktningen i en av 

blockväggarna och ljus som virrar omkring i spricköppningen 

som åstadkommer illusionen av en stenkil. Men 

kilat loss höger blockhalva har man säkert gjort. Men om 

man kilat med stenkilar eller järnkilar är nog inte så lätt att 

avgöra – även om jag lutar åt att huggningen är så gammal 

att järn inte fanns att tillgå. Och kanske är det inte heller så 

lätt att fastställa var kilarna sattes. Men en kil bör nog ha 

slagits in på det ställe där den vertikala sprickan möter den 

horisontella.

I skogsparti nära fälten vid Stenhem hittar vi ett kluvet block med kvarsittande stenkil. 

Stenkilen finns på riktigt och är ingen bildillusion. I gammal stenhuggning användes ofta 

stenkilar för att klyva block. Flera sprickblock med kvarsittande stenkilar har ovan 

redovisats i kap. 12.

Kap.26. Svårtolkade block 

Det är svårt att tolka huggna block och blockarrangemang. En del tycker kanske att det är ett alltför 

vanskligt företag att över huvud taget ge sig in på. Men jag har i vart fall tyckt att det varit ett 

fascinerande område för en pensionär att ägna sig åt. Och det gör ju heller inte så mycket om man 

tolkar fel. Världen går inte under för det. Men man har i alla fall gjort ett ärligt försök och fått nyttig 

hjärngympa på köpet. Nedan lämnar jag några exempel på huggningar som är svårtolkade. För att 

försöka kasta ett förståelsens ljus över en enskild huggen blockformation anför jag ibland andra 

blockfynd från närområdet och hänvisar även till röjda och nedsänkta ytor, som kan ha utgjort gamla 

bobottnar.

På en stor stenhuggningsyta nära 

Norrbovägen hittar vi den här kluvna 

blockformationen, där en stor stensugga 

lagts upp på mindre blockbitar. Men vem är 

det som stått för huggningen? Är det 

verkligen människor som utfört hugginsatser 

här? Eller är det naturkrafterna, som 

spontant åstadkommit en styckning här? 

Naturkrafterna är duktiga styckmästare och 

kan åstadkomma många spännande och 

spektakulära blockformationer. De kan 

skapa uppallade block, uppstaplingar av 

block, spektakulära blockhögar och 

fullkomligt perfekta rektangulära stenklossar 

med släta sidor och rätvinkliga hörn. Men i 

Storvretabygden har också människor 

kunnat skapa den här typen av blockformationer 

sedan sen stenålder med traditionella 

stenhuggningsmetoder. Och människor har 

kunnat skapa den här typen av huggna 

blockformationer med i stort samma 

traditionella huggteknik ännu in i förra 

århundradet. Så våra tolkningar, även om vi 

bestämmer oss för att det är en människotillverkad 

blockformation, har ett stort 

tidspann att arbeta inom. Några borrännor, 

som skulle kunna hjälpa oss att sätta en 

ungefärlig bortre tidsgräns för klyvplatsen 

här, finns inte. Kanske fynd i närkontexten 

kan hjälpa oss att komma fram till en rimlig 

tolkning?

Vid ingången till det stora stenhuggningsområdet nära Norrbovägen står det här vackra blocket (närmast av 

huggkubbstyp) med en huggen stenkloss framför. Kultursten av den här typen hittar man ofta som skyltning på 

naturliga(?) kullar i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder eller tidig bronsålder. De människor som anlagt den 

här vackra stenplatsen kan mycket väl ha genomfört huggningarna på det stora stenhuggningsområdet i närheten, 

där blockformationen på föregående bild är belägen.

Alldeles i närheten av blockformationen (bild 406), står det här vackra pyramidformade blocket. Blocket 

är med största sannolikhet skapat genom mänsklig stenhuggning. Och det gör det troligt att också den 

näraliggande blockformationen är tillhuggen. Jag uppfattar pyramidblocken som ett boplatsmarkerande 

inslag i den sena stenålderns kulturstensflora. Och den rumsliga närheten gör det sannolikt att också 

blockformationen hör till samma tidsepok. Men helt säker kan man förstås inte vara. Rumslig närhet 

behöver inte nödvändigtvis innebära att de huggna blocken matchar varandra i ålder.

