Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

Redovisning av klyvplatser

med borrat stenmaterial i Storvretabygden

Del 2

Text och Bild: Sven-Inge Windahl, 2020

Del 2


I del 1 av denna presentation (som redan finns uppladdad på yumpu.com för gratis läsning) har jag en lång

inledning, som beskriver olika aspekter av det borrkluvna stenmaterial, som återfinns på borrade klyvplatser i

skog och hagmark i Storvretabygden. Jag beskriver där hur jag inledningsvis kom i kontakt med det borrkluvna

stenmaterialet under mina motionspromenader längs Tipptoppvägen i storskogen. Jag beskriver vidare hur jag

gått till väga för att genomföra en grovinventering av borrade klyvplatser i Storvretabygden. Jag redovisar där

också tre övergripande hypoteser, som försöker förklara vad borrklyvningen haft för funktion (vad det

borrkluvna stenmaterialet använts till). Jag gör här bara en kort resumé av de tre huvudhypoteserna:

Husbehovshuggningshypotesen.

Nedkortad inledning

Husbehovshypotesens tolkning är att de borrade klyvplatsernas huggna stenmaterial har använts i byar eller

eller på enskilda gårdar och torp till husgrunder och jordkällare eller till trösklar och grindstolpar - och förstås

till mycket annat. I de flesta fall har alltså det borrkluvna stenmaterialet transporterats hem till bebyggelsen

och använts där. Men husbehovshuggning behöver inte alltid innebära hemtransport från skogen eller

hagmarken. Det huggna stenmaterialet kan ibland ha använts utanför bebyggelsen (ibland på ganska långt

avstånd från denna) och ganska nära den plats där det huggits fram för att bygga avgränsande stenmurar eller

för att producera sten till stentäckdikning. Husbehovshypotesen antar att i vart fall merparten av det

borrkluvna stenmaterialet är relativt ungt (bara några hundra år) och att det hade en tydlig ”boom” under 1800-

talet när de flesta bykärnor slogs sönder och boningshus, uthus och jordkällare skulle byggas upp på nya

utflyttade platser. För att bekräfta husbehovshypotesen kan vi inte stanna kvar på de borrade klyvplatserna ute

i skog och mark, Vi måste bege oss till användarplatser där det huggna stenmaterialet ingår i olika typer av

anläggningar. Det är relativt lätt att bekräfta hypotesens giltighet rent allmänt. I anslutning till äldre bebyggelse

finns nästan alltid borrkluvet stenmaterial, som förstås måste ha huggits fram i något block eller bergknalle i

närheten. Däremot är det nästan alltid svårt (oftast omöjligt) att knyta ett använt, borrkluvet blockstycke till

en specifik klyvplats. Rent generellt kan vi nog säga att husbehovshuggning inte är en hypotes utan en bekräftad

sanning. Men när vi står inför en enskild nyupptäckt klyvplats ute i skog och mark är husbehovshuggning

fortfarande en hypotes. För klyvplatsen skulle ju faktiskt kunna handla om något helt annat husbehovshuggning.

Gränsmarkeringshypotesen

Gränsmarkeringshypotesen antar att borrade klyvplatser använts för att bygga olika typer ov stenmonument,

som har till uppgift att markera gränser i landskapet. Om husbehovshypotesen mera ger

uttryck för det borrkluvna stenmaterialets profana funktion (stenmaterial för uppbyggnad av hus och hem)

så uttrycker gränsmarkeringshypotesen en juridisk funktion, där det borrkluvna stenmaterialet använts för

att markera äganderätt till mark. Det finns en tillspetsad variant av gränsmarkeringshypotesen som inte

bara nöjer sig med att anta att borrklyvning använts för att skapa gränsmarkerande monument ute i skog

och mark. Den hävdar dessutom att själva borrännorna inte bara är ett passivt uttryck för den använda

klyvtekniken utan också har en egen bärande funktion att aktivt signalera att den arrangerade stenplatsen

markerar en gräns i landskapet. En sådan signalerande tilläggsfunktion är naturligtvis inte helt lätt att

bevisa. Men den verkar på intet sätt osannolik, när vi ibland ser välexponerade borrännor i huggna

blockytor på stetnplatser, som har en tydlig skyltkaraktär.

Gränsmarkeringshypotesen har jag själv konstruerat utifrån de arfarenheter jag gjort på klyvplatser i

Storvretabygden. Den har därför inte som husbehovshuggningshypotesen hunnit bli en etablerad sanning.

Det behövs betydligt mer av gränsrelaterade undersökningar för att kunna klargöra om hypotesen har

något mer generellt förklaringsvärde. Det behövs ett betydligt mer omfattande studium av gammalt

kartmaterial och gamla skriftliga dokument för att kunna dra några säkra slutsatser om gränsmaringshypotesens

generella giltighet.

Ju mer vi avståndsmässigt avlägsnar oss från gammal bebyggelse desto sannolikare blir det att en identifierad

klyvplats är en gränsmarkerande stenplats i stället för en husbehovshuggning. Och ju mer oländig

och svårtillgänglig skogsmark en klyvplats befinner sig på desto sannolikare är det att det rör sig om en

gränsmarkerande stenplats. Det är svårt att tänka sig att dåtidens bönder (för ett eller ett par hundra år

sedan –eller möjligen ännu längre tillbaka i tiden) drog långt upp i oländig och väglös skog för att

transportera hem tung och svårtransporterad huggen sten för husbehov) när de oftast hade lämpliga block

att hugga utanför den egna stugknuten. En annan tumregel som kan användas för att skilja på

klyyvplatser för husbehovshuggning och gränsmarkering har att göra med den mängd hugget

stenmaterial som ligger kvar på klyvplatsen ifråga. Ju mer hugget stenmaterial som ligger kvar på

på en avgränsad klyvplatsen desto troligare är det att det rör sig om en gränsmarkerande plats. De som

arbetade med gränsmarkering hade ju knappast något intresse av att transportera hem något hugget

stenmaterial. Vissa stenplatser där borrklyvning ägt rum är helt renrakade på huggan block på marken. Högst

sannolikt rör det sig i sådana fall om husbehovshuggning där hugget stenmaterial transporterats bort.

En annan särskiljande tumregel utgår från graden av skyltkaraktär som den borrkluvna stenplatsen uppvisar.

Husbehovshuggande bönder hade knappast behov av att skylta på klyvplatserna. Och den inte använda

skrotstenen ligger ofta kaotiskt slängd på marken och uppvisar ingen monumental resning och skyltkaraktär.

De som arbetade med gränsdragning och gränsmarkering hade ju som sin huvuduppgift att markera var

gränserna drag fram i landskapet och att skylta med borrkluven sten var därför en självklarhet.

Också klyvplatskontexten kan hjälpa oss att skilja mellan klyvplatser för gränsmarkering och

husbehovshuggning. Om det finns många andra borrade klyvplatser i samma område - och speciellt om

klyvplatserna ligger klungvis utspridda - är det sannolikt fråga om husbehovshuggning. Är de närliggande

klyvplatserna få och dessutom bildar en linje ökar möjligheten för att det rör sig om gränsmarkering.

I viss utsträckning kan också olika typer av gränsmärken (utan något borrat inslag) i klyvplatsens absoluta

närhet göra det sannolikt att också den borrade klyvplatsen ska betraktas som ett gränsmärke. Stenskyltningar

från olika typer av gräsmaringssystem har en tendens att dyka upp i varandras närhet - särskilt om det

rör sig om gränser som existerat i nästan tusen år och överlevt flera olika modetrender ifråga om stenskyltning.

Gammelhypotesen

Den tredjehuvudhypotesen kallar jag för ”Gammelhypotesen”. Den ställer inga som helst krav på att de

borrade klyvplatserna måste ha tillkommit under de senaste århundradena. Den ställer inte ens några

krav på att det borrade stenmaterialet måste ha åstadkommits med järnborr. Den öppnar ett hisnande

tidsperspektiv bakåt. Och den jämställer borrat stenmaterial med annan gammal kultursten, som skyltat

för kultplatser, boplatser och begravningsplatser för flera tusen år sedan. Det finns naturligtvis en hel rad

starka invändningar mot Gammelhypotesen. En del av dessa har jag redovisat i inledningen till del 1.

Gammelhypotesen får väl närmast betraktas som en B-plan, som vi får ta till när förklaringsmöjligheterna

enligt de två andra huvudhypoteserna förefaller uttömda. Men det ska nog mycket till för att vi ska

hamna i det läget.

Samtidigt finns det väl ändå anledning att framhålla att vi inte har någon vidare bra koll på det

borrkluvna stenmaterialets ålder. Utifrån den kunskapsnivå (inte särskilt hög) som vi idag har på

området finns det egentligen ingenting som motsäger att stenborrning i stenklyvningens tjänst kan ha

rötter som tar sig ner i förkristen tid. Och då öppnar sig rimligtvis tolkningsmöjligheter, som ligger i linje

med Gammelhypotesen. Så kanske gör vi ända rätt i att behålla Gammelhypotesen i bakfickan ett tag till.

Ett viktigt och utbrett stenhantverk, som förtjänar att uppmarksammas både av allmänheten och den

akademiska arkeologin

Förutom att uppmärksamma och intressera en förhoppningsvis vetgirig allmänhet för borrklyvningen

som stenhantverk har mitt syfte varit att väcka intresse för området hos den akademiska arkeologin. Jag

hoppas att fackarkeologerna inte låter sig avskräckas av mina tillkortakommanden, metodologiska

svagheter och bristande kunskaper - utan i stället blir inspirerade att forska vidare kring de delar av mitt

arbete som ändå går att utveckla så att vi på sikt får en både bredare och djupare kunskap i ämnet.

Det är verkligen på tiden att den akademiska arkeologin åtminstone flyttar över någon liten del av sitt

forskningsfokus till det borrkluvna stenmaterialet i skog och mark. Oavsett vilken ålder det har så rör det

sig ju om ett viktigt och mycket utbrett stenhantverk - en kulturyttring som är väl värd att uppmärksamma

och som måste få ta plats i vår bygdehistoria..

1. Kluven sten och annan kultursten

på skogshöjderna vid Tomta och Örby

- och ett besök i Örby naturreservat -

Utsnitt från Lantmäteriets topografiska karta

1.3

1.2

1.1

1.4

1.4

De besökta områdena har ringats in med rött . Och numreringen anknyter till de avsnitt, där

resp. område beskrivs.

1. Borrade klyvplatser och annan kultursten

i Örby - Tomtaområdet

Idag cyklar jag västerut. Vid Ängeby tar jag landsvägen mot Vallby. Fast så långt ska jag inte. Jag siktar i

stället in mig på skog och hagmarken kring de gamla byarna Tomta och Örby. Medan jag cyklar vägen fram

så tänker jag på att jag förflyttar mig alldeles norr om den vattenpassage som skilde Vattholmalandet från

Storvretalandet. Den här vattenpassagen krympte förstås allt eftersom landet återigen höjde sig efter

istidens slut. Och för ca 4500 år sedan stängde landhöjningen helt igen passagen. Men vattnet försvann inte

helt från det låglänta området. Här bildades en sjö, Tomtasjön. Den fanns kvar under flera tusen år och

minde om den mäktiga vattenpassage som en gång funnits här. Men när jag cyklar fram längs landsvägen

kan jag inte se sjöns vattenspegel. Och det är egentligen inte så konstigt. Sjön har nämligen fått stryka på

foten. Den har tömts och fått ge plats för ny åkermark. Men fortfarande är det lätt att se den nedsänkning i

terrängen där sjön en gång funnits. Och den bäck eller lilla å, som en gång utgjorde tomtasjöns avlopp finns

fortfarande kvar. Om en stund kommer jag att köra över bäcken och se hur den prunkar av gula svärdsliljor.

Från landsvägen svänger vi in på en mindre grusväg som leder till Tomta och Örby. Och mitt framför mig

kan jag på avstånd se (bakom det låglänta området) de höglänta skogshöjder som från Tomta sträcker sig

ända ut mot Örby. Under kanske några tusen år kunde det här höglänta skogsområdet bada sina fötter i

vatten. Och här fanns en övergångszon mellan skog och vatten , som tillhandahöll näringsbetingelser vilka

skapade god och trygg försörjning för människor. Jag känner mig ganska säker på att människor bott här

permanent under sen stenålder. Och här på skogshöjdernas sluttningar och krön borde vi hitta många spår

efter stenålderns människor. Jag kommer att vandra upp på skogshöjderna här för att leta efter gammal

kultursten . Men jag kommer också att hålla ögonen öppna för yngre kultursten, som framställts med

borrteknik. Det känns kanske märkligt att man skulle kunna finna sådan här uppe på skogshöjderna men

man kan aldrig vara riktigt säker. Nedan redovisat jag i några avsnitt exempel på de fynd jag gjort av främst

yngre borrat stenmaterial men och så av äldre kultursten, som visserligen kan ha tillverkats med

stenhuggning - men en stenhuggning helt utan borrinslag.

Men vi gör också ett rejält avsteg från den höglänta, bergiga och blockrika skogsmarken och besöker några

vackra ekbeväxta impediment i fältlandskapet vid Örby. Tillsamman med ett område på andra sidan byvägen

utgör ekkullarna ett nybildat naturreservat. Och jag fortsätter förstås här min jakt på både äldre och (särskilt)

yngre kultursten, som framställts med borrteknik.

När jag kommer cyklandes från Tomta-hållet är det inga svårigheter att hitta reservatet. Och jag är ju inte

heller beroende av att hitta en parkeringsplats. Men jag har vid ett tidigare tillfälle kommit med bil från

andra hållet och skulle ta mig in till reservatet genom Örby by. Här finns idag ingen guidande skyltning,

vilket gör att man får snirkla sig fram en god stund innan man når fram till reservatet. Och när man väl nått

fram finns ingen bilparkering. Den del av reservatet som innefattar de vackra ekkullarna ligger inte heller vid

bilvägen. Och det behövs en tydligare skyltning för att man lätt ska hitta ut till dessa vackra kullar. Det

skadade inte heller med en informationstavla som berättade lite mer om reservatet och de attraktioner, som

finns där. Särskilt de vackra ekkullarna med sina högt liggande bronsåldersgravar med spännande

stenskyltning är verkligen värda ett besök. Och det är ett utmärkt utflyktsmål för barnfamiljer. Här finns

spännande blockformationer som lämpar sig väl för en fikapaus. Och här finns klappvänliga får, som lämpar

sig väl för barnahänder. När naturreservatet får växa i kläderna och får lite bättre grundservice så kommer

det att bli ett givande utflyktsmål för såväi stor som liten.

Tomtaområdet. Utsnitt från den Häradsekonomiska kartan

I Lantmäteriets Historiska kartor

På den Häradsekonomiska kartan från mitten av 1800-talet ser vi den dåvarande Tomtasjön. Sjön är en rest av

den vik som från Örby trängde in långt upp mot Ängeby för ca 4.000 år sedan. ( Se nästa karta!).

Strandnivåkarta över Tomtaområdet från

SGU:s Kartgeneratorn

För 4000 år sedan hade landhöjningen stängt ”Ängebypassagen” som skilde Storvretalandet från Vatttholmalandet.

Den kvarvarande viken, som gick ända upp till Lillvreta, mynnade ut i skärgårdslandskapet vid Örby. På kartan kan man

se hur mina undersökningsområden (inringade med rött) på skogshöjderna i trakten förhåller sig till de strandnivåer

som var aktuella för 4000 år sedan

1.1. Norr om vägen mellan Tomta och Örby

Jag cyklar fram på den lilla grusvägen mellan Örby och Tomta. Jag är på hemväg och hade inte tänkt

göra något mer stopp. Men redan strax bakom Örby måste jag ändra planerna och stiga av cykeln.

Det måste man helt enkelt när en stor stensugga uppallad mellan två blockväggar exponerar sig

högt över vägen på höger sida. Medan jag närmade mig den skrevuppallade stensuggan, så

funderade jag över vem som varit kreatören bakom den spektakulära uppallningen. Var det de blinda

naturkrafterna, som agerat på eget bevåg? Eller det möjligen mänskliga stenhanterare, som i något

speciellt syfte skapat en spektakulär stenskyltning här? Jag hade faktiskt svårt att bestämma mig om

det var naturkrafterna, som haft en huggsexa här, eller om det rörde sig om kutursten, påverkad och

arrangerad av människor. Det var nog fifty-fifty, tyckte jag. Jag var dock ganska övertygad om att

stenplatsen fått sitt utseende för åtskilliga tusen år sedan. Jag vet ju av erfarenhet att man i den här

typen av vackert stenkaos kan finna inslag av borrklyvning. Men här hade jag inte en tanke på det.

Så upptäcker jag ändå borrännor på ett mindre block alldeles bredvid stensuggan. Nu skulle man

kanske kunna tro att stenborrning här skulle ha med sprängning att göra och att en kraftig

sprängning möblerat om i stenfloran här. Men korta borrännor satta i rad längs en blockkant, som i

det här fallet, har förstås ingenting med sprängning att göra . Det är spår efter borrklyvning där

kilning skett i radsatta klyvborrhål. Vi kan inte betvivla borrklyvningen här. Men den gör mig inte

mycket klokare. En stor uppallad stensugga - utan minsta spår av borrännor - ligger sida vid sida med

ett mindre borrkluvet block, som saknar en matchande partner. Det känns som om blocken ligger och

tittar förvånat på varandra och undrar: hur hamnade vi här? Vi har ju ingenting gemensamt. Och det

känns också som om blocken i förlängningen vänder blicken mot mig och kräver att jag ska komma

med ett svar. Tyvärr vänder jag slokörad ryggen mot blocken och klättrar ner till cykeln. Jag har inget

svar. Hela vägen hem funderade jag över vad det var för märklig stenplats, jag upptäckt och vad

blocken egentligen hade för förhållande till varandra. Jag hittade inget rimligt svar - och det har jag

fortfarande inte gjort.

Intressant stenplats ovanför grusvägen mellan Tomta och Örby. Jag uppfattade att stensuggan här hade skyltkaraktär

och stannade till för att undersöka den lite närmare.

På ett block alldeles bedvid stensuggan hittade jag klyvborrännor, som vittnar om att stehuggning med borrteknik

ägt rum här. Hur stenhuggningen här förhåller sig till den vackert arrangerade stensuggan är inte lätt att veta.

Möjligen kan man tänka sig att både stensugga och stenhuggning tillkommit i gränsskyltande syfte. Men hur

gränserna löpt genom området här en gång i tiden har jag i skrivande stund ingen kunskap om.

Ytterligare en bild på den spektakulära - och förmodligen arrangerade - stensuggan ovanför Tomta-Örby - vägen.

Här ser vi den märkliga stenplatsen bakifrån - från skogssidan. Det är svårt att tro att den omfattande

stenhuggningen här kunnat ske med en redan arrangerad stensugga i den absoluta närheten. Troligen

har stensuggan tillformats och placerats här i samband med stenhuggningen.

Man skulle naturligtvis vilja veta i vilket syfte det här blocket utnyttjats en gång i tiden. Att det utsatts för stenhuggning

behöver vi inte betvivla. Men någon stenhuggning med borrteknik har det inte varit fråga om. Ofta när man

hittar block med småskalig stenhuggning i stenytan, så brukar det handla om brytning om kvarts. Det är egentligen

lätt att konstatera, eftersom kvartsen ofta avslöjar sig genom genom sin mjölkvita lyster. Men även kvartsbrott i

block kan förstås bli övervuxna av mossa. Men hur som helt verkar de blockstycken som här huggits ut ha varit

alltför storskaliga för att det skulle kunna handla om gammal kvartsbrytning.

Här ser vi en annan del av samma block, som inte är överväxt av mossa. Någon kvartsinslag ser vi inte här. Det

skulle natuligtvis vara ytterst intressant att veta varför just det här blocket utsatts för stenhuggning. I övre hörnet

(till vänster) skymta de närliggande fälten. Men fälten kräver väl knappast någon sten kan man tycka? Men faktum

är att många fält en gång slukat mängder av sten till den dränerande stentäckdikningen. Vem vet kanske de

saknade stenstyckena här ligger dolda ute i fältmiljön. Eller också är stenhuggningen här så gammal att den ägt

rum, när fältmarken fortfarande täcktes av vatten. Det är verkligen inte lätt att veta.

1.2. Skogshöjden söder om vägen mellan Tomta och Örby

Vi befinner oss återigen vid lilla grusvägen mellan Örby och Tomta. Men den här gången tar vi oss upp på

den höglänta sidan söder om vägen. Det finns höjder här som ligger mer än 40 meter ö. h. och alltså är

nästan lika höga som de högsta höjderna i Storskogen (ca 50 meter). Det känns därför naturligt att leta

efter boplatser och olika typer av kultursten, som går tillbaka till sen stenåder. Hela tiden, medan vi

vandrar fram här, håller vi också utkik efter yngre kultursten, som utsatts för stenklyvning med

borrteknik. Hittar vi borrade klyvplatser här uppe på höjderna - i blockrik, otillgänglig och väglös terräng -

är det nog knappast fråga om husbehovshuggning utan snarare om gränsmarkerande huggningar, där det

borrkluvna stenmaterialet använts på plats till att skylta för gränser i landskapet. Eftersom borrkluvet

stenmaterial är svårt att åldersbestämma, så skulle man förstås kunna tänka sig att åtminstone en del

klyvplatser här uppe skulle kunna vara betydligt äldre och leda oss långt tillbaka i förkristen tid, där

huggna och formade block skulle kunna skylta för boplatser, kultplatser och gravplatser - och kanske inte

enbart för att skylta sådana platser utan också för att bygga upp dem. Att borrkluvet stenmaterial skulle

kunna vara så gammalt kan kanske inte uteslutas. Men det är ändå inget som jag håller för särskilt

sannolikt medan jag vandrar omkring här uppe på skogshöjderna, även om jag då och då faktiskt hittar

spår, som tyder på att människor bott här för kanske 5000 år sedan eller så. Jag tänker mig snarast att

det rör sig om gränsmarkerande stenplatser som kanske bara har ett par hundra år på nacken.

Gränsmarkeringsfunktionen skulle ju kunna förklara varför de avlägsna borrkluvna stenplatserna ofta har

en tydlig skyltkaraktär. Det är svårt att komma på någon annan anledning varför stenmonument med

inslag av klyvborrännor , som bara är något eller några hundra år gamla, skulle ha ett spektakulärt

skyltinslag. Men samtidigt är jag ju medveten om mitt antagande om borrade klyvplatser som

gränsmarkörer bara är en hypotes. Hypotesen kan ju bekräftas (eller förkastas) först när man noga utrett

hur de borrade klyvplatserna förhåller sig till de gränser, som löper fram i landskapet. Och i det här

området har jag inte gjort någon noggrann gränsstudie. Så egentligen har jag inte särskilt mycket på

fötterna när jag tolkar klyvplatserna som gränsmarkeringar. Än är det nog lite för tidigt att kasta bort

Gammelhypotesen som gör gällande att borrade klyvplatser kan vara hundratals - kanske tusentals - år

äldre än vad jag tänker mig när jag tar skydd bakom gränsmarkeringshypotesen.

Spännande stenplats med ett stort block med en branthuggen sida i sluttningen ovanför vägen mellan Tomta och Örby

Samma block betraktat på lite närmare håll. Man får intrycket att huvudblocket inte bara är kluvet utan

också placerat på en bädd av ganska stora block. Hela stenplatsen har ganska mycket av skyltkaraktär över

sig. Kanske rör det sig om en gränsskyltning.

På den här bilden syns tydligt två långa vertikala klyvborrännor i blockväggen

Den borrade klyvplatsen sedd från sidan

Klyvborränna i framförstående block

pännande rektangulär flack samling av tätt packade block (helt utan välvning) på höjden ovanför klyvplatsen. Troligen rör det sig

m en gravplats för människor, som bott i området redan under sen stenålder.

Ytterligare en flack blocksamling av tätt packade blockstycken uppe på bergshöjden ovanför vägen

mellan Tomta och Örby och nära den nedgrävda bobotten, som presenteras längre fram i detta avsnitt..

Ganska småskaligt huggen sten lagd i en mindre hög framför ett block på skogshöjd ovanför vägen mellan Tomta och Örby. Den

arrangerade stenplatsen är svårbedömd. Men den skulle kunna höra till samma tidsperiod (sen stenålder) som de arrangerade

blocksamlingar, som presenterats på de två föregående bilderna.

Här på höjderna ovanför vägen mellan Tomta och Örby hittar jag ibland ovalformade markytor som verkar

nedgrävda i marken och röjda. Ibland finns rejäla blocksamlingar på utsidan av vallarna. Det är svårt att med

kamerans hjälp redovisa djupet i dessa bottnar. Men med den fallna furan som referens ser man faktiskt att en

del av dessa bottnar kan vara ganska djupa. Det finns skäl att tro att det rör sig om bobottnar på mänskliga

boplatser för kanske 5000 år sedan. I del 1 av denna presentation finns åtskilliga exempel från Storskogen på

liknande nedsänkta bobottnar.

1.3. Skogshöjden bakom Tomta by

Det här avsnittet har vi förflyttat oss genom Tomta by och tagit oss upp på skogshöjden strax bakom Tomta.

Den blockrika terrängen liknar mycket den som vi kommit i kontakt med i föregående avsnitt. Vi fortsätter att

leta efter borrade klyvplatser och håller också ögonen öppna för gammal kultursten och gamla anläggningar av

sten, som kanske vittnar om de människor, som troligtvis bott här under sen stenålder.

Hugget block på skogshöjd bakom Tomta. Den branthuggna blocksidan talar för att det kan röra sig om

en borrklyvning. Men vi måste komma betydligt närmare för att kunna fastställa detta.

Samma block från en annan synvinkel

Nu har vi kommit så nära den huggna blockytan att vi kan konstarera en klyvborränna, som löper vertikalt

över stenytan. Vi ser också att själva borrännan är mycket smal. Det kan tyda på att den har en hög ålder.

Men helt säkra på det kan vi nog inte vara. Borrklyvningen ålder i våra höglänta skogsmarker har hittills inte

blivit föremål för någon forskning.

Ett block i närheten uppvisar grunda klyvborrännor längs en kant, vilket tyder på att borrklyvning med

radklyvningsmetoden också använts här.

Bild på en närstående välhugget blockstycke, som uppvisar klyvborrännor på

undersidan. Se också nästa bild.

Det är väl knappast troligt att den här vackra blockklossen skulle ha lämnats kvar på klyvplatsen om det

rört sig om en husbehovshuggning. Det är mycket möjligt att den i stället lagts här för att tillsammans

med blocket med den långa borrännan i den huggna sidan skylta för en skogsgräns. Men det är hittills

bara en gissning. Jag har ännu inte undersökt hur skiftesgränser och ev. större bygdegränser löper fram i

det här området.

Nära klyvplatsen finns en flack blocksamling av tätt sammanpackade block. Vi har i föregående avsnitt mött

samma typ av flacka blocksamlingar på skogshöjderna söder om vägen mellan Tomta och Örby. En rimlig

gissning är att det rör sig om gravanläggningar av mycket hög ålder. Men det är som sagt bara en gissning.

Så vitt jag vet har den här typen av flacka blocksamlingar i höglänt skogsmark inte undersökt av den

akademiska arkeologin.

Svårbedömd uppspräckt blockformation i skogsområde bakom Tomta. Det är inte lätt att avgöra om det är blinda

naturkrafter eller människor, som utfört stenhuggningen här. Se dock nästa bild!

När jag i efterhand studerar en närbild av samma blockformation, så upptäcker jag två oregelbundenheter längs en

lodrät stenkant. Se pilarna! Det kan röra sig om klyvmärken. Men utan att på plats kunna känna av oregelbudenheterna

med det känsliga pekfingret är det svårt att avgöra om det rör sig om klyvborrännor eller andra klyvmärken

åstadkomna med någon form av mejsel - eller ojämnheter i stenytan som inte har något att göra med stenklyvning

överhuvudtaget. En bildanalys i efterhand kan ofta vara bra för att upptäcka möjliga klyvmärken i stenytor. Men det

behövs alltid en uppföljande undersökning på plats för att kunna verifiera sådana märken.

Vacker blockformation i den plana delen av skogspartiet nedanför sluttningen. Jag tycker dock att det är någonting

som inte stämmer med de båda blockdelarnas motstående sidor. Stenytorna här verkar oregelbundna och ser

bearbetade ut. Blockvåggarna är dock kraftigt mossbetäckta. Och mossan döljer stenytornas utseende. Det högra

blockets framsida är dock fläckvis utan mossa. Och just i dessa kala partier har ytan en färg, som tyder på att det finns

ett kvartsinslag här. Möjligen står vi inför ett kvartsbrott. Men bara möjligen. Analysen är gjord i efterhand enbart

utifrån bilden. Det krävs en närmare undersökning på plats för att man ska kunna slå fast att det rör sig om ett

kvartsbrott. När jag tog bilden var jag inte alls inne på kvartsspåret. Bilden togs egentligen bara för att de två

blockdelarna bildade en vacker ”fotofähig” formation tillsammans.

I skogspartiets sluttning ner mot vägen hittar vi ännu en klyvplats. Klyvplatsen har ingen skyltkaraktär. Och

losshuggna blockstycken verkar ha tagits från platsen. Troligtvis är det husbehovshuggning, som bedrivits här.

Samma klyvplats, som på föregående bild. Här kan man faktiskt skönja klyvborrännorna i klyvytorna. Se pilarna!

I nedre delen av sluttningen - ut mot vägen - planar markytan ut och verkar dessutom vara stenröjd. Möjligen har det

varit en liten åkerlycka här någon gång under de senaste århundradena. Men ytorna kan ha röjts betydligt tidigare

och utgjort bobottnar för människor, som bodde här för flera tusen år desan.

Ytterligare en bild från det vackra utplande området (möjligen både boplats ock åkermark i tur och ordning)

I sluttningen ner mot det plana partiet finns en stenplats som ser anlagd ut. Mycket småskaliga blockstycken döljer sig under frodig

mossa och en sten med lite trubbig spets sticker upp nosen mitt i anläggningen. Möjligen rör det sig om ett gränsröse.

Där skogspartiet möter vägen finns en upplagd stensugga i skyltläge. Och bredvid finns ett röse av ganska småskalig sten överväxt av liljekonv

Troligen rör det sig om en gränsmarkerande plats. Men jag har inte närmare undersökt hur ev. gränser löper fram i området. Det får bli en upp

uppgift. Vackra stensuggor (huggna avlånga blockklossar) bör man vara uppmärksam på ute i skogsterrängen. Ofta har de pallats upp på unde

eller lagts upp på en stenhäll - ibland kan de ligga direkt på bergytan. De har nästan alltid en markerande funktion. Och oftast skyltar de nog fö

gräns. Jmf den vackra stenkloss, som finns vid blocket med borränna högre upp i terrängen i samma skogsparti (se s. 36).

När man betraktar stensuggan från andra hållet så framgår det tydligt att den medvetet uppallats.

på understenar.

Vid ena gaveln har stensuggan en tydlig borränna. Det tyder antagligen på att stensuggan en gång huggits fram

och formats med borrtenik. Om borrännan dessutom ska signalera något (t.ex. gränsmarkering) vågar jag inte

säkert uttala mig om.

Nära stenplatsen med stensuggan finns ett lågt röse vars funktion jag är osäker på. Möjligen har också detta

(liksom det vid stensuggan) en koppling till gränsmarkering.

1.4. Barn, får och huggen sten i Örbys naturreservat

Vi ska nu lämna skogshöjderna vid Tomta och Örby . Och vi ska i stället vandra ut till några fältimpediment,

som ligger som öar i fälthavet. När man ser kullar sticka upp över den plana fältmiljön är det

faktiskt inte så svårt att tänka sig att de en gång utgjort öar i en skärgård. De vackra ekbackarna har

en ganska blockrik terräng och innehåller också en del bergknallar, som ligger ganska högt. Vi kan

förvänta oss att finna en del kultursten här i form av blockskyltningar för bronsåldersgravar, gammal

stenhuggning (utan borrteknik) som kan vara flera tusen år gammal och kanske även yngre

stenhuggning med borrteknik. Ekbackarna här ute i fältmiljön är som nämnts inledningsvis i kapitlet

en del av det nyetablerade Örby Naturreservat. Till reservatet hör också ett markparti söder om vägen

(grusvägen mellan Tomta och Örby). Vi stannar också till här en stund och håller särskilt utkik efter

borrkluvet stenmaterial. Ett gammalt uthus står här på en hög stengrund. Här finns det skäl att leta

efter borrännor, eftersom borrklyvning kan ha använts för att producera stenmaterial till husgrunden.

Och hittar vi klyvborrännor i grunden, så är det väl inte omöjligt att vi i närheten också kan finna de

borrade klyvplatser, där stenmaterialet producerats.

Utsikt från en av ekkullarna i Örby naturreservat

Vi befinner oss nu ute på ett av de mycket natursköna impediment (med vackra gamla ekar) som utgör en del av nya

Örbyreservatet. Här har säkert sten huggits och formats för olika skyltsyften för flera tusen år sedan. Men jag letar

främst efter spår av borrklyvning. Möjligen skymtar jag en borränna på stenen i bildens mitt.

När jag känner med pekfingret i rännan så känns den glatt och rundad. Den känns precis så som

borrännor vanligtvis gör. Jag antar således att jag hittat en klyvborränna.

Bredvid det lilla blocket med borrännan hittar jag ett vackert podieblock (block upplagt på en stenhäll).

Men det här blocket är nog inte en äkta blockuppläggning. Blocket är fast förenat med fundamentet

och delningen mellan block och fundament är bara markerad med en huggen kant. På senare år har

podieblocket fått sällskap av en kraftig ekgren och är därför inte helt lätt att inspektera i detalj.

Ytterligare en bild på det oäkta podieblocket. Man undrar förstås hur stenhuggningens ålder här förhåller sig till den

ålder som borrklyvningen i det lilla blocket med borrännna har. Antagligen är den oborrade klyvningen betydligt

äldre. Men man kan nog aldrig vara riktigt säker. Fortfarande är vår kunskap om borrklyvningens ålder mycket

Bilden visat en av flera krönplacerade gravanläggningar i det vackra eklandskapet. Nedanför högen finns en gles

krans av skyltblock. Man skymtar skyltblocken längst ut i tre de fyra bildkanterna.

Tillformat block, som förmodligen skyltar för en närliggande högformad gravanläggning. Antagligen rör det sig

om en gravanläggning från bronsåldern. Och blocket har tillformats genom stenhuggning (utan borrteknik) och

ev. ställts upp på platsen i samband gravens tillkomst.

Spännande block på en av ekkullarna i naturreservatet vid Örby. Både form och ytstruktur antyder att det rör sig om

ett skyltblock

En stensträngsformation (svårtolkad) från flydda tider i eklandskpet på ett impediment i fältmijön vid Örby.

Barnbarn vid intressant block på impediment vid Örby. Två blockstycken med ganska platta ovansidor ligger

framför en större blockkärna med branthuggen framsida. Möjligen har blockstyckena en gång för flera tusen

år sedan huggits loss från blocket. Och möjligen ska hela blockarrangemanget tolkas som en gravplats.

Ytterligare ett block på samma impediment med ”gammalhuggning”.

Sten, barn och djur blir en oslagbar kombination här på en ekbacke i Örby naturreservat. Det är nog ingen slump att fotografen placerat

barnen på just det här blocket. Det verkar som det blivit av med sin toppiga överdel. Och barnen sitter på den släta huggyta, som blivit kvar

efter att överdelen avlägsnats. Någon borrklyvning har dock inte förekommit här.

Vi har nu lämnat impedimenten ute i fältmiljön och gått över den lilla grusväg, som leder från Örby till Tomta. Här finns

ytterligare en del av det nya Örbyreservatet. Jag nöjer mig idag med att betrakta uthuset och betesmarken runt omkring..

Eftersom jag alltid är på jakt efter borrkluvet stenmaterial så kan jag naturligtvis inte låta bli att undersöka uthusets

stengrund. Många av blocken som bygger upp grunden verkar huggna. Men några borrännor kan jag inte upptäcka på

det här avståndet - varken med ögat direkt eller via kamerabilden.

På betydligt närmare håll hittar jag grunda klyvborrännor på en blockkloss. Borrännorna avslöjar att blockstycket huggits

med borrteknik. Den metod där flera klyvhål sätts i rad (och efter kilning bildar klyvborrännor längs en blockkant) brukar

jag ofta benämna radklyvningsmetoden.

Mycket nära uthusgrunden hittar jag en liten klyvplats där sten huggits med borrteknik. Troligen har huggen sten

härifrån använts i uthusets stengrund. Det är inte så ofta man kan koppla en specifik klyvplats till en specifik

användarplats. Men här kan vi möjligen ha lyckats med den saken.

2. Den kalhuggna Fulleröslänten

Från Fullerö Hage upp mot Fullerö Park - och med en

avstickare in i den bakomliggande Fulleröskogen

Fulleröslänten

Fulleröskogen

Fullerö Hage


2. Borrade klyvplatser och annan kultursten på den kalhuggna

Fulleröslänten och i den bakomliggande Fulleröskogen

Efter Fullerö hage tar hela den långa och kalhuggna Fulleröslänten vid och sträcker sig ända upp till nyanlagda

Fullerö Park. Hör öppnas sig ett verkligt kulturstenseldorado. Här har människor bott och verkat - och producerat

kultursten - sedan sen stenålder. Området har visserligen (till skillnad från den innanför liggande Fulleröskogen)

sargats av ett intensivt och aggressivt skogsbruk, som här skapade ett stort kalhygge för ett 10-tal år sedan. Men

samtidigt är det ju därigenom, som vi fått en verklig chans att skärskåda kulturstensfloran på ett mer avslöjande

sätt än vad någon annan kunnat göra på hundratals eller kanske rent av tusentals år. Jag har verkligen passat på

att njuta av den vackra och många gånger märkliga kulturstenen här. Och de blockrika markerna här är inte alls så

svårtrampade som motsvarande i Storskogen. Här har man alltså i något decennium kunnat vandra och öva sig på

att skilja mellan blockformationer, som naturkrafterna skapat och sådana som formats och arrangerats av

människor. Vi blir nog aldrig riktigt fullärda i den svåra skilje-konsten. Men vi kan bli hyfsat bra. För att bli riktigt

bra skulle vi behöva ett odisputabelt facit. Och vem skulle väl kunna tillhandahålla ett sådant?

På långt håll ser det ut som om Fulleröslänten är ganska platt. Men kommer man närmare så märker man tydligt

att här finns flera parallella höjdryggar med svackor emellan. I svackorna har det förmodligen funnits bobottnar

under sen stenålder. Och runt svackorna på sluttningarna finns också den mest spektakulära kulturstenen, som

förmodligen skyltat för just boplatserna.

Stenlandskapet har här en helt annan och mer varierad färgskala än i de flesta andra områden i bygden, där det

gråstensmurriga så tydligt dominerar. Stenmaterialet här på Fulleröslänten lyser och gnistrar i en rad olika färger:

vitt, gult, olika ockratoner och rött. Det är lätt att förstå att stenhuggare i alla tider varit förtjusta i stenmaterialet

här. Och man ser också på åtskilliga ställen - faktiskt nästan överallt - spåren efter stenhuggarna, även om det,

som ovan påpekats, inte alltid är lätt att skilja stenhuggarnas arbetsplatser från de platser där naturkrafterna haft

sin egen huggsexa.

Men, när det gäller kulturstensexkursioner, så har området starkt dalat i betydelse under senaste åren.

Området förslyas med rasande fart. Och det blir allt svårare att hitta och njuta av de långsiktiga vyerna och

den vackra - och ibland mycket märkliga - kulturstenen här, som täcker en tidsrymd och ett omfång från den

sena stenålderns boplatsskyltningar till stenhuggning med borrteknik i näst intill modern tid.

Även om jag har till uppgift att i denna presentation särskilt lyfta fram det borrade stenmaterialet så kan det

inte hjälpas att den äldre kulturstenen (och därmed också naturligtvis den äldre oborrade stenhuggningen)

kommer att dominera utrymmet. Men vi gör ändå inledningsvis ett tappert försök att lyfta fram den

borrklyvning, som ändå finns i området. Egentligen är det ett förvånansvärt magert resultat som vi kommer

fram med (även om vi räknar in den bakomliggande Fulleröskogen och den nedanförliggande Fullerö Hage).

Den storblockiga terrängen och den omfattande äldre stenhuggningen borde rimligtvis ha krattat manegen för

den yngre stenhuggning med borrteknik. Men någon sådan ”positiv transfer” ser man just ingenting av. *

* Notera dock att jag i avsnitt 2.5. något korrigerat detta omdöme p.g.a. ytterligare borrkluvna klyvplatser, som jag

identifierat i samand med en avslutande efterforskning.

2.1. Borrrade klyvplatser på den kalhuggna Fulleröslänten

Som redan ovan konstaterats är den kalhuggna Fulleröslänten (som nu håller på att växa igen med sly) ovanligt

fattig på borrkluvet stenmaterial - trots sin rikliga och mycket varierade blockflora. Ändå innehåller det en

borrad klyvplats helt utöver det vanliga. Här finns nämligen en kvarsittande järnkil i ett intakt klyvborrhål, som

alltså inte spruckit upp. Klyvsprickan har kommit att löpa utanför det klyvhål, där kilen suttit. Sådana misstag

händer lite då och då vid borrklyvning. Stenmaterialet har sin egen vilja och låter klyvsprickan ta en lite annan

väg än den som stakats ut av de i rak linje upptagna klyvborrhålen. Men sådana misslyckade klyvplatser har

ytterst sällan bevarat någon järnkil åt eftervärlden. Man ansträngde sig säkert till det yttersta att ta loss

kilarna för att använda dem på nytt. Men någon enstaka gång satt kilen så hårt fast att man inte ansåg det

mödan lönt att försöka få loss den. Eller också handlade det om en uttjänt kil, som man inte spillde några

resurser på att ta loss. Järnkilsfynden är så ovanliga - i vart fall i Storvretabygden - att man ska vara glad om

på hittar en kvarsittande järnkil på 1000 undersökta klyvplatser där borrteknik använts.

Under mitt inventeringsarbete i bygden har jag endast hittat två helt intakta järnkilar. Dessutom har jag

hittat två troliga kilrester som siter fast nere i borrade klyvhål. Om vi nu betraktar skog och hagmark som ett

enda stort musealt uterum, så är det naturligtvis viktigt att ha tillgång till åtminstone två klyvplatser, där man

kan beskåda ett järnredskap, som en gång flitigt användes i stenklyvningens tjänst. Men de funna järnkilarna

skulle också kunna användas för att ge klyvplatserna en mer precis datering genom en kol 14 - analys. Tomma

klyvborrännor är svåra att datera. Det blir mest fråga om en relativ bedömning i stil med att tunna rännor kan

vara äldre än breda dito och att borrännor med stark inväxning av lavar kan var äldre än sådana, där ingen

inväxning skett. Och det manuella borrningshantverket har sett i stort sett lika dant ut fram till dess

stenborrningen automatiserades för lite drygt 100 år sedan. Det är inte lätt att se skillnad på ett klyvhål som

borrades för 300 år sedan och et dito, som borrades för säg bara 150 år sedan. En kol 14-analys skulle faktiskt

göra skillnad. Vi skulle i alla fall kunna göra en hyfsad åldersbestämning av ett par klyvplatser i bygden ( och

kanske med viss försiktighet också av närliggande klyvplatser). Ur ett kulturhistoriskt bygdeperspektiv kunde

dateringen vara intressant även om den bara omfattar ett par klyvplatser. Och så vet vi ju faktiskt inte

vad resultatet skulle bli. Vi har ju ännu ingen klar bild av hur länge borrklyvning tillämpats i skog och

mark. Kanske Kol 14-analysen skulle ge en förvånansvärd tidig datering, som t.o.m. skulle få den

akademiska arkeologin att höja på ögonbrynen. Och då är det nog inte bara borrklyvningens ålder

som behöver omvärderas utan också antagligen borrklyvningens funktioner.

PS! Vid utforskningen av ett stenhuggningsområde med både äldre och yngre (borrad) stenhuggning har jag faktiskt

alldeles före den här presentationsdelens färdigställande, försammaren 2020, hittat ytterligare två järnkilar

fastsittande i klyvborrhål. Se mera härom i Avsnitt 2.5.1 och 2.5.2. nedan!

Att stenhuggning förekommit här uppe på höjden - ganska nära väg 290 - framstår som odiskutabelt. Men trots att ”stenstolen” har många s

är det verkligen inte lätt att hitta några klyvborrännor i stenkanterna.

Så småningom lyckas jag dock upptäcka en bit av en klyvborränna i en vertikal stenkant. Husbehovshuggning är inte alltid lätt att förs

sig på. Stolsryggen här är säkert ett av det skickligast huggna stenstyckena på platsen. Den skulle kunna användas i sin helhet eller

styckas upp i flera läckra stenklossar. Och ändå står den kvar här. Kanske har klyvplatsen med den vackra stenstolen också haft en

skyltande funktion, t.ex. gränsmarkering?

Några huggna block (bearbetade med radklyvning) ligger kvar på bredvid stenstolen. Det är inte helt lätt att förstå varför

de ligger kvar här. Deras matchande tvillingblock, som förmodligen tagits från platsen, kan knappast ha haft en bättre

huggform.

Den mycket egendomliga formen och de släta sidorna och skarpa kanterna skvallrar på avstånd om att det här

inte är en stenplats som skapats enbart av blinda naturkrafter.

Men när jag tittar i den släthuggna ytan finner jag inga

klyvborrmärken - och faktiskt inte heller några klyvhack - eller

någon skåra efter en huggmejsel - som skulle tyda på äldre

stenhuggning utan borrteknik. Möjligen har man genomfört

klyvning i en redan befintlig, spontan spricka och därmed lyckats

undgå att skada stenytan. Det var först efter det jag besökt

klyvplatsen några gånger, som jag förstod att den stora klyvyta,

som jag hela tiden fokuserat, egentligen inte var den

intressantaste. Det visar sig nämligen att baksidan av det

nedrasade blocket hyser ett unikt borrklyvningsfynd. Se pilen och

I ett av klyvhålen i en lång rad sitter en intakt - om än rostig - järnkil med sina sidjärn. Någonting gick antagligen fel med

klyvningen. Man lyckades troligen inte få klyvsprickan att gå rakt genom alla klyvhålen. Och klyvsprickan kom att gå vid sidan

av det här klyvhålet, som allså inte spräcktes upp i två halvor, så att kilen spontant lossnade. Och kanske bedömdes kilen som

gammal pch utjänt, så att det inte var mödan värt att försöka ta loss den. Det är hur som helst ett helt unikt fynd. Jag har

undersökt flera tusen borrkluvna block och har bara hittat några få helt intakta järnkilar.

Ytterligare en bild på den kvarsittande järnkilen med ett tomt klyvhål brevid. Kvarsittande järnkilar är inte bara

intressanta fynd i sig. De bär också på möjligheten att kunna datera berörda klyvplatser. På sikt går det kanske att

intressera den akademiska arkeologin för att genomföra en kol 14-analys och därmed få en hyfsad åldersbestämning

av en klyvplats. Troligen skulle en sådan analys visa på en en ålder på ett eller ett par hundra år. Men det vet

vi inte säkert. Kanske skulle vi - inklusive fackarkeologerna - få en ordentlig överraskning? Se också i sammanhanget

inledningskapitlet i Del 1 som bl.a. handlar om borrännors ålder.

Borrklyvning i bergknalle l Fulleröslänten

Ytterligare en bild på samma klyvplats. Jag har säkrat radsatta klyvborrännor längs

överkanten genom avkänning med det känsliga pekfingret. Men på bilden går det

knappast att utläsa var klyvborrännorna finns. Se dock nästa bild!

Klyvborränna i stenväggens överkant vid samma klyvplats.

Det är verkligen märkligt! Här högt uppe på Fullerösluttningen hittar jag ett enda block med borränna bland alla hundratals block

som utsatts för äldre stenhuggning. Att det är en borränna behöver vi inte tvivla på. Men jag vågar inte säga om det är en

klyvborränna eller en sprängborränna. Man undrar vad som hänt här egentligen. Hade man sprängt här så borde det ju rimligtvis

finnas andra sprängblockstycken i närheten. Och hade man utfört borrklyvning så borde det ju finnas närliggande skrotsten. Men

här ligger blocket helt allena. Men vi får kanske nöja oss med att bara undra. Vad som hänt i stenhanteringsväg här uppe i skogen

(för här var ju tät skog innan kalavverkningen skedde för något 10-tal år sedan) kommer nog aldrig att kunna redas ut.

Ytterligare en bild på samma borränneblock. Helt allena ligger nog ändå inte blockdelen med borränna. Kanske

har den en gång hört samman med bakomliggande blockdelar.

2.2. Gammal stenhuggning och äldre kultursten på den kalhuggna Fulleröslänten

En dag för inte så länge sedan försvann barrträden från slänten upp mot Fullerö. Nåja, det gick kanske inte på en

enda dag. Men med moderna skogsmaskiner går det ändå ganska snabbt att kalavverka. Plötsligt rämnar det

skyddande trädhöljet och markytan och den blockrika terrängen framträder på ett avskalat men samtidigt nytt

och spännande sätt. Man kan nu tydligt se att slänten inte består av jämn mark. Den är uppbruten och består av

parallella bergryggar med intressants svackor emellan - skyddade svackor, som väl skulle kunna lämpa sig som

bobottnar för fångstfolket under sen stenålder.

Överallt finns spår av gammal stenhuggning - utan inslag av borrteknik. Men det är inte bara oavsiktliga

stentäktsraukar, som vi ser här på kalhyggesluttningen upp mot Fullerö. Många block har tillhuggits och

arrangerats på ett planerat och målmedvetet sätt . Särskilt på bergryggssluttningar över svackor med stenröjda

släta ytor finner man en intressant och spektakulär stenskyltning. I anslutning till sådana röjda ytor kan man

också finna upptagna gropar, som kanske kan vara boplatsrelaterade. Kalhygget avslöjar också tydligt att alla

block här på höjden inte är tråkigt ”gråstensfärgade”. Här finns imponerande block som glimmar i olika röda

nyanser. Och här finns andra som exponerar sig i olika gula och vita nyanser. Det måste ha varit ett himmelrike

för både forntida och sentida stenhuggare att få arbeta med ett så vackert och färgrikt stenmaterial. Att blocken

idag framstår så nakna och med så klara färgnyanser har nog inte bara med stenmaterial och stenklyvning att

göra. Stenytornas mossor, som tidigare gynnats av solskymmande träd, har fått stryka på foten och tvingats

retirera från stenytorna. Inte ens alla stenlavar har nog klarat den ljusare och torrare kalhyggesmiljön. När

ljusinstrålningsförhållanden ändras kan sådana vegetationsförändringar på stenytor antagligen gå mycket fort.

Nedan beskrivs i bild och text några av de intresssantaste och mest spektakulära kulturstensplatserna på

kalhyggesområdet. Två av monumenten beskrivs här lite mer i detalj innan vi går över till bildmaterialet.

Det rödskimrande monumentet som ser ut som en avhuggen kon

På Fulleröhöjden, högt i sluttningen över en svacka mellan bergryggar, står en märklig stenskapelse, som

påminner om en mäktig avhuggen kon med svagt inåtsluttande sidor. Frågan är om inte det rödskimrande

monumentet är Fulleröhöjdens - ja, kanske hela Storvretabygdens - vackraste konstverk i sten. Monumentet

har tillformats ur ett större originalblock - men på ett ovanligt sätt så att alla sidor är släta och svagt

rundande. På vissa tillhuggna ställen lyser stenmassan i en vacker rödaktig nyans. I blocket har ganska breda

vertikala sprickor upptagits, som får blocket att se ut som en tårta skuren i bitar. Förutom vacker färg och

form bidrar det upphöjda läget på sluttningen och den trädlösa omgivningen till att ge monumentet en

säregen monumental skönhet. Det är svårt att veta varför de vertikala sprickorna upptagits. Kanske är

sprickorna ett led i en fortsatt stenhuggningsprocess för att stycka upp blocket i små bitar, som skulle kunna

transporteras till närbelägna slättgårdas och användas till husbehov. Men man skapar nog inte ett så här

ståtligt monument bara för att i nästa stund stycka upp det i småbitar. Nej, blocket har antagligen huggits till

och utformats för att stå på den här platsen under lång tid och kommunicera något särskilt viktigt. Det har

säkert varit meningen att skyltblocket skulle ses på långt håll. Det är rimligt att anta att skogen vid

monumentets uppsättande inte var lika tät som den var före kalhyggesavverkningen för ett tiotal år sedan.

På marken nedanför monumentet är en mäktig, huggen stenskiva placerad i horisontellt läge, balanserande

på en stensockel. Nedanför skivan finns en svacka med en ganska stor jämn och stenröjd gräsyta. Kanske

fångsfolket under sen stenålder hade en av sina boplatser just här. Kanske samlades man rent av här vid

stenskivan under ljumma sommarkvällar för att inta sina kvällsmåltider?

Och som vanligt när man hamnar inför ett tillhugget spektakulärt block, så måste man konstatera att någon

stentäktrauk handlar det inte om här. Men vad har det egentligen varit? Är det ett gammalt boplatsskyltande

monument? Eller är det ett betydligt yngre gränsmonument? Eller är det möjligtvis något helt

annat? Och vad skulle det vara i så fall? Det artar sig till att bli ett 20-frågor- monument.

Blockhögen med det djärvt framskjutna toppblocket

På Fulleröhöjdens kalhygge nära skogskanten finns ett slätt och ganska låglänt område, som är fritt från större

block. Det ser nästan ut som om området blivit stenröjt. I kanten av den stora ytan (in mot ett mera höglänt och

blockrikt område), står en märkligt arrangerad blockhög. Lager på lager av stora block har staplats på varandra.

Och på några mindre block högst upp har ett större utskjutande block placerats. Det här blockarrangemanget

har med all säkerhet skapats av människor. Det måste rimligtvis röra sig om någon form av stenmonument, som

människor byggt för att skylta för något viktigt. Frågan är bara vad den märkliga blockformationen varit avsedd

att skylta för.

Egentligen finns det väl bara två skyltfunktioner, som kan komma ifråga. Antingen rör det sig om ett

imponerande boplatsmarkerande monument från sen stenålder, då Fulleröhöjden med stor säkerhet hyste en

befolkning. Eller också rör det sig om ett märkligt gränsmonument, som markerar en viktig punkt längs en

betydelsefull gräns. Monumentet är så storskaligt att det rimligtvis krävs ett omfattande arbete för att uppföra

det. Något gränsmonument mellan mindre skogsskiften är det sannolikt inte fråga om. Det ev. gränsmonumentet

måste rimligtvis ha markerat en större och viktigare bygdegräns. Det innebär rimligtvis att det imponerande

monumentet är betydligt äldre än de mindre gränsrösen, som uppförts i skogsmark under de senaste

århundradena.

Även om spåren efter ett mycket omfattande stenhuggeri (av äldre typ utan inslag av borrteknik) finns i

området så är det mycket osannolikt att blockformationen med den djärvt framlagda stenen skulle vara en

oavsiktligt tillkommen ”stentäktsrauk”. Uppläggningen av toppblocket kräver mycket planering och ett mycket

målfokuserat arbete. Sedan kan det naturligtvis vara så att stenformationen inte i sin helhet byggts av

gränsmarkerande arbetare. Kanske har man använt sig av en redan befintlig blockhög, som tillkommit vid tidigare

stenhuggeriarbete. För att omforma blockhögen till ett gränsmonument har man då ”bara” behövt placera ett

lämpligt skyltblock på toppen. Ser man så på saken har ju den erforderliga arbetsinsatsen varit av ett mer

beskedligt slag.

Det finns dock en del omständigheter som ifrågasätter gränsmonument-hypotesen. En sådan

omständighet är den mycket speciella utformningen. Det rör sig verkligen inte om någon standardtyp av

gränsmonument. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande under mina vandringar i Storvretabygdens

skogsmark. Det förekommer inte heller några närliggande visarstenar som antyder gränsriktningar.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att spektakulära block något hundratal meter bort (utanför den röjda

ytan) skulle kunna utgöra sådana stenar. Men det är nog att hårdra saken alltför mycket. Dessa

spektakulära stenar är så många, så stora och märkliga i sig att de nästan konkurrerar ut själva den

centrala blockanläggningen. I stället för att tydliggöra gränsdragningen skapar ju dessa andra imponerande

block bara en ökad förvirring kring hur en ev. gräns verkligen löper i det aktuella området. För att utgöra

gränsmonument ligger nog också blockformationen ovanligt lågt i terrängen. Från den röjda ytan sluttar

egentligen marken uppåt i alla riktningar. Det är alltså inte svårt att i närheten hitta betydligt mera

högtliggande platser, där ett gränsmonument skulle vara avsevärt mer synligt och uppmärksamhets -

tilldragande

Kanske måste vi således återgå till hypotesen att den märkliga blockhögen trots allt är ett boplatsskyltande

monument från sen stenålder. Den märkliga, röjda ytan och de spektakulära blocken runt omkring kan

också vara boplatsrelaterade liksom en skålformad grop framför monumentet.

Texten ovan är i till största delen hämtad från två olika kapitel (9 och 10) i min presentation

Stenmonumenten i Storvretabygden (finns upplagd för gratis läsning på yumpu.com).

Presentationen är från 2016. Och jag har sedan dess försökt undersöka de båda stenmonumentens

gränsrelatering lite närmare. Några kända bygdegränser har så vitt jag kunna bedöma aldrig

genomkorsat de områden där monumenten befinner sig. Det gör det troligt att det rör sig om

boplatsmarkerande monument i ett gammalt kultutlanskap från sen stenålder. Sedan kan det kanske

vara möjligt att monumentet utnyttjats som gränsmarkörer för senare skogsskiftesgränser uppdragna

under 1800-talet. Men det har med all sannolikhet inte skapats för att markera så beskedliga gränser

i landskapet.

På en del höglänta ställen där bergskrönen går i dagen tycks det homogena bergsytan ha splittrats upp så att

den idag består av ganska kaotiska - några enstaka gånger faktiskt ganska välarrangerade - blockhögar. Det

går antagligen att argumentera för att blockhögarna åstadkommits antingen av blinda naturkrafter eller av

stenhuggande människor. Mycket talar nog ändå för att vi tolkningsmässigt bör landa i ett mellanläge. Det

rör sig nog ofta om ett samarbetsprojekt, där människor utnyttjat och påverkat spontanbildade blockhögar

för sina speciella syften. Man kan ha använt blockhögarna som stentäkter för att hämta lämpliga block för

olika anläggningar. Kanske har de utnytjats som begravningsplatser eller kanske bara för att skylta för ett

inmutat territorium. Senare kan de ju ha utnyttjats som gränsmärken för olika bygdegränser, som dragits

fram genom landskapet. Någon förekomst av yngre stenhuggning i form av borrklyvning har jag dock inte

funnit i dess a krönplacerade blockhögar.

Det finns en del inslag i dessa blockhögar, som skulle kunna tolkas som klyvmärken/klyvskåror, stenkilar och

specialplacerade blockstycken för stabilisering eller för skyltning. Men fynden är oftast för sporadiska eller

för otydliga för att man ska kunna dra några mera långtgående slutsatser ang. förekomsten av mänsklig

stenhantering.

Det behövs åtskillig forskning ( inkluderande omfattande metodutveckling) innan vi med säkerhet kan

belägga förekomsten av mänsklig stenhantering i dessa krönplacerade blockhögar.

Lite efterskrift

Det finns en särskild anledning till att det här avsnittet om gammal kultursten på Fulleröhöjden fått ta ett

oproportionerligt stort utrymme i det här kapitlet. Jag har under ganska lång tid varit inställd på att försöka

arbeta fram en presentation, som enbart skulle handla om den vackra, spännande och spektakulära

kulturstenen i just det här området. Men jag har under senare tid blivit smärtsamt medveten om två saker:

dels att tiden obönhörligt och skoningslöst löper på - jag har med råge passerat 75-års -strecket och har

rimligtvis inte särskilt mycket av kulturstensinventerande arbete framför mig, särskilt inte i svårframkomlig

skogsmark. Och dels att man inte hela livet kommer att befinns sig på en inarbetad plats där man kunnat

ägna sig obehindrat åt sin fritidhobby. Helt nyligen har jag flyttat från Storvretabygden (efter att ha bott där

i 40-år) till Arvika. Att sammanställa ett särskilt verk om den gamla kulturstenen på Fulleröhöjden kommer

således kanske aldrig att förverkligas. Starkt medveten om detta har jag försökt kompensera genom att i ett

oproportionerligt stort avsnitt om den gamla kulturstenen i ett kapitel som egentligen borde fokusera på

det borrkluvna stenmaterialet. Till mitt försvar kan jag ju alltid hävda att den här presentationen är en

arbetsversion (alltså ingen färdig slutprodukt). I en arbetsversion behöver man kanske inte vara lika

nogräknad när det gäller att balansera olika typer av innehåll mot varandra. Om arbetsversionen någon

gång i framtiden skulle redigeras till en slutprodukt, så kan ju avsnittet om den gamla kulturstenen på

Fulleröhöjden bantas ned rejält - eller kanske lämnas som bilaga. Den dagen, den sorgen!

Ett vackert tuktat block i kanten av en bergrygg och med utsikt över en trolig bobotten längre ner. Blocket har en

rödbrun färg som avviker från den vanliga gråvita blockfloran. Blocket har splittats i i stora stående ”tårtbitar”.

Antagligen har det haft en boplatsskyltande funktion eller någon speciell funktion inom dåtidens (sen stenålder) kult.

Vackert losshugget blockflak uppställt mellan en röjd (trolig) bobottnen och blocket, som visas på föregående bild.

Samma stora blockflak sett ur en annan vinkel

Jag kan egentligen aldrig sluta att presentera bilder på det här märkliga och spännande blockskivan (eller stenbordet, om

man så vill). Märk också den röjda och lite nedsänkta markytan nedanför!

Vy nerifrån en trolig bobotten. I slänten ovanför står det vackra blockflaket uppställt och lite längre upp

tronar det vackra uppsplittade blocket. Så här på håll liknar blockskivan nästan ett reaplan på sin

startbana.

Jag tror inte att blockformationen på den här bilden är en spontan rest av en sentida stenhuggaraktivitet. Den har inte kommit till av en

slump utan har säkert medvetet skapats för att utgöra någon form av monument. Det kan då röra sig om tre olika typer av monument.

Det kan ha varit ett monument som sentida stenhuggare tillskapat för att skylta och synliggöra sin verksamhet. Det kan vara ett viktigt

gränsmonument mellan två större bygdeområden. Slutligen kan det vara ett monument som tillskapats av fångstfolket under sen

stenålder. Jag tycker att det sista tokningsförslaget är det mest sannolika. Stenåldersfolket i Storskogen och på den angränsande

Fulleröhöjden hade definitivt både redskap, färdigheter och motiv (religiösa eller territoriella/juridiska )för att kunna åstadkomma den

här typen av stenskapelser.

Ytterligare en bild på det mäktiga stenmonumentet med det högt upplagda och utskjutande skyltblocket.

Blockhögen med det imponerande djärvt upplagda toppblocket på kalhygget strax före skogskanten.

Märk att anläggningen är ett dubbelmonument med en ett stort tillhugget pyramidformat block i

nära anslutning. Ibland tänker jag att det här monumentet inte är riktigt färdigt. Kanske har man

ursprungligen tänkt sig att placera en toppsten också på pyramidblocket. Eller så har det nuvarande

toppblocket varit tänkt att placeras på pyramidblocket i stället. Men man har misslyckats med den

balansakten - och det är i så fall inte så konstigt.

Det mäktiga monumentet på lite längre håll

Toppblocket med sitt djärva upplägg fotat snett nerifrån

Det är inte ofta man här på Fulleröhödens kalhygge hittar ansamlngar av småskalig huggen sten. Men

här mellan två blockstycen ,uppställda framför stenmonumentet, hittar vi en sådan ansamling.

Stenmonumentet sett från den bakomliggande skogen. Framför monumentet finns en ganska stor stenfri (troligen röjd)

yta. Ytan har en en avlång fördjupning strax framför monumentet. Just i det här området har ingen stubbtäkt utförts.

Just stubbtäckt kan annars åstadkomma ganska stora gropar. Möjligen har gropen någon typ av koppling till det

bakomliggande monumentet. Men det skulle nog krävas en mindre utgrävningsinsats här för att få en klarare bild av

gropens funktion.

Bilden visar en blockhög, som bildats genom att ett stort homogent block utsatts för våld. Jag håller för sannolikt att det är mänsklig

stenhantering, som åstadkommit uppspräckningen av blocket. Äldre stenhuggning kan ju vara så gammal att vi inte kan utesluta att

det kunde finnas religiösa och magiska motiv bakom hanteringen av vissa block. Kanske har block styckats för att frigöra krafter eller

för att öppna en kommunikationsport för förfädernas andar - eller något i den stilen. Kanske är just bildens uppspräckta block ett

exempel på rituell huggning.

En del block här på Fulleröhöjden har ett innehåll som i vart fall påminner om vit marmor. Det är dock länge sedan bildens block

utsattes för någon hugginstas. Och de huggna ytorna - som en gång sannolikt lyste vita - har grånat betydligt.

Blocket på bilden måste rimligtvis ha utsatts för någon ytskada relativt nyligen. Och när ytlagret är

avskalat så kommer den vackra vita mormorfärgen fram. Ibland kan man faktiskt undra om inte en del

äldre stehuggning utfördes för att få fram nya ytor som lyste med skarpa klara färger. Hittar man rätt

block så går det alldeles utmärkt att ”måla” med stenhuggning.

I olika sammanhang (se exempelvis den på yumpu.com uppladde presentationen Konsten i den gamla kulturstenen,

2016. Del 1 (Kap. 1.1) har jag beskrivit en blockkategori, som jag benämner pyramidblock. De är ofta positionerade

ovanför troliga bobottnar och antagligen haft en boplatsskyltande funktion. Jag skulle tro att bildens block är en

variant på just pyramidblockstemat. Man kan tänka sig vilket intryck det här skyltblocket en gång gjort, när det

nyhugget dominerande omgivningen med sin lysande vita yta, som nu har grånat betydligt..

På bilden ser vi ett utsnitt av den spänannde kultstensfloran på Fulleröhöjden

llan man hittar ett område, där stenblocken varierar så mycket i färg som här på Fulleröslänten. Inte så sällan exponeras de i en

nyanser. Och färgskiftningarna är sällan stabila. De ändras nästan hela tiden i takt med förändringar i ljusinstrålningen.

Det är ganska vanligt att man under stenåldern utsmyckade sina blockarrangemang med något till färgen avvikande block. I just

den här blockmiljön där gråa och gråvita block dominerar tycks block som med rödaktiga nyanser vara särskilt eftertraktade.

Framför blockhögen i mitten finns en tydlig grop i marken. Kanske har man hämtat upp det rödaktiga blocket härifrån och givet

det en skyltposition ovanpå de andra blocken. Blockarrangemanget skulle kunna ha en gränsmarkerande funktion och ha

tillkommit först under de senaste 150 åren. Men det skulle också kunna vara flera tusen år äldre och utgöra skyltning för en

boplats. Nedanför finns en mycket tydlig svacka i marken, som kan ha fungerat som bobotten.

Bilden visar en trolig nedsänkt bobotten omgiven av högre områden med en stenflora, där

åtminstone några block har skyltkaraktär.

Högt över en blockfri jämn gräsyta på den kalhuggna Fullröslänten står det här vackra pyramidformade blocket. Det är svårt att

hitta en bild, som tydligare visar på pyramidblockets boplatsmarkerande funktion. Runt den låglänta troliga boplatsytan höjer sig

blockrika bergryggar. I den närmaste kanten av gräsytan finns också några gropar, som kan vara boplatsrelaterade.

Spännande block i spännande stenmiljö på Fulleröslänten. Med sin intressanta form (närmast en avhuggen

pyramid) skulle jag vilja skatta den högt på en 10-gradig skala över kulturstenstrovärdighet. Jag skulle ge den en

8:a - eller kanske t.o.m. en 9:a. Någonting tycks ha hänt med det tunna ytlagret på den sida som är vänd mot

kameran. Antingen har lagret så sakteliga vittrat bort eller också har det knackats bort.

Ytterligare ett block på Fulleröhöjden, där ytlagret till stor del avlägsnats på ena sidan. Se också nästa bild!

Närbilden visar tydligt att det yttre lagret, som delvis avlägsnats , består av kvarts. Den ojämna kanten visar

tydligt att kavsrtsbitar huggits bort från ytterlagret. Kanske har borthuggna vassa flisor använts till jaktredskap

Det är knappast troligt att den här ganska välavgränsade och välformade blockhögen enbart byggts av spontana naturkrafter. Det är

nog människor som haft huvudansvaret för det här byggnadsverket. Man anar t.o.m. ett medvetet placerat skyltblock högst upp. Flertalet

stora blockhögar i området är dock betydligt mer slarvigt och kaotiskt utformade och här har nog naturkrafterna stått för merparten av

stenklyvningsverksamheten. Men ofta anar man även här ett visst inslag av mänsklig stenhantering.

Man förbannar sin fotoutrustning för att den inte lyckas fånga den tydliga välvningen på den här högliknande

anläggningen. Fast egentligen borde man väl inse att det handlar om egen fototeknisk inkompetens. Man hittar flera

välvda runda anläggningar på Fulleröhöjden. Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska kalla dem blockhögar, rösen

eller högar. Det är nog en smaksak. Just den här anläggningen är särskilt intressant, eftersom den ligger nära en mycket

stort block med en stor branthuggen sida som vetter mot högen. På andra sidan om blocket finns ett ståtligt podieblocksarrangemang.

Alldeles bredvid stenmonmentet med det urskjutande toppblocket finns en arrangerad gles blockhög, som tycks

täcka en en mindre högbildning. Det är en svårtolkad stenplats. Men man tar nog inte helt fel om man påstår

att den troligen är både tidsmässigt och funktionellt kopplad till det närliggande stora stenmonumentet.

Längre upp i sluttningen skymtar vi den pyramidformade block (se pilen), som presenteras på s. 122 nedan. Det

går faktiskt att dra en rak linje från pyramidblocket över det stora stenmonumentet och fram till det ståtliga

podieblocksarrangemanget som presenteras nedan på s. 170-171. Hur denna ”stenlinje” närmare ska tolkas

vet jag inte. Men jag lämnar ett tolkningsförslag i Kap. 22. 3. 2. nedan.

Att stenformationen här faktiskt är ett medvetet format och arrangerat stenmonument är inte lätt att se i just den här

vinkeln. Det liknar mer en kaotisk blockhög. Se dock nästa bild!

När den troliga exponeringssidan fotas så avslöjas i stället en ganska välarrangerad stenplats med ett huvudblock

som påminner om pyramidblocken men som i stället har en långsträckt spetsig ås., som ger blocket en husliknande

form. Från den här stenplatsen går det att dra en rak linje , som löper över den avhuggna konen, podieblocket som

består av en balanserande stenskiva och ner till en nedsänkt ovalformad markyta mellan två bergryggar.

Stenplatsernas linjeplacering är nog ingen slump. Men den har knappast någonting att göra med bygdegränser - i

vart fall inte som vi känner dem från äldre kartor och dokument. Möjligen kan det finnas en koppling till tidigare

bygdegränser som kan ha haft andra sträckningar. Men det skulle också kunna förhålla sig så att de linjeplacerade

stenplatsena tillkommit redan under sen stenålder.

Det är ovanligt med rundhuggna stenmonument på Fulleröhöjden och även i övriga Storvretabygden. Förutom just det här

blocket är det, så vitt jag känner till, bara ”den avhuggna konen” (se s. 90 ovan) som erhållit en rund form

Vacker pyramidformat block på den kalhuggna Fulleröhöjden. Huggytan, som här är vänd mot kameran, har en

vacker rödaktig färgton som avviker tydligt från den övriga gråmurriga blockytan

Ytterligare en bild på samma vackra pyramidblock

Vackert block med vacker färgskiftning i den huggna ytan. Den här typen av plock, där samtliga sidor avsmalnar i en

gemensam toppspets brukar jag benämna för pyramidblock. De står ofta vid röjda ytor (ibland ovalformigt nedsänkta

i marken). Min hypotes är att de tillhör en riktigt gammal kulturstenstyp som skyltat för boplatser i skogsmarken

under sen stenålder. Huggjacket i pyramidplockets sida kan vara en medveten markering. Just det här pyramidblocket

är placerat strax ovanför stenmonumentet med överhangsblock, som presenterades i Avsnitt 2.2. ovan.

6 april 2020

Vacker huggen ”stenstubbe” på Fulleröhöjden. Inhuggningar på olika ställen har lockat fram en vacker röd

färg i stenmaterialet.

6 april 2020

Från gavelsidan ser den här gulvita blockformationen ut som ett pyramidblock. Men när man betraktar samma

formation från sidan så upptäcker man att den har en långsträckt spetsig takås. Formässigt påminner den om ett litet

hus med brantsluttande taksidor. Jag brukar därför ibland benämna den här huggna blockformen för husblock

Det finns ett antal välhuggna liggande stenkolosser med platthugget tak och vinkelräta hörn av den modell som bilden visar

på Fulleröhöjden. Det är knappast troligt att de tillkommit enbart genom naturkrafternas nyckfulla stenhuggnings-arbete.

Troligare är att de utsatts för mänskliga stenhuggningsinsatser för att få just den här formen. De kan ha utformats för att

skylta för ett boplatsområde för flera tusen år sedan - eller möjligen haft någon annan viktig funktion inom boplatsområdet.

Vacker stenformation som tycks ha kluvits på längden. På båda sidor finns flankerande och skyltande block. En

sådan här formation ska man helst fotografera en mulen dag, då det röda inslaget i de huggna stenytorna mörknar

och kontrasterar starkt de övriga mer gråstensmurriga blocken.

Här ser vi ett av de block, som flankerar den långsträckta kluvna formationen. Blocket verkar medvetet

uppställt.

Möjligen uppställt (uppallat ) block på hög bergknalle på Fulleröhöjden.

16 april 2020

I norra delen av Fulleröhöjden ner mot dagens fältlandskap hittar man mer tydliga höganläggningar, som kanske

antyder att vi nåt ner i bronsåderns kulturlandskap. Just den här högen pryds av ett stort branthugget huggkubbblock

Block, där traditionell stenhuggning bedrivits. Borthuggna stenstycken ligger spridda på marken framför.

Sannolikt rör det sig om någon form av skyltning.

På långt håll ser det här blocket mycket imponerande ut där det avtecknar sig mot en rasbrant högt uppe på en

bergsknalle på Fulleröhöjden. På närmare håll ser det inte lika imponerande ut - mera som ett blockstycke som

naturkrafterna slitit loss och utan större omsorg placerat just här. Men tittar man in i mörkret under blocket så

avtecknar sig faktiskt ett ganska stort runt block, som det större trekantiga blocket står uppallat på. Se pilen på bilden

och de närmast efterföljande bilderna!

Närbild på den understen, som det stora trekantiga blocket står uppallat på. Jag tror att det rör sig om en medveten

mänsklig uppallning och inget slumpmässigt verk av blinda naturkrafter. Men det är naturligtvis inget som är helt

säkerställt.

Ytterligare en bild på uppallningen av det stora trekantiga blocket på höjden. Understenen ser ut att vara

mycket medvetet placerad på den släta berghällen för att ge blocket en förstärkt skyltkaraktär.

Förmodligen ett medvetet arrangerat storblockigt skyltarrangemang på Fulleröhöjden. Två mindre block flankerar den

större blockformationen, som har en tydlig lodrät klyvspricka. Inne i kluvsprickan (se också nästa bild) sitter ett inslaget

mindre blockstycke. Märk också den avvikande och vackra färgen på formationens högra sida.

Närbild på den inslagna stenen i klyvspricka. Svårt att uttala sig om den inslagna stenens exakta funktion. Klyvsten,

drivsten, låssten eller signalsten? Stenen har säkerligen inte hamnat i sprickan av en slump. Man hittar åtskilliga

blockformationer med inslagna stenar i klyvsprickor här på Fulleröhöjden – och även på andra platser i

Storvretabygden. Se mera om inslagna stenar i Kap. 13. 4. nedan!

25 april 2020

På en lite väld kulle på Fulleröhöjden hittar vi den här vackra stenplatsen, som sannolikt är arrangerad. Den

mellersta stenen (bakom stubben) är mycket medvetet placerad i mellanrummet mellan två andra block. Märk

också den rödtonade huggsidan på det större blocket. Det finns mängder av mindre, välvda kullar med

blockdekoration här på Fulleröhöjden. Jag vet inte hur de exakt ska tolkas. Men att det rör sig om gammal

kultursten kan knappast betvivlas.

25 april 2020

Ytterligare en bild på den vackra stenplatsen.

Strax ovanför det nyupptäcka klyvplatsområdet med borrat stenmaterial, som presenteras i avsnitt 2.5.1. (se nedan)

upptäckte jag en stensträng (ca 30 meter lång). Ett större block delar muren i två halvor. Någon borrkluven sten finns

inte i stensträngen. Troligen är den betydligt äldre än de borrade klyvplatserna nedanför. Någon funktion att skilja

åkermark från betesmark har den med största sannolikhet inte haft, eftersom här aldrig funnits någon odlad mark.

Snarare har det nog rört sig om en symboliskt avskiljande mursträckning - kanske i ett sakralt samanhang.

Stenmuren fortsätter på andra sidan om de större block, som delar den i två halvor.

Det finns flera blockgravsliknande anläggningar av olika storlekar och former på den kalhuggna Fulleröslänten. Det här är

en av de tydligaste och mest välarrangerade. De lösa blockstyckena har antagligen huggits loss från det block, som i

reducerad form fortfarande står kvar och skyltar för platsen. De flackt utlagda blockstyckena utgör möjligen en

stentäckning över en gravgömma.

Ytterligare en blockgravsliknande struktur på den kalhuggna Fullröslänten.

Ännu en märklig blockgravsliknade plats. Att stenhuggning av äldre modell någon gång har bedrivits här får nog

anses vara bevisat. Men vad själva huggningen haft för funktion vet vi inte. Att det rör sig om skyltning för och

täckning över en grav är förstås bara en hypotes.

Det finns mängder av slarviga – men ända avgränsade och till viss del arrangerade - blockhögar här på Fulleröhöjden.

Antagligen har de tillkommit genom att större block splittrats upp i mindre bitar. Också den här blockhögen – liksom så

många andra – tycks vila på en underliggande hög.

Lite avsides från en stor blocksamling på ett högt bergskrön hittar vi det här vackra blocket. Det verkar uppställt på

några mindre understenar. Det skulle rent av kunna platsa in bland podieblocksarrangemangen, som beskrivs nedan i

Avsnitt 2.3. Här uppifrån ser man tydligt hur uppväxande sly tätnar alltmer och snart kommer att skymma all utsikt.

Det är en tråkig utveckling som markägarna borde stävja. Ett så här spännande och spektakulärt stenlandskap borde

naturligtvis hållas öppet och tillgängligt för en intresserad allmänhet.

Bilden visar ett jätteblock på Fulleröns kalhygge. Den branthuggna sidan påminner om motsvarande på jätteblocket i

Fulleröskogen (se Avsnitt 2.4). Den påminner också om den branthuggna väggen på den stora klippan i kanten av

naturreservatet Fullerö Backar, som bevisligen varit ett krosstensbrott. Men det är nog tveksamt om just det här blocket

utnyttjats som krosstensbrott. Huggningen här kan vara betydligt äldre och ha helt andra syften. På andra sidan om

blocket finns ett vackert podieblocksarrangemang av lite ovanlig form. (Se bilder på s. 156-157 nedan).

Nedanför den stora branthuggna sidan av blocket finns en intressant stenpackning, som förefaller medvetet anlagd.

Lite längre till höger (utanför bild) finns den välvda blockhög som presenterades på s. 115 ovan.

Bilden visar en av de högt belägna krönplacerade blockhögarna på Fulleröhöjdens kalhygge.

Vissa block kan vara placerade i blockhög på ett sätt som ger dem en ganska tydlig skyltkaraktär.

Det avlånga smala blockstycket som sitter fast mellan två större blockstycken har möjligen placerats har för att ha

en stabiliserande funktion.

Man kan tolka den lodräta skåran i blocket som en klyvningsskåra. Men det är långt ifrån säkert. Och kanske är den

kilformade stenen i sprickan till höger (också markerad med pil) en klyvkil. Men inte heller detta kan man vara säker på.

Välformat block placerat på en understen i en krönplacerad blockhög. I nederkanten finns en inbuktning

(se pilen), som skulle kunna vara ett klyvmärke.

Det ev. klyvmärket i närbild

2.3. Podieblocken på Fulleröhöjden

Vi avslutar vår framställning om äldre (oborrad) kultursten på den kalhuggna Fulleröslänten med att i ett avsnitt visa

några exempel på en speciell kulturstenstyp: podieblocken.

Det handlar om skyltblock som fått en förstärkt skylteffekt genom att läggas upp på en stenhäll eller på ett

fundament av flera blockstycken. Många av dessa kulturstensarrangemang är mycket vackra och skulle förtjäna en

plats i en kommande konsthistoriskt verk över forntida stenkonst - när nu någon känner sig manad att ge sig i kast

med en så svår och utmanande uppgift.

Podieblocken är inte lätta att tidsbestämma. Kulturstenstypen är nog lite arketypisk i den meningen att den lätt

kommit till användning , när människor velat skylta för något viktigt i skog och mark vare sig det handlat om

stenålder eller tidig bronsålder eller om en period som bara ligger ett eller ett par sekler bort från vår egen tid.

Utifrån det skyltningsbehov som finns och utifrån det stenmaterial som finns till hands genererar den mänskliga

hjärnan designen till den här podieblocksformen om och om igen utan att någon överförande tradition behöver

finnas med. Den här enkla och lättbyggda formen kräver för sin realisering inga impulser vare sig från en samtida

omvärld av kultursten eller från tidigare generationers stenkonstruktioner. De befintliga podieblocksarrangemangen

här på den höglänta Fulleröslänten kan således likaväl höra till den sena stenålderns boplatsmarkering

som till 800-talets gränsmarkerande aktiviteter i skiftesreformernas spår - eller till någon annan epok

däremellan. Eller de skulle kunna höra till flera epoker, eftersom de mycket väl kan ha återanvänts i

gränsmarkerande syfte.

På Fulleröhöjden är dock podieblocken ofta kopplade till äldre kulturstensområden med stora och spektakulärt

formade block, gammal stenhuggning, stora märkliga blockhögar , stenröjda ytor och ovalformade nedsänkningar i

marken (bobottnar?). Den kopplingen får mig att tro att merparten av dessa podieblocksarrangemang är mycket

gamla och kanske rent av går tillbaka till sen stenålder. Det hindrar förstås inte att de långt senare kan ha återanvänts

för andra skyltsyften.

Vi skulle kunna fördjupa oss mycket mer i de spännande och konstfulla podieblocken och förstås även i

andra äldre kulturstenstyper här på Fulleröhöjden. Men risken blir då stor att vi alldeles tappar

klyvplatserna med borrkluvet stenmaterial ur sikte. Och det var ändå för deras räkning som den här

presentationen planerades. Så vi får fortsättningsvis försöka hålla igen på exponeringen av den gamla

oborrade kulturstenen även om vi först också måste ta oss igenom en rad intressanta äldre kulturstesfynd

i den angränsande Fulleröskogen, som inte (i alla fall inte ännu) utsatts för kalhuggning. Se Avsnitt

2.4. nedan!

Vackert lite rundat podieblock upplagt på tillhuggen stenhäll som fått tjänstgöra som podium för det skyltande

podieblocket. Arrangemanget gör sig särskilt bra mot det stora blocket i bakgrunden. Podieblocken står sällan

ensamma i terrängen. De anknyter oftast rumsligt till ett större block tillformat genom äldre stenhuggning eller

någon annan spektakulär kulturstensplats, exempelvis ett skapat stenmonument eller en anlagd blockhög.

Inte så långt från podieblocket på föregående sida hittar vi ytterligare ett podieblocksarrangemang. Ett block har

kluvits i två delar. Och delarna har lagt upp på ett avlångt, tillhugget fundament. Till höger om blocket skymtar det

jätteblock med branthuggen framsida, som beskrevs på s. 145 – 146 ovan.

16 april 2020

Samma podieblock, som på föregående bild, fotograferat på lite närmare håll.

Spännande block på Fulleröslänten nära skogskanten. Uppställningsmässigt är det en blandning mellan

podieställning och skrevuppallning. Blocket har definitivt en skyltande och kommunicerande attityd. Sedan

är det inte lätt att klara ut vad blocket mer specifikt vill kommunicera.

30 april 2020

Jag tvekande en stund innan jag bestämde mig för att betrakta den här stenplatsen som ett podieblocksarrangemang.

Här har inget block lyfts upp på ett stenpodium. Podiieplock och fundament har

i stället huggits ut ur ett och samma block. En spännande lösning, som också är mycket tlltalande för

ögat. Den vackra stenfärgen bidrar naturligtvis till att ge arrangemanget ett förhöjt skyltvärde.

Samma podieblock fotograferat ur en lite annorlunda vinkel

Större blockstycke som ställts lutande på ett fundament av mindre blockstycken.

25 april 2020

Vackert podieblocksarrangemang, där ett losshugget blockstycke ställts ovanpå andra blockstycken.

Ytterligare ett podieblock, som ligger på ett släthugget lutande fundament. Ett mindre block har ställts

nedanför som bromskloss för att blocket inte ska glida av sitt fundament.

En del podieblock har mycket djärvt placerats på sina fundament utan några som helst säkerhetsmarginaler. Man

får nästan känslan av att den som tillskapat skyltplatsen med flit velat utmana tyngdlagen.

Spännande podieblockslösning, där ett block ställts på den avsmalnande slutdelen av en stor platthuggen stenhäll.

Block upplagt på en som det tycks huggen stenhäll.

Vacker och färggrann sten upplagd på ett mindre block på Fulleröhöjdens kalhygge. Det är inte helt ovanligt att upplagda

stenar har en iögonfallande färg, som ytterligare ökar platsens skyltvärde.

En stor stensugga med vackert huggen sida har delvis ställts upp på några block på ett krönet av en en höjd på den

kalhuggna Fulleröslänten. Det nog en smaksak om man ska benämna den här typen av upplägg som en podieläggning

eller en uppallning.

I den här vinkeln blir blockarrangemangets skyltkaraktär än tydligare.

Bilden visar det förmodligen vackraste och konstfullaste podieblocksarrangemanget inte bara på Fulleröslänten utan i hela

Storvretabygden. Särskilt imponerad är man över den skickligt huggna stenhäll som bildar fundamentet för det stora

podieblocket. Liksom de flesta andra podieblock på Fulleröhöjden är det här blocket rumsligt kopplat till annan spektakulär

kultursten. Vid pilen något 100-tal meter bort befinner sig det stora stenmonumentet med den överskjutande

överliggaren, som beskrevs i föregående avsnitt (se exempelvis s.95).

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden (samma

blockarrangemang, som på föregående bild).

Vacker podieblocksarrangemang uppställt i ett lägre parti av Fulleröslänten. Arrangemanget är

unikt så tillvida att podieblocket består av en välformad (något kilformad) stenskiva uppställd på

ett underliggande fundament och uppstöttad av en bakomliggande blockhög. Den säregna

formtypen antyder möjligen att arrangemanget hör till ett yngre kulturstensskikt än flertalet andra

podieblock på Fulleröhöjden. Men det är långt ifrån säkert.

Ytterligare en bild på samma podieblocksarrangemang. I närheten finns en stor blockhög (se s. 114 ovan), som är

ovanligt välformad och tydligt avgränsad. Sannolikt har blockhögen åtminstone till en del utformats av människor.

Kanske har den vackra stenskivan hämtats från den närliggande blockhögen.

Den här välbalanserade stenskivan har vi tidigare stiftat bekantskap med när vi i föregående avsnitt beskrev kultursten i

närheten av den avhuggna konen. Här syns det tydligt att stenskivan är placerad på en understen. Det finns egentligen

ingenting som hindrar att vi betraktar uppställningen som ett podieblockarrangemang - i så fall nog det märkligaste som jag

stiftat bekantskap med i Storvretabygden.

På den här lutande stenhällen har flera block i olika storlek och färg placerats. Podieblocksarrangemanget står på en

höjd, som sluttar ganska brant ner mot ett lägre område.

I sluttningen ner mot Fullerö Hage står ett block uppställt i skyltposition på en, som det tycks, planhuggen stenhäll.

Även om själva stenhällen inte är upphöjd så kan det ändå betraktas som ett podieblock, eftersom det står på

kanten till en mindre bergsbrant. Just det här podieblocket är särskilt intressant, eftersom det längst ner på den

plana och vertikala sidan uppvisar två tydliga huggmärken. Det rör sig om klyvhål som upptagits med någon

annan form av verktyg än järnborr. Det är möjligt att att klyvjacken här är flera tusen år äldre än de klyvborrännor

som vi hittade högre upp i sluttningen.

Vi ska behandla gammal kultursten i Fulleröskogen mer ingående i nästa avsnitt. Men ett par podieblocksarrangemang

kan vi bjuda på redan här. Bilden visar en stenplats där ett större block troligen styckats i mindre

stycken genom äldre stenhuggning och där ett podieblock ställts upp på en understen.

Bilden visar en del av det stora stenmonument i Fulleröskogen, som beskrivs närmare i nästa avsnitt. Man skulle kunna betrakta just

den här delen av monumentet som ett podieblocksarrangemang - antingen som ett äkta sådant, där övre blocket är upplagt på det

undre eller ett falskt sådant, där det övre blockstycket bara huggits loss från det undre.

