Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden, Del 1. Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018

Blockhögar och annan Kultursten 

i Storvretabygden 

Del 1: Storskogen 

Text och bild: Sven-Inge Windahl, 2018

Del 1: Storskogen

Text och bild: Sven-Inge Windahl, 2018

Inledning 1 

- Svårtolkade blockkomplex, som genererar 

mer frågor än svar 

- Från förvetenskap mot vetenskap

Svårtolkade blockkomplex som genererar mer frågor än svar 

”Blockhögar av olika storlek och utformning stöter vi ofta på i höglänt skogsmark i Storvretabygden. Som alla 

goda konstobjekt utmanar de oss på en rad olika sätt. Vem är egentligen konstruktören bakom dessa märkliga 

blockhögar? Finns det en mänsklig kreatör eller är det naturens egna spontana krafter, som släppt loss sin 

kreativitet? Och handlar det bara om stenkaos rakt igenom eller kan vi åtminstone här och där uppmärksamma 

tydliga och arrangerade strukturer inom den kaotiska ramen? Och om nu blockhögarna är människotillverkade: 

använde man dem till något speciellt? Eller är det bara oavsiktligt tillkomna skrotsenshögar efter stentäkt? Och 

när har blockhögarna skapats? Är de bara några hundra år gamla eller går de rent av tillbaka till sen stenålder när 

människor bodde och verkade i skogslandskapet? Några borrännor, som möjligen skulle kunna underlätta 

dateringen, finns sällan i dessa högar. Det är traditionella stenklyvningsmetoder, som tillämpats. Och de kan ha 

sett likadana ut i tusentals år. 

Vi kan stå mycket länge och undrande iaktta en märklig blockhög. Och vi kan gå därifrån utan att egentligen ha 

förstått någonting alls - möjligen har vi fått lite mer att fundera kring. 

Nästa gång vi besöker den märkliga blockhögen är vi kanske inte lika förvirrade utan har möjligheter att titta efter 

fynd i den närmaste omgivningen - fynd som förhoppningsvis skulle kunna ge någon ledtråd till blockhögens 

tillkomst och funktion. Men fynden i den närmaste kontexten kan vara lika svårtolkade som själva blockhögen. 

Och fysisk närhet borgar inte alltid för likhet tidsmässigt och funktionellt. Kanske får vi även denna andra gång 

vandra hem utan att vi kunnat föra vetenskapen framåt. Men vi har i alla fall fått en ganska omskakande 

konstupplevelse. Och den kan vi säkert leva länge på. 

Om det blir något tredje besök? Tja, det är nog osäkert. Kanske då för att blockhögarna har en märklig primitiv 

tjuskraft och framstår som spännande konstinstallationer i naturen - men inte för att vi skulle bli så mycket 

klokare. ” * 

* Citat från min presentation Konsten i kulturstenen, Del 1, Kap. 8, sid. 186 (yumpu.com)

Från förvetenskap mot vetenskap 

Ja, så där missmodig och resignerad var min inställning till blockhögarna, när jag för flera år sedan 

började uppmärksamma dem och så smått började fundera över deras tillkomst och funktioner. Det var 

nästan så att jag hade gett upp när det gällde att vaska fram någon mer tillförlitlig vetenskaplig 

information. Det kändes nästan som att enda sättet att närma sig dem var subjektivt genom att 

betrakta dem som konstinstallationer i naturen. Så mycket klokare har jag förmodligen inte blivit med 

åren. Men jag har i vart fall inte givet upp. Man kan se fortsättningen i denna presentation som en slags 

grundläggande inventering av blockhögarna i Storvretabygden. Man kan ju då få fram ett basmaterial, 

som man kan fundera vidare kring. Man kan studera kopplingar till terrängtyper och höjdläge och till 

andra kulturstensfynd. Och kanske kan man utifrån formmässiga och utseendemässiga drag placera in 

blockhögarna i olika underkategorier, som kan ge ingångar till tillkomsthistoria, datering och funktion. 

Men, som sagt, så mycket klokare blir vi nog trots allt inte av det redovisade materialet i denna 

presentation. Men vi har förhoppningsvis ändå börjat förflytta oss i en mer informativ riktning - och 

kanske har t.o.m. arkeologin fått något meningsfullt att arbeta vidare med. Och man behöver kanske 

inte alltid ha rätt i sina spekulationer och slutsatser för att ett område ska hamna i vetenskapligt ljus. 

Det räcker kanske långt med att väcka uppmärksamt och ställa en eller ett par intressanta hypoteser - 

som i det här fallet kring en kulturstenskategori, som hittills knappast fått någon uppmärksamhet alls. 

