Röjsten och Annan sten på Åkerholmar och Fältkanter i Storvretabygden Sven-Inge Windahl 2016
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Röj<strong>sten</strong></strong> <strong>och</strong> annan <strong>sten</strong><br />
<strong>på</strong> <strong>Åkerholmar</strong> <strong>och</strong> <strong>Fältkanter</strong><br />
i <strong>Storvretabygden</strong><br />
<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong> <strong>2016</strong>
Såväl <strong>sten</strong>röjare som <strong>sten</strong>huggare <strong>och</strong> gränsmarkerare kunde ibland mitt i<br />
<strong>sten</strong>kaoset göra märkliga <strong>och</strong> spektakulära <strong>sten</strong>skyltningar. Men vi vet inte säkert<br />
om det är sentida <strong>sten</strong>arbetare som stått för den kreativa insatsen här. Kanske<br />
har de helt enkelt respektfullt lämnat orört ett litet monument från förkri<strong>sten</strong> tid<br />
här <strong>på</strong> åkerholmen?
Vackert skärgårdsliknande landskap med små åkerholmar <strong>och</strong> utstickande skogsuddar i<br />
området mellan den höglänta skogen <strong>och</strong> Fyrisåns dalgång. Men var finns då röj<strong>sten</strong>en? Det är<br />
bara att lugnt avvakta. Det är bara avstånd <strong>och</strong> träd som döljer den. Den visar sig säkert när vi<br />
kommer närmare.
Innehållsförteckning:<br />
Inledning - <strong>Åkerholmar</strong>na, <strong>Fältkanter</strong>na <strong>och</strong> <strong>Röj<strong>sten</strong></strong>en s. 5 - 6<br />
Kap.1. Två åkerholmar med märkligt placerat <strong>sten</strong>material s. 7 - 39<br />
1.1. Åkerholmen med det styckade <strong>sten</strong>materialet högst upp s. 8 - 18<br />
1.2. Åkerholmen med det ensidigt placerade <strong>sten</strong>materialet s. 19 -30<br />
1.3. Annat <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> åkerholmarna s. 31 - 39<br />
Kap.2. Tre röj<strong>sten</strong>smonument s. 40 - 63<br />
2.1. Det vackraste slättmonumentet s. 41 - 46<br />
2.2. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby s. 47 - 48<br />
2.3. Det flerfunktionella monumentet <strong>på</strong> slätten före Ängeby s. 49 - 55<br />
2.4. Kort om <strong>sten</strong>röjning av åkerfält under förra seklet s. 56 - 63<br />
Kap. 3. <strong>Fältkanter</strong> <strong>och</strong> <strong>Åkerholmar</strong> - en sopstation för sakral <strong>sten</strong> s. 64 - 70<br />
Kap. 4. <strong>Åkerholmar</strong> - Muséeholmar s. 71 - 94<br />
4.1. Avställda jordbruksmaskiner - vackra installationer i fältlandskapet s. 72 - 86<br />
4.2. På väg in i ett tolkbart (?) <strong>sten</strong>kaos s. 87 - 95<br />
Kap. 5. Ett försök att bringa ordning i en åkerholmes kaotiska <strong>sten</strong>mamassa s. 96 - 130<br />
5.1. Beskrivning <strong>och</strong> tolkning utifrån ett andra besök hos det kaotiska <strong>sten</strong>materialet s. 97 - 102<br />
5.2. Bilder från åkerholmens blockvimmel s. 103 - 128<br />
5.3. Flera besök <strong>på</strong> åkerholmen? s. 129<br />
Kap. 6. Från det kaotiska till det osannolika s. 130 - 161<br />
6.1. Tillbakablick <strong>på</strong> en ledningsstolpe s. 131 - 132<br />
6.2. Gropar - gravar eller ? s. 133 - 138<br />
6.3. Finhugget <strong>sten</strong>material s. 139 - 144<br />
6.4. Massor av stora huggna blockstycken s. 145 - 150<br />
6.5. Stenmaterialet vid borränneblocket s. 151 - 156<br />
6.6. Den osannolika blockformationen med en borränna s. 157 - 161<br />
Kap. 7. De tre märkliga <strong>sten</strong>samlingarna i skogspartiet nedanför Storvretaskolan s. 162 - 188<br />
7.1. Den låga treuddiga (?) <strong>sten</strong>sättningen i fältkanten s. 163 - 170<br />
7.2. <strong>Röj<strong>sten</strong></strong>arna med dubbhål i fältkanten s. 171 - 176<br />
7.3. Den stora utspridda blocksamlingen inne i Skogspartiet s. 177 - 188<br />
Kap. 8. Stenskeppet i Stenkullen s. 189 - 195
Inledning - <strong>Åkerholmar</strong>na, <strong>Fältkanter</strong>na <strong>och</strong> <strong>Röj<strong>sten</strong></strong>en<br />
Jag hade egentligen aldrig varit <strong>på</strong> en åkerholme i det uppländska fältlandskapet, förrän jag började<br />
intressera mig för gammal kultur<strong>sten</strong> i <strong>Storvretabygden</strong>. Intresserad av <strong>sten</strong> med arkeologiska förtecken<br />
hade jag visserligen varit länge. Men jag hade mest vandrat omkring i de höglänta skogsområdena för att<br />
försöka finna <strong>sten</strong>s<strong>på</strong>ren efter det fångstfolk, som under sen <strong>sten</strong>ålder haft sina boplatser i Storskogen, <strong>på</strong><br />
Fulleröhöjden eller i angränsande höglänta skogsområden. När jag följde i deras fots<strong>på</strong>r mot allt lägre<br />
liggande områden, som genom landhöjningen successivt stiget upp ur vattenmassorna, stod jag plötsligt<br />
vid skogens slut där fältlandskapet öppnade upp sig. Fältlandskapet var ingen ny bekantskap för mig. Här<br />
hade jag cyklat <strong>och</strong> tagit mina motionspromenader i 30 års tid. Men när jag kom så här nedvandrande<br />
från den höglänta skogen, så såg jag faktiskt <strong>på</strong> slättlandskapet med andra ögon. Här uppe i den övre<br />
delen av Fyrisåns dalgång var slätten inte uniform som ett enda stort platt salsgolv. Den bröts ofta upp av<br />
flera större <strong>och</strong> mindre åkerholmar, som seglade fram som märkliga skepp i fältlandskapet. En <strong>och</strong> annan<br />
av de mindre åkerholmarna såg inte helt naturliga ut. De utgjorde antagligen gravhögar, som människor<br />
anlagt under bronsådern, när de lämnat den höglänta skogen <strong>och</strong> bosatt sig i det öppna beteslandskapet.<br />
Men jag fokuserade inte dessa gravhögar speciellt. Jag kom från den höglänta skogen med <strong>sten</strong> i blicken.<br />
Och jag blev mer intresserad av den barlast av <strong>sten</strong>, som de naturliga åkerholmarna bar <strong>på</strong>. På många<br />
åkerholmar - <strong>och</strong> även längs fältkanterna - fanns <strong>sten</strong>block upplagda i stora blockvallar. I vissa fall sträckte<br />
sig vallarna kontinuerligt runt åkerholmarna <strong>och</strong> utgjorde runda blockkransar. Men <strong>på</strong> flera åkerholmar<br />
kunde jag <strong>på</strong> ansenlig höjd - när nu träden inte hindrade insyn - se huggna <strong>och</strong> spräckta block i ganska<br />
kaotiska <strong>och</strong> oregelbundna blockhögar. Utöver åkerholmarnas <strong>sten</strong> såg man knappast några enstaka<br />
<strong>sten</strong>ar eller block <strong>på</strong> den släta fältmarken så långt ögat kunde nå. Som smålänning av födsel så har jag<br />
nästan <strong>sten</strong>röjningen av Smålands <strong>sten</strong>iga tegar i blodet. Men jag blev ända förvånad över den omfattande<br />
<strong>sten</strong>röjning, som måste ha skett även här i den övre delen av den uppländska slätten. Jag hade nog<br />
trott att slättbönderna i Uppland hade helt andra problem att tampas med än just <strong>sten</strong>röjning av<br />
åkermarken. Även här i det uppländska landskapet måste det ha skett en massiv omfördelning av <strong>sten</strong><br />
från fält <strong>och</strong> åker till åkerholmar <strong>och</strong> fältkanter. När jag vandrade omkring här, så började jag känna<br />
denna mäktiga omfördelning av <strong>sten</strong>massa in <strong>på</strong> bara kroppen, alla arbetstimmar som åtgått, allt<br />
kroppsligt slit det medfört <strong>och</strong> också allt tekniskt kunnande som utvecklats <strong>och</strong> applicerats för att
åstadkomma den mäktiga omfördelningen av <strong>sten</strong>massan. Men ändå kändes det overkligt <strong>på</strong> något sätt.<br />
Kunde verkligen all <strong>sten</strong> som fanns <strong>på</strong> åkerholmarna <strong>och</strong> fältkanterna härstamma från de öppna fälten?<br />
Så mycket <strong>sten</strong> kunde det väl ändå inte ha funnits!? Och <strong>sten</strong>en ligger ju så högt upp <strong>på</strong> vissa åkerholmar.<br />
Hur kunde man transportera upp <strong>sten</strong>en så högt? Och varför transportera tung <strong>sten</strong> så högt<br />
upp när man kunde ha dumpat den betydligt längre ner <strong>och</strong> sparat både arbete <strong>och</strong> tid? Och vad har<br />
man egentligen sysslat med <strong>på</strong> åkerholmar <strong>och</strong> fältkanter? Har man rent av huggit <strong>och</strong> styckat sönder<br />
större block i mindre bitar - block som inte flyttats utan hela tiden befunnit sig här? Kanske rör det sig till<br />
en del om <strong>sten</strong>tägter. Men vad skulle man i så fall ha <strong>sten</strong>materialet till? Och inte kan man väl ha röjt<br />
bort allt <strong>sten</strong>material från åkrarna vid ett enda tillfälle? Det måste nog ha förekommit åtskilliga<br />
röjningsvågor tiderna igenom. Och kanske går det i så fall rent av att skilja ut <strong>sten</strong>materialet från olika<br />
röjningsvågor.<br />
Om man inte redan har tillräckligt med problem i vardagen, ska man definitivt gå ut till en åkerholmes<br />
<strong>sten</strong>kaos. Här erbjuds mängder av problem. Och man får tonvis av stimulerande hjärngympa när man<br />
försöker lösa dem. Och hjärngympan har ett särskilt sympatiskt drag. Den kognitiva stimulansen är inte<br />
avhängig av om lösningen är rätt eller fel eller genialisk eller obegåvad. Den är bara beroende av<br />
ansträngningen att nå fram till en lösning. Så följ gärna med <strong>på</strong> en hjärngympatur bland <strong>sten</strong>kaoset <strong>på</strong><br />
åkerholmar <strong>och</strong> fältkanter i det uppländska fältlanskapet - sådant vi möter det i den övre delen av<br />
Fyrisåns dalgång i <strong>Storvretabygden</strong>.<br />
Men utforskningsperioderna är korta. Det gäller att passa <strong>på</strong> under vårvinterns korta skarsnöperiod<br />
eller i det snäva spannet mellan sädesskörd <strong>och</strong> höstplöjning. Utforskningen börjar med två vandringar<br />
till två åkerholmar, som har sitt <strong>sten</strong>material märkligt fördelat över sin yta. Så märkliga <strong>sten</strong>fördelningar<br />
ser man kanske inte <strong>på</strong> de flesta åkerholmar. Men just avvikelser kan vara intressanta att studera, eftersom<br />
orsakerna till dem kan vara lättare att upptäcka än dem som gäller för normalmönstren.
Kap. 1.<br />
Två åkerholmar med märkligt placerat <strong>sten</strong>material
Kap. 1.1. Åkerholmen med det styckade <strong>sten</strong>materialet högst upp.<br />
Bildserie med avslutande sammanfattande <strong>och</strong> kommenterande text
Långsträckt åkerholme <strong>på</strong> fält nära Norrbovägen. När Du tittar in mot åkerholmen från långt håll så ser Du ingen som<br />
helst dumpning av röj<strong>sten</strong> längst nederkanten. Och inte heller längre upp hittar man någon avlagd dumpad <strong>sten</strong>. Hela<br />
den slänt av Åkerholmen, som vetter mot betraktaren, verkar vara helt fri från <strong>sten</strong> både högt upp <strong>och</strong> långt ner.
Inte heller när vi kommer närmare ser vi särskilt mycket <strong>sten</strong>
Men när vi når upp till åkerholmens översta del, hittar vi åtskilliga stora block, som har ganska vassa kanter
Här uppe bland stora block, som verkar styckade/spräckta, befinner vi oss nog ca 5 meter över fältnivån. Skulle<br />
blocken här verkligen kunna vara röjblock, som transporterats ända hit upp för att dumpas?
Det stora blocket <strong>på</strong> föregående bild visar sig ha en borränna längst ena kanten. Och när man går<br />
runt <strong>och</strong> synar blocken här uppe så hittar man åtskilliga med borrännor, vilket innebär att blocken<br />
måste ha blivit styckade antingen genom sprängning eller genom kilning i borrhål.
I sprängt <strong>sten</strong>material hittar man ofta block, som har intakta bitar av borrhål. Sådana block hittar jag inte<br />
här uppe <strong>på</strong> åkerholmen. Man hittar inga borrhål över huvud taget. Det finns alltså inte heller några<br />
borrade dubbhål. I dubbhålen slogs ju en järnplugg med ögla fast så att blocket kunde lyftas upp med<br />
någon form av lyftanordning (stubbrytare eller kran till en motoriserad <strong>sten</strong>vagn). Avsaknaden av<br />
sådana dubbhål (tillsammans med den ansenliga höjden) gör det mycket osannolikt att det skulle röra sig<br />
om röj<strong>sten</strong> från fälten nedanför.
Ytterligare ett block med en lång borränna längs ena kanten. Det finns exempel <strong>på</strong> flera långa<br />
intakta borrännor <strong>på</strong> <strong>sten</strong>materialet här. Sådana långa intakta borrännor talar inte för att det<br />
skulle handla om sprängt material utan snarare om klyvning med hjälp av borrade klyvhål.
På vissa ställen <strong>på</strong> åkerholmen ser man flera stora flyttblock, som <strong>på</strong>verkats <strong>och</strong> styckats så att de mera <strong>på</strong>minner om<br />
stora blockhögar. De har bearbetats med traditionella klyvmetoder utan borrteknik. Men de ger ända ett uppslag till<br />
hur det styckade <strong>sten</strong>materialet högt uppe <strong>på</strong> åkerholmen kommit till. Det har antagligen funnits flera stora block,<br />
som utsatts för <strong>sten</strong>tägt <strong>och</strong> huggits ner i mindre stycken. Och i viss utsträckning har klyvning med borrteknik använts.
I blockhavet uppe <strong>på</strong> åkerholmen kan man ibland urskilja att <strong>sten</strong>materialet ställts i en krans runt ett lite nedsänkt parti.<br />
Kanske handlar det om <strong>sten</strong>tägtsgropar efter nedhuggna större originalblock.
Sammanfattning <strong>och</strong> problematisering<br />
Det verkar således som om vi närmat oss en rimlig tolkning av det ganska storskaliga blockmaterialet<br />
- med visst inslag av borrännor - högt uppe <strong>på</strong> åkerholmen. Det rör sig sannolikt om <strong>sten</strong>tägt <strong>på</strong> större<br />
originalblock, som stått här uppe <strong>på</strong> åkerholmen. Stenklyvningen har antagligen till större delen skett med<br />
traditionella metoder, men med ett mindre inslag av borrteknik. Någon röj<strong>sten</strong> från fälten är det med stor<br />
sannolikhet inte fråga om. Och vi slipper fråga oss hur det kunde vara möjligt att baxa stora block ända upp<br />
<strong>på</strong> höjden av åkerholmen. Och vi slipper att fråga oss varför <strong>sten</strong>röjarna nödvändigtvis måste släpa röj<strong>sten</strong><br />
upp <strong>på</strong> toppen av åkerholmen, när de mycket väl kunde ha lagt den i en vall nära åkerholmens kant.<br />
Men <strong>sten</strong>tägtshypotesen är inte helt oproblematisk. Den fungerar säkert bra när man tittar <strong>på</strong> en enskild<br />
åkerholme. Men vad skulle hända om vi besökte merparten av det stora antalet åkerholmar i<br />
fältlandskapet <strong>och</strong> genomgående fann ett stort inslag av <strong>sten</strong>tägtsverksamhet? Två frågor tornar då<br />
ögonblickligen upp sig. Jag vet egentligen inte vilken som är mest problematisk. Vad skulle man ha den<br />
enormt stora mängden huggen husbehovs<strong>sten</strong> till? Och varför överhugger man så till den milda grad <strong>och</strong><br />
lämnar det mesta av det huggna materialet kvar <strong>på</strong> åkerholmarna? Och så en kanske något mindre<br />
besvärlig fråga. Varför drar man iväg långt ut <strong>på</strong> åkerholmar för att hugga <strong>sten</strong> till husbehov? Nu erbjuder<br />
ju i <strong>och</strong> för sig åkerholmarna bra möjligheter till transport av tung <strong>och</strong> svårforslad <strong>sten</strong> (t.ex. över frusna<br />
<strong>och</strong> snötäckta fält). Men de flesta slättbönder hade ju faktiskt tillgång till lämplig <strong>sten</strong> att hugga utanför<br />
den egna husknuten.<br />
Nu kan man ju alltid hoppas att vår presenterade åkerholme är ett undantag <strong>och</strong> att det ser annorlunda ut<br />
<strong>på</strong> de flesta andra åkerholmar <strong>och</strong> att de svåra frågorna ovan inte blir aktuella. Men jag anar faktiskt det<br />
värsta.
Kap.1.2. Åkerholmen med det ensidigt placerade <strong>sten</strong>materialet<br />
En bildserie med avslutande sammanfattande <strong>och</strong> kommenterande text
Här ser vi en bild av det typiska ”skärgårdsliknande” fältlandskapet med sina uppstickande åkerholmar <strong>och</strong> sina vassa<br />
uddar, som sticker ut från skogskanterna runt omkring. Vi är <strong>på</strong> väg mot den lilla åkerholmen rakt fram i bild.
Här har vi närmat oss åkerholmen så pass att vi kan avläsa <strong>sten</strong>floran <strong>på</strong> den lite kulliga ytan.<br />
Vi ser att holmens östliga <strong>och</strong> närmaste del är nästan tom <strong>på</strong> <strong>sten</strong> trots att den är mycket låg<br />
<strong>och</strong> flack <strong>och</strong> borde vara mycket lämpad för dumpning av röj<strong>sten</strong> från fälten.
Här närmar vi oss samma åkerholme från motsatt håll. Och vi kan se att den är belamrad<br />
med mängder av block i olika storlekar. De allra största blocken ligger märkligt nog ganska<br />
högt upp <strong>på</strong> holmen. Betydligt högre upp än vad som var nödvändigt, om man nu bara var<br />
ute efter att dumpa röj<strong>sten</strong> <strong>på</strong> ett praktiskt sätt.