2.4. Stenhuggning och äldre kultursten - men inga borrännor -

i Fulleröskogen bakom kalhygget

Den rikliga kulturstensförekomsten på på kalhygget gör inte halt vid skogskanten. Det gamla kulturstensskiktet

fortsätter in i den bakomliggande skogen. Vid flera tillfällen har jag vandrat genom skogen bakom kalhygget och

dokumenterat gammal kultursten. Nedan redovisar jag en del av de kulturstensfynd, som jag stött på. Bl.a. har

jag konstaterat äldre stenhuggning i ett stort block, som fått en stor del av sin blockmassa borthuggen. Det är

svårt att förstå vad stenhuggningen här gått ut på. Det ligger mycket blockstycken på marken runt omkring. Och det

är svårt att säga om något borthugget stenmaterial tagits från platsen. I de vertikalt uppspräckta kvarstående

blockväggarna sitter mindre stenstycken inslagna. Om dessa stycken använts som stenkilar eller för att stabilisera

väggarna - eller för något annat syfte - undandrar sig min bedömning. Inledningsvis bör också den imponerande

pyramidblocket omnämnas. Det är det mest storslagna av alla pyramidblock i Storvretabygden - åtminstone av

dem jag känner till. Pyramidblocken tillhör den boplatsskyltande blockfloran under sen stenålder. Här i

pyramidblockets absoluta närhet hittar vi ingen trolig boplats. Knappt ett hundratal meter härifrån (mot Fullerö

Hage) stöter vi dock på ett troligt boplatsområde med en tydlig nedsänkning i marken och med en mycket

spektakulär omgivande skyltblocksflora. Boplatsområdet finns närmare beskrivet i min presentation Konsten i den

gamla kulturstenen, 2016. (Del 1, Avsnitt 1.2.1.). Presentationen finns uppladdad för gratis läsning på yumpu.com.

Fulleröskogen rymmer dessutom Storvretabygdens kanske mäktigaste stenmonument. Det skulle dock föra

alldeles för långt att beskriva spektakulära och svårtolkade monumentet här. Jag skickar endast med några bilder

på det märkliga monumentet. Den intresserade läsaren hänvisas till min presentation Stenmonumenten i

Storvetabygden, 2016 (kap. 11) , som också finns uppladdad för gratis läsning på yumpu.com. Min huvudtolkning

är att det rör sig om ett boplatsskyltande monument från senare delen av stenåldern. Så vitt känt löper inga

bygdegränser igenom just det här området, så något bygdegränsskyltande monument är det knappast fråga om.

Men skulle det visa sig att en minde skiftesgräns löper förbi här så är det möjligt (t.o.m. troligt) att man återanvänt

det ståtliga monumentet i gränsskyltande syfte. Men man bygger naturligtvis inte en så här gigantisk stenplats

enbart för att markera en liten obetydlig skiftesgräns. Och någon husbehovshuggning rör det sig definitivt inte om.

Det märks att huggplanen redan från början har utformats för att åstadkomma ett spektakulärt monument.

Man kan vara säker på att det här stora blocket i Fulleröskogen inte ursprungligen haft den här formen. Ungefär en

fjärdedel av blockvolymen har huggits bort och lämnat en gapande tomrum.

Bilden visar en av blockets (samma som på föregående bild) uppspräckta blocksidor. I sprickan till höger, ser vi längst upp

en inslagen sten. Märk också det märkliga vågmönstret längs ner på den uppsplittrade blockväggen. Om företeelsen hör

till geologi eller arkeologi kan jag inte bedöma.

I Fulleröskogen bakom kalhygget står den mest imponerande pyramidblock, som jag någonsin träffat på.

Pyramid block utgör en standardskyltning för boplatser under sen stenålder.

Den stora stenpyramidens baksida är inte lika spektakulär. Och här finns en hel del rester efter den stenhuggning,

som utförts.

Märkligt sönderstyckat block, som nog vittnar om att omfattande stenhuggning här bedrivits. Jag vågar mig inte på

att datera den här klyvplatsen. Några spår efter klyvborrännor finns det dock inte här, vilket öppnar för möjligheten

att klyvplatsen kan ha en mycket hög ålder.

Där Fulleröskogen övergår i det utanförliggande kalhygget står en ganska välhuggen blockskiva uppställd på

några understenar framför ett större block. Att det rör sig om mänsklig stenhantering kan vi vara helt säkra på.

På en tio-gradig skala för dömning av kulturstenstrovärdighet skulle den här stenplatsen hamna i topp och få en

10:a. Men det är inte helt lätt att veta om det rör sig om en relativt sentida gränsmarkering eller om flera tusen

år gammal kultursten. Gränsmärken för sentida skogsskiftesgränser (1800-tal) följer inte alltid regelboken.

Ett litet vackert stenmonument i skogspartiet innanför kalhygget. Större block kombinera ofta med mindre framförlagda block

eller med en eller flera större fyrkantiga eller rundade stenbumlingar - eller rent av med en liten oansenlig stenflisa. Upplägget

med en välhuggen ovalformad solitär framför ett större block är mycket ovanlig. Det lilla upprättstående blocket har antagligen

huggits loss från det större blocket, eftersom det uppvisar samma färgdräkt

Äldre stenhuggning i form av en stensoffa eller kanske rent av en stentron inne i Fulleröskogen

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. I en viss

vinkel set det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det är inte lätt att veta om

det övre blocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen varit ganska vanligt att block huggits

loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda.

Från en annan fotovinkel ser man tydligt att det stora och en gång homogena blocket kluvits i två delar. Högst upp finns en

placerad överliggare som binder ihop de två blockdelarna.

I den här fotovinkeln ser man tydligare stenmonumentets uppstyckning i två närstående

delar.

Här ser man tydligt hur överliggaren, som balanserar på den mindre blockdelens topp, överbryggar glipan och når kontakt

med den större blockdelen.

I en viss vinkel påminner Storskogsmonumentet faktiskt om Stonehenge

- med block upplagda på stenpelare. Det påminner förstås än mer om det nästan lika

imponerande stenmonumentet med den djärvt framskjutande överliggaren ute på den

kalhuggna Fulleröslänten ( se s. 95). Kanske har de båda stenmonumenten en hel del

gemensamt - både funktionellt och tidsmässigt.

Bilden visar en av flera stenplatser i närområdet där äldre traditionell stenhuggning använts. Ingen av dessa klyvplatser har dock någon

tydlig skyltkaraktär. I bakgrunden skymtar stenmonumentet (se pilen). Just i den här vinkeln ser det faktiskt ut som det skulle finans

någon form av höganläggning framför monumentet. Svårtolkat! Platsen behöver förstås undersökas närmare.

Också den här kullen bara något 100-tal meter längre bort skulle kunna vara en anlagd kulle - med ett stort huggkubbformat

skyltblock. Flera liknande högbildningar finns i närheten. Det är troligt att arkeologer här skulle kunna göra flera spännande fynd.

Bilden visar ett jätteblock i Fulleröskogen som utsatts för stenhuggning så att en stor slät klyvsida bildats. Några

spår efter borrännor, som skulle tyda på borrklyvning eller sprängning, finns inte här. Huggytan liknar den stora

lodräta yta som bildats vid det dokumenterade krosstensbrottet i kanten av naturreservatet Fullerö backar. Från det

här huggna jätteblocket är det inte särskilt långt till järnvägen som förbinder Uppsala och Storvreta. Kanske har

man hämtat krossten här för uppbyggnad av järnvägsbanken på 1870-talet. Men det är långt ifrån säkert.

Huggningen skulle nog kunna var flera tusen år äldre. Märk också likheterna med det branthuggna jätteblocket på

Fulleröhöjdens kalhygge (se s. 145 i Kap. 2.2. ovan).

Inte så sällan kan man i Fulleröskogen inne bland stora block hitta ganska välarrangerade små blockhögar. Vilken

funktion de haft känner jag inte närmare till.

Vacker fridfull stenplats i Fulleröskogen. Jag misstänker att det är människor och inte blinda naturkrafter som ordnat

skyltningen här. Det finns mängder av liknande stenplatser i Storvretabygden där ett mindre och plattare block skyltar

tillsammans med ett större huggkubbsformat block och där terrängen utgörs av en svagt väld kulle - ofta med en flack

blockhögsbildning. Men skulle vi börja registrera den här typen av kulturlämningar i skogsmarken så skulle det bara

smälla till och Fornsök-kartan skulle i ett nafs bli helt nedlusad.

Ibland handlar skyltningen inte bara om en variation i blockstorlek. Också block av olika former placeras

tillsammans (förmodligen medvetet) i olika skyltarrangemang. På den här stenplatsen i Fulleröskogen har ett block

av fyrkantig form placerats för att kontrastera mot det närstånde blocket, som har en pyramidform.

2.5. Nyupptäckta klyvplatser i elfte timmen - och några avskedspresenter

Under de sista veckorna före min flytt till Arvika, våren 2020, kammade jag ytterligare en gång igenom

Fulleröhöjden (mellan Fulleröhage och Fullerö Park för att hitta ev. tidigare missade borrade klyvplatser. Jag

hittade då ytterligare ett 10-tal borrade klyvplatser längst i väster - och ganska nära den präktiga borrkluvna

stenstol, som jag tidigare beskrivit ( se s. 72). Min tidigare bedömning att Fulleröhöjden trots sin blockrika

terräng är mycket fattig på borrade klyvplatser måste således något revideras. Men fortfarande gäller att

det borrkluvna sten materialet bara är en bråkdel av den stenvolym i området som utsatts för äldre

stenhuggning.

Den nyligen påträffade klyvplatsområdet gav också ett rejält tillskott vad gäller fynd av intakta, kvarsittande

Järnkilar. Inte mindre än två nya fynd av intakta järnkilar gjordes inom ett avgränsat klyvplatsområde som

omfattar endast ett 10-tal klyvplatser. En enda dags inventeringsarbete fördubblade faktiskt det antal

intakta kvarsittande järnkilar, som jag lyckats hitta under de 8 år som jag efterforskat borrkluvet

stenmaterial i Storvretabygden. När fynden är ytterst sällsynta så kan förstås några slumpfynd förändra

statistiken riktigt ordentligt.

I Del 1 (Kap. 22.4) av detta arbete har jag redan beskrivit den järnkil, som jag hittade i Skogspartiet väster

om Norrbo (och norr om Fullerö Hage) under samma tidsperiod. Det rörde sig då om ett lösfynd liggande

dolt i mossan på översidan av ett block. Jag beslöt mig då för att betrakta lösfyndet som en avskedgåva till

mig från skogspartiet, vars kulturstensflora jag ganska ingående beskrivit i flera olika presentationer under

ganska många år. Även om de nyligen upphittade järnkilarna här på Fulleröhöjden inte är några lösfynd,

som jag skulle kunna ta med mig, så vill jag gärna betrakta också dessa som en avskedsgåva Jag tycker

faktiskt att jag gjort mig förtjänt av en avskedspresent eftersom jag under årens lopp lagt ner ganska

mycket arbete på att beskriva såväl yngre som äldre kultursten här på Fulleröhöjden.

Några dagar senare kom också den äldre stenhuggningen på Fulleröhöjden med en alldeles egen

avskedspresent till mig. I ett mycket stort block, som utsatts för omfattande stenhuggning med endast

traditionell stenhuggning, hittade jag i en bred genomgående klyvspricka en stor välformad stenkil.

Stenar som sitter inslagna i klyvsprickor kan ha flera olika funktioner. Och det rör sig nig sällan om äkta

kilstenar. Men just den här stenen har en form, som antyder att det faktiskt skulle kunna röra sig om en äkta

klyvsten. Jag tackar för den!

Nedan beskriver jag den stora borrade blockklyvplatsen med textkommenterande bilder. Och i anslutning

redovisar jag också kortfattat övriga nyupptäckta klyvplatser i den närmaste omgivningen och även den

oborrade storslagna klyvplatsen med den imponerande kvarsittande stenkilen.

2.5.1. Den större borrade klyvplatsen inom det nyfunna klyvplatsområdet

Den större borrade klyvplatsen i det nyupptäckta klyvplatsområdet förtjänar särskild uppmärksamhet - inte bara

för den imponerande storleken. Trots det rikliga inslagen av borrklyvning så finns också ett markant inslag av

äldre stenhuggning. Grovhuggning (upptagning av större och genomgående klyvsprickor) tycks ha skett på

traditionellt sätt. Avsaknade av borrade klyvborrännor och inslagningen av mindre stenastycken i klyvsprickorna

vittnar om detta. Finhuggningen av de enskilda blockbitarna tycks dock ha skett med borrteknik. Frihuggning av

några större blockklossar på klyvplatsens tak har skett med hjälp av radklyvningsmetoden, där flera grunda

klyvborrhål anlagts i rad.

Jag har svårt att bestämma mig för om det handlar om två olika stenhuggningsvågor eller om äldre och yngre

stenhuggning har samsats inom ett och samma stenhuggningsprojekt. På klyvplatsen finns dessutom ett par

uppallade stensuggor och ett välformat upprättstående och upptill avsmalnande block, som ger associationer till

arrangerade neolitiska stenplatser. Man kan således inte helt utesluta att det kanske rent av är tre olika

stenhuggningsvågor som dragit fram över den här stenplatsen. Och kanske har den första inte haft någonting

med profan stenhuggning att göra utan i stället vara relaterad till skyltning för en viktig sakral stenplats. Det

händer då och då att man stöter på klyvplatser där stenhuggningstekniker och blockens formspråk skapar

förvirring, eftersom de pekar mot helt olika tidsperioder. Det här är definitivt en sådan plats.

På den här sidan av det stora blocket är det bara den övre våningen, som tycks ha bearbetats med borrteknik. Det

kvarstående blockklossarna på toppen visar spår både av radklyvning och enkelhålsklyvning. De stora klyvsprickorna

som löper genom blocket både lodrät och vågrätt tycks dock genomgående ha upptagits med traditionell stenhuggningsteknik.

Boränna efter enkelhålsklyvning på framhugget toppblock på den stora borrade stenhuggningsplatsen. Den smala

borrännan indikerar att borret haft relativt liten diameter.. Det kan möjligen tyda på att borrklyvningen här har en hög

ålder.

Ögat har svårt att identifiera de radsatta grunda klyvborrännorna i klyvsprickan uppe på toppen av blocket. Men

taktilt (med pekfingret) känns de mycket tydligt.

Enkelhålsklyvning med lite större borrdiameter på ett annat ställe på den stora klyvplatsen.

Borrkluvet blockstycke på baksidan av den stora klyvplatsen

Klyvborränna på ytterligare ett blockstycke på samma klyvplats

Stort borthugget blockstycke vid den stora klyvplatsen, vilket uppvisar extremt grunda klyvborrännor.

Borrännornas längd är bara ett par cm. Det är svårt att förstå att borrklyvningen här kan ha varit särskilt effektiv

med så extremt grunda klyvborrhål.

På den stora klyvplatsen finns en borrklyvning, som av någon anledning inte fullföljts. I klyvhålet längst

bort i bild skymtar vi en intakt kvarsittande järnkil (se också nästa bild !).

Det var mycket vanligt att kilningsmomentet effektiviserades genom att järnkilen fick utöva tryck mot i

klyvborrhålet nedsatta sidbleck. Just den här typen av sidbleck har jag dock inte sett tidigare. Det ser nästan

ut som om man använt sig av en gammal hästsko.

De större genomgående klyvsprickorna har upptagits med hjälp av äldre stenhuggningsteknik. I klyvsprickorna sitter

ofta stenar inslagna. Det kan röra sig om kilstenar. Men oftast handlar det nog om stenar, som använts för att utvidga

redan befintliga sprickor eller för att låsa sprickorna, så att e inte slöt sig på nytt. Det kan också vara fråga om stenar

för att stabilisera blockväggarna inför fortsatt stenhuggning. I just den här klyvsprickan ser vi två inslagna stenar på

samma höjdnivå.

Inslagen sten i vertikal klyvspricka i en av klyvplatsens yttre blockväggar.

Intressant och spektakulär stensugga (huggen med traditionell stenhuggningsteknik) placerad mitt i klyvplatsen.

Stensuggan har onekligen skyltkaraktär och tillhör möjligen ett mycket gammalt kulturstensskikt.

Ytterligare en huggen stensugga med slarvig uppallning på klyvplatsen.

Ett välformat block, som avsmalnar uppåt till en spets, står placrad i kanten av

den stora klyvplatsen. Blocket hör möjligen till ett tidigare kulturstenskickt och har

överlevt senare stenhuggningsinsatser.

2.5.2. Övriga borrade klyvplatser inom det nyupptäckta klyvplatsområdet.

De mindre borrade klyvplatserna ligger alla samlade i ett ganska begränsat område framför den stora borrade

klyvplatsen, som beskrevs i föregående avsnitt. Trots att de ligger mycket nära varandra har de ofta tydliga

särskiljande karaktärsdrag. Några ser ut som ordinära stentäkter, där sten huggits fram och fraktats bort. Andra

däremot har bara utsatts för klyvning - utan att någon sten avhämtats. Några har enbart utsatts för enkelhålsklyvning

medan andra har bearbetas med radklyvning. På några klyvplatser finns spår av båda teknikerna.

Några av de radkluvna klyvplatserna har ganska djupa kantsatta borrännor –kanske 10 -12 cm djupa. Ett par

andra har mycket grunda borrännor - bara ett par cm. Man frågar sig om så grunda borrklyvhål verkligen kan

ha haft någon mer betydande klyveffekt. Liksom på många andra ställen i Storvretabygden är stentäktsgropar

vid klyvplatserna ganska ovanliga. Här är det bara ett par stycken som uppvisar sådana gropar.

Ingen av de mindre borrade klyvplatserna har någon tydlig skyltkaraktär, som antyder att de skulle kunna vara

kopplade till gränsmarkering. En borrad klyvplats, som kluvits med ett enda mittsatt borrhål kan möjligen ha

ett gränsmarkerande syfte. Eftersom man inte brytt sig om att skaffa sig en god kontroll över hur klyvsprickan

löpt genom stenen genom att använda radklyvning så kan man nog här utgå ifrån att det inte rör sig om en

husbehovshuggning. Och mot husbehovshuggningshypotesen talar också det faktum att inget hugget

stenmaterial avlägsnats. Bredvid den borrade klyvplatsen står ett mycket stort och vackert format (kupformat)

block, som dessutom har en märklig uthuggning i nedre kanten. Möjligen har det här spektakulära blocket

tidigt utgjort en gränsmarkering. Och först långt senare har gränsskyltande blocket kompletterats med en

borrad klyvplats så att en gränsmarkerande kombinationsplats uppstått*. Eller också är den borrade

klyvplatsen det ursprungliga gränsmärket (kanske för en skiftesgräns) och har bara lånat lite extra strålglans

från det ståtliga blocket i närheten. Kanske är den senare tolkningen rimligast. Någon gammal bygdegräns,

som skulle ka kunnat involvera det stora kupformade blocket har så vitt jag känner till inte löpt fram genom det

här området.

• I Del 1 (Kap.8) av denna presentation stötte vi på en liknande kombination av stort spektakulärt block

och borrad klyvplats, när Vaxmyra-området inventerades

å vissa klyvplatser inom det större klyvplatsområdet har en mycket noggrann radklyvning (som på bilden) genomförts med rejäla borrade klyvh

ycket tätt satta medan andra klyvplatser (t.o.m. ganska stora sådana) bara har kostats på ett enda mittsatt klyvborrhål. Det är inte helt lätt at

örstå varför klyvplatserna behandlats så olika. Den enklaste förklaringen är kanske att det handlar om olika stenmaterial, som bedömts kräva

lika huggtekniker. Men det skulle också kunna handla om att klyvsyftena varit helt olika och att man alltså tänkt avvända det kluvna stenaterialet

på olika sätt.

Just den här klyvplatsen (samma som på föregående bild) tycks ha en stenpackning under det borrkluvna

blockstycket. Det krävs förstås en mindre undersökning på plats för att kunna bekräfta detta och för att i så fall

klargöra dess funktion.

Bilden visar ingångshålet till en klyvborränna på det kluvna blockstycket på klyvplatsen. Längs samma underkant sitter

flera klyvborrännor tätt placerade i rad.

Mindre klyvplats i närheten av den stora klyvplatsen. Den breda klyvsprickan på översidan har lite sargade

kanter, vilket kan innebära att den upptagits med borrade klyvhål (se också nästa bild!).

Bilden visar ovansidans ganska breda klyvspricka med radsatta klyvborrännor. I klyvhålet längst till höger anar man en

kvarsittande järnkil (se nästa bild!).

Kvarsittande järnkil (eller i vart fall en del av en järnkil) i ett inte helt

uppsprucket klyvborrhål.

Klyvborränna i ett stort liggande block placerat nära ett större block, som möjligen haft en skyltfunktion.

Bilden visar samma kluvna block som på föregående bild. Blocket har kluvits genom ett enda mittsatt klyvborrhål (se pilen!).

Efter klyvningen har ingen vidare bearbetning skett och inget kluvet stenmaterial tycks ha tagits från platsen. Frågan är om man

verkligen haft för avsikt att ta fram välkluven sten här. I så fall borde man väl i stället ha använt sig av radklyvning med flera

borrade klyvhål på rad för att få en bättre kontroll över klyvsprickans löpväg genom stenen. Kanske har man bara kluvit blocket

för att ge det ett signalvärde. Kanske har blocket markerat en gräns, som löpt genom området.

Bredvid det kluvna blocket (se pilen) står ett ståtligt välformat större block. Möjligen har det större blocket

tidigare markerat en gräns och först långt senare kompletterats med ett borrkluven gränsmärker, så att det

uppstått en gränsmarkerande kombinationsplats.

Liten märklig uthuggning i nedre kanten av det stora blocket. Möjligen har den tillkommit för att markera

blocket för en speciell funktion – kanske en gränsmarkerande sådan. Någon markerande funktion har nog

däremot knappast den lilla pappers- eller bomullstuss, som ligger under blocket.

Klyvplats, som är svårundersökt på grund av en skymmande gran. Men man anar här både en mindre

klyvgrop ech en klyvborränna efter enkelhålsklyvning. Se nästföljande bild!

Närbild på klyvborrännan

En bild på en klyvplats, som är lätt att missa. Jag fick leta en stund innan jag hittade en klyvborränna. Platsen har

egentligen ingen typisk klyvkaraktär utan består egentligen bara av några kringspridda blockstycken.

Bilden visar en liten klyvplats som kluvits med ett mittsatt klyvborrhål. En mindre klyvgrop

finns i anslutning.

Närbild på klyvborrännan, som löper på båda sidor om en lodrät klyvspricka.

Det finns klyvrännor längs blockkanten högst upp. Men här är jag faktiskt inte riktigt säker på att de är

borrade. Jag brukar vara stensäker på att avgöra om klyvrännor är borrade när jag för fingret längs

klyvrännan. Anledningen till att jag just här är osäker har att göra med att att rännorna är exceptionellt

korta – bara ett par cm.. Att det är en klyvplats behöver vi dock inte tvivla på. Det finns en rejäl

stentäktsgrop framför blocket - även om nu fotot inte lyckas tydligöra den särskilt väl.

2.5.3. Den storslagna oborrade klyvplatsen i närheten av de nyupptäckta

borrade klyvplatserna.

Bara några hundra meter från den stora borrade klyvplatsen hittade jag ytterligare en klyvplats i ett stort block.

Men den här gången rör det sig om en klyvplats, som helt igenom endast är bearbetad med gammal traditionell

huggteknik. På ena sidan har en stor blockhylla huggits ut. Det är sannolikt en avsevärd stenvolym, som

huggits bort här. Men allt borthuggen sten verkar ha förts undan till någon användningsplats, som vi inte

känner till - utom ett enda välhugget och närmast kubformat block, som står kvar längst ut på hyllkanten. Det

är svårt att komma ifrån tanken att blocket med sin mycket speciella placering har någon form av skyltfunktion.

Det är nog i vart fall en troligare förklaring än att det skulle vara ett kvarglömt block efter husbehovshuggning.

På Fulleröhöjden finns ju mängder av urgamla och spektakulärt utformade och placerade block, som fullgjort

skyltfunktioner inom boplatsområden redan under yngre stenåldern. Men vi får för den skull inte helt räkna

bort senare århundradens stenhuggare. De kunde ibland släppa loss sin inneboende skaparkraft och åstadkomma

en spektakulär blockskyltning på klyvplatserna.

Stora genomgående klyvsprickor finns på flera ställen i det stora blocket. I flera av sprickorna hittar man

inslagna stenar av olika storlekar och former. I klyvspricköppningen högst upp på blocket hittar jag ett stort

välformat stenstycke, som har formen av en stenkil. Förmodligen är det ingen stenkil, som använts för kilning i

uppslagna klyvhål. En stenkil av det här stora formatet har nog används för kilning i befintliga spontana

sprickor eller möjligen i sprickor som framprovocerats genom att blocket upphettats genom eldning. Antagligen

har den här stenkilen föregåtts av mindre stenkilar (kanske rent av en och annan träkil). Det är antagligen när

klyvsprickan redan öppnats något, som just den här stora kilstenen kommit till användning. Kanske ska man

hellre betrakta den inslagna stenen som en drivsten (som utvidgar en redan befintlig spricka) än en kilsten.

Men skillnaden mellan drivsten och kilsten är ibland hårfin. Drivstenar har ofta former som tydligt avviker från

kilformen. Just den här stenen har dock en mycket tydlig kilform

Runt omkring den stora oborrade klyvplatsen finns andra märkliga klyvplatser, där block formats på olika sätt

eller där block genom äldre stenhuggning styckats upp så att mer eller mindre kaotiska blockhögar bildats.

Syftet med att massakrera homogena block och omvandla dem till kaotiska blockhögar är verkligen inte lätt

att utröna. Möjligen finns det en koppling till urgamla religiösa och kosmologiska föreställningar. Kanske rör

det sig om någon form av rituell huggning som rent av kan härröra från yngre stenåldern. Någon husbehovshuggning

från senare sekler rör det sig i vart fall knappast om.

Blocket på Fulleröhöjden som utsatts för omfattande stenhuggning. Stora klyvsprickor, som är genomgående

har upptagit både på längden och tvären. Framtill är hela det övre lagret borthugget och kvar finns endast en

plan stenhäll. Längst fram står märkligt nog en huggen klyvkloss kvar. Stenklossen på stenhällen ger hela

stenplatsen en tydlig skyltkaraktär. Kanske handlar det om någonting annat än en vanlig profan stenhuggning:

skyltning för en gammal boplats eller för en kultplats? En så här stor stenhuggningsinsats har nog inte

gjorts för att markera en mindre skogsskiftesgräns i skogsmarken. Och någon större bygdegräns har mig

veterligt aldrig löpt fram över det här området.

Ytterligare en bild på den ensamstående blockklossen på stenhällen.

27 april 2020

Stenkil i bred huvudspricka i det aktuella blocket

27 april 2020

Stenkilen är ganska lång och avslutas först en bit under

bildkanten. Verkligen rejäla doningar!

Ytterligare en bild på samma stenkil

Block bearbetat med gammal stenhuggning så att det fått något av skyltkaraktär över sig. Någon

slumpmässigt hopkommen skrotstenshög är det knappast fråga om.

Andra sidan av blocket har tydliga spår av stenhuggning. Genom kilning i mitten verkar blocket ha

spräckts upp i flera stora bitar, som ligger kvar i (nästan) sina ursprungliga positioner. Antagligen skulle

man kunna betrakta mittblocket (se pilen) som en stenkil som spräckt upp blocket

Spår av gammal stenhuggning i form av ett kluvet block med ett inslaget stenstycke i klyvsprickan

2.5.4. Fulleröhöjden – ett unikt kulturstenslandskap som måste bevaras.

Nu har jag själv vandrat färdigt i den fantastiska och spektakulära kulturstensmiljön på Fulleröhöjden.

Jag hoppas verkligen att den ska kunna bevaras för eftervärlden. Den utgör ett enastående exempel

på vad naturkrafter och människor kan åstadkomma var för sig och gemensamt när de släpper loss

sina avancerade stenhuggningstalanger. För att man ska kunna njuta av den spektakulära blockflorans

mångskiftade former och färger krävs att hela området förvandlas till naturreservat så att det kan

fungera som ett enda stort friluftsmuséum. Området måste skyddas från ett alltmer påträngande

bostadsbyggande och från den fortgående förbuskningen som snart kommer att hindra all insyn.

Men allt det gamla behöver inte återskapas. Jag tycker exempelvis inte att området återigen ska

beskogas och täckas av tät barrskog. Det öppna kalhyggeslandskapet som skapats, under de två

senaste decennierna bör bevaras. Den vackra och intressanta stenmiljön kommer bäst till sin rätt i det

öppna landskapet. Och öppet landskap var det kanske här en gång, när människorna började bosätta

sig här någon gång under den yngre stenåldern och började påverka stenfloran utifrån sina speciella

syften.

3. Försvunna klyvplatser i Fullerö Hage

– nedanför den kalhuggna Fulleröslänten -


3. Försvunna klyvplatser i Fullerö Hage – nedanför den

kalhuggna Fulleröslänten.

Precis som all annan kultursten i skog och hagmark får de borrade klyvplatserna stryka på

foten. Ofta är det förstås ett radikalt och aggressivt skogsbruk, där avverkning sker med tunga

skogsmaskiner, vilka krossar allt sin väg, som ställer till problem. Klyvplatserna är sällan eller

aldrig utmärkta på kartor och maskinförarna har naturligvis ingen möjlighet att att undvika

borrkluvet stenmaterial, som sällan flaggar för sin existens och som ofta ligger nedtryckt i

marken och dolt av markfloran. Förr skyddade skogen fornminnen och övriga kulturlämningar.

Då var det i stället utökningen av åkermarken genom nyodling och stenröjning, som förstörde

kultursten av en rad olika typer. Men skogsmarken har idag nästan helt förlorat sin skyddande

roll. Nya bostadsområde anlades länge på tidigare åkermark (som redan var

kulturstensskövlad). Idag utnyttjas också blockrik och bergig skogsmark (med mängder av

kulturstensskatter) för anläggning av nya bostasområden . I samband med sådana

anläggningsarbeten förstörs inte bara enstaka kulturstensfynd. Hela övre markskiktet med all

befintlig blockflora sprängs och schaktas bort. Ingen ting blir kvar. Ett sådant exempel, där all

kultursten totalt förintats, är förstås det en gång kulturstensrika Fuller Hage som under senare

år transformerats till bostadsområde.

Det gamla Fullerö Hage fanns fortfarande kvar när jag för ca 8 år sedan började fotografera

olika typer av kultursten ute i skog och mark. Nedan redovisas några klyvplatser från

Fulleröhage - klyvplatser som inte längre finns kvar i fysisk mening. Men bilderna finns kvar och

kan vittna om vad som en gång funnits – och det är alltid något. I anslutning till de borrade

klyvplatserna redovisar jag också några andra kulturstensfynd från området, vilka också gått in

i stenhimlen.

Fuller Hage betraktad från Fulleröslänten. Härifrån ser man tydligt vilken storslagen berg-och blockomgiven

gryta som bildats i området. Det är mycket troligt att här funnits en boplats från sen stenålder. På detta tyder

också det stora uppställda blocket på sin stödfot på andra sidan om den röjda bobotten – lite till vänster om

ledningsstolpen. Se också s. 267 nedan!

3.1. En borrad klyvplats som kanske ingår i en gränsmarkerande

kombinationsplats

I det öppna och lite höglänta området nära vägen som fortsätter över järnvägsbron (i Norrbotrakten),

stöter vi på en klyvhålsmärkt sten - bara ett 50-tal meter upp från vägkanten. Det är ingen monumental

sten och långt ifrån den storlek som utmärker många andra klyvplatser med borrkluvet material i

skogsområdena runt omkring. Något storskaligt borthugget skrotstensmaterial ligger inte kvar på platsen

omkring blocket. Och tacka för det! Blocket har inte varit av den storleken att det skulle kunna gå att få ut

särskilt mycket stenmaterial här. Här har det inte varit möjligt att hämta stenmaterial till en stengrund för

ett hus eller till grindstolpar eller vad det nu kunde vara. Man frågar sig om någon skulle ha kunnat välja

den här stenen som stentäkt över huvud taget. På ytan framför stenen ligger några mindre stenar. Och

under dessa, gömd under vegetationen, anar man en lite större stenflisa. En bit bort står en stor

pyramidformad sten av en typ, som återfinns på många boplatsområden i Storskogen och närbelägna

skogspartier. Letar man lite närmare så hittar man också en stor nedsänkt bobotten lite längre bort

nedanför bergkammen. Boplatsen är omgiven av större tuktade block. I det höglänta området finns

mindre block av olika former uppställda. Marken i området har många små gropar med en del stenar

både i och kring gropen. Jag hade inledningsvis svårt att tolka dessa gropar. Men några fornminnesrelaterade

gropar är det säkerligen inte. Det rör sig helt enkelt om stora gropar, efter en aggressiv

skogsavverkning där stubbtäckt genomförts. Man skulle naturligtvis ha kunnat klaga på det slarviga och

ovarsamma skogsbruk som bedrivits här. Men det tjänar ingenting till. Området - troligen ett av

Storvretabygdens intressantaste stenåldersmiljöer - kommer inom kort att vara helt utraderat av de

markberedningsarbeten, som föregår byggandet av ett nytt stort bostadsområde här. *

*Texten skrevs för några år sedan. Nu är bostäderna på plats. Och flertalet av kulturstensplatserna är borta!

En närmare beskrivning av den märkliga klyvplatsen

”För att förstå stenhuggarens avsikt med stenklyvningen som skett på det block som visas på avsnittets första

bild nedan så kan det antagligen vara meningsfullt att utgå från att klyvningsresultatet blivit positivt och att

stenhuggaren ifråga fått ut det han velat av projektet – ingen misslyckad huggning alltså!. Någon användbar

sten att använda till husbehov hemma på någon närbelägen gård har förmodligen inte gått att få fram. Vid

klyvningen löpte nämligen sprickbildningen inte lodrätt ner i stenen utan sprack i stället ut mot ena sidan.

Men med klyvhålsteknikens hjälp hade stenen fått en lång lite bågformig överkant som var märkt med tydliga

och dekorativa klyvborrännor. Stenen skilde därmed tydligt ut sig från andra stenar i grannskapet. Den hade

blivit speciell. Det var märkningen som var det viktigaste och resultatet hade verkligen blivet lyckat. Varför

skulle någon vilja märka ut en sten med klyvborrännor utan att lägga någon vikt vid form och storlek hos det

bortkluvna stenmaterialet? Jag kan egentligen bara finna en rimlig anledning: att blocket skulle fungera som

ett uppmärksanhetstilldragande gränsmonument. Då spelade det naturligtvis ingen roll hur det borthuggna

stenmaterialet såg ut. Det skulle ju ändå inte användas som husbehovssten vid någon näraliggande gård eller

by. Men kanske har de stenhuggare som arbetade med gränsmarkering ändå haft viss koll på den närliggande

blockfloran.

Bredvid klyvplatsen finns nämligen en tydligt formad pyramidsten. Jag har i olika sammanhang (bl.a. i Del 1

av presentationen Spännande Stenplatser i Storvretabygden, som handlar om traditionellt hugget

stenmaterial och som 2018 laddades upp på yumpu.com för gratis läsning) framfört åsikten att dessa

märkligt formade stenar kan ha haft en boplatsmarkerande funktion under sen stenålder. Och det

förhållandet att den aktuella stenen står i ett område där det funnits troliga bobottnar från sen stenålder

stärker ju det antagandet. Det är fullt möjligt att den gamla spektakulära kulturstenen långt senare utnyttjats

som gränsmarkerande sten. Gränsmarkeringen kan ännu senare, vid en översyn av gränserna i området, ha

kompletterats med ett borränneblock. Sättet att markera gränser har säkerligen varierat över tid. Många

gånger kom nog äldre stenmarkörer att leva kvar sida vid sida med yngre markörer. Systemen kom att

förstärka varandra. Och det var antagligen det som också var tanken. Några borrännor i sten hade nog varit

tämligen ineffektiva som gränsmarkörer på den här platsen om de inte förstärkts av det spektakulära

pyramidformade blocket. Man bör nog också notera att det finns ytterligare ett märkligt block vid

den här stenplatsen. Bredvid pyramidblocket står nämligen ett sprickblock, där sprickan antagligen

framprovocerats genom stenhuggning. På mycket gamla stenplatser, som jag tidsmässigt placerar i

sen stenålder, stöter man ofta på den här typen av sprickblock. Möjligen kan de också ha haft en

funktion i gränsmarkeringssammanhanget”. *

* Texten ovan är nästan ordagrant hämtad från min presentation Spännande stenplatser i Storvretabygden, Del 2, Borrkluvet

stenmaterial, Avsnitt 6, s. 284 och 286. Presentationen finns för gratis läsning i e-bokform på yumpu.com.

Borrkluvet block i Fullerö Hage, som fick mig att ifrågasätta husbehovshuggning som generellt giltig förklaring till alla

stenplatser där borrklyvning tillämpats. Inspirerad av det här blocket började jag fundera över om en del borrkluvna block

kunde ha en gränsmarkerande funktion. Just det här blocket hörde dessutom till den intressanta grupp av borränneblock, som

stod i omedelbar närhet till äldre spektakulär kultursten, vilket förstärker antagandet att det kan röra sig om en gränsmarkerande

stenplats. Se nästa bild!

Förutom egenskaperna hos det borrkluvna blocket fanns det också en annan anledning till att jag började fundera kring en ev.

gränsmarkerande funktion. Bara några meter från det borrkluvna blocket stod ett boplatsmarkerande pyramidblock. Kanske

hade pyramidblocket långt efter det att dess boplatsmarkerande funktion upphört utnyttjats som gränsmarkering. Och kanske

hade det borrkluvna blocket fått sina borrännor för att komplettera och förstärka gränsskyltningen. Pyramidblocket länkar

således både till en närliggande bobotten från sen stenålder och till en borrad klyvplats, som kanske bara har ett eller ett par

hundra år på nacken. Fascinerande! Notera också sprickblocket till höger om pyramidblocket.

3.2. Kanske en kombinationsplats utan borrklyvning

Knappt två hundra meter från den ovan beskrivna stenplatsen med borränneblock och

pyramidformad sten stöter vi på ytterligare en märklig stenplats, där olika gränsmarkerande inslag

från olika tidpunkter kombineras och förstärker varandra. Det stora märkligt tillhuggna blocket har

antagligen haft en skyltfunktion redan under sen stenålder. Så småningom har ett gränsröse med sin

karaktäristiska hjärtsten anknutits till platsen. Antagligen har man valt just den här platsen som

gränspunkt p.g.a. det spektakulära blocket. På platsen finns också ett sprickblock, som inte tycks ha

spruckit spontant utan medvetet spräckts. Dessutom finns också en rödfärgad sten på platsen. Många

olika markörtecken från olika tider kombineras således på denna spännande plats.* Jag hade bara

hoppats att man här också skulle hitta en gränssignalerande borränna. Men någon borränna har jag

överhuvudtaget inte funnit här.

* I presentationens avslutande kapitel (Kap. 22), som har en tydlig bygdegränsfokusering, återkommer vi till begreppet

”gränsmarkerande kombinationsplats” och ger åtskilliga exempel på sådana platser.

På platsen finns ett stort spektakulärt block, vilket troligen stått här som skyltblock redan under sen stenålder. Det kan

var gränsmarkerande personer i en betydligt senare tid som gett blocket en spektakulär utformning. Men jag tror

snarare att det är stenålderns stenhuggare, som svarat för utformningen. Hur som helst har det spektakulära blocket

medvetet utnyttjats vid anläggandet av en gränspunkt längs en viktig gräns i skogsmarken.

Nära det spektakulära blocket hittar vi ett anlagt gränsröse med sin karaktäristiska hjärtsten i mitten.

Förmodligen markerar röset ingen mindre skiftesgräns utan en viktig bygdegräns. Det innebär att röset kan

vara åtskilliga hundra år gammalt.

Då och då händer det att man ute i skogsmarken stöter på uppställda stenar som är rödmålade helt eller delvis.

Det är naturligtvis också ett sätt att markera stenen som viktig gränsmarkör. Ett sådant rödmålat block står

uppställt vid den aktuella stenplatsen. Det finns i och för sig stenlavar som kan ge en röd lyster. Men här

handlar det nog om rödmålning.

Bilden visar sprickstenen nära gränsröset och det stora spektakulära blocket. Sprickstenar är ganska vanliga i

områden med boplatser från sen stenålder. Men om de också kan ha haft någon funktion i anknytning till senare

anlagda gränspunkter låter jag vara osagt. Sprickan i stenen har i vart fall inte upptagits med borrteknik, eftersom

inga spår efter borrännor kan upptäckas.

3. 3. Ytterligare några borrade klyvplatser - nu borttagna - i Fullerö Hage

Jag inventerade för en kort tid sedan ett av mina gamla bildarkiv över kultursten i skogsmarken i

Storvretabygden från början av 2010-talet. Jag hittade då ytterligare några klyvplatser i Fullerö Hage -

området , som nu förstås är utraderade. Jag beskriver dem kort i text och bild nedan.

Liten klyvplats på bergssluttning i Fullerö Hage.

Närbild på klyvborränna - samma klyvplats som på föregående bild.

Blockstycke med klyvhål i överkanten i Fullerö Hage. Markytan här var så förstörd av en omfattande stubbtäkt att det

inte var helt lätt att ta sig fram. Och det var inte heller helt lätt att skilja på vad som var en stentäktsgrop och en

stubbtäktgrop.

Stort kvarliggande, borrkluvet block i stentäktsgrop. Storleken på det här blocket (liksom på gropen) vittnar om att det varit

en ganska stor klyvplats här och att sannolikt ganska mycket huggen sten avhämtats från platsen.

Fullerö Hage är faktiskt det enda område där jag funnit flera block vars ovansida är täckta av grovt grus och småsten - och

ibland ett tunt lerlager.. Jag var inledningvis ganska brydd över detta och funderade ganska mycket över fenomenet utan att

kunna hitta en förklaring. Så tyckte jag mig ändå ha kommit på en förklaring, som jag redovisar i samband med nästa bild.

Innan läsaren går vidare till nästa bild kan ju hen försöka fundera ut en egen förklaring.

Ytterligare ett block från Fullerö Hage med den egendomliga ovansida , som är täckt med ett lager av småsten

och grus, uppblandat med lite lera. Min tolkning är att den märkliga överlagringen är en konsekvens av det

utförda stubbtäkten. Innan man transporterade iväg de uppdragna stubbarna, daskade man antagligen

maskinellt av rötterna mot något större block för att frigöra rotsystemet från jord, grus och sten. En person

som sysslat med stubbtäkt har visserligen meddelat att han inte använt det förfaringssättet. Men det hindrar

förstås inte att någon annan person sysselsatt med samma verksamhet kan ha gjort det. Det blir i vart fall mitt

lösningsförslag på ”blocköverdragsproblematiken”. Är det möjligen så att någon läsare kan ha ett bättre

förslag?

Långt ute i villande Storskog –lång från farbara cykelstigar ( som jag uppfattar det i vart fall) upptäckte jag ett spår i mossan. Eftersom mina

ögon alltid är inställda på borrännor så tog det en stund för mig att inse att det här faktiskt inte var en borränna utan ett cykelspår.. Det

verkar som om folk kan cykla precis var som helst nu för tiden. Eller är det möjligen Gud själv som - på sin övernaturliga cykel - tagit sig en

cykeltur för att inspektera sina skogsmarker. Att Gud skulle ha cyklat här är kanske inte konstigare än att vi har mängder med klyvplatser

här ute där man borrat med järnborr. PS. Den här platsen ligger alltså inte i Fullerö Hage utan på en höjd långt inne i Storskogen!

Fullerötrakten har inte bara en märklig blockflora. Här händer också märkliga saker. Ibland kan man faktiskt

se månen dansa på en uppspänd lina. Det är ganska skickligt. Men här har han väl ändå missat en liten aning. Och

med den här bilden lämnar vi Fullerö för den här gången – Nej faktiskt inte. Först ska vi redovisa ett par vackra och

spektakulära blockarrangemang som inte längre finns. En gång i ett avläget förflutet skapades de av av människor

och helt nyligen har de förstörts av människor. Se nästa avsnitt!

3.4. Några exempel på vacker gammal kultursten som inte länge finns

Inte bara borrade klyvplatser har schaktats bort inför uppförandet av det nya bostadsområdet i Fullerö

Hage. Inte ens de urgamla skyltblocken och skyltarrangemangen, som kanske rent av varit med och

skyltat för tidigare boplatser i området under sen stenålder, har skonats. Några av de här stenmonumenten

representerade urgammal stenkonst på allra högsta nivå. De borde naturligtvis ha fått

stå kvar och sprida sin strålglans över den nya bebyggelsen. Det är svårt att veta vem som man ska

beklaga mest: stenmonumenten, som inte fick stå kvar eller de nya innevånarna i Fullerö Hage som

aldrig fick uppleva dem – eller planerare och lanskapsarkitekter som inte förstod värdet i att bevara

dem.

Två av de mest spektakulära och konsfulla stenplatserna redovisas nedan i korthet. Vi kan i vart fall

glädjas åt att vi just i det här fallet har bilderna kvar. Många vackra gamla stenplatser har naturligtvis

tvingats gå in i stenhimlen utan att efterlämna något eftermäle - inte ens en enda ynka bild!

Vackrare och konstfullare än så här blir knappast en blockuppallning. Blocket skyltar antagligen för en forntida boplats, som legat nedanför

blocket på en stor, jämn och stenröjd yta. Med sitt stora tekniska kunnande i stenhantering och med tillgång till ett stort arbetsuppbåd var

det ingen omöjlighet för människor att under sen stenålder transportera och ställa upp block på ett 30-tal ton. Men varför ställa det just så

här svårt så att man till och med behövde använda uppallning med ett stödblock? Kanske just den här platsen ägde en speciell energi som

man ville fånga upp och förstärka med hjälp av blocket? Också det här blocket - kungen bland blockuppallningar i Storvretabygden - har fått

lämna in och finns inte kvar i den fysiska värden. Precis som blocket skyltat för ett boplatsområde för kanske 4000 år sedan, så borde det ha

fått vara med att skylta för det nya boplatsområdet Fullerö Hage. Det är svårt att förstå hur moderna bostadsplanerare kunnat undgå att

på nytt utnyttja det det spektakulära blockets skylteffekt. Och hur kan en inblandad landskapsarkitekt sumpa möjligheten att exponera ett

av de vackraste exemplen på urgammal stenkonst?

Här ser vi ytterligare en bild på den stora uppallade blockkolossen. Att placera och palla upp ett block på

kanske upp emot 30 ton tyder på stor skicklighet i stenhantering och även på god tillgång på arbetskraft.

Ett ganska stor antal personer måste rimligtvis ha samarbetat för att placera den här stenjätten på plats. På

just den här bilden syns det inte tydligt att stödstenen faktiskt är en separat sten. Men det framgår tydligt på

föregående bild.

Det vackra, troligen urgamla, blockarrangemanget på den släta bergsytan ligger fortfarande kvar förvintern 2016. när den här bilden togs.

Men det var också sista vintern det fick uppleva. Förmodligen har det poserat här uppe på bergryggen mellan Fullerö Hage och Norrbo

under flera tusen år. Och kanske har den också utnyttjats som gränsmarkering. Den kunde gått ha fått stå kvar och fått äran att skylta för

det nya bostadsområde, som växte fram strax nedanför. Men så blev inte fallet.

Samma blockarrangemang i sommardräkt – i salig åminnelse

4. Bortre Fårhagen – borrade klyvplatser i

ett område med välbevarad äldre kultursten


4. Bortre Fårhagen – borrade klyvplatser i ett område

med välbevarad äldre kultursten

För den som vill få en god inblick i stenhanteringen i ett relativt oförändrat landskap från bronsåldern är

den bortre fårhagen vid Norrbovägen (bara några hundra meter efter uppfarten från Fullerövägen) ett

passande utflyktsmål.

Det är som oftast den äldre stenhuggningen med framhuggna, tillformade och vackert positionerade

skyltblock och skyltblocksarrangemang vid boplatser och gravanläggningar, som dominerar och fascinerar.

I jämförelse med denna mäktiga stenhantering ter sig stenplatserna där stenklyvning med borrteknik

(antagligen betydligt senare) mycket modesta och bleka. Men de är likväl intressanta och ska därför

nedan redovisas. Det finns fortfarande (kanske främst beroende på att ingen forskning bedrivits på

området) många frågetecken kring det borrkluvna stenmaterialets ålder. Kanske kommer det så

småningom att visa sig att det är betydligt äldre än ett par hundra år, vilket är den vedertagna

uppfattningen bland dagens fackarkeologer. Men så långt tillbaka som till bronsåldern sträcker det sig

antagligen inte även om det ofta förekommer bland bronsålderns fornlämningar. Troligen är det

stenhuggare med kunskap om stenklyvning med borrteknik, som långt senare utnyttjat bronsålderns

läckra stenarbeteten. Här kommer man så att säga till dukat bord. Och det är bara att hugga in. Det första

bildexemplet, som lämnas i avsnitt 4.1. nedan, är nog en sådant återanvändningsplats, där den gamla

kulturstensfloran senare utnyttjats för stenhuggning med borrteknik.

4.1 Borrad klyvplats nära en stensättningsliknande anläggning

- mer än en rumslig koppling?

Nära ett kullkrön stöter vi på ett upprättstående block som kluvits med radklyvningsteknik (flera

grunda klyvborrhål anlagda i rad). Borrännorna syns fortfarande ganska tydligt längs överkanten på

den släthuggna stenytan. Runt ett par sidor av den kvarstående blockkärnan anar man en

upphöjning som skulle kunna vara medvetet anlagd av mindre blockstycken. En märklig liten

stensträng av fem block lagda i rad leder upp till den huggna blockkärnan. Flera stora huggna

blockstycken ligger alldeles i närheten. Åtminstone något av dessa har skyltkaraktär och kan vara

äldre än själva borrklyvningen. Det är möjligt att det på platsen (övre delen av kullslänten) har

funnits ett stort block (eller bergknalle), som skyltat för en närliggande stensättningsliknande

anläggning (se s. 281 nedan). Långt senare har antagligen denna skyltande blockformation utsatts

för stenhuggning med borrteknik. Inget av de stora närliggande blockstyckena uppvisar borrännor.

De kan visserligen ha tillkommit vid samma stenhuggningstillfälle, eftersom yngre borrteknik och

äldre traditionella stenhuggningsmetoder ofta användes tillsammans vid en och samma klyvplats.

Det saknas således ett eller ett par stora blockstycken som matchar blockkärnans borrännor. Om

det rört sig om en sentida husbehovshuggning så kan dessa stycken förstås ha avlägnats och

använts på en annan plats. Möjligen skulle blockstyckena kunna ingå i den stensättningsliknande

anläggningen bredvid. Jag har inte undersökt blocken här tillräckligt noga. Antagligen är detta inte

särskilt rimligt. Men det finns nog ändå skäl att undersöka blocken här noggrant. Det skulle kunna

ge oss överraskande information om borrklyvningens ålder - eller om den stensättningsliknande

anläggningens tillkomsttid. Kanske är den inte så gammal som den vill göra sken av?

Det finns ett fåtal inslag av yngre stenhuggning med borrteknik i den Bortre Fårhagen. Bilden visar en stor kluven blockyta med en

lång rad korta klyvborrännor längs överkanten . Frågan är om man ska uppfatta klyvningen här som vilken sentida husbehovshuggning

som helst. Stensträngen med fem stenar i rad komplicerar tolkningen. Klyvplatsen befinner sig dessutom bara några meter

från den märkliga cirkelformade och stensättningsliknande anläggning, som nedan kommer att beskrivas.. Möjligen kan det röra sig

om någon form av gränsmarkering här på kullkrönet. Klyvningen med borrteknik talar för en relativt låg ålder. Men, vilket antagligen

kommer att påtalas åtskilliga gånger i denna presentation, vi har nog ännu ingen säker koll på hur länge vi kluvit sten med borrteknik.

Bild på den kluvna blockkärnan med släthuggen framsida. Liksom ögat har kameran lätt att tappa bort

borrännorna i blockytans överkant. Ju längre tiden går antar stenyta och borrhål samma färg och

vegetationsdräkt. Och en del borrännor kommer så småningom att döljas av mossa. (Se dock nästa bild !).

Närbild på tydlig borränna i den släta blockytans överkant. Liknande grunda borrännor sitter

i en rad längs hela överkanten. Exempel på radklyvning.

Bredvid blockstycket med borrännor står ett märkligt råhugget blockstycke . Detta blockstycke har

inga borrännor och har alltså inte suttit ihop med det borrkluvna blocket. Möjligen kan de båda

blockstyckena ändå ha tillhört samma stora originalblock. Gamla stenhuggningsmetoder har används

parallellt med borrteknik långt fram i tiden.

Ytterligare ett stort blockstycke står nära klyvplatsens borränneblock. Inte heller det här blockstycket verkar

ha några klyvborrännor. Men blocket kan ha legat här innan borrklyvningen av ett större originalblock ägde

rum. Man ser ganska ofta välhuggna (med äldre teknik) liggande stensuggor i fornlämningsområden, där

de antagligen haft en skyltfunktion.

I vart fall i den här fotovinkeln ser det faktiskt ut som det finns en anlagd låg stenpackning framför

blocket med borrännor. Stenpackningen tillsammans med stenraden (se ovan) antyder att blocket

kanske inte är en oplanerad stenrauk efter stenhuggning. Blocket med sina borrännor kan kanske

ha haft någon speciell funktion. Kanske har det utgjort gränsmärke i någon gräns. Jag känner dock

inte till vare sig någon skiftesgräns eller bygdegräns, som kan ha löpt fram över borränneblocket.

Bilden visar en ansamling av mellanstora block, som bildar en fylld stenkrets på kullens krön nära borränneblocket. Det rör sig

inte om något marktäckande välvt röse av småskalig sten utan snarare om en gles stensättningsliknande anläggning av ganska

stora block. Möjligen har det originalblock, som borränneblocket huggits fram ur, skyltat för denna anläggning.

Ytterligare en bild på den platta fyllda stenkretsen vid borränneblocket.

4.2. Borrade klyvplatser längre ner på samma kulle

Nedanför borränneblocket och den stensättningsliknande anläggningen finns ett mindre block som

utsatts för stenhuggning med borrteknik. I blockets översida har ett blockstycke huggits loss. I huggytans

överkant kan man också se klyvborrännor satta i rad. Det borthuggna blockstycket finns inte kvar i

blockets absoluta närhet och måste således ha avlägsnats. Frågan är vad man ka ha haft det oansenliga

och oregelbundna blockstycket till. Och varför högg man över huvud taget bort blockbiten. Vilken liten

ohuggen blockbit som helst på marken skulle ju ha kunnat fungera lika bra. Helt onödigt huggarbete kan

man tycka. Det finns mängder av liknande oansenliga klyvplatser i skog och hagmark i Storvretatrakten,

där man på samma sätt kan ifrågasätta den praktiska nyttan av stenhuggningen. Men möjligen handlar

det om ett feltänk här. Kanske är det inte det borthuggna stenstycket som varit målet med stenhuggningsinsatsen.

Kanske är det kvarvarande blocket med sina borrännor, som är den funktionsbärande enheten.

Och kanske skulle rent av de kvarstående borrännorna i stenytan signalera att det kluvna blocket hade

tilldelats en alldeles speciell funktion. Klyvborrhål användes i så fall inte för att effektivisera klyvningen av

blocket (det hade man lika gärna och enkelt kunnat göra med traditionella klyvmetoder) utan för att

åstadkomma signalerande borrännor. Det finns en del som tyder på att borrännor i sten kunde användas

för att signalera en gränsmarkerande plats. Men det är möjligt att borrännor också kunde signalera andra

viktiga företeelser. Mer forskning behövs, som man brukar säga. - Eller korrektare är nog att säga att

forskning behövs, eftersom hittills ingen ägnats åt borrteknikens användning inom stenklyvningen.

Block med borthugget mindre blockstycke i kullsluttningen nedanför borränneblocket och den

stensättningsliknande stenkretsen .

Nedanför den större klyvplatsen finns ett mindre platthugget block med tydliga klyvborrännor längs översidans blockkanter.

(Samma som på föregående bild).

Ytterligare lite längre ner i samma kullsluttning ser man den trekantiga framsidan av ett mindre

block.

Bakom det trekantiga blocket finns ett litet blockstycke som huggits fram med borrteknik.

Kanske kommer stenstycket från det mindre block som ovan presenterades. Men vilken

funktion - om någon - det huggna blockstycket skulle ha här låter jag vara osagt.

4.3. En borrad klyvplats som man kan fundera kring

Nedanför den borrade klyvplatsplats som beskrevs i 4.1. finns ytterligare en liten klyvplats, där

borrteknik använts. Det finns borrännespår på båda de kvarstående blockstyckena. Möjligen hör också

det framförliggande blockstycket till samma ursprungliga plats. Det är inte undersökt för spår av

borrännor. Det var inte ovanligt att man ibland satte ett centralt klyvborrhål vertikalt in i blockets

översida. Genom kilning kunde man då spräcka upp blocket i två, tre eller fyra bitar. Här verkar man ha

fått fram tre blockstycken. Ofta kan man i skog och hagmark se mindre block som spräcks upp i två

halvor genom borrklyvning. Halvorna står dock kvar tätt bredvid varandra. Syftet med en sådan

huggning är svårförståelig.* Man kan finna flera sådan märkliga klyvplatser i ett begränsat område.

Men så vitt jag kunnat se bildar de ingen rak linje och markerar således knappast någon gräns i

landskapet. Bildens kluvna block är dock annorlunda. Här verkat ett blockstycke ha tagits bort. Men

det har bara flyttats en liten bit. Man kan fundera på att man med blockklyvningen här ville skapa nåon

praktisk anordning för bedrivande av något hantverk. Jag tänker mig att den här arrangerade

klyvplatsen skulle ha kunnat utnyttjats för att barka trädstammar. Man skulle då kunna lägga ena

stockändan i springan och den andra på den framförvarande stenen. Men skulle då inte sprickan vara

bredare så att stocken skulle kunna klämmas fast som i ett städ. Antagligen inte. Den skulle bara hållas

fast en aning av själva spricköppningen, så att den gick lätt att snurra på när man skulle få fram en

obarkad sida. Ja, barkning är alltså mitt förslag. Men läsarna kan säkert komma fram med flera minst

lika relevanta förslag. Och när allt kommer omkring är det kanske bara en gammal klyvplats – med

tanke på borrtekniken kanske inte så värst gammal - som utan avsikt rent slumpmässigt fått denna

form. Fast då kan man ju fråga sig varför man över huvud taget gjorde sig besväret att klyva stenen.

* Se min presentation av fenomenet i Kap. 16.1. nedan

Mindre block som kluvits med borrteknik nedanför kullen med borränneblock och stensättningsliknande

anläggning. Möjligen kommer det framförliggande blockstycket från samma

klyvplats.

Klyvborränna på ett av de kluvna blockstyckena

4.4. Andra borrade klyvplatser i den Bortre Fårhagen

Det finns åtskilliga stora block i den bortre fårhagen – nära Norrbovägen. Utöver det stora blocket på kullen med

den märkliga flacka blocksamlingen har dock inga använts för borrklyvning. Däremot finns flera mindre

klyvplatser, där borrteknik använts. På ett ställe har en stenhäll, placerad i en flack (men ändå tydligt upphöjd)

forngrav, utsatts för borrklyvning. Större delen av hällen ligger dock kvar. Och det borrade klyvhålet är visserligen

uppspräckt. Men de kluvna blockstyckena ligger dock kvar i sina ursprungliga positioner. Klyvningen här är

svårtolkad. Då och då träffar man på borrade klyvplatser (eller i vart fall borrat stenmaterial) som är placerat på

gamla forngravar- antingen på gravkullens krön eller längs någon av dess sidor. Den troligaste förklaringen är nog

att stenhuggare, som behärskat borrteknik, långt senare genomfört en klyvning i ett spektakulärt block som hört

till forngravens skyltning. I just det här fallet blir man dock lite tveksam. Här verkar en borrklyvning ha skett utan

att just något stenmaterial tagits om hand och forslats bort, något som talar mot husbehovshuggningshypotesen.

Och stenplatsen har inte heller någon utpräglad skyltkaraktär, vilket talar mot att det skulle handla

om en gränsmarkering. Det är väl just i sådana här svårtolkade lägen som man kanske kan unna sig att öppna

dörren - åtminstone lite på glänt - mot gammelhypotesen, som utgår från att borrklyvning kan ha förekommit

redan i förkristen tid och att den rent av kunnat tillämpas innan vi kunde framställa järn. Om och när ny

information kommer fram kommer vi antagligen att kunna stänga dörren och låsa den ordentligt. Men tills

dess …

Ytterligare några borrade klyvplatser - inte heller de särskilt lättolkade - redovisas i text och bild nedan.

Bilden visar den låga stenhäll, som utsatts för en stenhuggningsinsats, på en höjd i fårhagsområdet - nära

Norrbovägen. Från den här vackra steplatsen ser man tydligt hur ny bebyggelse börjar närma sig det

kulturstensrika fårhagsområdet.

Backar man några steg från stenhällen så förefaller det som om hällen står i en låg stensättningsliknande anläggning.

Det är möjligt att hällen redan från början inkomponerats i gravanläggningen. Det skulle naturligtvis vara en arkeologisk

sensation om det skulle visa sig att också stenhuggningen med borrteknik hör till anläggningstiden. Betydligt troligare är

förstås att stenhuggningen genomförts åtskilligt senare. Men osvuret är bäst.

När man skrapar bort snön från ett parti av hällen så upptäcker man ett uppsplittrat klyvborrhål. Kilning har

genomförts så att hällen spruckit upp i ett antal mindre bitar. Men ingen av desssa bitar har avlägsnats från

platsen utan ligger kvar i sina ursprungliga positioner.

Den borrkluvna stenhällen i den troliga gravanläggningen har svårt att göra sig gällande i sommarens ymniga

markvegetation i fårhagen.

Utifrån den här bilden kan det tyckas att hugget stenmaterial avlägsnats från platsen. Det ligger dock en hel

del blockstycken i gräset runt omkring, Det ä således inte självklart att det rör sig om en husbehovshuggning.

Och i den kvarstående och borrkluvna stenhällen ligger blockstyckena kvar på sin ursprungliga plats. Vill man

dock ändå försvara husbehovshuggningshypotesen så kan man ju alltid hävda att att byarnas manliga

befolkning, i perioder då jordbruket inte krävde så mycket arbetskraft, ägnade sig åt stenhuggning inte bara

för aktuella behov utan också för framtida behov. Kanske blev det då lätt en överhuggning av sten, varför en

del aldrig kom att avhämtas och användas.

Den uppspräckta stenhällen sedd ur en annan synvinkel

Ytterligare en bild på den borrkluvna stenhällen

Med bara ett lätt puder av vårsnö syns gravanläggningen med sin stenhäll än tydligare som en

upphöjning i marken. Man har god lust att gräva igenom gravanläggningen här för att undersöka

varje enskilt blockstycke, som bygger upp den. Kanske ett eller annat block i anläggnigen skulle

kunna kopplas ihop med den kvarstående stenhällen. Det vore i sig inte så förvånande eftersom

stenhällen kan vara en rest av ett mycket större block som kluvits ner för att ge byggmaterial till

gravanläggningen. Men betydligt mer förvånande skulle det naturligtvis vara om man också kunde

hitta borrkluvna blockstycken här. Då skulle det behövas mycket hjärnkraft för att hålla gammelhypotesen

borta från tolkningsarenan.

Bildens blockarrangemang är knappast en skapelse av blinda naturkrafter. Blockstycken har ganska prydligt arrangerats i en hög bakom

huvudblocket, vars främre del, vänd mot fältet nedanför, verkar vara kluven så att en lodrät blockvägg bildats. Men exakt hur den kluvits går

knappast att avgöra på den här bilden. Blockarrangemanget finns ganska långt från och relativt högt över fältkanten. Det är således inte

särskilt troligt att det skulle röra sig om en röjstenshög. Varför blockstyckena lagts upp i en prydlig hög bakom huvudblocket vet vi inte med

säkerhet. Möjligen är blockstyckena huggna på framsidan av blocket och sedan förflyttats till baksidan. Det kan alltså hända att att

blockstyckena och huvudblocket organiskt hör samman. Jag har svårt att se att den här typen av blockarrangemang har någon relation till

husbehovshuggning. Snarare då till gränsmarkering. Här någonstans har ju Ekebys jordbruksmark övergått i utmark. Och utmarken delades

ju så småningom upp i skogsskiften. Möjligen markerar blockhögen här en skogsskiftesgräns. Någon bygränsmarkering (mellan Ekeby och

Fullerö) är det dock inte fråga om. Bygränsen löper fram betydligt längre västerut. Det skulle också kunna röra sig om ett betydligt äldre

blockgravsarrangemang. Men någon säker diagnos kan jag inte ställa.

Här har huvudblocket fotograferats framifrån så att hela klyvytan syns. Man anar en klyvborränna i klyvytan

uppe till höger. Borrännan syns tydligare på nästa bild.

Närbild på klyvborrännan på det block som visades på föregående bild.

Bredvid det borrkluvna blocket (den vita klyvytan skymtar fram i bildens västerkant) hittar vi ytterligare en märklig stenplats.

Ett större block har antagligen utsatts för stenhuggning i den gavel som vetter ner mot fältmiljön. Det borthugga

stenmaterialet ligger i en flack hög framför den huggna gaveln. Det verkar genomgående handla om äldre stenhuggning.

Men jag har inte letat igenom varje enskilt blockstycke. Blockarangemanget har en urformning, som påminner om en

blockgrav. Men det är bara en av flera möjliga gissningar. Det skulle kunna vara en efterlämnad skrotstenshög. Och det skulle

t.o.m. kunna vara en röjstenshög, som lagts vid blocket. Men stenmaterialets form påminner inte om röjsten. Och avståndet

till fältet nedanför är nog för stort för att det ska kunna handla om röjsten.

Strax nedanför klyvplatsen med det borrkluvna blocket finns ytterligare en klyvplats , där klyvning skett med

borrteknik. Ett mindre block - lite nedsänkt i markytan - har en rad grunda klyvborrännor längs en kant. De syns

knappt för ögat. Men de känns tydligt (rundade och släta) med fingertopparna. Just den rundade formen och den

glatta ytan går knappast att åstadkomma med något mejselliknande verktyg. Klyvhålen måste ha borrats upp.

Jag försökte ta en närbild på en av borrännorna. Men den blev knappast tydligare genom den manövern.

I en mindre blocksamling hittar vi två blockhalvor, som tycks höra ihop men av någon anledning särats på så

att en bred glipa uppstått mellan dem.

Stenplatsen med det spräckta blocket i vinterskrud

Vid närmare besiktning visar det sig att blocket spräcks genom borrklyvning, där bara ett enda mittsatt klyvhål

borrats. Blockhalvorna har matchande borrännor. Ena blockhalvan verkar ha skjutits något i sidled, eftersom

borrännorna inte ligger rakt mot varandra.

Också det här kluvna blocket kan möjligen befinna sig i en flack låg gravhög. Men det är knappast troligt att stenhuggningen

har någon tidsmässig koppling till gravanläggningen. Det kan vara ett större block som skyltat för graven, som

senare utnyttjats av stenhuggare. Men det är inte helt lätt att förstå varför det aktuella blocket efter borrklyvningen

lämnats utan vidare åtgärd. Nåja, kanske inte helt utan åtgärd. En av de två blockhalvorna har förfyttas något i sidled och

blockhalvorna har nog också särats på en aning. Varför?

I vårsolens starka ljus 2020 hittade jag ytterligare en borrad klyvplats i bortre fårhagen.

Man anar de radsatta borrännorna som skuggstreck i överkanten. Utan vårsolens hjälp

är det inte helt säkert att jag skulle ha uppmärksammat klyvplatsen.

Ytterligare ett blockstycke ligger framför den kvarstående blockresten. Också detta uppvisar radsatta klyvborrännor

längs överkanten. Men de två blockstyckena tycks inte matcha varandra. Antagligen har de funnits en mellanliggande

bit som avlägsnats från klyvplatsen.

Borränna på det framförliggande blockstycket.

4.5. Vackra block och blockarrangemang i Bortre Fårhagen

- skapade med äldre stenhuggning utan inslag av borrteknik -

Hur mycket man än vill fokusera på den yngre stenhuggningen som utförts med

borrteknik, så kan man inte bortse från den vackra kulturstenen, som skapats med äldre

huggteknik i området. En del av de gamla kulturstensplatserna här är inte bara

intressanta och spännande vad gäller tillverkningssätt och funktion. De tillför också en

konstdimension och ger oss starka konstupplevelser. De visar upp urgammal stenkonst,

när den är som allra bäst.

Skrevuppallning i den blockrika fårhagen nära Norrbovägen.

Uppallningssättet innebär att ett block (i stället för att läggas på

understenar) läggs i glipan mellan två block eller i skrevan mellan två

blockväggar.

I fårhagen nära Norrbovägen hittar man en liten kulle med den här vackra konstinstallationen - en

dubbelkomposition, där två vackra blockstycken av olika storlek men av samma form står uppställda

bredvid varandra. Man kan tolka det så att ett ursprungligt block delats genom kilning i två delar. Men jag

är inte övertygad om att det lilla blockets huggna vänstersida verkligen matchar det stora blockets huggna

högersida i storlek. Kanske är det så att en mellandel faktisk huggits bort och avlägsnats. Jag måste nog

gå hit ytterligare en gång och mäta.

Bildens vackra pyramidblock står i bronsålderns beteslandskap - närmare bestämt i bortre fårhagen

nära Norrbovägen.

Det är inte ovanligt att i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder/tidig bronsålder, finna stora stensuggor

uppallade framtill så att de får en lutande ställning. Vanligtvis är de uppallade på ett enda stödblock framtill

(mittuppallning). Men här verkar stensuggan uppallad på ett stenfundament. Man kan nog inte vara säker

på att stensuggan verkligen lyfts upp på fundamentet. Troligare är nog att stensuggan huggits loss från

fundamentet och att således fundament och stensugga ursprungligen utgjort ett och samma homogena

block. Men att stenarrangemanget utgör en medveten stenskyltning här på en höjd i bortre fårhagen (vid

Norrbovägen) behöver vi nog inte tvivla på (se också nästa bild). Antagligen har också blockstyckena vid

ena sidan huggits bort från samma originalblock.

När man ser den välhuggna stensuggan från sidan så väcks ju tanken att det borthuggna materialet

bredvid skulle kunna utgöra täckning över en grav och att således stensuggan skyltar för en gravplats.

Det är förstås bara en hypotes. Men den är inte tagen direkt ur luften. En bit bort - på andra sidan

stensuggan - finns flera mindre gravhögar.

Pyramidformat block i sluttningen på en naturlig stenkulle, vars topp har en övertorvad

stensättning. Blocket är placerat i stenig betesmark i bortre fårhagen nära Norrbovägen.

I höglänta delar av fältlandskapet börjar gravhögar dyka upp och sätta sin prägel på landskapet. Längst upp till höger ser vi faktiskt en

anlagd hög på en naturlig kulle. Men här kan vi fortfarande se ett och annat blockarrangemang, som påminner om blockgravarna i den

högre liggande skogsmarken. Här i bronsålderns beteslandskap har vi kanske inga problem med att tolka vackra och konstfulla anläggningar

av den här typen som troliga blockgravar. Men uppe i den höglänta skogsmarken blir vi av någon anledning mer tveksamma att göra den

typen av tolkningar. Kanske har det att göra med att här i beteslandskapet kan vi lätt föreställa oss att människor bott för flera tusen år

sedan och anlagt gravar av olika typer. Svårare då är det nog att föreställa sig att människor under mer än 1000 år bott och verkat i oländig

och svårforcerad höglänt skogsmark (typ Storskogen).

Den som vill titta på vackra och konstfulla block, som bearbetats av människor för flera tusen år

sedan, behöver inte ge sig upp i höglänt och svårforcerad skogsmark. Det räcker att bege sig till

fårhagen vid Norrbovägen. Stenåldersfolkets fascination för block och blockformer har nästan

fullt ut övertagits av bronsåldern människor, som skapat vackra blockformer i det naturliga,

blockrika beteslandskapet. Den som tror att det här blocket har fått sin vackra uthuggning genom

naturkarafternas försorg är nog fel ute. Här har sannolikt en skicklig stenhuggare varit framme.

Stort block med vacker form och säregen uthuggning i samma fårhage vid Norrbovägen.

5. Skogspartiet söder om Fullerö Park

- både ny och gammal stenhuggning -


En vanlig dag på jobbet

5. Skogspartiet söder om Fullerö Park

- både yngre och äldre stenhuggning -

Det var en vanlig dag på jobbet i pensionärens kulturstenletarliv. Jag cyklade längs väg 290. Och vid Fullerö

Park ställde jag cykeln och klev in i skogskanten söder om parkområdet. Spm oftast under en längre period

hade jag fokus på borrkluven kultursten. Men jag höll också ögonen öppna för äldre oborrad kultursten av

olika typer.

Alldeles i skogskanten hittade jag ett stort borrkluvet block , som t.o.m. hade spår av radklyvning (borrännor

efter tätt satta klyvborrhål i en rad) i överkanten på en släthuggen vertikal blockvägg. Här hade mossan gjort

ett bra jobb för att täcka borrännorna. Och man måste lyfta på mossan en aning för att kunna se dem. Men

mig lurar mossan inte. I varje fall inte idag, när jag verkar vara i god stenletarform. Efter en stund fortsätter

jag vandra i skogskanten och kommer slutligen fram till en mindre grusväg. Precis på andra sidan vägen hittar

jag ytterligare en borrad klyvplats. Jag går sedan tillbaka till utgångspunken och beger mig längre in och

högre upp i skogspartiet. Alldeles nedanför en bergshöjd hittar jag ytterligare en borrad klyvplats. Uppe på

bergshöjden stöter jag sedan på en alldeles perfekt blockklyvning. Ett block har här huggits i två halvor med

äldre stenhuggning utan borrteknik. Bara den ena halvan ligger kvar på platsen. Klyvytan är helt slät utan

minsta ojämnhet. Och inte heller klyvytans kant uppvisar några klyvhack eller andra ojämnheter. Det verkar

nästan som om stenhuggaren här läst av blocket så väl att han med hjälp av ett enda slag med en kraftig

stenhammare kunde få blocket att spricka upp på ett helt perfekt sätt precis där han ville. Man skulle gärna

ha velat stå bredvid och se på när ett sådant skickligt hantverk utövades. Det är svårt att veta hur långt

tillbaka i tiden man skulle behöva ge sig för att på plats få uppleva det skickliga hantverket. Kanske flera

tusen år, kan ett tusen år eller kanske bara några få hundra år, Och naturligtvis skulle man bra gärna vilja

veta vad den andra blockhalvan, som avlägsnats från platsen, hamnat och vad den skulle användas till.

Efter denna manifestation av skicklig blockklyvning vandra jag vidare nedför berget och in i en fältmiljö med

en hel del steniga impediment. På ett sådant impediment hittar jag ytterligare en typ av gammal

stenhuggning. Mängder av småskaligt huggen sten ligger samlad nedanför en kvarstående blockkärna.

Antagligen har här funnits ett betydligt större block, vars sidor helt huggits bort för att producera småskalig

sten. Antagligen har den finhuggna stenen använts som täckning över gravar. Gravarna har antagligen anlagts

runt blocket-och för varje ny gravplats har en försvarlig del av blocket använts. Bara en liten del av utrymmet

framför blocket ät tomt på småskalig sten. I övrigt är hela utrymmet runt blocket täckt med ett tjockt lager

finhuggen sten. I sanning en märklig stenplats! Här avslutas ännu en vanlig dag på jobbet. Det där med att

det var en vanlig dag på jobbet behöver kanske modifieras en aning. När det gäller fynden av borrkluvet

stenamaterial så var det nog en vanlig dag på jobbet. Men just den här stenplatsen med den mäktiga

blockkärnan omgiven av en vall av småskaligt huggen sten var helt klart någonting utöver det vanliga. Kanske

kommer jag aldrig att stöta på något liknande.

PS!

Under en senare vandring i ett närliggande område hittade jag faktiskt (vid Bredåker) en stenhalva - vackert

placerad framför ett stort skyltblock - som skulle kunna vara den felande halvan till det huggna blocket uppe på

bergshöjden. Naturligtvis skulle jag kunna mäta på blockhalvorna för att säkerställa att de kommer från samma

block. Men det blir nog ingen mätning. Jag lever hellre på hoppet än utsätter mig för besvikelse. I en så här

svårjobbad stenletningsbranch gäller det att ta vara på alla motivationshöjande inslag som dyker upp!

Klyvplats strax innanför skogskanten i skogspartiet söder om Fullerö Park. Urhuggningen i den större blockdelen

och den rätvinkliga sluttande blockklossen framför ger en ganska tydlig vink om att det rör sig om en borrad

klyvplats. Men så länge vi inte hittat några klyvborrännor är det givetvis bara en hypotes - men en stark sådan.

På den sluttande blockklossen hittar vi en bekräftande klyvborränna (se pilen !).

Också ovanför blockklossen syns en vertikal klyvborränna (se pilen!).

Gavelbild av det borrkluvna blocket.

Under det något upplyfta mosslaget tittar klyvborrännor, satta i rad längs övre kanten, fram.

På baksidan finns vertikala sprickor som tycks ha framprovocerats med äldre huggteknik, eftersom inga spår av

borrklyvning finns här. Man kan ha kombinerat äldre och yngre stenhuggningsteknik på en och samma plats. Eller

också har sentida stenhuggare, som behärskat borrteknik, tagit för sig av ett block som långt tidigare - kanske flera

tusen år tidigare - utsatts för äldre stenhuggning.

Alldeles i närheten av klyvplatsen hittar man den här uppallade stensuggan. Stensuggan kan höra till en gammal stenplats,

som haft betydelse redan under sen stenålder.

Under stensuggan finns en hålighet, som inte verkar ha uppkommit spontant

I närheten finns också ett flackt lager av tätt placerade blockstycken, som kan höra till samma gamla stenplats.

En liten välvd blocksamling med en markerande sten i närheten av det borrkluvna blocket.

Borrklyvningen här verkar inte vara första gången som människor hanterat sten i området.

Vacker blockskyltning i närheten av det borrkluvna blocket. Troligen rör det sig om en medvetet arrangerad

stenplats, som tillskapats under sen stenålder eller tidig bronsålder.

Stort block som placerats direkt på berghällen.

Ytterliggare en närliggande stenplats, som troligen arrangerats under sen stenålder. Möjligen rör

det sig om en variant på blockgravstemat.

Borrad klyvplats på andra sidan den lilla grusvägen

Ytterligare en bild på samma klyvplats

Närbild från samma klyvplats

Borrad klyvplats nedanför bergshöjd

Klyvborränna vid klyvplatsen nedanför bergshöjden

Märklig flack ansamling av blockstycken nära ett lite större block strax nedanför bergshöjden. Inga spår

av borrklyvning finns här.

I höglänt skogsmark öster om väg 290 hittade jag ett block som blivit bestulen på sin ovandel. Huggningen är

gjord med traditionell teknik och man kan inte annat än förvånas över hur perfekt blocket kluvits – inte en enda

skråma i kanterna efter något klyvverktyg och en helt perfekt slät klyvyta. Man undrar vad som hänt med

överdelen. Antagligen har den transporterar bort för att användas. Den finns i vart fall inte kvar i närområdet. (Se

sista bilden i avsnittet !).

Blockkärna som omges – nästan hela vägen runt om - av småskaligt huggen (skärvig) sten. Antagligen har den

småskaliga stenen huggits fram ur ett stort originalblock, varav idag bara en mittkärna står kvar.

Som av en händelse stötte jag på det

stenmonumentet vid Bredåkers gård

290. Det finns mycket att säga om de

vackra stenarrangemanget. Här tän

bara kommentera de två stenar som

framför huvudblocket. Här har en ru

placerats bredvid en avlång form me

yta. Kontrasten mellan blockformern

inte tillfällig utan har nog myckt med

eftersträvats. Konstnärligt mycket ef

och träffsäkert! Och så kan man ju in

att lite extra uppmärksamma formen

släthuggna ytan på de avlånga block

känns som man hade träffat på den h

släthuggna ytan tidigare. Är det möj

saknade överdelen till det block vi b

oss med på s. 344. Fast sådan tur kan

bara inte ha!?

6. Skogen vid Hemringe

Borrade klyvplatser och annan intressant kultursten - en majdag i perfekt balans


Skogen vid Hemringe

Borrade klyvplatser och annan intressant kultursten - en majdag i

perfekt balans

Att få leta efter borrade klyvplatser och annan kultursten i skog och mark nästan varje dag året runt har varit

en stor ynnest, som jag tacksamt tagit emot under pensionärsfasen i mitt liv. Men med tiden ökar man nästan

omedvetet på prestationskraven. Och man känner sig inte riktigt nöjd om man inte varje dag och under varje

utflykt i markerna kunnat leverera ett antal intressanta kulturstenplatser. Så en dag - i mitten av maj - bestämde

jag mig helt enkelt för att lämna prestationskraven hemma och bara gå ut i skogen och njuta av försommaren.

Jag tog cykeln och åkte ut till ett skogsområde vid Hemringe, Här vandrade jag omkring i en helt okänd skog

- utan stenfokus - och bara njöt av vad försommaren hade att erbjuda.

När jag cyklade hem försökte jag summera vad jag upplevt under dagen. Jag blev förvånad över vad jag kom

fram till: förutom en mängd fantastiska naturupplevelser hade jag faktiskt levererat (upptäckt) mer kultursten

än jag vanligtvis gjort under de dagar då jag hade ett extremt stenfokus påkopplat . Jag hade faktiskt hitta ett

flertal borrade klyvplatser, som, bara så där, spontant poppat upp och ställt sig i min väg. Precis som de inte ville

annat än att bli upptäckta. Jag hade vidare upptäckt en ovanligt vackert arrangerad blockhög med ett välformat

markerande toppblock. Helt osökt stod högen där. Det var som om den höll upp handen och sa: här får Du

passa Dig ,Gubbe! Här går en viktig gräns ! Och en vackert formad stensugga, till råga på allt uppallad, hade

stått framför mig i en bergssluttning och ivrigt propsat på att få bli upptäckt. Och slutligen hade jag på något

märkligt sätt hamnat vid en svårtolkad blockhög (eller möjligen ramp) med helt plan ovansida ute vid

Hemringevägen. Jag brukar vanligtvis bli frustrerad och irriterad när jag ställs inför något stenarrangemang som

jag inte riktigt förstår. Men nu blev jag bara ljuvligt förundrad. Och den egendomliga omständigheten att det

stod en gammal rest av en flaggstång alldeles bredvid blockhögen/rampen störde inte alls.

Och trots att jag funnit så mycket i kultuststensväg så hade stenen ändå inte tagit över. Jag hade hunnit med

att njuta av försommarens grönska och av träden och blommorna. Det var en magisk dag i perfekt balans.

Stenresultaten från den här perfekta och kravlösa dagen i Hemringeskogen presenteras nedan.

En vacker majdag då allt var i perfekt balans. Iag har just gått in i Hemringeskogen – för en gångs skull utan stenfokus

6.1. Borrade klyvplatser i Hemringeskogen

- och en uppallad stensugga -

Man kan återidentifiera borrade klyvplatser på flera olika sätt:

Man kan stöta på dem oförhappandes medan man strövar fram och njuter av naturen utan att ha något

förinställt stenfokus. Just den här dagen i maj gav faktiskt den metoden – eller snarare avsaknad av

metod – ett oväntat bra resultat vad gällde upptäckten av borrade klyvplatser. Man kan också välja att

systematiskt scanna av terrängen med sikte på att upptäcka borrade klyvplatser. Man ställer då på

förhand in sitt kognitiva uppmärksamhetsfilter så att man blir särskilt känslig för egenskaper i terrängen,

vilka ökar sannolikheten att upptäcka borrade klyvplatser: avvikande och onaturliga blockformer,

vasskantiga blockstycken, rätvinkliga blockklossar, vertikala och släta bergsbranter m.m. Det är oftast så

jag försöker gå till väga när jag letar efter borrade klyvplatser i skog och mark. Och det är väl oftast så

som fackarkeologer går till väga när de genomför översiktliga inventeringar av fornminnen och övriga

kulturhustoriska lämningar i skog och mark – dock med den lilla skillnaden att de inte ställer in

uppmärksamhetsfiltret för någon hög grad av könslighet för borrade klyvplatser över huvud taget. Och

det är nog egentligen fullt förståeligt, eftersom de antagligen inte betraktar borrade klyvplatser som en

inventeringskategori. Slutligen kan man upptäcka borrade klyvplatser genom att mycket noggrant

undersöka mark och blockfloran i närmiljön av ett annat kulturstensfynd. En närsynt visuell inspektion

ihopkopplad med en handfast taktil avkänning kan då ibland ge fynd som inte skulle ha kunnat

upptäckas med de två andra ovannämnda strategierna. Det fynd av borrkluvet stenmaterial som jag

gjorde i bergssluttningen (se s. 354) skulle inte ha kunnat upptäckas på avstånd inom ramen för en

översiktlig inventering hur väl än det kognitiva sökfiltret var inställd för borrade klyvplatser. Det

behövdes en närrumsundersökning med både öga och hand för att hitta blocket med klyvborrännan (se

s. 354). Och det var tack vare fyndet av den vackra och spektakulära stensuggan (se s. 355), uppallad på

sin understen, som närrummet kom att noggrant avsökas. Det ena ger ofta det andra såväl ifråga om

kultursten som i många andra sammanhang.

Det är möjligt att det finns mer än rumslig koppling mellan den uppallade stensuggan och borränneblocket.

Kanske har de båda med gränsskyltning att göra. Kanske har stensuggan funnits på plats flera tusen år tidigare

och haft en annan skyltfunktion. Kanske kom den senare att utnyttjas för att markera en gräns i skogslandskapet.

Och kanske kompletterads den senare med ett borrännemärkt block. Vi vet förstås inte om

stensuggan någonsin formellt skyltat för gränsen. Kanske fick den bara agera riktmärke när gränsen drogs fram

i landskapet. Och det var i stället den borrade klyvplatsen som fick agera formellt gränsmärke. Men man kan

nog ändå se på på stenplatsen här som en gränsmarkerande kombinationsplats. Och kanske har också den lilla

flacka upphöjningen framför klyvplatsen någonting med gränsmarkering att göra. Det skulle kunna var ett litet

överväxt gränsröse. Men då måste man skala bort markvegetation. Och där går det en gräns för mig. Någon

kompetens som grävande arkeolog har jag inte. Och någon juridisk rätt att skala bort markskiktet har jag inte.

En del tar sig ända den rätten t.ex. vildsvinen, som ofta upptäckt intressanta kulturstensplatser före mig. Jag

kan utnyttja deras grävningar. Men jag gräver inte själv.

Avslutningsvis måste jag avslöja att jag inte har undersökt gränsdragningen i området. Jag för egentligen bara

ett rimlighetsresonemang. Jag tänker mig att det måste vara en gränsmarkerande plats här i bergssluttningen.

För vad tusan skulle det annars kunna vara? Men tänk om det aldrig löpt fram någon gräns över den här

platsen - inte ens en ynka liten skiftesgräns! Ja, då är vi tolkningsmässigt illa ute - och samtidigt börjar det bli

verkligen intressant! För vad tusan skulle det då kunna vara ???

En bergssluttning i Hemringeskogen, som inte särskilt tydligt signalerar att borrklyvning ägt rum här. Det skulle

mycket väl kunna röra sig om en naturlig blockrik sluttning utan mänsklig påverkan.

Men när man kryper närmare en liten blocksamling här i slutningen så upptäcker man faktiskt ett spår

som påminner om en borränna i främre kanten på blocket i mitten.

Och kryper vi ännu närmare ( och känner med pekfingret) så kan vi konstatera att

det tveklöst rör sig om en klyvborränna.

Den här vackra stensuggan står uppallad nära det borrkluvna blocket Det är möjligt att stensuggan har mer än en bara rumslig koppling till

blocket med borrännan. Kanske har båda huggits fram vid en gemensam klyvplats för att fylla samma syfte. Men säkert är det inte. Några

borrännor har jag inte hittat på stensuggan. Det finns väl egentligen två möjliga tolkningar av den uppställda stensuggan. Den kan tolkas

som ett flera tusen år gammalt skyltblock, som skyltar för något viktigt - kanske en boplats eller gravplats. Men den skulle också kunna

tolkas som ett betydligt yngre skyltarrangemang för en gräns i skogsmarken. Med tanke på det närliggande blocket med klyvborränna får

nog den sistnämnda tolkningen anses som troligast även om stensuggan har ett uppställningsätt, som var vanligt under sen stenålder.

Tänker man närmare efter så skulle man kanske kunna prestera en tredje möjlig tolkning: att det rör sig om ett urgammalt skyltblock, som

återanvänts i gräns-markerande syfte. I samband med detta har kanske också ett närliggande block tillhuggits med borrteknik för att

förstärka gränsskyltningen på platsen. Det går faktiskt att pressa fram en fjärde tolkning innebärande att stensuggan på sin uppallning är

en spontanskapelse av blinda naturkrafter. Den tolkningen är i vart fall svårsmält för mig. På en 10 gradig bedömningsskala över

kulturstenstrovärdighet skulle den uppallade stensuggan av mig få en stark 8:a – kanske en 9:a.

Ytterligare en bild på den vackra stensuggan, som står uppallad på sin understen ganska högt upp i sluttningen.

När man nu lyckats avslöja en del av vad som döljer sig här i bergssluttningen kan man kanske titta på den

inledande bilden ytterligare en gång. Det är möjligt att den lite upphöjda markvegetationen i förgrunden (se det

inringade området) kan dölja ett litet gränsröse. Men för att avgöra detta måste vi gräva – eller i vart fall skala bort

det överliggande vegetationsskiktet. Och det tänker jag inte göra.