På blockformationen (bild 406) hittar jag efter mycket sökande ett troligt V-format klyvhack. Jag hittar 

bara ett på den långa kanten. Och det gör kanske att klyvhålstolkningen kan ifrågasättas. Man kan 

tycka att det borde finnas fler för att få en bra kontroll över klyvningen. Men kanske var stenhuggarna 

här mycket skickliga. Kanske läste de stenen så skickligt att det räckte med ett enda klyvhål för att 

spräcka blocket på avsett sätt?

Vackert fyrkantigt stenblock (på stenhuggeriområdet nära Norrbo och nära blockformationen på bild 406) som 

placerats med ett hörn nedkilad mellan två andra stenar. Man möter ofta den här typen av blockuppställningar 

i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder. Naturkrafterna är inte särskilt bra på att få till den här sortens 

arrangemang, så oftast kan man utgå att det är människor, som skapat skyltarrangemanget.

Uppställd fyrkantig sten, där ett hörn körts ned mellan två andra stenar - ett vanligt sätt att 

placera stenar under yngre stenåldern. Också den här blockuppställningen är från stenhuggeriområdet 

nära Norrbo.

Uppställt sten med nedkilat hörn vid blockhög (sluttning i skogsparti vid kolonilottsområdet).

Det här stora och bastanta blocket med huggen framsida står uppställt med stöd av två flankerande stenar 

mitt emellan stentägtsplatsen och den stora stenkolossen i ett skogsparti nära Norrbo. Det är naturligtvis 

svårt att veta hur länge blocket stått uppställt här. Det har egentligen en urgammal uppställningsform med ett 

hörn nedkilat mellan två mindre block. Mitt i blocket finns för övrigt ett märkligt runt hål, som förmodligen är 

avsiktligt konstruerat. Nära blocket finns också en mindre grop, som inte syns på bilden.

I stenhuggningsområdets utkant finns en välstrukturerad vackert välvd blockhög av välhuggna ganska stora 

blockbitar. Skulle man ha försett den här högen med jord och torv så skulle det ha blivit en perfekt 

bronsåldershög. Nu känner vi inte blockhögens funktion. Men vi kan vara mycket säkra på att den anlagts av 

människor och att den sannolikt inte uppstått till följd av relativt sentida husbehovshuggning.

En slutkommentar till blockformationen (på bild 406) och det omkringliggande 

stenhuggningsområdet. 

I den här presentationen var egentligen avsikten att presentera konstfulla exempel på gammal kultursten. Men 

på några ställen i presentationen går jag - kanske på både gott och ont - ett steg längre och tar på mig den tunga 

uppgiften att försöka bevisa (eller i vart fall troliggöra) att vissa block eller blockformationer hör till den riktigt 

gamla kulturstenen, som rimligtvis tidsmässigt bör placeras i sen stenålder eller tidig bronsålder. Det rör sig om 

en intressant brytningstid, när den marina näringszonen krymper och fångstkulturen går mot sitt slut i 

Storvretabygden, när nya näringsgrenar som boskapsskötsel och jordbruk börjar utvecklas och när nya 

gravformer (högar och stensättningar) börjar prägla landskapet. 

För att troliggöra huggningarnas höga ålder (och i det här fallet stenformationen på bild 406) så gör jag 

jämförelser med andra huggna block och blockformationer, som finns i närkontexten eller i motsvarande 

höjdlägen i närliggande skogsområden. Jag väljer naturligtvis jämförelseobjekt för att stötta min uppfattning att 

det rör sig om gammal huggen kultursten. Men likheter i huggteknik, form och höjdläge utgör förstås inga 

avgörande ovedersägliga bevis. Någon annan, med en annan uppfattning om de huggna blockformationernas 

ålder i stenhuggarområdet vid Norrbo, skulle naturligtvis som jämförelseobjekt ha kunnat anföra flera närliggande 

klyvplatser, där klyvning skett med borrteknik. Och stenhuggningsområdet skulle då kunna betecknas som 

ett övergångsområde, där äldre traditionella klyvmetoder successivt ersattes av den nya borrtekniken. De 

traditionellt huggna blockformationerna skulle då kunna ha en så låg ålder som 300 - 400 år. 