Vi kryper ännu närmare åkerholmens <strong>sten</strong>
En bild <strong>på</strong> de större blocken högre upp i blockhögen. Jag letar efter borrännor, som kan indikera att<br />
<strong>sten</strong>materialet är kluvet med borrteknik eller sprängt. Det är sparsamt med borrännor här. Hur<br />
mycket jag än letar, så hittar jag bara en enda - i kanten <strong>på</strong> det lilla blocket strax ovanför det större<br />
blocket i mitten av bilden.
Längre ner i blockhögen hittar jag en blockbit med ett intakt borrhål. Jag sticker in i en pinne i<br />
borrhålet <strong>och</strong> bedömer att det är för djupt för att vara ett dubbhål. Jag drar alltså slutsatsen att<br />
det rör sig om ett sprängblock.
På en fältkant i närheten hittar jag ett block med dubbhål. Dubbhålets djup motsvaras av pinnens längd<br />
(ca 10 cm). De flesta dubbhål jag mätt har ett djup <strong>på</strong> mellan 10 <strong>och</strong> 12 cm. I hålet har en järnplugg med<br />
ögla slagits fast. Denna har i sin tur varit kopplad till en lyftanordning i form av <strong>sten</strong>brytare eller kanske<br />
troligare en motoriserad <strong>sten</strong>vagn med vinsch. Just det här blocket är således med stor säkerhet ett<br />
röjblock, som transporterats in till fältkanten.
Hur mycket <strong>sten</strong> kan det egentligen ha funnits en gång i tiden ute <strong>på</strong> de vackra fälten en bit ovanför<br />
Fullerövägen?
Sammanfattning <strong>och</strong> kommentar<br />
Som framgår av bilderna ovan så visar den lilla åkerholmen <strong>på</strong> en mycket osymmetrisk placering av styckad<br />
<strong>sten</strong>. Nästan all <strong>sten</strong> ligger samlad <strong>på</strong> en enda sida av Åkerholmen - den sida som vetter ut mot Norrbovägen.<br />
Den ligger dessutom lite högre upp i terrängen än vad som är vanligt för röj<strong>sten</strong>, som bildar vallar längs<br />
fältkanter <strong>och</strong> kransar runt åkerholmar. Och man kan förstås fråga sig varför man gjort sig besväret <strong>och</strong> ödslat<br />
onödigt mycket energi <strong>på</strong> att placera röj<strong>sten</strong>en - <strong>och</strong> särskilt de större blocken - betydligt högre upp än vad<br />
som var nödvändigt.<br />
En inspektion av blockhögen ger vid handen att det nog rör sig om gammal spräng<strong>sten</strong>. En blockbit med ett<br />
intakt borrhål exponerar sig i blockhögen ganska långt ner. Och ganska högt upp, ovanför några större block,<br />
ser man en liten blockbit med en kort borränna. Det förhållandet att det rör sig om spräng<strong>sten</strong> motsäger inte<br />
antagandet att det rör sig om röj<strong>sten</strong>. Det hände att <strong>sten</strong>röjare ibland sprängde större block för att kunna<br />
frakta bort dem ur åkerjorden. Men man börjar ändå bli något tveksam. Några borrade dubbhål (för att lyfta<br />
upp <strong>och</strong> transportera block med) ser man inte här. Det intakta borrhål jag hittade är alldeles för djupt för att<br />
kunna utgöra ett dubbhål. Jag har mätt borrhålsdjupet <strong>på</strong> flera dubbade block. Och djupet är alltid mellan<br />
minst 10 cm <strong>och</strong> högst 12 cm. Det indikerar att blocken här <strong>på</strong> åkerkullens ena sida inte tillhör den senaste<br />
stora röjningsvågen <strong>på</strong> 1940- <strong>och</strong> 1950-talet, då <strong>sten</strong>röjningen genomfördes med motoriserade <strong>sten</strong>vagnar<br />
med tillkopplade borraggregat, som förmådde borra ett dubbhål <strong>på</strong> bara några få minuter. Men det skulle<br />
naturligtvis kunna vara röj<strong>sten</strong>, som transporterats bort från omkringliggande fält under en tidigare<br />
röjningsvåg. Men det finns två omständigheter som talar emot att det skulle röra sig om röj<strong>sten</strong>sblock över<br />
huvud taget. För det första ligger blocken ovanligt högt i åkerholmens sluttning - betydligt högre upp (även<br />
mycket stora block) - än vad som av praktiska skäl var nödvändigt. För det andra - vilket framgår av bilderna -<br />
så är de spräckta blocken mycket osymmetriskt placerade. Nästan all <strong>sten</strong>massa ligger <strong>på</strong> ett begränsat<br />
område <strong>på</strong> den sida av åkerholmen, som vetter mot Norrbovägen. Det är tveksamt om några <strong>sten</strong>röjare<br />
- oavsett tidsperiod - skulle ha lastat av röj<strong>sten</strong> <strong>på</strong> ett så osymmetriskt sätt <strong>och</strong> undvikit att dumpa <strong>sten</strong> <strong>på</strong> den<br />
lägre delen av åkerholmen. Det är desto mer osannolikt, eftersom <strong>sten</strong>materialet antagligen är gammalt.<br />
Eftersom man i äldre tider saknade tillgång till effektiva lyftanordningar, så var man säkert mer angelägen om<br />
att sprida ut <strong>sten</strong>materialet mer symmetriskt <strong>på</strong> en låg nivå kring åkerholmen.
Sannolikt rör det sig i stället om en sprängning <strong>och</strong> styckning av större block <strong>på</strong> åkerholmen, som av ren<br />
slump stått osymmetriskt placerade i ena änden av åkerholmen. Blockhögen av spräckta block har hamnat<br />
<strong>på</strong> sin nuvarande plats just därför att ett eller ett par större originalblock befunnit sig just här.<br />
Det är faktiskt lite befriande att kunna konstatera att allt <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> åkerholmens sluttning inte utgörs<br />
av röj<strong>sten</strong>. För om allt styckat <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> åkerholmarna i fältlandskapet skulle visa sig vara röj<strong>sten</strong>, så<br />
skulle det ju innebära att fälten en gång i tiden varit fullständigt belamrade med <strong>sten</strong>ar <strong>och</strong> block - ungeför<br />
som det sett ut <strong>på</strong> <strong>sten</strong>iga åkertegar i mitt hemlandskap Småland en gång i tiden. Och det är ju knappast<br />
sannolikt. Visserligen kan man nog tänka sig att fälten här i den övre delen av Fyrisåns vidsträckta dalgång<br />
en gång varit <strong>sten</strong>rikare. Kanske har det en gång inte varit åkermark här utan landskapet hade mer karaktär<br />
av hagmark, där boskap betade. Och <strong>sten</strong>en i det öppna lanskapet störde antagligen inte särskilt mycket.<br />
Och den störde inte heller det primitiva förmaskinella jordbruket, när det tog betesmarken i anspråk. Det<br />
var antagligen först när mera modernt jordbruk krävde mer svängrum, som <strong>sten</strong> började röjas från fälten i<br />
någon större omfattning. Men att all styckad <strong>sten</strong>, som återfinns <strong>på</strong> åkerholmar, fältkanter <strong>och</strong> <strong>på</strong> en del<br />
större höglänta skogsklädda impediment, skulle utgöras av röj<strong>sten</strong> har jag mycket svårt att tro. Så mycket<br />
<strong>sten</strong> kan det rimligtvis inte ha funnit <strong>på</strong> de öppna fälten, om vi vänder tillbaka i tiden några hundra år.<br />
Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför man skulle spränga <strong>och</strong> stycka större block ute <strong>på</strong> åkerholmarna.<br />
Det är en bra fråga som jag inte kan svara tillfredställande <strong>på</strong>. Kanske har man sysslat md <strong>sten</strong>tägt för att få<br />
fram lämplig <strong>sten</strong> för den omfattande anläggningen av <strong>sten</strong>täckdiken som ägde rum under 1800-talet. Till<br />
täckdikningen plockade man kanske främst ut småskalig <strong>sten</strong> <strong>och</strong> lät de större blocken ligga kvar. Eftersom<br />
det räknat över alla åkerholmar sannolikt rör sig om så otroligt stora mängder hugget <strong>och</strong> styckat<br />
<strong>sten</strong>material, så skulle man vilja leta fram en annan <strong>och</strong> mer generell förklaring än täckdikning <strong>och</strong> annan<br />
husbehovshuggning, som nog inte kunde svälja särskilt mycket. Den enda generella förklaring, som jag kan<br />
komma <strong>på</strong>, är att man helt enkelt högg ner stora <strong>och</strong> höga block för att öka instrålningen av solljus så att<br />
markens gröda skulle växa bättre. Det är en mycket krystad <strong>och</strong> långsökt förklaring - <strong>och</strong> jag vet inte om
nedhuggningen verkligen kunde <strong>på</strong>verka växtligheten positivt. Men den har en mycket viktig fördel. Man<br />
behöver inte fråga sig vad man skulle använda det huggna eller sprängda <strong>sten</strong>materialet till. Det skulle helt<br />
enkelt inte användas. Det skulle bara sänkas till en lägre nivå - <strong>och</strong> där fick det ligga kvar. Men just de här<br />
tankarna om <strong>sten</strong>huggning <strong>och</strong> sprängning för att sänka <strong>sten</strong>nivån <strong>och</strong> öka ljusinsläppet vill jag nog helst hålla<br />
för mig själv. Av olika skäl bör man ju inte yppa knäppa eller geniala idéer - <strong>och</strong> den här idén kan nog vara både<br />
ock. Den som i stället vill tänka sig en hel radda delförklaringar (som sprängning för anläggning av platser för att<br />
ställa upp ledningsstolpar eller huggning av <strong>sten</strong>material för att bygga upp kärnröset i en gravhög - men då kan<br />
det väl ändå inte handla om <strong>sten</strong>borrning? - kan naturligtvis göra det. <strong>Åkerholmar</strong>na med sin fria fältutsikt åt<br />
alla håll är naturligtvis en plats för fria tankar, som man kläcker, yppar eller hemlighåller som man vill.
Kap.1.3. Annat <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> åkerholmarna<br />
Jag avslutar kapitlet med några bilder <strong>på</strong> typer av <strong>sten</strong>material <strong>och</strong><br />
anläggningar i fältlandskapet, som jag inte har för avsikt att närmare<br />
skärskåda i den här presentationen. Men de är naturligtvis inte mindre<br />
intressanta för det.
På vissa åkerholmar kan man ibland - ganska högt upp - finna prydliga minde högar av småskaligt hugget<br />
<strong>sten</strong>material. Jag tror inte det rör sig om <strong>sten</strong>ar bortröjda från åkern. De skulle inte ha det här vasskantiga<br />
utseendet <strong>och</strong> man skulle inte ha burit <strong>sten</strong>en så högt upp. Det finns inga borrännor i materialet, som indikerar<br />
sprängning eller klyvning med borrteknik. Troligen är det ett block <strong>på</strong> platsen, som huggits upp i små bitar med<br />
gammal traditionell klyvteknik. Det vackert kluvna <strong>sten</strong>materialet har nog haft till syfte att täcka <strong>och</strong>/eller markera<br />
något viktigt.
Liten högformad anläggning (troligen en gravplats) med ett markerande, rest toppblock. Under det yttre torv-<strong>och</strong><br />
jordskiktet finns antagligen en uppbyggnad av huggna <strong>sten</strong>block. Jag brukar ofta säga att höggravarna börjar dyka<br />
upp just där den höglänta skogen slutar <strong>och</strong> fältlandskapet tar vid. Men det stämmer nog inte helt. Jag skulle nog<br />
kunna lista flera sannolika höggravar också i de höglänta skogarna bakom fälten. För att återgå till den resta<br />
blocket så var min första tanke att det rörde sig om en ursprunglig gravhögsmarkör. Kanske får jag släppa den<br />
tanken, eftersom jag vid en senare besiktning faktiskt upptäckt ett grunt borrhål (dubbhål) högst upp <strong>på</strong> <strong>sten</strong>en.<br />
Det rör sig således sannolikt om en röj<strong>sten</strong>, som troligen ganska sent placerats <strong>på</strong> högen. Men ingenting hindrar<br />
förstås att <strong>sten</strong>en kan ha fungerat som gravhögsmarkör eller gränsmarkör nedanför högen innan den förflyttades<br />
till sin upphöjda plats.
Märklig skeppsliknande <strong>sten</strong>sättning <strong>på</strong> en låglänt udde, som från skogen sticker ut i fältlandskapet.<br />
Det är mycket vackert huggen småskalig <strong>sten</strong>, som omsorgsfullt placerats så att de små <strong>sten</strong>styckena<br />
bildar ett jämt <strong>sten</strong>golv. Det är inte fråga om någon hafsigt dumpad röj<strong>sten</strong> här inte! Den större<br />
uppställda <strong>sten</strong>en passar som en stäv<strong>sten</strong> till <strong>sten</strong>båten. Men jag tvivlar <strong>på</strong> att den med sin vassa<br />
spräng<strong>sten</strong>sform hör till det ursprungliga arrangemanget. Här i området har det dumpats mycket<br />
röj<strong>sten</strong> –antagligen i ganska sen tid. Det är ju ett under att den vackra båtliknande <strong>sten</strong>sättningen<br />
klarat sig. Men kanske har <strong>sten</strong>röjarna uppmärksammat den vackra <strong>sten</strong>skapelsen <strong>och</strong> bestämt sig för<br />
att skona konstverket.
Här trodde jag väl ändå att jag funnit ett förkristet gravröse. Allt var ju upplagt för det. För<br />
i höjdlägen <strong>på</strong> åkerholmar runt omkring exponerar sig åtskilliga bronsåldershögar. Men<br />
antagligen är jag helt ute <strong>och</strong> cyklar. (Se nästa bild!)
När jag granskar den symmetriska <strong>sten</strong>högen lite närmare så hittar jag faktiskt ett mindre block med en tydlig borränna.<br />
Så särskilt gammal är nog inte den vackra <strong>sten</strong>högen här <strong>på</strong> den låga delen av åkerholmen. För inte klöv man väl <strong>sten</strong><br />
med borrteknik redan i förkri<strong>sten</strong> tid? Vill man ändå rädda gravtolkningen, så kan man ju tänka sig möjligheten att en<br />
förkri<strong>sten</strong> gravhög i ganska sen tid omformats till ett gränsröse genom att ett block, som kluvits fram med borrteknik,<br />
lagts in i den låga <strong>sten</strong>högen. Kanske var det rent av meningen att borrännan skulle synas för att tydligt signalera att det<br />
nu rörde sig om ett gränsröse.
Jag vet inte vad jag ska tro om det här småskaliga <strong>sten</strong>materialet sammanlagt i en<br />
ganska prydlig hög <strong>och</strong> omgivet av större <strong>sten</strong>ar. Det här är ingen engångsföreteelse.<br />
Jag ser det ganska ofta <strong>på</strong> olika åkerholmar i Storvretatrakten. Är det <strong>sten</strong>material,<br />
som legat i gamla <strong>sten</strong>täckdiken eller i silbrunnar? En del av materialet är så<br />
finskaligt att jag tvivlar <strong>på</strong> att det rör sig om röj<strong>sten</strong> från åkerfälten. Och varför skulle<br />
man i så fall lägga den i så prydliga högar?
Bronsåldersfolket i bygden var duktiga lanskapsarkitekter, som kunde skapa vackra rum i natur <strong>och</strong><br />
terräng. Den här bilden, tagen i ett höglänt glesbevuxet skogsparti mellan två olika fältnivåer, visar detta<br />
tydligt. Och bilden blir inte sämre av att ljuset håller sig kontrollerat <strong>på</strong> plats i bakgrunden, så att det<br />
imponerande blocket i gläntan tillåts dominera.
Det är inte alltid lätt att skilja en sprängborränna från en borränna för kilning. Ofta är den använda järnkilen så väl<br />
avpassad efter det upptagna borrhålet <strong>och</strong> <strong>sten</strong>en så pass hård att kilningen inte efterlämnar några synliga s<strong>på</strong>r. Men<br />
här <strong>på</strong> en åkerholme i det övre fältlanskapet hittar jag en blockbit, där kilen åstadkommit en tydlig utvidgning av<br />
borrännan i den övre kanten. Antagligen har kilningen skett i samband med en <strong>sten</strong>tägt här <strong>på</strong> åkerholmen. Men<br />
säker kan man nog inte vara. Det hände nog ibland att man kilade sönder stora block i åkerjorden så att de lättare<br />
skulle kunna forslas undan. Även efter det att sprängning börjat användas fortsatte nog kilningen att användas i<br />
<strong>sten</strong>röjningens tjänst. Sprängning kunde ofta splittra blocken alltför mycket, varför det gick åt mycket tid <strong>och</strong> arbete<br />
till att ta reda <strong>på</strong> <strong>och</strong> bortforsla spräng<strong>sten</strong>en.
Kap. 2.<br />
Tre <strong>Röj<strong>sten</strong></strong>smonument
Tre fältnära röj<strong>sten</strong>smonument<br />
När det gäller förekomst av stora <strong>och</strong> spektakulära monument så har nog skogsmarken ett övertag <strong>på</strong><br />
fälten. Det kan bero <strong>på</strong> många olika saker. Så har exempelvis de lägre liggande fälten börjat bebos senare<br />
än de ofta högre liggande skogsområdena. Riktigt gamla monument (tillhörande sen <strong>sten</strong>ålder) kan inte<br />
ha uppförts i fältlandskapet, eftersom det fortfarande (här i <strong>Storvretabygden</strong>) låg under vatten.<br />
Annorlunda ser det ut, när det t.ex. gäller den höglänta Storskogen. Här var det möjligt att gå hela<br />
Tipptoppvägens nuvarande sträckning torrskodd för 5000 år sedan. Här kunde naturligtvis ett<br />
monumentbyggande tidigare komma igång. Många av de <strong>på</strong> fälten en gång uppställda skylt<strong>sten</strong>arna<br />
(monumenten) har säkert röjts bort i samband med upprepade <strong>sten</strong>röjningsinsatser under lång tid. De<br />
monument vi idag kan se - de är inte särskilt många - anknyter till sena röjningsinsatser, där bortröjda<br />
block lagts upp <strong>på</strong> fältkanter <strong>och</strong> <strong>på</strong> åkerholmar. Ofta möts man av ganska slarvigt utlagda blockvallar <strong>och</strong><br />
blockhögar längs kanterna <strong>på</strong> fält <strong>och</strong> åkerholmar. Man har lagt den bortforslade <strong>sten</strong>en där den inte varit<br />
i vägen <strong>och</strong> där det åtgått minst energi att dumpa den. Men ibland har nog konstnärssjälen hos <strong>sten</strong>röjarna<br />
tagit över. Och man har gjort en extra vacker blockstapling eller utfört en extra djärv blockplacering<br />
även om det medfört att det kanske något fördröjt själva <strong>sten</strong>röjningsarbetet. Sedan är det<br />
naturligtvis en fråga om vem som avgör om en spännande blockhög är ett monument eller inte. I några<br />
fall har nog redan tillverkaren haft avsikten att skapa någon form av <strong>sten</strong>skyltning, som skulle dra till sig<br />
uppmärksamheten. I andra fall ligger det monumentliknande kanske uteslutande i betraktaren ögon.<br />
Blockhögar <strong>på</strong> åkerholmar i ett platt slättlandskap kan ju lätt upplevas som monument, eftersom de<br />
framstår så tydligt. Det kanske inte alltid varit en aspekt som den hårt arbetande <strong>sten</strong>röjaren begrundat,<br />
när han avbördat sig sin röj<strong>sten</strong> <strong>på</strong> åkerholmen.<br />
Nedan redovisas tre fältnära <strong>sten</strong>monument från <strong>Storvretabygden</strong>.