Alla stenplatser med ett borrat inslag har ingen typisk ”klyvplatslook”. Den här stenplatsen skulle jag (utan närmare

inspektion) bara ge en 4:a (eller möjligen 4.5) på en skala över kulturstenstrovärdighet. Det betyder då att jag hellre skulle ha

gett platsen till geologerna än till arkeologerna, efter det att jag betraktat den på lite avstånd - och till och med på ganska

nära håll. Det finns egentligen inte mycket som tyder på att det rör sig om kultursten, som bearbetas av människor. Att jag

kom att undersöka den här stenplatsen berodde varken på min skarpa blick för människokluven sten eller på ren slump. Det

var med stor säkerhet relaterat till jag hittat en annan borrad klyvplats i närheten och därför undersökte blockfloran i den

närmaste omgivningen extremt noga. Och i det läget när man bestämt sig för att undersöka allt i stenväg inom ett mindre

område, kan man förstås då och då upptäcka klyvplatser som man annars skulle ha missat.

I överkanten på den blockformation, som visades på föregående bild, hitta de jag en tydlig klyvborränna. Och hade jag borstat av

kanten så hade jag antagligen hittat fler, eftersom det rör sig om en radklyvning där flera grunda borrhål upptagits på linje.

Ytterligare en klyvplats i Skogsparti norr om Hemringe. Den här klyvplatsen har en tydlig stentäktsgrop, som vittnar om att huggen

sten, som gått ganska långt ner i marken, avlägsnats. Flertalet borrade klyvplatser i skog och mark har inte stentäktsgropar. Men

man stöter på dem lite då och då.

Märkligt bred borränna i kanten på blocket (samma block som på föregående bild). Man kan ha

många funderingar kring så diameterbred borränna, som dessutom inte har samma bredd hela

vägen - betydligt smalare nedtill. Men just den här dagen i maj hade jag inget riktigt stenfokus

utan släppte tankarna på den märkliga borrännan ganska snabbt.

På ett ställe i Hemringeskogen dök plötsligt den här märkliga blockhögen upp i min väg. Här fanns sprickor som verkade

framprovocerade och här fanns vasskantiga block som spretade åt olika håll. Jag hade inte riktigt stenfokus den här dagen och

letade bara lite lojt efter borrännor. Lite turligt hittade jag efter en stund en borränna. Se nästa bild!

På det här uppstickande blockstycket hittade jag en borränna. Fastän den har så stor diameter är det ändå lätt att missa den,

eftesom borränna med tiden antagit samma färg som blockytan i övrigt. Återigen alltså en en märkligt bred och kraftig

borränna. Det verkar vara någon slags systematik med riktigt breda borrännor i just den här delen av skogsområdet. Så här

breda borrännor kan väl knappast ha åstadkommits genom kilning i manuellt borrade hål. Det verkar som om man utnyttjat ett

tryckluftsdrivet borraggregat. Och om så är fallet slulle det lika gärna kunna handla om sprängning som stenklyvning. Men

varför skulle man väl spränga här i skogen. Jag släppte dock ganska snabbt de här funderingarna, eftersom det här var en dag,

då jag bestämt mig för att hålla stenfokus på en låg nivå för att också kunna njuta av andra saker i naturen just i övergången

mellan senvår och försommar.

Den här stenen , alldeles bredvid klyvplatsen - eller möjligen sprängplatsen - gjorde allt för att få mig att återta ett

koncentrerad stenfokus. Antagligen ville den uppställda stenen att jag skulle funedra närmare kring dess relation till den

närliggande blockhögen med den breda borrännan. Kanske ville den att jag skulle utveckla tankar kring en gränsmarkerande

kombinationsplats. Men jag gick inte på det utan vandrade bara lugnt vidare och njöt av försommaren.

När en stenplats ser ut på det här vasskantiga och uppfläkta sättet behöver behöver vi knappast lyssna till geologen när hen beskriver

vad blinda naturkrafter kan åstadkomma när de ställer till med en huggsexa. För det är definitivt inte en spontanskapad stenplats. Här

har ett gediget klyvhantverk utförts av människor. På en 10-gradig skala över kulturstenstrovärdighet måste den här stenen få en 10:a.

Men några borrännor hittar jag märkligt nog inte i det här blickfånget. Nu var det en dag då jag inte hade riktigt stenfokus - och jag

gjorde nog ganska dålig research på platsen.

När jag var på väg från platsen snubblade jag över den här utskjutande blockdelen längst nere vid marken. Och här fanns

faktiskt en borränna (se pilen). En dag med starkare stenfokus skulle jag kansle ha funderat närmare kring borrännans

placering och riktning. Man får ju faktiskt intrycket att klyborrhålet, som ger upphov till borränann är borrat underifrån och

upp. Hur det nu kan ha gått till? En vanlig dag skulle jag säkert ha funderat vidare kring detta. Men inte just denna dag när

stenen inte fick ta för stor plats i den totala upplevelsebilden.

En typisk klyvplats i Hemringeskogen. Den är typisk i den mening att den har branta släta sidor och ganska vassa (och

nästan rätvinkliga) hörn mella stenytorna. Det lutar starkt åt att det rör sig om en borrad klyvplats. Men helt säker kan

man inte vara. Jag har sett åtskilliga liknande klyvplatser som helt har bearbetats med traditionell huggteknik - utan

borrinslag. Någon skulle kanske vilja hävda att det här är en stenplats snarare för geologer än för arkeologer (om det nu

finns några stenhuggningsintresserade i den fack-gruppen). Skulle jag stå i skogen och betrakta den här stenplatsen

på det avstånd och ur den vinkel, som den här bilden är tagen, så skulle jag på en skattningsskala över

kulturstenstrovärdighet (med skalstegen 0-10) ge den här platsen en 9:a (kanske t.o.m. 9,5). Och det skulle naturligtvis

mer än väl räcka till för att jag skulle gå fram och undersöka och dokumentera en här stenplatsen mycket noggrant.

Fast just den här dagen var jag i ett annat ”mode” och undersökningen av den här platsen blev undermålig. Se nästa sida!

Det märks verkligen att det här var en en dag då jag befann mig i ett annat ”mode” och inte hade helt stenfokus. Det här

är nämligen den enda närbild jag har. Normalt brukar jag alltid gå fram och rengöra och fotografera en identifierad klyvborränna.

Men det gjorde jag inte här. Jag minns nu inte om jag var så säker på borrännornas existens att jag inte ens

brydde mig om att rengöra och fotografera - eller om jag i det annorlunda ”mode” jag befann mig helt enkelt inte brydde

mig. Det krävs alltså ett återbesök för att säkerställa att det verkligen är en borrad klyvplats. Nu är dock inte den här

platsen särskilt högt prioriterad för ett återbesök. Det finns många andra återbesök som jag först måste klara av. Och så

är jag ju ändå ganska säker på att det finns en klyvborränna längst upp till vänster (se pilen). Men - som jag så många

ggr bittert fått erfara: bilder kan man aldrig riktigt lita på! Det sistnämnda är ju ett påstående som skulle kunna vara

fullständigt förödande för denna presentation som i så hög grad bygger på just bilder. Men då måste jag ända framhålla

att jag alltid - nåja, nästan alltid - verifierar upptäckta borrännor med det känsliga, osvikliga pekfingret!

6.2. En vackert arrangerad blockhög med borränneinslag

och

en märklig ramp av block och jord

Blockhögen

Då och då stöter man på i skogsmarken på blockhögar som är vackert arrangerade och som definitivt inte är ett

verk av blinda naturkrafter. En del av dessa blockhögar kan nog vara mycket gamla och härstamma från sen

stenålder. Andra är nog betydligt yngre och har nog byggts för att fungera som markörer för bygdegränser. Finns

det borrkluvna block i dessa blockhögar så finns det anledning att tro att de knappast har mer än några hundra

år på nacken. Fast helt säker kan man inte vara. Vi vet egentligen inte hur länge man borrkluvet sten i svenska

skogsmarker. Kanske är det betydligt längre än vad vi vanligtvis tror.

I skogspartiet norr om Hemringevägen stöter vi på en välarrangerad och spektakulär blockhög. Högst upp på

högen, som är uppbyggd av ganska stora blockstycken, tronar ett ensamt block - ett markerande toppblock. Ett

av blockstyckena - ganska långt ner i högen och med säkerhet inte senare insatt - finns ett block med borränna.

Borränan döljer sig ganska väl i blockstyckets nedre kant. Den är alltså inte tydligt exponerad och har nog inte

haft någon gränssignalerande uppgift. Borrännnan är avbruten och täcker inte hela blockkanten. Just den

detaljen gör att man inte kan vara helt säker på att det rör sig om en klyvborränna. Det skulle mycket väl kunna

vara en sprängborränna. Och det skulle ju i så fall kunna innebära att hela högen består av sprängsten i stället för

huggen sten. Frågan om hur högens stenmaterial producerats får jag tills vidare lämna obesvarad. Skulle man

göra en minutiös genomgånga av alla blockstycken i högen så kunde man kanske besvara frågan om det rör sig

om klyvsten eller sprängsten. Och skulle man hitta block som uppvisar borrännor satta i rad, så vore ju saken

klar. Radsatta korta borrännor förekommer ju bara vid borrklyvning - aldrig vid sprängning. Men för att utföra en

sådan borränneanalys skulle vi behöva demolera högen och granska varje enskilt blockstycke. Och en sådan

rasering av ett underbart vackert kulturstensarrangemang kan vi ju inte tillåta oss.

Den gamla gränsen mellan Hemringe och Ensta går genom Hemringeskogen (enl den häradsekonomiska

kartan från 1859). Och det är möjligen denna gräns, som blockhögen fått den äran att skylta för. Hur länge

blockhögen i så fall skyltat för bygränsen vet vi inte. En bygräns kan ju ha ca 1000 år på nacke. En hög med

ett klyvborränneblock (om det nu rör sig om det) kan kanske på sin höjd ha hängt med de senaste 500

åren. Men rör det sig om ett block med sprängborränna så är nog högen inte äldre än 150 år. Oavsett ålder

så var dock högen en mycket trevlig bekantskap här ute i skogsmarken norr om Hemringe. *

Rampen

Ibland stöter man på stenobjekt, som är svåra att relatera till. Och om stenobjektet dessutom är uppbladat

med jord kan det bli ännu svårare att placera in i ett känt sammanhang. En sådan märklig företeelse har

jag stött på under min vandring i skogspartiet norr om Hemringe. Jag uppfattar det upptäckta objektet

som någon slags ramp (eller plattform) uppbyggd av jord och block i varierande storlek. Rampens ovansida

har ingen hålighet utan är helt homogen och platt. Den platta ovansidan har en rektangulär form . Jag har

inte mätt upp rampen. Men jag uppskattar att kortsidan är ca 5 meter och långsidan mellan 12 och 15

meter. Avståndet mellan markytan och rampens ovansida (höjden) borde vara mellan 1,3 och 1,5 meter.

Den platta ovansidan är helt fri från sten. Ingenting tyder idag på att här funnits ett spisröse eller en

husgrund av sten. Nedanför ena långsidan finns några större block, stående i en gles rad. Det kan vara

block som en gång haft en funktion ovanpå rampen och som senare rensats bort. Ev. kan de ha utgjort

grundstenar för någon tillbyggnad som utgått från rampen. Vid ena hörnet finns ett anfrätt trästativ, som

jag uppfattar som nederdelen av en liten flaggstång. Det skulle ju kunna innebära att det i modern tid (om

än inte helt nyligen) stått ett litet fritidshus/sommarstuga uppe på rampen. Men i så fall har rampen inte

byggts för att härbärgera just det huset. Man bygger sannolikt inte en så hög och mäktig ramp av jord och

block enkom för att få en grund till ett litet fritidshus. Rampen måste rimligtvis ha funnits här långt

tidigare.

*Blockhögens bygränsrelatering var nog ett önsketänkande från min sida, En närmare gränsanalys, som jag

genomfört efter det att ovanstående text skrivits, visar att blockhögen är placerad alldeles för långt söder ut för att

ha något med bygränsen att göra - se också s. 376 nedan.

Rampen ligger inte i direkt anknytning till dagens bebyggelse i Hemringe. Och den ligger heller inte i

anslutning till den bebyggelse som den häradsekonomiska kartan för år 1859 redovisar. Den har således

aldrig legat i någon bykärna eller i anslutning till någon backstuga eller något torp. Varken ekonomiska kartan

från 1952 eller 1979 visar på något hus med rumslig koppling till rampanläggningen. Om det funnits något

hus på rampen och/eller i närheten av den så det i så fall ha varit före mitten av 1800-talet.

Träden, som växer på rampen, är inte till mycket hjälp för att bestämma när rampens ursprungliga funktion

upphörde. Träden här är mycket unga och kan knappast vara mer än 30-40 år. Träden kan ha slagit rot direkt

efter det att ett ev. fritidshus avhysts Från rampen. De större blocken längs ena långsidan har kanske röjs

undan från rampens platta ovansida för att lämna plats för byggandet av ett fritidshus.

Så vad kan då rampen ursprungligen ha använts till? Möjligen skulle det kunna röra sig om ett förrådshus

(typ lada) som legat utanför bykärnan. Men det är knappast troligt att man anlagt en så resurskrävand ramp

av jord och sten bara för att få en grund till ett förrådshus. Vissa hantverkshus kunde ibland (av brandriskskäl)

förläggas utanför den gamla bykärnan.(typ smedja och ria). Men rampens storlek talar emot att den

byggts som grund för ett litet hantverkshus. Jag får försöka gissa på något annat. Kanske har det en gång

stått en väderkvarn uppe på ramen . Kanske har rampen byggs för att ge väderkvarnen lite extra höjd - och

därmed lite extra vind. På ena kortsidan sluttar ramen sakta ner mot markytan. Det skulle kunna stämma

med kvarntolkningen. Man behövde ju kunna transportera säd till kvarnen och hämta det färdigmalda

mjölet.

Problemet med kvarntolkningen är nog främst att rampen inte ligger tillräckligt högt och fritt i terrängen för

att kunna ta tillräckligt med vind. Men jag har för tillfället ingen bättre tolkning. Men det är förstås bara en

gissning. Kanske rör det sig om en forntida gravanläggning, som senare omformats något för att hysa någon

form av hus med koppling till den närliggande byn. Kanske har det aldrig någonsin stått något hus på

rampen. Men hur ska vi då förhålla oss till resterna av flaggstången?

Hur som helst, några klyvborrännor hittar jag inte på synliga block i rampens kanter. Men det är förstås

bara en liten del av den totala blockmassan som jag kommer åt att inspektera. Jag skulle dock gissa

- återigen en gissning - att man inte ens vid en noggrann genomgång av alla blockstycken i rampen skulle

hitta några klyvborrännor (och definitivt inga sprängborrännor). Rampanläggningen har nog tillkommit

lång innan borrklyvningsmetoden introducerades i bygden.

För att vara en blockhög är det en ovanligt vacker och välarrangerad stenskapelsen i skogspartiet norr om

Hemringe. Toppblocket har inte placerats på måfå. Det har medvetet placerats här för att ge högen extra skyltkraft.

In i det sista trodde jag faktiskt att att den skyltade för bygränsen mellan Ensta och Hemringe. Men så tycks inte vara

fallet. (Se s.376 nedan!).

Bilden på blockhögen är här tagen bakifrån - längre upp i sluttningen. Längre ner mot grusvägen (mellan

Hemringe och Lälunda) ligger den märkliga ramp, som ovan beskrivits i avsnittets inledning.

Borränna på undersidan av ett av de större blockstycken, som bygger upp blockhögen. Jag kan inte med säkerhet avgöra om det

rör sig om en klyvborränna eller en sprängborränna. Borrännetypen har en viss betydelse för bedömningen av blockhögens ålder.

Är det en sprängborränna har högen antagligen inte mer än ca 150 år på nacken. Rör det sig om en klyvborränna kan högen vara

betydligt äldre – som mest kanske 500 år gammal. Men vi i vet inte med säkerhet när stenborrning i stenklyvningens tjänst

introducerats i Storvretabygden.

Gammal bygräns mellan Ensta och Hemringe

Skiftesgräns

Skiftesgräns

Blockhögen

Rampen

Relationen mellan gränser och block med borrännor utvecklas inte alltid som man vill. Blockhögen med sitt markerande toppblock

och sitt borräneblock en bit ner i högen går inte att knyta vare sig till den gamla bygränsen mellan Ensta och Hemringe (vit linje) eller

till någon av de skiftesgränser, som löper fram i området (blå linjer). Nu har jag visserligen när det gäller skiftesgränser bara använt

den information som den moderna topografiska kartan ger. För hundra år sedan kan möjligen skiftesgränserna ha haft en annan

sträckning. Eller det kan ha skett sammanslagningar av skiften. Men det är nog inte så troligt.

Det ser alltså mörkt ut för blockhögens gränsrelatering. Men därför behöver man ju inte deppa ihop alldeles. För då anmäler sig

förstås den intressanta frågan: om den inte skyltat för en gräns, vad kan den då ha skyltat för? Man borrklyver eller spränger ju

knappast ett stort block och bygger en välarrangerad blockhög med tydlig skyltkaraktär för skojs skull. Det är något lurigt med den

här blockhögen, som jag hittills inte kunnat sätta fingret på. Kanske har den trots allt något att göra med den märkliga rampen, som

ligger knappt hundra meter längre ner i terrängen.

Rampen/plattformen, uppbyggd av block och jord i skogspartiet norr om Hemringe. Vi ser här ena

långsidan och en del av ovansidan, beväxt med yngre barrträd.

Nedanför den andra långsidan står flera större block, som möjligen vid något tillfälle rensats undan från den

platta ovansidan. .

På den här bilden ser man tre stora block nedanför den höga rampkanten - block som antagligen haft

någon koppling till rampens funktion

Ytterligare en bild på den höga rampkanten

På den ena kortsidan sluttar marken svagt upp mot den platta ovansidan. Kanske har det här funnit en

uppfartväg till rampen som kunnat användas för att frakta saker till och från rampens översta del.

På en del ställen i de höga rampkanterna ser man att högen inte bara är uppbyggd av jord utan har ett stort inslag

av både större och mindre block.

På den här bilden syns ett trästativ som möjligen skulle kunna vara underdelen av en flaggstång.

6.3. Borrännor i en gammal husgrund nära Hemringevägen.

Vi har tidigare i Kap. 1 (avsnitt 4) dokumenterat klyvborrännor i i en gammal husgrund. Här vid

Hemringevägen hittar vi ytterligare ett hus som står på en massiv stengrund. På den sida som vetter mot

vägen är stengrunden särskilt imponerande.

Här stannar jag en stund och letar efter borrännor. Utan att anstränga mig särskilt mycket hittar jag tre

klyborrännor på tre olika block. Det är inte fråga om några uppseendeväckande fynd på något sätt. Snarare

hade det nog varit märkligt om man inte i den här stenmuren med ganska stor och välhuggen sten hittat en

enda borränna. Jag redovisar dem här snarast för att visa att borrännor kan vara ganska svåridentifierade.

Nu lyckades inte borrännorna lura mig, som är en van borränneletare - trots att synen numera inte är helt

perfekt. Men för dem som inte har min långa erfarenhet hade nog identifieringsuppgiften blivit ganska svår.

Läsaren kan ju själv testa sin upptäcktsförmåga. Jag visar först bilder på de tre aktuella grundstenarna

utan någon som helst kommentar eller borränneindikering. Sedan visar jag återigen samma bilder med

borrännemarkering och kommenterande text.

Här har borrännan dolts av en ganska tjockt lavlager. Det är märkligt att se hur laven i sin tillväxt följer borrrännanns

inbuktning i stenytan. Det verkar nästan som om själva borrännan och den mikromiljö den skapar triggar

lavtillväxten.

En del grundstenar placeras på ett sådant sätt att borrännorna kommer att löpa inåt. Man ser då inte hela

borrännan utan bara borrännans ingångshål, något som ofta försvårar identifieringen. Inte så sällan kan man

förbättra upptäcktsgraden genom att förändra kroppens position så man får variation i insynsvinkeln till

husgrunden.

Här försvinner nästan borrännan i ett vitt lavparti. Klyvborränann löper dessutom upp och ner, vilket kanske

ytterligare kan försvåra identifieringen. Man kan kanske fråga sig hur jag kan vara så säker på att det genomgående

rör sig om klyvborrännor och inte sprängborrännor här). Helt säker kan jag inte vara. Men jag har förstått

att man förr sällan använde sig av sprängsten i husgrunder. Sprängning kunde åstadkomma mikrosprickor i stenen,

vilka senare kunde åstadkomma sättningar i husgrunden.

7. Stenhuggning utöver det vanliga i

Storskogen (Stenlejon-området)

mellan Tipptoppvägen och anknytande skogsväg* - område där den gamla

bygränsen mellan Fullerö och Ekeby bör ha löpt fram -


* Området sträcker sig också en bit in på andra sidan skogsvägen (för skogsvägens placering se kartbild på s. 421).

7. Stenhuggning utöver det vanliga i Storskogen

- stenlejonområdet-

När vi vandrat drygt halvvägs på Tipptoppvägen ( i riktning mot den avslutande vändplanen) möter vi på

höger sida ett lågt liggande skogsparti. Och här mellan träden skymtar vi en mäktig podielagd stensugga.

Blockarrangemanget har helt och hållet tillverkats med hjälp av äldre traditionell stenhuggning. Utan att själv

uppvisa några borrännor utgör den lejonliknande stenskapelsen (antagligen helt oavsiktlig figurlikhet) ett

ståtligt entrémonument till ett stort stenhuggningsområde, där faktiskt - ovanligt nog - de borrade

klyvplatserna är minst lika spektakulära och spännande som de, som bearbetats med traditionell huggteknik.

Några av klyvplatserna här har en så märklig utformning och förefaller så planlagda och arrangerade att det är

svårt att enbart se dem som rester efter husbehovshuggning. Klyvplatserna har förvandlats till mäktiga

stenmonument, som rimligtvis måste skylta för något mycket speciellt och viktigt. Och eftersom monumenten

utformats genom borrklyvning, så kan vi knappast hävda att det skulle röra sig om boplatsskyltande

monument från sen stenålder.* Troligare är då att de haft till funktion att skylta för en viktig gräns i

landskapet. Det går faktiskt att dra en rak linje mellan det lejonlika monumentet ( se s. 409 nedan), den

vasspetsade stenflisan på sitt blockfundament (s. 408). det fyrkantiga välhuggna stenskivan ( s. 406) och den

helt makalösa (nästan galna) blockformationen med ett mäktigt överhang över en branthuggen sida och med

en borränna, som startar som ett intakt borrhål i överhangets nacke och löper vidare som en uppsprucken

borränna på den släthuggna framsidan (s.394). Och den linjen följer mycket nära bygränsens (mellan Fullerö

och Ekeby) sträckning i området. Det handlar då om den yngre bygräns som finns markerad på kartmaterial

från mitten av 1800-talet). Det finns troligen en mer nordlig bygränssträckning. Men den diskuterar jag inte

här. I Kap. 22 återkommer jag dock till denna möjliga nordliga gräns när det gäller att tolka borrat

klyvmaterial norr om det område vi nu befinner oss i.

Vid sidan av borrännemonumenten finns det också borrkluvet stenmaterial som inte alls har denna

monumentliknande utformning. Det finns åtskilliga klyvplatser som visar på storskalig stenhuggning – så

storskalig att det knappast kan vara fråga om husbehovshuggning, som utgått från byar eller enstaka gårdar.

* Såvida det inte rör sig om återanvändning av betydligt äldre kultursten med skyltkaraktär.

Man kan fundera på om det möjligen rör sig om uppdragshuggning. Kanske är det någon resursstark

institution eller myndighet med koppling till Uppsala stad, som uppdragit åt stenhuggningsspecialister

att hugga sten till uppförandet av stenbyggnader eller andra stenanläggningar. Vi vet exempelvis att

Universitet i Uppsala genom donationer på 1600-talet varit delägare i byskogen och senare haft (och

fortfarande har) egna skogsskiften i Storskogen.

Men det räcker inte med dessa två typer av borrad stenhuggning i området. Det finns också en äldre

typ av stenhuggning här. Block har formats, branthuggits och spräckts upp utan något inslag av

borrteknik. Vi vet inte när den här typen av äldre huggning genomfördes. Kanske går huggningarna

tillbaka till den tid (sen stenålder) när ett fångsfolk hade boplatser i området. Troliga bobottensvackor

finns på flera ställen. Och också ett kvartsbrott i ett block finns i området. Vi ska inte heller glömma bort

det podielagda stenlejonet, som vi redan omnämnt. Det kan mycket väl ha utnyttjats för skyltning av en

bygdegräns i relativt sen tid. Men det kan flera tusen år tidigare ha skyltat för en boplats i området.

4 (För överhangblockets läge se motsvarande siffra på kartbilden nedan)

Det märkliga överhangsblocket sett i profil. Det har ett borrat hål på översidan av överhanget. Under överhanget

fortätter borrhålet som en borränna i stenytan. Blockformationen finns närmare beskriven i min presentation

Stenmonumenten i Storvretabygden (Windahl 2016). Den finns uppladdad för gratis läsning på yumpu.com. Möjligen

rör det sig om ett skyltblock från ett äldre kulturstensskikt, som senare omformats till ett gränsmonument med hjälp

av borrteknik. Flera närliggande block har grunda borrännor längs kanterna som visar att stenhuggningen skett

med radklyvningsmetoden. Men själva monumentet uppvisar märkligt nog inga sådana borrännor.

Bilden visar det stora överhangsblocket framifrån. Framför blocket ligger stora blockklossar, som borrkluvits

med radklyvningsmetod. På överhangsblockets uthuggna framsida löper en lång vertikal borrränna

(se pilen).

Blocket med det stora framskjutande överhanget - sett från sidan. Man tycker att det stora

överhanget, befriat från underliggande stenmassa, skulle utsättas för så stort tryck att det

skulle brytas av och falla ner. Det verkar ha varit en skicklig stenhuggare i farten här – en

stenhuggare som tyckt om att utmana gränser men som också haft marginalerna på sin sida.

Borränneblocket sett snett framifrån med borrännemärkt stenmaterial liggande

framför. Den vertikala borrännan syns i framsidans mittparti.

Överhangsblocket fotat på lite längre håll

Klyvborrännor i en av de huggna blockklossar, som står framför blocket med det stora överhanget. Hur de

slarvigt framförställda blocken hänger ihop med överhangsblocket är inte klarlagt. Blockstyckenas

radklyvning har ingen motsvarighet på detta block, som bara uppviasar en enda lång klyvborränna

Den uppstickande pinnen på blockets översida markerar den plats där borrhålet anlagts.

Bottendel

Toppdel

Mellandel

Den långa borrännan – från överhanget och 1.5 m.

ner på blockets framsida – uppdelad i tre delar

4

Något 10-tal meter framför överhangsblocket liggen en liten blockhög av ganska små borrkluvna blockbitar. Det verkar inte som man

genomfört en klyvning här för att framställa husbehovsrelaterat stenmaterial. Snarare verkar blockhögen ha någon funktion i förhållande till

det stora överhangsblocket. Kanske är det en dubbelskyltning av en skogsgräns, som i det här fallet markeras både av den lilla blockhögen

(gränsröse) och det stora överhangsblocket med sin imponerande borränna.

Klyvborrännor (av radklyvningstyp) på blockstycke i blockhögen framför överhangsblocket

Ett 30-tal meter bakom det stora överhangsblocket står ett mindre block. Blocket verkar nästan placerat i någon

form av skyltposition. Man anar svagt att blocket har en bearbetad yta längst upp. Se nästa bild!

4

Det verkar som man vid upprepade tillfällen huggit eller karvat bort små kvartsbitar från den kvartsbemängda översidan av

blocket. Det stärker väl i vart fall något antagandet om att det i området en gång funnits en boplats och att en hel del av den

gamla stenhuggningen i området skett på en aktivitetsyta som varit anknuten till boplatsen.

3 (För stenskivans läge se motsvarande siffra på kartbilden nedan)

Den uppställda stenskivan med grunda borrännor runt kanterna har tillhuggits bara något hundratal meter från överhangsblocket

i Storskogen. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som det ovan presenterade överhangsblocket och ingår kanske i

samma sammanhang. En fråga inställer sig ganska spontant: ett sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster som den

uppställda stenskivan glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdråga: om man inte glömt den, vad handlar

uppställningen i så fall om? Kanske rör det sig om ett gränsmonumnt? I vart fall står den mäktiga borrade stenskivan uppställd

På flera ställen runt den uppställda stenskivan finns klyvplatser med storskaligt stenmaterial. För att få stor precision i

klyvprocessen har man ofta använt sig av radklyvningsmetoden. Se t.ex. de radsatta klyvborrännorna i överkanten på blocket

vid pilen

2

(För stenplatsens läge se motsvarande siffra på kartbilden nedan)

På ett fundament av kluvna block står en stor stenflisa med trubbspetsig topp uppställd. Den står precis i kanten av den gamla skogsvägen

och skulle därför kunna vara en vägsten. Men samtidigt ligger den rätt i bygränslinjen och skulle således kunna vara en gränsmarkering.

Kanske kan den ha fungerat i båda avseendena, eftersom skogsvägen ganska nära följer bygränslinjen. I kanten på det närmaste blocket i

fundamentet ser man mynningen på en klyvborränna. Det innebär att monumentet sannolikt inte har mer än ett par hundra år på nacken.

Men helt säkra kan vi inte vara vad åldern beträffar. Eftersom forskningen hittills varit närmast obefintlig, är det ingen som vet när

borrklyvning började tillämpas inom stenhuggningen i den uppländska skogsmarken.

1 (För ”stenlejonets” läge se motsvarande siffra på kartbilden nedan)

I ett lågt liggande skogsparti vid Tipptoppvägen har ett märkligt tillhugget block lagts upp på ett hugget blockfundament. Blockformationen

verkar medvetet komponerad. Och för en nutida betraktare påminner den mycket om ett ståtligt lejon. En gång har kanske stenlejonet fungerat

som ett entrémonument till ett boplatsområde från yngre stenåldern. En stor nedsänkt, rundoval yta i närheten tyder på att det kan ha

funnits en nedgrävd bobotten här. Visserligen vet man aldrig vad senare tiders stenarbetare i skogen kunnat hitta på. Jag har förstått att

de gärna skyltade för sin verksamhet genom att skapa olika monument. Men frågan är om inte det här monumentet var en för stor uppgift

för dem - eller för ev. gränsarbetare, som skapade gränsmonument i skogsmarken. Kanske hade vi också i så fall sett en användning av borrade

klyvhål. Men sådana saknas helt. Jag tror mer på stenspecialisterna under yngre stenåldern. Märk också det märkliga bandet runt

nacke och hals. Man kan tolka det som en antydning av manen på en lejonhanne eller som en illustrering av att djuret är fjättrat med en

kedja. Men naturligtvis skulle det kunna vara en oavsiktlig defekt, som uppkommit vid blockets hantering. Ingenting hindrar förstås att skyltmonumentet

senare återanvänts för markering av gränsen mellan Fullerö och Ekeby. Det ligger väl positionerat i gränslinjen (se kartbladet

Rund, välvd blockhög av ganska små block, som är överväxta av markvegetation - nära ”stenlejonet”.

Blockhögen är svårbedömd. Men troligen är den på något sätt knutet till uppförandet av det lejonliknande

stenmonumentet alldeles i närheten.

Vackert blockstycke, som kluvits fram med borrteknik

Ytterligare ett uppställt borrkluvet blockstycke med en mängd stenraukar i bakgrunden efter storskalig

stenhuggning med borrteknik

Vackert borrkluvet blockstycke som ställts upp lutande mot ett annat block. Även om positionen är effektfull så tror

jag inte det rör sig om någon medveten skyltning. Snarare har man nog ställt blocket så här i avvaktan på

borttransport, som aldrig kom att förverkligas. Det är faktiskt lite rörande med ett block, som står här och väntar

på att bli hämtat. Men åren rinner bara i väg och ingenting händer. Vid det här laget har nog hoppet släckts hos

det här blocket. Hur länge har då det huggna blocket stått här? Kanske 100, 150 eller 200 år. Men jag skulle

faktiskt inte bli förvånad om väntetiden varit mycket längre än så.

Ett mäktigt stenraukparti efter genomförd stenhuggning med borrteknik.

Bilden visar ett av flera stora block i området, som utsatts för branthuggning med äldre traditionell stenhuggning

utan borrteknik. Hur gammal blockhuggningen här är vet vi inte. Den skulle kunna vara samtidig med borrklyvningen

i området. Men den skulle också kunna vara flera tusen år äldre. Stenhuggare har nog genom

årtusenden haft ungefär samma smak för sten och därmed dragits till samma smultronställen. Även om det här

stenhuggningsområdet idag befinner sig i avlägsen skogsmark, så låg det en gång (för så där en 5000 år sedan)

centralt på en stor skärgårdsö (Storskogen) med nära till vatten både i väster och öster. Att människor då levde

och verkade i området och höll på med olika typer av stenhuggning är högst sannolikt. Vi behöver ju bara påminna

oss det lilla kvartsbrottet i ett block bara något hundratal meter längre bort (se bilden på s. 405 ovan). Lägg också

märke till det trekantiga blockstycket vid pilen! Det återkommer på nästa bild.

Blocket på bilden är speciellt på flera sätt. Det har en trekantig form, det är uppallat på en understen och det har

(möjligen) ett inhugget djurmotiv. Kanske är det rentav en säl. Sälar måste rimligtvis i slutet av stenåldern ha stått

högt i kurs som bytesdjur på en skärgårdsö. Och viktiga bytesdjur fick ofta en plats i kulten. Kanske har vi här mitt

bland det borrkluvna stenmaterialet en äldre kultplats , där sälguden dyrkades?

Block som kluvits med äldre traditionell huggteknik

Ut mot Tipptoppvägen höjer sig det lågt liggande skogspartiet och avslutas med en ganska hög och stor

blockhög, som inte ser helt naturlig ut. Det ser ut som om en bergknalle eller ett stort block styckats upp i

mindre blockstycken. Jag letar en stund efter borrkluvet stenmaterial här. Men hittar inget. Det är inte

särskilt konstigt att jag letar efter borrat stenmaterial här. På kalhygget utanför (syns i bakgrunden på

bilden) har jag hitta flera borrade klyvplatser. De beskrivs närmare i Kap. 22 av denna presentation.

Närbild på blockhögen, sedd inifrån skogspartiet. Längst till höger skymtar Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen).

Inget av blockstyckena här har så vitt jag kunnat se borrännor, som skulle kunna tyda på borrklyvning eller

sprängning. Möjligen står vi inför en mycket gammal blockhög här – från en tid när havsfjärdarna inte var lång borta.

På andra sidan av blockhögen (se föregående bild) tittar en välhuggen, långsmal stensugga fram under en

gran. Stensuggan är inte bara välhuggen den är också uppallad på en understen. Stensuggan kommunicerar

starkt att den har ett skyltsyfte här vid blockhögen. Men det är inte lätt för oss sentida människor att förstå vad

den mer specifikt skyltar för.

Kartbild över bygränsen mellan Fullerö och Ekeby väster om Tipptoppvägen

(från presentationen Gräns och Sten, som är under utarbetande)

Stenskeppet

12

15

Märkligt

huggna blocket

Ev toppig gränssten

9

Gränssten i röse

8

11

Tillformade huggkubb-blocket

Det uppställda toppiga blocket vid skogsvägen

2

Svackan på bergskrönet

Som kan ha varit en

bobotten

10

13 14

Uppställda

stensuggan

Vackert formade och uppställda

blocket

Utsnitt från Eniros karta

6

Uppställd sten med basen

uppåt (upp-och-ner –

stenen)

5

4

7

Gränsröse

nära skogsväg

?

3

Stenlejonet

1

Ståtligt gränsröse

Den lutade stenskivan

med borrännor

Se kommentar till kartbilden på nästa sida!

Kommentar till kartbilden

Kartbilden på föregående sida är hämtad ur en kommande presentation i serien Gräns och Sten.

Presentationen beskriver den kulturstensflora, som relaterar till den bygräns, som löper genom Storskogen

och korsar Tipptippvägen (officiellt Basketvägen). Den inlagda blå linjen (pilen) visar bygränsens (mellan

Ekeby och Fullerö) sträckning från Norrboområdet, över Fullerömyren och genom Storskogen fram till

Tipptoppvägen. Den kurviga röda linjen –markerad med röda cirklar – är den skogsväg som från Fullerömyren

slingarar sig fram till Tipptoppvägen och ganska nära följer bygränsens sträckning. De röda cirklarna

representerar mätpunkter som jag använt mig av för att kunna rita in skogsvägens sträckning genom skogen.

Den röda raka linjen motsvarar en ev. äldre - mer nordlig- bygräns - mellan Ekeby och Fullerö. Kulturstensfynd

i och nära bygränsen (blå linjen) har markerats med siffror. Man kan på kartan se att stenplatserna 1-4 (som

ovan redovisats i bild och text och som är markerade med stora vita siffror) ligger ganska exakt i bygränslinjen.

Det är troligt att stenlejonet, den spetsiga stenflisan på sitt fundament, den fyrkantiga stenskivan och

överhangsblocket ( de tre sistnämnda med klyvborrännor) har med bygränsens utmärkning att göra - och

högst sannolikt att åtminstone någon av stenplatserna har en gränsmarkerande funktion. På två av

stenplatserna är dessutom borrännorna så tydligt exponerade att man kan fundera över om de medvetet

utnyttjats som ett gränssignalerande inslag.

8. Längs skogsvägen på andra sidan

Tipptoppvägen.

Tipptoppvägen

Välarrangerat gränsröse

Område med

borrade klyvplatser

Borrad klyvplats med skyltkaraktär

Skogsväg

Märklig blockhög


8. Längs skogsvägen - andra sidan Tipptoppvägen.

Den skogsväg som vi markerade på på den avslutande kartbilden i föregående kapitel, fortsätter på

andra sidan Tipptoppvägen. Och på båda sidor om denna väg hittar vi både yngre borrkuven och äldre

oborrad kultursten. Bland den äldre kulturstenen hittar vi söder om skogsvägen en mycket märklig

blockhög, där ett större block huggits sönder (nästan skivats) i ett antal bitar. De huggna bitarna har

inte tagits bort för att användas på annat håll. De ligger kvar i sina ursprungliga positioner. Och på

ovansidan, i en spricka mellan två blockdelar, har en spetsig stenflisa satts fast. Möjligen har

blockhögen med sin stenflisa en gräsmarkerande funktion kopplad till bygränsen mellan Fullerö och

Ekeby, som fortsätter fram mot en gränskil, som härads gräns och sockengräns bildar. * Men runt

omkring finns en hel del annan äldre kultursten, som knappast går att infoga i en gemensam bygränslinje.

Möjligen rör vi oss i ett boplatsområde från sen stenålder. Och kanske har såväl blockhögen med sin

stenflisa, som övrig oborrad kultursten utgjort någon form av stenskyltning inom boplatsområdet.

Blockhögen och den närmaste omgivningen beskrivs mer detaljerat i Avsnitt 8.1. nedan. Också norr om

skogsvägen hittar vi en hel del äldre kultursten. Här hittar vi också ett gränsröse av standardtyp (det

största och mest välarrangerade, som jag stött på i Storskogen). Det vackra röset är byggt av relativt

småskalig huggen sten. Och klyvningen har skett utan användning av borrteknik. Antagligen har det

koppling till bygränsen mellan Fullerö och Ekeby - en gräns som möjligen förändrat sin sträckning

genom Storskogen under den långa tidsperiod som den existerat och lämnat stenspår på flera ställen,

som inte idag går att anpassa till någon rak gränslinje. Så går exempelvis inte blockhögen och gränsröset

att sammanbinda med någon gemensam gränslinje. Om de båda stenplatserna utgjort gränsmarkörer

för bygränsen så måste de rimligtvis ha markerat alternativa gränssträckningar. Man kan inte utesluta

att de i stället markerat sena skogsskiftesgränser. Men det har gått åt mycket tid och arbete för att

framställa dem. Och frågan är om man var beredd att investera så mycket i skapandet av gränsmärken

för mindre skiftesgränser.

* Kulturstenen i gränskilsområdet har tidigare beskrivits (se Presentationens 1:a Del, Kap. 20).

Söder om skogsvägen - bara ett par hundra meter från blockhögen - hittar vi en märklig klyvplats med, som

det tycks, flera skyltande inslag. Själva klyvplatsen och det arrangerade stenmaterialet runt omkring

beskrivs närmare i ett särskilt avsnitt nedan (8.2.).

Söder om den borrade klyvplatsen finns spår av äldre (oborrad stenhuggning) vilken efterlämnat

spektakulära formationer. Klyvplatser och övrig kultursten beskrivs i avsnitt 8.3. nedan.

10.1. Den märkliga blockhögen och närliggande äldre kultursten

Vi ska börja det här avsnittet med att lyfta fram en mycket märklig och intressant blockhög i Storskogen.

Blockhögen befinner sig en i en stor trädlös glänta i ett skogsområde i kilen mellan Tipptoppvägen och en

större skogsväg. Det är nära både till det lejonlika blockarrangemanget (se Kap 7. ovan) - på sätt och vis,

beroende från vilket håll man betraktar det, också en blockhög - och den djärvt uppallade stensuggan i

storskogsbranten (se Kap 3 i Del 1) placerad nära en blockhög. Det är således inte särskilt förvånande att

man också kan hitta en spännande och gammal blockhög också i det här området. Men blockhögen här i

gläntan är mycket speciellt uppbyggd. Den saknar ett stort markerande skyltblock och den är inte slarvigt

uppbyggd av större losshuggna block. Den är uppbyggd av långsträckta huggna block, som möjligen huggits

ut från ett gemensamt originalblock på platsen och som sedan antagligen fått ligga kvar i sina ursprungliga

positioner. Den kan ha konstruerats på så sätt. Men säkert är det inte. Blockhögen verkar inte stå på ett

blockfundament eller på berggrund utan direkt på markytan. Det kan tala för att blockstyckena kan ha

huggits någon annanstans i närheten och fraktats till den här platsen, där de på nytt satts samman till en

blockstruktur - ett hoppusslat block.

En blockhög med en så speciell konstruktion måste rimligvis en gång ha haft en mycket speciell och viktig

funktion. Högst upp i det platta blockhögstaket sitter en spetsig stenflisa fastsatt. I mitt insamlade

kulturstensmaterial från Storskogen är den här platta och stenfliseprydda blockhögen unik, så det finns

egentligen ingenting att jämföra med - inte ens i skogsmarken nedanför Storskogen. Man skulle möjligen

kunna tänka sig att det rör sig om ett gränsskyltande monument och att stenflisan i så fall skulle ange

gränsriktningen. Men med tanke på den resurskrävande konstruktionen är det knappast fråga om en

skyltning för en relativt obetydlig skiftesgräns. Och hade det konstruerats under senare århundraden så

hade antagligen borrteknik använts. Men stenmaterialet uppvisar inga spår efter klyvborrännor.

Sannolikare - i så fall - att det handlar om ett bygdegränsmonument från äldre tid innan borrtekniken slagit

igenom. På andra sidan skogsvägen - och närmare skogsvägen - finns en ett ganska stort gränsröse - i vart fall

stort för att befinna sig i Storskogen. Kanske har både röse och blockhög markerat olika bygränssträckningar

mellan Fullerö och Ekeby. Men mest sannolikt ändå är nog att det rör sig om ett ett skyltarrangemang för en

mycket gammal boplats - eller för någon viktig företeelse på själva boplatsen. Skogen runt omkring (och även

själva gläntan) hyser mängder av huggna stenmonument, som tillverkats med gammal traditionell stenhuggning.

Vad dessa stenmonument skyltat för (begravningsplatser eller något annat) vet vi inte med

säkerhet. Sannolikt har de skapats av en bofast jägarbefolkning under sen stenålder och relaterar sannolikt

till religiösa och kosmologiska föreställningar som varit i svang inom jägargruppen. Att merparten av den

omfattande och unika stenhanteringen skulle vara relaterad till senare århundradens husbehovshuggning

(eller för den delen uppdragshuggning av specialister) uppfattar jag som uteslutet. Såväl skyltinslaget och den

resurskrävande stenhuggningen som avståndet till sentida bebyggelser talar mot detta.

I resten av detta avsnitt redovisar vi några av de storslagna skyltarrangemang, som finns i området och som

troligen anknyter till den sena stenålders jägarkultur i Storskogen. Några finns ganska långt bort i

skogsområdet och kanske markerar boplatsområdets yttre territoriegräns. Andra befinner sig mer centralt på

eller kring själva gläntan i skogen och har rimligvis skyltat för specifika företeelser inom boplatsområdet. Det

här beskrivna skogsområdet har ifråga om kultursten åtskilliga motsvarigheter på andra håll i Storskogen.

Också i höglänt skog nedanför Storskogen finner man liknande kategorier av gammal kultursten. De konstfulla

och storslagna megaliterna - bärare av vår äldsta kultur och historia i bygden – följer oss ofta under våra

skogsvandringar utan att vi ägnar dem en tanke eller ens märker dem. Och det gör inte heller

fackarkeologerna. Och det känns särskilt frustrerande, eftersom de, om några, borde uppmärksamma och slå

vakt om särskilt dyrbara inslag i vår kulturstensflora.

Kring några blockarrangemang i slutet av avsnittet försöker vi också att använda en 10-gradig skala för att

bedöma kulturstenstrovärdigheten. Ju högre skattad skalpoäng ett stenobjekt får desto sannolikare är det att

objektet är hanterat av människor och således skiljer ut sig ut sig från den naturliga blockfloran.

Man bör dock hålla i minnet att en sådan skattningsbaserad bedömning av kuturstenstrovärdigheten inte ger

något tillförlitligt underlag för att bedöma kulturstenens ålder och funktion. Det är i första hand endast ett

instrument för att särskilja människohanterade block och blockarrangemang från sådana som naturkrafterna

skapat på egen hand. Men det skulle kanske kunna fungera som ett tidigt och grovt inventeringsverktyg i

skogsmark, som ju nästan genomgående är mycket lite utforskad i fråga om kultursten. Utifrån en skattningsbaserad

inventering kunde man ju sedan välja att studera olika stora delar av den infångade kulturstensfloran

utifrån olika sannolikhetsnivåer.

Men det är naturligtvis mycket arbete med att utveckla en sådan bedömningsskala för kultursten och att

specificera kriterier för olika steg i skalan. Kanske kunde man lite försiktigt börja med de skogspartier i

Storskogen, som jag redan inventerat (utan skattningsskala) och låta block och blockarrangemang ( inkluderande

också blockhögar) i efterhand, utifrån det befintliga bildmaterialet, bedömas. För att få en säker

kuturstensbas att arbeta vidare med på olika sätt (bl.a registrering och inplacering på karta) kunde man kanske

inskränka sig till att fokusera enbart mer säkerställd kultursten: sådan som placerats på skalvärdena

8 -10 på skattningsskalan. Det är naturligtvis svårt att veta vad ett sådant bedömningsarbete skulle kunna leda

till. Men att det skulle bli ett starkt uppsving för den slumrande och bortglömda kulturstenen ute i våra höglänta

skogsmarker står nog klart. Så här i skrivande stund känns det naturligtvis frestande att inrikta nästa

presentation i serien om kultursten i Storvretabygden mot ett sådan bedömningsarbete. Men det finns säkert

åtskilliga hinder mot förverkligandet av ett sådant projekt. Hit hör exempelvis metodologiska svårigheter och

även hög ålder och sviktande hälsa hos den tilltänkte projektledaren. Den som lever får se, som man brukar

säga.

Svårbedömd blockhög relativt nära ”klyvhålsgraven”(se Avsnitt 10.2. nedan). Det är tveksam om man över huvud taget skall kalla denna

anläggning för en blockhög. Det verkar mera handla om att ett ursprungligt block med traditionell stenhuggningsteknik splittrats upp i

mindre block-stycken, som fått ligga kvar i sina ursprungspositioner. Anläggningen liknar ett lagt stenpussel med lite dålig passform. I en

spricka på ovansidan har en liten spetsig stenflisa satts fast. Det är svårt att veta om anläggningen hör till det äldsta kulturstensskicktet från

sen stenålder eller om det rör sig om ett relativt sentida gränsmonument. Den lilla flisan kan ju tala för gränsmonumenttolkningen. Men

samtidigt har anläggningen en utformning, som är helt unik bland Storskogens gränsmonument. Den omsorgsfulla stenstyckningen

förbryllar. Det förefaller som en överarbetning. Det hade ju räckt med att bygga ett litet gränsröse ovanpå det solida blocket, något som man

kan se på en del andra ställen i skogsmarken. Kanske är det trots allt en blockhög, som hör till ett betydligt äldre kulturstensskikt och som

kanske haft en funktion inom dödskulten eller kanske bara fungerat som en skyltanläggning för en boplats

Samma blockhög sedd från andra hållet

Ännu en bild på samma märkliga blockhög - en så pass unik stenplats förtjänar naturligtvis många bilder.

I närheten av blockhögen finns ett blockgravsliknande arrangemang, där en förgård framför ett större

block fyllts med en flack stenpackning.

Inkilat blockstycke mellan blockväggar i skogsparti nära den öppna glänta där blockhögen är placerad. Möjligen skyltar stenplatsen för

en relativt sentida skogsgräns. Men det skulle också kunna röra sig om en stenskyltning, som är flera tusen år äldre. Svårbedömt! Men

det handlar sannolikt inte om sentida profan stenhuggning för husbehov.

Jag höll på att skriva att bilden visar ett typiskt gränsröse med en mittplacerad markörsten. Men den här typen av stora

pampiga gränsrösen är egentligen inte typiska för Storskogen. Inte ens längs häradsgränsens sträckning i Storskogen hittar man

så stora och välgjorda gränsrösen. Kanske har det här röset - på östra sidan om Tipptoppvägen - markerat utmarksgränsen

mellan byarna Ekeby och Fullerö. Varken större bygdegränser eller mindre skiftesgränser stoppas upp av Tipptoppvägen utan

fortsätter österut genom skogen ända fram till Gamla Uppsalas sockengräns.

Möjligen skulle det här gränsröset kunna markera någon mer betydelsefull gräns tillsammans med den ovan beskrivna

blockhögen, som står en bit bort – på andra sidan skogsvägen. Men det är ett gränskänsligt och gränskomplext

område, där även större gränser kan ha ändrat sträckningar under tidernas lopp. Området innehåller dessutom yngre

skogsskiften som löper som smala band genom terrängen. Och hur dess skiften kom att gränsskyltas ute i Storskogen är

inte lätt att veta. Kanske fick de inte alltid en standardskyltning.

På en närbelägen höjd - faktiskt ganska nära den djärvt uppallade stensuggan* - hittar vi det här fyrkantiga och

möjligen tillhuggna blocket, som också står placerat i en bergsbrant (se också följande två sidor).

* Den djärvt uppallade stensuggan har beskrivits i Del 1 av denna presentation (Kap. 3.1.).

Både denna och nästa bild ger ett intryck av att blocket kan vara medvetet uppallat.

Skulle vi ge en sannolikhetsskattning för att det här blocket utgör kultursten på en tiogradig skala så skulle jag vilja föreslå

en 8:a. Den kvadratiska formen och de branthuggna sidorna placerar blocket i den kulturstenskategori, som jag ibland

kallar ”huggkubbar”. Märk också att det troligen uppallade blocket tycks stå över en intressant grop. Antagligen måste vi

tänka oss en mycket stark 8:a, eftersom blocket står så nära den uppallade stensuggan i bergsbranten, som naturligtvis

måste tilldelas en 10:a. Jag får kanske överväga om jag ska försöka utveckla och använda en skattningskala i en ev.

kommande presentation. Men i just den här presentationen ska vi lägga energin på annat. Och vi nöjer oss med

ytterligare ett skattningsförsök (se nästa sida).

Blockarrangemang med ett stort block uppallat på understenar i samma område.

Det här blocket är nog mer spännande än man på avstånd anar. På långt håll uppfattar

man bara en ostrukturerad blockhögsbildning. På nära håll framstår högen

mer som ett medvetet blockbygge med ett uppallat block. Jag velar mellan att sätta

en 8:a eller 9:a på den 10-gradiga kulturstensskalan. Men den omedelbara närheten

till den märkliga blockhögen med stenflisan (som naturligtvis får en 10:a ) gör nog

att jag slutligen bestämmer mig för en 9:a.

8.2. Den borrade klyvplatsen med skyltkaraktär

Strax före gläntan med blockhögen med stenflisa högst upp (beskriven i det föregående avsnittet) i höglänt mark

nära Tipptoppvägen stöter vi på en märklig blockhögsbildning med tydliga inslag av borrkluvet stenmaterial.

Ansamlingen av blockstycken ligger framför en hålighet vid vars bortre kant en stor huggen - lite bågformig -

stensugga står uppställd (se sid. 442). I ena kanten är den uppallad på tre mindre block och strax framför är två

smala blockstycken uppställda. I övre vänstra kanten stoltserar det uppställda blocket med en rad grunda

klyvborrännor. En del av håligheten i marken kantas upptill av block (också kluvna med borrteknik). Och bakom

dessa block ligger ytterligare några blockstycken, som stöttar och håller kantblocken upprätta. Hela den här

platsen med sin grop andas arrangerad stenskyltning - någon slarvig skrotstenshög är det absolut inte fråga om.

Och även de närliggande blocksamlingarna löser upp sig i mindre stenarrangemang, där de med borrteknik huggna

blocken står uppallade på mindre stenar. Uppallning är ju egentligen ett uppställningssätt, som särskilt förekommer

i stenhanteringen under sen stenålder. Men här har alltså också senare tiders stenhuggare använt sig av

tekniken. Det är svårt att veta vad stenhuggarna hade för syfte med blockuppallningarna. Kanske var det bara ett

sätt att skapa uppmärksamhet för sin arbetsplats och/eller få utlopp för en inneboende skaparkraft. Man ser

uppallningsinslaget också på en del andra klyvplatser i höglänt skogsmark. Men här är det speciellt dominerande.

Men man kan naturligtvis också tänka sig att de små blockuppallningarna i blockröran faktiskt är avsedda att

flankera och lyfta fram huvudmonumentet: den uppställda och borrännemärkta stensuggan ovanför gropkanten.

Någon praktisk funktion kan knappast dessa uppallningar ha. Jag benämner ofta den vackert huggna och

uppställda stensuggan för ett borrännemonument. Det finns åtskilliga sådana i Storskogen. Bortsett från att de alla

formats med borrteknik (har klyvborrännor, som tydligt syns och som kanske förhöjt blockets eller blockarrangemangets

skylteffekt), kan de se mycket olika ut. Läsaren kan exempelvis studera borrännemonumentet på

den troliga boplatsen i Adolfsbergsskogen (se Kap. 4. i Del 1) och de två märkliga borrännemonumenten i ett

stenhuggningsområde i Storskogen ( se Kap.7. ovan). Möjligen kan de två sistnämnda borrännemonument ha

tillverkats för att skylta för en bygräns eller för att markera speciella skiften i Storskogen (kanske de skiften som

redan på 1600-talet donerades av kungamakten till Uppsala Universitet). Men det vet vi inte med säkerhet. Några

vetenskapliga studier har de ännu inte underkastats. Möjligen kan de ha tillverkats av stenhuggningsspecialister,

som tidigt tillägnat sig borrtekniken - långt innan den blivit allmän för husbehovshuggning ute i bygderna.

Borrännemonumenten skulle således kunna vara de äldsta exemplen på borrteknikens användning i stenklyvningens

tjänst i våra bygder - och kanske betydligt äldre än de husbehovsrelaterade klyvplatser, som man

ofta finner i skog och hagmark kring bygdens gamla gårdar. Men, som sagt, det vet vi inte. De skulle ju faktiskt

kunna vara betydligt äldre än så - och ha en för oss helt okänd funktion, eftersom vi inte i nuläget kan fastställa

den bortre tidsgränsen för klyvning av sten med borrteknik.

Nära Tipptoppvägen finns den här vackra stenuppsättningen. Det rör sig inte här om ett slarvigt kringslängt restmaterial efter en stentäkt.

Det är en mycket välkomponerat skyltmonument som vi ser. Det vackert formade huvudblocket har i ena kanten pallats upp på tre mindre

rundade stenar. Och två stenstycken har medvetet placerats strax framför. Det är alldeles uppenbart att den här kompositionen vill

kommunicera något mycket speciellt. Men vad? Framför finns en stor grop, som på ena sidan är kantsatt med block. Framför gropen finns

märkliga uppställningar med stenmaterai som kluvits med borrteknik. Huvudstenen är verkligen placerad så att vänstra ovansidans

klyvhålsrand blir maximalt exponerad. Kanske är de grunda borrade klyvhålen rentav tänkta som en sorts dekoration. Den välarrangerade

uppställningen för tankarna till en förkristen gravplats samtidigt som stenborrningsförfarandet antyder en betydligt senare tidsperiod. Det

är kanske den inbyggda tvetydigheten ifråga om datering, som gör monumentet så spännande.

I närheten av det vackra blockarrangemanget på föregående bild finns flera andra block som också

framhuggits med borrteknik. Bilden visar ett långsträckt rektanguläret block, som till formen påminner

om en grindstolpe. Blocket har tätt satta klvborrännor längs överkanten. Längs till vänster ligger ett

klubbliknande skrotstensblock, som har borrännor längs en överkant.

Vackert uppallat block med borrännor längs övre kanten. I viss vinkel ser blocket ut som ett litet snedtak.

En liten huggen stensugga (i den större blockhögsröran), som uppallats på en understen.

Område med gammal stenhuggning i Storskogen

- mycket nära klyvplatsen som ovan beskrivits

Stort blockstycke som sannolikt är en rest efter stenhuggning. Märk den märkliga hålrummet

på undersidan längst fram.

Märkligt blockstycke, som ställts i lutande ställning så att en liten stenkammare bildats under blocket.

I området finns flera aktivitesytor med gammal stenhuggning och några nedsänkta troliga bobottnar.

På kullen ovanför huserar ett par stora spektakulära block.

8.3. Klyvplatser längs skogsvägens norra sida

På samma sida av skogsvägen som det ovan beskrivna gränsröset – fast betydligt längre bort från

Tipptoppvägen – finns flera block som uppvisar borrklyvning. Det är inte helt lätt att veta om det

rör sig om en gränsmarkerande klyvning eller möjligen huggningar för att få fram stenmaterial till

skogsvägsbygget. Skogsvägen här går genom ett ganska sankt område. Och det har kanske

behövts åtskilligt med sten för att åstadkomma en stabil vägbank. Svårbedömt! Också det här

området med borrklyvning innehåller en hel del äldre kultursten med flera spektakulära

skyltblock.

I skogskanten strax norr om vägen möter vi ett stort block med en släthuggen sida. Som framgår av bilden har

huggningen utförts med borrteknik. Det är radmetoden, där flera grunda klyvborrhål anlagts i rad, som här

använts. Vi ser hur klyborrhålen spruckit upp vid kilningen och efterlämnat borännor (halva borrhål) längs

blockets övre kant. Det kluvna blocket skulle kunna vara ett borrännemonument som skyltat för bygränsen.

Men vi kan inte helt utesluta möjligheten att det rör sig om stentäkt för husbehovsanvändning - eller möjligen

att stenhuggningen ägt rum för att anskaffa stenmaterial till byggandet av skogsvägens vägbank.

Ytterligare en bild på det stora blocket med klyvborrännor.

Närbild på ett segment av blockets borrännemärkta kant

Hugget blockstycke med borränna framför blocket på föregående bild.

11

Nära borränneblocket som ovanpresenterats finns ytterligare ett block som utsatts för stenhuggning.

Svårbedömd Jag stenplats har inte ovanför hittat några det borrännemärkta borrännor i den blocket. huggna ytan Det skulle på det kunna kvarstående röra sig blocket. om ett medvetet Men ett hugget anlgt röse för markering av

gräns eller för block gravtäckning. nedanför blockytan Men det uppvisar är svårbedömt. borror, som visar att borrteknik använts – åtminstone till en del.

Stort fyrkantigt block - möjligen medvetet tillformat - nära röset på föregående bild.

Troligen uppställt skyltblock i närheten av röset.

9.Borrad och oborrad kultursten

i Lälunda-trakten

1

3

2


9. Borrad och oborrad kultursten i Lälunda-trakten

Det finns flera anledningar att besöka Lälundaområdet även om man bara skulle vara intresserad av gammal

kultursten – och faktiskt även om man bara skulle vara intresserad av borrkluvet stenmaterial.

Det välvda stenbygget som liknar en gammal gravkulle.

Långt ute på udden i väster - ganska nära den trådtrassliga transformatorsstationen - finns ett märkligt stenbygge

– en välvd stenanläggning övertäckt med jord och täckt av markvegetation. På avstånd ser anläggningen ut som

en gammal gravkulle. Och på nedsidan - i riktning mot ett fallfärdigt uthus - finns en ingång i den kallmurade

stenväggen, prydd med ett stort överliggande blockstycke. När jag rådgjorde med den betande koskocken i

närheten, så var kossorna av den uppfattningen att ingången var alldeles för trång för att en piga skulle ha kunnat

ta sig in här (i så fall måste hon ha ålat sig fram) en gång varje dag år in och år ut för att hämta rovor eller potatis

till middagen. Jag var böjd att hålla med korna och lade jordkällaruppslaget åt sidan. Och medan jag cyklade hem

så började i stället tänka i andra banor. Jag googlade på gravtypen hällkistor och hittade faktiskt några exempel,

som liknande den välvda övertäckta stenanläggning, som jag sett i betesmarken vid Lälunda.

Blockhögen med den borrännemärkta och branthuggna blockkärnan vid Hemringevägen

Jag har lämnat korna och det märkliga, välvda och övertäckta stenbygget bakom mig och cyklat in på den lilla

grusvägen mot Hemringe. Jag hinner inte långt förrän jag noterar en egendomlig blockhög i nederkanten av

ett skogsparti, som längre bort reser sig till en avsevärd höjd. Det är dags att stiga av cykeln och konfronteras

med ytterligare en frustrerande och svårdiagnosticerad stenanläggning. Från grusvägen ser man nästan bara

den branthuggna blockkärnan och ganska litet av den bakomliggande blockhögen. Men när man går runt ser

man en stor välavgränsad blockhög torna upp sig mot blockkärnan. Blockhögen innehåller inte någon

småskalig skärvsten utan det rör sig uteslutande om ganska stora huggna blockstycken med ganska skarpa

kanter. Blockstyckena tycks genomgående vara fabricerade med gammaldags stenhuggning utan inslag av

borrteknik. Inledningsvis var jag inne på spåret att de rörde sig om sprängsten. Men det är inte sannolikt att

man i en så stor samling av sprängstensblock inte skulle hitta ett enda spränghål eller en enda bit av en

sprängborränna. Man skulle ju kunna tänka sig möjligheten att blockstyckena huggits någon annan stans och

sedan forslats hit och lagts upp här för att skylta för något speciellt. Men troligare är nog att blockstyckena

huggits fram på plats. Den stora blockkärnan tyder på att det nog stått en ett tämligen stort block på platsen - ett

block som till största delen huggit ner i mindre blockstycken.

Det som utmärker blockkärnan är - förutom branthuggningen - den vertikala klyvborränna, som sitter i den släta

blocksida, som vetter mot vägen. Det är lätt att tänka sig att anläggningen av blockhögen och borrklyvningen i

blockkärnan skett vid ett och samma tillfälle. Så kan det förstås vara. Men man kan också tänka sig möjligheten

att borrklyvningen i borrkärnan skett betydligt senare. Kanske hade man inte ens tillgång till borrklyvning när

blockhögens block höggs fram. Jag har genom åren upprepade gånger gjort iakttagelsen att det finns en viss typ

av stenplatser som kan ha skyltinslag från flera olika tidsperioder. Det rör sig om gränsmarkerande platser som

kan ha skyltats om eller fått sin sin stenskyltning förstärkt. Ofta kallar jag dem för kombinationsplatser*. Blockhögen

med sin blockkärna skulle kunna vara en sådan kombinationsplats. Om det förhåller sig så har sannolikt

den oborrade blockhögen varit först på plats för att senare kompletteras med en borrkluven blockkärna. Möjligen

finns förstås att blockhögen tillkommit i ett helt annat syfte (t,ex, som gravplats) redan i förkristentid och att den

senare återanvänts för att markera en gräns.

Borrad klyvplats med möjlig koppling till järnvägsbyggande.

När jag cyklar hem från Lälunda tar jag vägen över järnvägsbron. Men jag gör först ett nedslag i skogspartiet

till vänster om vägen före järnvägsbron. Jag ställer mig på den naturliga höjdplatån, som finns här, och njuter

av den vackra utsikten ut över fälten. I skogskanten nedanför får jag syn på ett stort block, som verkar ha en

stor uthuggning, som inte ser helt naturlig ut. Jag går nedför sluttningen och betraktar blocket på nära håll. I

den urhuggna framsidan kan jag se en tydlig borränna. Och jag förstår att stenhuggning med borrteknik

tillämpats här för att få fram huggen sten till något speciellt syfte. Jag tar fram kameran och fotograferar

blocket med sin uthuggning mot fältbakgrunden. Jag sätter mig sedan på cykeln igen och fortsätter färden

hem till Månskensvägen i Lyckeboområdet. På vägen hem kan jag inte undgå att märka järnvägens högst

påtagliga närvaro i landskapet. Jag tror faktiskt att jag cyklar över samma järnvägsspår ( på olika ställen

förstås) fyra gånger !!! innan jag når hemmet. När jag kommit hem laddar jag upp bilden av det borrkluvna

* Se särskilt Kap. 22.1 nedan, där flera troliga kombinationsplatser redovisas!

blocket och betraktar det noga på dataskärmen. Jag märker nu att järnvägsspåret (mellan Uppsala och Gävle)

med sin upphöjda banvall löper fram tvärs över bilden bakom blocket. En sådan upphöjd banvall borde

rimligtvis kräva åtskilligt stenmaterial för sin uppbyggnad. Och kanske har den borrade klyvplats, som jag

fotograferat, fått lämna stenmaterial till banvallsuppbyggnaden

9.1. Mera kring blockhögen med den borrännemärkta borrkärnan

- och några exempel på borrade klyvplatser i närheten (kartans område 1) -

Det framgår väl ganska tydligt av det ovan skrivna att jag gärna vill uppfatta den här märkliga

stenplatsen (med blockhög och branthuggen blockkärna) som en gränsmarkerande plats. Det finns

dock ett problem - inte så litet - med att koppla platsen till gränsmarkering. Det finns nämligen ingen

känd bygdegräns, som löper fram över den aktuella stenplatsen. Den kända bygränsen mellan

Hemringe och Lälunda löper fram i terrängen en bra bit längre österut. Man kan visserligen tänka sig

möjligheten att bygränsen under sin kanske 1000-åriga existens ”oscillerat” en del. Kanske har den

under en tidigare period haft en annorlunda sträckning så att den löpt fram just över den här

stenplatsen. Men det är inget som jag med säkerhet i skrivande stund kan uttala mig om.

Men möjligen finns det en annan ingång till gränser i det här fallet. I kanten av skogspartiet ute vid den

lilla grusvägen mellan Hemringe och Lälunda står en runsten. Och det är väl inte helt orimligt att tänka

sig att runstenar inte bara är minnesstenar utan också fungerar som markörer för ägogränser. Kanske

har runstenen och blockhögen med borrkärnan en gång tillsammans markerat en gammal ägogräns.

Nu har visserligen runstenen en gång stått lite längre norrut - ute på det närliggande fältet . Men det

förändrar knappast resonemanget. Nu är det väl svårt att tolka in borrklyvningen i blockkärnan i ett så

tidigt sammanhang. Men helt osannolikt är det väl inte. Vi vet ännu inte tillräckligt mycket om

borrklyvnings ålder. Och det finns egentligen inget som tydligt motbevisar att den kan ha tillämpats

redan i tidig medeltid. Det skulle kunna vara så att borrklyvning ursprungligen tillämpades enbart i ett

juridiskt sammanhang för att markera ägogränser. Och först så småningom - kanske betydligt senare -

introducerades den i profan, husbehovsrelaterad stenhuggning.

Även om jag när det gäller just den här stenplatsen investerat en del i en gränsmarkeringstolkning, så

innebär det inte att jag skulle uppleva det som någon större prestigeförlust, om det skulle framkomma bevis,

som entydigt visar att den märkliga stenplatsen - här i skogskanten innanför grusvägen mellan Hemringe och

Lälunda - inte har något som helst med gränsmarkering att göra. Det gör ju bara stenplatsen med sin blockhög

och blockkärna ännu intressantare. För vad skulle den då kunna fylla för funktion? Någon dumphög av

röjstensblock från fälten nedanför är det definitivt inte fråga om. Och när det gäller blockhögens blockstycken

så motsäger såväl den använda stenhuggningstekniken, som form och arrangemang, att det rör sig

om husbehovshuggning. Så vad kan egentligen blockhögen med sin borrännemärkta blockkärna egentligen

ha haft för funktion? Kanske en fortsatt undersökning skulle kunna komma upp med något verkligt

intressant - kanske något betydligt intressantare än gränsmarkering?!

I hagmarken vid Lälunda verkar ett mycket stort block ha huggits ner i ganska stora blockbitar. En större blockrest har

dock lämnats kvar längst bort mot vägen. Blockstyckena har samlats i en slarvig - men ändå ganska välavgränsad -

hög framför den kvarstående blockresten. Man blir förvånad över hur mycket borthuggen blockmassa, som ligger

kvar på platsen. Frågan är väl om något hugget material över huvud taget förts bort från platsen. Och i så fall är det

osannolikt att det rör sig om en husbehovshuggning. Men vad handlar det i så fall om?

När man betraktar den kvarstående blockresten från andra hållet så ser man ju tydligt att den har en lång

klyvborränna i den vertikala sidan. Klyvning med borrteknik har alltså skett här. Borrklyvningen kan ha

skett samtidigt med blockhögens tillkomst på baksidan för att skapa en effektiv blockskyltning till högen.

Men den kan naturligtvis ha skett senare för att markera att en tidigare blockhög nu fått funktionen av

gränsmarkör.

Blockhögen här vid Lälunda är särskilt intressant, eftersom den verkar bortkopplad från en praktisk stenhuggarverksamhet.

Det verkar som om den skapats för att bilda någon form av skyltande stenmonument. Eftersom

blockstyckena huggits med äldre stenhuggningsteknik så skulle ju blockhögen kunna vara från förkristen tid och äldre än

den uppställda runstenen nere vid vägkanten. I så fall skulle det ju kunna röra sig om någon form av gravkummel

- eller stenmaterial till ett framtida sådant, som aldrig kom att utföras. Troligare är väl ändå att det rör sig om ett

gränsmarkerande monument från ganska sen tid. Ingenting hindrar naturligtvis att en äldre anläggning från

förkristentid kan ha gjorts om till ett sentida gränsmonument i samband med borrklyvningen på framsidan.

Klyvspår i den kvarstående blockkärnan, På den sida som vetter ut mot vägen (Hemringevägen).

"Karl lät resa stenen till minne av Viger, sin fader.

Han var Styvialds son och Gullögs systerson.”

Av Uwe Zimmermann - Egen avfotografering, CC BY-SA 3.0,

Wikipedia

Bilden visar runstenen (Upplands runinskrifter 985), som står ute vid Hemringevägen - ett kappt hundratal meter från

blockhögen. Jag tar förstås tillfället i akt att leta spår efter borrklyvning här. Men inte heller den här runstenen (jag har

tidigare förgäves letat efter klyvborrännor på flera andra runstenar) har lämnat klyvspår i form av borrännor efter sig.

Det här är ju knappast en plats som man förknippar med mänsklig stenhuggning - snarare då med

naturkrafternas spontana stenhuggning. Men trots allt är det nog ändå mänsklig stenhuggning, som bedrivis

här, även om syftet kanske inte är så glasklart. Se nästa bild!

Ett av blocken har en vag - men ändå säker - klyvborränna i stenytan. Det indikerar att borrteknik använts för att klyva

bort blockstycken från den uppstickande bergknallen en bit ovanför den tidigare beskrivna blockhögen.

I hagmarken vid Lälunda har ett vackert tillformat blockstycke lagts upp på en låg stenhäll. I ena gaveln har blocket stabiliserats

med ett litet stenstycke.

Här ser vi samma block betraktat från andra sidan. Block som medvetet lagts upp på stenhällar brukar jag ofta

benämna podieblock. (Se mera om podieblock i Kap. 2.3. ovan). Något vanligt röjstensblock handlar det med

säkerhet inte om. Då skulle det antagligen ha dumpats i något av de närliggande stenrösena.

Här kan vi skönja att det upplagda blocket har en klyvborränna längs överkanten vid den hitre gaveln. Antagligen har

blocket en markerande funktion. Kanske har det till uppgift att markera en ägogräns. Upplägget är sannolikt inte så

gammalt, eftersom blocket uppvisar en klyvborränna.

Bakom blockhögen med den borrade blockkärnan hittar vi högre upp i terrängen en klyvplats. På håligheten i marken kan

man se att blocket ursprungligen varit åtminstone dubbelt så stort och att en avsevärd mängd huggen sten tagits från platsen.

Samma klyvplats på lite längre håll

Här har vi kommit lite närmare. Men det går fortfarande inte att avgöra om det rör sig om en äldre

traditionell klyvning eller en yngre borrklyvning.

Den kvarstående delen av blocket har en klyvspricka, som högst upp uppvisar grunda borrännor efter borrade klyvhål

satta på rad. Här har jag försökt fånga en del av borännorna genom att sticka ner uppstickande pinnar.

Ytterligare en borrad klyvplats i samma område. Här är det svårare att bedöma om något stenmaterial verkligen

tagits från platsen, eftersom en hel del ganska stora blockstycken ligger kvar framför blockkärnan.

Borrkluvet block med mycket korta borrännor i överkanten (se också nästa bild!).

Det är sällan som man ser så här korta borrännor – bara ett par cm.(Se dock

Kap. 22.5.1. nedan!).

9.2. Mera kring en ”jordkällare” som kanske varit något helt annat

- och borrännor, som ställer till problem (kartans område 2) -

När jag i inledningsavsnittet lämnade jordkällaren hade jag börjat fundera över om den

egentligen inte passade bättre som gammal stenkammargrav av hällkistetyp. Ett sätt att komma

åt den jordtäckta stenanläggningens ålder skulle ju kunna vara att undersöka förekomsten av ev.

borrännor. Om spår av borrklyvning kunde upptäckas så pekade ju detta mot en anläggningsålder

på ett par hundra år och definitivt inte mot en hällekisteålder på ca 4500 år.

Nästa gång jag besökte platsen beslöt jag att ta mig en ordentlig titt på det långsträckta

stenstycke som lagts som överliggare över ingången. Till min stora förvåning upptäckte jag en

lång rad med borrade klyvborrännor längs en av översidans stenkanter. Och där föll min hypotes

att det kunde röra sig om en hällekista med ett stort magplask!

Fast kanske ändå inte! Man skulle ju kunna tänka sig att hällekistan, som stått öppen, långt

senare stängts av med en lågt placerad överliggare för att hindra djur från att förirra sig in här.

Eller att hällekistan omvandlats till en jordkällare eller stuka. Och att det då gällde att stänga av

ingången för att förhindra djur att förse sig på rotfruktsläckerheterna här inne. Jag övervägde att

dryfta de här tankegångarna med de ständigt närvarande korna. Men de hade gått in en djup

idisslingskoma och var inte kontaktbara. Jag kastade mig i stället upp på cykeln och hastade

vidare mot Hemringe. En amatörpsykolog har inte tid att fastna i ett enskilt problem! I så fall

skulle det inte bli mycket uträttat. Men se bildkommentaren på s. 486 nedan! Där har jag

funderat vidare kring möjligheten att förena mycket gammal kultursten med yngre borrklyvning.

Under en cykeltur i Lälundatrakten stötte jag på denna häpnadsväckande konstruktion. Av stenformationer, som jag stött på i

Storvretabygden, är det nog bara den stora stenkolossen med den långa borrännan (sid. 1219) och det mäktiga blockbygget i Fulleröslogen

(s. 189), som skakat om mig mera. Innan jag nådde fram till högen diskuterade jag företeelsen med några idisslande kor. Vi var rörande

överens om att det nog inte var en jordkällare. Det skulle ha krävts en hel del för att ta sig in i och ut ur den jordkällaren - allt för mycket för

att dag efter dag hämta rovor eller potatis till middagen. Nej, det är nog snarare en förkristen gravhög med en imponerande stenöppning.

Här kunde den döde (själen alltså) ta sig ut och ta sig en tur i sina gamla omgivningar och inspektera hur de efterlevande skötte gården. Och

här kunde de levande gå (åla sig) in för att få goda råd av den avlidne anfadern. Ett praktiskt arrangemang och en tilltalande

kommunikationslänk mellan döda och levande släktgenerationer. Fast min tolkning motsägs nog av senare upptäckta borrännor på

överliggaren framför ingången (se s. 484 nedan). Alltid dessa klyvborrännor, som ska trassla till saken!

Ytterligare en bild av den gamla stenkonstruktionen med rejäla takblock inbyggd i en anlagd hög. Bilden är

tagen innan jag började förstå att anläggningen kanske inte - i alla fall inte till alla delar - är särskilt gammal.

Senare upptäckt av flera korta borrännor i en av överliggarens kanter.

Överliggaren längst fram uppvisar flera klyvborrännor i främre kanten. Vi ser här en närbild på en av desssa klyvborrännor.

Anläggningen här i hagmarken vid Lälunda har onekligen likheter med hällkistor funna i exempelvis Bäreberga och Skogsbo. En

sådan tolkning är inte helt oförenlig med förekomsten av ett borrkluvet portalblock längst fram. Man kan ju tänka sig att man i

något skede velat stänga av ingången till stenkammaren genom att placera ett vackert portalblock framför öppningen. Eller

också får vi finna oss i att det kanske ändå är en ganska sen jordkällare eller stuka, där det är helt i sin ordning att borrkluvet

stenmaterial använts. För tolkningen att det skulle finnas borrkluvet stenmaterial i en senneolitisk gravkammare verkar ändå väl

djärv! Man skulle kanske kunna få fram en hyfsad tolkning genom att krypa in genom öppningen och undersöka innanmätet. Var

så god den som vill! Jag tänker inte göra det!

Man kan göra olika tolkningar utifrån den här bilden. Det förefaller exempelvis troligt att en del av stenanläggningen har tagits bort och

efterlämnat en urgröpning i marken. Det är mycket möjligt att stenmaterial härifrån använts till de övertorvade husgrunder, som finns i

närområdet. Möjligen har den stora överliggaren ovanför öppningen legat på någon annan plats i den större ursprungliga anläggningen

och varit en del av ett ännu större blockstycke. Det blocket har sedan delats på längden genom borrklyvning . En del har kanske använts i en

husgrund och en del har kanske återanvänts för att stänga av öppningen till den resterande den av anläggningen. Äldre stenhuggning och

yngre borrklyvning har i så fall samverkat på ett ytterst fascinerande sätt. Och med en sådan tolkning behöver ju ett inslag av borrklyvning

inte motsäga att anläggningen kan ha en mycket hög ålder. Jag blir faktiskt mer och mer övertygad om att det rör sig om någon form av

stenkammargrav – men kanske inte nödvändigtvis av hällkistetyp. Det vore kanske ingen dum ide att låta några arkelogistuderande

genomföra en ingående undersökning av den resterande delen av anläggningen. Kanske någon skulle kunna ha det mod (som jag inte har)

att krypa in och belysa och fotografera anläggningen inifrån?

Utsnitt från SGU:s strandnivåkarta , som visar strandnivåer i det aktuella området

för 4 500 år sedan.

Lälundaområdet. Utsnitt från strandnivåkartan i

SGU:s Kartgeneratorn

Den röda punkten markerar platsen för den höginbyggda stenanläggningen i Lälunda. Anläggningen (om den fanns vid den här tidpunkten)

ligger på en liten udde vid ett sund som skiljer den stora havsfjärden i väster från den vik, som som letar sig upp mot Norrbo-området. Det

skulle väl ha kunnat vara en alldeles utmärkt placering för en stenkammargrav för fyra och ett halvt tusen år sedan.

Hällekista från Bäreberg i Västergötland

- har onekligen vissa likheter med högen med portöppningen vid Lälunda -

Fotograf Ewald, Gustaf Ägare av samling Västergötlands museum

Via Fornsök har jag tagit del av den vid inventeringstillfället (1951) gjorda skriftliga beskrivningen av anläggningen. Det

förefaller, som om den anläggning som jag ovan beskrivit har bra mycket mer (och annorlunda) information att lämna än

vad som framgår av ovanstående beskrivning från 1951. Och jag är faktiskt inte säker på att det rör sig om samma

anläggning. Cirkelformen stämmer och övertorvningen lika så. Även uppgiften från 1951 om att en del av anläggningen är

borttagen stämmer med den av mig beskrivna anläggningen och möjligen också den angivna diametern. Men uppgiften från

1951 nämner ingenting om stora takblock och inte heller något om en port med överliggare. Och höjduppgiften från

1951(0,3m) stämmer inte alls. Som jag minns det är höjden betydligt över 1 m. Det finns således anledning att göra en ny

(eller möjligen en första) arkeologisk besiktning av den anläggning jag ovan beskrivit.

Området runt den hällkisteliknande anläggningen har under senare århundrade hyst en del hus. Man kan mycket

väl tänka sig att sten här huggits för användning till husgrunder och att man således skulle kunna hitta en del

borrade klyvplatser. Jag hittade en klyvplats som redovisas här och på de två följande bilderna. Antagligen hade

jag kunnat finna ytterligare några om jag letat än mer noggrant.

På lite närmare håll kan vi med lite ansträngning hitta en klyvborränna. Jag markerar den inte. Läsaren kan

själv försöka upptäcka den på bilden.

På den här närbilden har vi inget som helst problem att identifiera klyvborrännan.

9.3. Ett borrkluvet block som kan ha bidragit till järnvägsbygget

- och ett troligt krosstensbrott som kan ha gjort detsamma (kartans område 3) -

I slutet av kapitlets inledning beskrev jag ett borrkluvet block, som kan ha bidragit till uppbyggnaden av

banvallen på järnvägssträckan mellan Uppsala och Storvreta. Av någon anledning har jag dock hittills inte

närmare funderat över det borrkluvna stenmaterialets koppling till järnvägsbyggandet. Kanske beror det på

att järnvägen (på sträckan mellan Uppsala och Storvreta) till största delen är omgiven av uppodlad mark. Här

finns idag ingen blockrik skogsmark eller hagmark, där man skulle kunna leta efter borrade klyvplatser. Men

innan järnvägen anlades fanns antagligen här låglänta, sanka, skogsmarker med kanske ett ganska stort inslag

av block. Kanske är det rentav 1870-talets järnvägsbyggare, som både sprängt och kilat bort blockfloran i

området och använt den till banvallens uppbyggnad. Och kanske har således järnvägsbyggarna genom sin

stenanvändning underlättat för närliggande markägare att förvandla Fullerömyren till åkermark. Kanske

skulle vi rent av hitta en hel del borrkluvet stenmaterial i banvallens understa skikt. Det är i vart fall en rimlig

och testbar hypotes. Fast jag tänker inte gräva upp banvallen. Men nästa gång jag får en banvall i synfältet så

kanske jag betraktar den med lite annorlunda ögon.

Men vi har kanske inte riktigt slutfört våra funderingar kring skogsmarkernas bidrag av stenmaterial till

banvallarnas uppbyggnad. I de övre skikten av banvallen har knappast större blockstycken använts. Här finns i

stället ett tjockt skikt av småskalig krossten. Kanske har en del av den behövliga krosstenen fraktats över

ganska långa avstånd. Men möjligen har den också till en del närproducerats. I nedkanten av Fulleröskogen

(inte särskilt långt från det borrkluvna blocket finns ett jätteblock, vars hela framsida är borthuggen och

efterlämnat en mäktig vertikal blockvägg, som är i det närmaste helt släthuggen (se s. 496 nedan). I Fulleröskogen

finns visserligen mycket gammal kultursten, som kan ha flera tusen år på nacken. Men jag har mycket

svårt att tro att den här mäktiga släthuggna blockväggen hör till dessa gamla kulturstensskikt. De är svårt att

förstå vad ett sådant gigantiskt stenbrott skulle användas till i så tidiga perioder. Och de släthuggna berg-

väggarna ser dessutom inte särskilt gamla ut. Kanske rör det sig om ett stenbrott som använts till att få fram

krossten till järnvägsbankens uppbyggnad. Från nedre delen av Fulleröskogen är det ju inte större avstånd till

järnvägspåret på de utanförliggande fälten. Markytan framför den huggna blockväggen är nästan helt länsad

på sten . Här finns således inte särskilt mycket kasserad skrotsten. Den omständigheten stämmer bra med

antagandet att att det rör sig om ett krossstensbrott, där i princip allt brutet stenmaterial kan krossas. En

annan egenhet är att man i de vertikala blockväggarna inte kan finna några som helst spår efter borrhål

eller borrännor. Det tyder på att brytning har skett utan inslag av vare sig sprängning eller borrklyvning. Hur

man då burit sig åt för att för att bryta loss sten här har jag inte fått klart för mig.

Vid ett belagt krosstensbrott (av ännu större dimensioner) i norra kanten av naturreservatet Fullerö Backar

hittar man samma egenheter: avsaknad av efterlämnad skrotsten och avsaknad av borrhål och borrännor i

de vertikala blockväggarna. Likheten mellan de två brotten är så stora - trots skillnaden i storlek - att det får

anses högst troligt att också brottet i Fulleröskogen med sin mäktiga huggna vertikala blockvägg är ett

krosstensbrott. Till krosstensbrottet i Fulleröskogen är det inte lätt att ta sig. Det är betydligt enklare att leta

sig fram till brottet i naturreservatet vid Fullerö Backar (se Kap 17. 4 nedan). Men trots sin storlek så får man

faktiskt leta en del för att hitta det. Det flesta som besökt reservatet har nog missat krosstensbrottet. Det är

synd, för det är verkligen värt ett besök!

Man skulle gärna ha velat vara med och se rallarna bygga järnväg mellan Uppsala och Storvreta på 1870-talet.

Kanske det här klyvhålsblocket kan få stå som monument över järnvägsbyggnadsepoken. Antagligen gick det åt

åtskilligt med sten när järnvägsbanken skulle byggas upp. Kanske har blocket fått släppa till några av de stenar,

som ligger inbakade i banvallen ute på slätten. Framklyvningen av sten här är ganska sen, eftersom den gjorts med

borrteknik. Det skulle nog tidsmässigt kunna stämma ganska väl med järnvägens tillkomst. Men borrännors ålder

är svårbedömda. Klyvborrännorna här kan vara betydligt äldre och har då förstås ingenting med järnvägen att

göra.

Stentäkt i ett jätteblock i Fulleröskogen. Förmodligen rör det sig om ett krosstensbrott. Det liknar mycket det krosstensbrott, som finns i

anknytning till reservatet vid Fullerö Backar. Och det behöver inte vara särskilt gammalt även om det, så vitt jag kan se, inte uppvisar

några borrännor efter utförd kilning. Möjligen kan det ha använts för att förse järnvägsbyggandet med lämpligt stenmaterial. Från

Fulleröskogens nedre del är det ju inte särskilt långt till järnvägsspåret, som förenar Storvreta med Uppsala och som byggdes under

1870-talet. Men både att det rör sig om ett krosstensbrott och att det finns en koppling till järnvägsbyggandet är bara obekräftade

hypoteser från min sida. (Se också Kap. 2.4. ovan).

Stenhuggning med borrteknik (radklyvningsmetoden – se vita pilar) i Lälunda Park. Mellan de borrkluvna blockdelarna

har en sten slagits in (se gul pil). Stenen kan vara relaterad till själva stenhuggningsförfarandet. Men det skulle också

kunna vara en sten med gränssignalerande funktion. Kanske har en en skogsgräns (skiftesgräns) löp fram här. Och

kanske gör den så än i dag.

Bilden visar en stenplats i Lälundapark med ett utseende som antyder att stenhuggning ägt rum här. Notera också den spetsiga

stenflisan, som står uppställd till vänster om den troliga klyvplatsen.

Vid närmare inspektion upptäcker jag en klyvborränna i en av blockväggarna.

I höglänt skogsmark i Lälundatrakten hittar jag det här blocket med en kraftig tvärgående spricka långt ner. När man letar efter

klyvplatser håller man naturligtvis utkik efter sprickar som inte tycks ha uppkommit helt spontant och naturligt. Och helt

naturlig verkar inte den här sprickan. Men några klyvborrännor hittade jag inte här. Det utesluter naturligtvis inte att äldre

stenhuggning kan ha utförts här – och kanske inte helt avslutats.

Här i terrängen vid Lälunda Park (en blandning av skogsmark och hagmark) hittar man en lite nedsänkt välröjd markyta.

Det är nog ingen högoddsare att gissa på att tidiga Lälundabor här har haft en boplats - men det var nog bra länge

sedan.

Vackert skyltblock i Lälunda-trakten (Lälunda Park). Man behöver egentligen inte säga mer. Den vackra stenkonsten

talar för sig själv.

10. Borrad och oborrad kultursten

i Tvärmyra trakten

-båda sidor om järnvägen-


10. Borrad och oborrad kultursten

i Tvärmyra trakten

-båda sidor om järnvägen-

Vi ska i det här kapitlet kort beskriva en del kultursten - både borrad och oborrad sådan - från

Tvärmyra-trakten. Det är inte första utflykten hit. Jag har varit i området tidigare och då hittat de stenar som

som jag nu ville återbesöka för att fotografera. I regel brukar sådana återidentifieringar gå bra. Jag brukar

kunna återfinna de stenplatser som jag bestämt mig för att titta lite närmare på. Men idag gick det så där. Jag

hittade visserligen en hel del av de stenplatser jag ville återbesöka. Men långt ifrån alla. Väster om järnvägen

missade jag ett stort borrkluvet block i höglänt skogsmark. Kanske mindes jag fel. Kanske befinner sig det

borrkluvna blocket utanför det på kartan inringade området. Besviken övergick jag till att genomsöka

skogsområdet öster om järnvägen. Det gick inte bättre här. Jag missade två av tre borrade stenplatser, som

jag tidigare identifierat. Den ena missen handlade om en klyvplats, där flera mindre block bearbetats med

borrteknik och där ganska mycket småskalig skrotsten fans utspridd över ett ganska stort område. Den andra

missen – och den grämer mig särskilt mycket – rörde ett stort block med borthuggna sidor, så att en fyrkntig

blockkärna bildats. I åtminstone en av blockväggarna kunde man se vertikala borrännor. Blocket liknade

mycket det block som beskrivits i Tistelgärde-området (se Del 1 kap 14.2). Det rör sig således om ett

borrännemonument, som skulle kunna ha en gränsmarkerande funktion. Även om jag nu inte hittade blocket

så borde jag ju ha bilder från ett tidigare besök. Jag brukar alltid vara noga med att spara ner bilder från olika

stenvandringar i ett bildarkiv. Men de tidigare bilderna från just det här området har jag aldrig kunna återfinna.