Att jag ändå väljer att förlägga huggningen av stenformationen på bild 406 (och många andra huggna 

blockformationer i samma stenhuggningsområde) till sen stenålder/tidig bronsålder hänger nog främst ihop 

med att jag egentligen inte hittar något annat rimligt svar på frågan: vad annat skulle det väl kunna vara? Massor 

av storskaligt hugget stenmaterial, märkliga staplingar av stora block på varandra, stora blockhögar från mycket 

kaotiska till mycket strukturerade, röjda ytor mitt i blockhavet och huggna skyltblock i närheten - och även små , 

flacka högar av små stenar på en kulle vid en märklig blockformation! Och ett stenhuggningsområde där märkligt 

nog allt - eller näst allt- hugget stenmaterial tycks ligga kvar vid resp. klyvplatser!

Några sena husbehovshuggningar kan det knappast handla om. Och inte ens några uppdragshuggningar 

utförda av specialister. Och inte hade man väl behov av så här stora mängder huggen sten i dåtidens bygder 

för 300-400 år sedan. Och mycket av det huggna materialet är ju för övrigt för storskaligt att frakta med 

dåtidens transportmedel. Och inte har väl heller sentida stenhuggare haft anledning att bygga formationer 

som mer liknar monument än skrotstenshögar. 

För mig är det då rimligare att göra tolknigen att stenhuggeriområdet är en aktivitetsyta som tillhört en 

gammal boplats (eller större boplatsområde) under sen stenålder. Och huggningarna (inklusive tillformningen 

av blockformationen på bild 406) har nog främst gjorts av sakrala (kult- eller begravningsrelaterade) skäl 

och/eller juridiska (boplatsskyltande) skäl. 

Men hur som helst så finns det åtskilliga huggna blockformationer här på den stora stenhuggningsytan vid 

Norrbo, som framstår som vackra konstinstallationer i naturen. Och de som till äventyrs inte håller med om 

det håller nog ändå med om att de i vart fall är bra konst-iga.

I ett höglänt plant skogsområde i 

Storskogen hittar vi det här 

märkliga blocket. Jag har inga 

problem med att tolka det som ett 

människopåverkat block. Till 

höger på blocket verkar ett ytskikt 

ha huggits bort. Det borthuggna 

materialet ligger dock inte kvar 

framför blocket. Antagligen har 

det använts till att bygga upp den 

lilla runda stenhög, som ligger till 

vänster i bildens nedkant. Så till 

det kanske märkligaste inslaget: 

till höger på blocket finns faktiskt 

ett litet grunt borrhål (inom den 

vita cirkeln). En rimlig tolkning 

skulle ju kunna vara att det rörs sig 

om en gränsmarkering i skogsmarken 

- en kombinationsmarkering, 

där både blocket och 

den lilla stenhögen framför ingår. 

Men om det nu inte är fråga om 

det: var hamnar vi då med våra 

tolkningar? Och vad kan i så fall 

blocket säga om stenborrningens 

ålder? Och kanske har borrhålet 

använts vid kilning för att spräcka 

bort stenmassa från ytskicktet? 

Och kanske har det suttit flera 

borrhåL, där stenmassan nu är 

bortslagen?

Jag vet inte hur stenmästaren tänkte här med sin stenhuggning. Men visst blev det i slutändan 

stenkonst - om än kanske mera märklig än vacker. (Höglänt skogsparti nära Adolfsbergsvägen).

Vid skogsväg i Adolfsbergsskogen stötter man på det här blocket, som nästan skulle kunna beskrivas som ett 

stycke modern stenkonst. Men vad är det egentligen för märkligt blockbygge? Blockformationen har säkerligen 

skapats genom mänsklig stenhuggning. Men vad är egentligen funktionen? Är det ett skyltblock från sen 

stenålder? Är det en restprodukt efter sentida husbehovshuggning? Är det ett egensinnigt gränsmärke eller 

en kreativ vägsten? Eller finns kanske syftet bara i det hemligstämplade kontrakt som upprättats mellan 

konstnär och konstverk?

Vacker välhuggen stensugga (nästan sarkofagliknande) uppallad på ett mindre block . På blocket bredvid 

har en mindre markeringssten lagts upp. Monumentet har framkluvits med traditionell borrteknik, vilket 

innebär att det skulle kunna vara mycket gammalt - kanske rent av från sen stenålder. Det finns också 

andra spår efter gammal stenhuggning i området och en hel del spektakulära skyltblock. Det finns också en 

del indikationer på i marken nedsänkta bobottnar. Möjligen skulle det kunna röra sig om en betydligt 

senare stenmarkering för en skiftesgräns i skogen. Men det är rimligtvis ett alltför resurskrävande och 

spektakulärt skyltarrangemang för att markera en obetydligt skiftesgräns. Visserligen går häradsgränsen 

(mellan Rasbo och Vaksala härad) genom den här delen av storskogen på sin väg ner mot Fyrisån. Men så 

vitt jag känner till går sträckningen betydligt närmare Tipptoppvägen. Och man hittar knappast någon så 

här vacker och spektakulär stenskyltning ens längst häradsgränsen.