Kap.2.1. Det vackraste slättmonumentet<br />
Blockformationen (se bilderna nedan) är antagligen <strong>Storvretabygden</strong>s vackraste slättmonument. Den bildar en<br />
hälsosam kontrastpunkt i det platta landskapet. Och blicken dras hit som vore den fångad av en magnet. Jag tror<br />
inte att <strong>sten</strong>monumentet är särskilt gammalt. Det ligger alltför mycket torr lera kvar <strong>och</strong> skräpar <strong>på</strong> under<strong>sten</strong>en.<br />
Fast den kan ju ha kommit dit <strong>på</strong> annat sätt. Men heder åt den bonde <strong>och</strong>/eller <strong>sten</strong>röjare, som skapade det här<br />
vackra monumentet med den djärvt framlagda över<strong>sten</strong>en. Man kan nog gissa att uppföraren (vem det nu än<br />
var) var helt medveten om att han skapat en blockhög som var mycket speciell <strong>och</strong> som kunde betraktas som ett<br />
monument. Men oavsett vad uppföraren tyckte <strong>och</strong> oavsett i vilket sammanhang det uppförts så är det ju ett<br />
monument i den nutida betraktarens ögon, eftersom det så ögonfägnande avtecknar sig mot himmel <strong>och</strong> fält.<br />
Vacker blockkomposition <strong>och</strong> smakfull inplacering i en vacker fältnatur räcker gott för att ge det monumentstatus.<br />
Ta gärna den branta stigen upp från kvarns<strong>på</strong>ngen till fältkanten <strong>och</strong> spana in den vackra <strong>sten</strong>kompositionen ute<br />
<strong>på</strong> fältet vid Östa. Och skulle det visa sig att monumentet är mycket äldre än vad jag tror, så gör det ju inte det<br />
minsta. Det förhöjer ju bara dess värde.
Det vackraste slättmonumentet inprickad <strong>på</strong> strandlinjekartan<br />
Notera att strandlinjekartan anger förhållanden mellan land <strong>och</strong> vatten, som gällde för 4000 år sedan. Då hade<br />
slätten vid Östa, där vårt monument är beläget, ännu inte stigit upp ur vattenmassorna.<br />
© Sveriges geologiska undersökning.
Det vackra röj<strong>sten</strong>smonumentet ligger <strong>på</strong> ett så litet <strong>och</strong> lågt fältimpediment att det knappast<br />
syns <strong>på</strong> långt håll. Man får intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla.
De två centrala blocken, som bygger upp monumentet har med all säkerhet<br />
transporterats hit. Man skulle förvänta sig att så stora block skulle vara dubbade<br />
(försedda med borrhål, där en järnplugg med ögla sattes fast så att blocket skulle<br />
kunna lyftas av en motoriserad <strong>sten</strong>vagn). Men här finns inga borrhål. Antagligen<br />
rör det sig om senare röjningsinsatser, där man med starka moderna<br />
maskinarmar lyft <strong>och</strong> transporterat block utan dubbning <strong>och</strong> <strong>sten</strong>vagnar.
I närheten av röj<strong>sten</strong>smonumentet finner man den här lilla åkerholmen, som försetts med en<br />
massiv krans av bortröjda block. Jag letade förgäves efter block med dubbhål - men hittade inga!<br />
Antagligen har den här röjningen genomförts efter 1950-talets röjningsvåg, då motoriserade<br />
<strong>sten</strong>vagnar användes. Här verkar starka moderna maskinarmar ha lyft <strong>och</strong> transporterat <strong>sten</strong>arna<br />
direkt utan dubbning.
Kap. 2.2. Stenröjarnas konstverk vid fältkanten i Årby<br />
Mitt i det slitsamma arbetet har några kreativa <strong>sten</strong>röjare passat <strong>på</strong> att skapa modern <strong>sten</strong>konst i en<br />
vacker omgivning. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen skulle komma att hedra deras insats med<br />
en skulptur så det gällde att ta saken i egna händer. Och lite kliade nog i fingrarna att åtminstone en gång<br />
få placera den undanröjda <strong>sten</strong>en <strong>på</strong> ett vackert <strong>och</strong> konstfullt sätt <strong>och</strong> inte bara slarvigt dumpa den i<br />
fältkanten. Här står nu den vackra megalitstatyn <strong>och</strong> tittar ut över vidsträckta fält ner mot ån. Och den<br />
underförstådda texten lyder: Kilroy was here! Eller den kunde kanske också lyda: även <strong>sten</strong>röjare är<br />
konstnärer!<br />
Den nuvarande platsen för konstverket är självklart den bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa<br />
monumentet <strong>på</strong> en sockel så att det nådde ytterligare några meter upp i luften <strong>och</strong> blev mer synbart för<br />
förbipasserande. För det är ju verkligen en märklig <strong>sten</strong>skapelse. Det är ett monument över den senaste<br />
stora <strong>sten</strong>röjarperioden ( kring mitten av 1900-talet) i <strong>Storvretabygden</strong>s fältlandskap. Och det finns<br />
mycket som tyder <strong>på</strong> att det också kan vara den sista mer omfattande i en lång rad - åtminstone med<br />
syfte att effektivisera åkerbruket!
Ett konstfullt avskedsmonument till en <strong>sten</strong>röjningsepok
Kap.2.3. Det flerfunktionella monumentet <strong>på</strong> slätten före Ängeby<br />
På det stora fältet mellan Skogs Årby <strong>och</strong> Ängeby ligger ett märkligt välvt <strong>sten</strong>röse. Den understa större delen av<br />
röset består av ganska småskalig <strong>sten</strong>. Det handlar inte till största delen om fält<strong>sten</strong>, som under åren kastats upp<br />
här under röjningsarbete <strong>på</strong> åkrarna. Det rör sig om huggen <strong>sten</strong>, som har ganska vassa kanter <strong>och</strong> som varierar<br />
ganska lite i storlek. Man kan nog tänka sig att man av några ursprungliga block här har producerat täck<strong>sten</strong> över<br />
en grav. Antagligen rör det sig om ett gravröse från bronsåldern, som seglar fram som ett skepp ute <strong>på</strong> fälthavet.<br />
Och liknelsen med skepp <strong>på</strong> hav är ju inte alls så tokig. För när högen byggdes var det inte så länge sedan som<br />
fälten var täckta av en havsfjärd. Här hade <strong>på</strong> ett märkligt sätt - <strong>och</strong> förmodligen <strong>på</strong> ganska kort tid - marken stigit<br />
upp ur havet. Och förundrade människor hade över några generationer fått ypperlig betesmark. Och mitt <strong>på</strong> den<br />
öppna ymniga grässlätten anlade man en stort gravröse. Kanske var det ståtliga röset lika mycket ett boplatsmarkerande<br />
som ett gravplatsmarkerande monument. Här ute <strong>på</strong> slätten kan nämligen människor mycket väl ha<br />
bott under bronsåldern. Åkermarken var ännu inte så viktig. Jorden var här <strong>på</strong> de nyuppstigna slätterna oftast för<br />
svår att bearbeta med den tidens enkla jordbruksredskap. Marken användes nog mest som betesmark för<br />
tamboskap. Och betesmark fanns det nog så gott om att det räckte <strong>och</strong> blev över även om man använde en del till<br />
husbyggen. Det var också lätt att bygga hus här. Den tidens husbyggesteknik krävde att bärande stockar kunde<br />
grävas ner i marken – <strong>och</strong> här i den mjuka jorden var det lätt att åstadkomma välfungerande stolphål.<br />
Och så förlöpte åren i en ständig ström. Och människorna kom <strong>och</strong> gick. Men det gamla kala gravröset stod<br />
oförändrat kvar. Nåja, lite utökades det väl efter hand med lite mindre röj<strong>sten</strong> från fälten, som kastades upp här.<br />
De lite rundare <strong>sten</strong>ar, som man kan se bland den mer skarpkantiga <strong>sten</strong>en, utgör antagligen sådan röj<strong>sten</strong>.<br />
Men någon gång i tiden måste något mycket speciellt ha inträffat. Det gamla röset har fått en märklig<br />
överbyggnad. Ett ganska stort antal stora block i olika former har lagts upp <strong>på</strong> toppen. Röset ser nu ut som en<br />
sjöfågel med ungar <strong>på</strong> ryggen - eller vilken liknelse man nu vill använda. Vanligtvis vid olika <strong>sten</strong>byggen så används<br />
ju de större <strong>sten</strong>dimensionerna längst ner <strong>och</strong> de mindre högre upp. Men här är det alltså tvärt om.
På långt håll ser <strong>sten</strong>röset med sina stora ryggpucklar mycket märkligt ut. Vad har avsikten varit att placera stora<br />
block här? Det måste ju ha krävts ganska stora arbetsinsatser för att åstadkomma ett sådant verk. Och hur<br />
gammal kan blocköverbyggnaden vara?<br />
En solig <strong>och</strong> vacker vårvinterdag med bärande skare beslöt jag mig för att besöka det märkliga <strong>sten</strong>röset ute <strong>på</strong><br />
fältet. Jag var särskilt intresserad av att undersöka de stora toppblocken. Efter lite klättrande <strong>och</strong> undersökande<br />
kunde jag konstatera att åtskilliga av de stora blocken hade borrade hål. Hålen var inte särskilt djupa (10 – 12 cm).<br />
Den typen av <strong>sten</strong>borrning genomförs bara i samband med <strong>sten</strong>röjning. I det borrande hålet slås en järnbult med<br />
ögla (en dubb) <strong>och</strong> kilas fast. Sedan kan man koppla in en lyftkrok till en lyftanordning (stubbrytare eller en<br />
motoriserad <strong>sten</strong>vagn med lyftkran). När <strong>och</strong> hur <strong>sten</strong>block hanterats är oftast ingen lätt sak att avgöra. Men här<br />
rådde ingen tvekan. Det handlade om block som röjts undan från åkermarken. Man får anta att röjningen <strong>och</strong><br />
upplyftningen <strong>på</strong> <strong>sten</strong>röset gjorts i ganska sen tid. Med de effektiva motoriserade <strong>sten</strong>vagnarna, som fann vid<br />
mitten av 1900-talet, var det kanske inget större besvär att med en lång lyftkran placera blocken högst upp <strong>på</strong><br />
röset. Hade motsvarande röjning gjorts tidigare, så hade man nog nöjt sig med att lägga blocken i nederkanten <strong>på</strong><br />
röset.<br />
Så blev alltså <strong>sten</strong>röset <strong>på</strong> slätten före Ängeby ett multifunktionellt monument. Det är inte bara ett monument<br />
över en gravlagd person (ev. flera) eller ett boplatsmarkerande monument. Det har också blivit ett ståtligt<br />
monument över en förgången <strong>sten</strong>röjningsepok - den senaste i antagligen en lång rad - <strong>och</strong> kanske också den sista,<br />
För det ska nog bra mycket till innan åkermark i stor skala <strong>på</strong> nytt börjar <strong>sten</strong>röjas i <strong>Storvretabygden</strong>, i Uppland <strong>och</strong><br />
i hela Sveriges avlånga land över huvud taget.
Det vackra puckelryggiga <strong>sten</strong>röset <strong>på</strong> en åkerholme i fältlandskapet. I bakgrunden<br />
skymtar husen i Ängeby
Det seglande <strong>sten</strong>skeppet i fältlandskapet strax före Ängeby.
Dubbat röjblock, som lyfts upp <strong>på</strong> rösets topp.
Dubbat röjblock högst upp <strong>på</strong> den lilla åkerholmens <strong>sten</strong>röse
Ytterligare ett röjblock i topposition
Kap. 2.4. Kort om <strong>sten</strong>röjning av åkerfält under förra seklet
En dag hade jag turen att finna en bortröjd <strong>sten</strong> där en kilad dubb med en kättinglänk satt kvar i<br />
det borrade dubbhålet. Kättingen har varit kopplad till en lyftanordning med vars hjälp <strong>sten</strong>en<br />
kunde brytas upp ur jorden <strong>och</strong> lyftas upp <strong>på</strong> en <strong>sten</strong>vagn.
Stenbrytning <strong>på</strong> Råtorp i Västra Ny socken. Bilden presenteras med tillstånd från Västra Ny hembygdsförening.<br />
Bilden visar att det fanns andra sätt att fästa en lyftanordning i ett <strong>sten</strong>block än att borra <strong>och</strong> dubba.<br />
Här verkar man använda en saxliknande järnkonstruktion, där blockets egen tyngd gör att saxen kläms<br />
åt kring blocket. Med den typen av fästanordning kan naturligtvis ganska stora block ha lyfts upp <strong>och</strong><br />
forslats undan utan att ha efterlämnat borrade dubbhål. I andra fall har man nog bara lagt en järnkätting<br />
runt blocket.
Bilden visas med tillstånd<br />
från Wist hembygdsförening<br />
Stubb- <strong>och</strong> <strong>sten</strong>brytning i Bäck. Bild från början av 1920-talet. Bilden visas med tillstånd från Wist hembygdsförening<br />
Stubbrytare började användas först under senare delen av 1800-talet. Med stubbrytarnas hjälp<br />
kunde också <strong>sten</strong>ar <strong>på</strong> flera ton brytas loss ur jorden <strong>och</strong> lyftas för att placeras <strong>på</strong> en vagn eller<br />
släpa för borttransportering. Före stubbrytarnas intåg var det antagligen bara mindre <strong>sten</strong>ar som<br />
röjdes bort ur åkerjorden. I enstaka fall kunde man nog röja undan även större block. Men då<br />
måste de styckas i mindre bitar genom kilning. Kombinationen stubbrytare - oxar var säkert vanlig<br />
under senare delen av 1800-talet <strong>och</strong> en bit in <strong>på</strong> 1900-talet. Men den förekommer mycket sällan<br />
<strong>på</strong> fotografier. Ett stort tack till Wist hembygdsförening, som sett till att detta foto bevarats!
Stenbrytning <strong>på</strong> Rebbegården. Arkiv: Lars Nilsson, Sandvik.<br />
Bilden presenteras med tillstånd från Södermöre Hembygdsförening<br />
På bilden ser man att mycket stora <strong>sten</strong>ar kunde brytas upp med hjälp av en kraftig stubbrytare. Jag<br />
har dock inte helt klart för mig hur borttransporten av den mycket tunga <strong>sten</strong>en gick till. Jag tror<br />
knappast att en hjulvagn med dåtidens smala hjul skulle kunna klara en borttransport. Det ser ju<br />
också ut som om åtminstone det bakre hjulparet är bortkopplat <strong>och</strong> att underredet ligger <strong>på</strong> marken.<br />
Kanske har hjulvagnen förvandlats till en släpa.
Stenröjning med <strong>sten</strong>vagn i Odensjö. Bilden visas med tillstånd från Odensjö hembygdsförening.<br />
Under 1940 - <strong>och</strong> 1950-talet skedde en snabb tekniskt utveckling av <strong>sten</strong>brytningen. Olika typer av<br />
motoriserade <strong>sten</strong>vagnar utvecklades, där både borrning (för dubbning <strong>och</strong> för sprängning av<br />
större block) <strong>och</strong> brytning/lyftning skedde maskinellt.
Den stora <strong>sten</strong>röjningstiden 1945-1955.<br />
Med början omkring 1945 utvecklades ny effektivare maskinell <strong>sten</strong>röjningsmetodik. Med<br />
borrmaskin upptogs ett c:a 10 cm djupt hål i varje block. I hålet fastkilades en smidd konisk<br />
dubb med tillhörande ögla. Stenvagnen med via mekanisk kraftöverföring motodrivet spel<br />
kördes intill blocket, varefter krokning, lyftning <strong>och</strong> lastning kunde ske. Stenar <strong>och</strong> block<br />
transporterades till fältkanten där lasset tippades eller där enskilda block ånyo krokades för<br />
placering <strong>på</strong> höjden. S<strong>på</strong>r efter <strong>sten</strong>vagnens verksamhet är ännu synbara i form av oordnade<br />
stora blockanhopningar längst fältkanterna. Arbetslaget bestod av 3-4 man - borrare 1-2<br />
dubbare <strong>och</strong> vagnförare.<br />
Borrarna kunde vanligtvis hålla minst 2 vagnar sysselsatta. Som mest var det ett 70.tal<br />
<strong>sten</strong>vagnar verksamma inom länen (Kronoberg). Några av dem - bland andra Billarps-,<br />
Kartorp- <strong>och</strong> Virestadvagnarna - fick som konstruktion användning <strong>och</strong> uppskattning inom<br />
hela landet. Med beskrivning utrustning <strong>och</strong> metodik rådde man <strong>på</strong> block vägande upp mot 5-<br />
6 ton. Uppskattningsvis torde inom länet omkring 3 miljoner m3 block ha röjts under tiden<br />
1945-1955. Prestationen är aktningsvärd.<br />
Det kan nämnas att Cheopspyramiden håller 2.5 miljoner m3.<br />
Utdrag från Stenen-följeslagaren, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, 1978-80.<br />
Texten finns också i <strong>sten</strong>brytningsavsnittet <strong>på</strong> Odensjö hemsida (www.odensjo.nu).
Den som vill veta mera om hur <strong>sten</strong>röjning gick till under den stora röjningsvågen <strong>på</strong> 1940-/50-talet hänvisas till en mycket<br />
informationsrik uppsats av H. A:son Moberg <strong>och</strong> L. Nilsson i Tidskrift för jordbrukets rationalisering, 1949/50, Nr 2, årg. 3. Här får<br />
man en god bild av de olika moment, som ingick i mer avancerad <strong>sten</strong>röjning. Här beskrivs också olika typer av motordrivna<br />
<strong>sten</strong>vagnar <strong>och</strong> deras prestanda. Man blir imponerad över den effektivitet <strong>och</strong> den röj<strong>sten</strong>sproduktion, som en modern<br />
<strong>sten</strong>röjningsvagn med ett samtränat arbetslag kunde åstadkomma. Här berörs också kostnadsaspekter <strong>på</strong> <strong>sten</strong>brytningen.<br />
I samma tidskriftsnummer finns också en uppsats (av Åke Ekstrand), där man kan läsa om hur en skicklig bysmed kunde bidra till<br />
effektiv <strong>sten</strong>röjning. Ett citat ur sistnämnda uppsats lämnas nedan.<br />
Tidskriftsnumret finns uppladdat <strong>på</strong> SLU:s hemsida <strong>och</strong> uppsatserna om <strong>sten</strong>röjning kan läsas online där: www.slu.se
Kap. 3.<br />
<strong>Fältkanter</strong> <strong>och</strong> <strong>Åkerholmar</strong> – en sopstation för sakral <strong>sten</strong> ?