Det verkar finnas någon ondsint makt, som vakar över det här området och som nekar mig åtkomst

både till fysiska stenplatser och bilder.

Men inget ondsint makt i världen kunde hindra mig från att upptäcka den vackra trädfria slänten ovanför

Tvärmyra. Det är ett underbart vackert och lättvandrat landskap som bjuder på många spännande

stenformationer, där åtminstone en del har kreerats av människor för flera tusen år sedan.

I ett skogsparti väster om järnvägen hittar vi den här mäktiga blockkärnan - en rest efter genomförd borrklyvning.

I den närmaste blocksidan syns tydligt en ganska lång klyvborränna. Här är det alltså enkelhåsmetoden, där klyvning

skett genom ett enda djupt borrat klyvhål, som använts.

Man blir förvånad över hur tunt borr som använts här. Borrdiametern är så liten att det är svårt att förstå hur

borret kunde hålla för påfrestningarna vid upptagningen av borrhålet.

Ytterligare ett borrkluvet block väster om järnvägen.

Grund klyvborränna i ”stolsryggen” på blocket. Borrdiametern här är ju avsevärt större än den som borrännan på

den den stora blockkärnan ovan uppvisade

Vi har nu förflyttat oss öster om järnvägen. Redan på långt håll ser man den här höga och branta

blockväggen med en bred vertikal spricka i mitten. Mycket tyder på att det rör sig om en borrad

klyvplats. Men det måste förstås bekräftas genom en mer noggrann undersökning på platsen.

Ju närmare vi kommer desto tydligare blir tecknen på att det rör sig om en borrad klyvplats. Men ännu har vi inte

sett några klyvborrännor.

Närbilden visar att den stora upprättstående blockkärnan har kluvits med radklyvningsmetoden, där

flera grunda klyvhål borrats i rad. Borrännorna syns lite otydligt i överkanten (se pilen).

Också ett närliggande blockstycke uppvisar grunda klyvborrännor längs en kant.

Mycket av den skrotsten som klyvningen efterlämnat ligger idag dold under ett mosslager

Låg välvd kulle med ett tillformat markerande block i den höglänta öppna terrängen ovanför Tvärmyra.

Närbild på skyltblocket i kullens kant.

Märklig blockhög i den höglänta terrängen ovanför Tvärmyra

Spännande blockkoloss med framförställda block på höjden ovanför Tvärmyra

Stensättningsliknande anläggning i det höglänta landskapet ovanför Tvärmyra.

11. Stenkullen vid kolonilottsängen

i Lyckebo


11. Stenkullen vid kolonilottsängen

- en plats som kan skapa en hel del frustration hos en kulturstensuttolkare -

Den höglänta skogs- och betesmarken som ramar in kolonilottsområdet och åkerfälten ända ut till Norrbovägen

är överlag mycket kulturstensrika. I flera kapitel i den här presentationen (se exempelvis de nästföljande två

kapitlen) kommer kultursten från just det här området att beskrivas. I det här kapitlet skall vi koncentrera

beskrivningen till kultursten - och särskilt då borrkluven sådan - på stenkullen vid kolonilottsängen. Vi ska

framför allt ta oss an en svårtolkad blockhög, som innehåller borrkluvna block och som tycks segla fram som ett

märkligt stenskepp i kullens sluttning ner mot kolonilottsängen. Vi gör ett tappert försök att tolka blockhögens

funktion. Men blockhögen är inte särskilt villig att samarbeta och lämna information om varför den anlagts här.

Så kanske måste vi lämna platsen utan att ha kunnat knäcka stenskeppets gåta. Vi väljer sedan att i samma

stenkulle undersöka ett stort block, som tycks ha styckats i två delar med traditionell stenhuggning (utan

borrteknik) och där sedan ena halvan styckats upp i mindre bitar med hjälp av borrklyvning. Också här finns det

risk för att vi måste lämna platsen utan att någon tillfredsställande tolkning kunnat utvinnas ur de stora styckade

blockbitarna. Nedanför det styckade blocket hittar vi ett stenmonument byggt av flera borrkluvna blockstycken.

Eftersom det har borrkluvna blockstycken är det rimligtvis inte särskilt gammalt. Man skulle ju kunna gissa på att

det har en gränsmarkerande funktion. Men det liknar knappast gränsmärken av kända standardtyper. Återigen

måste vi frustrerade konstatera att vi inte kan klämma fram något riktigt hållbart tolkningsförslag. Vi avslutar vår

kulturstensvandring i stenkullen med att undersöka ett antal mindre klyvplatser i sluttningen ner mot

kolonilottsområdet. Om vi trodde att det tolkningsmässigt skulle bli en lätt match, så bedrog vi oss. De små

klyvplatserna här är av en typ, där ett mindre block kluvits genom kilning i ett mittsatt klyvborrhål - och därefter

har ingen ytterligare bearbetning skett. Ingen borrkluven sten tycks ha tagits från platsen. Stenhuggaren har bara

vänt på klacken och gått sin väg. Märkligt! Vi kommer att få brottas vidare med denna märkliga typ av

stenhuggning i kap 16 nedan. På vägen hem upptäcker jag ett stenbrott i en bergknalle på andra sidan

kolonilottsängen. Jag börjar fundera över om möjligen borrkluvna block från stenbrottet kan ha använts för att

bygga upp blockhögen (stenskeppet) på andra sidan ängen. Men jag orkar inte fullfölja funderingen. Jag är alltför

frustrerad över dagens gäckande och svårtolkade kultursten. Det gäller nu att komma hem snabbt och försöka

hitta något riktigt stark dryck att skölja ner frustrationen med.

11.1. Blockhögen vid kolonilottsängen – ett stenskepp i

en stensluttning

”I stenkullens sluttning vid kolonilottsängen i Lyckebo finns en märklig människobyggd blockhög. På långt håll ser

den båtliknande ut med sin ovala form och lite högre stenar fram och bak. Högen ser ut som ett ståtligt skepp som

seglar fram här i sluttningen. Kommer man närmare löser regelbundenheten upp sig och blir till ett milt stenkaos

- men inte mer än man anar att högen byggts utifrån någon slags plan.

När jag granskat platsen lite närmare, har jag kommit fram till slutsatsen att det på platsen funnits en liten

bergknalle, som vid något tillfälle massakrerats och huggits upp i mindre, oregelbundna blockstycken. Att

bergknallen spontant skulle ha spruckit upp på det här sättet är uteslutet. Varken gud eller spontana naturkrafter

bygger blockhögar på det här målmedvetna sättet. Enstaka blockstycken i högen uppvisar dessutom

borrännespår. Och det bekräftar naturligtvis att det rör sig om ett människobygge. Borrännorna är inte många.

Men de finns på så centrala, bärande delar i blockbygget att de måste ha funnits redan när högen byggdes. Det är

alltså inte fråga om senare stenhuggare, som i efterhand försett sig på högens läckerheter. Eftersom jag inte är

någon större expert på olika metoder att spräcka berg, så har jag svårt att med säkerhet avgöra hur borrännorna

tillkommit. Det skulle kunna röra sig om en sprängning. Men blockstyckena är inte så vasskantade och

oregelbundna som en sprängning skulle ha åstadkommit. Och det finns inte heller några blockbitar med intakta

borrhål, som man ofta finner i sprängt stenmaterial. Och vem skulle väl i sena tider spränga en bergknalle här

bara för att på nytt bygga upp den som en imponerande blockhög - och utan att forsla bort något stenmaterial?

Så vitt jag förstår har aldrig någon väg dragits fram här, så det kan knappast handla om stenröjning för att bereda

plats för en väg. Och för övrigt tar blockhögen upp lika stor plats som den tidigare bergknallen, så ur friläggningssynpunkt

har man inte vunnit något alls. Att någon skulle ha letat efter en malmfyndighet här och gjort en

provsprängning verkar inte särskilt troligt. På andra sidan kolonilottsängen finns visserligen ett ganska stort

stenbrott. Så stenhuggare kanske ändå kan ha rört sig i området. Kanske har man gjort en provsprängning för att

testa verkningskraften på sprängmedlet. Och kanske stenhuggarna också ville imponera på bygdens flickor. Och

det har man nog i så fall lyckats med. För det måste ha blivit en riktig stjärnsmäll här i stenkullens sluttning. Men

varför har man så snyggt och prydligt lagt ihop det sprängda materialet i en blockhög, som närmast liknar ett

stenmonument? Nej, man måste nog hitta någon mer rimlig förklaring än provsprängning. Och antagligen måste

vi dra slutsatsen att sprängning - oavsett syfte - inte förekommit.

Jag tror då mera på att den ursprungliga bergknallen styckats upp med traditionella klyvmetodermetoder och

med ett mindre inslag av stenborrning. Man har då delvis spräckt upp berget genom att först borra och sedan

kila i borrhålen. Men det är endast enstaka långa klyvrännor vi ser. Det finns i blockhögen inget inslag av

klyvhålsteknik, där flera grunda borrhål satts i rad. Med andra ord har man inte varit intresserad av att med god

precision och kontroll ta fram användbara blockstycken. Det har räckt att spräcka berget i grova bitar, som man

sedan byggt en skeppsliknande blockhög av.

Jag har också då och då snuddat vid en förklaring, som har med sakral förstöring att göra. Kanske har katolska

kyrkan (möjligen i liering med kungamakten) givit destruktionsexperter i uppdrag att förstöra gamla hedniska

kultplatser? Kanske har det på bergknallen funnits en kultplats, som kyrka och världslig myndighet ansett böra

förstöras? Kanske förfogade sådana destruktionsspecialister tidigt över stenborrningstekniken - långt innan den

var spridd i bygderna? Kanske byggde man efter destruktionen ett moment på platsen för att demonstrera den

nya religionens makt och för att visa vad som kunde hända om man inte valde att dyrka den nye kristne guden.

Sakral förstörelse får väl närmast betraktas som en lös och lite långsökt hypotes. Jag känner i skrivande stund

inte till i vilken utsträckning (om alls) som katolska kyrkan och den lierade kungamakten ägnade sig åt sådan

verksamhet.

Den troligaste förklaringen är nog att det rör sig om någon form av gränsmonument. Kanske har någon viktig

ägo- eller bygdegräns dragits fram över kullen här? Själva gränsdragningen har nog genomförts för mycket

länge sedan. Men gränsen kan ha skyltats om relativt sent - och behöver således inte nödvändigtvis störa

arkeologernas sena datering av stenborrningstekniken. Men det skulle ju också kunna vara så att stenborrningen

har sina äldsta rötter i just stenskyltningen för äldre bygdegränser. Kanske hade gränsmarkeringsspecialister

tillgång till stenborrningstekniken långt innan bönder började klyva sten för husbehov och också

långt innan man började borra hål i sten för nedläggning av sprängmedel. ”

Ovanstående text är ordagrant hämtat från min presentation Stenmomumenten i Storvretabygden (Yumpu.com, 2016).

Det har gått några år sedan jag gjorde ovanstående beskrivning av blockhögen i stenkullens sluttning ner mot

kolonilottsområdet. Och jag påminns om att jag faktiskt efter pensioneringen haft nästan ett decennium av ett liv

bland stenar, något som jag absolut inte hade förväntat sig. Beskrivningen skedde i början av mitt nya stenliv.

Och jag hade inte så stora erfarenheter av kultursten och inte så många andra blockhögsfynd att jämföra med.

Idag, flera år senare, har jag förstärkts i min uppfattning om att vi här har att göra med ett mäktigt gränsmonument.

Och gränsmonumentet hänger antagligen samman med den häradsgräns (mellan Vaksala och Rasbo härader) som bör

ha löpt igenom det här området på sin väg ner mot Fyrisån. Det är rimligtvis ingen obetydlig skiftesgräns som får en så

här imponerande utsmyckning. Att det rör sig om ett gränsmonument kan man antagligen också resonera sig fram till

utifrån logiska grunder. Eftersom blockhögen uppvisar borrännor på bärande delar så är det rimligt att anta att den

tillkommit under senare århundraden. Och i sådan sen tid har det väl knappast byggts blockhögsmonument av andra

skäl än just gränsmarkering?

Skulle man däremot anta att borrklyvning använts redan i förkristentid, så kan ju högen ha haft andra funktioner. Men

det är nog inte särskilt sannolikt. Inte heller hypotesen om sakral förstörelse verkar särskilt sannolik även om den är lite

lockande i och med att denna kan föra borrännornas datering ner i tidig medeltid. Särskilt mycket evidens för den

hypotesen finns nog knappast att hämta någonstans.

Man bör slutligen notera att blockhögen i stenkullens sluttning inte på något sätt är ensamt stenmonument i närområdet.

Vi har tidigare nämnt både det mäktiga blockbygget i Vintergatans förlängning (Kap 19, Del 1) och det den

mäktiga blockhögen (med tre upplagda stenägg) vid kolonilottsvägen (Kap 15, Del 1) en bit bort. Och vi får inte heller

glömma att vi har en stor klyvplats (med en stor blockhalva med borrkluvet stenmaterial framför) med skyltkaraktär

och även ett mindre stenmonument (se bilder nedan) i samma stenkulle. Möjligen har samtliga dessa en skyltrelation

till häradsgränsen.* Kanske ska vi inte uppfatta häradsgränsen som en smal teoretisk linje i landskapet utan snarare

som en bred gata? Förhåller det sig på det sättet, så kan flera olika gränsskyltande monument få plats utan att

nödvändigtvis stå i rät linje. Slutligen bör vi erinra oss att vi på andra sidan kolonilottsängen faktiskt har ett ganska stort

stenbrott där block kilats loss med borrteknik. I den kvarstående trappstegsformade branten finns åtskilliga vertikala

borrännor, Till skillnad från många andra klyvplatser i bygden så behöver vi inte här sväva i tvivelsmål om att åtskilligt

med stenmaterial tagits från platsen. Kanske är det rent av så att den mäktiga och skeppsliknande blockhögen ett

stenkast bort delvis byggts med blockstycken härifrån?

* Ett helt nyligen genomfört studium av relevant kartmaterial från mitten av 1800-talet (exempelvis Häradsekonomiska kartan) ger dock

inget stöd för en rumslig koppling till häradsgränsen. Denna gräns anges löpa ett gott stycke öster om kolonilottsområdet. Datering

och funktionsanknytning av den skeppslika blockhögen - och för delen av åtskilliga andra märkliga blockhögar och stenmonument

kring kolonilottsområdet - är därmed en helt öppen fråga. I den mån det rört sig om en gränskoppling så rör det sig antagligen om

så gamla gränser att de inte finns dokumenterade i äldre dokument och kartmaterial. Om det nu inte är så att häradsgränsen

(tillika bygräns mellan Ekeby och Storvreta) tidigare haft en mer västlig sträckning?

Blockhögen som liknar ett skepp - i stenkullen ner mot kolonilottsängen

Blockhögen i vinterdräkt. Stenen längst fram (till vänster) skulle kunna betraktas

som ett markerande skyltblock.

Ytterligare en vinterbild på blockhögen i stenkullens sluttning vid kolonilottsängen

Block från ”stenskeppet” som uppvisar borrännor

Stenbrott i bergknalle vid kolonilottsängen i Lyckebo. Huggningarna här har genomförts med borrteknik, vilket de många

vertikala borrännorna i brottytorna vittnar om. Det innebär att huggningarna här sannolikt skett under senare

århundraden. Till skillnad från många andra klyvplatser framgår det tydligt att ganska mycket hugget stenmaterial forslats

bort för användning på annat håll. Det kanske rent av är möjligt att en del stenmaterial tagits härifrån för uppbyggnaden

av blockhögen på andra sidan av kolonilottsängen.

11.2. Lite om block i allmänhet

Människor har alltid haft förkärlek för stenblock. Och många av dem har utsatts för olika typer av hanteringar så

länge människor befunnit sig i landskapet efter det att inlandsis och vatten dragit sig tillbaka. Det tycks inte ha

spelat någon roll om det varit säljägare, kobönder eller herdar med stridsyxor. Alla har varit lika förtjusta i block

även om man har använt dem på olika sätt. De har tillformats, uppställts och positionerats för att skylta för

begravningsplatser, kultplatser och boplatser. Och de har används för att bygga olika typer av gravar:

stensättningar, blockgravar, stenkammargravar, högar och vad det nu kan vara. Även långt ute i Storskogen i

Storvretatrakten ser man stora block med en mindre hög av huggna blockstycken framför. Undersöker man

blocket mera noggrant så kan man se uthuggningar i blocket, varifrån stenmaterialet (troligen täckmaterial över

en grav) hämtats.

Och från block har säkert hugget stenmaterial hämtats för att användas i olika hushålls och hantverksaktiviteter.

Stenrester från sådana aktiviteter ser man ju ganska ofta i form av skärvstenshögar.

Ofta ser man block med framprovocerade sprickor, som åstadkommits genom mänsklig stenhuggning. Ibland

sitter mindre blockstycken inslagna i sprickorna. Kanske rör det sig bara om en påbörjad profan stenhuggning,

där de mindre stenarna fungerat som kilstenar. Men kanske har sprickorna i blocket haft ett självändamål.

Kanske har de utgjort kommunikationsportar som förfädernas andar kunde använda sig av för att upprätthålla

kontakten med de efterlevande. Och kanske de inslagna stenarna fungerat som låsstenar för att hålla sprickorna

öppna. Kanske har man spräckt en del block för att släppa ut krafter/makter som man uppfattat var inneslutna i

blocken. Vissa block kan ha positionerats på särskilt utvalda platser för att samla upp energi från de kraftfält

som ansågs löpa fram i marken. Och i bebodda områden behövde man även för åtskilliga tusen år sedan göra

olika typer av avgränsningar i landskapet. Block har säkert använts för att markera gränser långt innan de nu

kända bygdegränserna (bygränser, sockengränser och häradsgränser) började utstakas. Och block har sedan dess

(hela,styckade eller på olika sätt arrangerade) använts för att markera gränser i i landskapet. Också i de yngre

och mindre skogsskiftersgränserna som tillkom under 1800-talet, har olika typer av blockskyltningar använts. Här

och där i dessa gränslinjer ser man uppnosiga block - inte sällan uppgrävda ur jorden och placerade på högkant

för att fungera effektivt som gränsmarkörer.

Och även långt fram i tiden - under de senaste århundradena har block används för husbehovshuggning för att

få fram stenmaterial till jordkällare, husgrunder, stenmurar, grindstolpar m.m. Och i åtminstone denna sena

husbehovshuggning har borrteknik introducerats i stenklyvningens tjänst. (Möjligen har den etablerats sig lång

tidigare - det vet vi ännu inte). Sådant borrkluvet stenmaterial avslöjar sig ofelbar genom klyvborännor i de

kluvna blockytorna. Borrtekniken har nog också använts för att iordningställa olika typer av gränsmonument i

sten ute i markerna. En del av dessa borrännemonument är mycket imponerande och spektakulära och utgör

ett mycket spännande inslag i i kulturstensfloran. Och så skall vi naturligtvis inte glömma bort de block, som

ansetts vara i vägen och som röjts undan för att lämna plats för åkermark eller för ett husbygge eller vägbygge.

Tusentals och åter tusentals block har under tidernas lopp röjts undan och placerats i högar och vallar längs

fältkanter och runt åkerholmar. Oftast är det bara slarviga och oformliga röjstenshögar som skapats. Men

ibland kan faktiskt enskilda stenröjare visa sin konstnärliga begåvning och skapa vackra stenplatser och vackert

placerade block - mitt i röjstensröran. Men block i form av röjsten hamnade inte enbart i ofunktionella

dumpningshögar. Röjsten kunde förstås också användas. Man kunder bygga stenurar av den. Och man kunde

antagligen använda en del vid stentäckdikning. Och inte heller stenhuggare efterlämnar alltid slarviga

skrotstenshögar.. Då och då kan stehuggningen i blocken resultera i vackra och spektakulära stenformer. Vad

som är medvetet och omedvetet i denna konstnärliga yttring är naturligtvis svårt att uttala sig om.

Man skulle kunna tro att stenmästaren här gått en kurs i modernistisk stenkonst. Det är spetsigt, släthugget och

uppfläkt. I skogen skulle stenskapelsen inte ha kommit till sin rätt. Men här mot de den öppna fältvidden gör sig

konstinstallationen mycket bra. Och det tog nog konstnären med i beräkningen. Det är han som gjort den sista

insatsen här genom att klyva fram den släta vertikala ytan. En lång klyvborränna i ytan vittnar om det. Och han

visste antagligen att det här aldrig skulle klyvas fram någon mera sten. Så mycket viktigare då att sätta punkt för

ett flertusenårigt stenhuggeri med ett mästerligt konstverk. (Från ett hagmarksområde ovanför Fyrisåns dalgång i

Ängebytrakten).

11.3. Ett borrkluvet och delat block som är tolkningsmässigt utmanande

Ett enskilt block, som utsatts för stenhuggning, är inte alltid lätt att placera in i en bestämd funktionskategori. Ett

sådant svårtolkat block hittar vi här i stenkullen vid kolonilottsängen i Lyckebo. I kullens krönkant har ett stort

block antagligen kluvits genom mänskliga insatser. Uppsplittringen av blocket i två hälfter tycks ha genomförts

utan borrteknik och har antagligen utförts för flera tusen år sedan. I klyvytan på den ännu kvarstående större

blockhalvan finns ett avlångt märke (grund ränna) som kan ha uppstått när klyvningen genomförts med någon

typ av redskap – dock inte järnborr och järnkil. Möjligen har ena halvan av blocket placerats framför den höga

upprättstående halvan för att fungera som någon slags bord – kanske ett altare, där offerriter utfördes. Kanske

har det funnits en kultplats här i kullsluttningen. Men det var då det! Idag är den liggande blockhalvan förstörd

- nästan massakrerad. Blockhalvan har styckats upp i mindre blockstycken med hjälp av borrteknik. Vid

stenhuggningen har man inte varit särskilt noga med att det framhuggna blockstyckena skulle ha en vacker och

användbar form. Någon radklyvningsmetod för att få precision i klyvningsprocessen har man inte använt sig av.

Här har det handlat om enkelhålsklyvning, som inte ger samma goda precision. Alla huggna blockstycken tycks

dessutom ligga kvar på platsen. Det tycks således inte handla om någon sen husbehovshuggning, där välformade

blockstycken hämtats för att ingå i enskilda anläggningar vid byarnas gårdar eller vid enskilda torp. Det förefaller

faktiskt som om borrklyvningen här genomförts i rent förstörande syfte.

Jag har då och då varit inne på tankelinjen att det skulle kunna röra sig om en sakral förstörelse i tidig kristen tid.

Kanske har katolska kyrkan (troligen lierad med kungamakten) sänt ut stenshuggningsspecialister för att förstöra

kvarvarande hedniska kultplatser. Men frågan är förstås om borrklyvnigstekniken var introducerad i detta tidiga

skede av svensk medeltid (1000-talet och 1100-talet). Det finns väl en viss möjlighet att just stenhuggningsspecialiser

på vissa centralorter i Sverige kan ha känt till tekniken även om det nog dröjde åtskilliga århundraden

innan tekniken blev allmänt spridd ute i bygderna. Sakral förstörelse låter som en spännande hypotes. Men vi får

nog sätta ett stort frågetecken för om det verkligen är det som ligger bakom borrklyvningen av ena blockhalvan

här i stenkullen.

Alternativt skulle man kunna tänka sig tt den borrade klyvplatsen här utformats för att fungera som en

gränsmarkering. Den borrkluvna blockhalvan tillsamman med sin kvarstående matchande blockhalva skulle då

kunna utgöra ett gränsmarkerande borrännemonument. Frågan är då vad det skulle kunna röra sig om för typ av

gräns. Kanske har det uppspräckta och borrkluvna blocket ingått i en gränslinje tillsamman med det mimdre

stenmonumentet (uppbyggt av borrkluven sten) lite längre ner i kullsluttningen (se bilderna sist i detta avsnitt)

och den stora blockhögen (stenskeppet) lite längre bort i kullsuttningen. Men då bildas en gränslinje som löper

på tvärs mot såväl bygdegränser som senare skogsskiftesgränser. Den senast noterade bygränsen mella Ekeby

och Storvreta (tillika sockengräns och häradsgräns) löpte en bra bit längre öster ut – på andra sidan den

nuvarande Skogsvallsvägen. Möjligen kan gränsen tidigare ha haft en mer västlig sträckning och inkorporerat

blockhögen eller borränneblocket i kullsluttningen – men knappast båda. Kanske ska vi i stället tänka oss en

gammal utmarksgräns som avgränsade jordbruksbygden nere vid ån från den ovanför liggande skogsmarken ,

som hade en betydligt större utbredning än vad den idag har. Men frågan är om sådana tidiga gränsmarkeringar

skulle kunna innehålla borrkluvet stenmaterial. Tveksamt!

Vi får nog erkänna att vi tills vidare går bet på att ge det borrklyvningen vid det stora blocket en rimlig förlklaring

Vi får lägga detta tolkningsmisslyckande till det tidigare misslyckandet med blockhögen en bit bort. I sanning en

frustrerande stenkulle!

Stort block i stenkullens kant, som utsatts för stenhuggning. Blocket verkar ha delats i två halvor med traditionell

stenhuggning. Den på marken liggande blockdelen har sedan splittrats ytterligare med borrteknik, eftersom

flera blockstycken här uppvisar klyvborrännor. Det är svårt att säga, om de två stenhuggningsaktiviterna utförts

ungefär samtidigt inom samma projekt eller om de utförts vid olika tillfällen med helt olika syften. Det är inte

ovanligt att forntida skyltblock och skyltblocksarrangemang senare omformats och återanvänts i gränsskyltande

syfte. Stenkullens krön är stenröjt och tilljämnat. Man får intrycket att det i förkristen tid kan ha stått en ganska

stor byggnad här.

Vinterbild på blocket i stenkullens krönkant, vilket antagligen någon gång delats i två delar. Blockdelen på marken har sedan

delats i flera blockstycken med borrteknik.

Borrkluvna blockstycken framför den kvarstående blockhalvan

A

B

C

D

Märklig ränna på huvudblock (A) och svårtolkade borrännor på stenar framför blocket (B, C och D). Märk

att rännan på huvudblocket (A) inte är någon säkerställd borränna. Troligen är rännan åstadkommen

med annat verktyg än borr.

11.4. Det mindre, borrkluvna stenmonumentet i kullsluttningen

I stenkullens sluttning (mot väster) och en bit nedanför det kluvna blocket hittar vi ett litet

stenmonument, som verkar vara från grunden uppbyggt av borrkluvna blockstycken. Den här typen av

monument byggda av borrkluvna blockstycken är relativt ovanliga. Man skulle kunna tänka sig att det

rör sig om ett gränsmarkerande monument. Men det är svårt att förstå vad det skulle kunna röra sig om

för gräns här i stenkullen. Att det skulle kunna bilda någon gemensam gräns med det kluvna blocket

högre upp på kullkrönet och det stora imponerande blockhögen en bit bort i sluttningen är nog inte

särskilt troligt. Och kanske måste man släppa gränshypotesen helt och hållet. Monumentet är ju inte

uppbyggt som ett gränsröse och liknar inte den skyltning som man vanligtvis finner i skiftesgränser. Jag

har antagit att monumentet framhuggits på plats ur ett större ursprungligt block på platsen (eller flera

mindre). Men det finns ju möjlighet att backa från ett sådant antagande. Det slår mig egentligen först

nu - i skrivande stund - att blockbitarna skulle kunna komma från den borrkluvna halvan av blocket en

bit upp i sluttningen. Det förklarar inte det här monumentet funktion – men det skulle kunna förklara

borrklyvningen av blockhalvan, som vi gick bet på i det föregående avsnittet.

Det lilla borrkluvna stenmonumentet är den tredje stenplatsen (med borrkluvet stenmaterial,som vi

misslyckas med att tolka. Det känns som att det vilar någon slags förtrollning över stenkullen och att

stenplatserna här blir mer gäckande och oförståeliga ju mer vi undersöker dem.

Stenmonumentet i stenkullens sluttning byggt av borrkluvna blockstycken

Det borrkluvna stenmonumentet från en annan synvinkel

Ytterligare en bild på stenmonumentet i stenkullens sluttning

Klyvborränna på blockstycke i stenmonumentet

Klyvborränna på stenmonumentets toppblock

11.4. Andra mindre klyvplatser i Stenkullen vid Kolonilottsområdet,

där borrteknik använts

Det finns ett antal borrade klyvplatser i stenkullens sluttning - mellan det kluvna blocket och blockhögen. De är

alla av den svårbedömda typ där block spräcks genom kilning i ett mittplacerat klyvborrhål utan att ha vidarebearbetas.

De har en utformning, som gör att de är svåra att koppla vare sig till husbehovshuggning eller till

gränsmarkering. Vi känner igen huggtypen från vår undersökning i i den blockrika höjdsluttning, som vetter mot

Fullerövägen bara några hundra meter längre bort. Jag hänvisar därför här till vad jag där (Kap. 16.1) skrivet om

de borrkluvna sprickblocken.

Bara ett 10-tal meter från den övre stensamlingen ligger en ganska låg splittrad sten. Stenen har inte spruckit sönder spontant. Det

kan vi förstå av den borrännerest efter ett klyvborrhål som finns i mitten av stenen. Den har alltså först borrats och sedan kilats

sönder i bitar. Etta av stenstyckena har efter kilningen fallit ut en aning. Men inget stenmaterial tycks dock ha förts bort - i alla fall

inte i det här lagret. Men blocket har en så pass plan översida att det är möjligt (men långt ifrån säkert) att det kan ha haft ett övre

lager som kan ha avlägsnats.

Mittsatt borränna i det block som presenterades på föregående bild. Genom kilning i det borrade

klyvhålet har blocket kluvits i 3 olika delar.

Hade man inte ställt in sökfiltret för klyvplatser, så kunde man lätt gå förbi den här platsen utan att göra sig medveten om

den. Men med sökfiltret påkopplat noterar man åtminstone tre klyvplatsindikerande egenskaper. Det låga blocket i

förgrunden har en ganska bred genomgående klyvspricka. I sprickan finns dessutom en hålighet, som antyder att en

spräckande kil kan ha placerats här. Blocket bakom med sin branthuggna släta gavel ser inte heller helt naturligt ut.

Ytterligare en bild på det låga blocket, som i den här bildvinkeln inte bara avslöjar en mittspricka. Det ser betydligt mer uppsplittrat ut än

så. På den här bilden är det svårt att identifiera någon klyvborränna. Men se nästa bild!

En närbild avsläjar att just här finns en klyvborränna. Bilden är inte särskilt skarp. Men jag har undersökt

stenytan taktilt. Och pekfingret ljuger inte!

Ytterligare ett sprickblock i sluttningen ner mot kolonilottsängen. Här sviker mig mitt minne. Men antagligen har jag inte

kunnat identifiera någon klvborränna här. Jag brukar alltid ta en dokumenterande bild på själva borrännan vid borrade

klyvplatser. Men här saknar jag en sådan bild. Men även om det här saknas borrännor, så kan det naturligtvis handla om

stenhuggning. Äldre stenhuggare, som inte hade tillgång till borrteknik, kunde naturligtvis lätt klyva den här typen av

block i två halvor om humöret föll på.

12. Höjdryggen mellan

kolonilotten och ICA-Solen


12. Höjdryggen mellan kolonilotten och ICA-Solen

Från stenkullen vid kolonilottsängen (med blockhögen i sluttningen /se föregående kapitel/) följer vi den

skogsklädda höjdryggen öster ut ända till Skogsvallsvägen (nära ICA-Solen). Alldeles i början stöter vi på flera

mindre blockhögar av kluvna blockstycken, där det är svårt att avgöra om det är naturkrafter eller människor,

som stått för huggning och sammanläggning av blockstyckena. Just när det gäller den här typen av blockhögar

(som saknar spår av borrklyvning eller sprängning) hamnar jag ofta i tveksamheter. På en 10-gradig skala över

kulturstenstrovärdighet hamnar de ofta på en 5:a - i ett mellanläge. Jag skulle önska att jag under de ganska

många år nu som jag undersökt och beskrivit kulturstensfloran i Storvretabygden avsevärt skulle ha utvecklat

min förmåga och bedöma och värdera just blockhögar. Men här har jag inte lyckats så bra som jag hoppats. Och

det var kanske lite väl djärvt och övermodigt att sammanställa två presentationer om just blockhögar som

kulturstensföreteelse i Storvretabygden. Men gjort är gjort. Och det finns ingen anledning att gräma sig över att

man ärligt försökt. Den som är intresserad kan ta del av Blockhögar och annan kultursten i Storvretabygden,

Del 1 och 2, 2018. Båda delarna finns uppladdade för gratis läsning på yumpu.com.

Lite längre bort i terrängen stöter vi på en naturlig kulle, som troligen har påbyggts med en låg gravkulle helt

täckt av markvegetation. Gravanläggningen kröns av ett vackert block, som säkert medvetet placerats här för

att skylta för gravanläggningen. Det finns flera liknande ganska modesta gravanläggningar i det höglänta

området. Och det är lätt att missa merparten av dem.

Vi fortsätter österut och kommer snart fram till en av de märkligaste stenhuggningsplatserna i Storvretabygden.

Hela den sluttande baksidan av ett stort block har huggits upp i mindre blockstycken. Men inget av de

huggna blockstyckena har huggits loss från den underliggande stenytan och inget har avlägsnats. Det är

knappast troligt att styckande och klyvande naturkrafter skulle ha åstadkommit den här typen av huggning, som

så selektivt endast berört baksidan och lämnat övriga sidor av blocket intakta. Med stor sannolikhet är det

människor som ligger bakom huggningen här. Men det är svårt att tro att huggningen här har någon profan

funktion. Troligare är nog att det handlar om någon form av rituell huggning, som har en religiös eller möjligen

kosmologisk koppling.

För att understryka stenplatsens betydelse har ett mindre block placerats alldeles bredvid det stora blocket.

Blocket har spräcks itu. Och i mittsprickan har ett mindre sten slagits in. Man ser ofta block med

framprovocerade sprickor, där mindre stenar sitter inslagna. De inslagna stenarna kan ha olika funktioner.

De kan vara kilstenar, med vars hjälp sprickan drivs upp. De kan vara låsstenar för att hålla en upptagen

spricka öppen. Men de kan också ha ett signalvärde, som signalerar att stenplatsen har en särskild

betydelse. Man behöver kanske inte alltid bestämma sig för en viss funktion. Den inslagna stenen skulle ju

faktiskt kunna inneha samtliga tre funktioner. Just här tror jag att signalfunktionen överväger.

Två borrade klyvplatser hinner vi med att avverka på vår väg längs höjdryggen. Den ena klyvplatsen ligger

på den naturliga kulle där vi hittade en mindre gravkulle. Av klyvplatsens blockstycken är det nu bara ett

fåtal som ligger kvar. Ett mindre blockstycke här uppvisar åtminstone en grund klyvborränna. Förmodligen

rör det sig om en husbehovsrelaterad klyvplats.

Den andra borrade klyvplatsen ligger på höjdryggens östliga slutdel med Skogsvallsvägen och ICA-Solen bara

något stenkast bort. Och den är betydligt intressantare! Ett större block har inte bara en klyvborränna i den

kluvna sidan. I borrännan sitter också en rostig järnstump av en järnkil. Förmodligen har kilen gått sönder i

samband med klyvningen. Och en bit har fått sitta kvar i borrännans övre del. Det är ett mycket ovanligt

fynd. Jag har bara stött på det 3-4 gånger tidigare. Använda järnredskap togs till vara och användes på nytt.

Och även uttjänta och trasiga järnredskap togs nog omhand och fick gå till omsmide. Här öppnar sig således

möjligheten att datera en klyvplats ( med kol 14 - metoden). Det är verkligen inte ofta som en sådan

möjlighet erbjuds.

Vi stöter i området på en del blockhögsbildningar, som är svåra att bedöma: spontant tillkomna eller anlagda av människor? Hur som

helst så är de en fägnad för ögat när de klätt sig i vinterdräkt.

Ytterligare en svårbedömd blockhög i vinterdräkt

Utspridda kluvna block från en klyvplats på samma naturliga kulle som gravanläggningen med det markerande blocket

(se nedan). Det är bara det högra blocket av de två närmast kameran som uppvisar en borränna. Inte ens det

långsträckta blocket lite längre upp har någon klyvborränna – märkligt nog. Här skulle man nog ha väntat sig en

radklyvning med flera grunda borrännor i rad. Just på den här klyvplatsen ska man nog ha lite tur för att kunna

identifiera en borränna.

När man inte hittar några borrännor på det här längsträckta och kluvna blocket är det naturligtvis lätt att ge upp

sökandet och vandra vidare. Men se nästa bild.

Borränna på ett mindre block på klyvplatsen. Den enda som jag funnit här. Man kan nog förvänta sig att åtskilliga kluvna

blockstycken transporterats bort från klyvplatsen. Och det kan förstås finna åtskilliga klyvborrännor på dessa

Vid klyvplatsen finns en ganska grund grop, som kan vara det jordhål där det originalblock, som huggits ner, en

gång stått. Stentäktsgropar förekommer här och där. Men det är långt ifrån något nödvändigt rekvisit. Flertalet

klyvplatser (oborrade som borrade) saknar stentäktsgrop.

Det långssträkta kluvna blocket med sitt utvidgade fotparti. Har möjligen varit ett rest skyltblock som fallit omkull.

Det skulle i så fall tyda på att klyvplatsen inte varit relaterad till husbehovshuggning utan snarare någon form av

gränsskyltning. Men svårbedömt!

Markerande block på kulle (samma som hyser den ovan redovisade borrade

klyvplatsen) som troligen är påbyggd med en stensättning.

Närbild på skyltblocket

Översiktsbild av kullen med den anlagda högen (eller snarare stensättningen) och det markerande uppställda blocket

bredvid.

Det är inte självklart att det rör sig om en stentägt där sten framhuggits för avhämtning. Stenhuggeriet kan lika väl (och egentligen

troligare) ha handlat om att skapa en stenplats för något specifikt - men idag svårfångat - syfte. Runt omkring ligger ganska mycket

huggen sten. Och det är svårt att avgöra om något stenmaterial över huvud taget tagits från platsen. Det är bara när man betraktar

blocket från baksidan som man ser den här märkligt upphuggna strukturen. Andra sidan av blocket uppvisar helt släta sidor utan

sprickbildningar. Med tanke på sid-olikheten kan knappast blocket ha erhållit sitt märkliga utseende genom endast naturkrafternas

inverkan. De skulle knappast ha kunnat verka så selektivt och avgränsat att de drabbat endast en sida av blocket. På sätt och vis kan

man kanske säga att det är ett förstadium till blockhög. Det skulle inte behöva särskilt mycket ytterligare stenhuggning för att

förvandla blocket till en blockhög

Närbild av det uppspräckta blockets baksida – eller framsida om

man så vill.

Det spektakulärt uppspräckta blocket den snörika senvintern 2018

2

Nära det uppspräckta blocket står ett sprickblock med inslagen sten. Jag tror inte att det rör

sig om en kilsten inom ramen för en profan stenhuggning. Snarare markerar sprickan och

den inslagna stenen att blocken har en skyltande funktion. Sannolikt ingår det i samma

skyltkomplex som det uppspräckta stora blocket bredvid. Man kan faktiskt använda sig av

sprickblocken med inslagna stenar som indikationsstenar. De anger nästan alltid att det

finns annan intressant kultursten i närheten. (Se exempelvis sprickstenen med den inslagna

stenen bredvid den podielagda stensuggan i Kap. 19, Del 1!).

Ytterligare en bild på sprickblocket med den inkilade stenen

Sprickblocket med inslagen sten sedd från andra hållet.

Block med branthuggen sida i skogspartiet nära ICA-Solen. Ett så speciellt block måste

naturligtvis undersökas närmare. Se de två följande bilderna.

Klyvplats i skogsparti nära åkerfält i Lyckeboområdet i Storvreta. Den vertikala klyvborrännan i den kluvna

blockväggen innehåller i sin övre del söndervittrat rostbrunt järn efter ett kvarsittande verktyg (förmodligen kil). Se

också nästa bild!

Vacker, söndervittrad järnplugg (troligen del av en kil) i övre delen av den vertikala

klyvborrännan.

Järnkil-fynden

Innan vi går vidare till nästa kapitel ska jag bara göra en kort summering av de järnkilsfynd,, som jag gjort på olika

stenhuggningspaltser i Storvretabygden inom ramen för min klyvplatsundersökning:

1. Fastsittande intakt järnkil i klyvborrhål på spektakulär klyvplats på Fulleröhöjden ( Del 2, Kap.2.1. s. 75 -78)

2. Fastsittande intakt järnkil i klyvborrhål på klyvplats på Fulleröhöjden ( Del 2, Kap. 2.5.1. s. 209 - 210)

3. Fastsittande defekt järnkil i klyvborrhål på klyvplats på Fulleröhöjden (Del 2, Kap. 2.5.1. s. 221 - 222)

4. Fastsittande intakt järnkil i klyvborrhål på klyvplats nära Tipptoppvägen i Storskogen (Del 2, Kap. 22.3.3. s. 1283 -1284)

5. Fastsittande defekt järnkil i klyvborrhål på klyvplats på impediment nedanför Storvretaskolan (Del 2, Kap.18.2. s 995 -997)

6. Fastsittande defekt järnkil i klyvborrhål på klyvplats i skogspartiet nåra ICA-solen (Del 2, Kap. 12. s. 571 – 573)

7. Löst liggande järnkil (typ bredkil för traditionell stenhuggning) i mossan på ett block i Skogspartiet vid Norrbo. Kilen har spruckit i två

delar (Del 1, Kap.22.5. s. 1068 – 1070)

I olika kapitel i de två presentationsdelarna kan det finns olika uppgifter på hur många järnkilsfynd som gjorts inom

ramen för min undersökning i Storvretabygden. Det beror på att de olika kapitlen skrivits vid olika tidunkter. Tre kilfynd

gjordes så sent som under senvåren 2020. Under försommaren 2020 flyttade jag från Storvretabygden till Arvika i

Värmland. Och några ytterligare fynd av stenhuggningsredskap kommer jag antagligen inte att göra i Storvretabygden.

Men man vet aldrig vad skogarna runt Arvika har att bjuda på när den gäller den typen av stenspräckningsverktyg. Den

som lever får se!

1

3

5

7

2

4

6

13. Kulturstenen i Fårhagen (nära kolonilottsområdet)

- bytomt och stenkaos -


13. kulturstenen i Fårhagen

- bytomt och stenkaos -

Genom den omfattande kulturstensodyssé, som genomförts i Storvretabygden och som områdesvis beskrivs i

presentationens två delar har vi egentligen helt ringat in det här fårhagsområdet (eller Skarpan som det i gama

tider benämndes). Vi har beskrivit både borrkluven kultursten och äldre oborrad sådan i det bortre

fårhagsområdet (Kap. 4.) , som i väster gränsar mot Norrbovägen och som i öster tangerar vårt aktuella

undersökningsområde. Vi har beskrivit Stenkullen vid kolonilottsängen (Kap.11.) med sina spektakulära borrkluvna

stenplatser. Den västligaste delen av kullen ligger bara något stekast från infarten till fårhagsområdet/Skarpan.

Vi kommer också längre fram att presentera en blockrik höjdrygg, som uppvisar mycket intressant kultursten i den

norra sluttningen ut mot Fullerövägen (Kap. 16.). Väljer vi stället att från höjdryggens krön, där flera

gravanläggningar (troligen från bronsåldern) är placerade, vandra ner för sluttningen mot söder, så hamnar vi rakt

in i fårhagsområdet.

I ett separat kapitel har vi också skildrat kultursten kopplad till en stenig inäga (Kap. 18. Del 1). Och inägan gränsar

precis till fårhagsområdet. Och slutligen har vi också presenterat kultursten i det höglänta skogspartiet på andra

sidan fälten i söder (Kap.15. Del 1), varifrån vi haft en god överblick över de sydligaste höglänta delarna av

fårhagsområdet. Eftersom alla de ovan uppräknande omgivande område har en rik och intressant kulturstensflora,

så finns det ju skäl att tro att också det aktuella fårhagsområdet ska uppvisa många intressanta kulturstensfynd.

Och vårt antagande kommer också visa sig vara riktigt. Samtidigt finns det en omständighet som gör att just

fårhagsområdet /Skarpan avviker från övriga området. Inget av de ovannämnda områdena har, så vitt jag känner

till, utgjort ett bytomt- område. Hur länge bytomten här existerat känner jag inte närmare till. Men i början av

1700-hundratalet (karta från 1705, Lantmäteriets historiska kartor) finns fortfarande bostadshus och uthus för två

av Ekeby bys gårdar (hemman) på tomtytan här. Och enl. laga skifte-karta från 1845 finns fortfarande

byggnaderna till ett hemman kvar här. Det är inte uteslutet att det kan ha funnits boplatser i området tämligen

kontinuerligt från bronsåldern (kanske rent av sen stenålder) och fram till dags dato. Det gör ju området särskilt

intressant men också svårtolkat. Olika kulturstenslager från många olika tidsepoker trängs på en begränsad yta.

Och det gör det naturligtvis svårt att skilja ut dem från varandra.

Jag kommer nedan inte att befatta mig med de olika stengrundsrester efter bostadshus och uthus som stått

här inom ramen för bybebyggelsen. Den saken lämnar jag vidare till fackarkeologerna. Jag noterar bara att jag

hade räknat med att finna betydligt mera husgrundsrester efter olika typer av hus som stått på bytomten. Nu

kan ju en sådan brist bero på flera olika saker. Möjligen lade man husen på stockar direkt på marken. Eller

också använde man grundstenar bara mycket sparsam - kanske bara under husknutar. Det kan ju förstås också

var så att markvegetetationen efter så många år tagit sin tribut och att åtskilligt med grundsten döljer sig

under denna. En annan möjlighet är förstås att grunstenarna har återanvänts någon annan stans. Vara hur det

nu vill med den saken. Jag lämnar nu grundproblematiken.

I stället ska vi undersöka ett märkligt blockhögsimpediment, där gammal och ny stenhuggning ingår i ett

märkligt stenkaos - ett stenkaos, som i ena ändan avslutas med ett en slags stenskulptur, vilken är ett av de

märkligaste stenmonumenten i Storvretabygden. Är det bytomtens bönder eller bronsåldeshögarnas folk, som

skapat mästerverket (eller människor i det långa tidsintervallet däremellan) - för inte har det väl kunnat

uppstå spontant genom naturkrafternas egen stenhuggning?

I den blockrika delen längs ner mot fälten ska vi undersöka ytterligare en mäktig blockhög som visar spår

både av traditionell stenhuggning och yngre borrklyvning - men som är svår att koppla till någon profan

husbehovshuggning. Går det att förstå vad människor haft för intentioner med stenhuggningen här?

Och så kommer vi att tampas med en särskild typ av äldre stenhuggning, där mindre blockstycken sitter

inslagna i upptagna blocksprickor. Rör det sig om kilstenar, låsstenar eller signalstenar?

Och till sist måste vi naturligvis redovisa de borrade klyvplatser som finns i området. Det finns åtskilliga. Med

tanke på att en del av området fungerat som bytomt lång in på 1800-talet, så är det ju lätt att föreställa sig att

att all borrkluven sten passar in i husbehovshuggningssammanhanget (långt ord på 30 bokstäver! ). Men det

visar sig inte vara helt lätt att plocka in samtliga borrklyvningar i just det facket.

13.1. Blockhögsröran på impedimentet i Fårhagen och

intressant kultursten i närheten

En del stenplatser har en fullkomligt kaotisk karaktär. Stora blockstycken ligger huller om buller eller osymmetriskt

staplade på varandra. De liknar egentligen inga kända kategorier av fornminnen eller övriga kulturhistoriska

lämningar. Så är det något som man ändå skulle kunna kalla dessa kaotiska blocksamlingar för så är det väl just

”blockhögar”. Blockhögskategorin är ju förlåtande och inkluderande. Här platsar kaotiska och oformliga ansamlingar

av stora blockstycken. Blockstyckena är tillräckligt stora för att blockhögsdefinitionen ska vara uppfylld - med råge.

Och blockrörorna har ändå - trots sin dramatiska och kaotiska karaktär en viss avgränsning och välvning som ju

blockhögar bör ha. Det är svårt att förstå att människor över huvud taget skulle ha någonting att göra med skapande

och utformning av dessa märkliga blockröror. Man vill gärna i förstone betrakta dem som ett verk av spontana

naturkrafter, som här haft sin egen orgie eller huggsexa. Och så är det naturligtvis i många fall. Men när man börjar

undersöka dessa kaotiska blockhögar så blir bilden ofta mer komplex. Då och då finner man ett otvetydigt inslag av

klyvborrännor, som indikerar att stenhuggning med borrteknik ägt rum på platsen. Det innebär således att

människor påverkat och kanske till och med skapat en hel del av dessa kaotiska blocksamlingar. Ibland kan man

faktiskt finna borrkluvna block , som nästan ligger helt dolda under flera stora blockstycken, vilka inte uppvisar

sådana klyvspår. Och man står faktiskt ganska frågande till hur den kaotiska stenplatsen egentligen kommit till. Det

kan ju då inte röra sig om senare tiders stenhuggare, som med hjälp stenborrning och kilning försett sig på ett ytligt

liggande block i utkanten av en urgammal blockhög.

På Fårhagsområdet (nära kolonilottsområdet i Lyckebo) möter vi ett sådant blockkaos - med borränneinslag - på ett

impediment i kanten av en stor plan (och förmodligen stenröjd) yta, som kan ha utgjord en boplatsyta under

årtusenden. Åtskilliga kulturstenslager kan här ha bildats - och blandats - under tidens gång och genom människors

verksamhet. Och det är sannerligen inte lätt att anknyta impedimentets blockhögsröra till något speciellt

kulturstenslager. Blockhögsanalysen kompliceras också av den omständigheten att kaoset långt ifrån upptar hela

impedimentet. På impedimentets baksida övergår blockröran till en vackert ordnad stenplats med en märkligt

formad stenformation - en stenskulptur eller stenmonument - som formats genom traditionell stenhuggning utan

något som helst inslag av borrteknik. Den vackra stenskulpturen med sin skickligt uthuggna nisch leder tankarna till

en stenplats, som använts för kultiska syften under förkristen tid. Blockhögens borränneinslag leder förstås

tankarna till en betydligt senare tidsepok. Vanligtvis brukar man väl inte räkna med att man borrkluven sten

för husbehov är mer än ett par hundra år gammal. Vid uppförandet av stenhus och olika försvarsverk har nog

tekniken använts tidigare - antagligen sedan sen medeltid. Men möjligheten finns förstås att vi underskattar

den tidrymd under vilken borrklyvning ägt rum. Kanske har borrklyvningen rötter, som försvinner långt ner i

en dimhöljd förkristen tid. Och i så fall kan naturligtvis impedimentets båda sidor - med helt olika

stenkaraktär - ändå ha en både tidsmässig och funktionell koppling till varandra.

Hur som helst så måste vi ju utgå ifrån att människor vid ett tillfälle (eller vid flera tillfällen) helt förändrat

impedimentets ursprungliga miljö. Antagligen har det ursprungligen stått några stora homogena block på

impedimentet - block som av antagligen flera olika anledningar helt styckats till formationer, som har föga

likheter med sitt ursprung.

Nedan presenteras i bild och text det mäktiga blockhögskaoset på fårhagens impediment. Även exempel på

övrig kultursten i området presenteras.

Klyvborrännor

Bild av den norra sidan av blockhögskaoset i fårhagen. Framtill i mitten finns ett stenhällsparti med

branthuggen kant, där vi kan avläsa ett par vertikala klyvborrännor. Alldeles bakom finns ett uppstyckat

bergknalle - parti med inslag av gammal stenhuggning. Till vänster ligger en kaotisk samling av stora

blockstycken. Troligtvis är de kluvna och inte sprängda - men jag är inte helt säker. Under större block ligger

faktiskt ett mindre blockstycke med borränna. Det mesta tyder på att det rör sig om ett överlagrat (hur det nu

gått till?) borrkluvet block. Men jag är inte helt säker. Det skulle kunna röra sig om en spränborränna.

Här ser vi den del av det märkliga blockkaoset där ett mycket stort och tungt blockstycke överlagrar ett mindre

block med borränna (Det mesta tyder på att det rör sig om en klyvborränna).

Närbild på den troliga klyvborrännan

Bild på den sönderstyckade bergknallen en bit högre upp. Här ser det nästan ut som om losshuggna block

staplats på varandra.

Trolig klyvning av större block uppe i blockhögen. På sådana här ställen, där sprickor möter varandra,

hittar man ofta borrännor efter uppspräckta klyvborrhål. Men några sådana hittar man inte här. Kanske

har blocket spräckts med hjälp av en stenkil

På den södra - mer välordnade - sidan står en av de märkligaste stenskapelserna i Storvretabygden. Med det bredare

utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen en drake eller en urtidsödla, som har sina vingar till hälften utfällda

Det märkliga stenmonumentet - eller stenskulpturen - på sitt stenpodium i södra delen av det blockkaotiska

impedimentet i fårhagen.

5

När man betraktar stenformationen från sidan, stående på sin stenpodium, ser man tydligt att vänstra delen av sidan,

som skjuter ut mera mot kameran, har en helt annan vegetationstäckning av lavar och mossor än vad den högra smalare

delen har. Varken mossa eller den vitfärgade laven har tagit sig in på den högra ytan, vilket antagligen tyder på att

denna del huggits till senare. Men också den vänstra delen har blivit föremål för en klyvning, eftersom den ligger långt

innanför podiekanten så att en hylla bildas. Man kan undra över det stora trekantiga hålet nedtill mitt på sidan. Kanske

är det här som man drivit in en mycket stor stenkil för att skilja den övre delen från podiedelen. Hela stenkonstruktionen

är nog framhuggen ur ett och samma block. Utan minsta tillstymmelse till borrklyvning!

På bilden ser man tydligt den spricka som bildats när överdelen kilats loss från podiedelen. Jag har svårt

att placera in den här helt klart människobyggda skapelsen i något rimligt funktionellt sammanhang.

Men då och då har jag snuddat vid tanken att det skulle kunna röra sig om en kultplats – en hednisk eller

varför inte en tidig kristen sådan. Man skulle ju kunna tänka sig möjligheten att utrymmet mellan

överhang och fotpall utgjort en nisch, där en guda-eller helgonstaty stått.

Den vackra stenskulpturen en solig sommardag. Jag vet inte om stenhuggaren tänkte på att hen skapade

konst här. Men det gjorde hen faktiskt. Riktigt utsökt stenkonst – en sorts installation i uterummet! Synd bara

att stenskapelsen gömmer sig på baksidan av impedimentet och därför missas av de ganska många människor,

som vandrar igenom det vackra fårhagsområdet.

Vid sidan av stenkullen med sitt blockkaos står en betydligt mer välordnad stenplats och försöker dra till sig

några strålar av vårvinterns sol. Det skulle mycket väl kunna röra sig om en flertusenårig gravkulle med sin

blockmarkering. Det är troligt att det i Fårhagsområdet funnits en bebyggelse som spänt över flera tusen år.

Men man kan naturligtvis inte utesluta att det rör sig om äldre röjsten (inga dubbhål). Men med tanke på att

området tjänat som bytomt och att dessutom en del av marken här verkar ha varit uppodlad förvånas man över

hur lite stenröjning som utförts här.

13.2. Observationer och tankar kring en blockhög i ett område

mellan fårhage och fält

Det trädrika och blockrika området i kanten av fårhagen (vid kolonilottsområdet) och nära de nedanför liggande fälten

uppvisar flera intressanta och spännande blockformationer. I området finns ett mindre antal täckta höggravar (en av

dem av imponerande storlek). Och det är möjligt att en del iögonfallande block och blockarrangemang ska tolkas som

stenskyltning för höggravarna. Även utanför högarnas närområden tycks det ha förekommit mycket stenhuggning. En

del markfasta block uppvisar huggna ytor och åtskilliga huggna block ligger huller om buller på marken - dock sällan i

tydliga blockhögar. En mycket märklig blockhög kan dock tydligt urskiljas. Ett stort homogent block verkar någon gång

ha styckats upp i stora blockbitar, som ligger slarvigt staplade på varandra i en blockhögsformation (se de två första

bilderna nedan). Har man vandrat omkring i blockrik mark under många år och studerat blockfloran så får man så

småningom en känsla för vilka blockhögar, som kan vara värda att närmare undersöka. Ögat identifierar nästan

spontant och oreflekterat sådana blockformationer, där naturkrafterna inte självklart varit styckmästare utan där

mänsklig stenhuggning - antingen av äldre traditionell typ eller av yngre snitt med inslag av stenborrning - kan ha

förekommit. Just den här blockhögen gav tydliga varningssignaler om att någon form av stenhuggning kan ha ägt rum

på platsen. När jag kom närmare blockhögen uppfattade jag först att blocket styckats genom traditionell

stenhuggning, eftersom jag inte kunde hitta några klyvborrännor i de stora kluvna blockytorna - vare sig enstaka

djupa (enkelhålsklyvning) eller flera grunda satta på rad längs en kant (radklyvning). Så småningom hittade jag dock

några få grunda klyvrborrännor på ett mindre block. Klyvning med borrteknik har således förmodligen förekommit här

tillsammans med äldre stenhuggning. Kanske har man grovkluvit med äldre teknik och sedan finkluvit (med ökad

kontroll över klyvprocessen) med yngre borrteknik. Det är ju fullt möjligt att det ursprungliga blocket innehållit

spontana sprickbildningar, som kunnat utnyttjas vid klyvningen genom kilning med stenkilar eller järnkilar. Några

klyvborrännor finns då förstås inte i de stora stenytorna. Och om man utfört klyvningsarbetet på ett skickligt sätt så

hittar man kanske inte ens några andra klyvmärken.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det svårt att uttala sig om hur mycket - om ens något - stenmaterial som

tagits från klyvplatsen för att användas på annat håll. Klyvinsatserna här liknar faktiskt inte dem som man ser vid en

vanlig sentida husbehovshuggning. Och vi kan inte utesluta möjligheten att klyvningen här haft ett helt annat

syfte. Och man kan inte heller utesluta att borrklyvning som metod kan vara betydligt äldre än vad vi

vanligtvis förställer oss och ha rötter som letar sig ned i förkristen tid. Vi vet således inte säkert om

borrklyvningen här utförts sent och tillämpats tillsammans med gammal stenhuggning som ju använts i

tusentals år och in i modern tid eller om det rör sig om mycket gammal borrklyvning som använts

tillsammans med äldre stenhuggning för mycket länge sedan i helt andra än profana sammanhang.

Det återstår förstås åtminstone en ytterligare tolkning av kombinationen av äldre och yngre

stenhuggning här vid blockhögen. Stenhuggare kan ju under senare århundraden ha utnyttjat en blockhög,

som för tusentals år sedan tillverkades genom gammal traditionell stenhuggning. De sentida stenhuggarna

kom ju i så fall till dukat bord. Och det var kanske inte så konstigt att man tog för sig av högens läckerheter.

Och det finns förstås ytterligare en sak som komplicerar tolkningarna. Efter besiktningen gör jag tolknigen

att den ursprungliga styckningen av blocket skett genom äldre stenhuggning utförd av människor. Jag kan

ju göra en felaktig bedömning. Och kanske är det rent av naturkrafterna, som haft huggsexa här och ordnat

till blockhögen. Då har vi ett samspel mellan äldre ”omänsklig” stenhuggning och yngre mänsklig

stenhuggning, där borrteknik använts. Och då behöver vi kanske inte blanda in äldre mänsklig

stenhuggning i bilden över huvud taget.

För tillfället är det alltså inte möjligt att besvara de frågeställningar som blockhögen och det huggna

stenmaterialet genererat. Korrekta svar skulle kanske ganska snart kunna levereras om den akademiska

arkeologin visade ett större intresse och bestämde sig för att inom sin forskningsram inkludera ett

ämnesområde, som handlade om blockfloran och dess påverkan av stenhuggningsinsatser genom

årtusenden. Gamla stenplatser, som påverkats av människor, brukar inte sällan omges av ett starkt

kraftfält. Jag hoppas att fackarkeologerna ska känna av vibbarna från den presenterade blockhögens

kraftfält och inspireras att fördjupa sig i blockhögarnas förmodligen mycket fascinerande tillkomsthistoria.

Bland buskar skymtar en märklig blockhög fram, där några stora blockstycken står märkligt lutande mot varandra. Så här

kan nog naturkrafterna hantera block utan inblandning av mänskliga stenhuggare. Hade jag hittat motsvarande blockkonstellation

ute i vildaste Storskogen, så hade jag nog betraktat den som ett spontant naturfenomen och knappast brytt

mig om att närmare undersöka den. Men eftersom jag redan visste att stenhuggare varit i farten i andra närliggande

områden av fårhagen, så tog jag mig tid att undersöka blockhögen lite närmare.

Jag letade förgäves igenom kanterna på de stora släta ytorna på jakt efter klyvborrännor. Det verkade som om

huggningen här helt genomförts med traditionella tekniker - om nu människor över huvud taget varit inblandade.

I närområdet finns dock några ganska stora gravhögar. Och rimligtvis har det huggits åtskilligt med sten här för

att bygga upp gravanläggningarna. Kanske har också block härifrån använts till gravhögarnas uppbyggnad. Och

kanske kan vi således ha en gammal klyvplats från bronsålder eller järnålder här.

Vid undersökning av de mindre blockstycken, som finns på marken runt de större blocken i blockhögen

hittade jag faktiskt några korta klyvborrännor på ett mindre block. Så här har stenhuggare en gång gjort

en insats och styckat ett stort originalblock i mindre (men fortfarande mycket stora) blockbitar. Och till viss

del har de använt borrteknik. Men vad har stenhuggningen här haft för syfte? Vi kan knappast räkna med

att borrklyvning är så gammal att den använts för att hugga fram sten till gravhögarnas anläggning.

Eller…? Möjligen skulle man här ha kunnat hugga sten till en stenmur som löper förbi ganska nära

blockhögen. Men i stenmuren finns inga block med klyvborrännor. Kanske rör det sig om

husbehovshuggning, där man hämtat hem lämplig sten till någon närliggande gård , eller kanske rent av

om en gränsmarkering även om det verkar långsökt. Det dröjer kanske innan vi får veta stenhuggningens

ålder och funktion på den här klyvplatsen. Den akademiska arkeologin verkar för närvarande inte särskilt

intresserad av gamla blockhögar och klyvplatser.

Blockhögen i vinterskrud - sådan den såg ut i slutet av februari 2018 från den lilla gångvägen i områdets kant.

Ibland hittar man huggna block som ser ut att ha fallit ner från himlen. Man kan nog inte utesluta att det här blocket

utgjort skyltblock för en gravanläggning. Kanske är det rent av så att blockhögen, som ovan presenterats, står i en

flack gravhög.

Uppställt blockstycke nedanför den större gravhögen i det blockrika området söder om bytomten.

Samma vackra skyltblock sett från ett annat håll

Här ser vi samma block placerat nedanför högen. Troligen skyltar blocket för högen. Det är inte ovanligt att

stenskyltningen står en bit ifrån själva höganläggningen.

Ganska stor gravkulle bara ett stenkast från den aktuella blockhögen. Egentligen är nog också denna

höganläggning en sorts blockhög, eftersom det antagligen krävs åtskilliga blockstycken för högens uppbyggnad.

Antagligen kan det vara därför som en hel del av den omgivande blockfloran verkar påverkad av gammal

stenhuggning. Högen här vinner verkligen på att fotograferas i snö. Den vackra långsträckta välvningen framgår

här mycket tydligare än under sommaren, då bladverk och markvegetation döljer mycket av den vackra formen.

13.3. Klyvsprickor med inslagna stenar

Spontana sprickor i block ser man ofta i både skogs-och hagmarkslandskapet i Storvretabygden. Och det är

knappast något som föranleder ett antagande om att människor varit involverade i sprickupptagningsprocessen.

Men ibland är sprickorna lite bredare som om någon speciell och fokuserad kraft drivit blockstyckena isär. I sådana

sprickor är det inte ovanligt att finna inslagna, fastkilade stenar. En tolkning är förstås att sådana inslagna

fastsittande stenar helt enkelt utgör kilstenar, som användes innan kilar av järn introducerats. Vissa inkilade stenar

har faktiskt en tydlig kilform och kan mycket väl ha använts i kilande syfte. Andra inslagna stenar har dock en helt

annan form. De kan vara nästan klotrunda eller klossformade - och dessutom ganska stora, Möjligen rör det sig om

drivstenar som använts för att driva upp en klyvspricka till önskad storlek. Man skulle också kunna tänka sig att den

inslagna stenen endast hade funktion av låssten för att hindra en klyvspricka att åter sluta sig. Men varför skulle

man i så fall vilja hålla en upptagen klyvspricka öppen? Kanske för att man inte på nytt skulle behöva bryta upp

sprickan när man återkom för att fortsätta stenhuggningsinsatsen . Vi tänker oss då att inslagna stenar i

klyvsprickor är ett uttryck för en stenhuggningsprocess som ännu inte avslutats. En annan tolkning är förstås att

klyvningsarbetet faktiskt är avslutat och vi står inför ett fullbordat arbete – som just fått den här utformningen för

att fylla en funktion. Kanske rör det sig om ett rituellt stenhuggningsinslag kopplad till svunna tiders religion och

folktro. Och syftet kunde ju vara att uppta kommunikationsportar mellan de dödas och de levandes världar. Portar

där de döda anfädernas själar kunde ta sig upp ur underjorden och för att kommunicera och umgås med sina

efterlevande anförvanter. Men kombinationen spricka och inslagen sten skulle ju också kunna uppfattas ett

speciellt stenskyltningssätt - bland många andra stenskyltningssätt, exempelvis uppallning och podieläggning.

Kanske skulle stenen i sprickan helt enkelt signalera att stenplatsen hade en viktig funktion - exempelvis skyltning

för en gräns, som löpte fram i landskapet. Åtminstone i några fall har jag kunnat konstatera sprickblock med sin

inslagna sten stått alldeles bredvid en annan typ av gränsskyltning. Men det utesluter naturligtvis inte att

spricblock med inslagna stenar tidigare kan ha skyltat för helt andra företeelser - kanske boplatser, gravplatser eller

kultplatser.

Skyltsätt är nog ofta mer stabila över tid än skyltfunktioner. Och de kan säkert med tiden dra till sig nya funktioner.

Inslagna stenar i i klyvsprickor förekommer inte bara i äldre, traditionell stenhuggning. Man ser företeelsen faktiskt

ganska ofta i borrkluvna block - åtminstone då och då med gränsmarkerande funktion. Se exempelvis det

borrkluvna stenmonumentet i Skogspartiet i Södra Årby (Kap. 14.2.) nedan.

Större blockstycke inslaget mellan två blockväggar på stenkaos-impediment i Fårhagen. Stenen har antagligen

slagits in i anknytning till den stenhuggningsaktivitet, som en gång bedrivits här.

Ytterligare en sten som antagligen slagits in för att spräcka ett block (eller för att stabilisera blockväggar) på

samma impediment i fårhagen.

Samma uppspräckta block med inslagen sten - sett från sidan

Nedanför blockhögskaoset och det spektakulära stenmonumentet finns en större block med en intressant

längsgående sprickbildning. På nästa bild undersöker vi sprickan lite närmare.

Det förefaller som om sprickan upptagits genom kilning. Sannolikt är det fortfarande stenkilen, som sitter kvar för att

hålla sprickan öppen. Det underlättar naturligtvis arbetet vid en fortsatt styckning av blocket. Sprickupptagning

behöver dock antagligen inte alltid ha med stentäkt att göra. Sprickor har också tagits upp i små oansenliga block,

som knappast lämpat sig för stentägt. Bruket kan kanske också ha med religion och folktro att göra – eller möjligen

ha en gränssignalerande funktion.

För modligen har också det här blocket spräckts itu genom äldre stenklyvning. Vissa partier av sprickan går inte att

genomsöka, eftersom några mindre trädstubbar sitter kvar i spricköppningen. Träden har antagligen växt upp i klyvsprickan

och kanske genom sin tillväxt ytterligare vidgat den något.

Är det en spontant styckning av naturkrafter som delat upp ett originalblock i två delar så att en ny imponerande och

spännande tudelad komposition bildats? Eller är det en medveten mänsklig stenhuggningsprestation inspirerad av

dåtidens religiösa och kosmologiska föreställningar. Man blir onekligen fundersam - särskilt när man hittar liknande

tudelade blockkompositioner på flera ställen i det den höglänta delen av landskapet, som rimligtvis var befolkad

redan under sen stenålder och tidig bronsålder. Ibland står de tudelade blockstyckena tätt intill varandra, ibland är

blockdelarna särdragna från varandra med en stor glipa emellan och ibland, slutligen, är en del snedlagd och lutad

mot den andra. Vi behöver bara gå till den närbelägna fårhagen vid Norrbovägen för att hitta en liknande tudelad

blockkomposition (se nästa sida). Det är viktigt att vi i olika inventeringar också dokumenterar osäkra kulturstensfynd,

som vi sedan kan forska vidare kring - finna olika mönster i och göra rimliga tolkningar av.

Den tudelade blockkompositionen i bortre fårhågen nära Norrbovägen klädd i sommarskrud. Antagligen en av de vackraste

stenplatserna i Storvretabygden. Här är det lätt (och helt naturligt) att tappa den arkeologiska skärpan och släppa fokus på

datering och funktion och helt gå in i konstdimensionen och bli sinnesnjutare i stunden. Vackrare stenkonst (oavsett kreatör)

hittar vi knappast i Storvretabygden. Vad kan en sådan här vacker stenplats vara värd när det gäller att förhindra exploatering

av mark för nya bostadsområden? Den ingår ju inte i någon känd och etablerad kulturstenskategori och har förstås inget

lagenligt skydd. Kanske måste vi skapa nya kulturstenskategorier för att rätt kunna bedöma hur skyddsvärt ett visst

markområde är. Men det är knappast något som dagens fackarkeologer sysslar med. Kanske behövs det en medborgarinsats på

gräsrotsnivå för att inspirera den akademiska arkeologin att skapa en större mångfald av kulturstenskategorier.

13. 4. Inslagna stenar i klyvsprickor – jämförelseobjekt från andra

områden i Storvretabygden.

Fördelen med att undersöka kultursten inom flera olika delområden inom ett större bygdeområde är

naturligtvis att man får en möjlighet att undersöka om en kulturstensföreteelse inom ett visst område

också går igen inom andra delområden. Om det finns en tydlig överenstämmelse i form och design

mellan block och blockarrangemang i olika delområden så kan man dra slutsatsen att de speglar stabila

återkommande kulturstenstyper inom bygdeområdet och sannolikt långt utanför detta.

Nedan lämnas några jämförelse objekt från andra delområden i undersökningen vad gäller inslagna

stenar i klyvsprickor.

Stenplats från skogsparti nära Tvärmyra i Storskogen.

Stenplats i skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo (Se Kap 19 i Del 1!).

Sprickblock med inslagen sten i sprickan kan vara ett gammalt sätt att markera en skogsgräns. Men det kan

också vara en skyltning av en viktig plats, som hör till ett mycket äldre kulturstensskikt. Sprickblocket nära

bergkrönet vid rastplatsen kan mycket väl vara samtida med blockgravsanläggningarna längre ner på

området.. Sprickblocken är i vilket fall som helst tacksamma ”indikationsstenar”. Hittar man en sådan sten

så ökar sannolikheten ordentligt för att man ska hitta andra intressanta kulturstensfynd i närheten. Från

rastplatsen i Storskogen - nära Tipptoppvägens början.

I skogsparti nära fälten vid Stenhem hittar vi ett kluvet block med kvarsittande stenkil. Det är inte alltid

som sprickstenar har en inslagen sten med tydlig kilform. Men det har definitivt det här stenen. Kanske är

stenen i sprickan inte bara en låssten eller signalsten. Kanske har den också använts för att spräcka

stensuggan.

Kanske både det vackraste och skickligast tillhuggna blocket (med traditionell klyvteknik) i den höglänta skogsmarken. Blocket står

på en bergshöjd ovanför Tipptoppvägen i Storskogen. Man slutar aldrig att förundras över hur man med traditionell huggteknik

kunnat klyva fram så släta och vertikala blocksidor sammanbundna med perfekt rätvinkliga hörn. För mig känns det som att

huggningen här har sprängt gränserna för en vanlig husbehovshuggning och fått en monumentskapande karaktär. När vi inte har

borrännor att tillgå, så krävs det oftast mycket spektakulära huggningar för att vi ska uppmärksamma det gamla traditionella

stenhuggeriet. Egentligen har traditionellt stenhuggeri funnits i tusentals år och avsatt mängder med stenspår i våra marker.

Förmodligen finns det tio gånger fler traditionella klyvplatser än sådana där borrklyvning skett. Men vi går oftast förbi utan att

uppmärksamma dem - eller också uppfattar vi dem felaktigt som spontanklyvningar utförda av naturkrafter. Blockväggarnas

funktion och ålder är okänd. Men man får intrycket att huvudsyftet med huggningen här varit att skapa just de här vackra

blockväggarna långt ute i Storskogen – kanske Storskogens vackraste klyvplats trots avsaknaden av borthuggna stensuggor.

Men se också den inslagna stenen (vid pilen) mellan de två stora blockhalvorna!

Stenplats vi Fulleröhöjdens sluttning ner mot fälten och infarten till Fullerö Hage. Här har

ett stort blockstycke (med ganska avrundade kanter) slagits in i en stor blockspricka.

Framför blocket finns en mindre, delvis överväxt blockhög. Jag har naturligtvis undersökt

blockväggarna kring sprickan. Det finns ingen anledning att tro att det fastkilade blocket

spontant lossnat från någon blockvägg.

Även mycket stora block kan ibland ha blockstycken inslagna i sprickor.

Från höjdryggen ovanför Fullerövägen

Flertalet gamla boplatser från stenålder/bronsålder tycks ha haft en närliggande aktivitetsyta, där omfattande stenhuggning

bedrivits. Bilden är tagen på en stenhuggningsyta vid Lilla Ånge utanför Storvreta, där en märklig form av gammal stenhuggning

(utan borrteknik) bedrivits.

Inslaget blockstycke mellan två uppspräckta blockhalvor. Stenplatsen finns på

höjdrygg ovanför Fullerövägen.

Uppspräckt block med blockstycke inkilat i blocksprickan nere vid basen. Stenplatsen finn nära Jaktstuguvägen i Storskogen.

13.5. Borrkluvet stenmaterial i Fårhagen

Som väntat finns ett ganska rikt och varierat borrkluvet stenmaterial i området. Området har inkluderat en

bytomt, som i vart fall existerat fram till mitten av 1800-talet. Det vore förvånande om man inte idkat någon

form av husbehovsstentäkt i området - inte minst i samband med uppförandet av olika byggnader.

Och borrklyvning har utförts under åtskilliga århundraden. Stenborrning för stenklyvning ska naturligtvis inte

förväxlas med stenborrning för sprängning, som ju är en betydligt senare företeelse. Den borrade

stenklyvningen i området är dock inte alltid helt enkel att föra till husbehovshuggning.

Här finner vi ett stort block, vars överdel tycks helt borthuggen, så att ett stort platt helt slätt stenbord

bildats. Huggningen har nog skett med traditionell stenhuggningsteknik (hur man nu så skickligt kunnat skala

av överdeen). Man kan ju tänka sig att byborna använde blocket som någon form av arbetsbord eller

avställningsyta. Men när man granskar ytan närmare så upptäcker man ett borrat klyvhål satt rakt ner i den

platta ytan. Kilning tycks ha påbörjats , eftersom en klyvspricka uppstått. Men inget blockstycke har tagits

bort. Svårbedömt!

Alldeles i närheten finns ett block som fått sin överdel borthuggen, så att ett grunt stentråg bildats. Det är

svårt att säga om urgröpningen här haft någon specik funktion. Ibland är det svårt att avgöra om

stenhuggningen har inriktats mot att ge det kvarstårnde blocket en användbar form eller mot att framställa

ett bortkluvet stenstycke för användning någon annanstans. Hur som helst så har man ändå lagt ner viss omsorg

på klyvningen, eftersom man använt sig av kilning i ett borrat klyvhål. Man ser ena halvan av borrhålet

som en borränna i kanten på stentråget. Men samtidigt är det svårt att förstå varför man inte vinnlade sig om

att anlägga ytterligare några klyvhål - medans man var i farten - för att från början försäkra sig om att man

fick ett gott klyvresultat.

Man skulle naturligtvis vilja veta vilken klyvplan hemmansägarna på bytomten här haft kring de block som

ovan redovisats. Men sannolikt kommer vi aldrig någonsin att få ett fullt uttömmande svar på detta.

Det finns ytterligare några borrade klyvplatser i området. Merparten utgör nog vanliga

husbehovshuggningar, där delar av block eller en låg uppstickande bergknalle huggits bort och

efterlämnat klyvborrännor i stenytan.

I något fall är klyvborrännan så överväxt att man behöver en god portion tur - och hjälp av annat

spektakulärt stenmaterial i närheten - för att upptäcka den. I det fall, som redovisas i bild nedan, sviker

både ögat och den moderna kameran när det gäller att upptäcka klyvborrännan. Här är det bara det

känsliga pekfingret, som kan upptäcka och säkerställa borrännan. Men för att pekfingret ska kunna göra

sitt jobb, så måste man ju först bestämma sig för att leta på en speciell plats. Att jag valde att leta på

just det här blocket kan jag tacka den märkligt utformade stenmonumentet alldeles bredvid (se exempelvis

s. 585 ovan). Eftersom jag ville undersöka monumentet (som inte uppvisar minsta spår av

borrännor) noggrant så valde jag att också att söka av de närstående blocken. Utan ett stenmonument

här hade klyvborrännan på det här blocket aldrig upptäckts. Man kan ju verkligen undra över hur många

klyvborrännor man egentligen missat under sina kulturstensexkursioner. Hjälpande stenmonument av

den här kalibern stöter man ju tyvärr sällan på.

4

Kraftig klyvborränna i en av kanterna på ett huggkubb-format block framför den kaotiska blockhögens norra sida.

Platt block alldeles framför den kaotiska stenhögens norra sida. Blocket är kluvet i två delar och i mitten

(vid pilen) finns faktiskt ett uppspräckt klyvborrhål. Högst upp på blocket finns en påverkan som liknar ett

klyvhack. Eftersom blocket är platt har det antagligen kluvits med gammal traditionell stenhuggning. . Och

nåonstans finns antagligen en matchande halva till det här platta blocket. Men det är bara en gissning

från min sida.

Här ser vi på lite närmare håll det troliga klyvhacket.

Nära den lite upphöjda plats, där förmodligen en av de gamla gårdarnas byggnader legat, finns ett märkligt platt block. Jag

tror inte det är den ursprungliga översidan vi ser här. Antagligen har ett övre stenlager huggits bort och efterlämnat en platt

yta. I den här ytan finns åtminstone ett klyvborrhål, som satts vertikalt ner i i blocket. (Se följande två bilder!).

Vid pilen ser man klyvborrhålets mynning. Borrhålet har spräckts upp genom kilning. Och vi kan på bilden se se hur en

klyvspricka bildats. Men stenhuggningsinsatsen har avslutats där av någon anledning.

Vid pilen ser man en del av det uppspräckta borrhålet i form av en borränna.

Den huggna sidan av bergknallen i bildens mitt uppvisar långa vertikala klyvborrännor. (Se nästföljande

två bilder!).

En klyvborränna avteckar sig svagt i blockhällens branthuggna sida.

Ytterligare en otydlig klyvborränna i stenhällens kant.

I närheten av det märkliga stenmonumentet på den södra sidan av det kaotiska blockimpedimentet hittade jag ett mindre

block som faktiskt uppvisar en klyvborränna. Jag tog den här bilden för att föreviga borrännan. Men jag misslyckades!

I varje fall kan jag inte med säkerhet peka ut platsen för borrännan.

Jag tog ytterligare en bild av blocket på närmare håll. Men inte heller här lyckas jag i efterhand upptäcka någon borränna.

Jag fotograferade samma block med en annan kamera för några år sedan. Och här kan man faktiskt urskilja klyvborrännan.

Kanske borde jag byta tillbaka till den gamla kameran. Sedan kan man förstås undra hur många klyvborrännor man missat

under årens lopp, när de knappt är möjliga att identifiera via kamerabilder - och inte heller direkt med ögat.

Vi stannar till en stund vid ”stentråget” i Fårhagen med en kort klyvhålsränna i ena kanten. Det är nog

osäkert om stentråget haft någon funktion. Jag trodde ett tag att det konstruerats för att samla upp

regnvatten. Men lutningen är nog för stark för att det ska samlas upp särskilt mycket vatten här. I hugget

stenmaterial kan det ibland vara svårt att avgöra vad som varit det tilltänkta målobjektet. Har fokus varit på

det kvarstående huggna blocket eller på det toppstycke, som huggits bort? Blocket är beläget nedanför den

boplatsplattform där byggnaderna till en av bytomtens gårdar legat.

Kanske har man eftersträvat god precision vid stenhuggarinsatsen på ”stentråg”-blocket. Man kan nämligen

identifiera en ränna efter ett borrat klyvhål. Men hade man i så fall inte varit betjänt av att placera in ytterligare

några klyvhål för att garantera att blocket sprack upp på önskat sätt? Men några ytterligare klyvborrännor kan

inte spåras här.

Bild på det märkliga stentråget vintertid. Eftersom vi ovan sett sommarbilderna av samma formation,

så ser vi förstås annorlunda på vinterbilden än vad vi annars skulle ha gjort.

Nedanför den vackra stenplatsen (se s. 590) - i kanten mot fältet - står ett block med en helt sönderstyckad topp. Styckningen

har gått så långt att man nog kan benämna stenplatsen som en blockhög. När man betraktar blocket på lite håll så är väl

första tanken att blocket spontant spruckit sönder. Men kan nog också möjligen fundera över om blixten slagit ner här och

åstadkommit en styckning av blocket. Men ingenting av detta har faktiskt inträffat. Vid närmare skärskådan så hittar man

flera vertikala klyvborrännor högst upp i blockhögen. Någon gång har alltså blocket ovantill styckats med borrteknik utan att -

och det är väl det som är det särskilt mysteriösa - något stenmaterial tycks ha tagits från platsen. Man ska naturligtvis ha i

åtanke att en kraftledning drar fram ovanför det styckade blocket. Men jag tror knappast att stenklyvningen med borrteknik

har något med kraftledningens uppförande att göra. Klyvningen med hjälp av stenborrning är nog mycket äldre än så.

Borränna i block strax utanför impedimentet med den kaotiska blockhögen

14. Skogsparti och fältmiljö i södra Årby

- allmänt om undersökningsområdet-

Här i Storvretabygden händer det ganska ofta att höglänt skog gifter sig med fälten. Ibland övergår skogen tvärt i

fälten. Ibland finns en zon av blockrik hagmark mellan skogen och fälten. Och ibland finns kulliga obrukbara

impediment mitt i fältlanskapet. Ibland inbjuds ytterligare en part att ingå i landskapsbilden. Det rör sig då om

en vattenled, som genomströmmar lanskapet på dess lägsta nivåer. Här i Årby (i Storvretabygden), där vårt

undersökningsområde ligger, möter vi alla de ovannämnda komponenterna i landskapsbilden. Det är egentligen

inte förvånande att människor tidigt valt att slå sig ner här. Här fanns ypperlig betesmark och möjlighet till

begränsat åkerbruk. Här fanns skog som kunde användas för uppvärmning, matlagning och olika hantverksaktiviteter

(exempelvis hudberedning, keramikframställning och redskapstillverkning - och förstås inte minst till

husbyggen. Här fanns ett överskott på sten, som också behövdes för uppvärmning, matlagning och olika

hantverksarbeten. Sten behövdes även för uppställning av stenskyltning för viktiga företeelser som gränser,

boplatser, kultplatser och begravningsplatser. Mängder av sten behövdes för uppförande av gravar vare sig det

nu handlade om stensättningar, jordtäckta högar eller kanske mera primitiva blockgravar.

I området bör det ha funnits utmärkta platser för uppförande av boningshus. De höglänta skogsmarkerna har

nog inte används för bostäder som fallet är uppe i den ännu mer höglänta Storskogen. Men i fältlandskapet finns

flera impediment som kan fungerat som husplattformar, där man måste ha haft en vidunderlig utsikt mot det

stora vatten, som täckte stora delar av Fyrisåns dalgång. Någon tydliga å-fåra kunde ännu inte upptäckas, när de

första människorna slog sig ner på höjderna i fältlandskapet någon gång vid mitten av bronsåldern. Vattenleden

nedanför var en viktig kommunikationsled och band samman denna bygd med många andra närliggande bygder.

Det var förstås en viktig anledning till att människor valde att tidigt bosätta sig här. Så småningom kanske man

flyttade ner från impedimenten och ut i den lägre fältmiljön. Något större tryck på jordbruksmark fanns nog inte.

Och betesmark för djuren fanns det mer än tillräckligt av. Men några spår efter bosättningar ser vi förstås inte

över markytan ute på åkerfälten, eftersom de senare kommit att förstöras genom uppodling. När trycket på mer

åkermark ökade flyttade antagligen människorna tillbaka till impedimenten och de höglänta kanterna i fältlandskapet.

Och där ligger ofta den äldre bebyggelsen ännu idag.

PS. Den inledande kartbilden över undersökningsområdet har tyvärr fallit bort. Den redovis i stället sist i denna

presentation ( s. 1288).

På det långsträckta skogsklädda impedimentet i söder (Från Vänströms backe till Ekbacken längst i väster

kommer vi i det här kapitlet att leta efter borrkluvet stenmaterial och beskriva det vi förhoppnngsvis finner.

Eftersom vi har ganska god koll på (genom bevarat kartmaterial) hur gränslinjen mellan byarna Storvreta och

Årby löpt i gamla tider, så ska vi också följa gränslinjen en bit längs skogspartiets kant mot fälten (innan den

mynnar ut i Fyrisån). Här ska vi leta efter gränsmarkeringar i sten. Och framför allt ska vi undersöka om vi

hittar borrkluvna block i gränslinje. Det är troligt (om fortfarande inte helt bevisat) att borrkluvet stenmaterial

kunde användas som gränsmarkering. Och så besöker vi ett intressant och imponerande stenmonument av

borrkluven sten, som borde ha bygränsrelevans men som inte står i den kända bygränslinjen. Har det funnits

tidigare alternativa bygränssträckningar?

Ute på fälten - nedanför det höglänta skogspartiet - fortsätter vi vårt letande. Men här möter vi främst en

annan typ av stenborrning, som varken har med husbehovsklyvning eller gränsmarkeringsklyvning - eller för

den delen sprängning - att göra. Här möter vi i stället de tomt gapande intakta borrhålen i röjstensblocken i

åtskilliga blockhögar av olika storlekar och former. I borrhålen har man en gång satt fast en järndubb med

ögla, så att man med hjälp av en vinsch kopplad till en motoriserad stenvagn kunde bryta upp blocken ur

jorden och frakta dem till olika avstjälpningsplatser. Genom dubbhålen förstår vi att blocken inte alltid legat

där de nu ligger. På fälten här utanför det avlånga skogspartiet i söder har relativt sentida stenröjare (kanske

under 1930 och 1940 –tal) rumsterat om ganska ordentligt i den ursprungliga stenfloran och omfördelat sten

från gamla platser till nya. Oftast har man inte haft några konstnärliga ambitioner när man byggt upp

röjstenshögarna. Men här och där glimmar det faktiskt till. Vi hittar en del röjstenshögar, som avslöjar att en

del stenröjare nog haft en konstnärlig ådra och placerat röjstenshögarna mycket vackert och känsligt i

landskapet – som om de varit välutbildade landskapsarkitekter.

14.1. Några utsiktsbilder från undersökningsområdet

Här följer inledningsvis några översiktsbilder från det natursköna undersökningsområdet i Årbytrakten. Jag

talar nästan uteslutande om Årby i det här kapitlet. Men om vi nu ska vara helt sanningsenliga, så ligger

den kanske vackraste delen längst i väster (ekbacken med den vackra inägan) på Storvretasidan om den

gamla bygränsen. För åtskilliga tusen år sedan fanns ingen å-fåra ute i fälthavet. Här fanns säkert en grund

havsvik. Och man kan nog förställa sig att lanskapet var än vackrare då. En av de vackraste utsiktsplatserna

har man från de fortfarande skönjbara husgrundsplatåerna på det nedre impedimentet. Här kan man också

stå och fundera över hur lanskapet en gång kan ha sett ut med en solglittrande havsfjärd nedanför. Flera

vackra utsiktsbilder över landskapet återfinns i avsnitt 14.7. nedan, där vi bl. a. redovisar gravanläggningar

på de trädlösa impedimenten i fältmiljön.

Skylten talar om för oss att det här finns både en å och en by att besöka. Men vår utflykt idag kommer

inte att ägnas åt någondera. Vi skall i stället ut i fältlandskapet och ett närliggande skogsparti och

studera de stenspår, som människorna lämnat efter sig under den långa tid de varit bosatta i området.

Det är inte den vackra naturen vi ska studera utan kulturstenen. Men ofta - inte särskilt förvånande -

har kulturstenen gift sig med vacker natur. Så den får vi liksom på köpet.