När jag var liten och tjatade på min farmor att hon skulle berätta för mig hur saker och ting låg till, så 

utbrast hon ibland: ”va förveten du ä pöjk”! Och därmed menade hon (i alla fall tolkade jag henne så) 

att jag var extremt nyfiken - ibland lite väl påträngande nyfiken även om hon nog i grunden gillande 

min vetgiriga attityd. Att vara ”förveten” betyder således att ha nyfikenhet och en drift att skaffa sig 

kunskaper om saker och ting. Och kanske kan man se förveten-skap som ett hälsosamt förstadium till 

vetenskap. Om jag visat mig förveten kring blockhögar, så kan ju detta förhoppningsvis ha genererat 

kunskaper (om än osystematiska) som fackarkeologer och forskare i arkeologi skulle kunna använda 

för att utveckla en vetenskap inom området. De orden får ju gärna uppfattas som en liten försynt 

passning till den akademiska arkeologin

Inledning II 

En liten ingång till Blockhögar, som handlar om 

- definitioner och avgränsningar 

- om blockhögarnas funktioner 

- om några speciella undergrupper av blockhögar

Ett försök till definition och avgränsning mot andra kulturstenskategorier 

och mot de naturskapade blockhögarna. 

I föreliggande avsnitt skall vi försöka oss på att ge en definition av blockhögarna som kulturstenskategori. 

Och vi ska också försöka oss på att göra avgränsningar mot andra kulturstenskategorier och även mot 

blockhögar, som åstadkommits av naturkrafter utan människans inverkan. 

Förslag till definition: 

En anlagd, otäckt, högliknande ansamling av relativt storskaliga block med tydlig avgränsning mot den 

naturliga markytan och där ingående block bildar minst två tydliga lager på höjden. 

Det ingående stenmaterialet: 

Blockstyckena, som bygger upp högen, kan bestå av opåverkad sten, som samlats upp på marken eller 

som brutits upp ur jorden. Men blockhögen kan lika gärna bestå av huggen sten (både sådan som 

framställts genom gammal traditionell stenhuggning och sådan som tillkommit genom borrklyvning). Den 

kan förstås också bestå av sprängsten eller av block, som röjts bort från åkermarken och som då ofta 

uppvisar borrade dubbhål. 

Stenmaterialet är oftast storskaligt och varierar ofta kraftigt både i storlek, form, och positionering. 

Blockhögarna ger ofta en oregelbundet och kaotiskt intryck. De saknar ofta symmetri och höjer sig ofta i 

abrupta, ojämna steg mot en topppunkt. Blockhögarna kan ha ett tydligt markerande topplock. Men det 

är inte särskilt vanligt. Det ingående stenmaterialet saknar täckning av ett yttre jord eller torvlager.

Blockhögarnas kreatörer – människor eller naturkrafter? 

Naturkrafter kan skapa blockhögar, som i vissa fall kan vara svåra (för att inte säga omöjliga) att skilja ut från 

dem som anlagts av människor genom endast en yttre inspektion. Viss hjälp i särskiljanden kan man ibland 

få genom att undersöka förekomsten av andra mark- och kulturstensfynd i den närmaste omgivningen. 

Andra fynd kan göra det sannolik att blockhögen och de övriga fynden hör till samma kulturstenskomplex 

och har en både tidsmässig och funktionell anknytning till varandra. Men rumslig närhet mellan fynd 

garanterar sällan tidsmässig och funktionell anknytning. Ofta kan också övriga fynd i närheten vara minst 

lika svårtolkade som själva blockhögen och ger därmed få användbara ledtrådar för bedömning av 

blockhögen. Ofta kan man nog ändå få viss hjälp i bedömningen genom att ta hänsyn till blockhögens 

storlek. Enormt stora blockhögar (över 5 meter höga och med en diameter på kanske ett 20-tal meter) är 

nog sällan människoskapade även om jag har stor respekt för människors förmåga i gamla tider - även här i 

Storvretabygden - att skapa mäktiga stenbyggen. Och är de stora blockhögarna kopplade till rasbranter så 

borde ju rimligtvis naturkarafterna vara självklara kreatörer. Det utesluter ändå inte att de naturskapade 

blockhögarna kan ha ett kulturhistoriskt intresse. Även om vi utgår ifrån att vissa blockhögar skapats av 

naturkrafterna, så kan de ända ha varit av intresse för människor. Kanske har de attraherat människor 

utifrån sitt utseende och utformning. Kanske har blockhögarna motsvarat viktiga ingredienser i 

människornas kosmologiska föreställningar. Människor kan därför ha sökt upp blockhögarna, påverkat dem 

och utnyttjat dem för sina syften. Blockhögarna kan således ha blivit ett samarbetsprojekt mellan 

naturkrafter och människor. Människor har exempelvis anlagt boplatser i närheten av stora blockhögar. 