Med skarsnöns hjälp till bortröjda <strong>sten</strong>ar, som kanske haft en sakral funktion <strong>på</strong> fälten<br />
Tidiga vårar, när skarsnön fortfarande bär, är bästa tiden att undersöka <strong>sten</strong>ar <strong>och</strong> block <strong>på</strong> fältkanter <strong>och</strong><br />
åkerholmar. Jag vill inte <strong>på</strong>stå att jag genomfört några mera systematiska undersökningar. Men några gånger har<br />
jag i alla fall genomfört skarsnövandringar till dessa platser <strong>och</strong> kunnat göra intressanta fynd. Jag har fått intrycket<br />
att fältkanter <strong>och</strong> åkerholmar bildar en slags sopstation för olika typer av block <strong>och</strong> <strong>sten</strong>ar som befunnit sig ute <strong>på</strong><br />
fälten. Stora mängder bortröjd <strong>sten</strong> ligger i höga vallar längs fältkanterna. Och vissa åkerholmar kan ha mäktiga<br />
kransar av <strong>sten</strong> <strong>och</strong> block. Det var först när jag såg denna mäktiga ansamling av flyttad <strong>sten</strong>, som jag <strong>på</strong> allvar<br />
insåg att fälten inte alltid varit så <strong>sten</strong>fria, som de idag är.<br />
Så länge som marken användes för bete eller lågmekaniskt jordbruk utgjorde <strong>sten</strong>en ute <strong>på</strong> fältet knappast något<br />
större problem. Boskapen stördes inte av <strong>sten</strong>en. Antagligen tyckte betesdjuren att det var skönt med lite större<br />
block som skyddade mot solen. Och med lågmekaniska jordbruksredskap gick det ganska lätt att trixa sig fram<br />
mellan <strong>sten</strong>arna. För ett alltmer högmekaniskt jordbruk blev dock <strong>sten</strong>ar <strong>och</strong> <strong>sten</strong>samlingar i fälten ett stort<br />
störningsmoment. Mängder av <strong>sten</strong> kom då att röjas undan med hjälp av stubbrytare <strong>och</strong> specialiserade<br />
<strong>sten</strong>röjningsvagnar.<br />
Den bortforslade <strong>sten</strong>en består förstås till stor del av ofunktionell <strong>sten</strong> - <strong>sten</strong> som aldrig någonsin använts till något<br />
<strong>och</strong> som nu bara kom att stå i vägen för ett högmekaniskt effektivt jordbruk . Men man hittar också intressantare<br />
<strong>sten</strong>ar, som sannolikt haft en speciell funktion ute <strong>på</strong> fälten i gamla tider. Kanske har dessa <strong>sten</strong>ar utgjort<br />
markerings<strong>sten</strong>ar <strong>och</strong> bygg<strong>sten</strong>ar <strong>på</strong> gravplatser eller vid kultanläggningar. De kan också ha markerat gränser<br />
mellan olika ägor. De kan alltså ha haft en sakral <strong>och</strong>/eller juridisk funktion. Vissa av dessa <strong>sten</strong>ar är vackra <strong>och</strong><br />
skickligt tilltuktade <strong>och</strong> skiljer sig markant från de rundade eller osymmetriska skarpkantade <strong>sten</strong>bumlingar, som<br />
utgör merparten av <strong>sten</strong>materialet. En del kan ha en konisk avsmalnande form, som avslutas i en trubbig spets<br />
högst upp. Andra <strong>sten</strong>ar kan ha stora <strong>och</strong> vackra släthuggna exponeringsytor <strong>och</strong> nästan obehandlade kulliga<br />
ryggsidor. Ibland har de gamla <strong>sten</strong>arna, som stått ute <strong>på</strong> fälten, fått nya vackra platser vid fält- eller<br />
åkerholmskanter. Man ser dock en hel del <strong>sten</strong>ar, som blivit både skadade <strong>och</strong> olyckligt placerade efter flytten.
Ibland kan den släta fina exponeringssidan, som skulle synas ut över slätten, ha vänts inåt mot skog <strong>och</strong><br />
buskage. Ibland kan ett dubbhål (för borttransport) okänsligt ha borrats i den släta vackra exponeringsytan i<br />
stället för <strong>på</strong> ryggsidan. Även <strong>sten</strong>ar som ställts rättvända <strong>och</strong> som har dubbhål i den grova ryggsidan, har inte<br />
alltid placerats perfekt, eftersom en större <strong>sten</strong> framför kan skymma sikten.<br />
Senare tiders <strong>sten</strong>röjarinsatser har således inte bara befriat fält <strong>och</strong> åkrar från <strong>sten</strong>, som hindrat utvecklingen<br />
av ett effektivt <strong>och</strong> högmekaniserat jordbruk. De har också bidraget till en profanering av fältmarken genom<br />
att rensa den från gravplatser <strong>och</strong> kultanläggningar. Både gudarnas boningar <strong>och</strong> förfädernas hus efter döden<br />
har fått maka <strong>på</strong> sig.
Vacker konformad dubbad <strong>sten</strong>, som antagligen haft en markerande funktion ute <strong>på</strong> fältet (markör<strong>sten</strong> i grav eller<br />
kultanläggning eller gräns<strong>sten</strong> mellan ägor) <strong>och</strong> som av <strong>sten</strong>röjarna flyttats till ett vackert läge vid åkerkanten.
Vackert bearbetat block med slät exponeringsyta. Exponeringsytan har av <strong>sten</strong>röjarna felvänts (ställts inåt mot åkerholmens<br />
mitt) <strong>och</strong> skadats genom upptagning av ett dubbhål
Vacker tillputsad <strong>sten</strong>yta, som <strong>sten</strong>röjarna lite okänsligt placerat ett slarvigt dubbhål i.
Vackert block med slät framsida, som <strong>sten</strong>röjarna förtjänsfullt lyckats hålla fri från skador. Dubbhålet har klokt nog placerat<br />
<strong>på</strong> den buktiga <strong>och</strong> obearbetade baksidan. Blocket är rättvänt med den släta exponeringsytan vänd ut mot fältet. Placeringen<br />
har ändå inte blivit idealisk, eftersom ett framförvarande block skymmer insynen.
Kap 4.<br />
<strong>Åkerholmar</strong> – Muséeholmar
Kap.4.1. Avställda jordbruksmaskiner - vackra installationer i landskapet
På några små åkerholmar står mängder av gamla jordbruksredskap uppställda - eller snarare<br />
avställda. De är nog inte särskilt gamla. Men den tekniska utvecklingen inom jordbruket har<br />
gått fort, så de redskap som står uppställda här känns verkligen museala. Det är nog genomgående<br />
det motoriserade jordbruket, som representeras här. Men troligen inte den första<br />
motoriserade jordbruksfasen. Jag kan inte helt tidsplacera redskapen här. Men troligen rör<br />
det sig om 1950 - 60 -70 – tal. Traktorerna har i alla fall tagits i tjänst inom jordbruket. Jag ser<br />
nämligen flera gamla traktorskelett stående här bland block <strong>och</strong> träd. Skulle jag ha sett det här<br />
för ca 30 år sedan, så skulle jag antagligen ha tyckt att bönderna var lata <strong>och</strong> slarviga, som inte<br />
forslade bort skrotade jordbruksredskap utan lät dem stå kvar <strong>och</strong> skräpa. Idag ser jag<br />
annorlunda <strong>på</strong> saken. De kvarlämnade redskapen har fått ytterligare några årtionden <strong>på</strong> sig.<br />
De har börjat förena sig med naturen <strong>och</strong> har fått en vacker museal patina. Och varför skulle<br />
man plocka bort dem härifrån? Det är ju här de har verkat <strong>och</strong> troget tjänat jordbruket. De har<br />
förstås rätt att få njuta av sin pension i det landskap där de verkat. De har dessutom<br />
förvandlats till vackra konstföremål. Här finns stål <strong>och</strong> järn, som är byggt i eleganta bågar <strong>och</strong><br />
som exponerar sig i vackra rostbruna nyanser. Mitt <strong>på</strong> en åkerholme står rester av en<br />
grävmaskin, som med sin långa grävskoparm liknar en utdöd dinosaurie. Det behöver inte<br />
anläggas någon dinosauriepark i Fullerö! Den finns ju här <strong>på</strong> åkerholmen! Och den<br />
iögonfallande plogen breder ut sina blad som vingar <strong>på</strong> en stolt <strong>och</strong> vacker fågel, som just<br />
håller <strong>på</strong> att lyfta. Den är ett modernt konstverk som skulle platsa <strong>på</strong> vilken allmän plats som<br />
helst - eller varför inte <strong>på</strong> moderna muséet. Den är ju så vacker i sin eleganta design <strong>och</strong> sina<br />
färger att man inte längre tänker <strong>på</strong> den som en praktisk jordbrytare <strong>på</strong> Upplandsslättens<br />
leråkrar. Den har helt enkelt seglat in i en annan <strong>och</strong> ny dimension. Alla konstverken här ska<br />
naturligtvis stå kvar <strong>på</strong> sina platser, där de utfört sitt värdefulla arbete för svenskt jordbruk.<br />
Här finns en del fantastiska stålskapelser, som jag inte kan lista ut vad de använts till. Kanske<br />
förtjänade de att få en informationslapp. Men nej, jag tror inte det. Det är bättre vi får<br />
använda vår egen fantasi <strong>och</strong> spekulera kring vilka funktioner de haft. Men det räcker<br />
egentligen med att njuta av dem <strong>och</strong> betrakta dem som kvarstående installationer från en<br />
svunnen jordbruksepok. Jag avstår därför att kommentera bilderna nedan.
Här finns inte mycket trä –mest stål <strong>och</strong> järn, som länge står emot tidens tand. Det är nog åtskilliga<br />
generationer framöver som kan få njuta av <strong>och</strong> förundras över de här föremålen.<br />
På åkerholmarna är alltså ett märkligt friluftmuséum inrättat. Det är ett muséum, som är självskapat, som<br />
inte har några anläggningskostnader <strong>och</strong> som är i det närmaste underhållsfritt. <strong>Inge</strong>n inträdesavgift<br />
behöver erläggas. Det har inga skadliga effekter <strong>på</strong> mark <strong>och</strong> miljö. Och det förstör inte heller någon<br />
gammal arkeologisk miljö. Ett sådant friluftsmuséum är svårt att konkurrera med. Och inte ens närbelägna<br />
Fullerö Park med sitt ev. kommande upplevelsecentrum lär ha en chans.
Kap 4.2. På väg in i ett tolkbart (?) <strong>sten</strong>kaos
Medan jag smyger omkring här <strong>på</strong> åkerholmarna - i de avställda jordbruksmaskinernas värld - alldeles<br />
nära väg 290, så upptäcker jag s<strong>på</strong>r efter gammal <strong>sten</strong>hantering. På ett ställe ser jag en borränna efter<br />
en <strong>sten</strong>klyvning.<br />
När ett blockstycke kilats loss ser det kvarvarande blocket ut som en sorts <strong>sten</strong>stol. På ett annat ställe<br />
ser jag ett friliggande block <strong>på</strong> marken med en tydlig borränna <strong>på</strong> undersidan. Blocket har tydligen<br />
huggits fram någon annanstans. Men varför det hamnat just här har jag ingen aning om. På ett ställe<br />
har utrymmet mellan två blockdelar, som ursprungligen varit förbundna med varandra, fyllts med ganska<br />
småskaligt tillhuggna blockbitar. Jag drar slutsatsen (möjligen är den för snabb) att högen med huggna<br />
blockbitar i mitten en gång utgjort en större blockdel som bundet ihop de yttre blockdelarna i ett<br />
homogent större block (eller bergknalle). Man skulle kunna tro att det huggna småblockiga materialet<br />
lagts som täckning över en gammal grav. Men mitt i blockmassan hittar man ett litet block med en<br />
borränna. Det tyder <strong>på</strong> att <strong>sten</strong>materialet producerats betydligt senare - kanske bara för ett eller ett par<br />
århundraden sedan. Men hur blockhögen här tänkt användas har jag egentligen ingen aning om. Kanske<br />
ligger den här - <strong>på</strong> platsen där den tillverkats - i väntan <strong>på</strong> att läggas ner i ett <strong>sten</strong>täckdike. I så fall är det<br />
ett material som användes för att dränera åkerfälten långt innan man började använda de rör som nu<br />
ligger upptagna, uttjänta <strong>och</strong> övergivna <strong>på</strong> samma åkerholme (se bild ovan, kap.4.1). Borrännor <strong>och</strong><br />
huggen <strong>sten</strong> hör naturligtvis till samma utemuseum som de avlagda jordbrukdsmaskinerna. Men det<br />
besvärliga med den här delen av utemuséet är förstås att det saknas en guide. De som rimligen bäst<br />
kunde svara <strong>på</strong> frågorna kring den huggna <strong>sten</strong>ens användningsområden här har för länge sedan lagt sig<br />
till vila efter välförrättat värv.<br />
Vi har ju vant oss vid att allting <strong>på</strong> ett vanligt muséum är välordnat <strong>och</strong> sorterat. Det råder en tydlig<br />
rumslig struktur. Och de utställda objekten redovisas ofta i en tydlig kronologisk ordning. När det gäller<br />
utemuséet här bland åkerholmarna bryts ofta ordningen av ett nästan fullständigt kaos. När det särskilt<br />
gäller området <strong>sten</strong>hantering är kaos många gånger mera regel än undantag. I vart fall grips man<br />
inledningsvis av total förvirring, när man ställs inför åkerholmarnas stormiga blockhav. Så småningom
går det kanske ändå att finna hållpunkter, som gör det möjligt att se bakom kaos <strong>och</strong> finna samanhang <strong>och</strong><br />
strukturer - <strong>och</strong> kanske rent av en grov kronologi. Låt oss här i det vidsträckta utemuséet vandra vidare in i<br />
det kaotiska myllret av block <strong>på</strong> en åkerholme <strong>och</strong> se om vi möjligen kan hitta någon läsart som skapar ett<br />
förståeligt sammanhang.
Ett block har här kluvits så att en typisk <strong>sten</strong>stol-formation uppkommit. Klyvborrännan syns i<br />
”stolsryggen”. Typiskt <strong>sten</strong>tägtsblock, som vi hittar mängder av <strong>på</strong> åkerholmar, i hagmarker <strong>och</strong><br />
skogsområden nära bebyggelse. En del <strong>sten</strong>stolar saknar borrännor <strong>och</strong> har då kluvits fram med<br />
äldre traditonell klyvmetod. Sådana kluvna block kan vara mycket gamla - i många fall antagligen<br />
förkristna. Stenklyvning är ingen ny företeelse utan har förekommit i flera tusen år.
Ibland hittar man borrännor <strong>på</strong> ensamstående block, som verkar ha flyttats från den ursprungliga<br />
<strong>sten</strong>tägtsplatsen. Varför det kluvna blocket ovan har flyttats till just den här platsen är inte lätt att säga.
Jag gissar att de huggna block som ligger här har huggits fram <strong>på</strong> platsen. På denna sida är blockbitarna<br />
ganska stora. På andra sidan är de huggna blockbitarna betydligt mindre.
Småskaligt klyvmaterial <strong>på</strong> andra sidan av blockhögen
På ett mindre blockstycke i blockhögen finns en tydlig borränna. Jag tror dock inte att det rör sig om en<br />
borränna efter ett sprängborrhål. Man har istället borrat hål för klyvning med hjälp av en kil som slogs<br />
ner i borrhålet.
Märkligt trekantigt block, som verkar tillformat. Sprickbildningen i blocket har kanske åstadkommits<br />
genom eldning. Vi vet ju inte hur stort blocket varit från början. Kanske har åtskillig <strong>sten</strong>massa kilats<br />
bort för användning <strong>på</strong> annat håll. Ett litet upplag av tegelpannor står idag uppställt mot den släta<br />
blocksidan
Kap. 5.<br />
Ett försök att bringa ordning i en åkerholmes kaotiska <strong>sten</strong>massa<br />
Mission impossible?<br />
Ibland står man inför en samling <strong>sten</strong>ar, som utgör en märklig mix mellan kaos <strong>och</strong><br />
struktur. Det är svårt att hitta ett övergripande mönster i <strong>sten</strong>havet. Men<br />
samtidigt har man en tydlig känsla av att så här skulle det inte ha sett ut om någon<br />
skulle ha fått för sig att tippa av <strong>sten</strong> helt slumpmässigt här eller om bara naturens<br />
krafter spontant fått härja fritt bland blocken.
Kap.5.1. Beskrivning <strong>och</strong> tolkning utifrån ett andra besök hos<br />
det kaotiska <strong>sten</strong>materialet <strong>på</strong> åkerholmen<br />
Det är inte första gången jag besöker det här området med dess blockhögar <strong>och</strong> utlagda blocklager som<br />
utgör ett enda stort <strong>sten</strong>kaos - fast ett <strong>sten</strong>kaos, som inte tillkommit slumpmässigt genom naturkrafternas<br />
gyckelspel utan genom <strong>sten</strong>huggarinsatser utförda av människor. Mitt första besök slutade i ganska stor<br />
förvirring. Och tolkningsansatserna av det ostrukturerade <strong>sten</strong>materialet kom att spreta åt olika håll. Jag<br />
gjorde visserligen en skriftlig beskrivning <strong>på</strong> basis av mina första iakttagelser. Men antagligen hamnade jag in<br />
i en parallellprocess <strong>och</strong> min beskrivning blev lika ostrukturerad <strong>och</strong> spretig som det fysiska <strong>sten</strong>materialet<br />
<strong>på</strong> åkerholmen. Jag har därför valt att utelämna beskrivningen av det första mötet med det kaotiska, huggna<br />
<strong>sten</strong>materialet. Men jag har den i färskt minne, när jag nu <strong>på</strong> nytt närmar mig området. Den här gången tar<br />
jag god tid <strong>på</strong> mig <strong>och</strong> gör en betydligt mer noggrann undersökning av <strong>sten</strong>materialet. För att det ska bli<br />
lättare att följa med i beskrivningen (som också delvis utgör en korrigering <strong>och</strong> omtolkning av resultaten från<br />
första besöket) så skickar jag med en ganska stor uppsättning bilder, som presenterar olika sidor av det<br />
mångfacetterade <strong>sten</strong>materialet.<br />
Den tidigare beskrivningen stämmer så tillvida att det finns både en inre <strong>och</strong> yttre blockröra här. Det finns en<br />
yttre blockvall, som dock inte är kontinuerlig utan bruten <strong>på</strong> många ställen. Och det finns också en mer<br />
utspridd inre blockröra (längre in <strong>på</strong> Åkerholmen), som är uppblandad med kvarstående stora flyttblock i<br />
olika stadier av nedhuggning. Gränsen mellan den yttre blockvallen <strong>och</strong> den inre blockröran är inte alltid helt<br />
tydlig. Den tidigare beskrivningen stämmer också såtillvida att blockkaoset i det inre området då <strong>och</strong> då<br />
bryts av ordnade strukturer av block, som verkar medvetet arrangerade. Det finns också en mindre yta i det<br />
inre området, som är helt fri från block <strong>och</strong> där en del block i ytans kanter verkar medvetet uppställda (har<br />
skyltkaraktär).<br />
Jag har den här gången tittat lite närmare <strong>på</strong> de större block som utgör de olika delarna av den yttre<br />
blockvallen. Eftersom de är så stora <strong>och</strong> tunga så borde de, om det nu är block som röjts undan <strong>på</strong> fälten,<br />
vara försedda med borrade grunda dubbhål, där man kunde fästa en dubb (en järnplugg med ögla) så att<br />
blocket kunde lyftas upp <strong>och</strong> transporteras bort med olika lyftanordningar (stubbrytare eller <strong>sten</strong>vagn med<br />
någon form av lyftkran).