Till höger om vägen - i kröken längst bort - börjar det höglänta skogspartiet, som följer fältkanten västerut nästan ända

fram till Fyrisån och som utgör den sydligaste delen av vårt undersökningsområde.

På bilden ser vi nästan hela skogspartiets sträckning västerut längs fältkanten. Det var skymningsljus, när bilden togs, och detaljer

framträder inte särskilt skarpt. Men vagt kan man ana en traktor med lastvagn på fältet längre ner, som är i förd med att hämta in

årets skörd. Än odlas således fältet nedanför granplanteringen. Men vi är i den här presentationen inte intresserade av dagens

jordbruk utan av de olika typer av stenspår, som människor lämnat efter sig under de årtusenden (kanske upp mot 4000 år) som de

bott i området. Och när det gäller stenspår från senare århundraden är vi nte bara intresserade av det borrkluvna stenamterialet. Vi

uppmärksammar också blockhögar. som stenröjarna lämnade efter sig på 1940- och 1950-talet. En del av dem döljer sig faktiskt i det

suddiga låga buskpartiet till vänster om de planterade granarna. För visst är väl också röjsten kultursten?!

Det vackra fältlandskapet här i södra Årby avgränsas till vänster av ett höglänt skogspart. Men vi

ska kanske inte vara så säkra på att skogen var lika tät under bronsåldern, när människorna tagit

platsen i besittning, som den är nu. Så småningom i denna presentation kommer vi att se att det

finns åtskilliga gravanläggningar i skogspartiet. Och man anlade nog inte sina gravar i tät barrskog.

Så skogspartiet har nog tätnat efter hand. Och nu är det dags för slänten upp mot Årbyvägen

att också bli tät skog. Och vem vet, snart står kanske de vackra fälten på tur för skogsplantering -

eller kanske för bostäder?

Det övre åkerfältet till vänster ligger mellan två högre impediment med uppstickande kullar och platåer. Bilden

visar det övre impedimentet, som gränsar till en trädbeväxt slänt, som sträcker sig upp till Årbyvägen. Jag vet

egentligen inte om det är rätt att kalla hela det här övre området för impediment. Området har nästan inga

block och har antagligen utsatts för stenröjning. Antagligen har det nog inte bara varit betesmark här. Kanske

har det ibland odlats vallväxter här.

Utsikt mot det nedre impedimentets höglänta kullar i norr. Bakom dem skymtar Långbacken och

Horsberget. Jag känner mig ytterst tveksam inför granens intåg i fältmiljön. Men just här (i kanten

av ett röjstensröse och med utsikt över den nedre fältmiljön i väster) pryder den verkligen sin

plats.

Nedanför den blockrika kantzonen mot skogspartiet skymtar det övre åkerfältet. Bakom detta finns det nedre

impedimentet med en del kullar och platåer och en del blockhögar längs kanterna. Fyrisåns å-fåra döljs av det

långsträckta impedimentet. Men vi ser åkerfälten, som breder ut sig på andra sidan Fyrisån.

Utsikt från en husgrundsplatå i fältlandskapet vid Årby - augusti 2016

Här ser vi från det övre impedimentet (nära Årbyvägen) över det övre fältet till den kulliga norra

delen av det nedre impedimentet nära ån.

Här i övergångszonen mellan nedre impediment och nedre fält blickar vi tillbaka mot skogspartiet, som avgränsar

området mot söder. Av trädkronornas höjd att döma får man intrycket att skogspartiet är jämnhögt över hela sin

sträckning. Men så är egentligen inte fallet. Det rör sig om flera höjder, som avlöser varandra.

Runt ett gammal stenbrott i västra delen av skogspartiet finns en stor röjd, gräsbevuxen plan yta. I närheten mot fältkanterna finns

flera runda högliknande gravanläggningar - en del med stora mittkratrar, andra med små markerande mittblock. Kanske har den

plana ytan här en gång i tiden (bronsålder/järnålder) hyst boplatser. Och kanske står stenbrottet inte i en naturlig kulle. Kanske är

det en grav-anläggning uppbyggd av jord och sten, som anknutits till stenbrottet.

I slutet av skogspartiet finns ett stort öppet område, som utnyttjas som betesmark och som både i söder och norr gör

kontakt med utanförliggande åkerfält. Till vänster om den öppna gräsytan vidtar en vacker låg ekbacke, som avslutar

vårt undersökningsområde i väster.

Utsikt mot å-nära fält och de vackra betesmarkerna vid Långbacken och Horsberget. Det är möjligt att det

naturliga beteslandskapet här har utnyttjats på samma sätt ända sedan bronsåldern. På Horsbergets krön

finns en stor övertorvad stensättning. Bilden är tagen nära ekbacken i undersökningsområdets västra del.

Kanske har också det långsträckta skogsklädda undersökningsområde i söder som vi ska undersöka haft

samma karaktär av öppen betesmark. Kanske är det först under senare århundraden som det tillåtits växa

igen.

Här vid ekbackens västligaste punkt med vacker utsikt mot fälten och väg 290 slutar

vårt undersökningsområde. Busklinjen ute i fälthavet avslöjar var Fyrisåns å-fåra löper

fram.

Denna milda februarivinter 2020 finns ingen snö, som kan dölja att det pågår en kamp om herraväldet mellan vita och svarta

rullar ute på fälten i södra Åby. Den påminner mig om kampen mellan svarta och vita konfirmationsklänningar en bit in på 1900-

talet (hur jag nu kunde komma och tänka på det?!). Men i konfirmationskänningarnas fall vann de vita. Här der det nog mera ut

som de svarta håller på att ta över.

14.2. Borrade klyvplatser och annankultursten i skogspartiet öster

om bygränsen mellan Storvreta och Årby - fram till Årbyvägen.

Vad gäller borrade klyvplatser är den östra delen av skogspartiet (fram till bygränsen) utan jämförelse

den intressantaste. Ganska nära Årbyvägen och skogskanten mot de övre fälten i norr stöter vi på

ett stenmonument utöver det vanliga. Ur ett större block har ett högrest blockstycke huggits fram.

Ovantill har blockstycket ett kraftigt överhang. Och i den breda vertikala klyvsprickan mellan detta

imponerande blockstycke och ett närstående har ett mindre blockstycke drivits in och sitter fastnaglat.

Det inkilade blockstycket i klyvsprickan ger stabilitet åt det stora upprättstående blockstycket. Men

det inslagna blocket i sprickan har nog också funktionen att signalera att det är något speciellt med

den här stenplatsen. Antagligen ska det signalera att det rör sig om ett gränsmarkerande monument.

Stenmonumentet har i vart fall delvis framhuggits med borrteknik. En lång vertikal klyvborränna kan

urskiljas på båda de kvarstående stora blockstyckena. När det gäller stenmonument som framställt

med borrteknik är det här ett av de mest imponerande och spektakulära, som jag över huvud taget

stött på i Storvretabygden. Man skulle kunna tro att vi hamnat mitt i bygränsen mellan Storvreta och

Årby och att den här imponerande stenplatsen skulle kunna utgöra ett gränsmonument i denna

gräns. Men bygränsen (så som jag lärt känna den från gammalt kartmaterial ) har i vart fall under de

senaste 200 åren skurit igenom skogspartiet betydligt längre väster ut (se Avsnitt 14.6. nedan). I

modernt kartmaterial (t.ex. lantmäteriets aktuella topologiska karta (med gränser) finns visserligen en

ägogräns inritad i nedkanten av skogspartiet som skulle kunna överensstämma med stenmonumentets

position och även med en del andra mindre spektakulära klyvplatser som redovisas i det här

avsnittet. Men det är svårt att tro att det här stora och imponerande stenmonumentet skulle ha

tillkommet för att skylta för en mindre ägogräns. Rimligare i så fall är nog antagandet att det rör sig

om skyltning för en tidigare bygräns mellan byarna Storvreta och Årby, som gått genom skogspartiet

betydligt längre österut. Men då måste rimligtvis monumentet ha tillkommit för mer än två hundra år

sedan. Och då börjar dateringen bli kritisk för den använda borrklyvningstekniken – men inte omöjlig.

Nedanför den krönplacerade stensättningen (se nedan) stöter vi på det här vackra stenmonumentet. Den i sprickan inslagna stenen kan ha

stabiliserande funktion – eller möjligen en gränssignalerande funktion. Eller möjligen bådadera?

Det är sällan man ser så här vackra blockstycken på borrade klyvplatsen. Huvudblocket till vänster har t.o.m. ett

tydligt överhang upptill. Med sitt överhang har det vissa likheter med stenmonumentet nära Tipptoppvägen i

Storskogen (se Kap.7. ovan). Förmodligen är det inte fråga om en husbehovsrelaterad klyvning. Tanken har nog

redan från början varit att skapa ett uppmärksamhetstilldragande gränsmonument. Notera också hur trädet till

vänster kärleksfullt böjer sig mot blocket. Den här träd/block –symbiosen stöter man ofta på i storblockig

Betraktat bakifrån har stenmonumentet inte en lika ståtlig framtoning.

Bilden visar en del av den tydliga, långa borränna, som löper längs kanten på ett av de stenstycken, som

avgränsar sprickan.

Mindre tydlig matchande borränna på huvudblocket

Stensättning i toppläge i skogspartiets östligaste och högsta del (strax ovanför den ovan redovisade klyvplatsen med överhangsblocket).

Eftersom den ligger så högt (ca 30 m över havsnivå) så kan den mycket väl vara områdets äldsta gravanläggning och uppförd redan tidigt

under bronsåldern. Den här anläggningen har bara en yttre stenkrets och några små mittblock. Och stenfyllning i kretsen saknas således.

Det finns flera topplacerade stensättningar i området. Men de verkar genomgående ha en stenfyllning inom den avgränsande stencirkeln.

Ensamliggande stensättningar i extrema höjdlägen är ingenting unikt för just det här området vid Årby. Jag har funnit dem på åtskilliga

ställen i höglänta områden ovanför Fyrisåns dalgång i Storvretabygden (i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder/tidig bronsålder).

Ytterligare en bild på samma stensättning

Intressant stenplats mellan den krönplacerade stensättningen och stenmonumentet. På en 10-gradig skala över

kulturstestrovärdighet skulle jag definitivt ge den här stenplatsen en stark 9:a. Det innebär att det med största

sannolikt är människor och inte naturkrafter, som kluvit sten här. Dateringen är svårare att uttala sig om. Någon

borrteknik har inte använts här. Och det gör dateringen än svårare. Den skulle i princip kunna vara jämngammal med

stenmonumentet lite längre ner i sluttningen eller med stensättningen på krönet. Det ger en skattad spännvidd på i det

närmaste 4000 år. Men den spännvidden gäller förstås bara under förutsättning att jag inte missat några några

klyvborrännor här.

Vackert block placerat i norra delen av skogspartiet. Redan på långt håll ser man att det utsatts för

stenhuggning. När man kommer närmare så ser man också att borrteknik använts vid stenklyvningen.

Husbehovsstentäkt eller gränsmarkör? Det är nog hugget som stucket. Men också detta block ligger i

skogspartiets norra del, där en ägogräns drar fram. Så kanske lutar det lite mer åt gränsmarkering.

Samma block med den exponerade klyvytan.

Bilden visar den långa vertikala borrännan i en kluven sida på det block, som

visades på de två föregående bilderna.

Nära blocket på föregående bild hittar vi ytterligare en klyvplats.

Också här kan vi i en blockyta skönja en lång vertikal klyvborränna.

Det här blocken vars framsida kluvits med borrteknik (se den djupa borrännan i mitten) skulle mycket väl

kunna vara en husbehovsstentäkt. Men blocket finns i skogspartiets norra del, där en ägogräns drar

fram. Det skulle således kunna röra sig om ett gränsmarkerande block.

I sluttningen på skogspartiets södra sida möter vi ytterligare ett borrkluvet block.

Vid närmare påseende upptäcker man att det här blocket har en ganska lång vertikal borränna i den kluvna ytan,

vilket indikerar att det kluvits med borrteknik. En del block kan ha mycket mer otydliga borrännor än den på

bilden. Ett identifieringsknep är att stryka med pekfinget längs klyvkanterna. Känselsinnet har betydligt större

förmåga att upptäck rundade och glatta borrännor än synsinnet. Ibland kan det faktiskt vara svårt att se

borrännorna trots att man samtidigt tydligt känner dem med fingret.

I samma område finns ytterligare en klyvplats där klyvning skett med borrteknik. Klyvplatser av den här

typen kan mycket väl vara husbehovsstentäkter, där borthuggna stentycken forslats bort för användning

vid närliggande gårdar.

Blocket (samma som på föregående bild) har kluvits med den borrteknik, där endast ett enda djupt klyvborrhål

anlagts. Efter borrningen har blocket kluvits genom att en järnkil slagits ner i borrhålet. Borrhålet har vid klyvningen

spruckit upp i två borrännehalvor, varav den ene sitter kvar på originalblocket. Den bortkluvna biten med den

matchande borrännan har antagligen transporterats bort.

På långt håll skjuter jag med kameran och ser att stenen verkar ha en kubform , som antagligen inte tillkommit

spontant genom naturkrafternas inverkan. Jag brukar ofta kalla den här typen av block för huggkubbsblock.

Det räcker med att gå fram och lyfta lite på mossa längs en av överkanterna för att avslöja att också det här blocket

utsatts för klyvning med borrteknik. Men här är det inget enstaka djupt klyvborrhål som borrats. Här har i stället flera

grunda klyvborrhål borrats i rad. På bilden ser vi en av de korta klyvborrännorna, som avtecknar sig i originalblocket

efter det att det utsatts för klyvning.

I höglänt mark i mellersta delen av skogspartiet möter vi ett större block vars ena gavel är släthuggen och

helt vertikal. Och bakom blocket skymtar upplagt hugget material. Sannolikt närmar vi oss en lite större

klyvplats i skogspartiet. Det går inte på det här avståndet att säga om det är en klyvplats, där klyvning skett

med äldre traditionella klyvmetoder eller med yngre borrteknik.

Framför det kluvna originalblocket med sin släta vertikala yta ligger flera långsträckta huggna

blockstycken. Blocket närmast kameran bör uppmärksammas särskilt. Det har en vacker avlång form

och smalnar i ena änden av till en trubbig lite böjd spets. Formmässigt skulle den kunna passa som

portstolpe, minnessten eller rent av som rest järnålderssten. Man har lagt ner mycket arbete på att

hugga fram detta blockstycke, eftersom man längs flera kanter ser grunda klyvborrännor i täta rader.

Någon vanlig husbehovsstentäkt är det nog inte fråga om här. Troligen har man haft för avsikt att tillverka en

stenmonument antingen för hemforsling eller också för resning på platsen. Rör det sig om en skyltsten som skulle

forslas hem, så har det naturligtvis varit ytterst olyckligt att den spruckit av på mitten. Har det däremot handlat om

tillverkning av ett monument som skulle skylta för en gräns i skogspartiet, så har skadan inte varit lika stor. Det har

gått nästan lika bra att skylta med stenen liggande som rest. Jag har inte närmare studerat gamla gränsdragningar

i skogspartiet. Men redan Fornsök - kartan avslöjar att en ägogräns drar fram i skogspartiets norra del. Klyvplatsen

ligger antagligen på eller nära den gränsen och det stärker väl åtminstone något gränsmonumenthypotesen.

Bilden visar en av de många korta klyvborrännor, som finns längst det

borthuggna blockets kanter.

Bilden visar den djupa klyvborrännan på originalblocket. Genom en kilning i ett enda djupt borrhål har man

kluvit bort ett stort stenstycke, som sedan bearbetas och kluvits ytterligare. Lite förvånande kanske att man inte

redan här i den första viktiga grundklyvningen använt sig av flera grunda klyvborrhål i rad som man sedan gjort

i den fortsatta klyvningen. Man har nöjts sig med ett enda lite djupare borrhål och litat på att klyvsprickan

skulle hamna precis där man ville ha den. Och det har man ju också lyckats med. Antagligen kunde erfarna

stenhuggare läsa stenen mycket bra och kunde därmed reducera klyvningsarbetet till ett minimum.

Block i skogspartiets sluttning, som inte verkar ha kluvits spontant.

Möjligen har den mindre stenen i sprickan fungerat som kilsten eller

låssten. Klyvningen här är exempel på äldre stenhuggning – några

klyvborrännor kan inte spåras här.

Vackert block med en mittspricka som man nog bör ta sig en närmare titt på.

Bilden visar en sten som sitter inslagen i sprickan på det block som visades på föregående bild. Det inslagna

stenstycket stärker naturligtvis antagandet att det rör sig om en klyvning och inte en spontan sprickbildning.

Bilden visar två stora blockdelar, som förmodligen kluvits fram ur samma ursprungliga block. Fortfarande

markeras samhörigheten genom en inslagen sten långt ner i den breda klyftan mellan blockdelarna.

Blockformationen finns i ett forngravsrikt område av det långsträckta skogsklädda impedimentet i söder.

14.3. Klyvplatser i skogspartiet strax väster om bygränsen mellan Storvreta

och Årby.

Bygränsen mellan Storvreta och Årby går rakt genom skogspartiet och viker sedan av och följer fältkanten

ned till Fyrisån. Se exempelvis kartan på s. 731 nedan. Väster om bygränsen finns en del spår efter borrklyvning.

De borrade klyvplatserna finns i anslutning till både äldre oborrade klyvplatser och forngravar.

Särskilt en uppstyckad bergknalle tilldrar sig uppmärksamheten. De centrala delarna verkar ha bearbetats

endast med äldre stenhuggning. I ytterkanterna finns dock en del block, som uppvisar spår av borrklyvning.

Framför den uppstyckade bergknallen finns en stor röjd yta. Möjligen har den utnyttjats som boplats, som

kan vara jämnårig med de välvda gravhögarna en bit bort (flertalet försedda med en ganska djup mittkrater).

Men den röjda ytan har nog också varit uppodlad ganska lång fram i tiden innan skogen tilläts växa in. Här

och där i det här området kan man faktiskt hitta ett och annat dubbat block, som vittnar om ganska sen

stenröjning av åkermark. En ganska stor del av den yta som jag idag kallar (och med rätta) för skogsmark har

nog för mindre än hundra år sedan bestått av öppen betesmark och t.om. av mindre åkerlappar. Att

terrängen förr varit mer öppen och trädfattig borde man –om inte på annat sätt- kunna räkna ut utifrån det

ganska stora antalet forngravar i området. Man anlade knappast gravarna i tät skymmande skog. Och när

man fotograferar den uppstyckade bergknallen på längre håll så får man en tydlig känsla av att den står i en

anlagd hög.

Runt ett gammal stenbrott i västra delen av skogspartiet finns en stor röjd, gräsbevuxen plan yta. I närheten mot fältkanterna finns

flera runda högliknande gravanläggningar - en del med stora mittkratrar, andra med små markerande mittblock. Kanske har den

plana ytan här en gång i tiden (bronsålder/järnålder) hyst boplatser. Och kanske står stenbrottet inte i en naturlig kulle. Kanske är

det en gravanläggning uppbyggd av jord och sten, som anknutits till stenbrottet.

Ytterligare en bild av den uppstickande bergknallen, som tycks ha använts som stenbrott och spräckts upp med

traditionella klyvtekniker.

Närbild på den uppspruckna bergknallen. Jag skulle dock sätta en slant på att att bergknallen inte är spontant

uppsprucken utan istället uppspräckt genom äldre (oborrad) stenhuggning och att således sprickan mitt i bild är en

klyvspricka.

Kring stenbrottet (se bild 690) finns mindre block (bilden visar ett av dem) huggna med borrteknik. De står glest i en

oregelbunden cirkel och kan möjligen vara arrangerade. Det centrala stenbrottet har helt igenom bearbetats med

traditionella stenklyvningsmetoder. Platsen är svårbedömd.

Ytterligare ett borrkluvet block uppställt runt det centralt liggande stenbrottet

Svårbedömd klyvplats i skogspartiets

norra del ganska nära fälten. Stenen på

bilden ligger till hälften dold under

vegetation i ett blockrikt område (med

några forngravar) ovanför en brant.

Ytterligare småskaligt hugget stenmaterial,

där också borrteknik använts,

finns i närheten. Det liggande blocket

har kluvits fram med stor noggrannhet,

vilket framgår av att grunda borrännor

sitter tätt i rad längs flera långsidekanter.

Möjligen kan det röra sig om en

rest sten som fallit omkull. Men

eftersom det inte finns något fundament

i marken så är det troligt att den ligger

vid klyvplatsen antingen för att senare

resas eller för att transporteras hem. I så

fall har den naturligtvis fått vänta

väldigt länge. Äldre portstolpar kan

ibland ha den här formen med bred bas

och avsmalning uppåt. (Se första kapitlet

i Del 1!). Men det gäller också för en del

stenar som i skogsmark fungerar som

gränsmärken. Det är således svårt att

med säkerhet uttala sig om stenens

tilltänkta funktion. Det är osannolikt att

stenen skulle ha någon funktionell

koppling till närliggande förkristna

gravar med tanke på att den tillhuggits

med borrteknik. Men kanske måste man

alltid, när det gäller borrkluvet

stenmaterial, kasta in en brasklapp. Det

finns nog ingen som med säkerhet vet

hur långt tillbaka i tiden stenborrning (i

sten-klyvningens tjänst) har sina rötter.

Ytterligare borrkluvet stenmaterial (ganska småskaligt) nära den liggande stenen på föregående bild

Bilden visar en närliggande klippformation, som har ett större borthugget parti i nedre delen av blockytan.

Det finns åtminstone två indikatorer på huggning här. För det första har ytpartiet en avvikande vegetationstäckning.

Och för det andra finns två horisontella klyvlinjer i ytan.

14.4. Öster om fältmiljön – nedanför Årbyvägen (Gamla Ängebyvägen)

- en stensugga utöver det vanliga -

På en stenkulle högt över fälten vid Årby stöter vi på en mycket vacker och uttrycksfull stensugga - ett stort svagt

rundat block uppställt på ett tvådelat stenpodium. Det ser nästan ut som om stensuggan har klumpfötter. Man tror

nästan att den är urgammal och har stått här i evigheternas evigheter. Eller i varje fall så länge som det varit möjligt

med tanke på att området ändå ganska sent höjt sig ur vattnet. För tre tusen år sedan - mitten av bronsåldern - skulle

den, vad höjdnivån beträffar, ha kunnat placeras på den här höjden ovanför en dåtida strandkant i det fortfarande

ganska stora vattensystem, som så småningom skulle krympa ihop till Fyrisån. Men gjorde den det? En undersökning

av baksidan avslöjar en släthuggen vertikal stenyta, där ett grunt borrhål gapar tomt mot oss. Vad kan det vara för

borrhål? Det finns väl i vart fall två rimliga svar. Det kan vara ett borrhål med vars hjälp man fäst ett stag för att

stabilisera någon typ av anordning (nu försvunnen), som stått här uppe på stenkullen. Men det har nog i så fall inte

varit så lätt att borra i ett block som står ganska osäkert på ett litet stenfundament. Då har nog blocket under

borrningen varit placerat på ett annat stabilare sätt. Alternativt kan blocket ha varit placerat någon annanstans och

först senare flyttats till sin nuvarande plats. Borrhålet skulle då kunna vara ett dubbhål, som använts för att flytta

blocket med hjälp av någon lyftanordning. Men något röjstensblock, som flyttats hit hela långa och branta vägen

nerifrån åkerfälten, är det med stor sannolikhet inte fråga om. Men det skulle kunna vara så att blocket flyttats från

en lägre liggande jämn platå, för att bereda plats för en byggnad eller aktivitet. Det kanske faktiskt finns ytterligare ett

möjligt svar. Kanske har stensuggan borrats för att tydligt märka ut den som ett gränsmarkerande block. Det är nog

möjligt att både borrhål och klyvborrännor förr i tiden kunde användas för att markera vissa block som gränsstenar.

Även långt ute i den otillgängliga Storskogen hittar man faktiskt ibland block med borrhål eller borrännor. Och då kan

det knappast röra sig om något annat än gränsmarkering. Det verkar knappast troligt att husbehovshuggare arbetat

så långt bort i oländig skogsmark. Sedan kan man kanske för ordningen skulle åtminstone nämna en annan möjlighet:

att faktiskt både block och borrhål är urgamla och att borrningen gjordes med okänt syfte redan under bronsålder.

Man kunde ju faktiskt borra i stenföremål redan då - och faktiskt lång tidigare. Men borrade man verkligen hål i stora

stenblock redan så tidigt? Jag tror inte det. Hur som helst så har den här märkliga - och mycket vackra - stensuggan

blivit en ”trigger” för funderingar kring stenborrning. Och det är ju ett starkt bevis på att den fortfarande påverkar oss

människor - i alla fall mig.

Vackert block med klumpfötter på bergshöjd längs vägen strax före Årby. Arrangemanget hör närmast till kategorin

podieblock. Stenpodiet är här inte homogent utan uppdelat i flera delar. .

Stensuggan på sitt stenpodium - sedd ur en annan vinkel

Ytterligare en bild på det mycket speciella blocket - närmast av podietyp.

Det är inte bara blocket och dess speciella uppställning, som bidrar till den spännande stenmiljön på stenkullens krön.

Det förefaller som det vid sidan av blocket finns en uppbyggd blockhög med plan ovansida. Kanske har något form av

anordning varit placerad här. Och kanske har denna varit fäst med ett stag i det vackra skyltblocket. Det skulle ju kunna

förklara borrhålet i den blocksida som vetter mot blockhögen/stengrunden.

Det märkliga borrhålet i stensuggans vertikala baksida

Det intressanta borrhålet i närbild.

Vid ett senare tillfälle fotograferade jag ett avsnitt av blockets framsida. Det gav mig mig associationer spm jag

här inte riktigt vill skriva ut. Men en närmare undersökning är nog den här blockytan hur som helst värd.

Märklig terrass längre ner på stenkullen där stensuggan kanske tidigare varit placerad

Alldeles nedanför den ovan beskrivna platån finns en liten klippbrant där rimligtvis stenhuggning bedrivits. Några borrännor

hittar jag dock inte här. Det kan innebära att klyvningen här är mycket gammal. Men behöver inte nödvändigvis vara det.

Även om nu själva klippbranten inte uppvisar några klyvborrännor så visar ändå det närstående blocket

att stenhuggare, som behärskat borrteknik, rört sig i området. Genom borrklyvning har blocket förvandlats

närmast till en stenrauk med branthuggna sidor.

Bilden visar en av klyvborrännorna i en blockväggarna.

Invid blocket ligger ett mindre block mot vilket en låg hög av jord och mindre stenar är uppbyggd. Det är

möjligt att originalblocket (långt innan det utsatts för stenhuggning) haft en gravplatsmarkerande

funktion.

Alldeles ute vid vägen i samma område kan man spåre resterna av en liten husgrund i marken. Äldre kartmaterial (se

Nedanför vägen – lite längre fram mot Storvretahållet – hittade jag den här ganska välarrangerade blockhögen. Den

påminner varken om blockhögarna eller rösena ute i fältmiljön. Det skulle möjligen kunna röra sig om om ett gränsröse.

Men jag känner inte till några gränser som löpt fram just här. En bit längre fram ute i åkern skymtar man ett impediment

som har dokumenterade fornlämningar.

14.5. Skogspartiets västligaste del med inäga och ekbacke

När olika terrängtyper gifter sig med varandra uppstår ofta natursköna platser i landskapet. En sådan plats

möter oss i skogspartiets västligaste del. Här glider skogshöjden över till en vacker ekbeväxt kulle. Alldeles

nedanför ekbacken breder en stor stenig - men delvis stenröjd - inäga ut sig. Både mot norr och söder öppnar

sig inägan mot vidsträkta åkerfält. Bakom ekkullen breder fältängarna ut sig och når fram till Fyrisåns å-fåra,

som bara kan anas genom de små buskage, som kantar stränderna. Följer vi ekbacken åt söder så så står vi

snart inför byggnaderna till en gård, som utflyttades hit från Storvreta by strax efter mitten av 1800-talet.

Innan vi når fram till gården fångas blicken av ett mäktigt och spektakulärt block, som fullständigt dominerar

den här delen av inägan. Blocket har med all säkerhet inte ställt sig här för att skylta för en utflyttad gård. Men

sannolikt har det skyltat för en gammal boplatsområde som fanns här för flera tusen år sedan. Här på ekbacken

- och även längre bort i det höglänta skogen - ligger gravarna ganska tätt. Och då har boplatserna säkerligen

inte legat långt bort. Vi ska visa några bilder på det imponerande blocket senare i detta avsnitt – och kanske

rent av avslöja en hemlighet. Helt nära blocket syns fortfarande rader av grundstenar som tyder på att

byggander en gång stått här. Kanske rör det sig om byggnader som anlades här när den utflyttade gården

byggdes upp här för drygt 150 år sedan.

Som redan antytts finns, inte särskilt förvånande, åtskilliga välvda och övertorvade gravar och även en större

gravhög med t.o.m. två skyltande stenar på krönet – kanske är det man och hustru som vilar tillsammans i

högen.

I det här vackra landskapet ska vi leta efter både borrkluven sten och annan (förmodligen betydligt äldre)

kultursten (se beskrivningen nedan).

Nära fältkanten på ekbackens norra sida löper den gamla bygränsen mellan Storvreta och Årby förbi. I denna

gränslinje ska vi leta efter trolig gränsmarkerande sten. Men fynden därifrån beskriver vi separat i nästa avsnitt

(14.6.).

Vacker blockhög på den stora gräsbeväxta inägan i undersökningsområdets västra del. I den här typen av gamla

blockhögar kan man ofta finna olika typer av stenborrning. Det kan röra sig om borrade dubbhål i röjblock. Men

det kan också röra sig om spränghål, som också ibland borrades i samband med röjningsarbeten. Så kan det

slutligen också röra sig om klyvborrhål, som användes för att klyva block genom kilning. Vi kan ju undersöka den

här högen lite närmare och se om vi hittar några spår efter olika typer av stenborrning.

Några borrade dubbhål hittade jag överhuvudtaget inte i blockhögen. Däremot hittar jag en borränna, som tyder

på att kilning i ett borrhål genomförts. Det är inte alltid lätt att skilja borrännor från spränghål från borrännor från

klyvborrhål. Men klyvborrännor har oftast en mindre diameter och sitter oftast strategiskt längs kanter. Det ligger

också i sakens natur att man sällan finner intakta borrhål i borrkluvet material eftersom själva den bakomliggande

idén är att borrhålen ska spricka upp. Däremot är det ganska vanligt att sprängt material kan innehålla blockbitar

med intakta borrhål.

På ett mindre block längst nere vid marken hittar jag också en kort borränna med en större diameter. Jag antar

det är en borränna efter ett sprängborrhål. Men jag är inte helt säker.

Ett av områdets vackraste skyltblock finns på den gräsbevuxna och delvis ganska steniga inägan mellan fälten i norr och bebyggelsen i

söder och mellan skogspartiet i öster och ekbacken i väster. Blocket är elegant format. Det ligger inte tungt mot marken, som många

andra block av den här storleken. Det reser sig med kraft upp ur jorden som skulle det kunna flyga iväg trots sin tyngd. Även om inägan

runt omkring är ganska stenig har inga block tillåtits att stå kvar i närheten. Blocket vill ensamt dominera sin omgivning.

Att ha ett så här vackert block nära inpå knutarna måste rimligtvis avsevärt förhöja boendekvalitén både i

nutid och avlägsen forntid. För länge sedan var det kanske en plats för kultfester. Och idag kan man

komma hit med picknickorgen och njuta av blockets skönhet och känna hur blockets inneboende kraft ger

själen ro och styrka.

Här ser vi blocket med utblick mot de norra fälten. Blocket står mycket lätt placerat på marken. Jag är faktiskt

inte riktigt säker på att det är inlandsisen, som så försiktigt ställt det här. När man studerat gamla tiders

stenhantering så får man ett intryck av att det egentligen inte finns några gränser för vad människor kunnat

uträtta med tunga block. Det skulle inte förundra mig om blocket placerats här av människor under

bronsåldern eller järnåldern.

Den östra sidan av blocket avslöjar en spännande hemlighet. Här sitter nämligen två järntenar inslagna i två borrade hål

i blockväggen. Stenborrning har således inte bara förekommit i sammanhang, som har med stenklyvning, sprängning och

stenröjning att göra. Man har också borrat hål för att sätta fast olika anordningar i block och berg. Man ser det

exempelvis ofta i gamla portstolpar där hål borrats för att sätta fast en låsmekanism (se exempelvis det första kapitlet i

Del 1 av denna presentation).

Vad de inslagna järntenarna här hållit fast vet jag inte. Möjligen har de använts för att stötta upp ett gammalt träd som stått här. Men i

så fall har det sanniolikt handlat om ett helt annat träd än de nuvarande ålderstigna fläderbusken, som växt upp i skydd av blocket.

På inägan helt nära det stora blocket finns rester efter en gammal husgrund.

Den utflyttade (från Storvreta bykärna) gård, som byggdes upp här

strax efter mitten av 1800-talet hade antagligen en eller flera byggnader,

som låg ute på inägan.

Vacker rundad stensamling framför hus i inägans kant. Synd, kanske, att jag klippte av huset!

Blockhögen är så välarrangerad att den antagligen har något skyltsyfte. Men om det handlar om

gränsskyltning eller någon annan typ av a skyltning har jag inte kunna utröna. Högen ligger i vart fall

inte i den gamla bygränsen mellan Årby och Storvreta.

Vackert kluvet block med en helt slät, lite inåtlutande, klyvsida inne på ekbacken. När man ser hur skickligt

man kunde klyva fram helt släta ytor med gammal traditionell klyvteknik är det svårt att förstå hur klyvning

med borrteknik över huvud taget kunde etablera sig inom stenhuggeriet. Studerar man platsen framför blocket

noga, så kan man ana sig till förekomsten av en överväxt stenpackning. Kanske är det trots allt en gravplats.

På ekbacken längst i väster står ett av de mest spektakulära blocken inom undersökningsområdet. Huggytan lyser starkt i olika

ockratoner och man fascineras av den stora sparade blockklumpen längst ner. På blockklumpen har en liten del av den

ursprungliga tråkiga murriga gråstensytan sparats. Huggna ytor i block lockade verkligen fram nya och vackra färger hos

stenmaterialet. Man får utgå ifrån att blocket haft en skyltblocksfunktion. Hela området är egentligen ett enda stort gravfält.

Så kanske markerar det en gravplats - även om det inte står direkt i anknytning till någon hög/stensättning. Vacker stenkonst

med en djärv, unik utformning! Jag har under senare år studerat mängder av block – men inget som har just den här mycket

speciella utformningen.

Blocket med den huggna ytan betraktat från sidan

I ekbacksområdet i väster finns en stor välvd hög med två ganska stora block placerade på toppen. Den

ena stenen är högre och lite spetsigare. Den andra är lägre och lite knubbigare. Man associerar lätt till

en dubbelbegravning, där en välbeställd bonde och hans hustru begravts sida vid sida. Men om det

verkligen förhåller sig så vet vi naturligtvis inte med säkerhet.

Ytterligare en hög/stensättning på ekbacken i väster.

Med tanke på de många fornlämningar av stensättningstyp, som finns i och kring ekbacken i undersökningsområdets västra

del så antar jag att också den här stenfiguren i marken hör till samma kategori. Under mycket lång tid har antagligen

människor, djur och vagnar passerat över anläggningen otaliga gånger. Den ligger inte precis i något skyddat läge. Och ända

är stenspåren fullt synliga i marken. Men kanske är den inte helt oskadad. Den kan ha funnits ytterligare stenar i

anläggningen, som röjts undan. Här skulle det väl ha kunnat passa bra med en smäcker (eller bullig) rest sten. Någon säger

kanske att det kan vara en liten husgrund istället. Och att det kan ha stått ett dass här, Underbar vacker plats för ett dass i så

fall - med öppen dörr mot fälten i ljuvlig sommartid. Men djäkligt kallt i isande snöblåst på vintern. Nej, jag tror inte på dasshypotesen.

Hur länge har vi haft dass under tak i Sverige - ute i bondebygd? Någon kanske vet.

14.6. Borrad klyvplats och annan kultursten i skogspartiets norra

kant, som utgör bygräns mella Storvreta och Årby byar.

Vi ska i det här avsnittet undersöka förekomsten av borrkluvet stenmaterial

i den norra kanten av skogspartiets västra del, där bygränsen mellan Storvreta och Årsta löper

fram. Som orientering lämnar jag ett utsnitt från den topologiska kartan, där det aktuella

gränsområdet är inringat med röd markering. Gränsen tycks i det aktuella området ha haft

samma sträckning i åtminstone drygt 250 år (se kartan från 1763 nedan). Vi hittar här

en del märklig stenklyvning (både borrad och borrad) i området. Möjligen har klyvningarna här

mera med gränsmarkering än med husbehovhuggning att göra.

Vi följer gränslinjen ända fram till Fyrisåns å-fåra. Ån visar sig inte här från sin mäktigaste sida

precis. Det går knappast (denna februaridag 2020 med ändå ganska högt vattenstånd) att skönja

den smala strimma av öppet vatten ute I det igenväxta sanka området. Och här finns ingen

stenskyltning, som talar om att den en gång så viktiga gränslinjen mellan byarna just här doppar

ner sig i å-vattnet. Lite längre bort från ån - i ekbackens sluttning - har visserligen en grävling

gjort sitt bästa för att skylta med stora hål i marken och högar av utgrävd jord bredvid. Det är det

närmaste jag kommer skyltning i den avslutande delen av gränsen.

Alldeles före ån har någon - på åkerrenen - placerat en uppsättning trädgårdsmöbler. Det är nog

ingen gränsskyltning precis. Men man kan i vart fall slå sig ner här en stund (om det vore

sommar) och fundera över hur folk hade det i de gamla byarna förr i tiden och hur det stod till

med grannsämjan mellan byarna Storvreta och Årby, som här delade gräns.

Undersökningsområde kring

bygränsen


På ett utsnitt av Lantmäteriets aktuella topologiska karta har det bygränskänsliga

undersökningsområdet markerats med en inritad röd figur.. Den streckade linjen inom

den markerade figuren överensstämmer med bygränsens sträckning.

Det gränskänsliga

undersökningsområdet

Område , där en utflyttad gård

hamnade 100 år senare.

På storskifteskartan från 1763 har

det gränskänsliga området

markerats med rött. Även det

område där ca 100 år senare en

utflyttad gård placerades (efter

Laga skiftet) har markerats.

Hämtad från Lantmäteriets historiska kartor

Ett stort block med branthuggen sida och ett mindre block på marken framför tornar upp sig i det gränskänsliga

området mellan skog och fält. Möjligen finns det här en mindre överväxt blockhög i förgrunden, som kanske kan vara

gränsrelevant. Men högen ser jag först nu, när jag i efterhand undersöker bilden.

Klyvplats i gränskänsligt område vid fältkanten bara något hundratal meter innan bygränsen löper ner i Fyrisån. (samma som

på föregående bild)

Det stora blocket har fått en stor del av den östliga sidan bortkluven. Ett stort stenstycke och åtskilliga

mindre ligger utspridda framför blocket. Originalklyvningen har skett genom ett enda djupt klyvborrhål

(se nästföljande två bilder). Det är en mycket grov huggning, som genomförts. Och knappast något

stenmaterial har tagits från platsen. Det liknar således inte en husbehovshuggning. Snarare verkar syftet

här ha varit att markera ett block genom att hugga fram en stor slät blockvägg med en iögonfallande

borränna i. Kanske har man här velat skapa ett anslående gränsmonument. Det förhållandet att den

gamla bygränsen löper fram i området stärker åtminstone något gränsmonumenthypotesen.

Samma klyvplats som på de föregående bilderna. Här anar man dock den vertikala ganska långa klyvborrännan i den

branthuggna sidan.

Här ser man i närbild klyvborrännan som löper långt ner på den kluvna sidan. Jag har

inte undersökt stenmaterialet, som ligger utspritt framför blocksidan. Möjligen skulle

man kunna hitta en matchande klyvborränna om man undersökte det bortkluvna

block som är placerat strax nedanför. (Se nästa bild !)

Jag minns verkligen inte om jag vid det sista undersökningstillfället i februari 2020 lyckades identifiera någon matchande

borränna på det nedanför liggande och troligen borthuggna blockstycket. Jag sitter nu (mitten av juni) med bilderna framför

mig i Arvika (Värmland) och försöker minnas. Men varför skulle jag annars ha fotograferat en del av blocket, där jag skrapat

undan mossan. Men minne och bild ger inte tillräcklig information för att jag ska kunna hävda att det rör sig om en bekräftad

klyvborränna. Borrännan skulle behöva bekräftas på plats. Men det uppdraget får jag lämna över till någon annan, som känner

sig manad. Chansen är nog inte så stor att jag själv skulle besöka den här platsen igen. Det känns förstås vemodigt. Och den

känslan har jag egentligen inför alla de tusentals stenplatser, som jag besökt i Storvretabygden. Men det känns extra vemodigt

just här, eftersom jag vet med mig att jag klantat mig och gjort dålig research.

Nedanför det stora kluvna blocket med klyvborrännan finns ytterligare en klyvplats. Stenmaterialets form

skvallar om att det rör sig om kluvet stenmaterial. Men någon klyvborränna får man leta länge efter.

Till slut hittar jag ända en kort klyvborränna som bekräftar att det rör sig om en borrad klyvplats.

Alldeles i närheten av den borrade klyvplatsen har en stor blockskiva huggits loss från ett stort block genom äldre

stenhuggning. Se också nästa bild!

En sten har slagits ned i klyvsprickan. Stenen har nog inte bara varit ett stenklyvningsredskap. Det är högst troligt att den har en

signalerande funktion. Kanske är det just den här stenplatsen som utgjort gränsmarkör i äldre tider och först långt senare

kompletterats med en gränsmarkerande borrad klyvplats. Kanske har vi här ytterligare ett exempel på en gränsmarkerande

kombinationsplats.

Närbild på den i klyvsprickan inkilade stenen. Just det förhållandet att den ligger i ett bygränskänsligt område och rumsligt nära kopplar till

en borrad klyvplats med en imponerande borränna gör det troligt att platsen haft en gränsutpekande funktion. Men det skulle naturligtvis

kunna vara en plats som enbart kopplar till gammal profan stenhuggning. Det skulle kunna röra sig om en kilsten eller kanske troligare med

tanke på formen en drivsten för att ytterligare vidga en redan upptagen spricka. Det skulle också kunna röra sig om en låsten som låste och

stabiliserade inför en fortsatt stenhuggning på platsen. Man kan naturligtvis inte utesluta att denna typ av inkilade stenar kan ha med

religion och folktro att göra. Kanske handlar det om att öppna kommunikationsportar mellan två världar: de levandes och de dödas.

Kanske var det en port där de avlidna anfädernas själar kunde nå kontakt människorna värld och påverka skeendena där. Den hypotesen blir

förstås inte sämre (snarare bättre) av det faktum att det i närheten finns flera gamla gravanläggningar.

Alldeles i närheten (också i bygränszonen) stöter vi på ytterligare en märklig stenplats, där ett blockstycke huggits loss

fråm en större block och placerats uppallat på några mindre blockstycken framför huvudblocket. Möjligen har också

den här skyltande stenplatsen med gränsmarkering att göra. Ingenting hindrar förstås att det rör sig om en äldre

stenskyltning som funnits på plats långt inan de äldsta bygränserna började dras upp i landskapet.

Så här års är Fyrisån ett knappt synligt dike ute bland de vissna vassruggarna. Man skulle vilja göra något för

att återskapa åns forna storhet och ymnighet. Jag vet bara inte vad. Det är ju inte helt lätt att få landhöjningen

Kanske är det inte så många som idag utnyttjar det här fikabordet. Fast man vet ju förstås inte. Kanske kommer

de gamla byledarna i i Storvreta och Årby fortfarande hit i ljusa sommarnätter för göra upp sina mellanhavanden

- precis som de alltid gjort.

Här närmar vi oss bygränsens slut. Det ser nästan ut som om några plastbalar ställts på rad för att skylta

för gränssträckningen den sista biten fram till ån.

14.7. Röjsten och annan kultursten i fältmiljön utanför skogspartiet

Stenmiljön här ute på det öppna fältområdet har säkerligen sett mycket annorlunda ut om vi skruvar klockan

några tusen år tillbaka i tiden. De ganska storskaliga högarna/stensättningarna på de pediment, som avgränsar

de olika fältnivåerna, har för sin uppbyggnad krävt stora mängder sten. En del av denna sten, som försvunnit in

i gravhögar och övertorvats, har antagligen legat lös på marken eller brutits upp ur jorden. På så sätt har man

också fått en tidig stenröjning av fältytan. Man har så att säga slagit två flugor i en smäll. Men en hel del

stenmaterial, som högarna lagt beslag på, har nog också huggits fram ut stora block, som funnits på fältytan.

Redan här har vi alltså en tidig form av stenhuggning. Antagligen har fältytan för ca 3000 år sedan hyst en

betydligt större andel stora block än vad den gör idag. Småskalig sten (styckad från större block) har också

behövts till olika hushålls- och hantverksaktiviteter. Restmaterial från sådana aktiviter ser vi i form av åtskilliga

skärvstenshögar på impediment och fältkanter. På en del ställen ser man en del stora block, som huggits ur och

alltså brandskattats på mycket stenmassa.

Fältmarken med sina tydligt markerade större impediment har säkerligen utsatts för en lång rad röjningsvågor

tiderna igenom. Sten har brutits upp och huggits loss och flyttats från sin gamla ursprungsplatser och dumpats

på helt nya ställen. Det har rört sig om en massiv omfördelning av sten. En mycket stor del av de block som vi

ser i dagens blockhögar/röjstensrösen har gapande tomma borrhål. Det rör sig om s.k. dubbhål, där en

järndubb med ögla kilades fast. Med hjälp av dubben kunde blocket kopplas till en lyftanordning (vinsch - kopplad

till en motoriserad stenvagn- eller möjligen en stubbrytare) så att det kunde brytas upp och forslas bort. De

dubbade röjstensblocken härstammar från den stora röjningsvågen på 1940-och 50-talet. Det var den största

röjningsvågen av alla. Och någon röjningsvåg med så stor omfattning kommer sannolikt aldrig mer att drabba

Sveriges jordbruksmark. Det var en starkt mekaniserad röjningsvåg, där man använde sig av luftrycksaggregat

för att borra dubbhål (och spränghål vid behov) och motoriserade stenvagnar med starka vinschar.

Vi hittar också samlingar med stora block, som inte är dubbade. Det kan röra sig om röjsten, som forslats

undan långt innan dubbning i borrade hål tagits i bruk. Men det skulle också kunna handla om något helt

annat Kanske utgör blocksamlingarna gamla gravanläggningar - blochögar/rösen, som av någon anledning

inte övertorvats.

Även i de stora röjstenshögarna med dubbade block stöter man då på mindre högar/ansamlingar med

småskaligt, skärvigt material. Antagligen rör det sig om äldre kultursten, som haft sin plats på mindre

impediment innan de kom att delvis överlagras av stora röjstensblock. Även bland de stora röjstensblocken

kan det finnas äldre kultursten, som haft någon funktion ute i fältmiljön. Det är nog inte helt fel

att betrakta röjstenshögarna, som sopstationer för en hel del gammal kultursten, som dumpats här.

Den ursprungliga stenfloran i fältmiljön i södra Årby har haft ett mycket omväxlande, hetsigt och stressigt

liv. Sten har kluvits sönder, borrats och sprängts, ryckts upp ur jorden, låst in gravanläggningar, styckats i

småbitar och kanske utsatts för eld, flyttats och dumpats på nya platser. Det är verkligen på tiden att

stenen här nu får lugn och ro och en lång återhämtning. Under tiden som stenfloran tar igen sig kan vi

njuta av spännande och intressanta - och även mycket vackra - stenplatser i ett underbart landskap. Och

det är inte bara bronsålderns gravbyggare, som skapat vackra stenplatser här. Också de sentida stenröjarna

har ibland överträffat sig själva och skapat både vackra och spektakulära stenplatser. Men det

gäller att passa på. Åtminstone den övre fältmljön (närmast Årbyvägen) håller på växa igen och tas över

av buskage och granbestånd. En av de vackraste utsiktsplatserna i Storvretabygden (från Årbyvägen ner

mot Fyrisån och fältvidderna på andra sidan) är snart ett minne blott. Men något hot från någon ny

stenröjningsvåg behöver nog den vackra stenmiljön här inte oroa sig för. Orosmolnen handlar nog mera

om de anspråk på mark för nya bostadsområden, som ett expanderande Uppsala kan komma att göra. En

markberedning för ett bostadsområdde skulle förstås bli dödstöten för stenmiljön i här i södra Årby.

Varken berg, block eller småsten över lever en sådan markberedning. Det räcker ju med att betrakta det

nyuppföra bostadsområdet i den vackra stenmiljön (med ett stort kultutstesinslag) i Fullerö Hage för att

inse detta (se Kap. 3. ovan).

Efterskrift

Vid en uppföljning av blockhögarna i fältmiljön i södra Årby i februari 2020 (utan minsta gnutta snö på marken!)

kunde jag konstatera att inga av de dubbade röjstensblock, som fanns i blockhögarna, hade några borrännor eller

borrhål (andra än dubbhål). Det utesluter möjligheten att de skulle ha hanterats genom borrklyvning eller

sprängning. Blocken har nog inte, som jag tidigare trott, uppkommit genom styckning av stora block, som stått ute

på fältytan - i alla fall inte i modern stenröjningstid. I så fall skulle de ha visat spår efter borrklyvning eller

sprängning. Snarare har blocken legat i andra blockhögar, som tagits bort under den sena stenröjningvågen vid

mitten av 1900-talet. I fältmiljön här har nog stenröjarna inte skapat så många nya blockhögar- Snarare har de tagit

bort en del blockhögar och lagt blocket från dess i andra blockhögar, som således byggts på åtskilligt. De blockhögar

som tagits bort är nog främst sådana som legat direkt på markytan, där det fanns tillgång till uppodlingsbar

mark. De blockhögar som fanns på impediment, som saknade uppodlingsbar mark, har förstås fått ligga kvar och

nya block har dumpats där. En gång i tiden har det sannolikt funnits åtskilligt flera blockhögar i fältmljön. Och så

gott som alla har nog varit gravanläggningar. Nästan ingen av dagens blockhögar med dubbade röjstensblock har

nog skapats helt och hållet av stenröjarna. De har nog utnyttjat gamla gravhögar/rösen som låg på obrukbara

impediment och dumpat röjstenen där. Jag har tidigare trott att det enbart var de stora övertorvade högbildningar

på impedimentet ovanför den nedre fältmiljön, som utgjorde gravanläggningar. Men när jag nu lite närmare

undersöker dessa högar, så är de nog egentligen inte övertorvade. Det ser nog bara så ut på grund av att de så

småningom blivit överväxta av olika typer av markvegetation. Egentligen har det nog från början varit kala

blockhögar/gravrösen precis som deras mindre systrar och bröder ute i fältmiljön. Det går att identifiera enstaka

blockhögar, som inte har några dubbade block över huvud taget. Och även i blockhögarna med dubbade block

finns det ett och annat odubbat block. En del av dessa block kan ha mycket stora dimensioner. Och man funderar

på hur de kunnat fraktas hit, om det nu inte är sena tiders stenröjare ,som gjort det med mekaniska hjälpmedel.

En möjlighet, som man bör överväga, är att de kanske inte har fraktats hit över huvud taget. Kanske har blocken

huggits fram ur stora block som stått på impedimenten innan gravrösena uppfördes. Och kanske tillhör dess stora

odubbade block själva gravanläggningen. Så jag har kanske rätt i mitt antagande att det funnits åtskilliga stora

block i fältmiljön, som senare huggits ner. Men det är nog inte som jag trodde senare tiders stenhuggare, som

huggit ner eller sprängt blocken och röjt undan resterna. Det var nog redan bronsålderns människor , som idkade

stenhuggning och massakrerade fältmiljöns ståtliga block. Senare tiders stenröjare har nog inte gjort så mycket

annat än att flytta block från en blockhög(gravröse) till en annan. Och har det inte funnits någon lämplig

blockhög nära till hands så har det hänt att man bara lagt de flyttade blockstyckena vid en närliggande fältkant.

En dag hade jag turen att finna en bortröjd sten där en kilad dubb med en kättinglänk satt kvar i det borrade

dubbhålet. Kättingen har varit kopplad till en lyftanordning med vars hjälp stenen kunde brytas upp ur jorden

och lyftas upp på en stenvagn för bortforsling.

När blockstycken arrangeras vackert och pyntas med en buske, så blir det nästan alltid skön stenkonst. Men varken blocken här

eller i den långsträckta blockhögen bakom har kunna utgöra något blickfång för bronsålderns människor. Blocken uppvisar

genomgående borrade dubbhål, som avslöjar att de placerats här av sentida stenröjare (förmodligen under den stora röjningsvågen

på 1940- och 1950-talet).

Man kan undra varför blocken i bildens mittparti lagts ut i en lång smal sträng i stället för att placeras på höjden i

en blockhög. Svaret är antagligen att det redan fanns ett impediment här av den långsträckta formen. Eftersom

det inte var möjligt att odla jorden här och eftersom den inte ens kunde växa gräs till bete här, så kunde man lägga

ut stenen på det här sättet utan att behöva använda arbete och energi på att stapla block på höjden. Samtliga

större block i den här stensträngen är röjstensblock. Röjblocken behöver dock inte vara den enda typen av

kultursten på den här typen av små impediment, där berget går i dagen. På flera ställen finns småskaligt - ibland

skärvigt - stenmaterial, som helt eller delvis döljs av röjstensblocken. Det kan förstås röra sig om kultursten, som

går tillbaka ända till bronsåldern. Sedan behöver man naturligtvis inte anta att alla röjstensblock varit

ofunktionella och legat nere i jorden, innan de flyttades. En del kan ha ingått i anläggningar och monument, som

restes på fälten redan under bronsålder/järnålder. Så en del av den moderna röjstenen kan mycket väl vara

gammal kultursten.

Ingen av de tre blockhögarna på bilden är enbart sentida röjstenshögar. Högen till höger är ett gammalt gravröse

- troligen från bronsåldern - utan nägon påbyggnad av röjsten. De två lägre högarna till vänster har ett stort inslag

av dubbad röjsten. Men med stor sannolikhet vilar röjstenen på underligande gravhögar av rösetyp.

Ytterligare en blockkrans av dubbade röjstensblock

Det stora blocket på bilden har ett dubbhål på översidan och har alltså trots sin ansenliga storlek och tyngd transporterats hit och lyfts

på plats. Motoriserade stenvagnar med vinsch kunde lyfta stenblock på 5-6 ton. Ibland kunde man faktiskt låta två stenvagnar

samarbeta om ett och samma block. Och de kunde då antagligen lyfta upp block, som vägde kring 10 ton. Som synes finns det till höger

en hel del små-skaliga block, som kan ha placerats här långt tidigare.

Här ser vi hur ett stort block avslöjar sitt borrade dubbhål genom att låta några grässtrån växa upp ur hålet.

Vacker stenplats i fältmiljön vid Årby. Man skulle ju kunna tro att det är en litet blockarrangemang från bronsåldern.

Men samtliga större block i den här blockhögen uppvisar dubbhål och utgör således relativt modern

röjsten. Också stenröjarna kunde alltså skapa vackra platser. Och skönhetsvärdet har ytterligare förhöjts av en

liten buske.

I granpartiet i sluttningen upp mot vägen till Årby finns flera blockvallar, som består av röjblock med

gapande dubbhål. Men just det här blocket i en röjstensvall ser inte ut som vilket röjstensblock son helst.

Det kan ha stått rest som skyltblock nere på fälten innan det röjdes undan. Det är självklar inte enbart

ofunktionell sten som röjts undan från fälten. Också block som fungerat som skyltblock eller ingått i

gamla stenanläggningar har fått flytta på sig. Blockvallarna av röjblock kan alltså delvis uppfattas som

sopstationer för gammal kultursten, som tidigare stått ute på fälten.

Typisk samling av röjstensblock i sluttningen upp mot vägen till Årby. En del blockbitar ser sprängda ut. Och det

kan mycket väl röra sig om sprängblock. Vissa block behövde ibland styckas genom sprängning för att kunna

lyftas och transporteras bort från fälten.

Ytterligare röjstensblock i slänten upp mot Årbyvägen

Översidan på det stora block, som visades på föregående bild, uppvisar ett

dubbhål

Mitt i det slitsamma arbetet har några kreativa stenröjare passat på att skapa modern stenkonst. Och de har också

haft sinne för att placera sitt konstverk på en plats med vacker utsikt. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen

skulle komma att hedra deras insats med en skulptur, så det gällde att ta saken i egna händer. Här står nu den vackra

megalitstatyn och tittar ut över vidsträckta fält ner mot ån. Och den underförstådda texten lyder: Kilroy was here!

Eller den skulle också kunna lyda: också stenröjare är konstnärer! Den nuvarande platsen för konstverket är självklart

den bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa monumentet på en sockel så att det nådde ytterligare några

meter upp i luften och blev mer synbart för förbipasserande. Det är viktigt att skapa monument över stenröjarnas

hedervärda insatser. Inte minst i en tid då många av deras med möda röjda åkerytor håller på att växa igen.

De större blocken vid de vackra busken är alla röjstensblock med dubbhål. De har forslats hit från åkermarken

under 1900-talet. Högen till höger därom har antagligen befunnit sig här i flera tusen år. Kanske har det

legat ett större block på platsen, som styckats upp i ganska stora stenstycken antingen genom eldpåverkan

eller genom traditionell stenhuggning. Det är förmodligen inte helt enkelt att avgöra om stenmaterialet

framställts genom eldpåverkan eller om den utsatts för värme efter det att det att det huggits fram.

Boplatser i äldre bebyggelseområden lämnar sällan lika synliga avtryck ovan mark som gravplatser gör. Men här på

Årbyfälten ser vi åtminstone två uppbyggda plattformar, som under bronsåldern kan ha hyst boningshus. De ligger på en

långsträckt impedimentrygg, som delar in fälten i två olika nivåer. De lägre fälten till vänster täcktes antagligen av en grund

havsvik under bronsåldern. Så plattformarnas hus här kan således ha legat helt strandnära.

Det är svårt att tänka sig en vackrare utsikt än den som skärvstenshögen/röset här vid en av husgrundsplatåerna

vid Årby erbjuder. Och sannolikt var utsikten minst lika vacker när röset en gång anlades här. Men

i stället för att blicka ut över ett fältlandskap kunde ögat i ställe njuta av vattenspegeln i en grund havsfjärd.

Se också utsiktsbild på s. 651 i avsnitt 14.1. ovan

Mellan två upphöjda platåer, som kan ha hyst byggnader, stöter vi på denna märkliga stenhög (samma som på föregående bild), som

med säkerhet är konstruerad av människor. Jag vet egentligen inte vad man ska kalla en sådan här anläggning. Att benämna denna

relativt stora och noggrant uppbyggda hög för skärvstenshög verkar nästan futtigt. Kanske bättre då att tala om ett röse av skärvig sten.

De undre lagren består av lite större huggna stenblock medan de övre lagren består av småskalig skärvig sten. Till skillnad från andra

anläggningar ligger inte den här på naturliga kullar eller på bergspartier som skjuter i dagen. Röset ligger faktiskt direkt på den

gräsbetäckta markytan. Det har gått åt åtskilligt med finstyckat stenmaterial för att bygga anläggningen. Åtskilliga block i omgivningen

har nog brandskattats helt eller delvis för att få tag i tillräckligt material. Man slås ju också av att de skärviga stenstyckena, som bygger

upp röset, är av mycket likartad storlek. Det har förmodligen inte räckt att spräcka block genom upphettning för att få fram den den här

enhetliga storleken på stenstyckena. Någon form av efterbearbetande stenhuggning måste ha utförts.

På nedre impedimentets högsta punkt i norr finns en naturlig (troligen) kulle med en svagt välvd stensättning på toppen. En gles

krans av utplacerade block (se pilarna) markerar platsen. Gravanläggningen här förefaller antagligen vara större än vad den

egentligen är, eftersom den har byggts på det nedre impedimentets högsta naturliga kulle.

Ofta smälter gravhög och naturlig kulle samman för ögat. Men i vissa vinklar (som här) är det

lätt att se var kullen slutar och gravanläggningen tar vid.

Just här syns också de större kantblock, som avgränsar anläggningen.

Stor blockhög sedd på avstånd i fältlandskapet vid Årby. Man ser flera stora block placerade

högt upp i högen. Det är definitivt den största blockhögen i undersökningsområdet. Jag beslöt

mig därför att ta en närmare titt på blockhögen och dess uppbyggnad.

a stora block ligger ganska slarvigt lagda högst upp i högen. I blockhögens kant till höger skymtar mer småskaligt och skärvigt

aterial. Några dubbhål hittar jag inte i de stora blocken på toppen. Det är således inga stenvagnsvinschar från 1940- och 1950-talets

öjningsvåg, som lyft upp de tunga blocken på högens krön. Toppblocken är svårlästa. De skulle faktiskt kunna höra till den ursprungnläggningen

(förmodligen en grav). Men det går naturligtvis inte att utesluta att de lagts upp med stubbrytare under en tidigare

öjningsvåg eller att de långt senare lagts upp med en lyftanordning kopplad till en stark traktor. Har man haft tillgång till lyftning

med skopa eller gaffel, så har man ju förstås inte behövt borra några dubbhål för att forsla undan blocken..

Uppifrån högen får man intrycket att de större blocken bildar en oregelbunden krans runt det småskaliga och skärviga stenmaterialet,

som nog större delen av högen är uppbyggd av. Det småskaliga materialet påminner mycket om det stenmaterial som det tidigare

presenterade röset vid husgrundsplatån (s. 767) var uppbyggt av. Kanske tyder således det mesta på att det här på platsen funnits en

ganska stort välvt röse av småskaligt, skärvigt material, som senare överlagrats av odubbad röjsten. Blockhögen skulle då kunna ha

samma konstruktion som den ute på fälten utanför Ängeby (se nästa sida!)

Bilden visar ett spektakulärt röse, som sticker upp som en valrygg (med pucklar) i fältlandskapet. I bakgrunden skymtar husen i

Ängeby. En ganska lågt gravröse har vid mitten av förra århundradet försetts med ett lager av ganska stora stensuggor av

röjsten. En stark vinsch kopplad till en motoriserad stenröjningsvagn har placerat suggorna på toppen. Den slutsatsen kan vi

dra, eftersom alla stensuggorna i övre lagret är dubbade (har ett borrhål, där en lyftanordning applicerats). Jag antar att det var

en lagöverträdelse att placera röjstensuggorna på toppen av gammal kultursten. Men brottet är preskriberat. Och lite måste

man väl ändå berömma stenröjarna, som lyckats vässa till formen på det gamla röset ganska så rejält och skapat en spektakulär

förankringspunkt för blicken i det annars ganska så monotona fältlandskapet.

Ytterligare en intressant hög med stora odubbade block tillsammans med mer finskaligt stenmaterial. Bakom åkerfältet ser

man en stenig slänt, som höjer sig upp mot skogskanten. Det är nog inte så lätt att avgöra om det rör sig om en enhetlig

gammal anläggning (kanske gravhög ?) eller om en gammal låg hög med finskaligt material senare påbyggts med

röjstensblock, som nog i så fall inte tillhör 1900-talets röjningsperiod.

Block nära husgrundsplatåerna, som utsatts för äldre typ av stenhuggning.

Större block i närheten av röset med skärvig sten. Blocket ser helt klart bearbetat ut. Och det kan ha fått släppa till stenmassa till det

närliggande röset (se s. 766 ovan).

Gamla stentäktsblock med sprickor har ofta mindre stenar inkilade i sprickorna. Det kan handla om stenkilar eller om låsstenar för att

hålla sprickorna öppna för fortsatt stenhuggarinsatser. Men man kan kanske inte utesluta att bruket med inkilade stenar har med

religion och folktro att göra.

I ett krönläge på det nedre impedimentet blickar ett stort block ut över fältvidden nedanför. Det har en liten

uthuggning i översidan, som det finns anledning att titta lite närmare på. (Se nästa bild!).

När vi försiktigt skrapar undan lite mossa framträder en vacker ”ros” i mjölkkvarts tydligt. Ojämnheterna i

ytan tyder på att man här karvat eller huggit bort mindre kvartsstycken.

Också ett närstående och ännu större block har en uthuggning i ytan.

Men här hittar vi inga spår av kvarts. Möjligen har kvartsinslagit redan

huggits bort. Eller också handlar uthuggningen här om någonting helt

annat.

I ytskiktet på en del troliga gravrösen och ofta mitt bland senare röjstensblock hittar man ofta små välformade

högar med sten som styckats i mycket små bitar. Kanske handlar et om rester från någon hushålls- eller

hantverksaktivitet. Och troligen är de här små högarna av småskalig sten jämngamla med gravanläggningarna,

i vars närhet de är placerade.

Vackert konformat, dubbat, block, som antagligen haft en markerande funktion ute på fältet (markörsten i grav eller

kultanläggning eller gränssten mellan ägor) och som av stenröjarna flyttats till ett vackert läge vid åkerkanten.

Vacker huggen och rest sten i fältmiljön utanför det nedre impedimentet. Någon borrklyvning har

det inte varit fråga om här.

Övergångszonen mellan skogsparti och fält utgörs av ett blockrikt ganska kaotiskt område. Men i kanten mot det nedre

fältet ser man två ganska välordnade gravanläggningar med fria, röjda ytor runt. Högarna är lätta att upptäcka, eftersom

de så distinkt avtecknar sig mot den platta markytan. Andra gravanläggningar i området utgörs av ganska flacka och

överväxta stensättningar på naturliga kullar och dominerar i sig inte landskapsbilden så tydligt som de här båda högarna

gör. Långt efter att den här bilden togs har jag dock börjat fundera över om inte en del stora röjstenshögar ute i fältmijön

döljer liknande högar/gravrösen. Och kanske kommer rent av en del av röjstenen från borttagna högar/gravrösen.

Lite närmare skogskanten står den andra högen uppbyggd på samma sätt av mindre block, jord och torv. Hur mycket jordtäckning

högen haft från början är kanske svårt att fastställa. Vegetationsskiktet i ytan kan ju ha byggts upp successivt. Till

skillnad från den förra uppvisar den här högen ett stort toppblock med platt ovansida.

Bilden visar högens stora toppblock, som tycks vara uppallat på mindre block.

Toppblocket tycks ha utsatts för stenhuggning, som delat det i tre delar med sprickor mellan delarna.

I sprickorna sitter fortfarande kilstenar eller möjligen låsstenar för att hålla sprickorna

öppna. Bilden visar blocksprickan längst ner mot det lägre åkerfältet.

Också i den andra sprickan sitter en kilsten eller låssten. Stenhuggningen här har antagligen inte haft till syfte att forsla bort

stenmaterial för användning på annat håll. Upptagningen av sprickor, som hålls öppna med låsstenar ska kanske uppfattas som

ett skapande av en port mellan de dödas och levandes värld, som den dödes själ skulle kunna färdas genom. Fenomenet

förekommer inte bara vid den här högen. Man ser ofta den här typen av upptagna sprickor med kvarsittande låsstenar i gammal

kultursten.

Nedanför toppblocket hittar vi ett block, som antagligen är ett skyltblock i gravanläggningen. Man kan nog sluta sig till det

utifrån hur omsorgsfullt det är uppstöttat /stabiliserat med mindre stenar. (Se de två följande bilderna!).

En stabiliserande mindre sten har placerats under blocket.

Ytterlgare en stabiliseande sten har kilats in mellan blocket och några andra blockstycken. Så här noggrant skulle man inte

ha placerat ett röjstensblock.

Det nedre impedimentet sett nerifrån fältkanten - ganska nära skogspartiet. De två gravkullarna på

föregående bilder avteckar sig inte lika tydligt från den här synvinkeln. Men man anar att det faktiskt

kan röra sig om tre anläggningar - den tredje alldeles i kanten vid stängslet (se avbockningarna).

14.8. Gravarna i det höglänta skogspartiet i undersökningsområdets södra del.

I föregående avsnitt redovisade vi främst röjstensfynd i fältlandskapet. Men vi gav också stort utrymme åt

gravanläggningar och annan äldre kultursten på impediment i fältmiljön. Men också det långsträckta och

höglänta skogspartiet söder om fälten har en hel del att erbjuda både ifråga om gamla gravanläggningar och

annan äldre kultursten.

Det blir ett axplock, som sträcker sig från den ensamma stensättningen på höjdkrönet nästan ute vid

Årbyvägen (Gamla Änegebyvägen) och ända ner till de stora kratergravarna strax före den inäga som gränsar

till det vackra ekbacksområdet och dagens bebyggelse. Just det området har ju separatsbehandlats i ett

särskilt avsnitt ovan (se Avsnitt 14.5.)och berörs inte här.

Den stora mängden av gravar i det långsträckta skogspartiet säger antagligen någonting om områdets karaktär

för två till tre tusen år sedan. Antagligen var området ett öppet beteslandskap med ett mycket glest

trädbestånd. Och kanske fick man leta noga för att hitta barrträd. Kanske fanns det ett glest ekbestånd här

precis som på Ekbacken längst i väster.

Till skillnad från fältlandskapet nedanför saknar skogspartiet nästan helt blockhögsinslaget. Om vi här bortser

från den uppsplittrade bergknallen (se s. 690 ovan) och de dolda blockhögarna, som sannolikt finns inneslutna i

gravanläggningarna, så hittar vi knappast något av den varan. Ett intressant undantag finns dock. Över

branten ner mot fälten i norr står en blockhög av stora huggna block (äldre oborrad stenhuggning). Det är ett

vackert och harmoniskt blockarrangemang, vars funktion vi inte närmare känner. Kanske är det en annan typ av

gravanläggning eller en skyltning för någon annan viktig företeelse. Eller också handlar det ”bara” om

stenhuggare från den äldre skolan, som velat snygga upp efter sig och samtidigt få lite utlopp för sin kreativa

ådra.

Stensättning i toppläge i skogspartiets östligaste och högsta del (se också bilden på s. 666 ovan). Eftersom den ligger så högt (ca 30 m över

havsnivå) så kan den mycket väl vara områdets äldsta gravanläggning och uppförd redan tidigt under bronsåldern. Den här anläggningen

har bara en yttre stenkrets och några små mittblock. Och stenfyllning i kretsen saknas således. Det finns flera topplacerade stensättningar i

området. Men de verkar genomgående ha en stenfyllning inom den avgränsande stencirkeln. Ensamliggande stensättningar i extrema

höjdlägen är ingenting unikt för just det här området vid Årby. Jag har funnit dem på åtskilliga ställen i höglänta områden ovanför Fyrisåns

dalgång i Storvretabygden (i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder/tidig bronsålder).

Ytterligare en rund stensättning i toppläge på nästa höjd - lite längre västerut i samma skogsparti. Den

här anläggningen skiljer sig från den tidigare visade genom att den verkar ha en inre fyllning av jord och

mindre stenar. Tillskillnad från den förra ligger också flera mindre högliknande anläggningar i närheten.

Reliefhugget block nära den topplacerade stensättning i skogspartiets mellanparti. Förmodligen har blocket

haft som funktion att markera stensättningen.

Vackert skyltblock upplagd på andra block. Blocket är placerat i övre delen av en skogsslänt, som sluttar ganska brant

ner mot fälten i norr. Det är nästan så att anläggningen skule platsa in som ett podieblocksarrangemang (se Kap 2.3.

ovan).

Vackert välvd gravanläggning i skogspartiets mittdel ganska nära en topplacerad stensättning och

nära ett sydligt fältområde som idag är bebyggt med bostäder. Det är ovanligt med vackra släta

rundade gravblock i skogspartiet - och även ute på Årbyfälten. Men här har vi faktiskt ett sådant.

Se nästa bild!

Hög (samma som på föregående bild) med ett vackert rundat gravblock i toppläge - strax nedanför en

större stensättning, som dominerar området.

Markörsten, som står lite på sidan i en ganska stor höganläggning.

Block med mycket hugget småskaligt stenmaterial framför i den blockrika kantzonen mellan skogsparti och fält.

Svårbedömd trekantig stenanläggning i anknytning till en grav med mittkrater. Kanske rör det sig om en sekundärgrav. Kanske är det

en stenpackning som haft någon funktion i samband med gravläggningen. Nedanför den öppna röjda gräsytan skymtar vi ett stort

block (eller bergknalle) som använts som stenbrott. Kanske har man rent av tagit sten från stenbrottet till den trekantiga stenanläggningen

här?

Många gravanläggningar från bronsålder/järnålder här i skogspartiet saknar markerande toppblock. Men en del har

vackra stenprydnader högst upp - eller ibland lite på sidan. Det är inte säkert att jag över huvud taget skulle ha

uppmärksammat den här lilla gravhögen om inte solen belyst stenen på toppen. Nu ligger det lilla blocket lite på

sniskan. Möjligen har det stått upprätt en gång.

I skogspartiets västliga låga del finns runda svagt välvda gravanläggningar, som uppvisar en rund krater i mitten. Det här typen av

anläggningar har ibland jämförts med stekta ägg. Och det är en mycket välfunnen liknelse. Jag tror inte arkeologerna är helt klara

över hur kraterbildningen tillkommit. Kanske är det någon inre konstruktion, som så småningom rasat in. Kanske har mitthålet en

koppling till ett begravningsritual - kanske någon form av likbål. I enstaka fall kan kanske gravplundrare ha varit framme. Jag vet

egentligen ingenting om kratergravarnas ålder i förhållandena till andra gravanläggningar av hög-/stensättningstyp. Här i skogspartiet

ligger de flesta samlade i den låga västliga delen nära fält i söder, som idag hyser bostadsområden. Det kan möjligen tyda på

att de kan ha uppförts senare än andra gravtyper.

Bilden visar ett större block, som antagligen styckats upp i mindre bitar med hjälp av traditionell

klyvteknik. Det skulle kunna röra sig om någon form av skyltblocksarrangemang i skogspartiets

mellanparti. Formen talar knappast för att det skulle röra sig om en relativt sentida husbehovshuggning.

Jag letar alltid efter klyvborrännor här (samma blockhög som på föregående bild). Men jag hittar aldrig några. Men

stenhuggning är det lika väl fråga om. Och kanske är rent av blockhögen lika gammal som gravanläggningarna i

närheten. Kanske är blockhögen rent av en gravplats – eller haft någon funktion inom ramen för ett begravningsritual.

14.9. Borrad klyvplats och annan kultursten på andra sidan gamla Ängebyvägen.

Anlagda vägar har en tendens att dela upp landskapet i ytor som tycks ha olika karaktärer. Innan vägarna kom till

har dock oftast olika terrängytor kontinuerligt glidit över i varandra. Den gamla kulturbygden kring fält och

skogsparti har säkert i gamla tider fortsatt över på andra sidan den landsväg som leder förbi Årby och vidare till

Ängeby. Och samma typer av kultursten kan därför troligen återfinnas på båda sidor om vägen.

Alldeles ovanför vägen hittar jag en större block med en egendomligt vid spricka I mitten. När man granskar sprickan

närmare hittar man en rund inslagen sten i sprickan. Vi vet i just det här fallet inte anledningen till att stenen kilats

fast nere i sprickan. Men det skulle mycket väl kunna handla om någon form av signalsten. Särskilt den runda

formen, som knappast för tankarna till en stenhuggningsrelaterad kil, talar starkt för detta. Stenar med inslagna

stenar i stora upptagna sprickor brukar jag ibland kalla för indikationsstenar, eftersom de inte sällan skvallrar om att

det i närheten finns annan intressant kultursten. Och just den här stenen gör oss inte besviken i det avseendet.

Alldeles i närheten hittar jag en mindre bergknalle, som splittrats upp i mindre blockpartier. I en blockkant hittar jag

också en vertikal borränna, som vittnar om att borrklyvning ägt rum här. Möjligen har man här hämtat huggen sten

till den väg, som byggdes bara några meter nedanför den lilla uppsplittrade bergknallen. Men det är ingenting som

vi med säkerhet kan fastslå. Vi behöver inte gå långt från sprickblock och klyvplats för att stöta på en ganska stor

välvd gravanläggning. Kulturlandskapet med välvda täckta gravhögar (eller om de mera ska uppfattas som

stensättningar) fortsätter alltså på andra sidan vägen. Lite högre upp i terrängen hittar vi ytterligare en

gravanläggning ( en platt rund stensättning). Och vi skulle säkert ha hitta flera sådana anläggningar om vi mer

noggrant fokuserat på denna typ av anläggningar. Men jag var mer intresserad av att leta efter spår av äldre och

yngre stenhuggning. Och jag hittade också en hel del intressanta fynd. Alldeles ovanför gravhögen hittade jag en

trolig äldre klyvplats. Den kvarstående branthuggna blockkärnan har en fyrkantig form med branthuggna sidor, som

knappast uppstått spontant. Eftersom det rör sig om äldre stenhuggning kan vi inte utesluta möjligheten att sten till

den närliggande gravhögen hämtats här. Länge bort hittar vi ett spektakulärt tillformat block, som rimligtvis haft

någon form av skyltfunktion. Bland några närstående blockstycken hittar vi ett nedkilat block som har en lång

klyvborränna längs den vertikala sida, som är riktad mot de närliggande fälten.

Block med kraftig klyvspricka alldeles ovanför Gamla Ängebyvägen

Bilden visar den inslaga stenen i klyvsprickan. Eftersom jag lärt mig att sprickblock med inslagna stenar ofta indikerar

förekomst av andra intressanta stenfynd i närområdet, så triggade det genast igång ett sökande efter ytterligare

kultursten .

Liten vägnära bergsknalle, som styckats upp i flera olika blockstycken och som idag mest påminner om en blockhög.

Den uppstyckade bergknallen ligger bara något tiotal meter från det sprickblock (med inkilad sten) som presenterades

på de två föregående bilderna.

Efter mycket letande hittade jag slutligen en klyvborränna i kanten på ett av de losshuggna blockstyckena. Eftersom klyvplatsen

ligger så nära vägen så kan man ju tänka sig möjligheten att man här hämtat sten till vägbygget. Men säkert är

det naturligtvis inte.

Gravanläggning med högliknande utseense på andra sidan gamla Ängebyvägen

I terrängen ovanför den presenterade högen på föregående sida hittar vi en mindre, platt stensättning.

Block i närheten, som utsatts för äldre stenhuggning.

Ytterligare en bild på det block som bearbetats med äldre stenhuggning (utan borrteknik). Vid sidan av

blockkärnan ligger en del mindre skrotstensblock.

Längre in i terrängen - nära fälten - hittar jag en ett vackert block med en spektakulär trubbspetsig form. På

vänstra sidan ser man en tydlig inbuktning. Det är inte nödvändigtvist en spontant uppkommen skada. Det kan

röra sig om en medveten uthuggning i något markerande syfte.

Också den motsatta sidan har en märklig huggning från mitten av blocksidan ner till basen. Blocket har tydlig skyltkaraktär och

signalerar antagligen någonting viktigt - kanske en framlöpande gräns.

På ett nedkilat blockstycke i närheten hittar man också en mycket lång vertikal klyvborränna.

Undersökningsområde norr om kyrkan

15. Klyvplatser kring Ärentuna kyrka.


Undersökningsområde söder (sydost) om kyrkan

15. Klyvplatser kring Ärentuna kyrka.

I det första kapitlet i presentationens första del redovisades borrkluven sten i olika kyrkogårdmurar. De

enskilda klyvplatserna för stenarna i kyrkogårdarnas murar (eller i andra kyrkliga anläggningar) är knappast

möjligt att långt i efterhand identifiera. Men man kan på goda grunder anta att det borrkluvna

stenmaterialet huggits relativt nära resp. kyrka. Och undersöker man markområden nära våra gamla

sockenkyrkor så borde vi rimligtvis kunna hitta relevanta klyvplatser även om ingen specifik klyvplats kan

kopplas ihop med en enskild borrkluven sten i en kyrkogårdsmur eller i en kyrkvägg. För några somrar

sedan undersökte jag några markområden nära Ärentuna kyrka. Jag kunde hitta flera klyvplatser, där borrklyvning

ägt rum. På några av klyvplatserna hade man kluvit fram mycket storskaligt stenmaterial. Det är

sannolikt att åtminstone någon av klyvplatserna levererat stenmaterial till kyrkogårdsmurar eller till någon

annan stenanläggning inom kyrkans område. Men att bevisa detta är troligen inte lätt. Möjligen skulle det

kunna finnas skriftlig dokumentation eller fortlevande muntlig tradition, som berättar var sten till olika

kyrkliga anläggningsarbetet huggits. Men det är ingenting som jag undersökt. Nedan redovisas ”borrade”

klyvplatser på de två markområden som jag undersökt.

15.1 Klyvplatser på skogshöjd norr om kyrkan.

När jag var i färd med att leta borrat stenmaterial i den norra kyrkogårdsmuren vid Ärentuna kyrka,

så upptäckte jag ännu lite längre norrut en bergshöjd med flera större block och en del bergknallar.

Jag beslutade mig för att undersöka bergshöjden närmare för att se om här fanns några borrade

klyvplatser som ev. kunnat förse kyrkan med stenmaterial till kyrkogårdmurar eller andra

stenanläggningar (portar, äldre höga gravstenar, grundsten till likbodar, klockstaplar etc). Jag

hittade flera borrade klyvplatser här. En del av dem antydde mycket storskalig stenhuggning,

eftersom det fanns långa vertikala klyvborrännor i bergknallarnas höga släthuggna sidor. Det

finns goda skäl att anta att klyvplatserna här kan ha levererat sten till kyrkans stenanläggningar.

Men säker kan man förstås inte vara. Precis som kyrkogårdsmurarnas borrkluvna stenar vägrar

avslöjar sin a klyvplatser så hemlighåller klyvplatserna adresserna till sina användarställen.

Möjligen skulle en högspecialiserad geolog kunna matcha klyvplats och användarplats utifrån

stenmaterialets sammansättning. Men en glad amatör utan specialkunskap i stenmaterialet och

dess minsta beståndsdelar får vackert avstå från en sådan analys.

Utsikt från bergshöjden ner mot Ärentuna kyrka. Kyrkan skymtar fram bakom träden. Och till och med en del av

kyrkogårdsmuren är synlig.

Bergknalle uppe på höjden, som bearbetats med borrteknik. En lång klyvborränna kan skönjas i den

branthuggna sidan mitt i bilden.

Ytterligare en klyvborränna i sprickan mellan två stora blockstycken uppe på bergshöjden.

Blockformation med ett utseende som tyder på att stenhuggning bedrivits.på bergshöjden. På nästa bild framgår

klyvborrännorna lite tydligare

Samma blockformation, där nu två grunda klyvborrännor kan urskiljas

Ytterligare en stenplats där stenhuggning med borrteknik tycks ha ägt rum. Se också nästa bild!

Exempel på radklyvning i en kant på det stora blockstycke, som visades på

föregående bild.

Stort kluvet block i bergssluttningen. Några klyvborrännor kan jag inte upptäcka här. Men på ett lågt närliggande

blockstycke upptäcker jag en sådan. Se nästa bild!

Närbild på borrännan på det låga blockstycket

Vacker klyvning i ett större block i bergssluttningen. Klyvningen är av enkelhålstyp, eftersom endast ett enda

djupt klyvborrhål anlagts. Det förvånar mig något att man inte på en så här pass storskalig klyvplats – där

man kunnat få ut mycket välformat stenmaterial – inte använts sig av radklyvning för att garantera att man

fick en klyvspricka som löpte på önskat sätt genom stenen. Men kanske var man så säker på läsningen av

stenen att man ansåg sig kunna nöja sig med ett enda klyvborrhål. Även om jag efter hand lärt mig en hel del

om stenhuggning, så har jag inte lyckats förvärva tillnärmelsevis den lässkicklighet, som säkert stenhuggare

- vare sig de nu arbetade med eller utan borrteknik - ägde.

15.2. Klyvplatser strax söder om Ärentuna kyrka (hagmark)

I samband med de ovan beskrivna klyvplatsundersökningarna på bergshöjden i norr gjordes också en

motsvarande undersökning i det blockrika - och fornminnesrika - området söder om kyrkan. Även här

kunde jag registrera flera borrade klyvplatser, som möjligen kan ha levererat stenmaterial till olika

stenanläggningar vid kyrkan. Här fanns också fler äldre traditionella klyvplatser (utan inslag av

borrteknik). De kan förstås också ha levererat stenmaterial till anläggningar vid kyrkan – och kanske

t.o.m. till själva kyrkobyggnadens stenväggar. Men det äldre klyvmaterialet är svårdaterat. Det kan

mycket väl vara så det äldre stenhuggeriet är betydligt äldre än kyrkobyggnaden. Kanske har det i stället

levererat stenmaterial till de forngravar, som finns i området.

Klyvplats i hagmarken söder om Ärentuna kyrka. På lite avstånd är det svårt att avgöra om det är en äldre,

oborrad eller en yngre, borrad klyvplats. Inte sällan har de två klyvplatstyperna ett likartad utseende med

kvarstående ytterskal på båda sidor och med överbliven skrotsten i mitten mellan skalen.

Närbilden visar dock att klyvplatsen är av yngre borrad typ. I mitten av bilden syns en tydlig klyvborränna.

I haglandskapet vid Ärentuna kyrka finns åtskilliga forngravar. Äldre stenhuggning kan ha utnyttjats för att

producera sten till de antagligen ganska stenstinna forngravarna här.

Här nära forngraven på föregående bild, hittar vi en klyvplats. Man skulle ju kunna tänka sig att den levererat

stenmaterial till den närliggande gravanläggningen. Det är tydligen inte bara forngravar, som trivs i det här

hagmarksområdet. Också fasaner verkar trivas bra här. Se den vackra fasanfjädern på stenen till höger. Man kan

också notera - som på så många andra ställen - att själva klyvningen tycks ha triggat igång en stark lavinväxt på

den kluvna ytan. Här har mossan haft svårt att hävda sig. Den har vackert fått hålla till på blockets okluvna

ovansida.

Bilden visar samma klyvplats som på föregående bild. Här ser vi dock en tydlig klyvborränna i en blockkant. Det rör sig

alltså om en borrad klyvplats. Och den är rimligtvis av för ungt datum för att ha kunnat leverera sten till gravanläggningen

i närheten. Men helt säker kanske man ändå inte kan vara. Vi vet ännu inte hur länge vi vi använt borrteknik i

stenklyvningens tjänst.

I hagmarken vid Ärentuna kyrka hittar vi också klyvplatser, där huggning genomförts med traditionella metoder. Det är inte

ovanligt att traditionell stenhuggning och huggning med borrteknik pågått i samma område vid samma tidpunkt. Traditionell

huggning upphörde inte när borrklyvningen introducerades utan teknikerna levde sida vid sida ända in på 1900-talet. Sedan kan

man förstås inte utesluta att stenrauken på bilden kan ha formats vid tidiga stenhuggningsinsatser, innan borrklyvningsmetoderna

nått fram till bygden. Huggen sten har ju behövts för olika anläggningar i anknytning till kyrkbygget. Och sten har ännu

tidigare behövts för olika gravanläggningar.

16. Stenkullarna mellan Fårhagen och

Fullerövägen

Karta in !!!


Stenkullarna mellan Fårhagen och Fullerövägen

De blockrika höjderna och slänterna mellan Fårhagen och Fullerövägen är verkligen ett eldorado för den

som är intresserad av huggen kultursten. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att att hela området är

ett stenhuggningsområde , där människor förmodligen redan under sen stenålder och/eller tidig

bronsålder engagerade sig i en omfattande stenhuggning och en imponerande omfördelning av

stenmassa och en radikal förändring av den ursprungliga stenterrängen, Med gammaldags stenhuggningsmetoder

(utan inslag av borrteknik) har ett antal stora block - och kanske en och annan bergknalle -

styckats sönder och omformats till ett ganska stort antal större eller mindre blockhögar - ofta ganska

slarvigt komponerade så att man i förstone inte tänker på dem som medvetet planerade och arrangerade

blockhögar utan snarare som ett utslag av naturkrafternas egen blinda huggsexa. På några ställen står

märkligt formade blockkärnor kvar efter de omfattande klyvningarna. På andra ställen har nog blocken

helt huggits ned och omvandlats till blockhögar. Enstaka huggna blockstycken kan ha flyttats från den

ursprungliga klyvplatsen och uppställts och positionerats på ett sätt som ger dem en tydlig skyltkaraktär.

Ingenting är sig likt i dessa stensluttttningar. De en gång stora och ståtliga blocken har massakrerats till

oigenkännlighet. Och de en gång fria ytorna mellan de stora blocken har nästan helt belamrats med

blockstycken och blockhögar. I stället för att ha varit skyddade från mänskliga aktiviteter har dessa

blockrika o lite otillgängliga terrrängytor utsatts för omfattande påverkan och våldsamma förändringar.

Vi vet inte med säkerhet när och inte heller i vilket syfte. Möjligen har man påverkat den ursprungliga

stenfloran genom en omfattande stenhuggning för att skapa begravningsplatser för de döda.

Och antagligen har det skett redan under sen stenålder eller tidig bronsålder. Slänterna här skulle således

kunna betraktas som ett enda stort sammanhängande gravfält, där merparten av gravarna är av slarvig

blockgravstyp. Och där vissa block har ställts i skyltläge för att skylta för gravanläggningarna. Det finns ett

inslag av andra gravtyper (högar och stensättningar) i området - både på höjdkrönet och i slänten. Men de

är inte många och utgör inget dominerande inslag.

I dessa gamla blockhögsmarker, där gammal traditionell stenhuggning tillämpats, dyker så en dag en annan

typ av stenhuggning upp. Det rör sig om stenhuggning med borrteknik. Sten har börjat klyvas genom att

man slagit ner järnkilar i borrade klyvhål. Det är lätt att konstatera att klyvning med borrteknik skett. På

kvarstående blockkärnor och på omkringliggande blockstycken hittar man borrännor, som uppstod när de

borrade klyvhålen splttrades upp - oftast i två halvor. Det finns åtskilliga klyvplatser - oftast små - där

borrteknik använts i området. Ibland har klyvning skett via kilning i ett enda ganska djupt borrhål :

enkelhålsklyvning. Ibland - men ytterligt sällan just det här området (se Avsnitt 16. 4. nedan) - har klyvning

skett genom kilning i ett antal grunda borrhål , som borrats i en tät rad i stenytan: radklyvning.