Och ofta har de använt stenmaterial från högarna för att bygga skyltarrangemang och stensträngar. Och 

även i sen tid kan de ha använts som stentäkter. Som amatörarkeolog får man lita till att man efter år av 

efterforskningar i blockrik terräng så småningom ökat på sin kompetens att avgöra vilka blockhögar som är 

byggda av människor och vilka naturkrafterna skapat. Förhoppningsvis lär man sig att ta hänsyn till allt fler 

viktiga parametrar för att avgöra vem som varit kreatör. Men eftersom man i de svårbedömda fallen sällan 

får tillgång till facit, så finns ju faktiskt risken för felbedömningar, som inte låter sig korrigeras utan snarare 

ökar i omfattning över tid. Och att få tillgång till en specialiserad fackarkeolog eller en geolog är en lyx som 

sällan infrias. Och kanske skulle inte heller dessa specialister kunna uttala sig med absolut säkerhet.

Planerade eller oplanerade blockhögar 

Merparten av befintliga anlagda blockhögar har säkerligen tillkommet på ett medvetet planerat sätt 

och med avsikten att högen skulle fylla en speciell funktion. Men det finns säkert blockhögar (som 

matchar den ovan givna definitionen) som tillkommit på ett mindre övertänkt, nästan slummässigt 

sätt. Sådan högar har ofta uppstått genom olika dumpningsaktiviteter. Det kan röra sig om 

dumpning av sten, som röjts bort från åkerfält, dumpning av överskottssten vid vägbyggen eller 

dumpning av uppgrävd sten vid dikesgrävning. Skrotsenshögar som uppstått efter stenhuggning 

skulle kunna vara ytterligare ett exempel på oplanerade blockhögar, som uppstått som en mer eller 

mindre automatisk biprodukt av andra aktiviteter. 

Blockhögarnas ålder och höjdlägen i naturen. 

Blockhögar förekommer i den höglänta storskogen i höjdlägen kring 50-60 meter över havsytan. 

De förkommer också i andra höglänta skogar som exempelvis Fulleröskogen. De förekommer också i 

låglänt skog nära fältlandskapet . Och vi möter dem i fältkanter och på impediment i fältlandskapet 

och även i hagmarksbältet mellan skog och fält. Blockhögarna förekommer således i snart sagt alla 

terrängtyper och höjdlägen i Storvretabygden. Det är kanske inte så förvånande med tanke på att 

blockhögarna kan ha mycket varierande ålder och säkerligen fyllt helt olika funktioner i olika 

tidsperioder. Spannet sträcker sig mellan stenröjarnas dumpningshögar längs ett låglänt fält nära 

Fyrisån (från mitten av 1950-talet) till välbyggda blockhögar i Storskogen, som skulle kunna tillhöra 

det äldsta kulturskiktet från sen stenålder (för mer än 4000 år sedan). Förutom läge (och spår efter 

andra kulturlämningar i närheten) ger oss naturligtvis stenspår på de blockstycken, som bygger upp 

blockhögarna , mer eller mindre säkra åldersindikationer. Förekommer exempelvis sprängsten eller 

sten med klyvborrännor så har blockhögarna sannolikt inte en ålder som överstiger 200 år. Fast helt 

säkra kan vi nog inte vara när det gäller det borrkluvna stenmaterialet. Här råder det nog 

fortfarande viss osäkerhet om den bortre tidsgränsen. När det gäller blockhögar med borrade 

dubbhål (röjblock från åkermarken) så överstiger åldern knappast 100 år.

Blockhögar och andra kulturstens- och fornminneskategorier 

Hur kan vi då använda blockhögsdefinitionen för att särskilja blockhögar från andra 

fornminnes och kulturstenskategorier? Kravet på att blockhögar ska vara otäckta utesluter 

naturligtvis merparten av gravanläggningar med högform. Och just kravet på högform 

utesluter en hel del av låga anhopnningar av sten som skärvstensflak och stenpackningar och 

en hel del gravar av stensättningstyp. Kravet på storskaliga stenblock utesluter otäckta 

anläggningar med högform som skärvstenshögar och gravrösen. En del gravrösen kan dock 

vara uppbyggda av ganska storskaliga block och skulle därmed kunna platsa som blockhögar 

enligt given definition. De har dock oftast en mer symetrisk och regelbunden form än vad 

merparten av blockhögarna har – och kanske också en mer likartad blockstorlek helt igenom 

än vad blockhögarna har. Men vi får nog leva med den irriterande omständigheten att ett 

mindre antal av befintliga gravrösen skulle kunna platsa som blockhögar. Likaså får vi kanske 

leva det förhållandet att ett antal gränsmarkerande rösen matchar blockhögsdefinitionen. 

Det kan troligen också förekomma att en del spektakulära blockhögar fungerat som 

skyltarrangemang lång tidigare och först senare omformats till ett gränsmarkerande 

blockarrangemang. Att vi således kallar den typen av gräsmarkerande stenmonument för 

blockhögar är ju då fullt i sin ordning.