Ringformad blockhög av huggna block - med tydligt markerat toppblock- nedanför Kraftledningsberget. Typiskt mänskligt 

hantverk - men med svårbedömd funktion. Antagligen är det ett skyltblocksrangemang från sen stenålder. Alternativt 

skulle det kunna röra sig om ett betydligt senare gränsmonument - men i så fall av en mycket ovanlig typ i Storvretabygden. 

I den här vackert byggda blockhögen finns inget borrhåls- eller borränneinslag, något som i vart fall möjliggör en hög ålder. 

Samtidigt måste man ju framhålla att borrränneidentifiering är en vansklig verksamhet. Det är förstås lätt att missa

Form och uppbyggnadsmässigt påminner den här ganska välstrukturerade blockhögen mycket om 

högen på föregående bild även om den saknar den vackra stenkransen av större block. Det finns också 

en annan viktig skillnad mellan blockhögarna. Bildens hög har nämligen en borränna på ett av blockstyckena. 

Det tyder på antingen sprängning eller klyvning med borrteknik. (Skogsparti nära Hemringe)

Med tanke på borrännan är det kanske rimligt att tillskriva blockhögen (samma som på föregående bild) en 

relativt låg ålder - även om det kanske inte ännu är helt klarlagt hur länge vi använt stenborrning i stenklyvningens 

tjänst. Rimligast är väl att anta att det rör sig om en form av gränsmarkering i skogsmarken 

- även om den här typen av välbyggda blockhögar med relativt stora blockstycken och toppblock är mycket 

ovanliga i Storvretabygden .

Borränna i underkanten på ett blockstycke i blockhögen på föregående bild.

Kap.27. Block som kan leda till gamla boplatser 

Block är inte bara svåra att tolka. Deras utformning och placering kan också vara till hjälp när det 

gäller att tolka andra strukturer, som kan vara både svåra att identifiera och tolka : t.ex nedsänkta 

ovalformade ytor i marken, som kan ha fungerat som gamla bobottnar under sen stenålder. I 

kapitlen ovan har vi givet exempel på boplatsmarkerande blocktyper, som borde kunna användas 

som indikatorer för att identifiera gamla bobottnar. Här nedan visar vi avslutningsvis några bilder 

där nedsänkta ovala ytor och spektakulära tillformade block finns i samma rumsliga utsnitt och 

därmed förstärker varandra som indikatorer på stenåldersboplatser.

Trolig bobotten i början av kalhyggesområdet ovanför Skogs Årby. Här är det nog inte bara själva den 

nedsänkta ovalformade ytan, som indikerar en gammal bobotten. Ytan har också stenröjts och skiljer sig tydligt 

från de blockrika högre liggande markområdena. Dessutom noterar man på den stenröjda ytan ett vackert 

hugget block av stenstolskaraktär, vilket skulle kunna ha en boplatsmarkerande funktion. Inte långt från den 

här troliga stenåldersboplatsen hittar vi ett av de kvartsblock som beskrevs i kapitlet om kvartsrelaterade block 

(kap. 22)

I det höglänta skogspartiet i Storskogen ovanför den fältväg, som löper i kanten av järnvägsslätten) finns 

både hyddbottnar och mer nedgrävda ovala bobottnar. Den här troliga bobottnen övervakas av en 

märklig nästan billiknande skyltblock på höjden ovanför. Just den här billiknande formen är inte särskilt 

vanlig. Men vi har ovan stött på ett liknande i kapitlet om stenstolar (bild 232). Ganska nära den här 

platsen stöter vi också på den konstfulla, uppallade stensuggan (bild 420).

Jag står med kameran på den höglänta Fulleröslänten och siktar mot den likaledes höglänta 

Norrboskogen på andra sidan. Området däremellan bildar en röjd, plan yta, som ligger liksom i 

en gryta. Mycket sannolikt har det en gång (under sen stenålder) funnits en boplats här. Till 

vänster om ledningsstolpen upptäcker man också ett skyltblock (se blockarrangemanget inom 

den inritade cirkeln). Det är ett av Storvretabygdens största uppallade block (se nästa bild). 