I dagsläget vet vi varken när eller varför klyvning med borrteknik utfördes. I andra sammanhang (bl.a. i

inledningen till Del 1 av denna presentation) har jag framfört ett par huvudhypoteser kring användningen av

borrkluvet stenmaterial. Den ena huvudhypotesen kan kanske bäst benämnas som husbehovshypotesen.

Den innebär kort och gott att block klövs med borrteknik ute i skog och mark och transporterades till

närliggande gårdar och byar (eller torp) för att användas till husgrunder och jordkällare, till portstolpar och

trösklar eller kanske rent av som sten i täckdiken. Hypotesen förlägger det borrkluvna materialet till relativt

sen tid - de senaste århundradena. Kanske har klyvning av borrteknik särskilt triggats av utflyttning av

gårdar från bykärnan som en konsekvens av det genomförda laga skiftet. Mängder av nya hus (både

boningshus och uthus) behövde byggas på nya platser i landskapet. Och behovet av huggen sten ökade

antagligen drastiskt. Den andra huvudhypotesen har fått beteckningen gränsmarkeringshypotesen. Enligt

denna har borrklyvning ägt rum för att framställa block och blockarrangemang (olika typer av stenmonument)

för att skylta för gränser i skog och mark (såväl mindre skiftesgränser som större bygdegränser).

Här högg man sten på de platser där gränsskyltningar behövdes och sten transporterades inga

långa sträckor. I de fall där man hittar borrkluvet stenmaterial långt ute i avlägsen och svårtillgänglig

skogsmark, verkar gränsmarkeringshypotesen mer gångbar som förklaringsgrund än husbehovshypotesen.

Inte har väl rationellt tänkande bönder hugget tung och svårtransporterad sten för husbehov lång ute i

svårtillgänglig skogsmark, när de oftast kunde hitta lämpliga block för stenhuggning utanför den egna

stugknuten?

Om jag för ett ögonblick tillåter mig att föregå den redovisning av klyvplatser som nedan kommer att göras

över klyvplatser, där borrteknik användts i det aktuella området, så måste jag konstatera att åtskilliga

klyvplatser - antagligen merparten - inte passar in i någon av huvudhypotesernas domäner.

Utifrån husbehovshuggningshypotesen skulle åtskilliga (kanske merparten) av klyvplatserna med borrkluvet

stenmaterial behandlas som obearbetade och oavslutade. Förvånansvärt många block har kluvits genom

kilning i ett enda mittsatt vertikalt borrhål. Det har oftast resulterat i att blocket spruckit upp i två halvor.

Men blockhalvorna har inte särats på eller vidarebearbetats. Blocken står kvar som tidigare –bara med en

smal glipande mittspricka. Det verkar som att stenhuggarna av någon anledning faktiskt nöjt sig med ge

blocken en mittspricka. Efter det har de bara vänt på klacken och aldrig mera återkommit till platsen. Mycket

märkligt beteende över huvud taget – och särskilt om man är en husbehovshuggande bonde!

Och även vid andra klyvplatser, där mer omfattande stenhuggning bedrivits, är det osäkert om något

stenmaterial avhämtats från platsen över huvud taget. Det ser faktiskt mera ut som om de huggna blocken

lämnats kvar i en slarvig blockhög i något svårförklarligt syfte.

Inte heller den använda borrklyvningsetoden talar för husbehovshuggningshypotesen.

Radklyvningsmetoden, där flera grunda klyvhål borras i rad för att få en god kontroll över klyvprocessen,

saknas nästan helt i området. Här i området har man nästan genomgående nöjt sig med den mer oprecisa

enkelhålsklyvningen (se vidare Avsnitt 16.4). Det verkar som om själva klyvningen av blocken varit viktigare

än den form, som de enskilda huggna blockstyckena fick. Inte ens vid klyvningen av det allra största blocket i

området – med kvarstående blockkärna – har man kostat på någon radklyvning. Även det här blocket tycks

ha spräckts upp genom kilning i ett enda mittsatt djupt borrhål. På ena sidan har ett blockstycke huggits bort

och förmodligen avlägsnats från platsen. Men den efterlämnade huggytan att det borthuggna blockstycket

varit mycket oregelbundet och allt annat än rätvinkligt. Några precisa och noggranna husbehovshuggande

bönder, som ville framställa välhuggen och rätvinklig sten för sina husbyggen, har nog inte varit i farten här.

Då hade vi säkert sett mera av radklyvningsmetoden vid de olika klyvplatserna.

Varken mängden, formen, eller den olinjära gyttriga placeringen av klyvplatserna talar för den alternativa

hypotesen, gränsmarkeringshypotesen. Det skulle behövas en osannolik mängd av skiftesgränser i det här

ytmässigt mycket begränsade område för att göra reda för alla de förekommande klyvplatserna. Och några

gränsrösen av standarsmodell, som skulle kunna tala för gränsmarkeringshypotesen finns inte heller vid eller

nära någon av klyvplatserna. Och några större bygdegränser har mig veterligt aldrig löpt fram i just det här

området.

Närmast till att bilda en gränslinje är några lågt liggande klyvplatser med skyltkaraktär, där några tillformade

blockstycken med borrännor (som mycket tydligt syns) ställts i skyltläge. Men gränsriktningen skulle i så fall

följa Fullerövägen. Och den riktningen går ju på tvärs mot de gränsriktningar som såväl skiftesgränser som

bygdegränser har i den större bygd som området hör till. Nej skyltningen vid de här klyvplatserna har nog ett

annat syfte. Och klyvplatsmaterialet i sin helhet ger egentligen inget stöd för en gränsmarkeringshypotes.

Så står vi där alltså med ett ganska stort antal borrade klyvplatser, som inte passar in i våra huvudhypoteser.

Och vi behöver förstås inte bli desperata för det. De genererar ju snarare nya intressanta frågeställningar kring

det borrkluvna stenmaterialet. Kanske snuddar borrklyvningstekniken vid ett kulturstensskikt, som ligger så

långt tillbaka i tiden att varken amatörer eller fackarkeologer kunnat föreställa sig det. Kanske har borrtekniken

i stenklyvningens tjänst förkrisna rötter. Och tänk om den faktiskt förekommit innan ens järn fanns att tillgå.

Kanske har den trots allt tidsmässig och funktionell koppling de urgamla blockhögarna (med traditionellt

huggna block) och till stensättningar och högar, som finns i samma område. Kanske har borrklyvning

ursprungligen utvecklades i ett rituellt sammanhang, där själva borrännorna hade ett starkt symbol/signalvärde.

Och kanske har den först så småningom börjat användas i ett profant stenhuggningssammanhang. En

hypotes som vill förlägga borrklyvningen till en så avlägsen svunnen tid skulle vi kunna kalla

”gammelhypotesen”

Mer forskning behövs naturligtvis på området. Man får hoppas att den akademiska arkeologin till slut tar sig

samman och visar intresse för studiet av borrkluvet stenmaterial. Till sist kanske den lyckas att placera

borrklyvningen i precis det tidsmässiga och funktionella sammanhang, där den rätteligen hör hemma. Till dess

får vi intresserade amatörer (det rör sig nog tyvärr inte om någon större skara) undersöka och spekulera på

egen hand och efter bästa förmåga

16.1. De gåtfulla tudelade blocken

Den här typen av tudelade block, som kluvits genom kilning i ett mittsatt borrhål, och som , som det

tycks, övergivits utan vidare bearbetning, har beskrivits ganska ingående inledningsvis i detta kapitel.

Och jag har egentligen inte så mycket mer att tillföra. Jag har visserligen funderat över om man möjligen

utnyttjat klyvhålen för att sätta ner någon typ av pinne för gränsmarkering eller för avgränsning av

något slag. Men båda förslagen faller rimligtvis på att den här typen av stenplatser inte radar upp sig

linjärt. Och skulle man utnyttja hålen som hållare för någon typ av pinne, så hade det rimligvis varit

bättre att behålla borrhålen intakta och inte utsätta dem för kilning. Det är också svårt att uppfatta dem

som misslyckade klyvningar, som man bara lämnat. Många av den här sortens klyvplatser har raka fina

klyvsprickor, som inte spricker ut åt sidorna utan går vertikalt genom blocket. Klyvningen ger med andra

ord ett optimalt resultat utifrån att man bara använt sig av ett enda klyvborrhål. En annan möjlig

förklaring skulle kanske kunna vara att det kluvna blocket ursprungligen inte varit en isolerat klyvplats

utan ingått i en större klyvning på platsen. Och kanske har då blockklyvningen ingått i en större klyvplan,

som vi inte längre kan avläsa, eftersom många block kan vara borttagna från platsen. Kunde vi läsa den

större klyvplanen så kanske klyvningen i det kvarstående blocket inte skulle te sig särskilt märklig.

Nedan följer några exempel på gåtfulla tudelade block.

På höjden ovanför infarten till Ekebylund stöter vi på bildens tudelade block med en ganska bred

klyvspricka, som går genom hela blocket. På ovansidan finns ett enda mittställt klyvborrhål, som spräckts

upp genom kilning och som generat klyvsprickan i blocket.

Genom kilning i ett mittställt klyvborrhål har blocket spräckts upp i två likstora delar. I ena borrännan har en pinne

stuckits ner för att markera det uppspruckna klyvborrhålet. (Samma block som på föregående bild).

Också blocket framför, som möjligen ställts här i något skyltsyfte, har kluvits fram med borrteknik.

Block med klyvspricka i stenkullens slänt ut mot Fullerövägen. Se

också nästa bild!

Det mittställda och uppspräckta klyvborrhålet omgivet av fallen bladprakt

Ytterligare ett borrkluvet block, som spräcks upp genom kilning i ett mittsatt borrhål. I den ljusa bakgrunden

skymtar svagt cykelbanan längs Fullerövägen.

Ibland händer det förstås att kilning i ett mittsatt borrhål resulterar i fler än två blockdelar, vilket har

skett här (samma block som på föregående bild).

Bilden visar en bit av borrännan i det uppspruckna borrhålet

Ytterligare ett block i stenkullens sluttning ut mot Fullerövägen, vilket råkat ut för klyvning i ett

enda mittsatt klyvborrhål.

Här ser vi borrännorna i blockets översida efter den enkelhålsklyvning som skett.

16. 2. Spännande borränna i kaotisk blockhög

Det är inte helt ovanligt att man i anknytning till stora block eller en bergknalle, som styckats med

traditionell stenhuggning så att kaotiska blockhögar uppstått, hittar enstaka klyvborrännor. Är det

bara en rumslig koppling mellan de båda stenhuggningstyperna? Eller kan det möjligen vara så att

det också finns en tidsmässig koppling så att de båda huggtyperna utförts vid ett och samma tillfälle?

Den enkla, rimliga förklaringen är antagligen att sentida stenhuggare med kunskap om borrteknik

utövat stenhuggning i samma område som andra stenhuggare utan borrteknik kanske flera tusen år

tidigare. Det mer komplexa förklaringen handlar om att vi kan ha överskattat åldern på den äldre

stenhuggningen. Kanske är den rent av inte äldre än att den kan ha skett samtidigt med borrklyvningen

i området. Den knepiga förklaringen handlar om att vi inte vet borrklyvningen ålder. Kanske

är den mycket äldre än van vi tänker oss. Och kanske är den rent av så gammal att den skett samtidigt

med urgammal äldre stenhuggning.

En sådan intressant men svårtolkad blockhög (uppstyckad bergknalle) hittar vi högst upp i stenkullens

sluttning ner mot Fullerövägen. Den presenteras nedan i bild och text.

Kaotisk stenplats i höjdsluttningen ner mot Fullerövägen. En del block ser ut som om de

styckats med traditionella klyvtekniker. Men man kan naturligtvis inte utesluta att det är

naturkrafterna själva som skött om styckningen här - i alla fall till en del. Inte så sällan rör

det sig om ett samarbetsprojekt, där mänskliga stenhuggare tar över ett klyvarbete, som

påbörjats av naturkrafterna. Det finns särskilt två partier i den uppspräckta bergknallen,

som tyder på mänsklig stenhuggning: dels ingången till klyvsprickan, som ser bearbetad ut

och dels den inslagna mindre stenen under den högra blockhalvan.

Den kaotisk stenplatsen ovanför Fullerövägen sedd från en annan vinkel. Många av blocken här verkar huggna.

Men som ofta är det svårt att skilja ut vad som kan vara mänsklig stenhuggning och vad naturkrafterna själva

åstadkommit. Men just här i den nedre delen av blockhögen fick jag ett infall att börja leta efter ev. borrännor.

att sopa bort lite mossa på blockstyckena hittade jag faktiskt en klyvborränna i en blockkant. I urgamla blockhögar, där blocken tycks ha huggit

r ett större block eller en bergknalle för kanske flera tusen år sedan, hittar man faktiskt då och då enstaka inslag av borrkluvet stenmaterial. Me

rligtvis svårt att veta om det rumsliga sambandet kan uppgraderas till ett tidsmässigt och funktionellt samband. Vi vet inte syftet med de olika

ngarna här. Och vi vet inte åldern vare sig på den borrade eller den oborrade traditionella stenhuggningen. Den äldre stenhuggningen kan vara

gt yngre än vad jag tror. Och det yngre oborrade stenmaterialet skulle kunna vara äldre - t.o.m. betydligt äldre - än vad jag uppskattar den till.

cker arrangerad stenplats i stenkullens sluttning ner mot Fullerövägen. En lien flack hög av jord och småskalig sten har garnerats med några s

ock, varav åtminstone ett block förefaller uppallat och alltså har skyltkaraktär. I bakgrunden ser vi den kaotiska blockhögen /styckade bergknal

nske har blockstyckena i högen huggits fram här?

16.3. Klyvplatser med en möjligen gränsmarkerande funktion

Ganska långt ner i kullsluttningen finns några uppställda/upplagda blockstycken med tydliga

klyvborrännor. Blockstyckena har ställts upp på andra block på de klyvplatser där de framhuggits. Den

tydliga skyltningskaraktären gör det troligt att det rör sig om gränsmarkerande block. Skulle man binda

samman de skyltande blocken med en tänkt gränslinje, så skulle den löpa i nederkanten av kullen parallellt

med Fullerövägen. En sådan gränslinje går ju på tvärs mot bygränser och senare skiftesgränser i området.

Men det finn inget som nödvändigtvis säger att de skyltande stenplatserna tillhör samma gränslinje. De

kan ju tillhöra olika skiftesgränser som från Ekeby bykärna söker sig upp över stenkullen mot storskogen.

Det finns dock flera borrkluvna block i närheten som inte tycks ha någon skyltkaraktär. Så antagligen har

också vanlig profan stenhuggning för husbehov bedrivits här – eller någon annan typ av stenhuggning som

jag har svårt att sätta fingret på (se 16.1 ovan och 16.4. nedan).

Uppställt hugget blockstycke med tydlig klyvborränna i en kant. Blocket har en tydlig skyltkaraktär och har förmodligen skyltat för en

gräns, som löper fram i landskapet.

Närbild som visar klyvborrännan på det uppställda blockstycket.

Närliggande klyvplats där borrklyvning bedrivits. Det är visserligen inte så lätt att se på denna bild (men se nästa!).

Närbilden visar en tydlig klyvborränna i blockkanten

Arrangerad blockhög av kluvna block, med ett mindre block upplagt i skyltställning. Också den här stenplatsen

finns i kullsluttningens nedkant mot Fullerövägen

Ytterligare en bild på stenplatsen det upplagda blocket. Mitt i bilden finns ett stort trekantigt hål som skulle kunna

vara ett äldre klyvhål.

Närbild på det upplagda blocket med tydlig klyvborränna.

Förmodligen rör det sig om en gränsmarkerande stenplats

16. 4. Om en stenkulle där enkelhålstekniken totaldominerar

- och om de två borrklyvningsteknikerna lite allmänt -

Då och då under presentationens gång (både i denna del /Del 2/ och i den föregående delen /Del 1/) har det framgått

att det finns två olika borrklyvtekniker som verkat i stenhuggningens tjänst : radklyvning, där flera grunda klyvborrhål

satts i rad, och enkelhålsklyvning, där endast ett enda djupt klyvborrhål borrades (se särskilt Kap.1 i Del 1).

Det råder fortfarande oklarhet kring när och hur dessa båda borrtekniker utvecklats. Åtminstone har jag inte lyckats

inhämta någon närmare kunskap härom. Men med hjälp av det tidiga borrkluvna stenmaterial, som jag lyckats

identifiera (se närmare i Kap 1 i presentationens första del) så tycks båda teknikerna vara fullt utvecklade i slutet av

medeltiden - och kanske tidigare än så). Vilken klyvmetod man vill sätta som den äldsta beror mera på vilket

resonemang man tycker är rimligt att föra än på tillgång till avgörande fakta. Så kan man exempelvis hävda att

enkelhålstekniken är den äldsta eftersom den endast omfattar ett enda borrklyvhål och dessutom ger ganska dålig

kontroll över klyvningsprocessen. Så småningom har man lagt till flera klyvhål och därmed fått bättre kontroll. Men

det finns förstås också resonemang, som talar till radklyvnings åldersmässiga fördel. Så kan man hävda (antagligen

med fog) att borrtekniken utvecklats ur en äldre stenhuggningsteknik, där man slog upp klyvhål på rad med hjälp av

en mejsel. Borrtekniken har sedan bara simulerat den äldre tekniken och ersatt de grunda uppslagna klyvhålen med

grunda borrade klyvhål. Alltså skulle radklyvningstekniken vara den äldsta.

Användningsmässigt överlappar de båda teknikerna varandra i stor omfattning. Båda är så gott som alltid väl

representerade i de olika undersökningsområden som inventerats. Och båda förekommer mycket ofta till och med på

samma klyvplats. Det förefaller som om stenhuggare i regel haft redskap för båda teknikerna i sin verktygslåda och att

teknikerna kombinerats för att ge ett bra stenhuggningsresultat. Om jag gör en försiktig tolkning av bodelningen

mellan teknikernas arbetsfält så tycks enkelhålshuggningen mest ha använts till att klyva loss större oformade

stenstycken (råhuggning), som sedan bearbetades vidare för att ges en bestämd storlek och form med hjälp av

radklyvning (finhuggning).

Det hör alltså till vanligheten att borrteknikerna förekommer tillsammans i de undersökningsområden som

jag studerat. Men just stenkullen med sin sluttning ner mot Fullerövägen tycks utgöra ett undantag. Här är

det bara enkelhålsklyvning som förekommer på klyvplatserna. De undantag som man skulle kunna åberopa

(se bild på s. 876 nedan) tillhör egentligen inte stenkullen utan snarare den svacka som förbinder stenkullen

med nästa kulle. Man skulle kunna tänka sig möjligheten att avsaknaden av radklyvningen säger något

speciellt och viktigt om borrklyvningens funktion i just det här området. Klyvningen i sig verkar ha varit

viktigare än den form, som de framklyvna stenstyckena antog. Och kanske har syftet med stenhuggningen

här varit ett annat än att hämta hem sten till husbehov. Men kanske ska man inte dra några större växlar på

avsaknaden av radklyvning i ett enskilt undersökningsområde. I flertalet av undersökningsområdena är det

totala upptäckta antalet klyvplatser ganska litet. Att man i något av områdena skulle kunna få en kraftig

avvikelse i balansen mellan borrteknikernas förekomst kan man nästan förvänta sig av slumpen. Det skulle ju

faktiskt bara behövas att jag lyckades upptäcka ett par klyvplatser med radklyvning, vilka jag tidigare missat,

för att balansen skulle vara återställd. Eller det skulle ju kunna handla om att den lokala bysmeden bara

tillverkade långa borr eller att stenhuggarna för tillfället hade brist på järnkilar. Det skulle således kunna koka

ner till en fråga om materieltillgång - en aspekt som förstås är viktig att beakta. Men just i det här enskilda

fallet vet vi inte.

Den materiella tillgången (verktygslådans utrustning) kan nog ha spelat en större roll för vad som hände på

klyvplatserna än vad jag tidigare räknat med. Jag har utgått från antagandet att hur klyvtekniken användes

och klyvplatserna utformades till största delen avgjordes av syftet med borrklyvningen – vad man skulle ha

stenmaterialet till. Men det är möjligt att verktygstillgången spelade en nästan lika stor roll. Jag har sett

klyvplatser, där man tillämpat radklyvning med 10 -12 olika klyvborrhål satta på rad. Det måste nog vara

professionella stenhuggare som kunde utföra en så imponerande radklyvning. Använder man alla

klyvborrhålen så innebär det ju att man måste förfoga över ett dussin fungerande järnkilar. Och för de flesta

var nog stenhuggeriet en bisyssla. Och man fick nog vara nöjd om man bara hade ett fåtal järnkilar att tillgå.

Och hade man bara tillgång till en, så var det ju självklart att enkelhålshuggning måste tillämpas –kanske

oavsett vilket syfte man tänkte sig med stenhuggningen.

Vi har ovan konstaterat att de två borrklyvteknikerna samsas väl med varandra och t.o.m. samarbetar på

en och samma klyvplats. Men det finns ett förväntat samgående som vi faktiskt inte kan spåra på de

borrade klyvplatserna - varken här i stenkullen eller i andra undersökningsområden i Storvretabygden.

Teknikerna samverkar aldrig (eller i vart fall så gott som aldrig) på en och samma klyvyta. Jag har gått

igenom mitt bildmaterial från hundratals klyvplatser i bygden men bara kunnat hitta en enda klyvplats

(se Kap. 17.3. nedan) som visar att radklyvning och enkelhålsklyvning samverkar på en och samma

klyvyta. Det är ju mycket förvånande.

Vid en lite större klyvning skulle ju klyvningsprocessen kunna effektiviseras avsevärt om metoderna

kombinerades. Genom radklyvningen kunde man ju kontrollera att klyvsprickan fick den linjära

utsträckning i stenytan, som man från början tänkt sig. Och genom enkelhålsklyvning (i ett djupare

borrhål) skulle man ju garantera att klyvsprickan fortsatta vertikalt genom stenen och inte vek ut åt ena

sidan. Men ända förekommer inte kombinationen, märkligt nog – inte ens vid klyvning av större block

eller bergknallar, där den skulle ha haft störst positiv effekt. Vi (i vart fall jag) känner inte till orsaken.

Det handlar inte om tillgången på lämpliga stenhuggningsverktyg. Eftersom ju båda borrklyvningsteknikerna

förekommer på många klyvplatser. Möjligen har man kombinerat enkelhålsklyvning med

äldre stenhuggning. Man kan t.ex. ha slagit upp en en klyvrits i den tilltänkta klyvsprickans

längdsträckning genom att slå med en slägga på nacken av en vasseggad hammare av järn. En sådan

klyvrits kan ha fungerat som radsatta klyvhål - men knappast lika effektivt. En sådan grund och smal

rits kan i efterhand vara svår att spåra - särskilt om det förflutet ett eller annat sekel. Men det är ändå

svårt att förstå det uteblivna samgående. Och kopplingen till äldre stenhuggning räcker inte som

generell förklaring. Det är möjligt att vi måste räkna med möjligheten att de två borrteknikerna har haft

helt olika ursprung och inledningsvis förekommit i helt olika sammanhang - kanske sakrala och juridiska

(gränsmarkerande) sammanhang. Först så småningom har de kanske närmat sig varandra i den profana

stenhuggningen. Men så nära varandra att de samsats på en och samma klyvsida har de tydligen aldrig

kommit.

En möjlighet är förstås att jag överskattat de två borrklyvningsteknikernas specifika och särskiljande

styrkor. Kanske gamla erfarna stenhuggare hade uppfattningen att de var likvärdiga och att den ena

tekniken inte tillförde något utöver det den andra tekniken redan åstadkom. I så fall var det ju onödigt

att slösa tid och energi på att avvända båda teknikerna i kombination. Ja, vem vet?

Stort block (faktiskt större än det ser ut på bilden) i stenkullens kant, vilket utsatts för stenhuggning. Man kan

konstatera två rejäla klyvsprickor, som delar blocket i tre delar. Det är bara den ena klyvsprickan som verkar ha

upptagits med borrteknik.

Inte ens det här stora blocket (samma som på föregående bild) i kanten till en svacka har kluvits med

radklyvning. Bara ett enda borrat klyvhål kan konstateras i klyvsprickan.

En stor del av blockets framsida har huggits loss och avlägsnats med hjälp av äldre stenhuggning. Här hittar vi inga

spår efter klyvborrännor.

Det kluvna blocket på bilden har utsatts för radklyvning. Men det bryter egentligen inte mot stenkullens negativa

radklyvningstrend, eftersom det ligger vid en svacka nedanför kullen.

Vi har tydigare i detta kapitel (Kap 16.1.) konstaterat att block kluvna med enkelhålsteknik (ett enda mittsatt

klyvborhål) är svåra att tolka. Men just den här låga stenhällen med flera grunda klyvborrännor tätt satta är minst

lika svår att förstå sig på. Varför klyver man ett lågt block mitt itu med hjälp av flera borrade klyvhål utan att man

sedan brytt sig om att ta hand av de kluvna blockhalvorna? Nu är nog klyvplatsen mer komplicerad än så. Men anar

en liten stenpackning framför blocket. Och i svackan bredvid kan det mycket väl ha stått ett hus för mycket länge

sedan. Men exakt varför man valt att klyva det låga blocket här får vi antagligen aldrig reda på.

Ytterligare ett borrkluvet block i sluttningen ner mot svackan. Som

vanligt i det här området rör det sig om en enkelhålsklyvning.

Ovanför svackan har ett block uppställts i skyltposition (närmast av typen podieblock). Notera

hacket i blockets undersida. Det skulle kunna röra sig om ett äldre klyvhack.

16.5. Ytterligare svårdiagnosticerade klyvplatser i området

Det är möjligt att det söndersplittrade blockgytter som möter oss i slänten ner mot Fullerövägen har

tillkommit ganska sent. Kanske har det tidigare funnits flera vackert arrangerade stenplatser här, som

skyltat för gravanläggningar. Kanske är det relativt sentida stenhuggare, som behärskat borrteknik,

som försett sig på de vackert uppställda skyltblocken och lämnat slarviga skrotstenssamlingar efter

sig. De stora blockstyckena (varav åytminstone något uppvisar borränna) tycks stå i kanten av en liten

välvd hög med mindre block. Kanske har de stora blockstyckena en gång tillhört samma originalblock

som skyltat för en gravanläggning. Men det är naturligtvis bara en tolkning bland många andra

möjliga. Vi vet ju inte ens om det är en gravanläggning här. Och vi vet ju inte heller hur de stora

blockstyckena kommit hit. Kanske har de flyttats hit från någon angränsande bergknalle som styckats

sönder. Och kanske har de rent haft borrännor redan när de placerades här.

Kanske handlar det om en stenskyltning, trots det slarviga intryck som stenplatsen ger. Vilken

tolkning vi väljer bestäms ju till stor del av vår uppfattning av borrteknikens ålder.

Båda de blocksamlingar, som avbildas i 16.5. är av det slag där jag inte i förstone skulle leta efter

borrännor. De har inte den vasskantighet och tydliga sprickbildning som utmärker borrade klyvplatser.

Men så vet vi ju inte heller om det är fråga om klyvplatser. Det kan ju vara fråga redan huggna block,

som flyttats för att användas i någon form av skyltsyfte. Men hela området är egentligen förrädiskt på

så sätt att man aldrig riktigt kan lita på att blocken (vare sig de huggits fram med traditionell teknik

eller borrteknik) verkligen står på de platser där de huggits fram. Och så lever blocken i farlig närhet

till väg och cykelbana. Åtminstone i något fall kan det rör sig om sprängborrrännor efter sprängningar

som kan vara kopplade till vägens anläggning.

Blockhögsbildning som innefattar både större och mindre block med en möjlig antydan till gravkulle under. Vi hittar faktiskt

en klyvborränna på ett block här. Se nästa sida. Möjligen har det här rört sig om en ädre blockskyltning till en grav – en

skyltning, som senare utsatts för stenhuggning med borrteknik. Men det är förstås möjligt att göra andra tolkningar.

Borränna på ett av blocken i blockesamlingen, som presenterades på föregående sida.

Ytterligare en blockhög i sluttningen, som uppvisar en klyvborränna. Se nästa bild!

Närbild på klyvborränna i den blockhög som visades på föregående bild.

Långt ner mot Fullerövägen finns ett vackert bestånd av glest växande hasselbuskar. Här hittar vi ytterligare en klyvplats.

Att det rör sig om en klyvplats kan man se på långt håll. Däremot går det inte på det här avståndet att avgöra om stenhuggningen

skett med borrteknik.

Klyvplats i sluttningen långt ner mot Fullerövägen (samma som på föregående bild). Blocket verkar ha kluvits mitt över och

mittpartiet tycks ha avlägsnats. Klyvningen här har genomförts utan borrteknik. Men vid pilen finns ytterligare en klyvning.

Klyvsprickan skymtar fram genom mossan på blocksidan. Och klyvningen här har skett genom ett enda mittsatt klyvborrhål

(se nästa bild!).

Klyvningen här har skett genom ett enda mittsatt klyvborrhål - en klyvtyp, som ofta återkommer i det här området

(se Avsnitt 16.1. ovan).

I sluttningens nedre del mot Fullerövägen hittar vi också den här blocksamlingen. Här kan jag inte riktigt avgöra om

det rör sig om kluvna eller sprängda block. Här har ju både väg och cykelbana anlagts ganska sent, så här kan man

förstås inte utesluta att sprängning förekommit.

Jag hittade så småningom en borränna på ett blockstycke här. Min tolkning är att det rör sig om en sprängborränna

- särskilt p.g.a. borrhålets ganska stora diameter. Det är ovanligt med klyvborrhål med så stor diameter.

9

16.6. Äldre kluvet stenmaterial på stenkullens sluttning krön och i sluttningen

ner mot Fullerövägen

Det är inte bara den ovan beskrivna bergknallen nära krönet som bearbetats med traditionell stenhuggning

(utan borrteknik). Också ett stort antal block med släthuggna sidor eller med stenstolsformationer och

huggkubbformer vittnar om att gammal stenhuggning bedrivits i området. Här finns också några mindre

gravhögar uppbyggda av jord och sten. Några uppe på krönet har nedsänkta mittpartier. Samlingar av

mindre blockstycken, som bildar en tydligt avgränsad gravgård framför ett störra block, antyder att det

också anlagts blockgravar här.

Vill man bli en smula spekulativ så skulle man kunna hävda att hela kullsluttningen utgör ett gammalt

gravfält, som möjligen senare delvis förstörts av stenhuggningsinsatser där borrteknik använts. Och

kanske har gravskyltande stenar hämtats från den exploaterade bergknallen lägre upp mot krönet. Kanske

är jag ute och cyklar. Men i så fall är det här rätt plats att cykla på. För här i kullsluttningens nedre kant

löper cykelbanan, som följer Fullerövägen.

Urholkad sten som inte ser helt naturlig ut. Antagligen har den huggits ur med hjälp av äldre stenhuggning.

Några klyvborrännor har inte kunnat noteras på det här blocket.

Typisk stenstol, som bildats genom äldre stenhuggning. Man ser ganska ofta block som uppvisar stenstolsformer. Jag är

inte helt klar över om om stenstolarna bildats helt oavsiktligt på grund av den använda stenhuggningstekniken eller om

det möjligen är en medvetet producerad form för att signalera något viktigt. Inte så sällan ser man stenstolsformer i

block, som står nära gravhögar.

Hugget block med brant vertikal sida. Det finns ingen borränna i klyvsidan, vilket tyder på att klyvningen här skett med

äldre traditionell teknik.

Hugget block i sluttningen. En del av blocket har huggits bort och efterlämnat en slät lodrät huggsida, där

knappt någon mossa ännu växt in. En huggyta fri från mossa på en i övrigt mosstäckt sten borde ju

rimligtvis tyda på en ganska sen huggning. Men man bör nog vara försiktig att använda graden av

inväxning av mossa för bedömning av en huggytas ålder. Det finns så många olika och varierande

omständigheter och mikromiljöer, som påverkar hur snabbt och starkt en mossa växer in i en huggen yta.

Och mossan kan ha konkurrens av lavar, som också trivs på stenytor. Kanske har stenlaven konkurrerat ut

mossan på den här här huggytan. Och varför har den inte en klyvborränna i ytan? Kanske är huggningen

här flera tusen år gammal? För en medveten huggning av en mänsklig aktör är det säkert fråga om här

- och alltså inget blindskott av oreflekterande naturkrafter.

Det här skulle kunna vara ytterligare ett block som utsatts för traditionell stenhuggning. Men vid nårmare

granskning, trots skymmande mossa, går det att urskilja en klyvborränna i klyvytan (se nästa bild!).

Här har mossan gjort ett bra jobb för att dölja klyvborrännan. Men helt har den inte lyckats. Borrännan känns tydligt, när

man för fingret längs med den.

Svårbedömd liten kulle garnerad med blockstycken, som inte har någon högre grad av arrangering - men som likväl

inte ser ut att vara helt naturligt utplacerade. Möjligen har de styckats fram ur en större block eller en bergknalle,

som tidigare stått här. Det finns åtskilliga blockhögar av den här svårtolkade typen i just det här området. (Se också

nästa bild!).

I kullsluttningen finns flera blockhögar av huggna och slarvigt sammanlagda blockstycken. Möjligen rör

det sig om gamla gravanläggningar. Det är förstås bara en förmodan - ingenting som jag kan gå i god för.

Här, som på så många andra ställen, kan de huggna ansamlingarna av blockstycken vara kopplade till gravplatser. Här

anar man en flack jordhög, som blocken är placerade i.

Förmodligen äldre klyvning där ett mellanparti huggits loss från blocket och efterlämnat ett tomrum.

Ovanför den uppstyckade bergknallen finns en stenröjd jämn yta. På ytan finns ett hugget block, som formats som en

huggkubb med branta sidor och tvärt avhuggen topp.

Skickligt anlagd snittyta i block som utsatts för äldre stenhuggning

17. Fulleröreservatet med

närmaste omgivningar.

17.4

17.2

17.5

17.3


17.6

17.1

17. Borrade klyvplatser m.m. i naturreservatet Fullerö Backar

Informationsskylten vid entrén till naturreservatet Fullerö Backar ger ingen upplysning om borrade klyvplatser, som

finns i området. Det viktiga stenhantverk, där man med borr och kil påverkat blockfloran i området högst väsentligt,

räknas uppenbarligen inte in i områdets naturresurser. I vart fall har det inte bedömts vara så intressant för den

besökande allmänheten att någon informations behövt lämnas. Eller kanske är det bara så att ingen av dem som

utformat informationen haft kännedom om några borrade klyvplatser. Och det man inte haft kännedom om kan man

förstås inte informera kring.

Eftersom jag funnit flera intressanta och spännande - och ibland rent av spektakulära - borrade klyvplatser i området,

så tänkte jag ge lite information om dessa nedan. Det skulle ju kunna bli en liten klyvplatsguide som kompletterade

den skriftliga information om naturreservatet, som lämnas på informationsskylten vid entrén och på informationssidor

på internet.

I kapitelrubriken ovan ingår förkortningen m.m. Och i det här sammanhanget menas särskilt det mäktiga krossstenbrottet,

som märkligt nog lyckas gömma sig helt (i reservatets nordligaste kant) trots att det ligger mycket nära

huvudentrén till reservatet. Viker man av något till höger efter entrén så ligger plötsligt stenbrottet där . Och

klyvbranten som tornar upp sig är så mäktig att man får en ordentligt chock. Tyvärr går nog flertalet besökare rakt

fram för att snabbt ta sig längre in i reservatet och missar således det imponerande krosstensbrottet. Och någon

skriftlig information om stenbrottet finns tyvärr inte. Själv glömmer jag aldrig mitt första möte med det här

stenbrottet. Jag kom vandrande in i området från bergssidan i norr. Jag fortsatte vandringen uppe på bergshöjden. Av

någon anledning stannade jag plötsligt upp och stirrade chockad ned för en hög brant som, precis framför mina

fötter, stupade lodrätt ner till marken (7-8 meter längre ner). Ett steg till och det hade varit finito! De där

situationerna när allt skulle kunna ta slut på en ögonblink glömmer man inte i första taget!

Men jag glömmer inte heller de vackra skyltblocken i reservatets sydsluttning ner mot fälten. Kanske är det rent av de

vackrast skyltblocken, som jag stött på under mina kulturstensinventeringar i Storvretabygden. Blocken har vackra

uthuggningar, som ger dem en spektakulär form. Och de uthuggna stenstyckena står mycket smakfullt uppställda

bredvid och bildar tillsammans med huvudblocket en mycket enkel och stilfull komposition. Och blocken här är inte

tillhuggna igår. Det är urgammal stenkonst när den är som allra bäst!

17.1. Borrade klyvplatser i entré-området vid Fullerö Backars Naturrervat

Om man precis strax före ingången till naturreservatet vänder blicken mot vänster, så kommer den att falla på

ett stort spektakulärt block. I blockets framsida (vänd mot väg 290) finns en märklig bred spricka, som letar sig

väg genom blocket på ett sätt som en spontant uppkommen spricka vanligtvis inte gör. När jag först observerade

blocket så tänkte jag att någon kraft utifrån måste ha applicerats just där sprickan byter riktning och bildar en

vinkel. Det skulle kunna vara någon, som för tusentals år sedan slagit in en stenkil i blocket just här. Men det

skulle också kunna vara någon, som åtskilligt senare, slagit in en järnkil i ett uppborrat klyvhål och därigenom

spräckt upp blocket. När jag kommer närmare ser jag att det sistnämnda antagandet var korrekt. Just där

klyvsprickan ändrar riktning finns nämligen ett klyvborrhål, som löper rakt in i blocket. Borrhålet är uppspräckt

genom kilning. Och vid kilningen har också klyvsprickan bildats. Även på baksidan av blocket finns en

klyvboränna. Här har stenklyvningen fullföljts och ett blockstycke, som huggits loss och forslats bort, har haft den

matchande andra halvan av klyvborrännan. Eftersom de blockdelar som inramar framsidans klyspricka fortfarande

ligger på plats, så verkar ju stenhuggningen inte vara helt avslutad här. Kanske har man tänkt komma

tillbaka för att hämta det losshuggna blockstycket. Och så har kanske något kommit emellan - så som det ofta

gör i livet. Eller också har stenhuggningen här - med sin spektakulära framtoning haft ett annat syfte. Kanske

handlar det om att med hjälp av stenhuggningen i blocket utmärka en viktig plats eller gräns.

Bara något 50-tal meter innanför entréporten – och alldeles bredvid stigen, som leder vidare in i reservatet -

stöter vi på ytterligare ett block. Det är ganska lågt med platt översida. Och sidorna sluttar brant ner mot

marken. Det innehåller en del skarpa kanter – men inte så skarpa att vi får några tydliga vibbar om stenhuggning

med borrteknik. Jag närmade mig platsen inte för att leta spår efter stenhuggning utan för att fotografera ett

vackert block. Blocket hade en ovanlig vacker och frodig lavskrud. Det kunde i och för sig ha varit skäl nog för att

få en varningsklocka att ringa, eftersom stenhuggning ofta triggar lavtillväxten. Men inte den här gången. När jag

gått runt och fotograferat blocket från olika håll, ställde jag mig och betrakta en av sidorna (egentligen den minst

plana) lite närmare. Jag tyckte mig skönja några urgröpningar i överkanten. Men jag var långt ifrån säker på

att det verkligen rörde sig om klyvborrännor. Inte ens på en meters håll var jag säker på den saken. Jag

måste gå fram och känna med pekfingret för att slutgiltigt konstatera att det handlade om grunda

klyvborrännor, som satt prydligt på rad i blockytans överkant. Någon gång i tiden (vi vet inte när – men

troligen under de senaste århundradena) har stenhuggning med borrteknik utförts här. Jag gissar att

flera tusen människor under senare år passerat förbi stenen för att ta sig längre in i reservatet utan att ha

upptäckt några spår av mänsklig stenhuggning här. Och det är inte det minsta förvånande. Till och med

jag, som har lång erfarenhet av att leta upp borrade klyvplatser, måste faktiskt ha lite tur för att hitta

klyvborrännorna. Jag tittar i efterhand på närbilder jag tagit på borrännorna i blockets överkant. Och det

är knappt att jag kan urskilja dem, trots att jag vet att de finns där. När man ser hur svåridentifierade en

del klyvborrännor är, så undrar man naturligtvis hur många borrade klyvplatser man missat genom åren

under efterforskningarna i skog och hagmark. Kanske har jag inte ens lyckats fånga in 50 % av de borrade

klyvplatser, som finns i resp. undersökningsområde?

En bit söderut i samma område (nära entrén) hittar jag ytterligare ett borrkluvet block. Här kan man

faktiskt på ganska långt håll se att stenhuggning bedrivits. Större delen av blocket har faktiskt kluvits ner

och efterlämnat en tydlig stentäktsgrop. I kanten av stentäktsgropen står en liten del av det ursprungliga

blocket kvar. Det är inte lätt att på långt håll avgöra om det rör sig om gammal traditionell stenhuggning

eller yngre huggning med borrteknik. Men vid en närmare undersökning av blockresten så hittar vi några

grunda klyvborrännor i en kant på ovansidan. Till skillnad från de två tidigare beskrivna klyvplatserna i

området har den här klyvplatsen en stentäktsgrop. Klyvplatser med gropar är ofta lätta att identifiera.

Men merparten av klyvplatserna (borrade som oborrade) saknar den typen av diagnostiskt kännetecken.

Det är möjligt att klyvplatser med stentäktsgrop har en tydligare husbehovshuggningsprofil än andra.

Gropen vittnar ju (oftast) om att stenmassa tagits från platsen för att användas på annat håll.

Alldeles till vänster om infarten (huvudentrén) till naturresevartet Fullerö Backar möter vi ett vackert block, som förefaller ha

utsatts för stenhuggning. Breda sprickor i stenmaterialet , vilka dessutom vid någon punkt gör en nästan vinkelrät omkastning

av sprickriktningen är en ganska god indikation på att klyvningen skett medvetet av människor och inte av blinda naturkrafter.

Och just där sprickan ändrar riktning brukar i regel stenhuggningsvåldet ha satts in på ett koncentrerat sätt genom kilning. Här

går jag alltså av cykeln och börjar leta efter klyvborrännor i den troliga klyvsprickan. En sådan här chans att hitta klyvborrännor

missar jag inte! Det är nästan öppet mål!

Och mycket riktigt! Precis där sprickan böjer av hittar jag en klyvborränna, som löper in i blocket. Man ser egentligen

bara mynningen på klyvborrännan, eftersom den löper rakt in i blocket. Men klyvborrännan måste ju rimligtvis ha en

matchande dito på det andra blockstycket. Det finns en sådan. Men den är inte lätt att se. Man får tänka sig att den

losshuggna blockbiten vridit på sig (eller vridits) en aning, vilket innebär att de matchande borrännorna inte längre ligger

dikt emot varandra.

Även baksidan av blocket har utsatts för borrklyvning. Man anar svagt klyvborrännan i överkanten på blockstycket

längst till vänster på bilden.

Närbild på den borränna, som skymtade på föregående bild. Men bredvid finns inget block med matchande

borränna. Det tyder ju på att det borthuggna blockstycket har tagits från platsen och använts någon annanstans.

Strax efter huvudentrén alldeles bredvid den markerade stig som leder vidare in i reservatet) hittar vi ett lågt

block, som jag inspekterade lite närmare.

Jag misstänkte egentligen inga klyvborrännor här. Anledningen till att jag stannade upp och undersökte blocket, var helt

enkelt estetisk. Blocket såg vackert ut och jag antag att det med sin präktiga lavptäckning skulle göra sig bra på bild.

Och blocket gör sig verkligen bra på bild. Och lavprynaden är verkligen magnifik.

I den överkant på blocket som är mest rundad - och där man verkligen inte skulle förvänta sig klyvborrännor - hittar jag

överraskande en hel rad med grunda klyvborrännor. De är dock helt kamouflerade av klyvsidans lavdräkt och går

faktiskt inte att se med blotta ögat. Man måste ha fingerkontakt med ytan för att känna rännorna. Trots att jag varit på

plats och taktilt känt av rännorna kan jag på bilden inte sätta ut en pil för att markera en speciell borränna. Läsaren får

helt enkelt tro mig på mitt ord. Och det vore väl högst rimligt att Länsstyrelsen här ordnade med en informationstavla,

som upplyste om blockets ganska väl dolda hemlighet. Och sådana informationsskyltar kunde man gott kosta på sig vid

flera intressanta platser inom reservatet.

Ganska nära föregående block - lite längre söderut - hittar vi ytterligare en klyvplats. Både den kvarstående stenens

form och den framförliggande gropen avslöjar att det rör sig om en klyvplats. Från det här hållet och på det här

avståndet går det dock inte att avgöra om det rör sig om en borrad klyvplats. Se dock nästa bild!

Inte heller här kan vi riktigt avgöra om det finns några klyvborrännor.

Men på den här bilden ser vi i vart fall två grunda borrännor i blockets ena överkant.

17.2. Äldre och yngre stenhuggning strax norr om naturreservatet – nära väg 290.

Även norr om reservatet finns spår av stenhuggning. På baksidan av den bergknalle som

utnyttjats som krosstensbrott (se 17.4. nedan) har traditionell, äldre stenhuggning bedrivits i stor

omfattning. Jag tror knappast att stenhuggningen har någon koppling till krosstensbrytningen på

framsidan. Brytningen här på den norra sidan är nog betydligt äldre. Det verkar som man brutit

loss sten ur det övre stenlagret i bergssluttningen. Jag har sett den här typen av ytlig brytning på

flera ställen i Storvretabygden.

Jag har haft svårt att förstå hur brytningen kunnat genomföras . Det handlar främst om att jag inte

kunnat förstå hur man fick loss blockstyckena från underliggande berg, eftersom jag uppfattat att

det rört sig om homogent oskiktat berg. Men kanske har berget inte den solida karaktär som

jag trott. Kanske är stenmassorna mer skiktade i lager än vad jag trott. Och kanske kunde man

arbeta sig ner ett lager i taget. I det här bergssluttningen ser det i vart fall ut som om

stenhuggningen omfattat det övre jämntjocka lagret. Alla borthuggna men kvarliggande

blockstycken har ungefär samma tjocklek. Eller också har jag inte fått riktigt klart för mig hur

klyvsprickor fortplantar sig i solitt berg. Kanske klyvsprickan vid fortsatt kilning spontant viker av

från sin vertikala bana och fortplantar sig horisontellt mot en tidigare frilagd kant. Klyvsprickor är

förmodligen inte dumma. De följer minsta motståndets lag. I stället för att fortsätta tränga sig ner

på djupet, viker de ut mot en frilagd kant och når friheten. Jag antar att de gamla stenhuggarna

skulle ha kunnat förklara för mig om det handlar om skiktning av berget eller om klyvsprickors

uppförande när de utsätts för starkt motstånd - eller möjligen både ock.

Även impedimentet lite längre mot norr (nära väg 290) har en bergknalle längst i söder som

styckats upp genom gammal stenhuggning. Men här är läget mer komplicerat. Här har jag

nämligen helt nyligen hittat ett par klyvborrännor. Om äldre stenhuggning och yngre borrklyvning

använts samtidigt som varandra kompletterande tekniker eller om de väsentligt skiljer sig åt i

tiden är naturligtvis svårt att avgöra. Särskilt intressant är borrklyvningen av en liten kvarstående

bergklack, som renhuggits runt om med äldre huggteknik. Genom kilning i ett enda vertikalt

borrhål har man fått den lilla bergklacken att spricka upp i flera blockstycken.

Men det bör noteras att trots att klacken spräckts upp genom kilning i ett klyvborrhål, så har ingen av de

blockstycken, som berörs av klyvsprickorna, transporteras bort. Antagligen har man inte glömt bort att man

öppnat en klyvplats här. En sådan insats glömmer man nog inte i första taget. En annan möjlighet är att

man faktiskt överhuggit och att man inte hade användning av all kluven sten. En tredje möjlighet skulle

kunna vara att något gått fel med klyvningen här? Kanske sitter blockstyckena fortfarande stenhårt fast i

underlaget? Kanske har klyvsprickorna inte lösgjort blockstyckena? Och det kanske skulle ha behövts kilning

i ytterligare klyvborrhål, som obekvämt måste borras horisontellt in i blockmassan. Och det mödosamma

arbetet har man kanske inte varit villig att utföra.

Längre bort på samma impediment stöter vi på ett mäktigt block med branthuggna sidor. Blocket är

spektakulärt och har en tydlig skyltkaraktär. Möjligen är blocket kopplat till den ganska stora - stenröjda och

lite nedsänkta - markyta, som finns nedanför blocket - eller snarare till det som ev. stått på markytan. Ev.

står också det ståtliga blocket i en liten blockhög (gravanläggning?). Svårbedömt! Block, som tuktats enbart

av naturkrafter, antar sällan eller aldrig den här märkliga formen med huggna branta sidor - och med en

tydligt avvikande vegetationsdräkt på de huggna ytorna. Jag kan inte tveka här utan måste ge det här

stenplatsen en 10:a på en 10-gradig skala över kulturstenstrovärdighet. Länge såg det ut som om blocket

enbart huggits med äldre traditionell teknik. Men till slut hittade jag i alla fall en klyvborränna (om än inte

särskilt tydlig) i en av blocksidorna. Det verkar således som om både äldre stenhuggningsteknik och yngre

borrklyvning samsats om att forma det spektakulära blocket. Något förvånande är att klyvborrännan löper

fram diagonalt över blockväggen. Det kan naturligtvis vara så att borrhålet anlagt i den här sneda riktningen

- men det är verkligen inte vanligt. En annan möjlighet är förstås att blocket här bara är en del i en betydligt

större klyvplats och att just det här blocket haft ett helt annat läge när klyvborrhålet anlades.

Äldre stenhuggning på norra sidan av det berg, där krosstensbrottet är beläget (se

Avsnitt 17.4. nedan).

Äldre stenhuggning, där stora blockstycken tycks ha huggits loss från ytskiktet

- samma plats som föregående bild.

Ytterligare kluvet stenmaterial på samma bergshöjd

Strax innan Väg 290 (från Storvretahållet) når fram till Fulleröreseratet ligger en, som det tycks, sönderspräckt låg

bergknalle alldeles till höger om vägen. Jag har undersökt den här bergknallen ett flertal gånger utan att hitta några

klyvborrännor (eller sprängborrännor för den delen) ibland det uppspräckta stenmaterialet. Att stenhuggning ägt rum här

måste nog betraktas som säkert. Men det tycktes genomgående vara en äldre typ. Under våren 2020 - strax innan jag

flyttade från Storvretabygden - gjorde jag emellertid ett sista besök här. Och då hittade jag faktiskt några klyvborrännor.

Här är en tidigare vinterbild på samma avgränsade bergknalle. På långt håll ser det faktiskt ut som det vore en uppbyggd kulle. Men det är det

material består av fast berg eller av blockstycken som huggits loss ur berget. Ändå ser det ut som om de större blocken strax nedanför skulle ku

form av markerande/skyltande funktion.

En tydlig klyvbrant uppe på bergknallen. Stenmaterial tycks ha huggits loss och fraktats bort - till vilket ändamål vet vi

inte. Mitt i klyvbranten finns något som ser ut som en klyvborränna (se pilen). Men någon borräna har jag inte kunnat

identifiera här. Men det kan naturligtvis vara en åverkan, som gjorts med något annat stenhuggningsverktyg.

Ännu en del av bergkullen, där stenhuggning bedrivits.

Högst upp har en liten bergsklack sparats medan stenmaterial runt omkring huggits loss och avlägsnats. Men

den sparade klacken är inte intakt. På ett ställe finns en lite större urgröpning och från denna löper smala sprickor

ut åt olika håll.

Och mitt i denna urgröpning hittar jag faktiskt ett uppspräckt klyvborrhål. Klyvhålet indikerar

att också stenhuggning med borrteknik ägt rum här under någon period.

Längre ner i samma bergknalle hittar jag faktiskt vid samma tillfälle ytterligare en klyvborränna. Den gömmer sig på

klyvytan mitt i bilden och är verkligen inte lätt att urskilja. Se också nästa bild!

På närbilden syns klyvborrännan tydligt även om klyvyta och borränna antaget samma vegetationsdräkt.

Nedanför bergknallen ligger en märklig platt och lite nedsänkt yta. Möjligen rör det sig om en gammal odlingsyta eller

kanske en husgrund. Nu var det inte i första hand denna markyta, som fascinerade mig, utan i stället det spektakulära

huggna block, som skymtar till höger i bild.

Bilden visar det spektakulära branthuggna blocket ovanför den nedsänkta markytan. Det är svårt att

avgöra om blocket står i en låg anlagd blockhög eller om det bara rör sig om kringslängd skrotsten.

Det vackra blocket sett från sin mest spektakulära klyvsida.

Att blocket utsatts för stenhuggning kan man knappast ifrågasätta. Klyvningen här verkar dock

till större delen ha skett med äldre stenhuggningsmetoder Ett inslag av borrklyvning finns dock .

Se nästa sida!

Smal klyvborränna, som märkligt nog löper diagonalt över blockytan. En möjlig förklaring är att blocket trots sin

storlek fått ett ändrat läge efter klyvningen.

Ytterligare en bild på klyvborrännan

Som ovan nämnts kan man kanske inte utesluta att det spektakulära blocket står i en liten anlagd hög. Men det

innebär förstås inte nödvändigtvis att borrningen är lika gammal som den anlagda högen. Stenhuggare som

behärskade borrteknik kan långt senare ha försett sig på det vackra skyltblocket.

17.3. Klyvplatsen kring den väg som leder till reservates nedre entré

Det är inte bara vid huvudentren (vid väg 290) som det finns borrade klyvplatser. Också kring den väg, som

från Fulleröbacken leder in till reservatets nedre entré finns borrade klyvplatser. Det rör sig inte om många.

Jag har bara lyckats identifiera två. Men det rör sig i gengäld om klyvningar i ganska stora block. Blocken tycks

ha angripits med hjälp av båda klyvteknikerna. Blockens klyvytor avslöjar att radklyvning använts på båda

ytorna. På det ena blocket har radklyvningen faktiskt kombinerats med ett enkelhålsklyvning Det är ju en

kombinationsteknik som rimligtvis borde vara den mest effektiva för att styra klyvsprickan i önskad riktning.

Men som vi ovan konstaterat (se Kap.16.4.) är det ytterligt ovanligt md den här kombinationen av tekniker.

Även i stora blocks klyvytor använder man nästan alltid antingen radklyvningsmetoden eller enkelhålsmetoden.

I nära rumslig anknytning till de här tvåklyvplatserna ser man också ganska omfattande spår efter äldre

traditionell stenhuggning. Och i environgerna hittar man också ett och annat vackert skyltblock.

Karta över naturreservatsområdet med den nedre vägen markerad


Nedre vägen

Stort kluvet block alldeles innanför stängslet norr om nedre vägen. Vi måste komma betydligt närmare än så här för

att kunna upptäcka en ev. klyvborränna här.

På den här närbilden kan man se en mycket smal verikal borränna i den klyvna blockväggen.

Blockets stora klyvsida har också korta radsatta borrännor längs överkanten. Så fick vi till slut fatt i ett exempel där

enkelhålsklyvning och radklyvning kombineras på en och samma yta. Men det är exceptionellt ovanligt. (Se resonemanget

i inledningen till Kap. 16.4. ovan!).

Jag har också undersökt några huggna blockytor bakom den huggyta som ovan presenterades. Jag var

ganska säker på att också här hitta klyvborrännor. Men det gjorde jag faktiskt inte. Ibland kan ju en

klyvspricka dela upp en klyvborränna på längden. Och har sprickan sedan något vidgats så är det svårt att

identifiera borännan. Jag misstänker fortfarande klyvsprickan vid pilen för att dölja en borränna. Jag hade

tänkt att klättra upp på blocktaket för att undersöka närmare. Men min 76-åriga kropp satte stopp för detta.

Och tur var nog det!

Här norr om nedre vägen hittar vi också ett block som kluvits med äldre teknik. Ett större blockstycke sitter

inslaget i klyvsprickan.

Klyvborrännor i överkanten på ett hugget blockstycke – men de framgår tyvärr inte på bilden. Jag har inte gjort någon

anteckning vid fotograferingstillfället om en lång vertikal klyvborränna i främre kanten. Men när jag i efterhand

betraktar bilden är jag ganska säker på att det finns en sådan. Men bara ganska säker. Bilder kan man som bekant

aldrig riktigt lita på. Men det är likväl inget exempel på en kombination av de båda borrteknikerna på en och samma

klyvyta. För här sitter den ev. långa borrännan i kanten mellan klyvytorna.

Inte heller på den här bilden lyckades jag få fram några tydliga borrännor i överkanten.

Vi har spanat efter klyvborrännor längs överkanten på föregående bilder. De har inte varit lätta att få syn på.

Men med ljusets hjälp kan vi i varje fall urskilja en klyvborränna på den här bilden.

När man betraktar klyvplatsen lite på avstånd så framgår det ju ganska tydligt att den står i någon form av

högbildning. Möjligen rör det sig om en äldre gravplats som haft ett markerande centralt skyltblock, som senare

utsatts för borrklyvning.

Norr om nedre vägen finns fler områden med äldre stenhuggning. Jag har letat efter klyvborrännor här. Men har inte

kunnat upptäcka några. Jag känner inte till stenhuggningens ålder och inte heller syftet.

Ytterligare exempel på äldre stenhuggning längs nedre vägens norra sida.

På några ställen (som här) i stenhuggningsområdena norr om nedre vägen förekommer en tydlig stenskyltning. Det

gör naturligtvis att man blir ännu mer fundersam över stenhuggningens ålder. Eftersom borrännor helt saknas, så

skulle det kunna röra sig om huggningar, som är flera tusen år gamla.

17.4. Krosstenbrottet i norra kanten av naturreservatet

Strax söder om de vackra kullarna utmed väg 290 leder en brant bergssluttning upp på en höjdrygg, som

gränsar till Naturreservatets norra del. För några år sedan tog jag mig upp på bergkrönet. Jag var på vippen att

ta ytterligare ett steg framåt, när en osynlig makt grep tag i mig och höll mig tillbaka. När jag blickade ner såg

jag hur en brant klippvägg stupade lodrätt ner framför mina fötter. Hade jag tagit ett steg till så hade jag fallit

7-8 meter rakt ner på en jämn röjd yta framför klippväggen. Det var min första kontakt med stenbrottet på

Fullerö backar. Det kunde också ha blivit mitt sista besök här!

Jag har ytterligare några gånger besökt det mäktiga stenbrottet här. Jag har då valt att gå in genom huvudentrén

till naturreserrvatet och betraktat stenbrottet nere från marken. Jag har läst mig till* att det rör sig om

ett krosstensbrott. Och det kan man mycket väl förstå när man ser hur välröjt området framför den branta

höga klippvägen är. Hade det varit någon annan typ av brott så hade det antagligen legat en hel del skrotsten

på marken. Men här är det renrakat. Det går knappast att uppbringa ett enda blockstycke på marken. Jag har

inte riktigt förstått hur man gått till väga för att lossgöra stenmassa från klippvägen. Jag har inte kunnat hitta

några borrännor som vittnar om kilning eller sprängning i klippväggarna. Men kanske har jag missat

borrännorna. Det är naturligtvis svårt att nere från marken identifiera borrännor, som kan befinna sig högt

uppe i bergväggarnas övre kant.

Jag vet egentligen ingenting om krossstensbrottets användningsperiod. Men kanske har krossten från brottet

här använts för att bygga upp järnvägsbanken, när järnvägen mellan Uppsala och Storvreta - och vidare mot

Tierp och Gävle - anlades på 1870-talet. Det är inte helt ovanligt att finna krosstensbrott i Storvretatrakten och

i närliggande bygder. Ovan har vi faktiskt redan gjort bekantskap med ett möjligt krosstensbrott i ett jätteblock

i Fulleröskogen (se s. 496).

*Rapporter och meddelanden 124

Malmer, industriella mineral och bergarter i Uppsala län. Ores, industrial minerals and rocks in the

county of Uppsala, with summary in English

Nils-Gunnar Wik, Michael B. Stephens & Arne Sundberg

Sveriges geologiska undersökning 2006

Bild som försöker fånga brottbranten i Fullerö - reservatet i hela dess längd.

Jag har tagit flera närbilder (här ett exempel) på olika delar av branten för att försöka hitta borrännor. Men jag har

hittills inte hittat några sådana.

Ytterligare ett parti där jag med kamerans hjälp letat efter borrännor - utan att hitta några.

Markytan nedanför ör helt rensad från sten och påminner om ett jordgolv. Eftersom det rör sig om ett krosstensbrott så har ju

praktiskt taget all sten kunnat användas. Och någon skrotsten har därför inte efterlämnats på platsen.

En sista bild på de mäktiga brottytorna i branten.

17.5. De vackra skyltblocken formade genom gammal stenhuggning

Sydsluttningen ner mot fälten i Fullerös naturreservat bjuder på flera vackra stenplatser, där större block kluvits

med gammal traditionell teknik (utan borr och kil). Det är ingen finstyckning i små blockstycken som genomförts

här. Bara ett eller ett par stora blockstycken har huggits loss från huvudblocket och bildar tillsamman med detta

vackra blockkompositioner - här i den kala sluttningen ner mot fältmiljön. Det är ingen tvekan om att stenplatserna

här har en stark skyltkaraktär. De har definitivt skapats för att uppmärksammas. Men de kommunicerar

inte helt tydligt varför de vill bli uppmärksammade. Kanske förhåller det sig så att det grävts ner brända eller

obrända människoben på platsen och att det således rör sig om urgamla begravningsplatser. Vackrare kyrkogård

får man i så fall leta efter. Särskilt vacker är platsen under senvåren när marken täcks av backsippornas blomsterprakt.

Det finns vackra gravanläggningar av stensättningstyp längs hela åskrönet utmed Fyrisån. Men det är

knappast någon som kan mäta sig med de konstfullt styckade blocken i sydsluttningen. Det handlar om gammal

stenkonst när den är som allra bäst.

Här ser vi på avstånd ett par av de vackra skyltblocksarrangemangen i sydsluttningen.

Bildens blockarrangemang är i sitt enkla utförande det vackraste stenskyltningen här i södersluttningen. Ett

blockstycke har huggits bort och efterlämnat en spektakulär uthuggning i det kvarstående blocket. Det finns ett

konstnärligt mervärde i den här skapade blockkompositionen. Det handlar inte bara om att markera en plats. Man

har velat ge stenplatsen en så uttrycksfull ock konstfull framtoning som möjligt.

Samma blockarrangemang sett från ett annat håll.

Ytterligare en bild på samma skyltblocksarrangemang.

Ytterligare ett vackert blockarrangemang i samma sluttning. Det framförställda huggna blockstycket

har nog en gång utgjort överdelen på huvudblocket.

Ytterligare ett vackert skyltblocksarrangemang i samma sluttning med ett tydligt inslag av äldre stenhuggning.

Spektakulärt blockarrangeman längre bort på höjdryggen. Flera mindre block tillformade genom stenhuggning

(utan borrteknik) har ställt i skyltlägen kring ett större block. Längre upp på krönet finns en ganska stor rund

stensättning. Se nästa sida!

Den imponerande stensättningen ovanför blockarrangemanget på föregående bild. Kanske hör stensättning

och blockarrangemang till samma tidsmässiga och funktionella sammanhang.

Innan man når fram till reservatet längs den nedre vägen stöter man på en skogsklädd höjd med flera

blockarrangemang som har skyltkaraktär. De kan egentligen vara av samma skyltande typ som de block som

tidigare presenterats i detta stycke. De ligger dock i ett gytter av andra block och drar inte till sig

uppmärksamheten på samma sätt som solitärerna i sluttningen ner mot fälten.

Ytterligare ett block som troligen hör till samma skyltkategori och som kan vara samtida med

de krönplacerade stensättningarna i området.

17.6. Klippbranten längst i söder

I nederkanten av Fulleröreservatet - ner mot fälten i söder - finns stora brottytor i bergknallen. Här har

säkerligen lite mer storskalig stenhuggning ägt rum. Men det finns inga spår av stenhuggning med

borrteknik. Klyvborrännor saknas helt i de branthuggna stenytorna. Letar man noggrant kan man

däremot hitta en och annan borränna på blockstycken, som ligger nedanför brottbranterna. Det kan tyda

på att kilning med borrteknik använts här. Men eftersom det rör sig om så få borrännemärkta block och

ingen radklyvning ( ger borrännor som inte kan ha uppstått genom sprängning) kan konstateras , så kan

jag inte med säkerhet säga att det rör sig om stenhuggning med borrteknik. Det kan handla om

borrännor efter sprängborrhål. Borrännorna behöver naturligtvis inte vara tidsmässigt kopplade till

huggningarna i själva branten. Stenhuggare som utnyttjade borrteknik kan ju senare ha utnyttjat

stenmaterial som fallit ner från branten.

Jag kan inte garantera att stenhuggning ägt rum i branten. Men mycket tyder på det. Och fackgeologerna

får nog ett styvt jobb med att förklara den här branten som helt stenhuggningsfri. Men om nu en

storskalig stenhuggning bedrivits här så bör ju rimligtvis stenmaterialet ha används till något. Och jag har

egentligen ingen aning om vad användningsområdet skulle vara. Kanske är det ett krosstensbrott som

det i norra kanten av naturreservatet. Eller har det möjligen hämtats sten här till det mäktiga

domkyrkobugget i Gamla Uppsala på 1100-talet? Ja, jag vet inte. Men kanske finns det någon som vet?

Trolig stenhuggning ovanför branten ned mot fälten i söder. Några klyvborrännor har jag inte hittat i de branthuggna väggarna.

Ytterligare branthuggna klippväggar ovanför branten ned mot fälten i söder. Varken klyvborrännor eller äldre

Misstänkt hugget blockstycka på en berghylla ovanför branten mot fälten.

Trots döljande sommargrönska avslöjar klippbranten ner mot de sydliga fälten sin imponerande mäktighet.

Svårt att tro att det rör sig om en spontan rasbrant här. Några klyvborrännor eller sprängborrännor (inte heller några äldre klyvmärken) har ja

kunnat iaktta i brantens överkanter. Men det är ju svårt att noggrant kunna observera de övre brantkanterna nerifrån marken. En hypotes skull

kunna vara att stenmaterial härifrån använts vid byggandet av gamla Uppsala domkyrka vid 1100-talets mitt. Avståndet mellan stenbrottet h

och kyrkan i Gamla Uppsala får väl anses som praktiskt överkomligt.

et

På det nedfallna stenmaterialet nedanför klippbranten finns blockstycken med borrännor. Här rör det sig möjligen om en

sprängborränna.

terligare exempel på en borränna på ett blockstycke nedanför branten- Här är det nog fråga om en klyvborränna.. Borrännorna här säger inte

dvändigtvis något om hur själva branten angripits stenhuggningsmässigt. Det kan vara senare stenhuggare, som försett sig på nedfallet

aterial.

18. Borrkluvna block och annan

kultursten nedanför Storvretaskolan


18. Borrkluvna block och annan kultursten nedanför Storvretaskolan

I det här kapitlet ska vi förflytta oss till ett långsträckt skogsklätt impediment nedanför Storvretaskolan. Vi ska

förstås ha fokus på borrkluvet stenmaterial. Två till sin utformning tämligen olika borrade klyvplatser, helt

nära varandra, kommer att presenteras i bild och text (avsnitt 18.1.). Och vi kommer också att redovisa en

borrad klyvplats i närheten, där ett järnstycke (troligen en rest av en järnkil) sitter kvar i en okluven (märkligt

nog!) borrhålsmynning.

Men det går inte komma ifrån att skogsimpedimentet domineras av en annan typ av huggen sten - utan minsta

spår av klyvborrännor. Stenmaterialet ligger utlagt i flacka högar inne på själva impedimentet och varierar

mycket i både storlek och form. Jag kommer nedan att ägna ett avsnitt (18.4.) åt att beskriva och tolka

materialet. Men jag kan redan nu avslöja att jag faktiskt inte lyckats åstadkomma en helt vattentät tolkning. Jag

går hit flera gånger om året och sätter mig ned mitt bland stenhögarna och funderar. Jag hittar alltid nya

tolkningsalternativ. Men de nya verkar sällan bättre än de gamla. Efter det jag färdigskrivit avsnittet , har jag

exempelvis börjat fundera över om det kan vara bortschaktat stenmaterial från det område nedanför

Storvretaskolan och längs Rastvägen), där bostäder kom att anläggas. Men läs gärna mera om stenmaterialet

och mina tolkningar i avsnittet nedan.

Under mitt sökande efter borrkluvet stenmaterial i Storvretabygden hittar jag då och då enstaka borrkluvna

blockstycken placerade i stensamlingar och blockhögar, som i övrigt bara består av blockstycken, som kluvets

med äldre klyvteknik och som således inte uppvisar några som helst spår av klyvborrännor. Just i det här

området hittar jag två sådana enstaka borrkluvna block i blockhögar utan borrkluven sten. Jag redovisar dessa

två stenplatser och funderar kring rimliga tolkningar (se Avsnitt 18.3. nedan).

Stenborrning har inte bara använts vid klyvning eller sprängning av block och bergknallar. Stenborrning har

också använts vid stenröjning. Block som skulle röjas undan försågs ofta med ett borrat dubbhål, där en

järndubb med järnögla kunde fästas för koppling till en lyftanordning. Vi hittar en del sådan dubbade

röjstensblock här på det avlånga skogsklädda impedimentet nedanför Storvretaskolan (se Avsnitt 18.5).

18.1. De borrade klyvplatserna nedanför de krönplacerade stensättningarna

Det finns enstaka klyvplatser utspridda på flera ställen på impedimentet. Men särskilt starkt intryck gör

en klyvplatskoncentration snett nedanför området med flacka stensamlingar (se Avsnitt 18.4 nedan).

Här finns åtminstone två olika borrade klyvplatser. Den ena klyvplatsen har en stor mängd kluvet

stenmaterial, som ligger kvar på platsen. De kvarliggande huggna blocken bildar nästan en cirkelform

runt ett minder block. Man får lätt intrycket att klyvplatsen är arrangerad för att få just den här formen .

Men det kan förstås vara en ren slump att cirkelformen uppstått. Här finns ingen stentäktsgrop. Och det

är osäkert om något stenmaterial överhuvudtaget tagits bort från klyvplatsen. Den andra klyvplatsen,

som också är en blocktäkt, har en kvarstående blockkärna, framför vilken allt hugget stenmaterial har

tagits bort. Kvar finns endast en stor stentäktsgrop. Just den här klyvplatsen verkar tydligt relaterad till

husbehovshuggning. När man ser klyvplatsens utformning är det lätt att förstå hur stenhuggarna tänkt

för att få fram användbara blockstycken. Den förstnämnda klyvplatsen med sitt cirkelformade utseense

är inte lika lätt att relatera till vanlig husbehovshuggning. Utifrån de blockstycken och den blockkärna

som finns kvar är det inte helt lätt att förstå hur man kunnat få fram någon användbar sten här. Kanske

har denna klyvplats ett helt annat syfte. Eller också är det helt enkelt en misslyckad husbehovsrelaterad

klyvplats. När man jobbar med ett nyckfullt stenmaterial kan man ju inte begära att alla klyvningar ska

ge ett lyckat resultat.

Ovanför på krönet ligger fler stensättningar. Kanske har det block, som nu styckats och fått sin

blockstycken utlagda i en ringform, utgjort en stenskyltning för stensättningarna uppe på krönet.

Det är inte helt ovanligt att äldre blockskyltningar får påhälsning av senare tiders stenhuggare. Genom

sin höga resning och sina branthuggna sidor har dessa ”gammelhuggna” block ofta utgjort oemotståndliga

frestelser för stenhuggare, som kom med borr och kil.

Redan på ganska långt avstånd anar vi att vi närmar oss en klyvplats, som skapats genom mänsklig

stenhuggning. Blinda naturkrafter åstadkommer knappast den här typen av avgränsat blockarrangemang

i en höjdsluttning. Men vi kan inte på det här avståndet avgöra om det är äldre tradi-

En del klyvhålsplatser blir man inte klok på. Det kan se slarvigt och kringspritt ut. Men så upptäcker man ändå

något sorts struktur i de huggna stenstyckena. Här ser man ju faktiskt att merparten av de framhuggna stenstyckena

bildar en krets kring en rundad mittsten. Är det slump eller medveten planering? Och här är det nog

tveksamt om något framkluvet stenmaterial tagits från platsen.

Samma klyvplats sedd ur en annan vinkel

Klyvplatsen en vinterdag 2018

Här finns ingen döljande mossa. Men ändå får man leta en stund innan man hittar den ganska väl

kamouflerade borrännan på blocket i den cirkelformade klyvplats, som ovan presenterats.

Jag skulle knappast ha fotat det här blocket om det inte bar på en klyvborränna. Men så här något drygt halvår

senare, när jag lägger upp bilden, är jag inte helt säker på var den väl kamoflerade klyvborrännan döljer sig. Jag har

därför försett min pil-hänvisning med ett frågetecken. (Från den ringformade klyvplatsen).

?

Spår efter radklyvning på block på den ringformade klyvplatsen

Borrad klyvplats nära den ringformade klyvplatsen. Till skillnad från denna klyvplats har här nästan allt

losshugget stenmaterial avlägsnats, vilket antyder att det rör sig om en husbehovshuggning. Framför

Ytterligare en bild på klyvplats , där troligen husbehovshuggning bedrivits. (Se också nästa bild!).

Vertikal klyvborränna på den klyvplats, som presenterades på de två föregående bilderna

Högformad stensättning på höjdkrönet ovanför de presenterade klyvplatserna

Vackert kluvet block i fältkanten. Här skulle man inte bli förvånad om man kunde identifiera en eller annan

klyvborränna. (Se också nästa bild!).

Blocket i närbild med sin klyvborränna i sidan.

18.2. Den intressanta klyvplatsen med en kvarsittande rest av en järnkil

Nära det långsträckta och skogsklädda impedimentet nedanför Storvretaskolan finns ett mindre

impediment/kulle med en krönplacerad stensätttning. Nedanför denna hittar vi ytterligare en klyvplats.

Det borrkluvna blocket är intressant på flera olika sätt:

Det är en borrklyvning, där båda de matchande blockhalvorna ligger kvar på klyvplatsen. Inget av

blockstyckena har alltså använts i husbehovssyfte. Varför har man då lagt ner tid och arbete för att klyva

blocket. Kanske har klyvningen här något annan syfte (exempelvis gränsmarkering)? Man har ju faktiskt på

förhand kunnat se att man inte kunnat få ut någon särskilt användbar sten från det relativt oansenliga och

oformliga blocket.

Blockklyvningen är också tekniskt sett intressant. Blocket har visserligen kluvits genom kilning i ett enda borrat

klyvhål (enkelhålsklyvning). Men tittar man noga så har klyvborrhålet inte spruckit upp längs hela sin längd.

Upptill är faktiskt borrhålet helt intakt och återfinns bara på ena blockhalvan. Lite längre ner är borrhålet

uppsplittrat i två borrännor, som finns på varsin blockhalva. Jag har sett den här klyvningsavvikelsen på flera

andra klyvplatser i Storvretabygden. Jag vet inte säkert vad som orsakar den. Möjligen har blocket haft en

svaghetszon, som legat något under klyvhålsmynningen. Men det är bara en spekulation.

Den övre intakta delen av klyvborrhålet är faktiskt inte tom. Det sitter ett litet järnstycke längst ner. Troligen

är det en bit av en använd järnkil. Eftersom borrhålet inte sprack upp upptill, så har antagligen den använda

kilen fastnat i hålet. Och när man med våld försökte ta loss den, så har den brustit sönder och en liten bit har

blivit kvar.

Genom den kvarsittande järnbiten öppnas en möjlighet för datering (med kol 14 - metoden). Av de antagligen

mer än tusen borrade klyvplatser som jag återidentifierat i Storvretabygden är det bara ett mindre antal, som

efterlämnat något järnredskap (eller del av sådant) kopplat till stenhuggningen. Järnverktyg som kil och borr

återanvändes säkert så länge de kunde utföra sin uppgift effektivt. Och utslitna eller trasiga redskap smiddes

antagligen om. Eftersom det övervägande antalet borrade klyvplatser saknar järnrester och oftast är omöjliga

att säkert datera så skulle en analys av de funna järnresterna kunna tillföra mycket viktig kunskap om

borrklyvningens ålder. (Se också Kap. 12, s.574 ovan, där identifierade järnkilar redovisas).

Slutligen bör nämnas att klyvplatsen har ett mycket intressant läge. Den ligger strax nedanför den

krönplacerade stensättningen (troligen från bronsåldern). Den rumsliga närheten innebär förstås inte att

klyvplatsen är lika gammal som stensättningen. Det skulle naturligtvis vara en arkeologisk knallsensation om

så skulle visa sig vara fallet. Snarare är det nog så att blocket ursprungligen ingått i blockskyltningen runt

stensättningen. Sådana blockskyltningar kan vara mycket högresta och spektakulära och har ibland

attraherat senare tiders stenhuggare, som behärskat borrklyvning. Men just det här blocket (oansenligt och

oformligt) har nog inte attraherat stenhuggare som sysslat med behovsrelaterad stenhuggning. Troligare är

nog att blocket borrkluvits som en form av gränsmarkering. Nu har kanske inte klyvplatsen utgjort den första

gränsmarkeringen här. Man kan nog tänka sig att kullen med sin stensättning utgjort den ursprungliga

gränsmarkeringen, som senare kompletteras med en markerande klyvplats. I gränshänseende skulle man

kunna kalla kullen här för en kombinationsplats., där gränsmarkeringar från olika tidsepoker samverkar.

Bilden visar det kluvna blocket i kullens kant. De kluvna blockdelarna har dragits isär något.

Borrännan på den blockdel, där klyvborrhålet inte helt spruckit upp.

Se också nästa bild?

Bilden visar de två kluvna blockhalvorna, som alltså en gång

tillhört samma originalblock. På det mindre blockstyckets

kluvna sida löper en borränna ner från en intakt bit av ett

klyvborrhål.

Bilden visar den intakta överdelen av klyvborrhålet.

Längre ner har borrhålet kluvits och löper längs stenytan

som en borränna. En bit ner i klyvborrhålet sitter en

järnklump - troligen en rest av en järnkil - fast.

Bilden visar borännan, som upptill övergår i ett intakt

borrhål

Här ser vi den matchande borrännan på det större

blockstycket.

Under ett tunt jordlager skymtar man den krönplacerade stensättningen.

18.3. Enstaka borrkluvna block i blocksamlingar av oborrade huggna block.

I skogspartiets kant - ganska nära Ärentunavägen - möter vi en flack utläggning av blockstycken i en form, som

skulle kunna vara en lite oregelbunden trekant. Blockstyckena här består av traditionellt huggna block

Men av mycket mindre storlek än i de flacka stenhögarna lite längre bort (se nästa avsnitt). I mitten av denna

stensamling möter vi ett pyramidformat blockstycke med en tydlig borränna i ena kanten på undersidan. I övrigt

kan jag inte finna några spår efter borrklyvning. Det är nästan så man får intrycket att det borrkluvna blockstycket

senare lagts till en äldre blocksamling (kanske en gravanläggning) för att därmed signalera något särskilt

viktigt. Kanske ville man förmedla att den gamla gravanläggningen fått en gränsmarkerande funktion. Den

märkliga företeelsen med ett borrkluvet block i en stensamling som i övrigt bara består av traditionellt huggna

blockstycken stöter man på ganska ofta. Ju flera sådana jag ser, desto mer stärkt blir jag i min övertydelse om att

det handlar om gränsmarkering. Men det bygger naturligtvis på att jag verkligen har gjort en korrekt bedömning

av stenmaterialet. Det kan inte uteslutas att jag kan ha missat att uppmärksamma en del klyvborrännor i

högarnas stenmaterial. Det är lätt gjort. Och fenomenet med enstaka borränneblock i stensamlingar med äldre

huggna blockstycken bör nog studeras lite närmare (och även kopplas till ett studium av kända gränssträckningar

i det aktuella området) innan man kan bestämma sig för att acceptera eller förkasta gränsmarkeringshypotesen.

Mitt i det stenhav som ett antal flacka blockhögarna bildar (se Avsnitt 18.4. nedan) står också ett ensamt block

med en klyvborränna i ena sidan. Det är det enda borrkluvna blocket bland hundratals blockstycken som ligger

utlagda här. Det borrkluvna blocket står dessutom på en egen fri yta, som gör det ännu mer särpräglat. Och man

kan förstås fråga sig varför man behövde borrklyva sten här, där det i de flacka blockhögarna fanns ett överflöd

av huggen sten i olika storlekar och former. Eller kanske har jag gjort ett tankefel här. Kanske är den borrade

klyvplatsen här äldre (liksom klyvplatserna en bit längre bor, som ovan beskrivits i Avsnitt 18.1. ) än de flacka

blocksamlingarna. Men det kan naturligtvis finnas ett annat skäl till borrklyvningen här. Kanske rör det sig om en

gränsmarkering. Och framklyvningen av en sådan markering kunde naturligtvis ske även om det fanns 100-tals

huggna (oborrade) block runt omkring. Men då måste man nog uppfatta klyvborrännan inte bara som en bieffekt

av den använda huggtekniken utan också som en funktionsbärande element, som signalerade gränsmarkering.

En flack och tydligt avgränsad uppläggning av blockstycken i skogspartiets övre kant.

Ytterligare en bild som visar det huggna materialet i stensamlingen. Märk den uppstickande

stenen i bakgrunden vid stensamlingens bas ut mot fältet.

Bilden visar den centralt placerade stenen, som har en klyvborränna längs undre kanten

Ytterligare en bild på den pyramidformade mittstenen, som förefaller vara det

enda borrkuvna blockstycket i hela anläggningen

På närbilden framgår borrännan på mittstenens undersida tydligt.

Ytterligare en flack anläggning av blockstycken alldeles i närheten. Men här kan jag inte finna

något inslag av borrklyvning.

Borrkluvet blockstycke, som står helt isolerat i ett område av flera märkliga blockanläggningar, där

blockstycken lagts ut i ett enda lager på marken (Se nästa avsnitt!). Möjligen har det borrkluvna blocket en

skyltande funktion - kanske för en gräns?.

18.4. De gåtfulla flacka stensamlingarna inne på impedimentet

Man kan ha många funderingar kring de flacka stensamlingarna i ett område inne på det skogsklädda

impedimentet. Mitt i området finns en rektangulär yta som är fri från sten. Sannolikt är ytan inte stenröjd.

Antagligen har man helt enkelt undvikit att lägga någon sten här. På lång håll ser de flacka högarna av huggna

blockstycken ut som rester av gamla husgrunder. Men på lite närmare håll ger högarna ett betydligt mer

kaotiskt intryck. Och husgrundshypotesen verkar inte särskilt användbar här. Rimligare då att det handlar om

gammal kultursten, som dumpats här. Det skulle exempelvis kunna röra sig om dumpad sten från några gamla

högar/stensättningar som röjts bort från fälten utanför (det finns åtskilliga högar/stensättningar på

impedimentets krön i närheten) - eller från en gammal stenmur som varit i vägen för ett expanderande

jordbruk. Men dumpningar av den här typen brukar ju oftast hamna i vallar/högar längs med fältkanter och

kring åkerholmarnas sidor. Här har i stället materialet lagts inne på impedimentet - och verkar till och med ha

sorterats upp i ett antal flacka högar. Någon vanlig (ofunktionell) röjsten som brutits upp ur fältjorden utanför,

styckats i mindre bitar och fraktats hit, verkar det inte heller vara fråga om. Också sådan röjsten brukar ju

läggas i högar och vallar längs kanterna på fält och impediment. Sådan röjsten är ofta mer storskalig och har

sällan tecken på att vara huggen.

I åtminstone senare tiders röjstens block finns dessutom dubbhål, där en järndubb med ögla kunde fästas för

inkoppling av en lyftanordning, för att bryta upp och transportera bort röjstenen. Några dubbhål finns inte i

det här materialet (se dock Avsnitt 18.5.nedan). Alternativt kan det utlagda materialet ha huggits på plats ur

stora originalblock, som helt och hållet försvunnit vid huggningen. Det skulle ju kunna förklara stenmaterialets

uppdelning i olika flacka högar. Varje hög skulle då motsvara ett nedhugget block. Men frågan är i så fall varför

materialet huggits och varför det lämnats kvar på klyvplatserna. Man skulle kunna tänka sig att det rör sig om

gravrösen. Men materialet uppvisar mycket litet av medveten arrangering och egentligen ingen tydlig

stenskyltning. Ingen av de hypoteser om stenmaterialets ursprung och funktion, som här framförts, verkar

övertygande. Kanske finns det någon läsare, som vet något om just det här stenmaterialet. Jag vore o så fall

tacksam för en kontakt: sveningewindahl@hotmail.com.

En stor del av området täcks av låga blockasamlingar, som på lite håll ger ett intryck av ett kontinuerligt flackt lager

av blockstycken. När man kommer närmare spricker dock blocktäcket upp i ett mindre antal avgränsade flacka

anhopningar av blockstycken.

Bilden visar den röjda blockytan centralt i blocksamlingen. Egentligen är det väl fel att benämna den som röjd. Sannolikt har man helt enkelt

undvikit att placera några block här. Den fria ytan visar hur marken runt omkring sett ut innan blocken placerades här. Det är svårt att förstå

varifrån stenen i de flacka utlagda stensamlingarna här kommer. Dumpad sten är det nog fråga om. Men det handlar knappast om vanlig

röjsten från närliggande fält. Kanske handlar det om rester efter en borttagen stenmur, eller varför inte efter en borttagen gravhög. Det finns

flera sådana bevarade i närheten. Eller kan det trots allt röra sig om en husgrund till en byggnad. Jag vet verkligen inte! Det är svårt att

greppa varför inte block läggs i högar eller vallar (som på många andra ställen) utan i ett ganska slarvigt tunt lager, som tar upp mycket

markplats. Men samtidigt är blocken känsligt utlagda så att de inte blockerar det stigsystem som går genom området. Det här är en av de

många märkliga stenplatser i Storvretabygden, som jag inte förstår mig på.

En blockhög (bland flera) i ett område av det skogsklädda impedimentet nedanför Storvretaskolan. En del av blockhögarna

har betydligt mer småskaligt stenmaterial än bildens.

Ytterligare ett flak av blckstycken i samma område

Ytterligare en bild av samma blocktäckta område

På de flacka stensamlingarna (oftast bara ett stenlager) finns ibland enstaka större block upplagda – nästan

som om de låg i skyltposition. Svårbedömt!

18.5. Röjblock i området

Några ord ska också sägas om den typiska röjstenen i området. I fältkanten - ganska nära de flacka

stensamlingarna - finns en blockhög, som innehåller röjsten. Nästan alla blocken här har borrade dubbhål

- ca 10 cm djupa - som tydligt visar att det rör sig om bortforslad röjsten. Några av blocken här har så små

dimensioner att man tycker att de skulle kunna hanteras och bortforslas utan att behöva dubbas och

kopplas till en lyftanordning. Hade det varit i ett tidigare röjningsskede innan stenborrningen automatiserades,

så hade man antagligen hanterat de här små blocken utan borrning. Men när just den här

röjningen skedde så skriver vi antagligen 1940-tal. Då fanns tillgång till pneumatiska borrmaskiner med

vars hjälp man kunde borra ett dubbhål på någon minut. Och i ett sådant läge kunde man nog kosta på sig

att också ”dubb-borra” ganska små block.

Några av de större blockstyckena här har borrännor i de släta stenytorna. Antagligen matchar borrännorna

och blockstyckena varandra, vilket tyder på att ett större block kluvits i två halvor för att kunna bortfraktas.

Man skulle möjligen kunna tänka sig att det rör sig om borrännor efter sprängning. Men sprängning

brukar inte genera matchande borrännor, som är obrutna längs hela sin längd. Och i många fall försökte

man nog undvika sprängning, eftersom det gav upphov till mycket splittrad sten, som var tids- och

arbetskrävande att omhänderta. Dessutom tycks det ha varit vanligt att stenröjare tog betalt per bortforslat

stenstycke. Det är lätt att förstå att bönderna, som beställde stenröjning, försökte hålla blockssprängningar

på en så låg nivå som möjligt.

Strax ovanför röjstenshögen står ett stort och vackert block på en egen yta. Jag trodde i förstone att blocket

utgjorde skyltning för en närliggande gravanläggning. Men en närmare besiktning avslöjar ett borrat

dubbhål i översidan. Just det här blocket ser tungt ut. Det väger rimligtvis flera ton. Men det utgör ända

ingen övre gräns för vad en stark motoriserad stenvagn med kraftig vinsch kunde lyfta. Och rörde det sig

om riktigt stora block så kunde man t.o.m. koppla ihop två stenvagnar. Och då kunde man antagligen lyfta

och flytta block som vägde kring 10 ton.

I skogspartiets kant ser vi en dumphög av röjstensblock tillsammans med ett större block, vars karaktär är

svår att avgöra på långt håll.

Vi nårmare betrakan visar sig också det större blocket vara ett röjstensblock med ett dubbhål i översidan. Möjligen har blocket

tidigare ingått i en äldre kulturstensanläggning, som stått ute på det jämna område, som röjts inför uppodling

Närbild på dubbhålet i det större blocket

I röjstenshögen finns överraskande små dubblock, som rimligtvis borde ha kunnat forslats bort

med handkraft utan att först dubbas..