Kommentar till definitionen 

Syftet med att införa en bred väldefinierad blockhögskategori i kulturstensfloran har naturligtvis inte 

varit att konkurrera med eller rent av utplåna redan kända och använda kategorier, som är väl 

dokumenterade både till form, funktion och ålder. Jag har därför försökt definiera blockhögsbegreppet 

på ett sådant sätt att det exkluderar (inte inbegriper) redan välfungerade kategorier ifråga 

om forminnen och kulturhistoriska lämningar. Syftet är ju att rikta uppmärksamhet mot intressanta 

ansamlingar av block i skog och mark, som uppförts av människor och som ännu inte 

uppmärksammats av den akademiska arkeologin. Men det är naturligtvis svårt, för att inte säga 

omöjligt, att göra en meningsfull blockhögsdefinition, som helt utesluter alla andra kända och 

väletablerade kulturstenskategorier till hundra procent. Ett visst överlapp kommer vi att få lära oss 

att leva med. Och på sikt kommer vi antagligen också att få lära oss att leva med att den heterogena 

blockhögskategorien utifrån form och karaktäristika hos det ingående stenmaterial kommer att 

differentieras i ett antal underkategorier ju mer information som kommer fram om blockhögarna. 

Kanske kommer vi så småningom inte att ha något behov längre av ett övergripaande 

blockhögsdefinition. Men för att insamla mer information om förekomsten av blockhögsanläggningar 

i skog och mark i kommande arkeologiska inventeringar kommer den nog ändå att vara 

värdefull under lång tid framöver.

Förstadier och varianter på blockhögstemat. 

Ofullständigt styckade block 

Det finns en märklig typ av förstadium till blockhög, där ett större block (eller en bergknalle) genom 

mänsklig stenhuggning spräcks upp i ett antal blockbitar med omfattande sprickbildningar mellan bitarna. 

Uppstyckningen har dock inte gått så långt att blocket helt förlorat sin form och att en oregelbunden 

blockhög bildats. Inför sådana halvfärdiga blockstyckningar får man ofta intrycket att någon form av rituell 

huggning förekommit i en mycket avlägsen forntid. (Vanligare i Skogspartier nedanför Storskogen). 

Frilagda blockstycken i ursprungliga positioner 

Ibland har blockstyckningen gått så långt att de enskilda blockbitarna helt frilagts från varandra. Men de 

enskilda blockbitarna ligger ändå kvar i sina ursprungliga positioner – om än ibland med lite dålig passform. 

Blockbitarna kan således inte betraktas som oberoende bitar i ett blockhögsbygge. Att stå inför den typen 

av blockarrangemang, som närmast liknar ett stenpussel, där bitar med lite dålig passform lagts tillbaka i 

sina ursprungliga platser, väcker starka känslor av fascination och förundran. (se exempelvis sid. 376). 

Blockbyggen 

Ibland låter man inte de styckade blockbitarna ligga kvar i ursprungslägen och man blandar dem inte heller 

I byggandet av en slarvig oregelbunden blockhög. Man använder i stället de ingående blockbitarna för att 

göra ett nytt blockbygge – ett spektakulärt stenmonument. Man måste rimligtvis betrakta den nya 

konstruktionen som en blockhög. Men det är en speciell typ av blockhög - ett blockbygge med ambitioner 

att åstadkomma ett spektakulärt stenmonument. (se exempelvis sid. 353).

Blockhögarnas funktioner 

Gränsmarkerande funktion 

Sammanförandet av blockstycken i blockhögar har ibland gjorts för att skylta för olika typer av gränser i 

landskapet. Det kan röra sig om såväl äldre bygdegränser som yngre skiftesgränser, som uppstått i 

skiftesreformernas spår först under de senaste århundradena. Eftersom höglänt skogsmark i Storvretabygden 

(särskilt i strandnära lägen) har varit bebodda sedan sen stenålder för mer än 4000 år sedan så kan man 

naturligtvis inte utesluta - snarare framstår det som sannolikt - att viss stenskyltning för gränser och territorier 

(även boplatsområden) kan ha uppförts redan då. Och en del av stenskyltningen kan ha haft blockhögskaraktär. 

Även bronsålderns och järnålderns fältlandskap kan mycket väl ha haft olika stenskyltningar för 

gränser och territorier som inte har någon motsvarighet i dagens (eller ens gårdagens) landskap. 

Man måste i sammanhanget vara medveten om att äldre skyltarrangemang, som inte nödvändigtvis haft någon 

ursprunglig gränsskyltande funktion, senare kan ha omformats (genom olika typer av stenhuggningsinsatser) 

för att fylla gränsmarkerande syften ( se nästa avsnitt). 