Men mitt tidigare antagande att blocken här i olika delar av <strong>sten</strong>vallen var dubbade, har visat sig felaktigt.<br />
I en del av vallen kan man visserligen se några djupa borrhål, som ibland löper genom hela blocket. Jag är<br />
inte riktigt säker <strong>på</strong> hur dessa borrhål ska tolkas. Det kan vara borrade spränghål, som inte laddats av<br />
någon anledning. Man skulle nog också kunna tänka sig att genomgående borrhål också skulle kunna<br />
användas för att underlätta lyftning. Men det är nog inte särskilt sannolikt. Men hur som helst har det<br />
stora flertalet större block (<strong>och</strong> mindre också för den delen) inga borrhål över huvud taget - varken dubbhål<br />
eller spränborrhål. Och de uppvisar inte heller några långa borrännor, som tyder <strong>på</strong> att de kluvits fram<br />
med hjälp av borrteknik.<br />
Med den vetskapen är det nog svårt att tänka sig att blockvallarnas block utgörs av <strong>sten</strong>ar som röjts bort<br />
från fälten utanför <strong>och</strong> forslats in hit. Det verkar faktiskt troligare att blocken ( i vart fall de flesta)<br />
producerats här <strong>på</strong> åkerholmen genom att större flyttblock (eller bergknallar) styckats upp i mindre (om än<br />
fortfarande ganska stora) bitar, som placerats i blockvallarna. Det stämmer också med blockens utseende.<br />
De är ofta ganska skarpkantade <strong>och</strong> har en oregelbunden form.<br />
När jag sedan vänder blicken mot den inre blockröran, så märker jag att många block också här är mycket<br />
stora <strong>och</strong> tunga. Inte heller dessa block uppvisar några dubbhål <strong>och</strong> inte heller några spränghål. Det är<br />
därför mycket troligt att också dessa block tillverkats här <strong>på</strong> åkerholmen genom att större block kluvits ner i<br />
mindre bitar - <strong>på</strong> sina ställen i ganska små bitar. Merparten av blocken saknar borrännor. Och det innebär<br />
antagligen att de huggits till med hjälp av äldre traditionell klyvteknik där borrning inte använts. Det kan<br />
alltså röra sig om en stor klyvplats, som är mycket gammal (från förkri<strong>sten</strong> tid - <strong>och</strong> kanske rentav från<br />
bronsåldern).
Bedömningen här i den inre röran kompliceras dock av att en del block - både mindre <strong>och</strong> större - har tydliga<br />
borrännor, som indikerat att klyvning med borrteknik någon gång har ägt rum här. Enligt fackarkeologerna<br />
kan borrat <strong>sten</strong>material inte vara särskilt gammalt - högst ett par hundra år. Om nu inte arkeologernas<br />
misstagit sig ifråga om <strong>sten</strong>borrningens datering, så bör vi således här ha ett kluvet <strong>sten</strong>material, som<br />
producerats i två faser. Det oborrade äldre klyvmaterialet skulle kunna vara mycket gammalt <strong>och</strong> vittna om<br />
ett tidigt behov av kluven <strong>sten</strong> med kanske religiösa förtecken. Det borrade klyvmaterialet skulle däremot<br />
vara från de senaste århundradena <strong>och</strong> vittna om en sen behovstopp i fråga om kluven <strong>sten</strong> till följd av bl.a.<br />
flera successiva skiftesreformer. Om vi litar <strong>på</strong> arkeologerna så kan vi alltså göra en hyfsat exakt bestämning<br />
av det yngre borrade klyvmaterialet, medan det förstås är betydligt svårare att datera det äldre oborrade<br />
klyvmaterialet. Vi har snuddat vid tanken att det skulle kunna vara flera tusen år gammalt. Men det skulle<br />
kunna vara betydligt yngre <strong>och</strong> tillverkat strax före det borrade materialet. Det skulle därmed kunna skänka<br />
en tidsmässig kontinuitet åt klyvverksamheten <strong>och</strong> samtidigt signalera en tidspunkt då ett teknikskifte äger<br />
rum <strong>och</strong> borrtekniken börjar användas.<br />
Ett annat scenario är förstås att både borrat <strong>och</strong> oborrat klyvmaterial hör till samma tidsperiod. Under denna<br />
period har i så fall traditionell klyvteknik dominerat <strong>och</strong> klyvning men hjälp av <strong>sten</strong>borrning har bara skett när<br />
särskilda behov förelegat. Det är dock svårt att förstå vad dessa särskilda behov skulle bestå av.<br />
Det kan knappast ha handlat om möjligheten att öka kontrollen över klyvningsprocessen. Man hade redan<br />
med traditionell metodik god kontroll över klyvningen. Och för att få en god klyvningskontroll med borrteknik,<br />
så skulle man behövt använda metoden att anlägga flera grunda borrklyvhål <strong>på</strong> rad. Och den metoden<br />
finns över huvud taget inte representerad varken i den yttre blockvallen eller i det inre <strong>sten</strong>kaoset.
Med det är inte bara klyvmetoderna <strong>och</strong> deras tidsmässiga relation till varandra som behöver värderas <strong>och</strong><br />
utredas. Man måste också begrunda den mycket stora mängd kluven <strong>sten</strong> som finns <strong>på</strong> denna åkerholme (<strong>och</strong><br />
även <strong>på</strong> många andra åkerholmar i närheten). Varför har man kluvit fram <strong>sten</strong> i sådana oerhörda mängder <strong>och</strong><br />
sedan låtit merparten (kanske rent av alltsammans) ligga kvar inom klyvområdet? En oerhörd arbetsinsats till<br />
ingen nytta alls kan man tycka! Jag undrar om det någonsin i kri<strong>sten</strong> tid (från 1000-talet <strong>och</strong> framåt) funnits ett<br />
så stort behov av kluven <strong>sten</strong> i bygden som motsvarar åkerholmarnas kluvna <strong>sten</strong>massor. Det förhållandet att<br />
ofantliga mängder kluven <strong>sten</strong> ligger kvar tyder ju också <strong>på</strong> att behovet inte varit så stort.<br />
Så varför finns de kluvna <strong>sten</strong>massorna här över huvud taget? Jag har svårt att tänka mig någon annan förklaring<br />
än att klyvningen skett i förkri<strong>sten</strong> tid <strong>och</strong> med religiösa förtecken. Det huggna <strong>sten</strong>en har helt enkelt använts<br />
för att arrangera heliga rum som kultplatser <strong>och</strong> begravningsplatser. Stenen har helt enkelt huggits för att<br />
användas <strong>på</strong> platsen. Kanske har de olika rummen här varit betydligt mer strukturerade från början? Kanske är<br />
det senare tiders <strong>sten</strong>huggare - som använde borrteknik - som återanvänt platsen <strong>och</strong> åstadkommit kaos i <strong>sten</strong>arrangemangen?<br />
Om vi håller oss inom ramen för de senaste århundradena så hittar jag ingen rimlig förklaring till den stora<br />
mängden kvarliggande klyv<strong>sten</strong>. Det är för lite struktur <strong>och</strong> alldeles för mycket överskotts<strong>sten</strong> för att det skulle<br />
kunna röra sig om ett gränsmonument - även om markeringen skulle gälla en mycket viktig bygdegräns.<br />
Röjningshypotesen verkar inte gångbar. Merparten av blocken verkar helt enkelt för tunga <strong>och</strong> förstora <strong>och</strong><br />
saknar dessutom borrhål för lyftanordningar. Och hur skulle man utifrån en röjningshypotes kunna förklara att<br />
de kvarstående stora flyttblocken <strong>på</strong> åkerholmen också är hårt brandskattade genom <strong>sten</strong>klyvning. Den<br />
traditionella <strong>sten</strong>klyvningen <strong>på</strong>minner inte heller om husbehovshuggning, där syftet varit att hugga fram block av<br />
av god kvalitet <strong>och</strong> symmetrisk form. Det ser mera ut som blocken här massakrerats utan avsikt att få fram<br />
lämplig bruks<strong>sten</strong>.
Om jag fritt skulle få välja en förklaring som enhetligt skulle kunna förklara den stor mängden kvarliggande<br />
klyv<strong>sten</strong> – <strong>och</strong> inte behövde ta någon som helst hänsyn till kända begränsande fakta, så skulle jag kunna gissa<br />
att åkerholmens höga flyttblock helt eller delvis huggits ner till mindre stycken för att hindra de höga blockens<br />
negativa skugg<strong>på</strong>verkan <strong>på</strong> den växande grödan <strong>på</strong> fälten utanför. Men hur många poäng <strong>på</strong> en tiogradig skala<br />
skulle en sådan gissning ge? - förmodligen inget! Kanske skulle det ge några mer poäng att gissa <strong>på</strong> att<br />
klyvmaterialet framställts i samband med täckdikning. För dränering av åkermark byggde man täckdiken av<br />
<strong>sten</strong>, som vattnet fick sila igenom. Hade man inte material från någon rull<strong>sten</strong>sås nära till hands så kunde man<br />
antagligen använda sig av finhugget <strong>sten</strong>material i täckdikena. Det kluvna material som ligger kvar inne <strong>på</strong><br />
åkerholmarna är ju oftast av större dimensioner. Men kanske det kan bero <strong>på</strong> att det småskaliga materialet<br />
redan plockats bort <strong>och</strong> använts i dikena. Innan tegelrören kom i bruk byggde man också primitiva rör av <strong>sten</strong>ar<br />
<strong>och</strong> då kunde man antagligen också använda hugget material av grövre dimensioner. Men hur mycket<br />
täckdiken, som funnits här <strong>på</strong> de närmaste fälten, <strong>och</strong> hur mycket klyv<strong>sten</strong>, som kan ha gått åt vid anläggningen,<br />
saknar jag kunskaper för att mer exakt uppskatta<br />
Och så kan jag ju till slut inte låta bli att kommentera några begränsade platser inom det inre kaotiska<br />
blockområdet som faktiskt bär tydliga s<strong>på</strong>r av medvetna arrangemang. Det finns ganska nära ena kanten en<br />
större blockfri yta, som från början hållits blockfri eller som senare <strong>sten</strong>röjts. I ytans blockkanter finns enskilda<br />
block som verkar märkligt uppställda. Den är naturligtvis ingen slump att just den här ytan hållits blockfri,<br />
medan re<strong>sten</strong> av området formligen dräller av kluven <strong>sten</strong> i olika storlekar <strong>och</strong> former. Jag har för närvarande<br />
ingen rimlig förklaring till vad ytan en gång använts till. Det förhållandet att <strong>sten</strong>kaoset med huggen <strong>sten</strong><br />
plötsligt bryts av en välröjd rektangulär yta är dock inte unikt för just den här platsen. Jag har uppmärksammat<br />
liknande röjda ytor både inom den märkliga <strong>sten</strong>samlingen nedanför Storvretaskolan (se nedan, kap.7) <strong>och</strong> vid<br />
det stora <strong>sten</strong>huggeriområde, som är beläget nära Norrbovägen. Möjligen har de röjda ytorna använts för<br />
någon aktivitet, som har någon anknytning till de huggna <strong>sten</strong>massorna runt omkring. Det kan röra sig om<br />
någon form av hantverk eller om någon form av kultutövning. Det kan ju också vara platser där det i forntiden<br />
(eller betydligt senare) stått huskroppar. Några boplatsrelaterade gropar eller högar med skärv<strong>sten</strong> finns inte<br />
inom de röjda områdena. Men det behöver ju inte vara boningshus, som stått här.
I det större blockhavet finns några block eller blockarrangemang som särskilt avtecknar sig. Ett större block<br />
står uppallat <strong>på</strong> ett märkligt sätt <strong>och</strong> verkar ha någon form av skyltfunktion. Det skulle antagligen falla i<br />
marken om det inte samtidigt lutade sig mot ett större block som tar upp en del av trycket. Den märkliga<br />
- <strong>och</strong> bräckliga - uppställningen av blocket kan inte ha tillkommet av slumpen. Någon - eller snarare några -<br />
måste rimligen ha ansträngt sig ordentligt för att placera blocket just så här. Märkligt i sammanhanget att<br />
det uppställda blocket har en rundad yta utan skarpa klyvytor. Det är alltså ett särskilt utvalt block som<br />
sannolikt inte producerats här <strong>på</strong> klyvplatsen. På några ställen ser man också mindre block upplagda <strong>på</strong> lite<br />
större block. Nästan i samtliga fall är de uppallade <strong>och</strong> uppställda blocken arrangerade så att de ger intrycket<br />
av att trotsa tyngdlagen. De är uppställda <strong>på</strong> ett så bräckligt sätt att man har svårt att förstå hur de kunnat<br />
hålla sig kvar genom århundraden – eller om det nu är årtusenden.<br />
De upplagda <strong>och</strong> uppställda blocken ger väl ändå ett visst stöd för att det kan vara en plats där religiösa riter<br />
utförts i förkri<strong>sten</strong> tid. Men draget att skylta med block <strong>på</strong> olika sätt finns också hos senare tiders<br />
<strong>sten</strong>huggare <strong>och</strong> även hos dem som i sen tid röjt undan block från åkerfälten. Hantering av <strong>sten</strong> verkar i alla<br />
tider ha frigjort en kreativ, skyltande <strong>och</strong> monumentskapande, kraft hos människor.
Kap.5.2. Bilder från åkerholmens blockvimmel
Blockvallen
De stora blocken i den här delen av blockvallen saknar helt borrhål. Kanske rör det sig inte om undanröjda block från<br />
fälten. Kanske blocken är tillhuggna här <strong>på</strong> åkerholmen. Jag lutar allt mer åt den senare tolkningen.
Del av blockvallen, där blocken har djupa borrhål - ibland genomgående.
Det här är faktiskt det enda block i blockvallen som uppvisar ett borrat dubbhål, vilket visar att det är ett bortröjt<br />
<strong>sten</strong>block, som transporterats hit i ganska sen tid.
Blockröran i det inre
Stenkaos av huggna block - eller möjligen sprängda.
Ytterligare en bild <strong>på</strong> Åkerholmens blockkaos
Här verkar ett större block ha huggits ner så att endast ett platt bottenskikt kvarstår, där ett kluvet<br />
block placerats.
Större block, som <strong>på</strong>verkats genom klyvning i större<br />
eller mindre utsträckning
Stort flyttblock, där stora <strong>sten</strong>stycken av någon anledning kilats bort.
Märkligt tillhuggen baksida <strong>på</strong> större block nära fältkanten. Genom tillhuggningen har<br />
blocket fått en pyramidform.
Blockets pyramidliknande framsida vänd mot fältet. I det gamla fångskulturen indikerade<br />
pyramidblock ofta boplatsområde. Det sättet att indikera boplatser tog människorna<br />
kanske med sig från det höglänta skogslandskapet ner till slättbygdens odlingslandskap.
Tillhugget större block i ena kanten av blockröran
S<strong>på</strong>r efter <strong>sten</strong>borrning
Block med tydlig borränna i mitten av blockröran
Större block med otydlig vertikal borränna mitt <strong>på</strong> blocket
Den röjda ytan
Den märkliga röjda ytan mitt i blockröran
Medvetet placerat block i den <strong>sten</strong>vall, som omger den röjda ytan
Upplagda <strong>och</strong> uppställda block
En del mindre block är märkligt upplagda <strong>på</strong> större block. Uppläggningen är så bräcklig att det är<br />
förvånansvärt att blocken ligger kvar än idag.
Märkligt upplagt block
Ytterligare ett märkligt upplagt block
Medvetet uppställt block i kanten av blockröran
Uppställt <strong>på</strong> mindre <strong>sten</strong>ar står ett märkligt rundat block. Den rundade formen bryter tydligt av mot all<br />
vasskantad kluven <strong>sten</strong> runtomkring. Det har antagligen förts hit från en annan plats . Och uppställningen<br />
är mycket medveten <strong>och</strong> planerad. Det rör sig sannolikt inte om någon gräns<strong>sten</strong>. Stenarrangemanget<br />
kan vara mycket gammalt <strong>och</strong> kan ha fungerat som en forntida kultplats.
5.3. Flera besök <strong>på</strong> Åkerholmen ?<br />
Jag har alltså vid det här laget gjort 2 besök <strong>på</strong> åkerholmen med den märkliga <strong>sten</strong>röran.<br />
Skulle jag ha kunnat göra en annan <strong>och</strong> bättre tolkning av <strong>sten</strong>röran om jag gjort<br />
ytterligare ett eller ett par besök här? Jag är inte så säker <strong>på</strong> det. Den mänskliga<br />
hjärnan fastnar ganska snabbt i ett tolkningsmönster. Flera besök skulle antagligen bara<br />
bekräfta <strong>och</strong> cementera den tolkning, som jag redan kommit fram till. Visst skulle jag<br />
kunna hitta flera intressanta detaljer. Men merparten skulle nog bara inlemmas inom<br />
den redan valda tolkningsramen. Det är väl så våra mänskliga hjärnor kognitivt <strong>och</strong><br />
perceptuellt fungerar - <strong>på</strong> gott <strong>och</strong> ont. Vi lättar snabbt från det empiriska underlaget<br />
<strong>och</strong> når <strong>på</strong> kort tid fram till en fyndintegrerande teori. Det är förstås positivt de gånger,<br />
då vi är <strong>på</strong> rätt s<strong>på</strong>r. Men har vi hamnat snett med vår teori, så går det trögt <strong>och</strong><br />
långsamt (om alls) att ta in ny information, som pekar i en annan riktning.
Kap. 6.<br />
Från det kaotiska till det osannolika
Kap.6.1. Tillbakablick <strong>på</strong> en ledningsstolpe<br />
Vi ska ta oss tillbaka från <strong>sten</strong>kaoset genom ett skogsparti till den del av fälten, som gränsar mot höjdryggen<br />
vid Fullerövägen. Jag vänder mig om en sista gång <strong>och</strong> betraktar åkerholmen. Det kan vara bra med<br />
återblickar. Man ser saker ur andra synvinklar <strong>och</strong> får en chans att upptäcka nya saker. Och just den här<br />
gången gör jag faktiskt det. Jag upptäcker en kraftig <strong>och</strong> hög ledningsstolpe, som står placerad <strong>på</strong> en lite<br />
kullig udde, som sticker ut från åkerholmen. De större block (en del med djupa borrhål), som ligger i den<br />
närmaste kanten, behöver således inte nödvändigtvis ha med <strong>sten</strong>röjning av fälten eller med <strong>sten</strong>huggeri<br />
att göra. Kanske är det helt enkelt så att ledningsarbetare här sprängt ett eller ett par större block för att<br />
bereda plats för uppsättning av ledningsstolpen. De bortsprängda blockstyckena har kanske bara flyttats en<br />
kortare sträcka för att ge plats för en fri yta där ledningsstolpen kunde placeras. Kanske behöver vi således<br />
inte fundera över hur <strong>sten</strong>röjare kunnat placera så stora tunga block här utan tillgång till <strong>sten</strong>vagn <strong>och</strong><br />
dubbning (blocken här har inga dubbhål). Stenmassan har helt enkelt alltid funnits här <strong>och</strong> bara<br />
omfördelats en aning genom sprängning. Till saken hör att det <strong>på</strong> den lilla udden ut mot fälten i söder finns<br />
en liten gravhög (bronsålder/järnålder). Sådana högar anlades ofta i anknytning till ett eller ett par större<br />
block. Det kan vara sådana gravrelaterade block, som ledningsarbetarna sprängt för att bereda plats för<br />
ledningsstolpen. Vi måste således vara öppna för att åkerholmarnas <strong>sten</strong>flora kan ha <strong>på</strong>verkats av andra<br />
aktiviteter än anläggning av gravplatser, åkerröjning <strong>och</strong> <strong>sten</strong>huggeri - <strong>och</strong> detta t.o.m. i mycket modern tid.