Stödstenen syns tydligt även på detta långa håll. Det är kanske inte särskilt förvånande att finna 

ett spektakulärt skyltblock just här- just ovanför den stora bobottenytan. Hela området här är 

idag söndersprängt och raserat. Här kommer snart ett nytt bostadsområde att växa fram.

Det imponerande uppallade blocket på berghyllan ovanför det jämna, stenröjda lågt 

liggande markytan, som kan ha fungerat som en boplatsyta under sen stenålder. Idag 

(slutet av 2016) sprängs och schaktas markytan framför blocket sönder. Och det är långt 

ifrån säkert att det spektakulära blocket får behålla sin plats här på klipphyllan (se också 

bild 105-106 ovan).

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det 

är svårt att hitta en bild, som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta 

troliga boplatsytan höjer sig blockrika bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som 

kan vara boplatsrelaterade.

Avslutande ord om stenkonsten 

Att beskriva konsten i den gamla kulturstensfloran är naturligtvis ingen lätt uppgift. Som lekman saknar 

man ju många av de verktyg som behövs för att belysa konstaspekten på ett mer ingående sätt. Det behövs 

kanske en arkeolog och en konsthistoriker i samarbete för att skriva ett första kapitel om konsten i den 

gamla kulturstenen i ett konsthistoriskt verk, som täcker svensk stenhantering genom årtusenden. Men 

man kan väl se mitt bidrag som ett delunderlag till det första kapitlet. Förhoppningsvis har jag lyckats 

förmedla att konstbetraktandet inte bara behöver inriktas på artefakter upphittade i gravar och på 

boplatser. Också blocken (och deras tillhuggning, ytbehandling, utformning, uppställning och 

arrangemang) kan (och bör) behandlas ur ett konstperspektiv. Den finns helt klart en ambition redan hos 

stenhuggare under stenålder/bronsålder att skapa stenskyltning (stenmonument) vilket förstås kvalificerar 

den riktigt gamla kulturstenen för en granskning ur ett konstperspektiv. Stenhuggarna är tidigt mycket 

skickliga och behärskar verkligen den traditionella stenhuggningskonsten. Men riktigt hur konst i 

betydelsen hantverksskicklighet) förhåller sig till konst som skapande verksamhet är kanske inte helt lätt att 

reda ut. 

Konstvärdet hos ett människopåverkat block borde ju rimligtvis vara oberoende av hur lång tid som gått 

sedan blocket tillformades och uppställdes. Men rent intuitivt känns det som om ett block blir mer 

konstfullt ju längre tid som gått sedan det ställdes på plats. Det kan ju vara en anledning till att jag ibland 

ansträngt mig (kanske lite väl mycket) för att försöka belägga en hög ålder. För en vackert uppallad stensugga 

blir nog trots allt konstfullare om den uppallats som skyltarrangemang för en boplats under sen 

stenålder än om den lagts upp som en gränsmarkering vid en sentida skiftesgräns i skogen. Fast det är 

kanske en fördom, som man måste jobba för att bli av med.

Svartsyn eller realism i blockens väld – en lite bitter efterskrift 

Att ge blocken en berättarröst - så långt det nu hjälper 

Skogens block är visserligen stumma och orörliga – men sällan ointressanta. De har ofta tänkvärda historier att 

berätta – historier som dessutom ofta flätar sig in i vår mänskliga historia. Även i den höglänta och svårforcerade 

skogsmarken har blocken spelat en stor roll i människors liv och ingått som viktiga ingredienser både i människors 

föreställningsvärld och vardagsliv. 

Men det var i det avlägset förflutna! Och blocken har sedan länge gått in i anonymitet och glömska. Idag ser vi inte 

skogens block som individuella skapelser. Vi ser dem oftast inte överhuvudtaget. I bästa fall får de utgöra en grå 

kuliss för bärplockare, älgjägare och skogsmaskinsförare. Det är väl endast om de någon gång skulle utgöra 

irriterande framfartshinder, som vi verkligen mäter dem med blicken. Och att en del av skogens block utformats, 

uppställts och arrangerats vackert och konstfullt för att behaga både gudar och människor tänker vi inte längre på. 

Det är inte precis konstdimensionen vi kopplar på när vi beger oss ut i skogsmarken. 