Man kan nog räkna med att Storskogens höglänta skogslandskap kan ha en del märklig och spännande 

stenskyltning . Dels har Uppsala Universitet ( Akademiförvaltningen) genom donation ägt skogsskiften här 

sedan 1600-talet, vilket kan ha påverkat utformningen av skiftesgränsernas stenskyltning. Och dels drar både 

en gammal häradsgräns och ett par (kanske lika gamla) bygränser genom Storskogen och fortsätter ned mot 

Fyrisån. Rimligtvis bör det finnas intressant stenskyltning längs sådana viktiga bygdegränser, som kanske 

avviker väsentligt i karaktär från stenskyltningen av senare skiftesgränser 

Gränsmarkeringar med olika typer av stenskyltningar har nog alltid varit viktiga i skog och mark. Men det är 

kanske lätt att överskatta deras förekomst. Så fort man i skogsmark hittar märkliga och svårtolkade 

stenskapelser, som troligen uppförts av människor, är det lätt att förlita sig på gränsmarkeringshypotesen. Den 

blir således lätt en slasktratt dit alla svårtolkade blockarrangemang - inklusive blockhögar - förs. Vi måste 

naturligtvis räkna med möjligheten att människobyggda blockhögar och andra blockarrangemang även i 

avlägsen skogsmark kan ha byggts för andra syften. Det som idag betraktas som avlägsen och oländig höglänt 

skogsmark var antagligen centrala platser för människors boende och aktiveter under sen stenålder.

Dumpningsfunktion 

Stenblock har som följd av olika röjnings-och rensningsinsatser dumpats i blockhögar på platser där de inte 

varit i vägen för viktiga mänskliga aktiviteter. Under mitten av 1900-talet genomfördes i Storvretabygden (och 

även i stora delar av övriga Sverige) omfattande stenröjningsinsatser. Mängder av sten röjdes undan från åker 

och fält och dumpades i i högar och vallar längs fältkanter och på impediment i fältlandskapet. En del av dessa 

röjstensdumpar matchar vad gäller form och blocktyp den blockhögsdefinition som ovan givits. Blockhögar 

från 1900-talets stora röjningsvåg innehåller ofta block med grunda borrade dubbhål, där en järndubb med 

ögla fästes för att blocken skulle kunna lyftas och transporteras bort. Med effektiva lyftanordningar kunde man 

lyfta och förflytta block upp mot 7-8 ton. Det är alltså riktiga ”blockbamsingar” som man kan finna i sådana 

röjstenshögar. En del block har dock varit så stora att man behövt spränga dem (eller spräcka dem genom 

kilning) i mindre bitar för att kunna forsla bort dem. Man kan således ibland finna både spränghål och 

borrännor på block i dessa blockhögar av röjsten. 

Under åkerbrukets långa historia har säkerligen många röjningsvågor förekommit. Vissa odlingsrösen har 

säkerligen flera tusen år på nacken. Och vissa av dem (om de innehåller relativt storskaliga block och inte uppvisar 

någon tydlig kallmurning) skulle säkert kunna inrangeras i blockhögskategorin. 

Dumpningshögar kan naturligtvis uppstå av andra skäl än röjning av/för åkermark. Överskottsten från 

vägbyggen kan naturligtvis generera blockhögar. Dikesgrävning kan leda till blockhögar av bortrensad sten. 

Jordtäkt och grustäkt kan efterlämna högar av oanvändbara block. Röjning av ytor för iordningsställande av 

boplatser likaså. Borttagning av stensträngar/stenmurar och av blockstinna gravanläggningar kan förstås också 

skapa blockhögar. 

Och så får vi naturligtvis inte glömma bort att de blockhögar som bildas vid olika typer av stenhuggning. 

Ansamlingar av skrotsten som bildas vid såväl äldre, traditionell stenhuggning (utan borrteknik) som vid yngre 

borr-relaterad stenhuggning, kan åtminstone ibland bilda högar, som uppfyller blockhögsdefinitionens 

kriterier. 

Blockhögarna som bildats vid äldre stenhuggning kan naturligtvis vara flera tusen år gamla. Men på grund av

den traditionella stenhuggningens långa kontinuitet så kan sådana blockhögar i tid överlappa motsvarande 

blockhögar med borrkluvet stenmaterial. Borrklyvning är naturligtvis en betydligt yngre stenhuggningsform 

Men det är svårt att fastställa en bortre tidsgräns för användning av stenklyvning med borrteknik. Den 

information vi har idag visar att borrklyvning förekom i slutet av medeltiden. Det gäller båda 

klyvmetoderna: klyvning med flera radställda grunda borrhål (flerhålsmetoden)eller den med ett centralt 

djupare borrhål (enkelhålsmetoden). Men möjligen har borrtekniken i stenklyvningens tjänst sina rötter i en 

dimhöljd förkristen tid. Vi vet helt enkelt inte. Mer forskning behövs som man brukar säga. 

Det bör kanske sägas att både stenröjare och stenhuggare ibland gått utanför sitt standarduppdrag och 

uppför dumphögar, som vittnar om kreativitet och fantasi. Man har tillfört ett konstnärligt drag till 

skapandet av dumphögarna trots att det medfört en extra arbetsinsats. Kanske har man inte bara haft 

behov av att använda sin inre skaparkraft. Kanske har man också velat skapa uppmärksamhet kring sin 

arbetsinsats.Och kanske har man velat uttrycka något i stil med: ”Kilroy was here”. Hur som helst så har 

”stendumparna” - särskilt de som sysslat med stenröjning och haft tillgång till effektiva lyftanordningar - inte 

bara skapat fula dumphögar utan faktiskt också åtskilliga nya vackra stenplatser i fältlandskapet. 