Kanske ledningsarbetare har sprängt större block här <strong>på</strong> åkerholmens udde ut mot fälten i söder.<br />
Kanske har de bortsprängda blockstyckena placerats längs uddens kant. Blocken har kanske inte<br />
ställts här av <strong>sten</strong>röjare. Bakom blocken finns en liten gravhög. En vackrare belägen gravplats får<br />
man verkligen leta efter.
Kap. 6.2. Gropar - gravar eller…?<br />
Efter tillbakablicken <strong>och</strong> de funderingar den väckt, tar vi steget ut <strong>på</strong> ett större skogsbevuxet impediment som<br />
lösligt hänger samman med den kaotiska åkerholme, som vi tidigare beskrivit.<br />
I skogskanten i väster ser jag flera små gravanläggningar. De är svåra att upptäcka, eftersom de är mycket svagt<br />
välvda <strong>och</strong> således avviker obetydligt från den ordinarie markytan. De <strong>sten</strong>sättningar som finns är dessutom till<br />
stor del överväxta av vegetation. Men eftersom det finns gravar här så har antagligen människor bott <strong>och</strong> verkat i<br />
närheten. Och människorna har antagligen redan då (under bronsålder <strong>och</strong> järnålder) <strong>på</strong>verkat <strong>sten</strong>floran<br />
avsevärt. En hel del <strong>sten</strong> har exempelvis huggits för att ingå i olika gravanläggningar. Här i nedkanten mot fälten<br />
ser jag ett vackert hugget block, som nog inte bara använts som <strong>sten</strong>tägt utan också haft någon form av<br />
skyltfunktion.<br />
Just i det här området stöter jag också <strong>på</strong> en rund grop med några mindre <strong>sten</strong>ar ställda runt. En av <strong>sten</strong>arna har<br />
tydligt tillformats så att den liknar en liten pyramid. Jag känner inte till gropstrukturens funktion. Jag kan<br />
egentligen bara gissa. Gropen skulle ju kunna utgöra en krater i en höggrav. Kanske har det funnits en<br />
uppbyggnad inne i högen som så småningom rasat ihop <strong>och</strong> efterlämnat en hålighet. Men det är svårt att<br />
upptäcka några s<strong>på</strong>r efter en ev. hög. Kanske har det i stället vari en grop som haft någon funktion i förhållande till<br />
en närliggande boplats. Eftersom jag tidigare vandrat igenom området här flera gånger så vet jag att det finns en<br />
likadan grop (också med en pyramidformad <strong>sten</strong>) lite längre bort - närmare det norra fältet. Gropen där är dock<br />
betydligt vidare <strong>och</strong> djupare. Kanske har den större gropen utgjort botten i en grophus-konstruktion. Eftersom jag<br />
varken har utbildning eller ambition att gräva i jorden för att klargöra groparnas funktioner, så får jag nöja mig<br />
med spekulationer - <strong>och</strong> sen vandra vidare.
En trolig gravanläggning <strong>på</strong> det skogsklädda impedimentet. Det är lättare att se <strong>på</strong> bilden, faktiskt, att det<br />
rör sig om en gravanläggning än i verkligheten. Möjligen finns det flera svagt välvda högar längre bort<br />
mot de norra fälten.
Spännande gropstruktur i den västra delen av det skogsklädda impedimentet nära fälten
En liknande men betydligt större grop i den norra delen av impedimentet.
Konstfullt tillhugget <strong>och</strong> arrangerat block nära fältet. Antagligen har blocket haft någon skyltfunktion.
Samma block sett från andra hållet. Det är svårt att bedöma om blocket är uppställt <strong>på</strong> underlaget eller bara<br />
losshugget från detta. Det ligger i gränslandet till den blockkategori, som jag brukar kalla podieblock.
Kap. 6.3. Finhugget <strong>sten</strong>material<br />
Vi rör oss nu mot det skogsklädda impedimentets södra del <strong>och</strong> hamnar i ett område med märkligt hugget<br />
<strong>sten</strong>material. Materialet ligger utlagt i långsträckta oregelbundna låga högar (eller snarare flacka skickt) <strong>på</strong><br />
marken. Materialet är genomgående mycket småskaligt <strong>och</strong> består av små vasskantade <strong>sten</strong>stycken. Den uniforma<br />
storleken ger ett intryck av att materialet sorterats. Och bara <strong>sten</strong>material av en viss storlek har accepterats.<br />
Materialet ligger utlagt <strong>på</strong> marken <strong>på</strong> ett sådant sätt att det är svårt att tro att det skulle vara täckmaterial <strong>och</strong><br />
markering över en förkri<strong>sten</strong> grav. Snarare har det lagts här i väntan <strong>på</strong> att komma till användning. Det är med<br />
stor sannolikhet ingen skrot<strong>sten</strong> efter en vanlig husbehovs<strong>sten</strong>tägt. Vid sådana genereras inte så här småskaligt<br />
material av uniform storlek. Materialet måste ha tillhuggits just för att få fram den här storleksdimensionen. Så<br />
vitt jag kunnat konstatera finns inga inslag av borrännor eller borrhål i materialet. Det tyder <strong>på</strong> att det<br />
genomgående framställts med traditionella <strong>sten</strong>huggningstekniker. Stenmaterialet är ju inte lagt i hög <strong>och</strong> platsar<br />
således knappast som skärv<strong>sten</strong>shög. Mot en sådan tolkning talar också den omständigheten att materialet inte<br />
verkar vara skörbränt. Möjligen är det fråga om en de<strong>på</strong> som så småningom skulle användas till en hushålls- eller<br />
hantverksaktivitet <strong>på</strong> en bronsåldersboplats. Eller kanske har materialet varit tänkt att användas vid täckdikning.<br />
Hur <strong>sten</strong>täckdikning gick till har jag inga närmare kunskaper om <strong>och</strong> skulle behöva lära mig åtskilligt mera. Men jag<br />
föreställer mig att man helst ville använda sig av mera rundat rull<strong>sten</strong>smaterial. Men det var kanske inte alltid lätt<br />
att få tag i. Kanske man i brist <strong>på</strong> sådant material också kunde använda sig av finhugget material.<br />
Också kring det finskaligt huggna <strong>sten</strong>materialet hamnar jag som synes i mycket spekulativa tolkningar. Och det är<br />
nog dags att vandra vidare.
En del av det finhuggna materialet ligger i en bred sträng, som är ca 20 meter lång. En sträng för ju<br />
lätt tankarna till ett <strong>sten</strong>hägnadssystem. Men någon rest av ett sådant tror jag inte det är fråga om<br />
här.
Ytterligare en del finhugget material <strong>på</strong> det skogsklädda impedimentets södra del
Det utlagda <strong>sten</strong>materialet sett ur en annan vinkel
Mindre hög av finhugget material
Ibland kan man se en mindre hög av finhugget <strong>sten</strong>material utlagt framför ett block. Man kan ju tänka sig att det<br />
rör sig om en <strong>sten</strong>täckning över en grav , som är anlagd vid blocket. Men jag är osäker.
Kap. 6.4. Massor av stora huggna blockstycken<br />
Utan att kunna bestämma det finskaliga <strong>sten</strong>materialet vandrar jag nu österut <strong>på</strong> det skogsklädda<br />
impedimentet. Jag upptäcker då ett stort <strong>sten</strong>huggningsområde. Men det huggna materialet här är minsann<br />
inte finskaligt. Här har <strong>sten</strong>massa (förmodligen stora block) huggits ner i grova blockbitar - ungefär som <strong>på</strong><br />
vissa ställen <strong>på</strong> den kaotiska åkerholmen. Liksom <strong>på</strong> åkerholmen verkar också vissa block vara uppställda i<br />
skyltpositioner. Och liksom <strong>på</strong> åkerholmen tycks det mesta av materialet ligga kvar <strong>på</strong> platsen - <strong>och</strong> har alltså<br />
aldrig avhämtats.<br />
Det finns ett mindre inslag av borrännor <strong>och</strong> borrhål i materialet, som tyder <strong>på</strong> att material kluvits med<br />
borrteknik eller sprängts. Men merparten verka vara tillhugget med traditionella metoder. Den här typen av<br />
storblockig, kaotiska <strong>sten</strong>huggning stöter jag ofta <strong>på</strong>. Och eftersom jag har svårt att förstå att det skulle kunna<br />
vara fråga om en sen husbehovshuggning - vad skulle man egentligen kunna ha denna stora mängd av<br />
oformligt huggen <strong>sten</strong> till? - så står jag utan ett rimligt tolkningsalternativ. Att det skulle vara naturkrafterna,<br />
som spontant åstadkommit denna huggna <strong>sten</strong>massa tror jag inte <strong>på</strong> - särskilt inte med tanke <strong>på</strong> att det trots<br />
allt finns ett inslag av borrännor <strong>och</strong> borrhål. Vår Herre <strong>och</strong> naturkrafterna kan visserligen forma <strong>och</strong> klyva<br />
<strong>sten</strong> <strong>på</strong> många olika sätt. Men jag tror ändå inte att de lyckats åstadkomma borrännor <strong>och</strong> borrhål. Rent<br />
slutledningsmässigt är det ju också rimligt att tro att också det här <strong>sten</strong>materialet är hugget av människor,<br />
eftersom det <strong>på</strong> det här skogsklädda impedimentet finns så många andra platser där människor bevisligen<br />
hugget <strong>sten</strong>. Men <strong>sten</strong>huggeriet i det här området förblir en gåta vad funktionen beträffar. Och vi måste<br />
vandra vidare. Men jag tar med mig den enorma överhuggningen av stora block (<strong>och</strong> kanske också<br />
uppstickande bergknallar) <strong>på</strong> åkerholmarna i fältlandskapet som ett problem att fundera vidare kring. Jag är<br />
egentligen vad vid den här problematiken <strong>och</strong> borde inte förvånas. Jag har stött <strong>på</strong> samma enorma<br />
överhuggning av <strong>sten</strong> i den höglänta skogsmarken ovanför fältlandskapet.
I det storskaligt huggna blockmaterialet öster ut <strong>på</strong> det skogsklädda impedimentet ser man en del block,<br />
som sticker ut både genom sin form <strong>och</strong> sin uppställning. Möjligen har dess block haft någon form av<br />
skyltfunktion.
Ytterligare ett hugget block, som placerats <strong>på</strong> ett märkligt lutande sätt.
Längst ut mot fälten i öster finns en märklig blockvall av huggna block. Innanför finns en stor avlång yta som kan<br />
ha utgjort en bobotten. I botten finns en grund men vid gropstruktur. Vallen består kanske både av blockstycken,<br />
som huggits <strong>på</strong> platsen men också av block som röjts undan från den stora fria ytan. Kanske har blockvallen<br />
konstruerats som boplatsvall för att skydda boplatsen från väder <strong>och</strong> vind. Någon röj<strong>sten</strong> från fälten finns<br />
definitivt inte i denna vall. Väldigt skönt att man för engångs skull kan vara säker <strong>på</strong> något, som har med<br />
<strong>sten</strong>material att göra!
I blockkaoset upptäcker jag ett block med ett intakt borrhål. Det kan vara ett klyvborrhål eller ett<br />
sprängborrhål - men liten övervikt för det senare. Kanske skiljer det flera tusen år mellan de olika<br />
<strong>sten</strong>huggarinsatserna i området. Eller kan borrhål i <strong>sten</strong> vara betydligt äldre än vad vi vanligtvis tror?
Nära den röjda ytan upptäcker jag en symmetrisk <strong>och</strong> uttalat välvd hög med ett rundat småskaligt material av en typ, som<br />
jag inte stött <strong>på</strong> någon annan stans <strong>på</strong> åkerholmen. Här finns det mycket som talar för att det rör sig om en skärv<strong>sten</strong>shög.<br />
Och fyndet förstärker förstås min tidigare tolkning av den röjda ytan som en mycket gammal boplatsyta.
Kap. 6.5. Stenmaterialet vid borränneblocket<br />
Vi lämnar nu detta förvirrande kaos <strong>och</strong> går mot impedimentets norra del nära fälten. Här möts vi<br />
återigen av ett märkligt ansamlat <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> marken. Materialet är vasskantat <strong>och</strong> man förstår att<br />
det är tillhugget. Klyvning måste ha skett med traditionella metoder, eftersom det inte går att upptäcka<br />
vare sig borrännor eller borrhål. Storleksmässigt befinner sig <strong>sten</strong>materialet mitt emellan det finskaliga i<br />
söder <strong>och</strong> det storskaliga i öster. De huggna <strong>sten</strong>styckena är av ganska uniform storlek. Materialet bildar<br />
inga högar eller vallar utan ligger utlagt i ett ganska tunt skikt över ca 300 m2. Det finns inga uppställda<br />
markör<strong>sten</strong>ar inom den yta, som det kluvna <strong>sten</strong>materialet täcker. <strong>Inge</strong>nting tyder <strong>på</strong> att det skulle vara<br />
fråga om en <strong>sten</strong>täckning över en gammal gravplats. I ena kanten av <strong>sten</strong>anhopningen står ett ganska<br />
stort flyttblock med branta sidor - varav i alla fall några verkar tillhuggna. Vi vet ju egentligen inte hur<br />
originalflyttblocket här sett ut. Kanske har det varit betydligt större. Och kanske har en försvarlig del av<br />
blocket huggits ner för att bilda den platta <strong>sten</strong>anhopning, som vi ser i närheten. Det kan ju också ha<br />
funnits ytterligare ett block i närheten, som helt huggits ner för att bli till den <strong>sten</strong>anhopning vi idag ser.<br />
<strong>Inge</strong>nting tyder <strong>på</strong> att det utlagda <strong>sten</strong>materialet utgör en <strong>sten</strong>packning som hör till det kvarstående<br />
flyttblocket. Stenmaterialet ligger nämligen klart avskild från blocket. När man undersöker blocket lite<br />
närmare så ser man att ena sidan uppvisar flera stycken lodräta borrännor, som från toppen löper ganska<br />
långt ner <strong>på</strong> blocksidan. Eftersom borrännorna är så intakta <strong>och</strong> dessutom sitter ganska tätt, så rör det sig<br />
troligen om <strong>sten</strong>klyvning <strong>och</strong> inte sprängning. Någon gång har således <strong>sten</strong>material kluvits bort från sidan<br />
<strong>och</strong> gett blocket en mer spektakulär profil. Man kan ju inte utesluta möjligheten att blockets borrrännor<br />
skulle kunna ha en signalerande funktion <strong>och</strong> kommunicera att blocket omformats till en gränsmarkör för<br />
en viktig bygdegräns. Kanske ska borrännorna uppfattas som en myndighetsstämpel, som ger gränspunkten<br />
laglig sanktion. Det bör i sammanhanget <strong>på</strong>minnas om att det finns en mäktig gropbildning i<br />
närheten av blocket. Det skulle kunna röra sig om en stor krater i en gravanläggning. Kanske finns det<br />
rent av en funktionell koppling mellan det borrännemärkta blocket <strong>och</strong> gravplatsen. Kanske har<br />
gränsmarkerarna medvetet valt att använda sig av ett block som ligger nära en sakrosankt gravplats för ge<br />
gränspunkten skydd <strong>och</strong> legitimitet. Men ger oss dessa funderingar kring gränsmonument någon bättre
förståelse för det utspridda huggna <strong>sten</strong>materialet i närheten? Ja, det skulle i så fall vara om det<br />
utspridda huggna <strong>sten</strong>materielet skulle utgöra någon form av gränsröse i anknytning till det gränsmarkerande<br />
blocket med borrännorna. Men det är nog inte särskilt troligt med tanke <strong>på</strong> att block <strong>och</strong><br />
<strong>sten</strong>samling är ytmässigt skilda åt. Möjligen då att <strong>sten</strong>materialet utgör en tidigt gränsröse, som fanns <strong>på</strong><br />
plats långt innan flyttblocket omformades till gränsmarkör. När gränsmarkörssystemet så småningom<br />
förändrades så kompletterades gränsröset med ett spektakulärt borrännemärkt block – eller kanske<br />
t.o.m. ersattes av detta. Men det är över huvud taget svårt att se att det utlagda <strong>sten</strong>materialet skulle<br />
vara ett gränsröse. Det har ingen symmetrisk form <strong>och</strong> det saknar välvning. Inte heller det här <strong>sten</strong>materialet<br />
kan jag bestämma till funktion. Det är bara att kasta in handduken <strong>och</strong> gå vidare.
Bilden visar det utspridda huggna <strong>sten</strong>materialet framför det stora blocket med borrännor. Stenmaterialet<br />
omgärdar inte det stora blocket utan gör halt några meter framför blocket. Man kan därför inte vara säker <strong>på</strong><br />
att block <strong>och</strong> hugget <strong>sten</strong>material hör till samma funktionella samanhang.
Ytterligare en bild, som visar det utlagda blockmaterialet före det borrännemärkta stora blocket.
Bilden visar tydligt att det stora blocket har branta tillhuggna sidor. Åtminstone en del av <strong>sten</strong>materialet<br />
<strong>på</strong> marken skulle kunna komma från <strong>sten</strong>massa, som huggits bort från blockets olika sidor.
Bilden visar två av blockets borrännor. Troligen rör det sig om klyvborrännor <strong>och</strong><br />
inte sprängborrännor.