Det är hög tid att vi hjälper skogens block att återerövra sin gamla identitet och status. Det är hög tid att vi ger de 

tysta blocken en berättarröst. För i deras berättelse inryms ju också viktiga inslag av vår egen tidiga bygdehistoria. 

Det är också hög tid att vi öppnar våra ögon för de storslagna konstupplevelser som skogsmarkens blockflora många 

gånger bjuder på. Det är verkligen hög tid för allt detta, eftersom de märkliga stenspåren efter människor som för 

tusentals år bodde i den höglänta skogsmarken inte kommer att finnas kvar - i vart fall inte i Storvretabygden, där 

blockexemplen i föreliggande presentation är hämtade. Förstörelsen av vårt kulturarv går med rasande fart. Det 

moderna aggressiva skogsbruket skördar mängder av offer bland den gamla kulturstenen varje dag. Förr var den 

höglänta skogen en beskyddare, som värnade det gamla kulturarvet. Så är det inte idag. Där det finns avverkningsbar 

skog är risken för kultarvsförstörelse som störst. Runt stora växande städer - som Uppsala - sker också en 

omfattande exploatering av skogsmark för anläggning av vägar och bostadsområden. I dessa exploateringsområden 

skonas ingenting. Ett stort område mellan Fullerö och Norrbo (kanske Storvretabygdens rikaste stenåldersbygd ) är 

idag skövlat och raserat. Det innebär att en del av de blockfynd som redovisas i presentationen redan gått in i 

stenhimlen och kan aldrig mera besökas. Och en stor del av kulturarvet (kanske den större delen) kommer att ha 

förstörts innan vi ens hunnit identifiera och dokumentera det. Kanske är det på ett sätt bra att vi aldrig kommer att 

veta vad som försvunnit. Samvetsbördan blir då inte lika tung att bära.

Snart är bilderna det enda vi har kvar! 

Möjligen kan denna och liknande presentationer verka dämpande på kulturarvsförstörelsen. Men jag är i grunden 

ganska pessimistisk. Det finns en så stark drivkraft mot utveckling och expansion inom dagens politiska etablissemang 

och inom det kapitalistiska system att den pågående förstörelsen av kulturarvet förefaller omöjlig att stoppa. Jag vet 

inte vilken bakomliggande djävul som drev IS-anhängare att förstöra templen i Palmyra. Men när det gäller den 

svenska kulturarvsförstörelsen i våra höglänta skogsmark är det utan tvekan en utvecklingsdjävul som ligger bakom. Vi 

reagerade med rätta mycket stark inför kulturarvsförstörelsen i Palmyra. Det kändes nästan som vi ägde templen där. 

Det var ju vårt kulturarv. Men inför den omfattande kulturarvsförstörelsen i skogsmarken är vi märkligt kallsinniga. Det 

känns som om ingen äger eller vill veta av skogens kulturlämningar. Politiker, företagare och planerare vill inte ta 

någon hänsyn och den stora allmänheten bryr sig inte eller känner inte till vad som pågår - och skulle antagligen inte 

bry sig ens om de kände till kulturarvsförstörelsen i hela dess omfattning. Och myndigheter, som är tillsatta att vårda 

och skydda fornlämningar och andra kulturlämningar - och som har kunskap om i vart fall en del av kulturarvsförstörelsen 

- konstaterar gång på gång att ingenting har blivit bättre under de senaste åren: förstörelsen fortsätter i 

oförminskad styrka. Och ändå är man positiv och uttalar gång på gång att det förhoppningsvis borde gå att vända 

trenden genom att ge alla inblandade ökad kunskap. Och de som har den bästa kunskapen - fackarkeologerna - är 

redan väl inlemmade i det kapitalistiska utvecklingsdrivande systemet. De får tillgång till resurser och 

undersökningsytor tack vare den exploatering, som sker och protesterar inte - i alla fall inte särskilt högljutt. 

Så bra då att vi ändå har samlat på oss en del bilder och försökt berätta blockens historia. För några fysiska platser att 

besöka kommer vi inte att ha. Vi kan hjälpa blocken att berätta sin historia men vi kan inte rädda dem från förintelse. 