Vi gör naturligtvis stenhuggningen stor orättvisa om vi bara betraktar den som skapare av oanvändbara 

blockhögar av skrotsen , som en biprodukt av stenhuggning av husbehovskaraktär. Stenhuggning har 

naturligtvis genom alla tider använts för att skapa olika typer av blockarrangemang för såväl sakrala som 

juridiska och profana ändamål. Stenhuggningen har varit målfokuserad och syftat till att skapa användbara 

produkter både i skogsmark och fältmiljö. Det innebär, om vi inskränker oss till att endast tala om 

blockhögar, att vi vid sidan av oplanerade blockhögar av skrotsten, som endast tillkommit som en biprodukt 

av stenhuggeriet, också har välbyggda och spektakulära blockhögar, som avsiktligt byggts av huggna block 

för att uppmärksammas och fylla en speciell funktion i skogs- eller fältlandskapet. Vi kommer nedan 

tydligast att se det när vi presenterar underkategorin Blockbyggen, som inte kan uppfattas som annat än 

mäktiga och imponerande stenmonument även om vi inte tvärsäkert kan tolka deras specifika funktion. 

Även den yngre borr-relaterade stenhuggningen har ibland använts för att skapa imponerande monument 

med tyddliga klyvborrännor. Ibland har nog yngre stenhuggning använts för att omforma äldre spektakulära 

monument från tidigare epoker till senare gränsmarkerande monument. Och kanske har rent av 

klyvborrännor och enstaka borrhål varit avsedda att signalera gränsmarkeringsfunktionen.

Storskogen i fokus i denna del (Del 1) 

Områdesvis redovisning av blockhögar och annan 

intressant kultursten i närområdet 

Ju mer jag vandrat omkring i Storskogen, desto mer har den öppnat upp sig och avslöjat mängder av 

spännande och intressant kultursten. En del av kulturstenen är antagligen så gammal att den anknyter 

till de tidigaste bosättarna i området - jägarna och fiskarna - under sen stenålder. Och letandet efter 

kultursten har således blivit ett viktigt hjälpmedel för att försöka spåra de äldsta boplatserna i 

Storvretabygden. Också när det gäller kulturstenskategorin blockhögar, visade sig Storskogen mycket 

givmild. Jag upptäckte ganska tidigt under arbetet med att presentera blockhögarna i Storvretabygden i 

text och bild att Storskogen faktiskt kunde stå på egna fötter och beskrivas i en egen separat del (Del 1). 

Blockhögarna från övriga områden (inkluderande både skogsmark och hagmark) får då samsas i en 

andra del (Del 2). Trots att en uppdelning i två delar gjorts har ändå varje del blivit mycket omfångsrik. 

Det har till stor del sin förklaring i att jag, i anknytning till beskrivningen av blockhögarna tagit tillfället i 

akt att också beskriva annan intressant kultursten inom berörda områden. Delvis har detta gjorts för att 

försöka sätta in blockhögarna i en kontextuellt sammanhang och låta annan närstående kultursten 

kasta ett förklarande ljus över blockhögarna. Men jag har också passat på att beskriva annan intressant 

kultursten bara för att studiet av blockhögarna erbjudit ett tillfälle för en sådan mer omfattande 

kulturstenspresentation - och inte för att den beskrivna kulturstenen nödvändigtvis har någon 

funktionell eller tidsmässig relation till blockhögarna. Än så länge är de båda delarna av blockhögspresentationen 

endast att betrakta som arbetsversioner (vilket också tydligt markeras redan på den 

inledande pärmsidan). Om tid och ork räcker till, så kommer antagligen slutgiltiga versioner av blockhögspresentationerna 

att publiceras. Och till dess får jag ta mig en funderare kring i vilken utsträckning, 

som annan kultursten ska inkluderas i de olika blockhögsavsnitten. En viss sållning kommer nog att 

göras för att tydligare lyfta fram just blockhögsmaterialet.

1. På bergrumskullen hemmavid: Blockhög och annan kultursten - 

och kanske lite erotik 

”Gräv där Du står” löd en användbar slogan för åtskilliga år sedan. Men den kan väl fortfarande vara en god 

inriktning för vårt handlande. Och den får alltså gälla även för vår utforskning av blockhögar i Storvretabygden. 