De två röjblocken på bilden har borrännor, som troligen matchar varandra. Jag har svårt att bedöma om blocken

kluvits genom sprängning eller kilning. Det nedre blocken har tre borrade hål, varav bara det mellersta kan ha

fungerat som dubbhål. Jag kan egentligen alldeles för lite om olika klyvmetoder vid stenröjning för att kunna

betstämma funktionen hos de övriga två borrhålen.

Alldeles ovanför röjstenshögen vidtar ett höglänt område med åtsilliga gravhögar/stensättningar. I förgrunden

ser vi en låg gravanläggning och i bakgrunden skymtar en större välvd anläggning.

18.5. Äldre (oborrad) kultursten i området

I områden med borrkluven sten och röjsten hittar man ofta äldre kultursten. Det gör man också i det här

skogsklädda impedimentet nedanför Storvretaskolan. Men jag gjorde inget allvarligt försök att inventera all

äldre kultursten i området. Här följer bara ett minimalt axplock av äldre kultursten. Och i sådana slumpmässiga

snabbt hoprafsade axplock händer det nog då och då att det smyger sig in en eller annan utböling av mer

modernt snitt. Men det är ju samtidigt intressant att kunna konstatera att kultursten också skapas i vår moderna

tid.

När jag först såg blocket, som visas på de inledande bilderna nedan, så upplevde jag att inskriften i stenytan

- LOL - var initialerna i ett mansnamn (t.ex. Lars Olof Larsson) som ristats in i blockytan. Jag gick fram och kände

med fingertopparna på stenytan just där bokstäverna fanns och drog slutsatsen att bokstäverna nog inte var

målade/sprejade utan faktiskt inknackade i ytan. Jag bedömde att inknackningen inte var särskilt gammal

- kanske tillkommen under det senaste seklet. Något hällristningsfynd var det under alla omständigheter inte.

Det hade ju annars suttet fint här i området där det fanns åtskilliga gamla stensättningar.

Ett par år senare satt jag i min lägenhet i Arvika och löste korsord. Jag fastnade på ”Stämningsskapande i sociala

media” på tre bokstäver. Genom att lösa närliggande ord fick jag slutligen automatiskt fram bokstavskombinationen

LOL. Jag hade ingen aning vad kombinationen betydde. Men jag googlade på den och fick fram att det

rörde sig om en förkortning för ”Laughing Out Loud” (skratta högt!). Enligt Google skulle det också kunna vara

en förkortning för League of Legends (ett populärt dataspel). Först då erinrade jag mig att jag tidigare sett

bokstavskobinationen på blocket i skogspartiet nedanför Storvretaskolan. Det skulle alltså kunna var en

dataspelsnörd med god kunskap om förkortningar på sociala media som knackat in förkortningen här och laddat

den med dubbeltydigt budskap. Med den insikten får jag kanske ta tillbaka bedömningen att bokstäverna är

inknackade. Trots allt rör det sig nog om en sprejning av färg. En datanörd använder nog hellre en sprejburk än

en svårhanterbar inknackningssten. Och sprejfärg kan kanske se så här blek och upplöst ut när den en längre tid

utsatts för väder och vind. Men borde inte jag med mina känsliga fingertoppar efter alla klyvborrännor, som jag

känt av, kunna skilja på en inknackning och en färgsprejning? Tydligen inte!

Blocket med den inskriva bokstavskombinationen är komplext. De branta sidorna antyder att det möjligen kan ha utsatts för

traditionell stenhuggning. Och förutom inskrivningen finns flera partier med ljusare färg som ser bearbetade (nötta) ut.

Men det skulle ju alternativt kunna röra sig om färgade ytor eller ytor i annat stenmaterial. Jag vet faktiskt inte. Men

möjligen är den person som avlämnat bokstavskombinationen inte den förste som bearbetat det här blocket. I närheten

finns också en svårbedömd grop i marken.

Ytterligare en bild på blocket med det stora nötta/färgade partiet synligt. Notera också det branthuggna blocket till

vänster i bakgrunden, vilket antyder att gammal stenhuggning kan ha bedrivits här.

Vacker stensugga uppställd på ett stenpodium alldeles nedanför den märkliga platsen med de flacka blockhögarna.

Kanske indikerar den skyltande stensuggan trots allt att de flacka högarna är en rest av en mycket gammal

kulturstensanläggning.

Utöver de stora spektakulära gravkullarna i området finns flera mindre anläggningar (troligen också gravar), som

man måste anstränga sig lite för att upptäcka. Bilden visar en sådan inte särskilt uppmärksamhetstilldragande plats.

Märk också det branthuggna blocket strax bakom anläggningen.

19. Lillvretas vackra klyvplatser

- samt några klyvplatser nära de resta stenarna vid Hammarby.


19. Lillvretas vackra klyvplatser

- samt några klyvplatser nära de resta stenarna vid Hammarby.

Norr om Ängebyvägen, vid Hammarby (strax före Valby) finns ett mindre skogsparti med två resta stenar.

För några somrar sedan cyklade jag från Storvreta längs Ängebyvägen mot Vallby för att ta en titt på de

vackra högresta stenarna, som inte är svåra att upptäcka. De syns ganska tydligt från vägen, när man

kommer cyklandes. Men redan i Lillvreta blev det ett ganska långt stopp. På höger sida av vägen

upptäckte jag en hög och smal stenmur som gränsade av hagmarken från en liten avfartsväg och från

fälten på andra sidan vägen. Det slog mig att jag borde ta tillfället i akt att undersöka förekomsten av

borrklyvning i den kallmurade stenmuren. Stenmuren var inget mästerverk - ganska ordinär med

stenstycken av olika storlek och form blandade om vartannat. Man kunde redan på förhand gissa att

behovet av precisionshuggning inte hade varit särskilt stort och att således det borrkluvna inslaget inte

skulle vara särskilt rikligt.

Mitt antagande visade sig vara korrekt. Jag gick under någon timmes tid igenom något tusental

stenstycken i en ganska lång mursträckning och hittade bara ett tiotal borrkluvna stenstycken. Den stora

merparten av murens blockstycken hade således huggits fram med traditionell huggteknik i den

närliggande blockmiljön. Förmodligen fanns det ingen anledning att använda borrteknik i någon större

utsträckning. Man var inte i behov av precisionshuggna block. Och borrklyvning skulle inte ha sparat in

vare sig tid eller arbete – snarare tvärtom. Stenmuren här är inte på något sätt något unikum. Det är

ganska vanligt att borrkluvet stenmaterial är ganska sparsamt förekommande i sent anlagda stenmurar,

trots att borrklyvningstekniken varit väl etablerad. Man kan ju tycka att sprängning skulle ha varit en bra

metod att snabbt få fram stenmaterial till stenmurar, där precisionskraven var låga. Men jag hittar

faktiskt ytters sällan sprängspår i murarnas stenmaterial. Även om stenmurarna är relativt unga –

troligtvis från senare delen av 1800-talet, så kan de kanske ha byggts innan sprängtekniken blivit

etablerad ute i bygderna. Kanske försökte man också medvetet undvika sprängsten i stenmurar (precis

som man försökte undvika dem i husgrunder), eftersom mikrosprickor i sprängsten kunde åstadkomma

skadliga sättningar och ras.

I hagmarken ganska nära stenmuren hittar jag dock två klyvplatser där borrteknik använts. Det är sällan som

jag upplever borrade klyvplatser som vackra. De kan upplevas som dramatiska genom sin spännande

utformning - men sällan som vackra. Men just de här två klyvplatserna i Lillvretas hagmark är framhuggna

med så stor skicklighet och precision - och utan att efterlämna slarvigt utspridd skrotsten - att de verkligen

måste uppfattas som vackra. De tar plats i försommarens haglandskap på ett så självklart och tidlöst sätt att

de ger uttryck för en nästan sakral skönhet.

Efter stenmur och borrade klyvplatser var det så dags för de tvåtusenåriga (ca) högresta stenarna vid

Hammarby, strax före Vallby. Efter besiktningen vaknade intresset för att hitta de klyvplatser där de här

imponerande stenarna huggits fram. Jag letade en stund i närområdet men hittade inga sjävklara matchande

klyvplatser. Ett par hundra meter längre öster ut i början av en skogssluttning, hittade jag dock en stor och hög

borrad klyvplats. En av de höga branta sidorna, saknade klyvborrännor och hade således bearbetats med

gammal traditionell klyvteknik. Möjligen kan den högsta av de två resta stenarna ha huggits fram här.

Borrklyvningen måste då rimligtvis ha skett i en betydligt senare period. Så kan det naturligtvis vara: en och

samma klyvplats kan utnyttjas i vitt skilda tidsperioder med helt olika huggteknik. Men att vi verkligen skulle

ha lyckats ringa in klyvplatsen för den höga resta stenen sätter jag ett stort frågetecken för.

När jag går igenom mina stenbilder från den här dagen, så hittar jag några bilder på en borrad klyvplats, som

jag inte kan placera på kartan. Jag vet faktiskt inte var jag tagit bilderna på klyvplatsen. Det är inte helt

ovanligt att såväl borrade som oborrade klyvplatser trilskas och vägrar att avslöja sin position. Nu har väl just

den här borrade klyvplatsen inte mycket för sitt trilskande, eftersom den exponerar sig tillsammans med ett

hus, som borde var identifierbart för en och annan läsare av min presentation.

Ja, så återstod bara att cykla hem till Månskensvägen i Storvreta. Ytterligare en givande och spännnade

stendag hade lagts till mitt liv! Men som så ofta finns det ett understråk av vemod inbäddat i en sådan positiv

känsla – för ytterligare en fantastisk stendag har ju faktiskt dragits från mitt kvarvarande liv.

Hög och smal stenmur i Lillvreta-trakten. Merparten av stenen är tillhuggen med traditionell metod. Man får leta länge för

att hitta en sten med klyvborränna. Där stenanläggningar inte krävde något välformat och rätvinkligt stenmaterial fortsatte

man antagligen att använda traditionella huggmetoder under hela 1800-talet. En stenmur av den här ganska höga typen har

nog tillkommit först på 1800-talet.

En av mycket få stenar i stenmuren som har en klyvborränna och alltså framkluvits med

borrteknik. Vi vet ju inte med säkerhet om borränneblocket kluvits fram för att tjänstgöra i

stengärdesgården. Borränneblocket kan ju ha funnits på en tidigare stentäktplats, vars

restmaterial utnyttjades vid bygget av stenmuren

Rester av huggna block, som levererat byggnadsmaterial till stenmuren, finns alldeles i murens närhet. Man skulle ju kunna

tänka sig att man sprängt fram stenmaterial till stenmuren. Men jag tror inte det. För då skulle jag rimligtvis ha hittat flera

borrännor (och även blockstycken med intakta borrhål) i stenmuren.

Att det här är en husbehovsstentäkt, där sten huggits fram med borrteknik för att användas på den närbelägna

gården, behöver man nog inte tvivla på. Men det är också fråga om vacker stenkonst, som skapar en nästan sakral

stämning i det vackra haglandskapet i Lillvretatrakten.

Om man leker med tanken att man här försökt hugga ut en enda långsträckt sten, vad skulle man då ha kunnat använda

den till? Kanske ett minnesmonument hemma på gården, en imponerande gravsten på kyrkogården eller kanske en

mäktig grindstolpe? Svaret beror ju delvis på hur gammal vi anser att tekniken med borrade klyvborrhål är. Tänker vi oss

att borrtekniken är mycket gammal, så skulle ju faktiskt den imponerande sten, som huggits ut här, kunna pryda ett

förkristet gravfält. Inte så långt från Lillvreta, där den här klyvhålsplatsen finns, ligger Vallby. I ett fältnära skogsparti

där hittar man en rest sten, som nästan kan mäta sig med den långsträckta sten, som kan ha huggits ut här. Men den

stenen har inga borrännor.

Den här klyvplatsen skulle kanske duga som stentäktskälla för den närstående Hammarbystenenystenen (se bilderna på s. 1037 och 1038)

- särskilt gavelsidan på det stora blocket. En av blockets sidor uppvisar dock en borränna, så det är kanske ändå inte särskilt troligt. Fast

olika sidor kan ju ha huggits vid olika tidpunkter. Lavtäckningen på den smala gavelsidan och den breda hitre sidan skiljer sig åt en hel del.

Och ovansidan på det liggande blocket har en betydligt ljusare och tätare lavtäckning. Antagligen har hela originalblocket haft den ljusa

färgdräkten före klyvningsinsatserna. Och färgdräkten påminner en del om den som Vallbystenens utåtvända bredsida (mot fältet) har.

Närbild, som visar den vertikala borrännan på stentäktsblocket i Hammarbytrakten. Att

döma av borrännans diameter måste ett förvånansvärt tunt järnborr ha använts här.

Räknar man med nedgrävningen i jorden är den resta stenen (i Vallby) ett framhugget stenstycke av nästan 4 meters längd. Det är

nog inte många klyvplatser som skulle lämpa sig för framklyvning av ett så långsträckt stenstycke.

Det behövs inga köpeblommor för att pryda den här gravplatsen i Hammarby. De vilda törnrosorna

blommar troget här år efter år - och har kanske gjort så allsedan stenen sattes på plats för ca 2000 år sedan.

Jag har faktiskt letat efter borrännor på det resta blocket. Men jag har inte hittat några - och det hade jag

inte heller förväntat mig.

Här sviker mig faktiskt minnet . Jag kommer inte ihåg var jag tagit den här fotot på det borrkluvna

blocket. Men möjligen kan en eller annan läsare identifiera platsen utifrån huset i bakgrunden.

Det råder inget tvivel om att stenhuggning bedrivits här (samma block som på föregående bild). Det tog

dock en stund innan jag lyckades identifiera en klyvborränna här. .

Här ser vi en klyvborränna gganska långt ner på blocket - oskickligt fotograferad.

Borrkluvet block i skogsbevuxen hagmark i Hammarbytrakten

Klyvborränna i det block, som visades på föregående bild

Fyrkantigt block med branta sidor i blockrik skogsmark i Hammarbytrakten

Nära blocket på föregående bild hitta jag en klyvplats med en tydlig vertikal klyvborränna.

20. Adolfsbergsskogen bakom

busshållplatsen


20. Adolfsbergsskogen bakom busshållplatsen

En bit nedanför busshållplatsen i Adolfsberg (Lingonvägen) finns ingången till ett skogsområde. Följer

man skogsstigen så kan man så småningom ta sig ända till Stenhem och de borrade klyvplatser, som vi

beskriver i del 1 (Kap. 5). Men vi ska inte så långt. Redan efter några minuters vandring skymtar vi inne

bland träden till vänster om vägen några stora block, som behöver undersökas lite närmare.

Det visar sig snart att det här är ingen vanlig stenplats, som blinda naturkrafter skapat. Det är i stället en

mäktig klyvplats där storskalig stenklyvning ägt rum. På en blockhylla ligger en imponerande rektangulär

(klossliknande) stensugga upplagd. Undersidan har mängder med borrade klyvhål (radklyvning) efter sin

långa nedre kant. Det är en av de största borrade stensuggar jag sett - och också en av de mest välhuggna.

I sitt högt upplagda läge fångar den genast vår uppmärksamhet. Och den måste helt enkelt ha

lagts här för att skylta för något mycket speciellt. Bara några meter bort står en stor blockkärna med

branta sidor, vilket indikerar att storskalig stenhuggning ägt rum här. Men i blockkärnans kanter och sidor

finns inga som helst spår efter borrännor. Varken det block där stensuggan är upplagd eller den mäktiga

huggna blockkärnan uppvisar alltså några borrännor. Den exakta klyvplatsen för den upplagda stensuggan

går således inte att fastställa. Det lutar således åt att ett stor blockkloss huggits loss antingen från det

block där suggan ligger upplagd (det finns en släthuggen sida alldeles under stensuggan) eller från någon

sida av det originalblock, som så småningom blivit en blockkärna - utan borrteknik. Antagligen har sedan

denna större blockkloss kluvits på längden med borrteknik. Men då borde det finns ytterligare en stor

blockkloss med matchande borrännor. Och det gör det kanske. Och kanske har den fraktats bort för att

användas. Kanske har den blockklossen var ännu vackrare än den här upplagda tvillingen. Men kvar står

alltså frågan var har den här mäktiga stenplatsen med den välhuggna och arrangerade stensuggan

egentligen skyltat för. Den kan knappast ha skyltat för någon obetydlig sentida skiftesgräns. Så mycket

stenhuggningresurser lades säkert inte ner bara för att skylta för en skiftesgräns. Och någon större

bygdegräns har mig veterligt inte löpt fram över den här platsen. En byskogsgräns (mellan Storvreta och

Årby har visserligen löpt fram i området - men betydligt längre söder ut. Jag har själv gått upp denna gräns

och kunna konstatera att den inte sammanfaller med den aktuella klyvplatsen.

Så frågan vad den märkliga stenplatsen skyltar för står fortfarande kvar. Att det bara skulle röra sig om ren

husbehovshuggning här känns inte rimligt. Platsen är alldeles för välarrangerad och har alldeles för mycket

skyltkaraktär för att stödja husbehovshuggningshypotesen. Kanske finns det någon ortsbo, som sitter inne

med information om klyvplatsens funktion? Det skulle i så fall vara mycket intressant att få ta del av sådana

uppgifter.

Klyvplatsen med den välhuggna stensuggan upplagd på sin stenhylla. Till höger skymtar den branthuggna

blockkärnan.

Närbild på den vähuggan stensuggan med de halverade klyvhålen (borrännorna) på undersidan. I den här vinkeln syns

bara själva ingångshålen till borrännorna. Blockavsatsen som stensuggan ligger på verkar också vara huggen. Men här

hittar man inga borrännor.

Två klyvborrännor i stensuggans undersida.

Stensuggan vilande på sin stenhylla som framhuggits ur blocket i förgrunden.

Bilden visar den branthuggna blockkärnans främre gavel. Den

upplada borrkluvna stensuggan skymtar till vänster i bild.

Närbild på samma gavel. Man kan notera hur renrakat det är på blockstycken på marken runt omkring blockkärnan. . Det

stämmer varken med gränsmarkeringshypotesen eller husbehovshuggningshypotesen. Enligt den förra borde rimligtvis allt

bortkluvet material ligga kvar . Och en del av stematerialet skulle kanske bilda ett gränsröse. Enligt husbehovshypotesen borde

det åtminstone finnas en hel del kasserad skrotsten kvar på platsen. Men här verkar det som om någon medvetet städat bort all

borthuggen sten. Märkligt!

En bit längre fram på skogsstigen - alldeles efter det att den svängt till vänster och tagit ut riktningen mot Stenhem - upptäckte jag den

här frostnupna blocksamlingen. Framför allt var det det avlånga blockstycket som väckte mitt intresse. Blinda naturkrafter kan visserligen

producera den här typen av block. Men det är minst lika troligt att den här typen av block producerats genom mänsklig stenhuggning.

Vi får helt enkelt gå fram och försöka klarlägga vem som varit kreatör här: naturkrafter eller människor.

Samma blockhög ur en annan vinkel och på lite närmare håll. Fortfarande ser vi inga bevis för borrklyvning.

När vi undersöker det långsmala blockstycket lite närmare så hittar vi på undersidor ingångshålen till klyvborrännor.

Och saken är avgjord! Borrklyvning har ägt rum här.

Vid skogsstigen strax före Stenhem hittar jag en stor blockärna med borthugget stenmaterial i en hög framför.

Bara några meter bort står ett vackert podieblock uppställt på några större blockstycken. Några klyvborrännor

hittar man inte här. Antagligen handlar det om en gränsmarkerande stenplats. Men jag har inte nårmare

utforskat hur gränser löper fram i det här området.

21. Norrboberget – längst ut mot

järnvägsfältet (Fullerömyren)


21. Norrboberget – längst ut mot järnvägsfältet (Fullerömyren)

- kulturstensrikt men ganska fattigt på borrade klyvplatser -

Jag har besökt Norrboberget (höjden längst ut mot järnvägsfältten strax norr om Norrbo) många gånger. Dels har

jag försökt bilda mig en uppfattning om förekomsten av äldre kultursten (inklusive äldre stenhuggning) i området.

Och dels har jag försökt undersöka skicket att baxa upp block ur jorden och ställa dem i skyltposition bredvid den

lämnade tomma jordhålan. Jag har noterat tillvägagångssättet på flera andra ställen i skogsmarken. Men just i det

här området är det särskilt frekvent förekommande

Det finns faktiskt ytterligare en anledning till mina frekventa besök i området. Jag har nämligen försökt att bilda

mig en uppfattning om var bygdegränsen (bygränsen mellan Ekeby och Fullerö) dragit fram i terrängen och vilka

stenplatser, som kan ha skyltat för denna gräns. Den sentida bygränsen har säkert löpt fram i vägkanten nedanför

berget Men mycket tyder på att det funnits en äldre bygränsvariant, som gått längre norrut och som rimligen tagit

vägen över bergshöjden.

Man kan nog säga att det är en aning frustrerande att studera alla tre nämnda forskningsområdena under en och

samma hatt här uppe på bergshöjden. För vad är egentligen vad? Många stenplatser med skyltkaraktär kan förstås

vara flera tusen år gamla. Men de skulle lika gärna kunna vara arrangerade för bara något årtusende sedan för att

skylta för en bygräns eller kanske bara för något hundratal är sedan föer att skylta för en skogsskiftesgräns. Och en

del äldre stenplatser kan ha återanvänts för att senare skylta för gränser i skogslandskapet. Så samma stenplats kan

ha haft olika skyltfunktioner i olika tidsperioder utan att själva platsens utformning förändats nämnvärt. Och på

samma sätt skulle det kunna förhålla sig med de identifierade ”block-grop – komplexen”. Att baxa upp stenar ur

jorden och ställa dem i skyltläge på jordkanten skulle kunna vara ett urgammalt inslag i den äldre kulturstensfloran.

Men man kan mycket väl tänka sig att en bonde under 1800-talet kom på samma skyltknep för att ställa upp

visarstenar som skyltade för de nya skogsskiftesgränserna på den tidigare byallmänningen – eller använda sig av en

redan uppbaxad sten om den redan råkade ligga i den nya gränslinjen.

Hittills har jag faktiskt inte nämnt ett ord om borrade klyvplatser i området. Och det finns en mycket god anledning

till detta. Fram till helt nyligen så har jag inte hittat några - trots att området är ganska blockrikt och hyser en hel del

bergknallar. Och avsaknaden har nästan känts lite befriande. För hade det funnits en förekomst så hade klyv-

- platserna antagligen också behövt dras in i en frustrerande gränsdidiskussion. För vi kan ju inte utesluta

möjligheten att borrade klyvplatser kan ha anlagt för att markera gränser - och alltså inte bara för att

producera husbehovssten, som skulle transporteras hem till byar och gårdar i närområdet. Och inte heller

de borrade klyvplatserna går fria från återanvändningsdilemmat. Äldre stenplatser kan ibland ha läcker

och spektakulär kultusrsten som kan ha attraherat senare tiders stenhuggare, som behärskade borrtekniken.

Avsaknade av borrade klyvplatser hade medfört att jag slutat att ha något fokuserat letande efter sådana

platser. Fynd av borrat stenmaterial fick helt enkelt bli en bonus i utforskandet av andra aspekter av

stenfloran i området. Och helt nyligen har jag faktiskt fått ett napp. Det började med att jag i bergshöjdens

nordvästra del –alldeles nära gångstigen som förenar Himmelsvägen med Norrbo – upptäckte en klyvplats

som till sin struktur liknade många av de borrade klyvplatser som jag kommit i kontakt med i andra

undersökningsområden i Storvretabygden. Men hur noga jag än undersökte denna klyvplats så kunde jag

inte upptäcka några borrännor. Jag utvidgade då mitt sökande till andra block och blockhögar i närheten.

Och här hittade jag faktiskt - trots den tilltagande skymningen en liten klyvplats , där ett uppstickande

blockstycke avslöjade ett uppsplittrat borrhål Men så kom novembermörkret vällande in över

bergssluttningen och jag hann inte undersöka omgivningarna särskilt noga. Det finns nog anledning att

återkomma hit och fortsätta sökandet - för det är med klyvplatser som med svampar: hittar man en god

matsvamp så är sannolikhete stor att man kommer att hitta flera i närheten.

21.1. Klyvpatser av husbehovshuggningskaraktär

- men svåra att koppla till användare -

Så hittade jag ändå til slut några borrade klyvplatser på Norrbobergets sluttning i nordväst - ner mot den

stigen som förbinder Himmelsvägen med Norrboområdet. Och i nära rumslig anknytning hittade jag också

några klyvplatser som bearbetats med traditionell stenhuggningsteknik. Ingen av klyvplatserna här har någon

utpräglad skyltkaraktär. De har således knappast utnyttjats i gränsskyltningssammanhanget. Rent allmänt är

det inga svårigheter att koppla dem till husbehovshuggning. Men där man lokalt ska försöka koppla

klyvplatserna till tänkbar bebyggelse, där sten kunnat användas, blir det genast svårare. För i och nära det här

området har det inte funnits någon gammal bebyggelse. Det är långt till de gamla bykärnorna i Ekeby och

Fullerö. Det är t.o.m. ur stentransportsynpunkt långt till Norrbo och till de tre backstugor som låg längs den

lilla vägen som förbinder Himmelsvägen med den nordliga bebyggelseenheten av Norrbo. Och det är långt

till utflyttade gårdar som etablerades efter laga skiftet.

Och alla nämnda bebyggelser har massor med sten i sin absoluta närhet och beboarna har rimligtvis inte

upplevt det som rationellt att åka ända hit till bergssluttningen för att klyva svårtransporterat sten, när man

oftast hade lämpliga klyvplatser runt stugknuten. Så varför har man huggit sten här? Det är dessutom så

småskalig och obetydlig stenhuggning, så man kan knappast föreställa sig att stenhuggningsspecialister varit

här och huggit på entrepenad. När det gäller storskalig stenhuggning i Storskogen skulle man kunna tänka i

sådana banor . Men inte här. Och även om kluven sten kunde behövas för järnvägsbyggandet (järnvägen

byggd på 1870-talet löper ju förbi strax utanför Norrbobergets östra sluttning, så har lämplig sten funnits på

betydligt närmare håll. Och så vitt jag kan förstå har stenen just i det här området av Norrboberget inte haft

någon särskilt god kvalitet, som överglänst stenen i områden som ligger närmare bebyggelsen. Så jag kan

faktiskt inte svara på varför man valt att hugga sten just här . Det kan möjligen underlätta något för oss om vi

antar de oborrade och borrade klyvplatserna tillkommit i vitt skilda tidsperioder. De oborrade klyvplatserna

skulle utifrån ett sådant antagande, ha kunnat bearbetats för flera tysen år sedan ( när människor bodde i

eller nära området). Och hela Norrboberget är fullt av gammal stenhuggning. Och det här området i

bergsluttningen har ingen avvikande karaktär i sin stenhuggningsprofil jämfört med andra områden på

Norrboberget - om man nu bortser från att det också hyser borrade klyvplatser.

Men det resonemanget löser ju knappast problemet med de borrade klyvplatserna. För det är nog trots allt

alldeles för långsökt att placera borrklyvning redan i slutet av yngra stenåldern. Så återigen på frågan om vad

det borrkluvna stenmaterialet använts till här på Norrbobergets sluttning blir jag svaret skyldig. Nåja, det rör

sig ju bara om några få klyvplatser, så den svarslösheten kan man kanske stå ut med. Värre blir det förstås

om det skulle visa sig – och det tror jag tyvärr det kommer att göra - att det också rör många andra

skogsområden med borratde klyvplatser, som inte ligger nästgårds och som inte uppvisar gränsskyltningskaraktär.

Klyvplats i sluttningen ner mot stigen. De huggna blockstycken, som finns kvar på platsen, har inga klyvborrrännor.

Det tyder på att traditionell stenhuggning (utan borrteknik) använts här. Men helt säker kan man dock

inte vara. Borrännor kan ha funnits på huggna blockstycken, som avlägsnats från platsen.

Ibland är det inte helt lätt att skilja en klyvplats med stentäktsgrop från en stenplats som tillhör block-grop - komplexet.

Men här, där det ligger flera blockstycken runt en grop, som har en form och storlek som inte matchar något av blockstyckena,

rör det sig med stor sannolikhet om en klyvplats. Gropens storlek kan tyda på att ett ganska stort originalblock

stått på platsen och att flera huggna blockstycken tagits från platsen. Någon vidare skyltkaraktär har inte den här platsen.

Och det talar för att det rör sig om husbehovshuggning snarare än gränsmarkering.

I december månad – sent på dagen när mörkret börjat smyga in och jag var på hemväg hittade jag faktiskt en borrad

klyvplats i ett område (helt nära den oborrade klyvplatsen på föregående bilder), som jag tidigare kammat igenom utan

resultat. Just den här uppstickande stenhalsen verkade lovande att undersöka närmare. I skumrasket bland träden hade jag

ingen större användning av ögonen, Men genom att känna av stenkanterma med fingrarna lyckades jag slutligen upptäcka

När man smäller av en fotoblixt på nära håll rakt framifrån, så blir så blir bilden helt platt och någon

borrännefördjupning går knappat att upptäcka. Jag markerar därför området där klyvborrännan finns med en

cirkel. Och så får läsaren lita på mitt ord att den faktistt finns i stenytan

Bara något tiotal meter bort hittar jag bara några dagar senare - och i betydligt bättre ljus - ytterligare en

borrad klyvplats. Och kanske ligger det ändå något i mitt lättvindiga påstående i avsnittets inledning att det är

med klyvplatser som med matsvampar - hittar man en så ökar chansen avsevärt att hitta flera.

Det ligger bara två blockstycken kvar på platsen. Och det är svårt att veta hur det originalblock, som fanns på

platsen före klyvningen, såg ut.

Klyvborränna på ett av de två blockstycken, som visades på föregående bild.

Den här vackra blockhögen i närheten av de två klyvplatserna har betydligt mer av skyltkaraktär över sig än

klyvplatserna. Man ska kanske inte utesluta möjligheten att någon av de klyvplatser som ovan redovisats (eller

båda) har producerat stenmaterial till den här vackra blockhögen. Kanske finns det borrännor på något av blocken

här. Jag var dock inte stark nog att vända blocken med magsidan upp för att söka efter borrännor. Och det var nog

tur det. För jag hade nog inte haft något rättsligt stöd för ett sådant agerande.

På flera ställen uppe på Norrboberget finns anlagda stenplatser med utplacerade stenar direkt på bergsytan. Det är

troligt att de markerar senare skiftesgränser. Men helt säker är jag inte. Några borrännor har jag inte kunnat finna i

den här typen av utplacerade mindre block.

21.2. Exempel på annan kultursten från det kulturstensrika – men borr -

klyvningsfattiga - Norrboberget

På Norrboberget med utsikt över järnvägsfälten (den gamla Fullerömyren) kan vi vandra omkring och

njuta av vacker gammal kultursten. Man kan göra det (och det är nog mest njutbart så) utan att att

komplicera kulturstensbetraktande med funderingar om hur den gamla bygränsen mellan Ekeby och

Fullerö kan ha löpt fram över berget i en tidig nordlig variant. Den senast kända bygränsen går ju längre

söderut - i bergskanten vid den nordliga Norrbovägen (den som tidigare haft en förlängning över

järnvägsspåret och Fullerömyren). Jag har dock ägnat en del åt att studera kulturstenens ev.

gränsrelatering. Och det skymtar då och då fram i mina bildkommentarer nedan - och också i själva

bildvalet. Men en grundligare analys av gränsens kulturstensrelatering här uppe på Norrboberget får

anstå till ett senare tillfälle.* Vi tillåter oss också i det här avsnittet att redovisa liknande kultutsten från

andra områden i Storvretabygden. Jämförelsematerialet från andra områden talar för att det finns ett

gemensamt sätt att hantera sten – och kanske t.o.m. ett gemensamt ”stenspråk” över ett större

bygdeområde. Det är intressant och spännande - men kanske ändå inte särskilt förvånande.

* Vi återkomer dock helt kort till kulturstenen och gränsfrågan i området redan i nästa kapitel (22), när vi

diskuterar förlängningslinjer till olika alternativa bygränssträckningar över ett område i kilen mellan

Fullerövägen och väg 290. Se särskilt Avsnittet 22.3.3. !

Det är nog ingen slump att det här vackra blockarrangemanget, skapat genom skicklig stenhuggning av äldre modell

utan borrteknik, står bara ett tio-tal meter från den uppbaxade stensuggan (se de två följande bilderna). Kanske är det

en kombinationsplats där två ( troligen gränsmarkerande) skyltsystem förstärker varandra.

Det här är både det största och vackraste av grop/block - komplexen på Norrbohöjderna. Ett så här stort och mäktigt uppbaxat block

fungerar naturligtvis utmärkt som skyltblock vid en boplats. Men frågan är förstås om gropen varit funktionell och utnyttjats till något

speciellt. En sådan här stor och djup grop skulle säkert kunna användas till flera olika hushållsrelaterade aktiviteter vid en gammal

boplats. Man kan naturligtvis inte utesluta att den uppbaxade stensuggan i sen tid skyltat för en skiftesgräns. Ock kanske har gropen rent

av medvetet använts för att understryka blockets gränsskyltande funktion. Gropen indikerar ju att blocket medvetet har mannipulerats

och således inte är ett spontanplacerat block av naturkrafterna. I så fall kan ju både grop och block vara funktionsbärande.

Samma grop/block - komplex betraktat ur en annan synvinkel.

En av många vackra stenplatser här på Norrboberget - högt över den nedanför liggande Fullerömyren. Här kan man

mycket väl ta en fikapaus under kulturstensvandringen. Och kanske det finns någon här som tog sin sista fikapaus för

sådär 4000 år sedan. Svårbedömt men vackert!

Den här bearbetade och uppallade stensuggan på en sluttning vid Norrbohöjden har en fiskliknande form. Kanske ska

den representera en tumlare eller något annat stort vattendjur. Stora vattendjur imponerade säkert på traktens

fångsfolk under slutfasen av stenåldern. Men urgamla skyltblock kan ha utnyttjats för gränsskyltning långt senare. Jag

har ibland funderat över om den här vackra stenskapelsen så småningom kommit att ingå i en tidig nordlig variant av

bygränsen mellan Ekeby och Fullerö. Att det funnits en nordlig variant kan nog anses som säkert. Men att de skulle ha

löpt fram så extremt nordligt att den tagit sig fram över stensuggan i slutändan av Norrboberget är nog tveksamt.

Det uppställda och vackert formade stensuggan fotad ur en annan vinkel

När man kommer gående nere på skogsstigen (mellan Himmelsvägen och Norrbo) så fångas uppmärksamheten av det här vackra

blocket, medvetet uppställt högst upp i branten.

Blocket verkar ha kvar sin förmåga att fånga uppmärksamheten ännu idag att döma av färgklottret. Jag vet inte hur gammal

blockskyltningen här är. Det kan röra sig om ett territorie- eller boplatsmarkerande block från sen stenålder. Men det skulle också ha ku

placeras här för att skylta för en äldre bygräns mellan Ekeby och Fullerö. Ingeting hindrar förstås att det kan ha fungerat i båda

funktionerna. De som skyltat för gränser i relativt sen tid har nog gärna utnyttjat äldre spektakulär kultursten så långt det bara varit m

Kanske har det här blocket en skyltande stenålderskompis på nästa bergshöjd - närmare Ekeby (se s. 1083 nedan). Och kanske har båda

blocken senare utnyttjats för att skylta för den äldre bygränsen mellan Fullerö och Ekeby.

Ytterligare en bild på den vackra stensuggan som skyltar i branten ovanför gångstigen. Förmodligen har den huggits fram i branten

nedanför och baxats upp till sin skyltplats. Det är inte ovanligt att man ser vackra stensuggor placerade över bergsbranter, På min

vandring från Lyckeboområdet har jag redan passera en liknande brantplacerad stensugga. (Se nästföljande bild!).

Uppställt block på bergshöjd nära Himmelsvägen. Större block höggs ofta fram i bergsbranter.

Det här blocket har sannolikt huggits fram på bergavsatsen nedanför och sedan forslats upp till

uppställningsplatsen. Det rör sig troligen om ett mycket gammalt boplatsmarkerande block.

Alternativt kan det röra sig om ett gränsmarkerande block från betydligt senare tid. Eller kanske

har det rent av uppträtt i båda funktionerna.

Jämförelseobjekt från annat område


Ett liknande uppställt block - fast betydligt större och mer dominerande - finns på en närliggande höjd. Den

placerade Stensuggan tronar i ”splendid isolation” på sin upphöjda plats ovanför bergets brant ner mot den norra

Norrbovägen, som en gång lett vidare över fälten (där järnvägen drar fram) och vidare in i Storskogen. Vi möter

återigen stensuggan längre fram, ( Kap. 22.3.3.) när vi redovisar alternativa gränssträckningars förlängningslinjer.

Strax bakom det uppställda blocket i branten på Norrboberget hittar vi det här ringformade röset. Kanske kan det

vara en gränsröse som tillsammans med blocket i branten markerar en äldre bygräns väg över Norrboberget.

Men det är förstås bara en gissning. Det skulle kunna vara ett flera tusen år äldre gravröse - eller rent av ett röse

som haft två olika funktioner i två vitt skilda tidsperioder.

Typisk uthuggning i i bergytan på Norrboberget. Den här uthuggningen verkar gammal och är kanske rent av

flera tusen år gammal. Och några klyvborrännor hittar vi inte här i klyvkanterna.


Stenbrott i Bergknalle ganska nära blockhögen vid Tistelvallsvägen. Brytningen

här skett med borrteknik, som efterlämnat borrännor i brottkanterna.

Uthuggningen i berget här är förvånasvärt lik uthuggningen i Norrboberget, som

kan vara flera tusen år äldre.

Ytterligare en trolig gammal uthuggning i bergsida på Norrboberget.

Spännande lutande stensugga bara något 100-tal meter från den fiskliknande stensuggan som ovan presenterats (s. 1077/78).

Stensuggan har formats genom stenhuggning utan inslag av borrklyvning. Den har också fått en uppallning – en uppallning

som är så överdriven att man snarare kan betrakta stensuggan som lutad än uppallad. Möjligen markerar den en gräns i

skogslandskapet tillsammans med den till form och uppställningssätt liknande stensuggan i kanten av Storskogen på andra

sidan Fullerömyren (se nästa sida!). Men jag har ingen tydligt belägg för att den lutande suggan står i någon känd gränslinje.

Jämförelseobjekt

På andra sidan Fullerömyren (järnvägsslätten(i Storskogens kant) lutar sig en liknande stensugga – samma design men mer

magnifik och med större utstrålning och skyltkraft. Likheten är så slående att man skulle kunna tro att det var vara samma

stenhuggarhjärta som klappat när stensuggorna höggs fram och ställdes upp. Det skulle ju vara intressant om man utifrån design

kunde identifiera en specifik stenhuggare. Men det är nog inte så troligt att det låter sig göras. Det finns åtskilliga huggna lutande

block med denna typ av hög och överdriven uppallning i skogsmarkerna kring Storvreta. Nedan ges två exempel som t.o.m.

övertrumfar den här stensuggan i storlek. Vi kommer att återkomma till den här stensuggan när vi längre fram (22. 3.3.)

redovisar alternativa gränsers förlängningslinjer.


Lutande stensugga vid gränsmarkerande stenplats nära Tistelvallen. De lutande stensuggorna är svåra att datera. De

är nog exempel på ett arketypiskt uppställningssätt, som fallit sig naturligt att använda vare sig det rört skyltning för

boplats från sen stenålder eller en betydligt senare bygdegräns. Och naturligtvis har de kunnat återanvändas för nya

skyltningssyften.


Vacker blockskiva lutad mot ett annat block i skogsparti nära en trolig gammal boplats och gravplats i Lilla Ånge norr om Storvreta. I

området finns intressant gammal stenhuggning. Men den här stenplatsen är nog ingen oavsiktlig skrotstensrest. Jag sätter en slant

på att den är arrangerad i någon form av skyltsyfte. Det finns gott om huggna stensuggor som arrangerats lutande i någon form av

skyltsyfte i Storvretabygden. Men den här är definitivt ett av de mest spektakulära.

Den här huggna stensuggan uppställd på en lite slarvigt tillhuggen stenhäll ska väl egentligen klassificeras som ett

podieblock. Det är ett ganska vanligt sätt att stenskylta för viktiga platser - antagligen från stenåldern och långt in i modern

tid. Att den är placerad precis där den sentida bygränsen (mellan Ekeby och Fullerö) drar fram alldeles i bergskanten vid

Norrnovägen (den norra) är knappast att förvånas över. Den kan mycket väl ha haft en gränsmarkerande funktion.


Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden. Tyvärr får man

numera leta i skymmande buskage efter den här märkliga stenplatsen, eftersom den kalhuggna slänten

upp mot Fullerö Park helt håller på att växa igen av sly. Men förr stannade jag ofta till här - och gick

alltid helt förundrad härifrån. Jag har aldrig riktigt kunnat förstå hur man kunde få till en så här vacker

och släthuggen stenhäll utan något inslag av borrklyvning – och utan ens några klyvhack i hällkanterna

efter äldre stenhuggning. Det är nästan för bra för att vara sant. Vi har mött det här läckra blockarrangemanget

redan i Kap. 2.3 ovan när vi redovisade kultursten på Fulleröhöjden. Och vi kommer att

återkomma till den konsfulla stenplatsen i vårt resonemang om förlängningslinjer i nästa kapitel (Se

Avsnitt 22.3.2).


Som jämförelseobjekt visar vi också här det vackra och intressanta podieblocket från skogsparti nära

kolonilottsvägen (officiellt Rymdbanan) i Lyckeboområdet i Storvreta. Blockarrangemanget finns

närmare presenterat i Del 1 (Kap. 19). Till skillnad från det ovan presenterade podieblocket i

Norrboområdet har det här ett inslag av borrklyvning. Kulturstenstypen podieblock är således inte

stenhuggningsspecifik. En rimlig tolkning är att kulturstenstypen har producerats över mycket lång tid

och överlevt introduktionen av en relativt sen borrklyvningsteknik. Men det finns andra tolkningar

- kanske lika rimliga.

Spännande ansamling av mindre block framför ett större huvudblock på Norrboberget. Det finns

liknande blockarrangemang i närliggande områden. Det skulle kunna röra sig om en

blockgravsanläggning från sen stenålder. Men anläggningen kan också ha tillkommit betydligt senare

och fungerat som gränsmarkering.

Samma typ av blockgravsliknande anläggning på en närliggande bergshöjd


22. Höjdryggen i Kilen mellan Fullerövägen

och väg 290

Kultursten, kombinationsplatser, alternativa gränssträckningar och förlängningslinjer

Östra deel av

höjdryggen

Mellersta delen av

höjdryggen

Bakomliggande skogsklätt

impediment


22. Höjdryggen i Kilen mellan Fullerövägen och väg 290

- Kultursten, kombinationsplatser, alternativa gränssträckningar och förlängningslinjer -

Väster om uppfarten till Norrbovägen (från Fullerövägen) vidtar en höjdrygg, som sträcker sig ända ut till väg 290.

Höjdryggen delar in fältlandskapet i en övre del, som sträcker sig upp till Norrbo, och en nedre låg del med

koppling till Fyrisåns dalgång. Den nedre delen har nog till stor del varit uppodlad länge. Den övre delen har förmodligen

uppodlats först under de senaste århundradena och har nog länge utgjort utmark för byarna Ekeby och

Fullerö. För ca 4000 år sedan låg höjdryggen strandnära vid ingången till den breda vik, som avsmalnande sträckte

sig upp mot Vattholma. (Se strandnivåkartan nedan !). Här på höjdryggen - och i det förmodligen glesa

skogslandskapet strax bakom - har människor kunnat bo och verka sedan sen stenålder. En hel del av den

kultursten, som finns i området (inklusive gravkullar och stensättningar i krönlägen), har säkert också tillkommit

tidigt - under sen stenålder och tidig bronsålder. En hel del av den gamla kulturstenen (som använts för att skylta

för boplatser, kultplatser och gravplatser) har antagligen senare återanvänts för att markera bygdegränser och

långt senare skiftesgränser. Det finns också betydligt yngre kultursten i form av borrade klyvplatser i området. Jag

har ofta, när jag vandrat omkring här, funderat över vilken koppling det ev. kan finnas mellan äldre spektakulär

kultursten och det yngre borrade stenmaterialet.

Vi ska i det här kapitlet göra ett försök att inte beskriva borrade klyvplatser var för sig utan i stället koppla dem till

närliggande äldre kultursten med skyltkaraktär. Och det handlar då inte bara om en rumslig koppling utan också

om en trolig funktionell koppling. Och denna funktionella koppling skulle då kunna bestå i att de olika

kulturstenstyperna ligger nära varandra just på grund av att de markerar samma gränssträckning i en och samma

gränspunkt. Äldre kultursten (kanske i form av gamla skyltblock, som haft en skyltfunktion långt innan gränsen

utstakades) kan ha återanvänds för att utgöra en första skyltning längs en nyutstakad gräns. Denna ursprungsskyltning

har senare kompletterats och förstärkts med stenskyltning från senare gränskyltningssystem, som avlöst

varandra. Och i den kompletterande stenskyltningen kan då så småningom även borrkluvet stenmaterial ingå. När

kultursten av olika typer och ålder samsas på samma begränsade yta längs en gräns (eller förmodad gräns) kan vi

tala om gränsmarkerande kombinationsplatser.

Alla gränsmarkerande kombinationsplatser har inte vuxit fram successivt från den äldsta

kulturstensmarkeringen till den yngsta. Ibland kan man vid utstakningen av yngre gränser (t,ex,

skogsskiftesgränser) ha utnyttjat äldre spektakulär kultursten för att förstärka skylteffekten av den

gränsmarkering (exempelvis gränsrösen, uppbaxade block eller borrade klyvplatser), som man anlade.

Om hur gränser kan generera kombinationsplatser , där olika typer av kultursten

samsas.

Gränser kan medverka till uppkomsten av kombinationsplatser på en rad olika sätt. Det behöver inte bara

handla om större lägesstabila bygdegränser, som över tid successivt samlar på sig olika typer av kultursten

från olika gränsmarkerande system. En del gamla bygdegränser har säkert ändrat läge (åtminstone för viss

gränssträckningar) både en och flera gånger under sin kanske tusenåriga existens. En sådan oscillering av

bygdegränser skulle ju kunna åstadkomma en avsättning av gränsmarkerande konbinationsplatser långt

utanför de gränssträckningar, som är kända från modern tid. Och ibland kan nog bygdegränser ha betraktas

som breda gator genom skogen och inte som en teoretisk, smal linje. Det innebär förstås att kombinationsplatser

kan ha en lite annorlunda och vidlyftigare utbredning än vad man annars skulle ha förväntat sig.

Man får nog också tänka sig att det funnits gränser i skog och mark, som aldrig dokumenterats och som vi

såldes inte har någon kännedom om. Behov av olika typer av avgränsningar har nog funnits långt innan våra

kända bygdegränser utstakades. Vi kan alltså ha svårtolkade kombinationsplatser som tillhör äldre gränsläggningar

i landskapet. Frågan är dock om sådana gamla kombinationsplatser skulle kunna inkludera

borrade klyvplatser. Frågan är svår att svara på, eftersom vi saknar säker kunskap om borrklyvningens ålder.

Även de personer som stenskyltat för de relativt sena och oansenliga skogsskiftesgränserna kan ha skapat

en del kombinationsplatser. De egentillverkade oansenliga gränsmarkeringarna (kanske ett litet gränsröse,

en uppbaxad sten ur jorden, en upplagd sten på ett större block eller en borrad klyvplats) kunde med fördel

kombineras med något närstående spektakulärt block. Ofta lämnades det närstående blocket helt opåverkat

- särskilt om det redan hade en spektakulär form. Men ibland kunde det nog förses med en uppmärksamhetsfångade

uthuggning, ett borrhål eller en klyvborränna.

Kombinationsplatser är bara en av flera tolkningsramar, som kan tillämpas när man står inför stenplatser,

som innehåller olika typer av kultursten. Gamla anläggningar som kultplatser, gravplatser och skyltning för

boplatser kan innehålla flera typer av kultursten. Men här är oftast kultursten kopplad till en och samma

tidsperiod. Men det finns förstås också andra skäl till att olika typer av kultursten kan samsas på en

begränsad yta. Ett sådant är uppenbart: trångboddhet. När alltmer mark utnyttjas för jordbruk eller till bete

får kultursten av olika typ och ålder finna sig i att tränga ihop sig på impediment och åkerholmar. Och då är

förstås sannolikheten stor att olika kulturstenstyper av ren slump hamnar i varandras närhet. Läget i

landskapet kan vara en annan faktor som får olika typer av kultutsten att samsas på en och samma yta.

Attraktiva höjdlägen med vid och vacker utsikt kan fungera som veritabla kulturstenssamlare. Stenhuggares

förkärlek för vissa stenmiljöer kan vara likartad och stabil även över långa tidsperioder. Och det kan förstås

leda till att äldre och yngre stenhuggning kommer att ske i samma attraktiva områden, vilket leder till att

äldre och yngre (borrade) klyvplatser kommer att samsas om utrymmet.

Lite mera om undersökningarna i området

Nedan gör jag ett försök att i undersökningsområdet på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290

tillämpa gränsperspektivet och uppgraderar därmed ett rumsligt samgående mellan olika kulturstentyper

till ett funktionellt samband, där de olika kulturstenstyperna har en och samma uppgift: att markera gränser

i landskapet.

Jag börjar med att undersöka den östra delen av höjdryggen. Den ligger så långt österut att kulturstenen

knappast kunnat påverkas av bygränsen även om den kanske kunnat fladdra en hel del i sidled under tidens

lopp. Jag hittar ändå flera kombinationsplatser här, som skulle kunna vara gränsrelaterade. Kanske rör det

sig om en tidig utmarksgräns, som i nära krönläge följer höjdryggen i längdriktningen. Möjligheten finns att

det i stället rör sig om flera närliggande sena skiftesgränser som löper tvärs över höjdryggen. Eller också har

mitt utgångsperspektiv varit felaktigt innebärande att det rumsliga samgåendet måste tolkas på något annat

sätt, som inte har med gränser att göra.

I det här kapitlet koncentrerar vi oss dock först och främst på kulturstenen i höjdryggens mellersta del och

i det anknutna skogsklädda impedimentet strax bakom. Här fokuserar vi främst på att undersöka den

rikliga och vitt utspridda kulturstenen (av många olika typer) och dess ev. koppling till flera alternativa

bygränssträckningar, som under tidernas lopp och i lite olika lägen kan ha avlöst varandra och avsatt olika

stråk av kultursten. Det pålagda gränsperspektivet skulle kunna ge oss bättre förutsättningar för att tolka

och förstå den gyttriga och lätt kaotiska bild, som kulturstenen uppvisar i området. Vi letar förstås i

sammanhanget efter kombinationsplatser som skulle kunna stärka antagandet att de olika identifierade

kulturstensstråken har gränsrelevans. Anledning till att vi lägger ett gränsperspektiv på tolkningen av

kulturstenen i det här området är förstås att området är dokumenterat gränskänsligt. Här har i relativt sen

tid (i vart fall sedan mitten av 1800-talet) bygränsen mellan Ekeby och Fullerö löpt fram.

I några avslutande avsnitt gör vi ett försök att undersöka de föreslagna (men fortfarande hypotetiska)

gränsträckningsalternativens raka förlängningslinjer söderut. Om dessa förlängningslinjer gör kontakt med

spektakulär kultursten med tydlig skyltkaraktär i andra närliggande områden, så stärks rimligtvis antagandet

om att såväl de föreslagna gränssträckningarna som deras förlängningslinjer kan representera alternativa

gamla bygränser, som avlöst varandra.

Höjdryggen (inringad med rött) för 4000 år sedan enl. SGU:s strandlinjekarta

Utsnitt från SGU:s strandlinjekarta

22.1. Exempel på kombinationsplatser i höjdryggens östra del

Vi börjar vår undersökning i den östra delen av höjdryggen - det område som tar vid strax väster om

Norrbovägens uppfart från Fullerövägen.

Det duggar märkligt tätt här av stenplatser, där borrkluven sten står tillsamman med olika typer av äldre

kultursten (redovisas nedan med bilder och kommenterande texter). Det tog ganska lång tid innan jag över

huvud taget upptäckte den nära rumsliga kopplingen mellan borrad och oborrad kultursten. Och ännu längre

tid innan jag började tänka kring denna koppling i ett gränsmarkerande sammahang. Och att lägga ett

gränsperspektiv på kulturstenen i den här östra delen av undersökningsområdet är verkligen ingen självklarhet.

Här har så vitt jag vet ingen känd bygdegräns dragit fram. Bygränsen mellan Ekeby och Fullerö har i sen

tid visserligen korsat höjdryggen - men betydligt längre väster ut. Och häradsgränsen (mellan Rasbo och

Gamla Uppsala härader) har löpt på andra sidan Skogsvallsvägen på sin väg ner mot Fyrisån. Och även om det

är rimligt att räkna med att bygdegränser under seklernas gång något kan ha ändrat vissa gränssträckningar

både en och flera gånger så är det knappast troligt att de i det här området skulle ha fladdrat omkring så

mycket att de hamnat i den här östliga delen av höjdryggen. *

Så vad återstår då i gränsväg att ta fasta på. Jag har då och då funderat över om höjdryggens krön långt

tillbaka i tiden kan ha utgjort byarnas (Ekebys och Fullerös) utmarksgräns mot skogsmarken. Åtminstone

några av kombinationsplatserna ligger i nära krönlägen i höjdryggens längdriktning och skulle möjligen kunna

markera en sådan utmarksgräns. Men långt ifrån alla kombinationsplatser kan anpassas till en rak linje, som

följer höjdryggen. Och jag vet dessutom inte om det överhuvudtaget förekom att utmarksgränsen stenmarkerades.

Vidare kan man ju fråga sig var det borrkluvna stenmaterialet kommer in i sammanhanget. Kan

borrkluvet stenmaterial verkligen vara så gammalt att det kunnat ingå i gamla utmarksgränser? Ja, det vet vi

nog inte idag. Omöjligt är det nog inte (i vart fall om vi inte tänker oss ett större tidsspann bakåt än 500 år).

Men särskilt troligt är det nog inte.

* Möjligen kan den allra västligaste delen ha berörts av tidig bygränssträckning - se Avsnitt 22.2.2. nedan.

Alternativt skulle man kunna tänka sig att kombinationsplatserna uppstått när sena skiftesgränser (efter laga

skiftet på 1800-talet) skulle förses med stenskyltning. Kombinationsplatserna ska då inte uppfattas som

liggande i en linje utan i flera olika gränslinjer bredvid varandra. Men eftersom det finns ganska många

kombinationsplatser i det östliga höjdryggsområdet, så skulle det behövas att tre olika skiften med gränser

emellan drog fram här för att kvoten skulle uppfyllas. Kan skiftesgränserna verkligen ha legat så tätt? Ja, det är

kanske inte omöjligt. Men nog inte särskilt troligt.

På Lantmäteriet aktuella topografiska karta (med gränser inlagda) förekommer idag inga ägogränser som löper

igenom den östliga den av höjdryggen. Men det kan ju ha sett annorlunda ut vid 1800-talets mitt när byskogen

delades upp på de olika gårdarna i Ekeby. Det är något som återstår att utforska.

Sedan måsta man ju, om man nu tror att skiftesgränser kan vara relevanta för uppkomsten av kombinationsplatser,

fråga sig varför borrkluvet stenmaterial, som markerade sena gränser, skulle behöva kombineras med

äldre kultursten. Ett rimligt svar här skulle kunna vara att man tog tillfället i akt att förstärka skylteffekten på de

ibland ganska oansenliga borrade klyvplatserna genom att placera dem i närheten av äldre spektakulär

kultursten med skyltkaraktär.

Kanske kommer vi så småningom fram till att en del av de befintliga kombinationsplatserna kan tillskrivas en

eller annan typ av gränser. Andra kombinationsplatser rimmar troligen bättre med andra förklaringsmodeller

(se kapitlets inledning).

Under alla förhållandet är det dock svårt att tänka bort det uppställda spektakulära skyltblocket med den långa

vertikala borrännan i den stora släta exponeringssidan - långt upp i sluttningen i den västligaste delen av

området - från gränssammanhanget. Med sin borrännemärkta exponeringssida anger det blickriktningen ner

genom dalgången till den punkt där den gamla bygränsen mellan Ekeby och Fullerö löper ner i Fyrisån. Blocket

är också intressant så tillvida att det rör sig om en integrerad kombinationsplats. Det finns således ingen

separat borrat klyvplats. Istället har borrklyvningen utförts i ett skyltblock, som förmodligen haft någon

funktion här i sluttningen lång innan det fick sin långa borränna. Frågan är om borrklyvningen genomförts med

blocket i det nuvarande läget eller om klyvningen genomförts innan blocket ställdes upp. Det är svårt att säkert

avgöra. Men det måste i vart fall ha varit svårt att åstadkomma en borrklyvning i det nuvarande läget, eftersom

blocket är mycket bräckligt uppställt. Men stenplatsen här kan nog också betraktas som en ordinär

kombinationsplats med separata element. Inte lång från det borrännemärkta blocket finns ett stort block

med ganska platt - något sluttande - översida. En hypotes (som nog närmare borde testas) är att det blockets

överdel vid något tillfälle huggits loss och placerats alldeles bredvid som skyltblock. Jag har undersökt om det

finns någon matchande borränna på ”blockstubben” bredvid. Men jag har inte kunnat hitta någon sådan.

Så lättlöst var alltså inte problemet! Och den långa tunna borrännan på det uppställda blocket har nog inte

tillkommet inom ramen för en vanlig profan stenklyvning. Borrklyvningen i blocket har nog enkom tillkommit

för att skapa en uppmärksamhetsfångande och signalerande borränna. Och att den signalerar en framlöpande

gräns här i sluttningen får vi nog anse för givet. Man skulle visserligen kunna tänka sig den

alternativa möjligheten att blocket ställts upp för att skylta för de ganska beskedliga högarna/stensättningarna

längre upp på krönet. Men genom den stora släta borrännemärkta exponeringssidan strålar skyltblocket ut all

sin energi i blickriktningen ner mot den nytillkomna rondellen och den bakomliggande punkt där bygränsen

hamnar i åvattnet. Man får verkligen anstränga sig för att hitta ett block i Storvretabygden, som är mera

spektakulärt och spännande än det här borrännemärkta skyltblocket i sluttningen ner mot Fyrisån och som

kommunicerar mer kraftfullt med åskådaren. Men kraftfull kommunikation är inte liktydig med tydlig och

specifik information. Det finns betydligt mera att göra forskningsmässigt för att locka fram blockets och

kombinationsplatsens hemligheter.

Kombinationsplats 1

Ganska långt ner i norrsluttningen stöter vi på ett litet uppställt block med en svagt skålformad framsida, som har en tydlig borränna i

högerkanten. Vid närmare besiktning har jag kunnat konstatera att också baksidan uppvisar en borränna. Den lilla oansenliga stenen står

uppställd alldeles i närheten av en blockhög, som har en lite märklig konstruktion. Möjligen ingår sten och blockhög i samma sammanhang.

Kanske är det fråga om en dubbelmarkering av en gräns, som löper fram över höjdryggen. Men för att utgöra en markering av en utmarksgräns,

som ev. kan ha löpt längs höjdryggens krön ligger den här stenplatsen väl långt ner i sluttningen. Kanske handlar det om en relativt

sentida skiftesgräns som löpt parallellt med bygränsen, som korsar höjdryggen en bra bit längre västerut. Kanske gör jag för stor sak av

den här ganska oansenliga stenen. Men den får onekligen en särskild laddning genom att den står alldeles bredvid den märkliga blockhögen

(se nästa bild!).

Kombinationsplats 1

Borrännestenen på föregående bild står helt nära den märkliga blockhögen på bilden. Kanske är det rent av den lilla borrännestenen, som

skymtar längst ut i högerkanten (se pilen). Den lite hjärtformade stenen i blockhögens mitt är placerad så att den tycks flyga fram och

nästan upphäva tyngdlagen. Kanske har blockhögen till funktion att markera en gräns, som löper över höjdryggen. På en mycket begränsad

yta ser vi möjligen tre olika metoder att stycka sten representerade. Den centrala hjärtformade stenen har antagligen huggits fram med

traditionell klyvteknik. Den lilla stenen bredvid har kluvits med borrteknik. Slutligen uppvisar några av de stora blocken i blockhögen stora

djupa borrhål, som rimligtvis är spränghål. Spränghålstolkningen är dock inte given. Det skulle kunna vara borrhål, som markerade blocken

som gränsblock - eller det skulle kanske kunna vara dubbhål (trots borrdjupet) för lyftning och transport av blocken.

Kombinationsplats 2

I sluttningen upp mot stenkullen (från Norrbovägen) möter vi ett vackert gråstensfärgat block med en liten låg häll

framför. Till höger om blocket skymtar en gravkulle fram. Det kan inte uteslutas att den här homogent färgade

blocksidan och den vänstra synliga gaveln någon gång utsatts för stenhuggning. Men det måste i alla fall ha varit så

länge sedan att alla synliga ytor hunnit återta en homogen gråstensfärg. Framför blocket finns en låg ganska oansenlig

stenhäll.

Kombinationsplats 2

Det stora blockets baksida har mängder av ytliga uthuggningar. De gulvita ytorna, som starkt avviker från

blockets murriga gråstensfärg i övrigt, antyder att uthuggningarna kanske inte är särskilt gamla. Men det ska man

nog inte vara tvärsäker på. Uthuggningen här kan ha stimulerat tillväxten av andra lavarter än den vanliga

gråstenslaven, vilket för all framtid förändrat färgsättningen på ytan. Uthuggningarna kan ha gjorts i samband

med den närliggande gravhögens byggnad. Eller det uthuggna materialet skulle ha kunnat användas till täckning

av en liten grav vid blockets fot.. Om jag inte tar miste så finns det en liten stenpackning på marken intill blocket.

Men sannolikare är nog att det rör sig om en gammal gränsmarkerande uthuggning. Man har helt enkelt märkt

blocket för att signalera att det fått en gränsmarkerande funktion. Den tolkningen stämmer också väl med det

fynd som vi kommer att göra, när vi nu återgår till att studera vad som finns på blockets framsida.

Kombinationsplats 2

Den låga oansenliga hällen framför blocket har spräckts mitt itu med hjälp av flera borrade

grunda klyvhål. (Se också nästa bild!).

Kombinationsplats 2

Närbild som visar hur stenhällen spräckts med hjälp av grunda klyvborrhål, som vid kilningen spruckit upp i halvor. Det är knappast troligt

att den här lilla hällen skulle ha kunnat leverera någon användbar husbehovssten. Troligare är då att den borrade hällen (kanske

tillsammans med det stora blocket bakom) markerat en gräns, som dragit fram över höjdryggen. En ytterligare förklaring (men nog mindre

sannolik) skulle möjligen kunna vara att den borrade sprickan tagits upp för att ge stöd för någon stängselkonstruktion. Kanske har man i

samband med en gränsöversyn ganska sent i tiden kompletterat den äldre gränsmarkeringen: uthuggningen i blocket. Eftersom stenhällen

och dess borrännor inte är särskilt iögonfallande, så har säkert de personer som arbetat med gränsmarkeringen sett det som en fördel att

den gamla mer spektakulära markeringen (blocket med sin uthuggning) fått stå kvar. Man hade naturligtvis kunnat klyva en del av det stora

blocket och fått vackra iögonfallande borrännor i själva blockytan. Men kanske hade man ändå respekt för ett block, som var placerat så

pass nära en gravhög. Återigen således en klyvplats med borrännor, som det luktar gränsmarkering om.

Kombinationsplats 2

Bakom gravkullen - till vänster - skymtar det aktuella blocket. Man får intrycket att framsidan med sin raka

kant och sin inåtlutning kan vara huggen.

Kombinationsplats 3

En bit högre upp på samma höjdrygg (i kilen mellan Fullerövägen och väg 290) hittar vi ytterligare en klyvplats, där

klyvning skett med flera grunda klyvhål på rad. Också här är det svårt att säga varför just metoden med flera grunda

borrhål tätt i rad använts. Tekniken brukar ju användas vid precisionshuggning, när man vill ha ut särskilt välformade

stenstycken. Något välformat stenstycke verkar man inte ha fått ut här. Kanske är det rent av inte klyvningen utan

borrännorna vi ska koncentrera oss på? Kanske vill de signalera att klyvplatsen har med gränsmarkering att göra? Se

också nästa bild!

Kombinationsplats 3

Klyvplatsen (samma som på föregående bild) står alldeles bredvid ett större block . Blocket har märkliga

uthuggningar (se nästa sida), som antyder att plocket påverkats av människor i något mycket speciellt syfte. Kanske

handlar det om att borrad klyvplats och större block gemensamt markerat en gräns, som dragits fram över

höjdryggen. Klyvplatsen verkar avgränsad utåt av blockbitar, som verkar lagda kant i kant.

Kombinationsplats 3

Det finns en märklig uthuggning på det större blocket vid den borrade klyvplatsen. Helt säkert är uthuggningen

mycket medvetet gjord. Kanske rör det sig om en gränsmarkering. Precis som man i alla tider markerat gränser

med ythuggningar i trädstammar har man kanske också markerat gränser genom ythuggningar i block. Kanske

uthuggningen i blocket och den borrade klyvplatsen på andra sidan markerar samma gräns. Kanske rör det sig

bara om två olika gränsmarkeringssystem av olika ålder, av vilka ythuggningen i blocket rimligtvis är den äldsta.

Kombinationsplats 4

Lite längre bort på samma höjdrygg - men fortfarande i den östliga delen - stöter vi på en vacker klyvplats, där borrteknik använts.

Så vitt jag kan se har radhuggning med flera klyvhål satta på rad inte använts här. Det rör sig således om enstaka ganska djupa

borrhål, som anlagts ganska glest. Framför de upprättstående blocken ligger en märklig, fyrkantig, huggen stenhäll. Det är svårt

att bedöma hur mycket kluvet stenmaterial (om ens något) som forslats bort från platsen. Ganska många blockbitar finns kvar

runt omkring klyvplatsen. Hällen skulle kunna var bottenplanet av ett borthugget block. Men hällen skulle också kunna vara

hämtad från den sluttande sidan på blocket bredvid.

Kombinationsplats 4

Bilden visar en del av av blocket på föregående sida. Borrännan (resten efter klyvborrhålet) syns tydligt på bilden. Inte så sällan

antar kluvna block en stolformation, där borrännor ofta sitter just i eller i anknytning till själva stolsryggen. Man kan ju undra varför

man behövde klyva fram sten i just det här området - bara några meter från en blockvall i fältkanten, som ju innehåller block av alla

möjliga former och storlekar. Det hade väl bara varit att ta för sig? Det kan finnas flera svar på den frågan. Ett svar skulle kunna

vara att blockvallen ännu inte skapats - och att således klyvningen här är äldre än blockvallen. Men det kanske inte nämnvärt

förbättrar våra möjligheter att datera vare sig klyvplats eller blockvall. För har vi verkligen full koll på hur gamla klyvborrännor kan

vara? Och så vet vi förstås inte om klyvningen verkligen haft till syfte att ta fram husbehovssten. Kanske handlar också den här

klyvplatsen om gränsmarkering, där ett större block och närliggande borrkluvet stenmaterial tillsammans utgör ett gränsmonument

(en kombinationsplats).

Kombinationsplats 4

På översiktsbilden ser vi tydligt att den borrade klyvplatsen befinner sig i omedelbar närhet till ett större

(troligen tillformat) block. Man kan tänka sig möjligheten, som vi redan antytt, att det rör sig om en

kombinerad gränsmarkering, där den borrännemärkta klyvplatsen tillsamman med det större blocket markerat

en gräns. Men det finns naturligtvis massor av större block på vår höjdrygg. Det går således nästan alltid att

hitta ett större block som ligger nära en identifierad klyvplats, där borrteknik använts. Rumslig närhet behöver

naturligtvis inte tyda på något funktionellt samband. Men trots den stora blockträngseln här på höjdryggen

finns det kanske ändå ytterligare ett block i närheten som vi särskilt borde lägga märke till. Se nästa

siduppslag!

Kombinationsplats 4

Blocket på bilden ligger mycket nära klyvplatsen, som visades på de föregående bilderna. Blocket ser ut att ha styckats

genom sprängning. Och det är i sig inget förvånande, eftersom det finns ett stort område med sprängsten nedanför

blocket mot fält och betad inäga. Märkligare då är blockets placering i ”splendid isolation” - som om det ville skylta för

något. Jag letade länge efter ett sprängborrhål eller en sprängborränna på blocket. Jag hittade tillslut en lavöverväxt,

nästan osynlig borränna. Men jag är inte så säker på att det verkligen rör sig om en sprängborränna. Placeringen l kanten

och den lilla borrhålsdiametern (uppskattad) får mig att tro att det snarare rör sig om en klyvborränna. Blocket kan ha

kluvits fram vid den närliggande klyvplatsen och av någon anledning ställts upp här. Se också nästa sida!

Kombinationsplats 4

Det är kanske inte lätt att upptäcka den lavöverväxta borrännan även när man vet att den finns

inom den inplacerade ovalen.

Kombinationsplats 5

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen och Fyrisån står flera vackra skyltblock uppställda. Men det här vackert formade

blocket tar antagligen hem skönhetspriset. Det ruvar dessutom på en hemlighet. Betraktar man bilden mycket noga, så kan man

faktiskt upptäcka hemligheten: en lång vertikal borränna på vänster sida. Märk för övrigt den tydliga skillnaden i lavbeväxning

mellan höger och vänster del av det tillhuggna blockets framsida. Det är möjligt att också vänster sida haft ett vitaktigt ytskickt,

som försvann vid borrklyvningen. Se också nästa sida!

Kombinationsplats 5

En lång smal borränna löper vertikalt långt ner på blockets exponeringssida. Det väcker många frågor kring

stenborrningen ålder och funktion, när det gäller stenklyvning. Sannolikt måste man skilja tydligt på borrning för

klyvning och borrning för sprängning inte bara funktionellt utan också tidsmässigt? Borrännan på blockväggen ser

mycket gammal ut. Antagligen har man borrat klyvhål många århundraden innan man började borra spränghål.

Kombinationsplats 5

Här ser vi ytterligare en bild på det vackert formade - och troligen uppställda - block, som helt klart

spelar i skyltblockens elitdivision. Exponeringssidans långa - och märkligt smala - borränna gör att vi

kan placera blocket i kategorin 2-fas -monument. Kanske har det ursprungligen skyltat för något annat

än en bygdegräns. Långt senare kan det ha omformats till ett gränsmonument och då (eller ännu

senare) försetts med en gränssignalerande klyvborränna.

Kombinationsplats 5

I närheten av det uppställda blocket med borrännan ligger ett större block som verkar ha fått sin överdel borthuggen. Det är

inte utan att den här platta stenytan till formen matchar det uppställda blockets huggna vertikala yta. Kanske har det

uppställda blocket huggits loss här och förflyttats något tiotal meter till sin nuvarande uppställningsplats. Det är i så fall en

mycket imponerande stenhantering som ägt rum här. Någon borränna kan inte identifieras i det liggande blockets ovanyta. Det

talar för att borthuggningen av ovansidan skett för mycket länge sedan och att borrklyvningen skett i det borthuggna blocket

långt senare.

Kombinationsplats 5

Bilden avslöjar en uppallning under en blockkant. Det kan röra sig om en spontan uppallning utan

mänsklig inverkan. Men det skulle naturligtvis kunna röra sig om en planerad uppallning, eftersom

blocket troligen uppställts här i skyltsyfte.

Kombinationsplats 5

Det imponerande skyltblocket exponerar sin huggna vertikala stenyta mot väg 290 alldeles där den har sin ingång i

rondellen. Lite till vänster om rondellen har den gamla bygränsen mellan Fullerö och Ekeby löpt ner i Fyrisån. Enligt

häradsekonomiska kartan har den sentida bygränsen från Fyrisån löpt upp på höjdryggen ett stycke längre väster

ut. Men det är möjligt att det tidigare funnits en äldre och östligare sträckning som blocket med borrännan

markerat. Ett skyltblock av den här extraordinära kalibern - och dessutom med en imponerande lång klyvborränna -

kan knappast ha formats och placerats här för ro skull. Det måste naturligtvis skylta för något mycket viktigt och

speciellt. Blocket figurerar också i den alternatiba gränslinjen C (se Avsnitt 22.2.2. nedan).

22.2. Om alternativa gränssträckningar i höjdryggens kulturstensrika mellersta del.

Vi har nu förflyttat oss en bit västerut till höjdryggens mittparti. Under arbetet här med att undersöka och

försöka tolka den stora och ganska utspridda ansamlingen av kultursten föddes tanken att en hel del av

kulturstenen här – inte bara den i ett enda smalt stråk – skulle kunna vara gränsrelaterad. Och främst då

relaterad till den bygräns, som bevisligen, sedan i alla fall mitten av 1800-talet, korsat den västra delen av

området och även den västra delen av det bakomliggande skogsklädda impedimentet i söder (se kartutsnittet

nedan från den häradsekonomiska kartan). Det är rimligt att tänka sig att bygränsen under sin månghundraåriga

existens kan ha varierat i sidled en hel del. Det skulle alltså kunna finnas flera alternativa gränssträckningar

genom området, vilka avsatt flera olika gränsmarkerande kulturstensstråk genom området.

På den översiktliga kartbilden nedan redovisas samtliga de alternativa och hypotetiska bygränssträckningar

(gamla och övergivna gränsalternativ till den sentida och dokumenterade gränssträckningen) som jag trott mig

kunna identifiera i undersökningsområdet, tillsammans med motsvarande kulturstensstråk. Av de redovisade

gränssträckningarna är det bara den benämnd A + A 1 (mörkblå streckad linje ganska långt västerut) som är

dokumenterad i tillgängligt kartmaterial.

Avsikten är inte att i den här presentationen redovisa samtliga alternativa gränssträckningar med sina tillhörande

kulturstensstråk. Det kommer förhoppningsvis att göras senare i en separat presentation som är under

utarbetande.* I den här presentationen väljer vi i stället att koncentrera framställningen till 2 olika gränsalternativ.

Det handlar dels om det gränsalternativ som på översiktskartan nedan benämns A+A 2 (blå streckad linje)

och som i norr har en gemensam gränslinje med den dokumenterade bygränssträckningen A +A 1. Och dels om

* Undersökningen kommer att redovisas i en presentationsserie med det övergripande namnet Gräns och Sten.

Den del som kommer att behandla bygränsens sträckning kommer att få arbetsnamnet Ett försök att tolka kultursten

utifrån ett gränsperspektiv.

den alternativa gränssträckning, som på kartan nedan benämns C (grönstreckad linje). Alternativet A +A 2

(se vidare Avsnitt 22.2.1. nedan) är intressant så tillvida att det uppvisar ett stort antal borrade klyvplatser,

vilka ibland bildar kombinationsplatser (troligen gränsmarkerande) med annan spektakulär kultursten.

Gränsalternativet C ( se vidare Avsnitt 22.2.2. nedan) är speciellt så tillvida att det har en så pass östlig

sträckning att det faktiskt inkluderar det märkliga uppställda block ((med en lång och mycket smal borränna

i klyvytan (se Avsnitt 22.1 ovan). Gränsalternativet sticker också ut på så sätt att det nära följer en gammal

stolpledning (numera borttagen).

Inledningsvis, innan kartbilden med samtliga gränssträckningsalternativ presenteras, redovisa den sentida

dokumenterade bygränsen mellan byarna Ekeby och Fullerö på den häradsekonomiska kartan från mitten

av 1800-talet. Den dokumenterade gränsen har också lagts in på den aktuella topografiska kartan (som A +

A1) tillsammans med ett av de gränsalternativ( A +A2), som nedan ska presenteras. I ramen på kartbilden

finns minibilder av den kultursten, som kan spåras längs respektive sträckning.

Under redovisningen av de två gränsalternativen kommer vi att stöta på en stor mängd äldre kultursten av

skyltkaraktär och en hel del yngre (borrad) kultursten. Och vi kommer under redovisningens gång att få

kontakt med intressant stenhuggning både av äldre (oborrad) och yngre (borrad) typ.

Bygränsens sträckning över undersökningsområdet enligt häradsekonomiska

kartan (1859).

På utsnittet från den häradsekonomiska kartan har undersökningsområdet markerats med röd oval

(höjdryggen) resp. röd cirkel (det angränsande sydliga impedimentet). Bygränsen är markerad som en kraftig

svart linje som löper genom området.

Utsnitt från häradsekonomiska kartan, Lantmäteriets Historiska kartor

Karta över föreslagna gränssträckningsalternativ vad gäller bygränsen

mellan Fullerö och Ekeby

A

2

1

3

4

6

5

7

A2

D

E

C

Kartbilden visar samtliga de gränsalternativ som jag tycker mig kunna identifiera på höjdryggen och på det bakomliggande

skogsklädda impedimentet i söder. Samtliga alternativ kommer förhoppningsvis att redovisas i en separat presentation. I den

föreliggande presentationen kommer vi att koncentrera oss enbart på två alternativa gränssträckningar: den som benäms C

(grönstreckad) och den som benämns A +A2 (blåstreckad ). Det ska framhållas att det enbart är gränsalternativ A +A1 som finns

dokumenterad i tillgängligt kartmaterial.

A1

B


20

1 1

2 3 4 5


19

A

2

1

6

6

18

17

16

1 2 3

4

5

14

3

15

11

16

12

6

7

6

4

13

7

9

8

17

18

19 20

10

A1

A2

9

7

8

7

8

15

1

14

13

12

11

10

22.2. 1. Gränssträckningen A + A 2 (blå streckad linje)

Valet att redovisa gränsalternativet A +A2 känns ganska naturligt, eftersom det inledningsvis kopplar till den

dokumenterade gränssträckning (A +A1) och alltså bildar gemensam sträckning med denna från starten i Fyrisån

och ändå upp på höjdkrönet. (Se kartbilden på s. 1131 ovan). Men gemenskapen varar inte så länge. Redan på

krönet delar gränssträckningarna på sig. Och A +A 2 tar sig i en rak bana genom höjdryggens mellandel och

vidare genom det skogsklädda impedimentet i söder för att slutligen lämna detta impediment i en riktning som

förebådar att sträckningen kommer att löpa vidare i skogspartiet norr om Norrbo och därefter - efter ett litet

hopp över Fullerömyren - hamna in i Storskogen. På sin väg genom undersökningsområdet gör sträckningen

kontakt med stenplatser med stora block, som utsatts för både äldre och yngre stenhuggning. De är egentligen

praktexempel på kombinationsplatser. Och det är svårt att tänka bort dem från en gränsmarkerande sammanhang.

På kartbilden ovan (s.1131) har trolig gränsrelevant kultursten inprickats och numrerats. Och minibilder

från de olika kulturstensplatserna har placerats i kartramen.

Nedan beskrivs närmare kultursten i sträckningen A + A 2 i text och bild. De fullskaliga bildernas numrering

följer den som angivits på kartan med minibilderna ovan.

På hitsidan av Fyrisån (ett hundratal meter från bron vid södra infarten till Storvreta) mitt

emot ledningsstolpen har vi antagligen den plats där bygränsen mellan Fullerö och Ekeby

landar i åvattnet.

Vackert litet gränsröse på krönet av höjdryggens mellanparti. Förmodligen har det utgjort en gränsmarkering i

den bygräns, som skiljer byarna Fullerö och Ekeby åt. Här får man en rak linje ner mot den plats (se föregående

bild) där gränsen troligen når åns vatten. Det finns kanske skäl att notera den spetsiga sten som står

uppställd rakt framför i kanten av den uppspruckna (uppspräckta?) bergknallen. På baksidan av den uppspräckta

bergknallen i gränsriktningen finns en uppallad stensugga (se nästa bild) som möjligen tidigare

utnyttjats som gränsskyltning innan det nuvarande lilla gränsröset tillkom. Det skulle alltså kunna handla om

en gränsskyltande kombinationsplats här i bygränsens sträckning ner mot Fyrisån.

3

A

A 1 A 2

2

Den spruckna (spräckta?) bergknallen härbergerar en ståtlig skrevuppallad stensugga. Möjligen ingår också denna i gränslinjen. Men

antagligen rör det sig i så fall om en återanvändning av ett skyltblock från bronsålder/järnålder. Det finns åtskilliga gravhögar/stensättningar

i närheten). I min presentation Kultursten och stenhuggning i uppländskt landskap (yumpu.com) beskrev jag den upplagda

stensuggan på följande sätt: ”I höjdryggens sluttning mot fälten och väg 290 ser vi också en stor stensugga vackert placerad över en skreva i

berget. Den huggna stensuggan har säkert ställts här för att skylta för något. Om det nu inte är en relativt sen gränsmarkering så kan

skyltningen vara mycket gammal och gå tillbaka till den tid då högarna anlades på höjdryggens krön ovanför. När det gäller uppallningar av

block så brukar jag ofta indela dem i tre kategorier: siduppallningar, mittuppallning och flerpunktsuppallningar. Kanske borde man lägga till

kategorin ”skrevuppallningar”. Jag har sett flera sådana uppallningar i Storvretabygden - några betydligt mer spektakulära än den på

14

Bilden visar en märklig stenplats, som ligger i gränslinjen (A2) strax nedanför gränsröset på föregående bild.

14

I den här fotovinkeln ser stenplatsen betydligt mer symmetrisk ut och ger intryck av att vara anlagd. Om inte ett av

blockstyckena haft en klyvborränna (se pilen), så skulle man nog ha kunnat gissa på en gravanläggning. Borrännan

talar nog snarare för att det rör sig om ett betydligt senare anlagt gränsröse. Någon slarvig skrotstenshög efter

husbehovshuggning rör det sig sannolikt inte om.

15

A2:s gränslinje har möjligen siktat in sig på det här imponerande skyltblocksarrangemanget nära fältkanten. Ett

mycket stort block tycks här ha splittrats upp i mindre (men fortfarande stora) blockbitar. Den större framåtlutade

blockdelen verkar uppallad på mindre blockstycken. Vid sidan till höger står ett större blockstycke. Ett sådant finns

också på baksidan och syns ej på bilden.

Med stor sannolikt är det inte fråga om en blockformation, som skapats spontant av naturkrafterna. Styckning

och uppställning verkar ha skett för att åstadkomma ett skyltblocksarrangemang. Kanske skulle det skylta för

en boplats eller kultplats redan under bronsåldern - eller för en viktig gammal gräns i landskapet.

15

En borränna på det mindre blocket (se också bilden på nästa sida) komplicerar tolkningen av blockarrangemanget.

Kanske rör det sig om ett 2-fas - monument, där ett gammalt skyltblock betydligt senare omformats till ett

gränsmonument. Man kan nog tänka sig att personer som sysslat med gränsmarkering i alla tider varit intresserade

av stora spektakulära block och gärna använt dem som markörer längs uppdragna gränser. Gränsmonumenthypotesen

blir en räddningsplanka, som gör att vi inte behöver komma i konflikt med fackarkeologernas sena

datering av stenborrning. Men man kan naturligtvis inte helt utesluta att borrklyvtekniken kan vara betydligt äldre

och att borrännan hör till den avlägsna tid då stenformationen skapades.

15

Närbild på klyvborrännan i den blockformation, som visades på föregående bild. Borrännan är ovanlig så till vida att den

längdmässigt befinner sig ett mellanläge. Den är längre än de korta klyvborrännor, som bildas när fler klyvborrhål anläggs i

rad (radklyvning). Och den är betydligt kortare än flertalet enstaka klyvborrännor, som bildas vid klyvning från ett enda djupt

borrhål (enkelhålsklyvning). Skulle det visa sig att borrännan inte ingår i ett relativt sentida gränsmarkeringssammanhang, så

kan det bli dateringsmässigt kritiskt. Någon vanlig stentäkt för produktion av husbehovssten har det inte varit fråga om här.

Och då finns ju möjligheten/risken att klyvning med borrteknik förlorar sig ner i förkristen tid.

15

Svåridentifierad borränna i block alldeles framför den uppstyckade blockkolossen. Hur många klyvborrännor

missar man inte hur noggrant man än försöker leta?

15

Sannolikt har den här styckade stenplatsen (bestående av ett stort lutande blockstycke och flera mindre) ursprungligen bestått av

ett enda stort homogent block. Utifrån det nuvarande arrangemanget av blockstycken är det svårt att uttala sig om hur det

ursprungliga blocket sett ut. Jag brukar kalla dessa blockformationer för ”blockbyggen” för att antyda att det ursprungliga

blocket genom styckning fått en helt ny design (för något bestämt skyltsyfte), som avviker starkt från den ursprungliga formen.

15 och 16

Här ser vi en del av det märkligt huggna och tillformade blockmaterialet, som kanske ingått i ett kultplatssammanhang.

Kanske har stenplatsen i sin helhet - eller en del av den - senare utnyttjats i gränsmarkerande syfte

16

Spännande och förmodligen mycket gammal blockskyltning på en udde, som sticker ut i inägan (förmodligen ganska sent

uppodlad). Skyltblocken ligger mycket nära den styckade blockkolossen och kan ha tillhört samma större stenplats.

Vackert konformat block i kanten av höjdryggen - kanske ett boplatsmarkerande block. Blocket står bara ett 20-tal meter från blockarrangemanget

med den märkliga borrännan och hör kanske till samma funktionella sammanhang. Ett av de vackraste huggna block, som jag över

huvud taget träffat på i Storvretabygden. Möjligen har en senare bygränslinje siktat in sig på det här vackert huggna blocket i stället för det

16

34 (se kartbilden i nästa avsnitt)

Bilden visar ett stort block i kanten på det skogsklädda impedimentet nära inägans kant. Blocket är tydligt påverkat

och format genom mänsklig stenhuggning. Det har branthuggna sidor. Och på framsidan mot inägan finns också

klyvborrännor efter troligen ganska sen stenhuggning (se s. 1149 nedan). På baksidan av blocket finns en märklig och

svårbedömd utläggning av vasskantade, huggna/styckade, medelstora blockstycken i ett ganska tunt lager. Se också

nästa bild!


Stor blockkoloss (samma som på föregående bild) som tillhuggits så att den erhållit branta sidor. Framför kolossen (mot söder) ligger

ett tunt skikt av mindre huggna block, som täcker en stor yta. Blockskiktet på marken kanske (åtminstone delvis) härstammar från

den stora blockkolossen. Varför blockmassa huggits loss och lagts ut på marken i ett heltäckande lager är svårt att förklara. Även om

det marktäckande stenmaterialet verkar ha tillhuggits med traditionell metod utan inslag av borrklyvning eller sprängning, så har det

kvarstående blockets framsida (mot inägan) vid något tillfälle påverkats av stenborrning. (Se nästa bild). Blocket hör egentligen till

den föreslagna gränssträckningen C, som presenteras nedan. Men avståndet från blocket till gränssträckningen A2 är mycket litet,

varför det också skulle kunna höra till denna sträckning. (Se numreringen på kartbilden i nästa Avsnitt).


Blocket framsida uppvisar två vertikala långa borrännor. Det är svårt att med säkerhet avgöra om det är

sprängborrännor eller klyvborrännor. Jag gissar dock på att det är stenhuggning genom kilning som skett

här och inte sprängning. Möjligen handlar det om att omvandla blocket till ett gränsmarkerande

skyltblock, där kanske borrännorna i sig haft en gränssignalerande funktion.

Ytterligare en bild på blockets borrkluvna sida



Ytterligare en bild på det huggna stenmaterielet utlagt i ett tunt skikt på marken


Samma huggna blockmaterial sett från en annan vinkel.

Man skulle kunna uppfatta hela stenplatsen (med det

flacka stenlagret, den branthuggna blockkolossen och

klyvborrännorna som en gränsmarkerande kombinationsplats

även om enskilda delar tidigare kan ha haft en

annan funktion.

17

Fotograferad från en viss vinkel ger den här klyvplatsen ett ganska ordnat och harmoniskt intryck. Kanske har

det från början varit en gravplats markerad av ett större block, som långt senare utsatts för viss stenhuggning

för att omformas till en gränspunkt i en bygräns. Stenplatsen är belägen strax nedandför den stora blockkolossen

med det flackt utlagda blocklagret.

17

Borrklyvränna på block i den lilla blocksamlingen på föregående bild

18

Konformat troligt sprängblock, som verkar medvetet uppställt och har skyltblockskaraktär - på skogsklätt impediment, som gränsar

till höjdryggen. Själva blocket avslöjar inga borrhål eller borrännor. Men block med troliga sprängborrhål finns i närheten.

19

På blockvallen (som har ett tydligt sprängstensinslag) finns en arrangerad blockhög, som har en tydlig

skyltkaraktär.

Blockupplägget (antagligen medvetet arrangerat) sett från gavelsidan

19

19

I en annan fotovinkel ser vi tydligt att blockuppläggets huvudblock uppvisar en borränna, som troligtvis är en

klyvborränna. Fyndet vittnar om att stenklyvning med borrteknik ägt rum i ett sprängstensområde. Blockarrangemanget

ligger mycket nära det märkligt urhuggna block (se nästa bild) som avslutar blockvallen och som

A2:s förmodade gränslinje passerar på sin väg ut i fälthavet. Kanske rör det sig om en kombinationsskyltning för

gränsen

20

Ythuggning i större block på det skogsklädda impedimentet ovanför en trolig gammal

boplats. Blockets uthuggning påminner om ett ansikte. Vid eller i närheten av det här

urhuggna blocket bör den ljusblå gränslinjen (A2) lämna det skogsklädda impedimentet för

att i rak riktning fortsätta över fälten och in i skogen en bit norr om Norrbo. Den spektakulära

uthuggningen kan ha gjorts för att ge blocket en gränsskyltande karaktär. Blocket

kan ha utgjort den ursprungliga gränsskyltningen, som senare kompletterats med det

närliggande blockupplägget med klyvborränna så att en kombinationsplats uppstått.

22.2. 2. Den alternativa gränslinjen C (grön streckad linje).