Inte ens om exploateringens förtrupp – arkeologerna - hittade 10 säkerställda bobottnar från sen stenålder i ett 

avgränsat skogsområde, skulle området kunna bevaras. Så fort fältundersökningen var klar skulle bergsprängare, 

schaktmaskiner och lastbilsflak inta och rasera platsen. Vi skulle stå där med en mager dokumentation (gott så) men 

inte längre med några fysiska platser att besöka. Då kan vi naturligtvis räkna ut vad som skulle hända med 100 

intressanta block i samma område: 98 skulle sprängas sänder och 2 skulle möjligen sparas för att utgöra spektakulära 

stendekorationer i det nya bostadsområdet – och kanske lite för att freda vårt samvete. 

Jag hoppas att Du njutit av bilderna ovan - snart är bilderna det enda vi har kvar!

Innehållsförteckning 

Inledning s. 4 - 9 

I. Konst i all sin´dar s. 5-6 

II. Om kategoriseringen av block s. 7-9 

Avsnitt I. Stenkonst i sig – blockformer, blockarrangemang mm s. 10 - 258 

Kap. 1. De boplatsmarkerande blocken s. 11- 51 

1.1. Pyramidstenar som markerar boplatser s.12-25 

1.2. Entrémonument till bopltsområden s.26- 51 

1.2.1. Ett boplatsmarkerande block i sin fyndkontext s.38-51 

Kap. 2. Uppallade block s. 52-90 

2.1. Uppställda block: kategori Resta stenar s. 54-60 

2.2. Uppställda block: kategori Uppställda stenar s. 61-73 

2.3. Uppställda block: kategori Uppställda stenstycken s. 74-81 

2.4. Uppställda block: kategori Klumpstenar-huggkubbsblock s. 82- 90 

Kap. 3. Uppallade stenar s. 91-133 

3.1. Mittuppallade stenar s. 94-103 

3.2. Siduppallade stenar s. 104-110 

3.3. Uppallning på flera stödstenar utan stenkammarbildning s. 111-115 

3.4. Uppallning på flera stödstenar med stenkammarbildning s. 116-122 

3.5. Kanske en ytterligare typ av uppallning? S. 123-133

Kap. 4. Podieblock s. 134-136 

Kap. 5. Dubbelstenarna s. 147-153 

Kap. 6. Blockgravar s. 154-173 

Kap. 7. Stenkolosserna i skogsmarken s. 174-184 

Kap. 8. Blockhögar s. 185-210 

Kap. 9. Mera om äldre hugget stenmaterial – oborrat s. 211-220 

Kap. 10. Huggna blockformationer med platt tak och bred vertikal spricka s. 221-229 

Kap.11. De huggna stenstolarna s. 230-239 

Kap.12. Kluvna stenar s. 240-258 

12.1. Kluvna stenar med kvarsittande kil- eller låsstenar s. 241-248 

12.2. Andra kluvna stenar s. 249-258 

Avsnitt II: Föreställande stenkonst s. 259 – 290 

Kap. 13. Stenskulpturer – djur eller mäniskoliknande s. 260 -275 

Kap. 14. Motivstenar s. 276-290 

14.1. Stenar med inknackade/ristade figurer s. 278-283 

14.2. Stenar med ev. målade figurer s. 284-290 

Avsnitt III: Stenytor: färg, ljus, struktur mm. s. 291 - 336 

Kap. 15. Vackra, stora stenytor s. 292-302 

Kap. 16. Vackra och märkliga yt-/urhuggningar s. 303-318 

Kap. 17. Block,mossor och lavar s. 319-336

Avsnitt IV: Annat: färg, form, vackert unikt, svårtolkat s. 333 – 430 

Kap. 18. Runda former s. 338-344 

Kap. 19. Småskaligt huggen sten (skärvig sten) s. 345-354 

Kap. 20. Vackra block för ögats fägnad s. 355-361 

Kap. 21. Block i höjdlägen s. 362-370 

Kap. 22. Kvartsrelevant s. 371-378 

Kap. 23. Rara fynd s. 379-391 

Kap. 24. Stenar och färger s. 392-401 

Kap. 25. Stenkilar som finns och inte finns s. 402-404 

Kap. 26. Svårtolkade block s. 405-424 

Kap. 27. Block som kan leda till gamla boplatser s. 425-430 

Avslutande ord om stenkonsten s. 431 

Svartsyn eller realism i blockens väld – en lite bitter efterskrift s. 432 - 433


Del I: oborrat stenmaterial

Sven-Inge Windahl 

2016

Konsten i den gamla kulturstenen Del I Oborrat stenmaterial Sven-Inge Windahl 2016

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?