Eftersom jag bor i Lyckeboområdet nära bergskullen med den insprängda vattenbassängen, så begav jag mig alltså 

upp på kullen för att leta blockhögar. Och hittar vi inte blockhögar här så finns ju ändå chans att hitta andra typer 

av gammal kultursten. För högre upp i höjden kommer man knappast någon annanstans i Lyckoboområdet än här 

på kullkrönet. Höjden räcker väl till för bosättningar redan under sen stenålder. Det finns också märkliga block och 

blockarrangemang här uppe på kullen. Det vet jag sen tidigare. Det är inte första gången jag vandrar omkring här 

och letar gammal kultursten. Samtidigt är det naturligtvis stora svårigheter att värdera stenfynden häruppe. Jag 

antar att de stora anläggningsarbeten som genomfördes för några årtionden sedan inte bara påverkade kullens 

insida utan också till en del utsidan. Stenmaterial kan ha tillkommit, flyttats och omformats. För att underlätta 

tolkningsarbetet - som säkert är svårt nog ändå - tar jag mig bort till bergsbranten snett ovanför den 

igenbommade ingånget till bergrummet. Det verkar vara ett område, som tycks opåverkat av de anläggningsarbeten 

som här genomförts. 

Och här hittar jag naturligtvis en blockhög. Det verkar vara en uppstickande knalle i berget som helt styckats 

sönder i olika blockstycken. Och det är helt legitimt att här tala om en blockhög. Svårare är naturligtvis att säga 

om styckningen genomförts av människor som någon form av stenhuggning eller om det faktiskt handlar om 

naturkrafter som haft huggsexa här. Blockhögen har ingen tydlig markering eller några inslagna stenar i 

sprickorna mellan blocken, som skulle kunna tyda på att högen producerats av människor. Men ut från 

blockhögens ena sida löper en låg enkelradig stensträng i en bågform några 10-tal meter. Strängens koppling till 

blockhögen är tydlig. Om människor nu inte anlagt själva blockhögen så har de i vart fall använt sig av den genom 

att låta en liten stenmur börja (eller mynna ut) vid blockhögen. Man skulle kunna se anläggningsarbetet här som 

ett samverkansprojekt mellan människor och naturkrafter. 

Och så slutligen det där med erotiken. Ja, här hänvisar jag till avsnittets avslutningsbilder. De får tala för sig själva.

Blockhögen på bergrumskullen i Lyckebo kan vara ett exempel på riktig gammal stenhuggning med rituella förtecken. 

Men kanske har människor utnyttjat och förfinat en grovstyckning, som naturkrafterna redan genomfört.

För några år sedan höll blockhögen på att tugga i sig ett gammalt staket. Idag märks ingenting av detta 

längre. Högen verkar helt enkelt ha slukat det kasserade trämaterialet och sköter alltså förtjänstfullt 

renhållningen här.

Stensträng och blockhög vintertid – båda gör sig nog faktiskt bäst i snö.

Det är som sagt inte första gången jag vandrar på bergkullen. Jag har sett området och kulturstenen här också utan snö. På bilden ovan 

ser man tydligt den ganska låga stensträngen, som löper i bågform över kullslänten från blockhögen längs bort.

En del av stensträngen i barmarkstid

Spännande upplägg av huggna block framför ett större block en bit från stensträngen på bergrumskullen. 

Någon blockhög är det inte fråga om. Snarare då ett blockgravsliknande arrangemang. Den här typen av 

vackra blockarrangemang (med ett markerande huvudblock och en ordnad hög av stenmaterial framför) 

har säkert gamla anor. Kanske är det så att det rent av rör sig om en tidig gravanläggning från sen 

stenålder.

Ett troligt gammal stenbrott på den snöiga bergrumskullen. Antagliget har brottet legat orört i flera tusen år.

På barmarksbilden framgår det tydligare att bergknallen sannolikt använts som stenbrott.

I en sprickbildning nära blockhög och stenbrott hittar vi en fastnaglad sten. Det är ingen engångsföreteelse. 

Vi hittar ofta sådana inslagna stenar i sprickor, där det tycks ha förekommit gammal stenhuggning. Stenarna 

kan ju ha fungerat som kilar, som splittrat upp större bergytor i mindre bitar. Ur stenhuggningssynpunkt kan 

inslagna stenar också ha haft en stabiliserande effekt, så att block inte rörde sig mot varandra medan man 

höll på med stenhuggning i något angränsande parti. Sedan kan förstås lösa stenar vid sprickor påverkas av 

krafter ( t,ex. djurs klövar, så att de oavsiktligt ramlar ned i en spricka.). Och det är naturligtvis alltid viktigt 

att kolla så att det fastkilade stenstycket inte spontant lossnat från någon av de stenytor, som avgränsar 

sprickan.

Det finns åtskilliga stenplatser på bergrumskullen, som ser märkbart arrangerade ut. Kanske hör den här 

rent av till det allra äldsta kulturstensskiktet här på kullen?

I ett blockaos på bergrumskullen hittar vi faktiskt ett litet konstverk

Antagligen ett erotiskt motiv målat på en jämn blockyta. Men de märkliga ”lampskärmarna” i fältet 

ovanför förstår jag inte. Hur som helst så måste ju bedömningen bli att det rör sig om kultursten.