Kartbilden på s. 1130 i inledningen på Avsnitt 22.2. ovan visade hela det komplicerade gränsalternativscenariot

i undersökningsområdet. Ett gränsalternaiv (A + A 2) med gränsrelaterad kultursten redovisades

också mer ingående i Avsnitt 22.2.1. Och vi ska inte i det här avsnittet redovisa alla övrig gränsalternativ. Vi

ska i stället koncentrera oss på det gränsalternativ, som på kartbilden nedan kallas för C (grön linje). Det finns

flera olika anledningar till att vi väljer att fokusera på just denna alternativa gränssträckning. För det första

berör gränssträckningen längst i norr det spektakulära och borrännemärkta skyltblock, som ingående

beskrevs och diskuterades i Avsnitt 22.1., vilket berörde undersökningsområdets östra del. För det andra är

sträckningen nästan identisk med den linje, som en äldre stolpledning (idag nedtagen) bildade genom

området. Ledningen skvallrar möjligen om att en ägogräns går (gått) fram här - en ägogräns som i så fall skulle

kunna följa en äldre gränssträckning. En tredje anledning är förstås att det finns flera typer av intressant

kultursten (även borrkluven sådan), som har skyltkaraktär och som sannolikt har gränsrelevans. Numreringen

på de bilder, som nedan redovisas överensstämmer med kartans numrering (se nedan)av kulturstenplatser i

den alternativa gränslinjen.


30 31 32 33

30

31

1

34

3

32 33

34

35

36

37

7

38

35

10

10

10

C

38

37

36

30

Bilden visar samma skyltblock ( sett från sidan), som beskrevs ingående i Avsnitt 22.1., som berörde kultursten i höjdryggens

östra del. Det kan röra sig om ett äldre skyltblock (kanske för en boplats) som betydligt senare återanvänts som ett

gränsskyltande block. I samband med återanvändningen har en del av blockytan kluvits bort med borrteknik så att en tydlig

borränna framträtt i den stora stenytan. Det är framför allt det här blocket med sin långa vertikala borränna, som fått mig

att göra antagandet att en gammal bygräns (den grönfärgade gränslinjen C) eller möjligen en ännu äldre bygdegräns

dragit fram här och utnyttjat blocket som gränsmarkör.

Framför det uppställda blocket med den vertikala borrännan i gränsriktningen finns ett stort fyrkantigt block med platt

tak. Kring blocket finns mycket småskaligt stenmaterial. Vi vet egentligen inte om stenmaterialet tidigt medvetet

placerats här av religiösa skäl (gravanläggning) eller om det möjligen är kultursten, som röjts undan när inägan

skapades. Inägan eller i vart fall delar av den har antagligen uppodlats först under de senaste århundradena. Men

samtidigt ser det stora blocket ut att ha påverkats av gammal stenhuggning. De branthuggna ojämna vertikala sidorna

har nog formats genom mänsklig stenhuggning. Kanske har losshugget stenmaterial använts i olika anläggningar ute

på inägan (som då inte var en inäga) för att sedan undanröjas och hamna bredvid ursprungsblocket. Det lösa

småskaliga stenmaterialet i högen/vallen vid blocket kan således ha rest tur och retur. Fascinerande tanke!

31

30 32

Vackert urhugget block i början av det skogsklädda impedimentet nära inägan,

som skymtar i bakgrunden. Längst ner i uthuggningen har också ett par mindre

stenstycken placerats. Det är svårt att veta om det uthuggna blocket har någon

gränsutpekande funktion över huvud taget. Kanske har den bara råkat stå i vägen

för en gräns - om nu någon gräns löpt fram här över huvud taget.

33

I gränsriktningen finns en stor grund grop med en huggen sten i kanten. Stenen har en placering och tillformning, som gör att jag

uppfattar den som en markeringssten för gropen. Gropen är således knappast en stentäktsgrop. Den skulle kunna vara en grund krater

i en flack svårupptäckt gravhög eller kanske någon form av husbotten. Förmodligen är stenplatsen betydligt äldre en ev. bygräns. Men

det kan förstås ha återanvänts i gränsmarkerande syfte.

33

Stenen vid gropen sedd ur en annan vinkel. Det är svårt att tänka sig att de vassa kanterna och sidornas

perfekta släthet skapats spontant av naturen. Det är med stor säkerhet en tillverkad markeringssten – men

knappast ursprungligen skapad för gränsskyltning. Jag upptäcker när jag åter granskar den här bilden att en

ledningsstolpe fortfarande står kvar i den gamla stolpledningslinjen, som ganska exakt följer den föreslagna

gränslinjen. Bilden måste rimligtvis ha tagits för några år sedan. Idag finns stolpen inte längre kvar. Kanske

hade det funnits anledning att spara ett par stolpar - eller i vart fall några kapade nederdelar - för att markera

den gamla stolpledningen som en kulturlämning?

34

Bilden visar det branthuggna block som beskrivits i föregående avsnitt. Även om blockets främre sida (mot inägan) har påverkats av

yngre stenhuggning där borrteknik använts, så tycks övriga sidor ha påverkats genom äldre traditionell stenhuggning. En del av det

märkliga lager av blockstycken, som ligger utlagt på baksidan, har säkert huggits loss från den branthuggna blockkolossen. Lagrets

funktion är okänd. Vid närmare skärskådan kan man nog se att lagret är uppbyggt av flera mindre stenplatser, som är otydligt

avgränsade från varandra. Ingen av dessa påminner dock tydligt om ett gränsröse. Men både den spektakulära branthuggningen och

borrännemärkningen antyder att det imponerande blocket vid någon tidpunkt kan ha fungerat som gränsmarkör. Den här stenplatsen

har närmare beskrivits i Avsnitt 22.2.2. ovan eftersom de alternativa gränssträckningarna A+ A 2 och C just här sammanfaller.

35

Losshuggen blockkloss, som ställts lutande mot ett större block precis i kanten av den gata där kraftledningen dragit

fram och möjligen också en äldre variant av bygränsen - den gröna gränssträckningen (C ). Mycket talar för att

blockklossen huggits loss från det större blockets framsida. Bakom klossen till vänster skymtar en planhuggen häll.

Helt klar rör det sig om äldre stenhuggning, som kan ha utförts redan under bronsålder/järnålder och kan ha en

koppling till en närliggande boplats och till gravanläggningar i närområdet. Men om stenhuggningen här haft någon

funktionell koppling till den föreslagna gränslinjen är osäkert.

36

Hösten är den vackraste tiden för blockundersökningar. Höstens bladguld breder ut en gyllene matta på marken. Men mattan är sällan så

tät att den döljer stenpackningar och små blockhögar. Bildens vackra block är hämtat från ett större skogsklätt impediment på en höjdrygg i

kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Man märker ganska omgående att det är något speciellt med det här blocket. Blocket är tillformat

så att det avsmalnar uppåt och bildar en trubbig spets. Det ansluter till den pyramidformade kategori av block, som ofta tycks skylta för

gamla boplatser. Blocket har ett dominerande läge högst upp på en stenkulle. Ytan närmast blocket är tydligt stenröjd. Och framför blocket

skönjer man en ganska kraftig stenpackning. Det är inget spontant stenkaos vi har framför våra ögon. Det rör sig om en stenplats som är

arrangerad utifrån en mycket välgenomtänkt plan. Det pyramidformade (eller snarare konformade) blocket kommunicerar säkert både med

höggravar och boplatser i den närmaste omgivningen. Blocket är placerat strax ovanför den stenplats där en blockkloss står lutad mot ett

block (se föregående bild). Möjligen har det konformade blocket i ett senare skede utnyttjats som markör i en gränslinje. Strax bakom

skymtar också det blockbygge som vi ska redovisa på nästa sida. Såväl den lutande blockklossen som det konformade blocket och det

imponerande blockbygget står alltså i den föreslagna gröna gränslinjen (C).

På sin väg mot udden längst ut på impedimentets södra landtunga löper den föreslagna gröna gränslinjen förbi en

märklig blockformation. Ett större homogent block verkar ha styckats i mindre bitar (fortfarande ganska stora). Av dessa

blockbitar har sedan ett märkligt blockbygge konstruerats. Med stor sannolikhet rör det sig om ett skyltarrangemang från

Bronsålder/Järnålder. Men möjligen kan det senare ha utnyttjats som ett imponerande gränsmärke.

37

Närbild på ”blockbygget längst den alternativa gränslinjen (C). Lägg märke till hacket i den övre kanten på

det närmaste blockstycket. Det kan mycket väl röra sig om klyvhack inom ramen för äldre stenhuggning.

37

Bara några meter öster om det imponerande blockbygget stöter vi i fältkanten på ett block upplagt på en

liten bergknalle. Det skulle kunna röra sig om en gränsmarkerande sten. Men det skulle lika gärna kunna

röra sig ett upplagt röjstensblock. Säkerligen har flera röjningsvågor gått fram över fältmiljön utanför.

Och stenröjare kunde faktiskt ibland skapa vackra stenplatser utan annan anledning än att de just då

kände för det. Men det kunde nog ibland hända att stenröjare placerade röjsten för att förstärka ett redan

befinligt men oansenligt gränsmärke. Så båda tolkningarna skulle i princip kunna vara korrekta. Bakom

enbuskarna finns en vacker liten hög av mindre blockstycken ( se nästa bild).

38

37 o 38

Sammanläggning av lite grövre blockstycken straxt ovanför den upplagda stenen på föregående bild. Kanske är

blockhögen här inte så gammal. Blocket längst upp har en tydlig borränna efter klyvning (eller möjligen

sprängning). Mittpartiet har ett block som är tydligt konformat . Kanske rör det sig om ett gränsmarkerande röse

från senare århundraden. Men det är alltid knepigt med fotografering - eller snarare fotografer. Har man väl gjort

en tolkning av en stenhög så påverkar det ofta hur vi sedan väljer att fotografera motivet - förstås på ett sådant

sätt att bilden kommer att förstärka den tolkning vi redan gjort. Hade vi slumpmässigt valt en annan kameravinkel

så hade högens likhet med ett gränsröse inte varit lika uppenbar.

37 o 38

Den här högen i närheten med lite mer småskalig och skärvig sten - och förmodligen med en markörsten i

kanten - är nog betydligt äldre och hör nog till bronsålderns eller järnålderns kulturstenslandskap. Det är nog

troligt att högen alltid legat på denna plats. Men helt säkra kan vi kanske inte vara. Högen skulle ju tidigare ha

kunnat ligga i fältmarken utanför för att i samband med någon stenröjningsvåg ha flyttats till sin nuvarande

plats. Hur som helst, någon gränsmarkerande hög är det sannolikt inte fråga om. Men den ligger bra i

gränsriktningen. Längst upp till höger i bild skymtar vi den smala udde med stora block, där den föreslagna

gränslinjen (se den grönstreckade linjen) kommer att landa.

Här på den södra uddens yttersta spets landar gränsalternativ C innan det tar språnget ut i fälthavet och kanske

vinklar av mot skogen norr om Norrbo. Om nu det här gränsalternativet någonsin vinklat av. Kanske har det rent

av (om det nu någonsin existerat!) fortsatt rakt fram och hamnat uppe på Fulleröhöjden? Se diskussionen om

förlängningslinje i Avsnitt 22.3.2. nedan.

19.2.3 Hur kan vi gå vidare?

I en stor och utspridd ansamling av kultursten (förhållanden som gäller här i mellandelen av höjdryggen och det

bakomliggande skogsklädda impedimentet i söder) går det nästan alltid att hitta kulturstensstråk, som skulle

kunna antyda att ett flertal olika gränssträckningar avlöst varandra under seklernas lopp. Men så länge sådan

kultursten inte kan prövas mot oberoende kriteria i form av äldre kartmaterial och dokument - och kanske

också en muntlig tradition - så förblir de föreslagna alternativa gränssträckningarna bara hypotetiska

konstruktioner - egentligen alla utom det gränsalternativ som ovan har beskrivits under beteckningen A + A1

och som helt motsvarar den gränssträckning, som finns dokumenterad i den häradsekonomiska kartan från

1850 /60 - talet). Här skulle man kanske behöva stanna upp och avvakta resultat från fortsatt forskning inom

området. Men vem skulle i så fall initiera och driva en sådan forskningsinriktning? Risken är förstås stor att vi

just i det här avseendet aldrig kommer längre.

Men kanske finns det ändå ett sätt att testa om de hypotetiska gränsalternativen i undersökningsområdet har

någon bärighet i verkligheten genom att undersöka deras koppling till kultursten i andra områden, som borde

beröras av gränsträckningarnas förlängningslinjer. I nästa avsnitt koncentrerar vi oss alltså på gränsträckningarnas

förlängningslinjer och den kultursten av gränsskyltande karaktär, som vi ev. kan finna längs dessa

linjer.

Bilaga till 22.2 : mera kultursten i undersökningsområdet.

Kulturstenen i undersökningsområdet är mycket riklig. Det var ju bl.a därför som jag bestämde mig att leta

efter alternativa gränssträckningar här. Det innebär förstås att det finns mycket intressant kultursten, som inte

beskrivits ovan i anslutning till de två redovisade gränssträckningarna. Jag gissar att merparten av läsarna

aldrig kommer att sätta sin fot i i det aktuella höjdryggsområdet i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Och

det vore ju synd att förvägra dem tillgång till i vart fall några av de mest spektakulära (men ofta svårtolkade)

kulturstensexemplaren i området. Nedan presenterar jag några av dem med bild och kommenterande text.

En del av dem gör kontakt med någon av de gränssträckningar, som jag identifierat i området. Men det

hindrar förstås inte att de kan höra till ett betydligt tidigare kulturstensskikt. Det finns åtskilliga äldre gravar

(av stensättningstyp) i området. Och en del stenskyltning kan ha varit relaterad till dessa gravar eller till de

boplatser som rimligtvis funnits närheten. Och en del av kulturstensarrangemangen är kanske gravplatser i sig

– av en blockgravstyp med ett huvudblock med en förgård av huggna blockstycken framför. Spår av en trolig

boplats finns i den östra delen av det anknutna skogsklädda impedimentet. Boplatser kan också ha funnits i

det nu uppodlade område mellan höjdryggen och impedimentet. Tidigare har dessa delområden hört samman

och bildat ett gemensamt terrängområde. Mellanområdet har inför uppodligen minutiöst stenröjts och

alla spår efter äldre kulturlager har avlägsnats. En del intressanta kulturstensfynd skulle antagligen kunna

göras i den röjstensvall, som finns i impedimentets norra kant.

Bland den redovisade kulturstenen i den föreliggande bilagan finns också några stenplatser med borrklyvning.

Den borrkluvna kulturstenen har egentligen i det här kapitlet kommit i skymundan. Det är främst borrklyning

med koppling till kombinationsplatser och gränsmarkering, som här fokuserats. Men det finns borrade

klyvplatser av mer tydlig husbehovshuggningskaraktär, som nedan redovisas. Man kan nog fundera över om

en presentation, som har till huvuduppgift att redovisa borrade klyvplatser verkligen ska ägna så stort

utrymme åt kultursten i alternativa och hypotetiska gränssträckningar som skett i detta kapitel. Om och när

föreliggande arbetsversionen bearbetas för att bli en slutgiltig presentation så är det mycket möjligt att

kapitlet kommer att fokuseras kring en mer neutral redovisning av klyvplatser och att resonemanget kring

kultursten och alternativa gränsmarkeringar (inklusive deras förlängningslinjer) förpassas till en separat

presentation. Den som lever får se, som man alltid sa i Småland under min barndom, när man skulle uttala sig

om en osäker framtid. Och uttrycket är lika giltigt idag.

Långt söderut på det skogsklädda impediment, som gränsar till höjdryggen, står ett märkligt rundat block uppställt på

mindre stenar. Den rundade formen bryter tydligt av mot all vasskantad och oregelbunden sprängd (och kanske delvis

kluven) sten runt omkring. Blocket har antagligen förts hit från en annan plats. Och uppställningen är mycket

medveten och planerad. Det rör sig sannolikt inte om någon sentida gränssten. Stenarrangemanget kan vara mycket

gammalt och kan ha varit kultrelaterat. Stenplatsen finns på den smala tunga som impedimentet bildar i söder. Den

kan passas in i flera av de alternativa gränssträckningar som visas på kartbilden på s. 1130 ovan.

Stor, vackert tillhuggen stenkloss i ett område på de det skogskädda impedimentet, där traditionell stenhuggning bedrivits. Det är

knappast troligt att den nästan sarkofagliknande stenklossen är en stenhuggningsrest. Det utgör ju ett utmärkt utgångsmaterial för

fortsatt precisionshuggning. Men någon sådan har inte skett. Troligen rör det sig om ett skyltblock, som har haft ett signalvärde.

Det är inte ovanligt att stöta på den här typen av stora välhuggna stenklossar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. På ett

bredvidliggande blockstycke har jag funnit spår av mejselhugget klyvmärke av ungeför samma typ som finns på blocktycken nära

den de stora stenkolossen i skogspartiet vid Norrbo ( se mera härom i Kap. 22.1. i Del 1).

Mycket talar för att det stora blocket ursprungligen varit ännnu större - kanske både högre och längre - och

att det vid något tillfälle till stor del styckats upp i mindre bitar. Kanske rör det sig om stentäkt för att få

täckmaterial över en grav (tidig datering) eller att få stenmaterial till ett gränsröse (sen datering). Den

intressanta stenplatsen passar dock inte in i någon av de alternativa gränssträckningar, som redovisas på

kartbilden på s. 1130. Någon stenröjningstolkning tror jag inte på här. Jag har sett åtskilliga exempel på

stenplatser i Storvretabygden, där större block delvis huggits ner och där det framkluvna stenmaterialet

lagts som en blockhög framför den kvarstående resten av huvudblocket.

Ytterligare en plats med kluvet stenmaterial framför block, som har blockgravskaraktär. Vad

det traditionellt huggna stenmaterialet än använts till, så har det sannolikt inte tillverkats

inom någon sentida husbehovshuggning. Så vitt jag kunnat notera innehåller varken huvudblock

eller framförliggande stenmaterial någon borrklyvning.

Svårt att värja sig från tanken att blockarrangemanget på bilden har någon sorts skyltfunktion. De mindre blocken har ställts

så att de bildar en förgård runt huvudblocket. Utifrån närliggande högar vet vi ju att området utnyttjats som förkristen

gravplats - kanske redan så tidigt som under bronsåldern. Kanske hade man i vissa perioder stor variation i gravtyper. Ock

kanske fick en del av områdets innevånare gravplatser, som har en blockgravsprägel. Förhåller det sig på det sättet så kan det ju

finnas mängder av gravplatser här på höjdryggen - utöver de välformade och symmetriska gravanläggningarna (högar och

stensättningar) - som vi ännu inte riktigt fått ögonen på. Men naturligtvis kan blockformationen ha skyltat för något helt annat

- eller utgöra en ovanligt välordnad stentäktsrest från relativt sen tid.

12

A 1

Prickad linje: alternativ

till A 1

Några tio-tal meter öster om den stenskyltning som troligtvis skyltat för den dokumenterade

bygränsen ligger i fältkanten en annan märklig stenplats. På den här bilden ser det ut som en

uthuggning gjorts i ett homogent block. Huggningen bildar någonting som liknar en uppstickande

kam, där kammens längdriktning stämmer ganska bra med gränsriktningen. Men stenplatsen ligger

lite för långt österut för att rimligen kunna ingå i den gränslinje som den häradsekonomiska kartan

ritar upp och som sammanfaller med A1. Möjligen då om gränsen mera haft karaktär av tämligen

bred gränsgata i stället för en smal linje - eller att det rört sig om en äldre altternativ gränslinje (se

den prickade linjen på denna bild och på karbilden på s. 1130 ovan).

12

Block förändrar verkligen karaktär beroende på fotograferingsvinkeln. Stenplatsen är den samma som på föregående sida.

Men här se vi tydligt att det inte rör sig om ett homogent tillhugget block. Det handlar i stället om ett blockarrangemang,

där en tillformad blockbit ställts ovanpå en blockbit, som är markfast och en blockbit som verkar ligga löst på marken.

Alla tre blockbitarna kan ha bildats då ett större block styckats i mindre bitar, som sedan arrangerats till en vacker

stenskyltning. Jag brukar ibland benämna denna typ av stenmonument för ”blockbyggen”. Blockbygget kan ha tillskapats

relativt sent för att fungera som gränsskyltning. Men troligare är nog ändå att det hör till ett betydligt äldre kulturstensskikt,

som skyltat för något helt annat än en bygräns. Men samtidigt är det svårt att förstå hur mera sentida gränsläggare

skulle kunna undgå att återanvända det märkliga och spektakulära blockarrangemanget som gränsmarkör – och man kan

Stort block på krönet ovanför det vackra blockbygget, som visades på föregående bild. Blocket är svårbedömt.

Det skulle kunna vara ett äldre, medvetet uppallat skyltblock, som markerar en gravplats. På

den andra sidan av blocket (som vetter ner mot sluttningen) finns mindre uppställda blockstycken - möjligen

en låg högbildning.

Samma block sett från motsatta sidan. Det rör sig antagligen om

en viktig stenplats med skyltblock placerad på en gravplats från

en äldre tidsperiod, vilket möjligen senare kan ha återanvänts i

gränsmarkerande syfte. Det ligger i samma gränslinje ( blåprickad

linje på kartbilden på s. 1130) som blockbygget ovan och det

upplagda blockstycket (se näta bild) kan anpassas till). Notera

också den märkliga stenraden till vänster på bilden, som dock inte

följer riktningen för något angivet gränsalternativ över impedimentet.

8

På den smala landtungan i söder har mycket stenhuggning bedrivits - både av traditionell typ och yngre sådan

som inkluderar kilning i borrade klyvhål. I landtungans östra kant, där troligen den dokumenterade bygränsen

har löpt fram, finns några mindre stenar ”omotiverat ” upplagda på större block. En av dessa stenar (möjligen

en gränssten) visas på bilden. Uppläggningen är så bräcklig att det är förvånansvärt att blocket kunnat ligga

kvar. Det är svårt att undgå tanken att blocket medvetet måste ha placerats i det här spektakulära läget för

att kommunicera att det markerar en viktig gräns.

Märklig blocksträng i norrsluttningen ner mot fälten. Det är svårt att veta om den består av stenmaterial, som kluvits på

platsen eller om det rör sig om röjstensmaterial från fälten. Det som talar mot röjstenshypotesen är den omständigheten

att de styckade mindre blockstyckena lagts ut så skrymmande på markytan. De har ju funnits möjlighet att lägga de

mindre blockstycken alldeles bredvid de stora blockstyckena eller t.o.m. ovanpå dem. (Se också nästa bild)!

Ett av blockstyckena i den märkliga blocksträngen har en kraftig borränna i överkanten.

Diametern är så stor att det antagligen rör sig om en sprängborränna. Kanske rör det sig

ändå om röjsten? Kanske har ett större block ute i fältmiljön sprängts och blockresterna

ställt upp här i slutet av slutttningen - även om man lagt dem så utspritt att de inkräktat

på betesmarken. Kanske gräsbete inte var någon ”trång sektor” när insatsen utfördes.

När blockformationerna liknar dem på bilden, kan man ana att stenhuggning bedrivits i området. Blocken

här verkar vara huggna med traditionell huggteknik. Men ofta finns det inga skarpa gränser mellan

områden med traditionellt hugget stenmaterial och borrkluvet material. Så ägnar vi lite tid åt blockgranskning

här så hittar vi kanske en klyvborränna någonstans i närheten..

Och på ett närliggande block hittar vi mycket riktigt en ensam klyvborränna. Man måste ha ett upptränat öga för att hitta en

sådan här väl kamouflerad borränna. Och ofta räcker det inte med ett upptränat öga. Man måste dessutom var inriktad på att

leta efter borrännor - och det var jag ju vid det här tillfället.

Bakom ett träd i höjdryggens östliga del döljer sig en rest efter ett borrkluvet block. Den bortkluvna delen

har avlägsnats från platsen och förmodligen använts till något - vad exakt får vi antagligen aldrig veta. På

något sätt känns det ändå tryggt att veta att kluvet stenmaterial tagits från klyvplatsen och kommit till

någon sorts användning. Man blir betydligt mer tvehågsen och osäker i sina tolkningar när allt kluvet

stenmaterial ligger kvar på klyvplatserna - och det gör det förvånansvärt ofta.

Blockhögar med hög komplexitet (fortsättning på bilaga till Avsnitt 22.2.)

På impedimentets södra, smala, landtunga och helt nära det märkliga blockarrangemang (stenmonument)

som beskrivs på s. 1178 ovan finns flera stora, kaotiska blockhögar av huggna/styckade blockstycken (en del

ganska stora). På några blockstycken kan man se borrännor av ganska stora dimensioner. Det rör sig troligen

om rännor efter sprängborrhål. Men i blockhögsmaterialet finns också enstaka borrännor med betydligt

mindre diameter, vilket antagligen vittnar om att klyvning med borrteknik ägt rum. Det är möjligt att både

sprängblock och borrkluvna block är rester av större block som stått ute i fältmiljön. Blocken har varit förstora

för att odelade röjas undan från åkermarken och dumpas på det närliggande impedimentet. Man har sprängt

eller borrkluvet blocken i mindre delar så att de lättare kunnat fraktas bort. Några borrade dubbhål har jag

inte kunnat upptäcka på blockstyckena i blockröran här på den smala landtungan. Det tyder antagligen på att

stenröjningen här är av lite äldre datum och har ägt rum före de motoriserade stenvagnarnas tid på 1940- och

1950-talet.

Att det handlar om dumpning efter stenröjning på de utanför liggande fälten är en rimlig hypotes. Men vi kan

naturligtvis inte helt utesluta att åtminstone en del av stenmaterialet har tillkommit på plats genom

nerhuggning av stora block, som stått där blockhögarna nu ligger. Och merparten av blockstyckena i

blockröran här har varken sprängborrännor eller klyvborrännor och skulle kunna vara ett resultat av mycket

gammal stenhuggning. Och på ett ställe alldeles i närheten kan vi faktiskt se resterna efter gammal

traditionell stenhuggning i form av ett nedhugget block där bara ett mindre stenfundament ovan jord återstår.

Och flera kvarstående block i närheten av blockhögarna har tydligt omformats genom stenhuggning.

Impedimentets landtunga har antagligen varit utsatta för mänsklig stenhantering under flera tusen år. Och

styckat och hugget stenmaterial har inte bara tillförts landtungan. En hel del stenmaterial tycks också ha

huggits fram på själva landtungan och använts där eller fraktats bort för användning på andra ställen. Import,

export och användning på plats har tillsammans bildat en komplex och svårtolkad blockröra här.

Samma komplexitet finns på fältkanter och impediment på många andra ställen i fältmiljön i Storvretatrakten.

Stenkaos av huggna blockstycken - eller möjligen sprängda.

Ytterligare en bild på landtungans blockkaos

Här verkar ett större block ha huggits ner så att endast ett platt bottenskikt med en liten blockkärna återstår. Om

det borthuggna materialet hamnat i de kaotiska blockhögarna strax bakom eller använts på annat håll är svårt

att veta. Möjligen skulle en mer ingående blockanalys kunna ge ett svar.

Tillhugget större block i ena kanten av blockröran. Det här blocket är ett stort och markfast. Och det har naturligtvis inte

flyttats hit. Den huggna formen (”stenstolen”) visar tydligt att äldre stenhuggning (klyvborrännor saknas) har ägt rum här.

Det är inte ovanligt att se den här typen av stenstolsformationer i närheten av äldre gravanläggningar. Och i närheten

finns faktiskt flera gravhögar/stensättningar.

Bilden visar ett stort block på landtungan i söder, som uppvisar en slät branthuggen sida. Att en klyvning ägt rum här förstår man också av den

branthuggna sidans mycket avvikande lavdräkt. Inget borthugget stenmaterial ligger kvar framför den branthuggna blocksidan. Materialet ka

ha tillförts blockhögen, som skymtar bakom blocket. Eller också har det avlägsnats från platsen för att användas på annat håll.

Stort blockstycke med koppling till det branthuggna blocket på föregående bild. Man förväntar sig nästan att finna klyvborrännor här. Men ja

hittar inga. Klyvningens ålder här (och på andra platser på impedimentets smala landtunga) är svårbedömd. Kanske är den rent av kopplad ti

forngravar, som finns i området. Kanske har man här hämtat sten till gravanläggningarnas uppbyggnad.

Den här typen av stora uppfläkta /uppstyckade block, som man finner några stycken av på impedimentets smala landtunga i söder, är

verkligen inte lätta att förstå sig på. Stora blockstycken har huggits loss från blockkärnan. Men de har inte avlägsnats från platsen utan

står/ligger kvar på sina ungefärliga ursprungsplatser - bara flyttade en aning så att stora glipor bildas mot blockkärnan. Någon sentida

husbehovshuggning är det säkerligen inte fråga om. För såhär beter sig inte husbehovshuggare vare sig de utövar borrklyvning eller

använder sig av mer traditionella metoder. Det finns inte heller något tydligt gränsmarkerande drag hos dessa block även om de under

en viss period kanske har återanvänds för gränsskyltning. Och det ligger alltför mycket av medveten planering bakom klyvningarna här

för att vara ett verk av blinda naturkrafter. Återstår då kanske bara att betrakta dem som rituella huggningar, som återspeglar mycket

gamla religiösa/kosmologiska föreställningar.

Block med tydlig borränna i mitten av blockröran

Större block med otydlig vertikal borränna mitt på blocket

Jag gissa att borrännan här är en bit av ett sprängborrhål. Men helt säker är jag inte.

Rännan på det här blocket liknar betydligt mer en klyvborränna än en sprängborränna. Men helt säker är jag inte. Först när jag funnit

flera grunda klyvborrännor satta i rad skulle jag känna mig helt säker på att det finns borrkluvet stenmaterial i blockhögarna här. Men

den typen av klyvborrännor har jag inte funnit här.

Bilden visar en intressant blockvall i landtungans västra del. Vid en första inspektion hittade jag inga dubb-borrhål i den låga

blockvallen. Avsaknaden gjorde att jag ställde mig tveksam till att det verkligen rörde sig om en röjstensvall. Har man verkligen

forslat undan så stora block från åkermarken, innan man började med dubbning och motoriserade stenvagnar. Blocken skulle ju

kunna vara ett resultat av den stenhuggning, som bevisligen ägt rum inne på landtungan. Och kanske har man byggt blockvallen

som någon form av avgränsning - kanske redan innan marken utanför var uppodlad. Senare har jag dock i båda ändarna av vallen

kunna identifiera ett par block, som är utrustade med borrade dubbhål. Och nu har det blivit extra svårt med tolkningen:

avgränsande blockvall eller röjstensvall? Eller kanske bådadera?

22.3. Förlängningslinjer och kultursten

Kanske finns det ändå ett sätt (vilket antyddes i slutet av föregående avsnitt) att pröva de identifierade

kulturstensstråkens gränsrelevans utan att behöva leta fram gamla kartor och dokument (och sannolikt besviket

behöva konstatera att de försvunnit eller inte ens existerat). Om de föreslagna alternativa gränssträckningarna

över höjdryggen ska ha någon bärighet i verkligheten och utgjort verkliga bygränser så bör de ju ha förlängningslinjer,

som sträcker sig långt utanför vårt undersökningsområde. Om sådana förlängningslinjer stöter på

intressant kultursten av tydlig skyltkaraktär, så ökar rimligvis sannolikheten att linjerna inte bara är hypotetiska

konstruktioner utan faktiskt motsvaras av tidigare bygränser, som varit stenmarkerade.

Vi ska nedan redovisa några exempel på sådana förlängningslinjer och på kultursten, som ev. kan hittas längs

dessa linjer. Om ork och hälsa står bi kommer en mer fullständig presentation av kulturstensresultaten för olika

förlängningslinjer att senare presenteras. För närvarande har presentationen arbetsnamnet En studie av

förlängningslinjer, som kan kasta nytt ljus över gamla bygränser. Den kommer att ingå i en rapportserie med

samlingsnamnet Gräns och Sten. Men först finns det väl ändå skäl att säga några värderande ord om

forskningsmetodiken. Om studiet av de alternativa (hypotetiska) gränssträckningarna skett i ett större samordnat

sammanhang med kulturstensinventeringen i andra områden så skulle ju gränssträckningar på höjdryggen

och identifierade kulturstensområden utanför området ha påverkats av varandra och medvetet eller

omedvetet anpassats till varandra. Men så har inte varit fallet. Kulturstensinventeringen i områden utanför

höjdryggen har skett i ett tidigare skede innan studiet av alternativa gränssträckningarna på höjdryggen var

påtänkt. Och idén om förlängningslinjer har inte påverkat hur de föreslagna gränssträckningar lades ut över

höjdryggen eftersom resonemanget kring dessa linjer kom in i bilden först när de olika hypotetiska

gränssträckningarna utplacerats i terrängen. Kulturstensstråken på höjdryggen och kulturstenen i omgivande

områden har således undersökts oberoende av varandra. Och relationen mellan dessa har undersöks först i

efterhand med hjälp av de nämnda förlängningslinjerna. Men det finns troligen metodproblem som kan vara

betydligt allvarligare. Vi återkommer till dem i avsnittets slutdel.

Men nu är det dags att presentera några exempel på förlängningslinjer och vilka kulturstenskontakter dessa

etablerar:

22.3.1. Den dokumenterade gränssträckningen med rak förlängningslinje söder ut

Vi kan börja med att studera en rak förlängningslinje söder ut för gränssträckningen i västra delen av undersökningsområdet

- den som har beteckningen A + A1- mörkblå linje - (se kartutsnittet från Lantmäteriets

topografiska karta nedan) och som är den enda sträckning som är dokumenterad på karta (se exempelvis den

häradsekonomiska kartan från mitten av 1800-talet på s. 1129 ovan). Ute i fältmiljön - söder om det anknutna

skogsklädda impedimentet - uppvisar gränslinjen ett markant ”knä” och vinklar av i östlig riktning för att sedan följa

skogskanten norr om Norrbo och ta sig ut över Fullerömyren för att därefter försvinna in i Storskogen. (Se mera om

denna avvinkling i Kap 22 i Del 1!). Men avvinklingen ute i fältmiljön ser märkligt omotiverad ut. Kanske har

gränslinjen tidigare gått rakt fram här. Vi beslutar oss helt enkelt för att följa en tänkt gränslinje rakt fram och se var

vi hamnar. Det visar sig att vi hamnar i det fältnära skogsområde, som tidigare beskrivits i Kap. 22 i Del 1. I den

förlängda gränslinjen radar faktiskt tre spektakulära stenplatser - alla med en tydlig skyltkaraktär - upp sig. Närmast

skogskanten stöter vi på en stor ”stenrauk” med branthuggna sidor, varav två av sidorna har vertikala klyvborrännor.

Av det borthuggna, lite slarvigt arrangerade stenmaterialet framför, finns en stor imponerande stensugga med

borrännor efter en genomförd radklyvning. Bara några tiotal meter därifrån - fortfarande i gränslinjen - hittar vi en

ganska stor och ovanligt välarrangerad och symmetrisk blockhög. Särskilt utmärkande är det välformade, uppåt

avsmalnande, toppblock, som rests på blockhögens krön. Det är inte ovanligt att finna människobyggda blockhögar

i Storvretabygden. Men det är få som uppvisar krönplacerade block - och nästan ingen som har en så tydlig och

spektakulär skyltkaraktär som denna. I sin utformning påminner den blockbekrönta blockhögen om ett stort

gränsröse - även om nu rösen vanligtvis är uppbyggda av betydligt mer finskaligt material. Här handlar det om

ganska stora blockstycken, som lagts samman. Från blockhögen behöver vi bara förflytta oss ett knappt hundratal

meter (fortfarande i förlängningslinjens riktning) för att stöta på den gigantiska fyrkantiga stenkoloss, som

branthuggen pekar rakt upp mot skyn, där den står placerad på en liten höjdrygg. Kolossen är bearbetad både med

äldre och yngre stenhuggning och har en extremt lång klyvborränna i den norra sidan, som pekar i gränsriktningen.

En ytterligare klyvborränna finns i överdelen på den södra sidan, som också pekar i gränsriktningen. Kanske har

borrännorna här en gränssignalerande funktion och kanske ska hela den märkliga blockskapelsen uppfattas som ett

gränsmarkerande monument, som skyltat för en äldre bygräns mellan Fullerö och Ekeby. *

* Samtliga tre gränsrelevanta stenplatser som här berörs har också utförligt beskrivits i Kap 22 i Del 1.

Till skillnad från den kartdokumenterade gränsen löper alltså den här gränslinjen fram söder om Norrboområdet.

Gränslinjen (den hypotetiska) placerar således Norrbo inom Ekebys byområde i stället för Fullerös.

Möjligen indikerar de två gränslinjerna att det någon gång i det förflutna förekommit en tvist mellan byarna om

vart det värdefulla Norrbo-området skulle höra. Slutligen har tydligen konflikten avgjorts till Fullerös fördel,

eftersom den kända sentida bygränsen löper fram i skogskanten norr om Norrbo. Att byar tvistade om viktiga

utmarksområden var säkert inte ovanligt i gamla tider. Och att Norrbo skulle kunna vara ett sådant tvisteområde

låter inte alls osannolikt.

Vi ska nog inte förvänta oss att samtliga tre stenplatser, som här beskrivits (kanske inte ens någon av dem), har

uppförts för att enkom skylta för en eventuell bygräns. Samtliga stenplatser kan ha uppförts lång tidigare

- kanske i slutet av neolitikum, när skogspartiet låg strandnära. Men de kan ha utnyttjats och i viss mån påverkats

(borrklyvningen skulle kunna vara en sådan påverkan ) i ett senare gränsdragningssammanhang. Särskilt utformningen

av den gigantiska stenkolossen med sin borrklyvning är nästan omöjlig att förstå sig på om man inte

kopplar den till någon form av gränsskyltning.


A

A1

Dokumenterad gränslinje

Område där gränslinjen

kanske senare ändrat riktning

Förlängningslinje

1 2 3

4

Kartbilden illustrerar ett förlängningsscenario, där gränsträckningen A1 förlängs rakt i stället för att följa

den dokumenterade avvinklingen i mer östlig riktning . De numrerade kulturstensplatserna, som presenteras

i bild på efterföljande sidor motsvarar numreringen på de på kartan inlagda stenplatserna.

1

Bilden visar den lilla stenkolossens uthuggning upptill. Lägst in i vinkeln mellan klyvytorna finns en svårupptäckt

vertikal borränna. Den infällda bilden visar motsvarande uthuggning med borränna på den stora stenkolossen

ett hundratal meter längre in i skogspartiet. Möjligen har de huggna stenytorna tillkommit i samma gränsmarkerande

syfte.

1

Två av den lilla stenkolossens sidor har en mer rundad form utan skarpa huggkanter.

1

På åtminstone två av sidorna har den lilla stenkolossen borthuggna blockbitar. Det liggande blocket längst fram i bilden har

grunda klyvborrännor längs den främre underkanten. Det ligger så pass mycket hugget stenmaterial nedanför att man kan

ifrågasätta om någon borrkluven sten överhuvudtaget hämtats från platsen. Den omständigheten gynnar mer en gränsmarkeringstolkning

än en husbehovhuggningsdito.

1

I vissa vinklar får man intrycket att både den lilla kolossen och de huggna stenstyckena runt omkring

ligger i en liten upphöjning som funnits tidigare. Kanske har här funnits en blockskyltad gravanläggning

innan platsen massakrerades av stenhuggare med borr och kil?

1

Grund klyvborränna i underkanten på ett borthugget block, som ligger nedanför den lilla stenkolossen. Det är

radklyvning, som tillämpats här eftersom borrännan har sällskap med åtskilliga andra längs samma kant. Den här

klyvplatsen bär alltså spår av både radklyvning och enkelhålsklyvning. Kombinationen av borrklyvningstekniker är

ganska vanlig i Storvretabygden.

2

Skogspartiet vid Norrbo hyser mängder av stora blockhögar. Men ingen har en så symmetrisk högform som

den på bilden. Och ingen har heller en så tydlig markering med ett upprest toppblock. Det är inte lätt att utan

vidare undersökningar kunna fastställa blockhögens funktion. Det skulle kunna vara en gravhög från sen

stenålder eller tidig bronsålder. Men det skulle kanske också kunna röra sig om ett ambitiöst gränsröse från

betydligt senare tid. Naturligtvis kan man undra varifrån det grovhuggna blockmaterialet, som bygger upp

högen, kommer. Det kan komma från en nedhuggning av stora flyttblock i närheten. Men vi ska kanske inte

glömma bort att vi har en tom bergränna* bara ett 100-tal meter bort. Kanske har högen byggts med

stenmaterial från bergrännan.

* Se Undertecknads presentation Stenmonumenten i Storvretabygden, 2016 (yumpu.com).

2

Förutom det markerande toppblocket kan man notera det välhuggna klossformade (”huggkubbsformade” som jag

brukar säga) blocket alldeles bredvid. Någon form av signalerande funktion har säkert detta block. Det är inte helt

unikt. Jag har stött på det i en del andra blockhögar också. Kanske handlar det om någon form av gränsmarkering.

Vår förlängningslinje antyder ju att en gammal bygräns kan ha dragit fram här. Det kan förstås också handla om en

äldre gräns. Sedan går det förstås inte att utesluta att det också kan röra sig om en gammal gravanläggning. Att

gravar och gränser trivs i varandras sällskap finns det många exempel på.

2

Bilden visar samma blockhög (som på föregående sida) i vinterskrud. Just nu när jag betraktar den här bilden, så får

jag tanken att det välhuggna huggkubb-blockets position i förhållande till det spektakulära trubbspetsiga toppblocket

skulle kunna ange riktningen för en framlöpande gräns. Men det är förstås bara en gissning. Jag har inte heller i

skrivande stund någon koll på hur den linje som de två blocken bildar överensstämmer med den inlagda förlängningslinjen.

Det måste närmare kollas upp.

Det fältnära skogsparti, där den märkliga blockhögen är belägen, är ett av de märkligaste stenhuggningsområdena i Storvretabygden. Det

gäller både äldre stenhuggning och yngre borrad sådan. De borrkluvna stenplatserna är visserligen ganska få. Men ett par av dem är bland

de mest storskaliga och spektakulära i Storvretabygden. En av dessa spektakulära kulturstensplatser med inslag av borrklyvning ligger i vår

förlängningslinje. Och vi möter den redan på nästa bild.

3

Knappt hundra meter bortom blockhögen (i förlängningslinjen) möter vi en upprättstående, fyrkantig stenrauk i kolossalformat.

Kolossen är i stor utsträckning tillhuggen med traditionell huggteknik (utan stenborrning). Men på ett par ställen (på sidorna i norr

och söder) möter vi ett inslag av borrklyvning. På den norra sidan, som bilden visar, löper en vertikal borrränna ( till höger om den

stora mossfläcken) långt ner mot blockets bas. Det är nog den längsta klyvborränna som jag hittat i Storvretabygden - betydligt över

två meter. Borrännans syns dåligt på bilden. På nästa bild syns dock nederdelen av borrännan tydligt.

3

Detaljbild som visar slutdelen av den långa borrännan. Under borrännan finns ett grunt

bortslaget parti. Det är således möjligt att borrännnan en gång varit ännu längre.

3

Samma blockkoloss visas här ur en lite annan fotovinkel. För sin storlek står den här klossen märkligt lätt på underlaget och flyter liksom

ovanpå det. Man kan nog inte utesluta möjligheten att kolossen ingått i ett betydligt större block, som utsatts för stenhuggning. Efter

stenhuggningen har kanske den här kvarblivande blockdelen av någon anledning ( kanske i territoriemarkerande eller gränsskyltande syfte)

rests på platsen. Men det är bara en spekulation.

Också kolossens sydsida har en klyvborränna - men begränsad till överdelen. Borrklyvningen har resulterat i två stora

släta och snedställda ytor, som bildar vinkel med varandra. Det är svårt att tro att stenhuggningen här upp på

toppen gjorts i husbehovshuggningssyfte. Klyvningen har nog gjorts i skyltande syfte. Kanske handlar det om

gränsskyltning (möjligen för en äldre bygräns - eller annan bygdegräns). Möjligen har också den synliga borrännan

en gränssignalerande funktion. Det finns tydliga likheter mellan den här uthuggningen med borrteknik och den som

genomförts på de mindre blockkolossen närmare skogskanten (också i förlängningslinjen), som vi gjorde bekantskap

med tidigare i detta avsnitt. Kanske likheten i den framhuggna formen antyder att vi har att göra med gränsmarkeringar

längs en och samma gränslinje.

3

3

Man tror inte sina ögon, när man kommer vandrande bland träden uppe på höjdryggen och ser denna mäktiga

blockvägg, som plötsligt tornar upp sig framför en. Någon skapelse av enbart naturkrafter är det inte! Kultursten är

det så det skriker om det! Men enskilda bönder hugger inte sten för husbehov på det här storslagna sättet! Men av

vem, när och till vad har det gigantiska stenmonumentet skapats? Kanske är man inte helt fel ute om man antar att

det är relaterat till någon viktig gräns eller territorium i landskapet.

3

När man ser den stora stenkolossen i vinterdräkt undrar man förstås hur många vintrar som gått sedan

den för först gången började användas som skyltblock - antagligen flera tusen, eftersom den nog skyltat

här långt innan den utsattes för borrklyvning. Men hur länge kan den då ha skyltat i den nuvarande

borrkluvna formen? Det svaret beror ju på vad vi anser om borrklyvningens ålder. Kanske är borrtekniken

äldre än vad vi vanligtvis tror. Och tänker vi oss att kolossen i det borrkluvna skicket kan ha skyltat för en

gammal (övergiven) bygränssträckning, så måste den ju under alla förhållande ha ett antal hundra år på

nacken.

3

Ytterligare en vinterbild på den ståtliga och spektakulära stenkolossen.

Det är inte särskilt vanligt att hitta bitar av lerkärl vid block ute i skogsmarken. Men under ett block helt nära den stora

stenkolossen hittade jag några skärvor (av vilka den största visas på bilden) från ett större lerkärl. Det händer dock ibland att man

kan finna bitar av keramik och tegel på gränsmarkerande stenplatser ute i skog och mark. Det har varit ett av många sätt att

märka ut gränsmarkerande stenplatser. Kanske ska man uppfatta lerskärvan här på samma sätt. Och kanske har den under någon

period legat mer synligt och först senare förpassats in under blocket.

På flera blockstycken i stenkolossens närhet finns klyvspår som troligen

slagits upp med någon form av järnmejsel. Det typen av klyvspår är mycket

ovanliga i Storvretabygden. Förekomsten av denna huggteknik säger

antagligen någonting om den stora betydelse som stenplatsen här haft. De

mejselhuggna klyvspåren talar för att platsen kan ha utsatts för stenhuggning

långt innan borrklyvningen skedde. Men det är långtifrån säkert . Äldre

huggtekniker kan seglivat ha hängt kvar långt efter det att borrtekniken

introducerades.

Klyvhålet kan ha slagits upp med någon form av av järnmejsel eftersom klyvrännans botten

är platt och inte rundad som vid borrklyvning. Nu är det inte nödvändigtvis huggmejseln

som åstadkommit den här formen. Den kan ha uppkommit genom att en bredkil (alltså

ingen rund kil) använts. På nästa bild visas ett exempel på järnkil, som använts vid kilning i

uppslagna (ej borrade) klyvhål.

Under alla år som jag inventerat stenhuggningsområden i Storvretabygden har jag önskat att hitta ett lösfynd av en järnkil. Jag har visserligen

hittat ungefär ett halvt dussin kilar. Men det har alltid rört sig om järnkilar, som suttit fast i borrade klyvhål. Någon järnkil, som använts

i äldre sten huggning - typ bredkil - hade jag aldrig funnit. En vårdag 2020 (strax innan jag flyttade till Arvika) besökte jag för sista gången

skogspartiet Det är verkligen med den inte storslagna ofta som stenkolossen. jag i mina kulturstensinventeringar När jag strövade kring bland i Storvretabygden blocken i kolossens hitta hlyvborrännor närhet hittade som jag faktiskt som kommer en järnkil från (närmast

av bredkilstyp) klyvhål som liggande upptagits löst med i mossan någon på form översidan av ganska av ett bredbladig block. Kilen huggmejsel. låg i två delar Men i sådana mossan. mejselhuggna Och den övre borrännor delen av kilen hittar låg man faktiskt på lika

synligt flera som block den nu i stenkolossens ligger. Den nedre närhet. delen Och fick det jag inslaget rota runt förstärker i mossan förstås en aning intrycket för att hitta. det rör Det sig är om nästan en mycket obegripligt speciell att stenplats. förstå att Så jag, under

alla gånger speciell jag och genom spektakulär åren strövat att man runt nog här, kan inte ifråga upptäckt sätta att en så den stort verkligen järnstycke, uppförts som för låg en så ändå öppet ganska på mossytan. beskedlig Jag bygräns. kan inte Men tolka om det på

annat det sätt redan att det fanns var på områdets plats så sten-ande måste det som ha varit lagt mumma fram kilen för som bygränsskyltare avskedsgåva att till mig utnyttja för att det. jag En så klyvränna idogt under påverkas flera år nog ägnat inte mig bara åt av att

undersöka, Det verktyg beskriva som och klyvhålet presentera slås upp den med. spännande Det påverkas stenhuggningen nog också och av det den kilverktyg märkliga kulturstenen med vars hjälp i området. man kluvuit Och upp jag har klyvhålen. egentligen Det är inget

att invända möjligt mot kanske sten-andens att flat agerande. bredkil skulle Jag kunna tycker efterlämna hen gjorde ett den bra borränneform val både ifråga som om vi ser gåva på och bilden. gåvomottagare!

Det är något alldeles speciellt med den här stenplatsen. Man tycker det skulle kunna räcka med en fyrkantig

upprättsående och branthugget block i kolossalformat, en osannolikt lång borränna, mejselhuggna klyvmärken,

skärvor av lerkärl och en löst liggande järnkil. Men inte! Stenplatsen har dessutom en vacker flankerande blockskyltning.

På bilden ser vi blockskyltningen på den nordöstra flanken. En stor vacker stensugga har lyfts upp på ett lite

slarvigt och bräckligt underlag. Så här formar sig inte slumpmässigt en skrotstenshög efter husbehovshuggning. Det

är ett mycket medvetet komponerat skyltarrangemang - välarrangerat och kaotiskt på en och samma gång.

På andra sidan stenkolossen möter vi den andra flankerande blockskyltningen. Även om bildkvalitén är dålig så framgår det

ändå tydligt hur den flankerande stenskyltningen är placerad i förhållande till kolossen, som avtecknar sig svagt vid pilen.

Skyltningen verkar bestå av ett podieblocksarrangemang, där ett block lyfts upp och placerats på ett tillhugget plant

underlag. Men se nästa bild!

I den här vinkeln framgår det att det sannolikt inte rör sig om något äkta podieupplägg. Överdelen har nog bara

huggits loss från underlaget och fått ligga kvar i sitt ursprungliga läge. Det är inte ovanligt att finna den här

typen av huggningar, som kanske medvetet simulerar ett äkta podieblocksarrangemang.

4

Högt uppe på kala berget, söder om Norrbo, möter vi det här vackra blockarrangemanget: ett vackert huggkubbformat

huvudblock med en hästskoformad förgård av mindre block. Äldre stenkonst när den är som allra vackrast!

Både formen och den förbistrykande förlängningslinjen antyder att den har gränsanknytning. Sedan vet vi förstås

inte om den anknyter till en gammal sträckning av bygränsen eller till någon annan form av äldre territoriemarkering.

Eller varför inte till bådadera?

4

Blockarrangemanget på bergshöjden söder om Norrbo gör sig nästan ännu bättre i vinterdräkt. Tyvärr går det inte längre att

besöka den här vackra och konstfulla stenplatsen. Den togs bort (hur kunde man?) i anslutning till de markberedningsarbeten,

som föregick byggandet av bostadsområdet i Fullerö Hage.

22.3.2. Gränsalternativ med en extremt västlig förlängningslinje.

Hur långt västerut kan egentligen bygränsen mellan Fullerö och Ekeby ha gått? Drar vi en rak förlängningslinje

från den hypotetiska gränslinen C (markerad med grön färg på kartbilden nedan) i höjdryggens mellanparti så

hamnar vi faktiskt på andra sidan Fullerö Hage och en bit upp i Fulleröslänten. Men finns det någon kultursten

med skyltkaraktär här som skulle kunna göra det troligt att bygräsen vid något tillfälle skulle ha kunnat ha en

så extremt västlig bana? Ja, det gör det faktiskt! I kapitlet om Fulleröhöjdens kultursten (Kap. 2.) beskriver

jag en stenplats med ett märkligt blockbygge (se Avsnittet 2. 2.) som avsmalnar uppåt och som högst upp

avslutas med ett stort djärvt utskjutande block. Det är ett av de mest spektakulära stenmonumenten i

Storvretabygden. Och det ligger inte ensamt. Ett stort vackert pyramidformat block ligger strax framför och en

mycket imponerande podieblock på en stor, vackert huggen, stenhäll ligger alldeles bakom . Och samtliga

ligger hyfsat placerade i gränsalternativets förlängningslinje.

Det är spännande med dessa förlängningslinjer, som faktiskt binder samman kultursten i olika undersökningsområden

- en sammanlänkning som jag inte alls var medveten om när jag tidigare inventerade kulturstenen i

de olika områdena. Det innebär inte nödvändigtvis att kulturstenen skapats för att markera bygränser. En hel

del av kulturstenen med skyltkaraktär kan ha skyltat för betydligt äldre gränser i lanskapet - eller markerat

boplatserområden, kultplatser eller gravplatser redan under sen stenålder. Men de som stakade ut bygränserna

var säkert väl förtrogna med de gamla spektakulära skyltblocken och blockarrangemangen och återanvände

dem säkert gärna när bygränsen skulle stenskyltas. Och kanske omformade de också de gamla

stenmonumenten en del. Kanske är det först de stenarbetare, som arbetade med att stenmarkera bygränsen,

som placerade den djärvt utskjutande stenen på det stora stenmonumentets topp för att få till en extra

spektakulär gränsskyltning.

I eller nära förlängningslinjen tycks också den märkliga och spektakulära stenplatsen med den avhuggna konen

vara belägen. (Se närmare beskrivning i Kap. 2.2 ). Att denna stenplats kunde anpassas till en förlängningslinje

med bygränsaspirationer förvånande mig mycket. Jag har tidigare alltid uppfattat den avhuggna konen och

närliggande kultursten som skyltning för en boplats under sen stenålder. I mitt medvetande har stenplatsen haft

en betydligt västligare placering än vad kartan nedan visar. Och jag har aldrig tidigare reflekterat över en

koppling till gränsen mellan byarna Fullerö och Ekeby. Kanske får jag tänka om? Men jag skulle nog vilja få till

stånd ytterligare en positionsmätning för att förvissa mig om att stenplatsen verkligen har det läge som kartan

(se nästa sida) redovisar. Även om en sådan mätning skulle visa att stenplatsen anknyter till förlängningslinjen

så kan man nog knappast dra slutsatsen att platsen helt skapats för att skylta för en bygräns. Det kan möjligen

gälla enskilda inslag i platsens utformning. Men merparten av kulturstenen här har sannolikt ett mycket äldre

förflutet, som kopplar den till den sena stenålderns bosättningar på Fulleröhöjden.


C

Förlängningslinje till C

1?

2

3

4

Förlängningslinjen för gränsalternatv C går så långt mot väster att den gör kontakt med Fulleröhöjden väster om det nyuppförda

bostadsområdet i Fullerö hage. I området finns rikligt med spektakulär kultursten, som är mycket svårtolkad. Ett pålagt gränsalternativ

skulle möjligen kunna underlätta våra möjligheter att tolka i vart fall en del av den spännande kulturstensfloran. På karbilden noteras några

intressanta och svårtolkade kulturstenplatser, som ligger i förlängningslinjen. Platserna presenteras i bild på följande sidor.

1?

Den avhuggna konen är en av Fulleröhöjdens största kullturstenscelebriteter. Både denna och den märkliga stenskivan ( se nedan),

som balanserar på sin understen strax nedanför, är formmässigt unika och mycket svårtolkade. Det ser på kartbilden ovan ut som om

den inlagda västliga förlängningslinjen nästan nuddar den här märkliga och spektakulära stenplatsen. Det skulle möjligen underlätta

tolknigen av stenplatsen, om man kunde föra in både den avhuggna konen och den balanserande stenskivan i ett gränsmarkeringssammanhang.

Men när jag vandrar kring i området får jag ingen känsla av att den här stenplatsen verkligen ligger i förlängnings-

1?

Bilden visar den stora uppställda stenskivan, som balanserar på sin understen. Jag har faktiskt aldrig sett

något liknande i Storvretabygden. Det ser nästan ut som en modern konstinstallation ute i den kulturstensrika

terrängen här på Fulleröhöjden.

1?

Konstverk i sten på Fulleröhöjden (samma stenarrangemang som på

föregående bild).

1?

Vy nerifrån en trolig bobotten. I slänten ovanför står det vackra blockflaket uppställt. Så här på håll

liknar det nästan ett reaplan på sin startbana. Och lite längre upp tronar det vackra uppsplittade blocket

med sin märkliga form av en avhuggen kon. Den märkliga stenmiljön fortsätter även ovanför blocket.

Till höger om det skymtar den spetsiga toppen av ett tillformat block.

2

Vackert block med vacker färgskiftning i den huggna ytan. Den här typen av block, där samtliga sidor avsmalnar i en

gemensam spets brukar jag benämna för pyramidblock. De står ofta vid röjda ytor (ibland ovalformigt nedsänkta i

marken). Min hypotes är att de tillhör en riktigt gammal kulturstenstyp, som skyltat för boplatser i skogsmarken

under sen stenålder. Huggjacket i pyramidblockets sida kan vara en medveten markering. Blocket passar in i den

extrema västliga förlängningslinjen och kan mycket väl ha utnyttjats i gränsmarkerande syfte. Strax nedanför

pyramidblocket (i samma linje) ligger den stora, märkliga och spektakulära stenplats, som presenteras nedan.

Jämförelseobjekt

Också i min nya vandringsmiljö (i skogsmarkerna kring Arvika) hittar jag då och då toppiga block med en tydlig

urhuggning (buckla) i ena sidan. Just det här blocket hittade jag uppe på en skogshöjd i Taserud. Jag kan inte säkert

datera blocket. Kuturstensmiljön runt omkring består mest av låga flacka oregelbudna samlingar av blockstycken,

som kan ha arrangerats här redan under jägarstenåldern. Och skyltblocket skulle kunna höra till samma avlägsna

tidsperiod. Bucklan i sidan kan möjligen ha tillkommit senare i grässkyltande syfte. Jag har inte genomfört någon

gränsstudie i området.

3

Den säregna stenplatsen består av en blockhög av slarvigt sammanlagda block, på vars avsmalnande topp ett stort

och djärvt utskjutande toppblock effektfullt placerats. Egentligen rör det sig nog om ett tvillingmonument. Det stora

blocket till vänster har tuktats och givits en tydlig pyramidform. Det skulle ha varit extra effektfullt om också detta

block hade ett balanserande block på toppen. Kanske har det en gång funnits ett sådant. Men det vet vi inte.

3

Översiktsbild över den imponerande stenplatsen i den nedre delen av Fulleröslänten. Att platsen haft en mycket speciell

status framgår också av de ganska stora stenröjda ytor på den sida om monumentet som vetter bort från skogskanten.

Stenplatsen ligger ganska lågt i terrängen. Det finns många platser runt omkring som ligger betydligt högre. Det kan nog

tyda på att stenplatsen inte ursprungligen anlagts som gränsmarkering utan tidigare haft en annan funktion (boplatseller

annan territoriemarkering) redan under sen stenålder.

3

Alla inslag i blockskyltningen passar inte in i en bygränstolkning.

Toppblockets överhang pekar inte alls i förlängningslinjens riktning

utan istället upp mot Fulleröhöjden.

4

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden. Det är

antagligen Storvretabygdens vackraste podiearrangemang och är beläget strax bortom den stora

stenplatsen med överhangsblocket - och i förlängningslinjen. Det är gammal stenkonst när den är som

allra bäst! Det skickligt huggna stenhällen med helt slät översida och med perfekta vinkelräta sidor

kontrasterar effektfullt mot det lite bulliga och oregelbundet formade podieblocket.

22.3. 3. Förlängningslinje norr om Norrbo och norr om den dokumenterade gränslinjen

Vi har ovan studerat två förlängningslinjer med utgångspunkt från hypotetiska gränssträckningsalternativ i

höjdryggens mittparti, vilka vill förlägga bygränsen mellan Ekeby och Fullerö söder om Norrbo. Vi vet ju att den

kartdokumenterade gränsen i sen tid löpt i skogskanten strax norr om Norrbo. Men har möjligen gränsen under någon

period gått ännu längre norrut och längre in i det skogsparti som smyger ända fram till Norrbos ägor?

Det finns faktiskt gränsalternativ kopplade till höjdryggens mellersta del, som antyder att gränsen kan ha gått längre

norrut. Och en hel del intressant kultursten med tydlig skyltkaraktär radar faktiskt upp sig kring denna förlängningslinje.

Och t.o.m. en märklig och svårtolkad - och mycket vackert huggen - stensugga, som står lutad mot ett underlag av

större blockstycken i Storskogens kant på andra sidan Fullerömyren, skulle passa in i denna förlängningslinje. Och

utan större trixande med förlängningslinjens riktning skulle sannolikt de märkligt borrkluvna blockväggarna med de

stora stensuggorna nedanför (se beskrivningen i Kap. 12, Del 1) kunna höra till samma linjesammanhang. Och det

gäller nog också den spännande och gäckande uppställda stensuggan med mängder av borrännor på magen (se

Kap 13, Del 1) som står lite längre ut mot Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen).

Det är naturligtvis intressant och spännande att försöka placera in ganska avlägsen kultursten i de alternativa

gränssträckningarnas förlängningslinjer. Och man blir extra lycklig när man lyckas. Men det bör förstås hållas i minnet

att förlängningslinjerna bara är hypotetiska gränslinjer. Och även om vi faktiskt framöver skulle kunna bevisa att de

har bärighet i verkligheten så berättar de rimligtvis inte de berörda kulturstenplatsernas hela historia. Även om

kulturstenen har utnyttjats och t.o.m. påverkats i gränsmarkerande syfte så har nog en stor del, kanske merparten, av

kulturstenen ett historiskt förflutet, som sträcker sig årtusende bakåt i tiden.

Den blå, streckade linjen på första kartbilden nedan utgör en förlängning av det gränsalternativt som är benämnt A 2

(se exempelvis avsnitt 22.2.1. ovan). På kartbilden nr 2 har trolig gränsrelevant kultursten längs gränslinjen i området

norr om Norrbo markerats. Kartbild 3 visar hur förlängningslinjen når kontakt med en kulturstenplats (lutande

stensugga) i Storskogens kant på andra sidan Fullerömyren. Kartbild 4 slutligen hur förlängningslinjen slutligen gör

kontakt med ett kulturstensrikt område strax väster om Tipptoppvägen - ett område där en eller flera kulturstenplatser

förmodligen har gränsrelevans. I anslutning till kartbilderna beskrivs förmodat gränsrelevant kultursten längs

förlängningslinjen.


A 2

Förlängningslinje till A2

Förlängningslinjen för den alternativa gränssträckningen A 2 lämnar fälten och gör kontakt med ett mindre

skogsparti just där vägen mot Norrbo gör en tvär sväng mot sydväst. Linjen fortsätter sedan genom det större

skogspartiet ganska långt norr om Norrbo. Märklig och spektakulär kultursten i skogen norr om Norrbo skulle

därmed kunna få en förklaring ( i gränsmarkerande termer) - eller i vart fall en delförklaring.

Stenblocken på kullen

A 2

Kultursten i förlängningslinjen med trolig

gränsrelevans har ringats in med gul färg och

numrerats (i vitt) från 1 till 4. Den svarta

streckade linjen visar den dokumenterade

bygränsen i sen tid. Kartbilden har

ursprungligen ordningsställts för att visa

kultursten i den dokumenterade

gränssträckning, något som inte redovisas i det

här presentationen.

Upplagd sten

Troligen uppställt och tillformat

block

1

9

Upplagd sten

Blockgraven

8

2

7

Blockhög o block med uppställd sten framför

Blocksamlingar varav

Stora blockhögen

någon skulle kunna vara

gränsröse

Toppiga blocken vid stigen

Upprättståend

e sten

3

6

Branthuggna blocket med

kullig överdel

Tillformat

upprättståend

e block i

sänka

5

Utsnitt från Eniros karta

4

3

4

2

1

Märklig platt-takad

konstruktion med

Blockgravsliknande konstruktion

i närheten

Stort troligen uppställt

fyrkantigt skyltblock i brant

Märkligt uppställt liggande block på

stenkulle

Pyramidformat

blockarrangemang

vid vägen med

blockhögar och

tillformat vackert

block

Stensugga på podium

Stensugga vid

grop

Stensuggan uppe på

berget

Uppställda/flyttade block

Ev stensugga på podium

1

Efter fältet passerar den norra förlängningslinjen ett litet höglänt skogsparti. Här hittar vi ett mycket märkligt

stenmonument. Jag har inte funnit något liknande i Storvretabygden. Det skulle kunna röra sig om ett gränsmonument.

Jag har egentligen inte så mycket annat att gissa på. Jag har letat efter klyvborrännor här. Men inte ens det välhuggna

portstolpeliknande blocket uppvisar några sådana.

1

Ytterligare en bild på samma märkliga stenmonument.

2

Nära skogsstigen mellan Himmelsvägen och Norrbovägen (och i gränslinjen) står den här vackra pyramidstenen (just i den här fotovinkeln

närmast konformad). Stora och spektakulära pyramidstenar skyltar antagligen för boplatser under sen stenålder. Jag möter dem

ofta i höglänt skogsmark på platser där troligen gamla boplatser funnits. Också här på stenhuggningsområdet vid Norrbo finns märkliga,

röjda ytor, som kan ha fungerat som boplatsytor. Men ingenting hindrar förstås att ett så spektakulärt och vackert format block långt

senare kan ha använts för att markera en bygdegräns. Blocket blir då ett 2-fasmonument, som haft två olika skyltfunktioner i två vitt

skilda tidsperioder.

2

Samma vackra pyramidblock som på föregående bild - men här klätt i vinterkläder. Blocket står i ett av de

kulturstensrikaste områdena i Storvretabygden. Här hittar man rikliga exempel på gammal stenhuggning. Men här

finns också intressanta inslag med borrklyvning. För ytterligare information se Kap. 2 i Del 1!

3

På det höga berget strax norr om Norrbovägen (den norra vägsträckningen i skogskanten) har den här

vackra stensuggan placerats alldeles framme vid kanten till branten. När lövverket inte täcker sikten syns

den på långt håll, där den ligger på bergskanten i ”splendid isolation” och formligen dominerar sin

omgivning. Stensuggan har lagts direkt på berget. I sitt upphöjda läge behöver den varken uppallning eller

stenpodium. I närheten på bergssluttningarna finns intressant stenskyltning, ett par blockgravsliknande

anläggningar och även några troliga nedsänkta bobottnar.

3

Stensuggan vid bergsbranten på Norrboberget en vinterdag. Jag antar att den vackra stensuggan på berget

haft en territoriemarkerande funktion lång före bygränsernas tid. Men eftersom den haft ett så välexponerat

läge kan den mycket väl ha utnyttjats för senare gränsdragningar i landskapet.

4

När man vandrar den lilla skogstigen mellan Himmelsvägen och Norrbo så tittar den här uppställda stensuggan ner på

en uppifrån branten. Den ligger i förlängningslinjen och kan mycket väl ha haft en gränsmarkerande funktion. Det är väl

egentligen den troligaste funktionen för det här blocket. Om det sedan markerar en bygräns eller någon annan typ av

gräns är inte lätt att säga.

4

Samma stensugga som på föregående bild uppställd ovanför

den lilla gångstigen mellan Himmelsvägen och Norrbo.

Kulturstensområde längs den

nordliga gränssträckningen

norr om Norrbo (se ovan).

Utsnitt från eniros karta

Kulturstensområde

(se nedan)

Lutande stensuggan

Stenlejonet

Det är möjligt att den ”lutande stensuggan” står i en äldre nordlig bygräns mellan byarna Fullerö och Ekeby.

I så fall skulle den kunna utgöra en länk mellan ett kulturstensområde norr om Norrbo och ett dito Norr om

”Stenlejonet” ute vid Tipptoppvägen i Storskogen

5

Vi har nu i förlängningslinjens riktning förflyttat oss över järnvägsfältet (Fullerömyren) till ett fältnära skogsparti i

Storskogens kant. Vi möter här en märklig stensugga. Det är en slags hybrid mellan en uppallad och en

podieställd stensugga. Den lägre ändan står i en liten blockhög medan den högre står upplyft på en markfast

blockstycke. Stensuggan är ovanligt välhuggen med släta branta sidor. Antagligen har den huggits fram ur ett

större block på platsen. Stenhuggningen har skett utan något inslag av stenborrning, varför det är svårt att ange

någon bakre tidsgräns för tillkomsten. Jag trodde inledningsvis att stensuggan stått uppställd horisontellt och att

bakre delen senare rasat ner. Men jag har senare sett andra stensuggor i skogsmarken uppställda på precis

samma sätt (se Kap. 21.2. ovan) . Så antagligen har den redan från början fått en lutande ställning.

Antagligen har stensuggan och hela stenplatsen här med den upplagda stenen en gränsmarkerande funktion, troligen då en bygdegräns.

Längre in i skogen - nära Tipptoppvägen - beskriver vi kultursten ( se nedan ) som skulle kunna ingå i en mer nordlig bygräns. Möjligen

skulle just den här stensuggan kunna ta emot den nordliga bygränsen från Tipptoppvägen och skicka den vidare ut över dagens järnvägsfält,

som då varken hyste någon järnväg eller någon åkermark utan bestod av sank skogsmark. Tilläggas bör kanske att vi inte kan vara helt säkra

på att stensuggan anlagts för att markera en nordlig bygräns. Kanske har stenplatsen tillkommit redan under sen stenålder med en

boplatsskyltande funktion. Det finns troliga bobottnar på höjderna på båda sidor om stensuggan. Och kanske har personer som långt senare

arbetat med gränsdragning i området ”annekterat stensuggan” och gjort den till en gränsmarkör bara genom att lägga upp en markerande

sten på det block som suggan står lutad mot. Och så har man skapat en mycket spektakulär gränskyltande stenplats med ett minimum av

insatser. Ja, vem vet!? Och den som inte ger den här stensuggan en 10:a på skalan för kulturstenstrovärdighet skulle jag vilja tala närmare

Utsnitt från eniros karta

Den ofyllda breda pilen anger ett brett

stråk , som från skogspartiet norr om

Norrbo och vidare genom storskogen

borde fånga in en äldre nordlig sträckning

av bygränsen (blå streckad linje).

En del av den rikliga och spektakulära

kulturstenen inom det område, som

ringats in med en gul linje, bör rimligtvis

ha använts för att markera bygränsen.

Den svarta streckade linjen marker den

sentida bygränsen, som är väl

dokumenterad i kartmaterialet. Den

kultursten som ringats in med blå linje

bedöms tillhöra den sentida dokumenterade

bygränssträckningen.

Lutande stensuggan

Överhangsblocket

Stenlejon och röse

Vackert huggna

blocket

stensuggan

Borrade

1

2 3 4

9

5 10

6

7 11

8 12

Borrspräckta bergknallen

Uppställd stenskiva med

klyvborrännor

Borrad klyvplats

1

Stort kluvet block med släthuggna vertikala sidor i höglänt område ovanför Tipptoppvägen i kanten av en trolig boplatsyta. Många

gånger ser man mycket skrotstensmaterial framför släthuggna blocksidor. Men här verkar allt borthugget material ha transporterats

bort. Det kan ju antyda att platsen använts på något speciellt sätt - t.ex. som kultplats under sen stenålder. På nästa bild kan vi se

blockets motsatta, ohuggna sida. (Numreringen på denna och följande bilder anknyter till numreringen på de med gult inringade

kulturstensplatser på kartbilden på föregående sida). Kanske är det just det mycket spektakulärt huggna blocket, som först tagit emot

en nordlig bygränssträckning från Fullerömyren och fört den vidare ut mot Tipptoppvägen - och så småningom bildat en gränsmarkerande

kombinationsplats med de borrkluvna blockväggarna och de märkliga stensuggorna, som nedan presenteras.

1

Från det här hållet ser man tydligare att blocket verkligen styckats i två delar. I den stora sprickan finns mindre

block, som antagligen fungerat som kilstenar eller som låsstenar för att hindra sprickan att sluta sig (eller som

signalstenar). Huggningsinsatserna tycks till största delen ha begränsats till motsatta sidan. Från den här mer

opåverkade sidan får man en bättre uppfattning om blockets ursprungsform

2

I ett litet sankt område uppe på högplatån har stora blockstycken huggits loss och efterlämnat en slät

vertikal blockvägg. Klyvningen här har skett med borrteknik, där flera grunda borrhål anlags i rad. De

stora borthuggna stensuggorna ligger kvar framför huvudblocket och har således aldrig avhämtats.

Vad funktionen beträffar är det en svårbedömd klyvplats. Varför lägga ner arbete på att hugga bort

stora blockbitar och sedan bara låta dem ligga kvar på klyvplatsen?

2

Stor släthuggen blockvägg (samma som på föregående bild) med klyvborrännor. En bit framför

blockväggen (syns ej på bilden ) finns några stora borthuggna blockstycken med borrännor

placerade på marken.

2

Stort blockstycke med borrännor längs den hitre överkanten

2

Stor borthuggen stensugga ( en av många i området) med klyvborrännor på

undersidan. Stensuggan står framför en släthuggen (borrkluven) blockvägg.

Det är inte den stora blockvägg som ovan prsenterats utan en mindre strax

bakom (se pilen uppe till höger och nästa bild).

2

På det borrkluvna block som skymtade i bakgrunde på föregående bild uppvisar i ena gaveln en portliknande

uthuggning, som inte har med borrklyvning att göra. Halva porten har avlägsnats genom den borrklyvning som

ägt rum här. Man kan undra om porthuggningen, som man finner nu och då på block i skogsmarken, representerar

ett äldre sätt att markera gränser. Man skulle då kunna tänka sig att blocket här faktiskt är en integrerad

kombinationsplats, där både porthuggeningen på gaveln och borrklyvningen på långsidan utgör gränsmarkeringar

från olika tidsperioder. Och intressant nog ligger det här blocket i den förlängningslinje som skulle kunna representera

en äldre (och mer nordlig) bygränssträckning.

4

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med klyvborrännor.

Jag har försökt tala om för stensuggan att den inte får stå här ute i skogen om den inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har den

inte sagt något. Den fortsätter bara att moltigande stå här på en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens

signum att förvåna och skaka om, så har verkligen den här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst. Kanske har den en

gång smyckat ett nordligt alternativ av bygränsen mellan Fullerö och Ekeby.

3

Hugget trekantigt block med klyvborrännor längs ena kanten - ganska nära stensuggan på föregående bild.

5

Område 11

Flack liten blocksamling i anslutning till högt berg. Sannolikt har blocken huggits fram i bergskanten ovanför.

6

En bit in från Tipptoppvägen har ett stort stycke av en bergsklippa huggits loss med hjälp av borrteknik. En lång djup

borränna sitter i den inre vassa kanten av det borthuggna stycket (syns ej på bilden). Men efter den inledande klyvningen

verkar man ha lämnat klippan åt sitt öde. Någonting har helt enkelt kommit i vägen – som det ofta gör i livet. Eller också

har berget inte spruckit upp på det sätt man velat. Men vad kan man egentligen begära om man bara använder sig av ett

enda klyvborrhål? Eller också var man helt enkelt inte nöjd med stenkvalitén. Stenkvalité är tyvärr ingenting som jag kan

bedöma. Stenhuggarna har säkert lämnat in för gott och vi kan inte fråga dem. Men antagligen sitter de i sin

stenhuggarhimmel och planerar för sin återkomst till platsen. Och då djäklar i min själ ska det huggas!

6

Ytterligare en bild av den stora, borrkluvna berghällen. Det går förstås inte att

utesluta att klyvplatsen här har anlagts för att markera en gränssträckning t.ex. en

nordlig bygränssträckning. Jag blir alltid misstänksam mot stort anlagda klyvplatser,

där huggningen inte fullföljts. Kanske har syftet varit ett annat än husbehovshuggning?

Varför har man annars nöjt sig med att klyva en så stor klippformation med

ett endaste klyvborrhål?

6

På bilden syns en del av det uppspräckta klyvborrhål, som anlagts för att

klyva den stora berghällen.

7

Man har naturligtvis hört uttrycket ”hugga i sten”. Och det kan ju stenhuggarna här ha gjort i dubbel bemärkelse. Att de verkligen

huggit i stenen och kluvit blocket förstår man av ett par borrade grunda klyvhål längst upp. Och samtidigt verkar de ha huggit i

sten i den bemärkelsen att de varit missnöjda med klyvningen och bara lämnat blocket åt sitt öde. Men hur exakt klyvning har man

väl rätt att förvänta sig, när man är så lat att man bara sätter ett par små klyvborrhål högst upp? Det är något som inte stämmer

här! Kanske stenen sprack innan man ens hann anlägga alla klyvborrhål, som man tänkt sig. Eller kan det faktiskt vara så att stenhuggarna

var helt nöjda med sitt klyvarbete. Och hur ska man då uppfatta klyvningen? Kanske som en gränsmarkering?

Stor blockhög i gammalt stenhuggningsområde nära ”stenlejonet”. (Se Kap. 7. ovan)! Blockhögen ser

inte ut att vara naturligt skapad av blinda naturkrafter.

8

8

På framsidan av blockhögen (se föregående sida) har en vacker stensugga i form av en avlång, huggen stenkloss

pallats upp på en understen. Stenhuggningen verkar genomgående vara av äldre typ (utan borrteknik).

Svårt att avgöra om den uppallade stensuggan kommit till i ett sent gränsmarkerande sammanhang eller om

den möjligen är flera tusen år äldre. Men nu har vi nått så nära den dokumenterade sentida bygränsens linjesträckning

här vid Tipptoppvägen att det blir svårt att avgöra om blockhögen med sin uppallade stensugga

tillhör en alternativ nordlig gräns eller om den ingår i den dokumenterade gränslinjen.

9

Ett lite udda arrangemang av huggen sten i skogsmarken bredvid Tipptoppvägen. Det är i och för sig inte

ovanligt att se block som står lutade mot andra block. Men här har det lutade blocket placerats på ett

underliggande fundament bestående av ett tillhugget block. Här behöver man inte tveka om att det är en

mänsklig stenhuggare, som varit kreatör. Men det är ändå inte helt lätt att tids- och funktionsbestämma

stenskapelsen. Det kan röra sig om ett uråldrigt skyltblocksarrangemang eller en ganska sentida gränsmarkering.

Eller också har kompositionen en helt annan funktion, som jag inte ens kan föreställa mig.

10 10

Fullständiga klyvborrhål på blockets framsida

Det spräckta blocket sett bakifrån

10

Granen framför blocket hade hittills dolt borrhålsmynningarna

på den lodräta ytan. Men en dag valde min blick rätt vinkel och

trängde fram till de vågrätt satta borrhålen. Det var varken de

första eller sista borrhål som jag skulle upptäcka längs Tipptoppvägens

sträckning. Men det är ändå ovanligt att få se hela

klyvborrhål. Vanligtvis ser man bara en del av ett borrhål (en

borränna) efter en genomförd klyvning. Men här har klyvningen

visserligen påbörjats men av någon anledning avbrutits och

därför finns de runda borrhålen kvar. Av märkena vid själva

borrhålen och av sprickbildningen kan man dra slutsatsen att

man antagligen börjat kila i borrhålen. Vid sidan av blocket har

ett mindre block med tydliga borrade klyvhålsmärken i underkanten

prydligt uppställts

Bredvidstående mindre block med klyvhålsmärken i

underkanten

10

Spännande blockhög med kluvna stenar precis bredvid Tipptoppvägen och helt

nära det kluvna blocket på föregående bild. Jag har ägnat årskillig tid till att leta

efter borrännor på stenmaterialet. Till slut - när jag var på väg att ge upp - hittade

jag en (se lilla bilden). Borrännan är så otydlig att man behöver verifiera

synintrycket genom att känna på den glatta rundade borränneytan med pekfingret.

Gå gärna till platsen och försök själv identifiera den. Man vad säger

egentligen borrännan om stensamlingens ålder och funktion: husbehovshuggning,

gränsmarkering eller överskottsten i samband med byggandet av Tipptoppvägen -

eller något helt annat?

11

Stor blockkloss i skogsparti i Storskogen helt nära Tipptoppvägen. Klossen ser inte naturlig ut utan verkar ha

utsatts för stenhuggning. På klossens översida löper en längsgående spricka, som tagits upp genom kilning i

ett stort antal grunda klyvhål. I ett av klyvhålen sitter det faktiskt kvar en järnkil. Det är ett unikt fynd. Jag har

gått igenom många hundra klyvplatser där borrteknik använts. Och det här är den andra järnkil, som jag

hittat! (se nästa bild!). (Sedan det här fyndet för några år sedan har jag dock hittat ytterligare några).

11

Område 12

Mitt i klyvsprickan finns en kvarsittande järnkil. Kring kilhuvudet sitter några sidjärn,

som använts för att fördelar trycket på ett effektivt sätt.

12

Svårbedömd blockformation där stenborrning använts. Det kvarstående blocket har en lång lodrät borränna, som

motsvaras av en borrännerest på det större framförlagda blocket. De borthuggna bitarna har inte transporterats

bort eller slarvigt lämnats på marken. Det har prydligt ställts framför det större blocket som en medveten skyltning.

Skyltning för vad? Kanske rör det sig om ett gränsmarkerande block. Och trots de tydliga borrännorna är det

kanske inte helt lätt att fastställa blockarrangemangets ålder.

Avslutande kommentar 1

Även om nog bygdegränser ibland kan ha uppfattas som breda stråk eller gator i terrängen och inte som en

ytterst smal (närmast teoretisk) linje i skogsterrängen, så kan man knappast förvänta sig att stenmarkeringen

av en ev. bygränssträckning skulle kunna inkludera all den kultursten, som finns i ett mycket brett bälte strax

öster om Tipptoppvägen i Storskogen. Jag har ändå valt att ta med hela det breda kulturstensbältet i min

redovisning. Ett av skälen är förstås att jag velat försäkra mig om att kunna ringa in den ev. gränsrelevanta

kulturstenen även om jag inte kunnat specificera vilka enskilda stenar det handlar om. En eller flera av

stenarna i det inringade gula området på kartan (s. 1263) måste rimligtvis ha ingått i en gammal bygräns - om

det nu funnits någon nordlig variant.

En annan anledning till att jag arbetat med ett så brett spektrum är att vi inte t kan vara hel säkra på att en ev.

bygräns varit rak och verkligen följt den förlängningslinje som jag ritat in. Det finns nog en tendens för alla

gränser i den här norra delen av Storskogen att under sin bana försiktigt vika av något mot söder för att

slutligen mötas i en ”gränsstrut” lång in i Storskogen öster om Tipptoppvägen. Det breda kulturstensbältet tar

höjd för en sådan gränsavvikelse.


Det finns många svåra metodiska problem kopplade till användningen av förlängningslinjer på det sätt som jag

ovan gjort. Några är förstås uppenbara. Förlängningslinjerna bygger inte på bevisade och i verkligheten

förankrade alternativa gränssträckningar över höjdryggens mittparti. Gränssträckningar är bara hypotetiska

konstruktioner - och då kan förstås inte förlängningslinjerna vara annat än hypotetiska. En annan metodsvårighet

har naturligtvis att göra med att de av mig föreslagna alternativa gränssträckningarna är så många. Det blir

således ett mycket stort antal förlängningslinjer att spela med. Och med så många förlängningslinjer vore det väl

sjutton, kan man tycka, om man inte här och där skulle stöta på intressant kultursten! Ja det är förstås en kraftfull

kritik mot gränsperspektivet så som jag använt det. Men man får inte glömma en viktig sak. Förlängningslinjerna

hittar faktiskt en uppsjö av intressant kultursten med tydlig skyltkaraktär ute i landskapet. Kulturstenen finns där

och måste kunna ges en förklaring. Och misslyckas vi med att placera in den i ett bygränssammanhang, så finns

den fortfarande där. Och utan att kunna passas in i det senaste årtusendets gränssammanhang blir väl kulturstenen

och dess tolkningar bara alltmer intressanta. Eller…?


En liten bit längre kunde vi således ta den här forskningsinriktningen genom att använda oss av förlängningslinjer.

Men särskilt mycket längre kommer vi kanske inte. Vad kan vi egentligen mer göra när kartor och

dokument saknas för större delen av den tusenåriga bygränsens existens. Och någon hjälp från den akademiska

arkeologin lär vi knappast kunna påräkna. Denna bedriver sin forskning (ofta mycket effektivt och förtjänstfullt) i

egna prioriterade forskningsfåror. Och amatörforskaren ofta mycket ideosynkratiska och personliga

forskningsinriktningar passar inte in här.

Och så har vi det där med den viktiga fysiska och täta blockkontakten. Det krävs ett tätt och nära umgänge med

blocken uti i skog och mark för att genomföra den gräns- och blockfokuserade forskning som jag ägnat mig åt.

Eftersom jag nu flyttat från Storvretabygden så har jag därmed förlorat den fysiska, täta och upprepade

kontakten med blockfloran i bygden och därmed grunden för att kunna driva denna forskningsinriktning vidare.

Men finns det då inga block att undersöka i Arvikatrakten, dit jag nyligen flyttat? Det gör det givetvis. Men det

kräver tid och kraft att etablera en kontakt med en ny blockkrets. Och kontakten med blocken är inte helt

ömsesidig. Blocken kommer aldrig till Dig hur mycket de än gillar att Du undersöker deras historia. Det är alltid

Du som måste komma till blocken. Och för detta krävs förstås att Du kan ta dig fram relativt obehindrat i ofta

ganska oländig och svårforcerad terräng. Och för en snart 80-årig gubbe blir det allt svårare att ställa upp på de

tuffa kontaktvillkor, som blocken ställer. Så det börjar bli dags att säga farväl till blocken - och särskilt till dem som

jag nära lärt känna i Storvretabygden. Jag får tacka för ynnesten att ha fått lära känna dem och för att de tillåtit

mig att få del av åtminstone en del av deras hemligheter.

Sedan hoppas jag naturligtvis att människornas himmel också är en stenhimmel och att jag ska kunna återuppta

kontakten med blocken där. Fast det kan vi förstås inte med säkerhet veta.

Komplettering

Här nedan redovisas den kartbild (över undersökningsområdet Skogsparti

och fältmiljö i södra Årby, som tyvärr föll bort i inledningen på Kap 14.


Innehållsförteckning

Nedkortad inledning: s. 4 - 7

1. Kluven sten och annan kultursten på skogshöjderna vid Tomta och Örby - och ett besök i Örby naturreservat: s. 8 - 66

2. Den kalhuggna Fulleröslänten - Från Fullerö Hage upp mot Fullerö Park. Och med en avstickare in … : s. 67 - 243

3. Försvunna klyvplatser i Fullerö Hage - nedanför den kalhuggna Fulleröslänten: s. 244 - 270

3. Bortre Fårhagen - borrade klyvplatser i ett område med välbevarad äldre kultursten: s. 271 - 321

5. Skogspartiet söder om Fullerö Park - både ny och gammal stenhuggning: s. 322 - 346

6. Skogen vid Hemringe - Borrade klyvplatser och annan intressant kultursten - en majdag i perfekt balans: s. 347 - 390

7. Stenhuggning utöver det vanliga i Storskogen (Stenlejon-området) - mellan Tipptoppvägen och anknytande skogsväg: s. 391 - 422

8. Längs skogsvägen på andra sidan Tipptoppvägen: s. 423 - 456

9. Borrad och oborrad kultursten i Lälunda-trakten: s. 457 - 502

10. Borrad och oborrad kultursten i Tvärmyratrakten - båda sidor om järnvägen: s. 503 - 518

11. Stenkullen vid kolonilottsängen i Lyckebo: s. 519 - 550

12. Höjdryggen mellan kolonilotten och ICA-Solen: s. 551 - 574

13. Kulturstenen i Fårhagen (nära kolonilottsområdet) - bytomt och stenkaos: s. 575 - 640

14. Skogsparti och fältmiljö i södra Årby: s. 641 - 820

15. Klyvplatser kring Ärentuna kyrka: s. 821 - 840

16. Stenkullarna mellan Fårhagen och Fullerövägen: s. 841 - 902

17. Fulleröreservatet med närmaste omgivningar: s. 903 - 976

18. Borrkluvna block och annan kultursten nedanför Storvretaskolan: s. 977 - 1026

19. Lillvretas vackra klyvplatser: s. 1027 - 1045

20. Adolfsbergsskogen - bakom busshållplatsen vid Lingonvägen: s. 1046 - 1058

21. Norrboberget – längst ut mot järnvägsfältet (Fullerömyren): s. 1059 - 1096

22. Höjdryggen i Kilen mellan Fullerövägen och väg 290: s. 1097 - 1285

Avslutande kommentarer: s. 1286 - 1287

Jag vill bara ödmjukt påminna om att Du just nu läst Del 2.

Om Du händelsevis missat att läsa Del 1 av Redovisning av

klyvplatser i Storvretabygden med borrat stenmaterial, så

finns också denna uppladdad för gratis läsning på

yumpu.com. Där hittar Du exempelvis kluvna blockkompisar

till den vackra och märkliga blockformationen på bilden. Jag

avstår här från att kommentera den närmare. Vi kan här

välja att bara se den som en konstinstallation i uterummet

och som ett äreminne över den omfattande stenhuggning,

som förmodligen under lång tid ägt rum uppe på bergryggen

i Fullerö öster om väg 290 – och även å många andra ställen i

Storvretabygden.

Del 2


Redovisning av klyvplatser

med borrat stenmaterial i Storvretabygden

Del 2


Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 2 Sven-Inge Windahl

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?