Kap. 6.6. Blockformationen med borrännan<br />
Innan vi lägger ner våra efterforskningar idag tar vi steget ut <strong>på</strong> det öppna fältet i norr. Vi korsar fältet <strong>och</strong><br />
når fram till kanten av den höjdrygg, som ligger i kilen mellan Fullerövägen <strong>och</strong> väg 290. Här i fältkanten<br />
stöter vi <strong>på</strong> en mycket märklig blockformation - eller blockhög om man så vill. Det är ett omfattande<br />
<strong>sten</strong>huggeri, som bedrivits <strong>på</strong> platsen.<br />
Ett mycket stort flyttblock har kluvits ner i stora blockstycken. Det största blockstycket har pallats upp i<br />
framåtlutad ställning. Uppställd vid sidan står en något mindre – men fortfarande stor - blockbit. Och<br />
ytterligare en stor blockbit står <strong>på</strong> baksidan. Just detta är egentligen inget ovanligt. Merparten av de större<br />
blocken <strong>på</strong> åkerholmar <strong>och</strong> fältkanter i området verkar ha styckats upp helt eller delvis. Det går egentligen<br />
inte att hitta ett enda större block, som inte i någon utsträckning har utsatts för <strong>sten</strong>huggning. Det här<br />
blocket har möjligen de styckade blockdelarna lite mer spektakulärt placerade än flertalet andra block.<br />
Men det särskilt märkliga är att det blockstycke, som uppställts vid sidan av den större framåtlutade blockdelen,<br />
uppvisar en borränna i överkanten. Det innebär att blocket måste ha utsatts för klyvning med<br />
borrteknik. Borrännan avviker en del från de vanligtvis förekommande i kluvet <strong>sten</strong>material. Den är något<br />
längre än de grunda klyvborrännor, som brukar sitta flera stycken i rad. Och den är betydligt kortare än de<br />
enskilda långa borrännor, som brukar användas för grovklyvning av <strong>sten</strong>material. Sannolikt har blocket haft<br />
ett annat läge när klyvborrningen en gång genomfördes. Blocket är uppställt alltför bräckligt (<strong>och</strong> har<br />
dessutom en hindrande blockvägg från den större blockdelen strax ovanför) för att kunna borras i nuvarande<br />
position. Någon gång efter det att blocket styckats upp i stora bitar har en <strong>sten</strong>borrning med åtföljd klyvning<br />
genomförts <strong>på</strong> en av bitarna. Denna blockbit har sedan placerats nedtill bredvid den större framåtlutade<br />
delen. Blocket kan ha styckats redan under bronsåldern medan borrningen <strong>och</strong> åtföljande klyvning av den<br />
nu sidställda blockbiten kanske bara skett för något eller några århundraden sedan. Eftersom borrningen<br />
genomförts enbart <strong>på</strong> en av de styckade bitarna så kan man ju tänka sig att den haft ett specifikt syfte. Det<br />
har nog inte handlat om att klyva fram <strong>sten</strong> för husbehovsanvändning utan snarare om att märka blocket<br />
med en borränna så att det tydligt skulle framstå som ett lagligt sanktionerat gränsmonument.
Vanliga husbehovshuggare skulle nog inte heller ha gjort sig det stora besväret att efter klyvningen ställa upp det<br />
borrade blocket i ett vackert läge bredvid den större framåtlutade blockbiten. Bara ett tiotal meter längre bort<br />
finns ett vackert utformat konformat block <strong>och</strong> även flera andra uppställda <strong>och</strong> tillhuggna block, vilket för<br />
tankarna till en gammal kultplats. Kanske har gränsmarkerarna tänkt att blockformationen i sin nya gränsmarkerande<br />
funktion skulle få särskild legitimitet <strong>och</strong> skydd genom att placeras i anknytning till kultplatsen med<br />
de vackra konformade blocket. Den tolkning jag här givet bygger förstås <strong>på</strong> antagandet att <strong>sten</strong>borrningstekniken<br />
inte är särskilt gammal - bara ett par hundra år. Tänker man sig däremot möjligheten att borrtekniken är mycket<br />
gammal, så kan ju den borrklyvning ,som genomförts här, ha skett samtidigt med den ursprungliga blockstyckningen<br />
<strong>och</strong> kan ha ett tidsmässigt <strong>och</strong> funktionellt samband med den troliga kultplatsen bara ett tiotal meter<br />
längre bort. Hur som helst är det mycket som är osannolikt kring den här blockhögen. För det första ingår den i<br />
ett större sammanhang med mängder av helt eller delvis styckade stora block <strong>på</strong> åkerholmar <strong>och</strong> fältkanter. Det<br />
är en fullkomligt ofattbar mängd huggen <strong>sten</strong> som producerats - bara för att ligga kvar <strong>på</strong> ursprungsplatsen. Det<br />
är svårt att förstå i rationella termer. Kanske har den här omfattande <strong>sten</strong>huggningen - eller massakreringen av<br />
block - ingått i ett rituellt sammanhang, som tar oss ända tillbaka till <strong>sten</strong>ålder <strong>och</strong> bronsålder. Att, för det andra,<br />
i en sådan urgammal blockformation kunna s<strong>på</strong>ra en borränna - en borränna, som dessutom avviker från de<br />
kända formaten - gör naturligtvis det hela ännu osannolikare. På vår vandring bort från det kaotiska har vi således<br />
hamnat in i det osannolika.<br />
Jag tycker det känns bra att avsluta vår vandring just här vid den osannolika blockformationen. Åtminstone jag<br />
har behov av att få komma hem <strong>och</strong> syssla med något, som jag ändå förstår mig <strong>på</strong>: koka kaffe, diska <strong>och</strong> ställa in<br />
trädgårdmöblerna för säsongen. Men kanske lockar det kaotiska <strong>och</strong> osannolika i morgon igen.
Det är nästan omöjligt att veta hur originalblocket <strong>på</strong> platsen såg ut. Blocket har styckats i stora bitar <strong>och</strong> en<br />
spektakulär blockkomposition har byggts upp. Den största blockbiten har pallats upp <strong>på</strong> ett par mindre block. Ett<br />
blockstycke har ställts vid sidan framtill (det med borrännan). Ytterligare ett blockstycke har placerats <strong>på</strong> baksidan <strong>och</strong><br />
syns inte <strong>på</strong> bilden. Det är mycket möjligt att det rör sig om ett boplatsmarkerande monument från bronsåldern, som<br />
långt senare kan ha fått en gränsmarkerande funktion.
Borränna <strong>på</strong> det mindre blocket, placerat vid den större framåtlutade blockbiten. Borrhålet, varav borrännan är en<br />
kvarstående del, måste rimligtvis av arbetspraktiska skäl ha anlagts, när blocket befann sig i ett helt annat läge. Först<br />
efter klyvningen har blockbiten ställts upp vid sidan av den större blockbiten. Blockformationen där borränneblocket<br />
ingår ser urgammal ut <strong>och</strong> det känns ”osannolikt” att hitta en borränna här. Men kanske har borrännan uppkommit när<br />
det gamla skyltblocksarrangemanget en gång (betydligt senare) omformats till ett gränsmonument. Om det inte skulle<br />
förhålla sig <strong>på</strong> det sättet, så måste vi kanske <strong>på</strong> allvar överväga möjligheten att borrtekniken kan vara betydligt äldre<br />
än vad vi hittills trott.
Stor konformad <strong>sten</strong> uppställd i närheten av blockformationen med borrännan. Detta block<br />
tillsammans med en del andra uppställda <strong>och</strong> tillformade block i närheten tyder <strong>på</strong> att platsen<br />
varit av stor vikt - kanske redan under bronsåldern.
Kap. 7.<br />
De tre märkliga <strong>sten</strong>samlingarna i skogspartiet<br />
nedanför Storvretaskolan<br />
I skogspartiet bakom Storvretaskolan kan man beskåda tre intressanta - <strong>och</strong><br />
mycket olika - ansamlingar av block. Två av dem befinner sig alldeles ute i<br />
kanten mot fältet medan den tredje ligger lite längre in i skogspartiet. Jag<br />
beskriver dem nedan i ord <strong>och</strong> bild i tur <strong>och</strong> ordning <strong>och</strong> lämnar i samman -<br />
hanget några tolkningsförslag.
Kap. 7.1 Den låga trekantiga <strong>sten</strong>sättningen i fältkanten<br />
Stensättningen befinner sig i själva fältkanten <strong>och</strong> ganska nära Ärentunavägen. Den är mycket platt <strong>och</strong> låg <strong>och</strong><br />
består av mindre till medelstora block, varav de flesta nog är framhuggna ur större block. Med ett enda undantag<br />
verkar blocken ha kluvits fram utan användning av <strong>sten</strong>borrningsteknik. Det är alltså ett enda <strong>sten</strong>stycke, i<br />
mitten av <strong>sten</strong>sättningen, som uppvisar en tydlig borränna - i vart fall enligt den inspektion, som jag gjort. Det är<br />
inte helt enkelt att bedöma <strong>sten</strong>sättningens form eftersom den till en del döljs under ett buskage. Men den<br />
verkar ha en trekantig form - om inte helt regelbunden - med längsta udden vänd inåt mot skogspartiet <strong>och</strong> den<br />
motstående basen vänd mot fältkanten. Kanske kan det röra sig om en <strong>sten</strong>sättning från bronsålder/järnålder.<br />
Det som kanske något talar för att det kan röra sig om ett sentida röjningsröse är det <strong>sten</strong>stycke med borränna<br />
som finns mitt i <strong>sten</strong>sättningen. Men å andra sidan kan kanske <strong>sten</strong>stycken med borränna ha blivit placerat här<br />
senare. Eller också kan det förhålla sig så att <strong>sten</strong>borrning i vissa speciella sammanhang använts lång tidigare än<br />
vad dagens arkeologiska experter tror. Just detta att <strong>sten</strong>sättningen har en speciell form <strong>och</strong> att den är plan <strong>och</strong><br />
bara består av ett blocklager talar emot att det skulle röra sig om ett sentida röjningsröse. Sentida<br />
röjningsarbetare hade sannolikt lagt blocken i en hög eller i en vall längst kanten. Rimligtvis skulle nog också<br />
några av de större blocken ha var dubbade för upplyftning <strong>och</strong> borttransport. <strong>Inge</strong>t av blocken uppvisar sådana<br />
dubbhål. Kanske är det så att blocksamlingen är en gammal gravanläggning <strong>och</strong> ett röjningsröse <strong>på</strong> samma gång.<br />
Kanske har man redan för mycket länge sedan (före moderna röjningsperioder) bestämt sig för att anläggningen<br />
måste flyttas för att bereda plats för mer åkermark. Med den respekt man fortfarande hade för förfädernas<br />
gravar har man helt enkelt flyttat anläggningen med någorlunda bibehållen form till fältkanten. Antagligen har<br />
man härvidlag slarvat en del så att anläggningen idag inte har exakt den form <strong>och</strong> det utseende som den<br />
ursprungligen haft. Flyttningen av anläggningen har nog i så fall skett redan under heden tid. Möjligen har<br />
blockanläggningen långt senare upptäckts av gränsmarkerare, som lagt till det lite spetsiga blocket med borränna<br />
<strong>på</strong> undersidan, för att visa att den gamla <strong>sten</strong>sättningen fått en ny funktion. Men det är i så fall ett gränsröse med<br />
mycket ovanlig utformning. Men samtidigt kan man inte blunda för det faktum att vi också flera gånger ovan i<br />
presentationen har stött <strong>på</strong> blockhögar, där bara ett enstaka block uppvisat en borränna. Och vi ska faktiskt stifta<br />
bekantskap med ytterligare ett sådant exempel nedan (Kap.7.3). Det finns således antydan till ett mönster, som<br />
borde utforskas lite närmare.
Bilden visar den platta <strong>sten</strong>samlingen fotograferad från den smala inre spetsen ut mot en<br />
bredare bas nära fältkanten.
Stensamlingen fotograferad nerifrån fältkanten
Ytterligare en bild som visar det huggna materialet i <strong>sten</strong>samlingen. Märk den<br />
uppstickande <strong>sten</strong>en i bakgrunden vid <strong>sten</strong>samlingens bas ut mot fältet.
Bilden visar den centralt placerade <strong>sten</strong>en, som har en klyvborränna längs undre kanten
Ytterligare en bild <strong>på</strong> den pyramidformade mitt<strong>sten</strong>en
Borrännan <strong>på</strong> mitt<strong>sten</strong>ens undersida
Stensamlingen ligger i dag dold under trädkronorna ovanför fältkanten.
Kap. 7.2. Röjnings<strong>sten</strong>arna med dubbhål i fältkanten<br />
I samma skogsparti, lite längre bort från Ärentunavägen, men fortfarande nära fältkanten, ligger en samling av större<br />
block, varav de flesta uppvisar dubbhål. Kanske alla större block här uppvisar dubbhål. Dubbhål kan ju finnas <strong>på</strong><br />
blockets undersidor, som inte kan inspekteras. I blocksamlingen ingår också några mindre block som faktiskt också<br />
uppvisar dubbhål. Det är något förvånande. Blocken bör rimligtvis ha kunnat lyftas <strong>och</strong> bäras av två vuxna män. Och<br />
man kan tycka att det borde ha varit slöseri med tid <strong>och</strong> arbete att också borra dubbhål i de mindre blocken. Men<br />
samtidigt slår det mig att jag nog har dålig koll <strong>på</strong> hur många <strong>sten</strong>kilon två vuxna män förmått att lyfta <strong>och</strong> bära. Saken<br />
kompliceras ju också av att blocken inte alltid har en form som möjliggör ett bra grepp. Befinner vi oss dessutom så<br />
långt fram i tiden att man kunnat driva ett borraggregat med tryckluft, så har det kanske inte behövts så många<br />
minuter att borra ett dubbhål. Hur det nu än är med den saken, så visat ända dubbhålen <strong>på</strong> att blocken en gång legat<br />
någon annanstans <strong>och</strong> först i ganska modern tid flyttats till sin nuvarande plats. Antagligen har blocken röjts undan<br />
från det närliggande fältet, som tar vid strax utanför skogskanten. Det kan ha rört sig om block, som inte haft någon<br />
speciell funktion utan bara legat i vägen <strong>och</strong> hindrat jordbruksarbetet. Men det kan naturligtvis också ha rört sig om<br />
block, som ingått i profana eller sakrala <strong>sten</strong>arrangemang ute få fältet. I det här fallet har dock <strong>sten</strong>röjarna knappast<br />
haft någon ambition att återskapa ev. <strong>sten</strong>arrangemang så som de sett ut ute <strong>på</strong> fältet. Blocken har helt enkelt<br />
dumpats <strong>på</strong> fältkanten i en slarvig hög eller snarare blockvall. Det rör sig om en typisk kaotisk dumpningsrest utförd<br />
av sentida <strong>sten</strong>röjare. Det finns massor av den här typen av dumpade blockhögar <strong>och</strong> blockvallar längs fältkanterna i<br />
<strong>Storvretabygden</strong>. Det innebär i sin tur att det rimligtvis länge funnits mängder av block <strong>och</strong> blockformationer ute <strong>på</strong> de<br />
nu renröjda fälten. När människorna flyttade ner från <strong>sten</strong>ålderns höjder <strong>och</strong> började ta fälten i besittning bosatte man<br />
sig troligen här <strong>och</strong> lät sina djur beta <strong>på</strong> fältängarna. Varken människor eller djur stördes av den <strong>sten</strong>, som fanns <strong>på</strong><br />
fälten. Människorna drog kanske rent av in än mera <strong>sten</strong> för att bygga sina gravar <strong>och</strong> kultplatser. Förts långt senare<br />
- med ökad efterfrågan <strong>på</strong> åkerjord - har mäniskorna lämnat sina bostäder <strong>på</strong> fält <strong>och</strong> slätter <strong>och</strong> flyttat till upp <strong>på</strong><br />
näraliggande impediment. Stenröjningen <strong>på</strong> slätten har antagligen mycket gamla anor <strong>och</strong> har skett i många etapper<br />
fram till den senaste stora röjningsinsatsen kring mitten av 1900-talet. Det innebär naturligtvis också att de dumpade<br />
blockmassorna kan innehålla viktiga arkeologiska fynd - kultur<strong>sten</strong> från den tid då människorna bodde ute <strong>på</strong> slätten.
Dubbat block, som placerats ovanför fältkantens blockvall
Överraskande små block, som rimligtvis borde ha kunnat forslats bort med<br />
handkraft, har dubbats.
Flera dubbande <strong>och</strong> undanröjda block i fältkantens blockvall. En del dubbade<br />
block är så små att de nog borde ha kunnat tas om hand utan dubbning.
De två röjblocken <strong>på</strong> bilden har borrännor, som troligen matchar varandra. Jag har svårt att bedöma<br />
om blocken kluvits genom sprängning eller kilning. Det nedre blocken har tre borrade hål, varav bara<br />
det mittersta kan ha fungerat som dubbhål. Jag kan egentligen alldeles för lite om olika klyvmetoder<br />
vid <strong>sten</strong>röjning för att kunna betstämma funktionen hos de övriga två borrhålen.
Större block, som faktiskt uppvisar tre borrhål. Det nedersta hålet är ett grunt dubbhål. De två andra hållen verkar vara<br />
borrade för kilning eller sprängning. Jag har svårt att tro att man satte spränghål så tätt. Men det är ju möjligt att man<br />
borrade flera hål, som inte var sprängaktiva bara för att få <strong>sten</strong>en att lättare spricka upp, så att man kunde använda svaga<br />
laddningar som inte splittrade <strong>sten</strong>en alltför mycket. Men det är bara en spekulation. Jag har inget belägg för detta. Det<br />
kan ju också röra sig om klyvborrhål, som av någon anledning inte utnyttjats.
Kap. 7.3. Den stora utspridda blocksamlingen längre in i skogspartiet<br />
Längre bort i skogspartiet <strong>och</strong> ganska långt från fältkanten finns ett mycket märkligt blockområde <strong>på</strong> ca<br />
30 x 30 meter belagt med större <strong>och</strong> mindre block - en del mera rundade, andra mer skarpkantade <strong>och</strong><br />
antagligen framhuggna ur större originalblock. Marken täcks till största delen av endast ett lager block <strong>och</strong><br />
liknar alltså inte någon av de stora blockhögar, som vi kan se <strong>på</strong> många andra ställen. På några ställen har<br />
ytterligare block placerats <strong>på</strong> det undre lagret <strong>på</strong> ett sätt som ger intryck av någon form av skyltning eller<br />
markering. Inne i det blockbelagda området finns ett mindre rektangulärt blockfritt område. Bredvid denna<br />
fria yta finns en liten låg hög, som verkar bestå av jord blandad med mindre <strong>sten</strong>ar. Här finns också i högens<br />
kant ett mindre rätvinkligt block. Blocken bildar ingen tydlig <strong>och</strong> precis <strong>sten</strong>rektangel. Formen bryts upp <strong>på</strong><br />
flera ställen <strong>och</strong> blockarrangemanget verkar lite slarvigt ihopkommet. Tittar man <strong>på</strong> de närmaste omgivningarna<br />
i skogen så verkar området inte ha haft någon större spontan blockrikedom från början. Det verkar<br />
som att allt blockmaterial någon gång forslats till platsen <strong>och</strong> att blockarrangemanget lagts ut i ett speciellt<br />
syfte. Vad som ligger bakom just det här speciella blockarrangemanget är svårt att säga. I Storvretatrakten<br />
har jag bara stött <strong>på</strong> ytterligare ett liknande blockområde - <strong>på</strong> ett impediment nära ett öppet fält.<br />
Förmodligen har det ursprungliga blockarrangemanget (kanske en kultplats eller begravningsplats eller en<br />
kombination av båda) stått ute <strong>på</strong> det öppna fältet. Så länge trycket efter ny åkermark inte var särskilt stor<br />
bodde säkert människorna (som flyttat ner från <strong>sten</strong>åldershöjderna) ute <strong>på</strong> fälten <strong>och</strong> byggde sina olika<br />
<strong>sten</strong>anläggningar (såväl profana som sakrala) här i anknytning till sina bostäder. På sina ställen var säkert<br />
dåtidens fält, som mest användes som betesmark, belamrade med olika blockarrangemang. De var<br />
ingenting som störde var sig människorna eller de betande djuren. Under järnåldern ökade förmodligen<br />
behovet av åkermark betydligt. Bostäderna flyttades därför bort från den fältmark som skulle bli åkerjord.<br />
Och marken började också röjas från <strong>sten</strong>. Det finns mycket som tyder <strong>på</strong> att den utspridda blocksamlingen i<br />
Skogspartiet nedanför Storvretaskolan ursprungligen stått ute <strong>på</strong> slätten <strong>och</strong> relativt tidigt röjts undan <strong>och</strong><br />
fått en ny uppställningsplats här i skogspartiet. Bortröjningen har kanske skett redan under järnåldern, när<br />
gamla sakrala anläggningar (begravningsplatser <strong>och</strong> kultplatser) fortfarande åtnjöt en sådan respekt <strong>och</strong><br />
vördnad att de vid bortröjning inte kunde förstöras utan måste ges en ersättningsplats, där blockarreangemangen<br />
kunde byggas upp <strong>på</strong> ett sätt som liknande de ursprungliga.
För en tidig datering av bortröjningen <strong>och</strong> iordningsställandet av ersättningsplatsen talar den omständigheten att<br />
inget av de ingående hundratals blocken uppvisar s<strong>på</strong>r av borrteknik i form av borrhål eller borrännor. Om block<br />
flyttats under det senaste århundradet så skulle vi antagligen ha sett många block (åtminstone de större) som<br />
varit försedda med grunda borrade dubbhål . Om blockmaterialet skulle ha tillskapats genom sönderstyckning av<br />
större block, som antingen stått ute <strong>på</strong> fältet eller här i skogspartiet, under senaste århundradena så skulle de<br />
sannolikt haft ett stort inslag av borrännor <strong>och</strong> borrhål. Eftersom det finns ett stort inslag av huggna block i<br />
materialet så måste man nog räkna med att blockstyckningen genomförts innan borrtekniken togs i användning.<br />
Kanske blocken styckades redan under bronsåldern, när de skulle ställas ut <strong>på</strong> fälten för att ingå i olika profana<br />
<strong>och</strong> sakrala anläggningar. Slarvigheten vad gäller att exakt återskapa den ursprungliga blockstrukturen kommer<br />
sig kanske av att motivationen var otillräcklig eller att man inte längre riktigt förstod att tolka de gamla<br />
blockstrukturerna - eller att blockmaterialet varit så storskaligt att man för att flytta det var tvungen att stycka<br />
det i mindre bitar, som sedan inte pusslats ihop. Vid återutläggningen av blocken har man tagit hänsyn till det<br />
existerande stigsystemet i skogspartiet. Det ligger exempelvis blockmaterial <strong>på</strong> båda sidor om den övre stigen<br />
(nära fältkanten). Men inga block har lagts direkt <strong>på</strong> stigen. Hänsynsfullheten mot det befintliga stigsystemet<br />
säger antagligen inte särskilt mycket om när blocken transporterades till den nya uppläggningsplatsen. Stigarna<br />
här har säkert funnits ända sedan bronsåldern <strong>och</strong> blocken kan ha placerats i anknytning till stigarna redan då<br />
eller långt senare. Respekten för de befintliga stigsystemet tyder möjligen <strong>på</strong> en tidig datering, när framkomligheten<br />
<strong>på</strong> stigarna var betydligt viktigare än vad den kanske varit under senare århundraden.<br />
Blockansamlingen i skogspartiet skulle således kunna utgöra resultatet av en mycket tidig <strong>sten</strong>röjningsinsats.<br />
Röjningsarbetet har varit förknippat med en återskapning <strong>på</strong> ett nytt ställe av de ursprungliga blockanläggningarna<br />
ute <strong>på</strong> fältet, som antagligen varit förknippade med kulten. Blockens ganska småskaliga dimensioner<br />
kan bero <strong>på</strong> en ursprunglig styckning innan anläggningarna fordom byggdes upp <strong>på</strong> fälten eller en senare<br />
styckning för att underlätta transporten till skogspartiet. Platsen har rimligtvis inte skapats genom någon sentida<br />
röjningsinsats. Sentida röjningsarbetare lägger blocken i högar eller vallar längs fältkanterna. Utläggningen av<br />
block i ett lågt lager över en stor yta är mycket ovanligt <strong>och</strong> måste rimligtvis antyda att röjningen gjorts mycket<br />
tidigt <strong>och</strong> varit kopplad till en flyttning av en begravningspalts eller kultplats.
Det är svårt att presentera en så stor <strong>och</strong> utspridd blocksamling som den i Skogspartiet nedanför Storvretaskolan<br />
<strong>på</strong> ett rättvisande sätt. Här visas den del av blocksamlingen, som ligger nedanför den övre stigen. Men även <strong>på</strong><br />
andra sidan stigen (mot fotografen) finns mycket stora markytor belagda med block. När man ser block -<br />
materialets form <strong>på</strong> fotografiet så kan man få vissa associationer till en stor kallmurad husgrund. Men det är<br />
ingenting som man spontant kommer att tänka <strong>på</strong> när man väl är <strong>på</strong> plats <strong>och</strong> upplever den oregelbundna <strong>och</strong><br />
slarvigt utlagda blockmassan.
Bilden visar den röjda blockytan centralt i blocksamlingen. Egenligen är det väl fel att benämna den som röjd.<br />
Sannolikt har man helt enkelt undvikit att placera några block här. Den fria ytan visar hur marken runt omkring<br />
sett ut innan blocken placerades här.
Ytterligare en bild <strong>på</strong> den blockfria ytan med den omgivande låga blocksamlingen
På några ställen har lite större block ställts upp <strong>på</strong> det undre blocklagret i positioner som om de varit<br />
avsedda att skylta för något viktigt - osäkert vad.
Typiska blockformer från en del av blocksamlingen
I närheten av den blockfria ytan finns en mindre välvd jordhög med ett rätvinkligt hugget block<br />
liggande i kanten.
Ytterligare ett exempel <strong>på</strong> uppställda block som någon form av <strong>sten</strong>skyltning
Blocken i blocksamlingen saknar helt borrhål <strong>och</strong> borrännor – med ett undantag! Centralt i blocksamlingen står<br />
detta vackra block med en tydlig borränna <strong>på</strong> ena sidan.
En efterskrift<br />
Efter ovanstående skrivning har jag kunnat konstatera att ett block - centralt placerat nära den fria ytan <strong>och</strong><br />
nära jordhögen - faktiskt uppvisar en borränna, som tyder <strong>på</strong> att det varit del av ett större block som kluvits<br />
med hjälp av kilning i ett upptaget borrhål. Det är ingen lätt uppgift att dra slutsatser utifrån ett enda block<br />
med borränna. Det kan röra sig om en relativt sentida <strong>sten</strong>huggningsplats, där någon kluvit ett block som<br />
tillhört den gamla anläggningen. Men det är också möjligt att klyvningen med borrteknik genomförts långt<br />
tidigare. Klyvning av block med borrteknik skulle ju kunna vara betydligt äldre än borrning av spränghål eller<br />
dubbhål, som vi ju med säkerhet vet tillhör de senaste århundradena.<br />
När jag i efterhand <strong>på</strong> nytt läser om mina förklaringsförsök ovan, så noterar jag att jag i första hand tänker mig<br />
att det är uppställt <strong>sten</strong>material <strong>på</strong> det ovanför liggande fältet, som flyttats in i skogspartiet. Man kan ju också<br />
tänka sig att det skulle kunna vara <strong>sten</strong>materialet i en nedmonterad <strong>sten</strong>hägnad i fältkanten, som dumpats här.<br />
Men det är svårt att tro att en <strong>sten</strong>hägnad skulle kunna generera en så stor variation i det dumpade<br />
<strong>sten</strong>materialet. Vi ser ju både riktigt stora släta <strong>och</strong> rundade block <strong>och</strong> ganska småskaligt vasskantat<br />
<strong>sten</strong>material - <strong>och</strong> en hel del former <strong>och</strong> dimensioner däremellan.<br />
Finns det några andra <strong>sten</strong>anläggningar, som skulle ha skulle ha kunnat befinna sig i närheten <strong>och</strong> som skulle ha<br />
kunna generera all dumpad <strong>sten</strong> i skogspartiet? När jag senast vandrade igenom skogspartiet, fotade jag några<br />
av de större gravhögarna, som finns här. Det slog mig då att åtminstone de större högarna måste innehålla<br />
åtskilligt med <strong>sten</strong>, som samlats från omgivningen. Man kan ju leka med tanken att det en gång ute <strong>på</strong> fältet<br />
stått flera gravhögar som vid någon tidpunkt röjts bort. Ett antal större gravhögar skulle säkert kunna generera<br />
den <strong>sten</strong>mängd, som är dumpad i skogspartiet. Form <strong>och</strong> storlek <strong>på</strong> <strong>sten</strong>materialet kan antagligen variera<br />
mycket både inom en <strong>och</strong> samma gravhög <strong>och</strong> från gravhög till gravhög <strong>och</strong> ge den variation, som vi kan se i det<br />
dumpade materialet. Men fortfarande kvarstår ju frågetecken kring den märkliga utläggningen av <strong>sten</strong>materialet<br />
i ett ganska tunt lager. Inte ens det mer småskaliga vassa materialet har lagts i någon hög eller vall,<br />
trots att man lätt skulle ha kunnat göra det med mankraft utan tekniska hjälpmedel.
Släpper man dumpningsteorin helt <strong>och</strong> hållet så hamnar man ju rimligtvis <strong>på</strong> en <strong>sten</strong>tägstsförklaring. Det<br />
skulle då röra sig om <strong>sten</strong>tägt <strong>på</strong> befintliga större block i området. Men <strong>sten</strong>tägtshypotesen är svår att<br />
förena med en rad omständigheter. En stor del av materialet (särskilt av större format) verkar inte ha<br />
tillkommit genom <strong>sten</strong>huggning (kilning) eller genom sprängning. Vi ser inga s<strong>på</strong>r efter några<br />
<strong>sten</strong>tägtsgropar. Och mycket talar för att allt styckat material (om vi nu antar att det har styckats) ligger kvar<br />
<strong>på</strong> platsen. Så någon husbehovshuggning har det knappast varit tal om här.<br />
Nej, jag får erkänna att det blev för svårt att tolka <strong>sten</strong>materialet här i skogspartiet nedanför<br />
Storvretaskolan! Här får nog fackarkeologerna gripa in <strong>och</strong> ge ett handtag. Själv hastar jag vidare till nästa<br />
åkerholme <strong>och</strong> hoppas <strong>på</strong> bättre tur där.<br />
Om någon insiktsfull person i efterhand skulle komma <strong>och</strong> <strong>på</strong>stå att <strong>sten</strong>strukturerna här egentligen är<br />
husgrunder, som t.o.m. inte är särskilt gamla, vad skulle jag göra då? Antingen skulle jag väl svara att det i<br />
så fall nog rör sig om husgrund<strong>sten</strong>ar som ingått i byggnader som stått <strong>på</strong> något annat ställe <strong>och</strong> sedan<br />
dumpats här. Eller också skulle jag väl bara ”coolt” rycka <strong>på</strong> axlarna <strong>och</strong> säga: ”det där är överspelat. Jag har<br />
gått vidare till andra <strong>sten</strong>marker”. Så kan man väl göra när man knappt ens har vunnit status som amatörarkeolog<br />
<strong>och</strong> inte har nån prestige att försvara.
Kap. 8.<br />
Stenskeppet i Stenkullen
© Sveriges geologiska undersökning.<br />
Stenskeppet i Stenkullen
Den skeppsliknande blockhögen, som seglar fram i <strong>sten</strong>kullens sluttning<br />
I <strong>sten</strong>kullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser<br />
den båtliknande ut med sin ovala form <strong>och</strong> lite högre <strong>sten</strong>ar fram <strong>och</strong> bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som<br />
seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig <strong>och</strong> blir till ett milt <strong>sten</strong>kaos<br />
- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan.<br />
När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det här funnits en liten bergknalle,<br />
som vid något tillfälle massakrerats <strong>och</strong> huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att bergknallen<br />
spontant skulle ha spruckit upp <strong>på</strong> det här sättet är uteslutit. Varken Gud eller spontana naturkrafter bygger<br />
blockhögar <strong>på</strong> det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom borrännes<strong>på</strong>r. Och<br />
det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många. Men de finns <strong>på</strong> så<br />
centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är alltså inte fråga om<br />
senare <strong>sten</strong>huggare, som i efterhand försett sig <strong>på</strong> högens läckerheter. Eftersom jag inte är någon större expert <strong>på</strong><br />
olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna tillkommit. Det skulle<br />
kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade <strong>och</strong> oregelbudna som en sprängning<br />
skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta borrhål, som man ofta finner i<br />
sprängt <strong>sten</strong>material. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här bara för att <strong>på</strong> nytt bygga upp<br />
bergknallen som en imponerande blockhög - <strong>och</strong> utan att forsla bort något <strong>sten</strong>material? Så vitt jag förstår har<br />
aldrig någon väg dragits fram här. Så det kan knappast handla om <strong>sten</strong>röjning för att bereda plats för en väg. Och<br />
för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen. Så ur friläggningssynpunkt har man inte<br />
vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här <strong>och</strong> gjort en provsprängning verkar inte inte<br />
särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort <strong>sten</strong>brott. Så <strong>sten</strong>huggare kanske<br />
ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att testa verkningskraften <strong>på</strong><br />
sprängmedlet. Och kanske <strong>sten</strong>huggarna också ville imponera <strong>på</strong> bygdens flickor. Och det har man nog i så fall<br />
lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i <strong>sten</strong>kullens sluttning. Men varför har man så snyggt<br />
<strong>och</strong> prydligt lagt ihop det sprängda materielet i en blockhög, som närmast liknar ett <strong>sten</strong>monument. Nej, man<br />
måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste vi dra slutsatsen att<br />
sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.
Jag tror då mera <strong>på</strong> att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetodermetoder <strong>och</strong><br />
med ett mindre inslag av <strong>sten</strong>borrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra <strong>och</strong> sedan<br />
kila i borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av<br />
klyvhålsteknik där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med<br />
god precision <strong>och</strong> kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar,<br />
som man sedan byggt en skeppsliknande blockhög av.<br />
Jag har också då <strong>och</strong> då snuddat vid en förklaring, som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska<br />
kyrkan (kanske i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska<br />
kultplatser? Kanske har det <strong>på</strong> bergknallen funnits en kultplats, som kyrka <strong>och</strong> världslig myndighet ansett<br />
böra förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över <strong>sten</strong>borrningstekniken - långt<br />
innan den var spridd ute i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett monument <strong>på</strong> platsen för<br />
att demonstrera den nya religionens makt <strong>och</strong> för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka<br />
den nye kristne guden. Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös <strong>och</strong> lite långsökt hypotes. Jag<br />
känner i skrivande stund inte till i vilken utsträckning (om alls), som katolska kyrkan <strong>och</strong> den lierade kungamakten<br />
ägnade sig åt sådan verksamhet.<br />
Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig<br />
ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket<br />
länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - <strong>och</strong> behöver således inte nödvändigtvis störa<br />
arkeologernas sena datering av <strong>sten</strong>borrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att <strong>sten</strong>borrningen<br />
har sina äldsta rötter i just <strong>sten</strong>skyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade gränsmarkeringsspecialister<br />
tillgång till <strong>sten</strong>borrningstekniken långt innan bönder började klyva <strong>sten</strong> för husbehov <strong>och</strong> kanske<br />
också långt innan man började borra hål i <strong>sten</strong> för nedläggning av sprängmedel.
Efterskrift.<br />
Först långt efter det att jag upptäckt <strong>sten</strong>skeppet i <strong>sten</strong>kullens sluttning vid kolonilottsområdet <strong>och</strong> skrivit<br />
kapiteltexten ovan, har jag uppmärksammat att den gamla häradsgränsen mellan Vaksala <strong>och</strong> Rasbo härader<br />
rimligtvis måste löpa fram någonstans i det här området för att sedan korsa Fullerövägen <strong>och</strong> ta sig i vidare<br />
fram till Fyrisån. Så min huvudgissning att <strong>sten</strong>skeppet är ett monument, som markerar en bygdegräns är<br />
kanske ändå inte inte så tokig.
En bild <strong>på</strong> <strong>sten</strong>skeppet i <strong>sten</strong>kullens sluttning
Block från ”<strong>sten</strong>skeppet” som uppvisar<br />
borrännor
Nästa projekt ?<br />
Det var ju spännande att under studiet av åkerholmarnas <strong>sten</strong> få kontakt med<br />
en gammal häradsgräns. Kanske häradsgränsens <strong>sten</strong>skyltning skulle kunna bli<br />
nästa projekt för en pensionär, som snöat in <strong>på</strong> <strong>sten</strong>. Det känns som om jag<br />
skulle behöva en välbehövlig rehabilitering efter all den frustration, som<br />
åkerholmarnas <strong>sten</strong>kaos skapat. För inte kan väl häradsgränsen bjuda <strong>på</strong><br />
samma nerv<strong>på</strong>frestande <strong>sten</strong>kaos? Här gäller ju raka linjer <strong>och</strong> klara entydiga<br />
instruktioner för <strong>sten</strong>skyltningens utformning genom århundradena. Eller…?
Frågor <strong>och</strong> synpunkter rörande föreliggande arbete kan sändas med e-post till<br />
sveningewindahl@hotmail.com<br />
Användning av materialet för annat än privat<br />
bruk kräver särskilt tillstånd av författaren !<br />
-----------------------------------<br />
Den som vill veta mer om gammal <strong>sten</strong>hantering (särskilt då <strong>sten</strong>huggning) i<br />
<strong>Storvretabygden</strong>s höglänta skogsmarker hänvisas till mina arbeten:<br />
Huggen <strong>sten</strong> i <strong>Storvretabygden</strong>s höglänta skogsmarker,<br />
Del I: Oborrat <strong>sten</strong>material, <strong>2016</strong><br />
Huggen <strong>sten</strong> i <strong>Storvretabygden</strong>s höglänta skogsmarker,<br />
Del II: Borrat <strong>sten</strong>material, <strong>2016</strong><br />
Arbetena kommer att laddas upp som pdf-filer (e-book - format) <strong>på</strong> yumpu.com
Det hände att <strong>sten</strong>röjare särbehandlade block.<br />
Det här röj<strong>sten</strong>sblocket (med dubbhål) har fått en egen fri<br />
yta ovanför blockvallen. Blocket känns tungt både ifråga<br />
om kilon <strong>och</strong> erfarenheter. Och det känns helt i sin ordning<br />
att det fåttt en egen utställningsyta i åkerholmens<br />
<strong>sten</strong>muséum.<br />
Text <strong>och</strong> Bild:<br />
<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>
<strong>Röj<strong>sten</strong></strong> <strong>och</strong> annan <strong>sten</strong><br />
<strong>på</strong> <strong>Åkerholmar</strong> <strong>och</strong> <strong>Fältkanter</strong><br />
i <strong>Storvretabygden</strong><br />
<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />
Är det ett <strong>sten</strong>skepp, som seglar fram här - <strong>och</strong> som ännu inte fattat<br />
att skärgårdslandskapet <strong>på</strong> något märkligt sätt tömts <strong>på</strong> vatten <strong>och</strong> att<br />
Ängebypassagen stängdes för så där 4000 år sedan? Eller är det en<br />
sjöfågelmamma med ungar <strong>på</strong> ryggen, som inte heller insett att vattnet<br />
dragit sig undan? Det är lätt att göra sig vackra bilder. Men i själva<br />
verket handlar det mycket om dumpad röj<strong>sten</strong>.
Change language