2. Blockhögen nära Tipptoppsvägen och stengropsområdet 

i Storskogen 

Den aktuella blockhögen befinner sig något hundratal meter väster om Tipptoppvägen och relativt nära 

den uppallade stensuggan (stendösen), som vi möter i Avsnitt 3. Den är ganska slarvigt byggd av (kanske 

ett tiotal) medelstora block. Ett par block är placerade högre än andra och utgör en svagt markerad topp. 

Trots att det inte rör sig om en särskilt välbyggd och strukturerad hög står det ända klart att det rör sig 

om ett blockbygge uppfört av människor. Den liknar i viss utsträckning blockhögen vid 

Kraftledningsberget och högen i Hemringeskogen. Men till skillnad från Hemringehögen är den helt 

uppbyggd av blockstycken som inte framhuggits genom kilning. Den saknar således helt ett inslag av 

klyvborrännor. Det finns heller ingenting som tyder på att den skulle vara uppbyggd av sprängsten. 

Blockhögen ligger en bit ovanför ett märkligt stengropsområde, där ovalformade grunda gropar bildats, 

när block och moränjord hämtats upp ur marken. På gropkanterna finns också dumphögar av block, som 

antagligen baxats upp ur groparna. Den här presenterade blockhögen ligger dock längre upp i terrängen 

och det är osannolikt att sten från groparna skulle ha dumpats här. Det är heller inte troligt att det skulle 

ha röra sig om överskottssten från anläggandet av Tipptoppvägen. 

Det finns många spår från tidiga kulturstensskikt i det större närområdet. Vi har exempelvis flera 

blockgravsliknande arrangemang på det närbelägna rastplatsområdet, skickligt huggna låga stenhällar 

vid den troliga stenåldersboplatsen längre ner mot bäcken samt flera märkligt formade block - en del med 

uppallning. Här förekommer också ovalformade nedgrävningar i markytan, som kan ha fungerat som 

bobottnar under sen stenålder. Även den aktuella blockhögen skulle kunna höra till samma tidiga 

fyndskikt. Just det förhållandet att de ingående blockstyckena inte uppvisar spår efter sprängning eller 

kilning möjliggör en hög ålder. Men avsaknade av sådana spår utgör naturligtvis inga bevis. Traditionell 

stenhuggning har förekommit sedan urminnes tider och fortsatt in i modern tid och således bedrivits 

parallellt med sprängning och klyvning med borrteknik. Ett annat tolkningsalternativ, som bör 

omnämnas, är förstås att det rör sig om en stenskyltning för en gräns (bygde- eller skiftesgräns). Det är 

ju inte orimligt att tänka sig att Tipptoppvägen nära följer en äldre skogsgräns och att därför olika 

gränsskyltningsarrangemang finns nära vägen. Med ett sådant resonemang så skulle ju också den 

relativt närliggande ”stendösen” ( uppallade stensuggan) kunna skylta för samma gränssträckning.

De närliggande stengroparna, varur åtskilliga block tagits upp, är svårtolkade. De förekommer också på 

andra ställen längs Tipptoppvägen. Och på vissa ställen är groparna inte tömda på block utan i stället fyllda 

med stora stenblock. Den troligaste tolkningen är väl ändå att de tagits upp för att erhålla sten och 

moränjord för uppbyggande av av Tipptoppvägens vägbank. De har alltså uppstått vid anskaffning av 

nödvändigt vägmaterial. Och de kan ha använts även för dumpning av överskottssten. Men man kan 

naturligtvis inte utesluta möjligheten att de ovalformade stengroparna fungerat som bobottnar för en 

fångstbefolkning, som bodde i Storskogen under sen stenålder. Att åtskilliga gropar är fyllda med stora 

stenblock kan tolkas på åtminstone två sätt. Groparna kan ha uppstått när jord och grus hämtats upp för 

uppbyggnad av vägbanken. Ock därefter har groparna använts för dumpning av överskottssten. Men det 

skulle naturligtvis kunna vara så att groparna existerat långt tidigare (som bobottnar) och först lång senare 

använts för dumpning av överskottssten från vägbygget. Stora blockhögar kan ju ligga naturligt dumpade 

i svackor i marken utan att människor haft något finger med i spelet. Med det är det inte fråga om här. I 

vissa gropar som inte helt fyllts med block ser man tydligt att det tomma partiet verkligen uppstått genom 

grävning. Det är naturligtvis lätt att låta en stark påverkanskraft som vägbyggandet styra tolkningen av 

stengroparnas funktion. Men man skulle naturligtvis kunna tänka sig att de blockfyllda groparna inte har 

något alls att göra med vägbyggande. Det skulle ju kunna vara så att det handlar om en rituell stängning 

av boplatser. Block , som använts på boplatsen, har helt enkelt vräkts ner i bobottnen när boplatsen inte 

längre skulle användas. Framtida undersökningar kommer förhoppningsvis att lösa stengroparnas gåta. 

Men nu var det väl ändå inte stengropar utan i stället blockhögar som vi skulle koncentrera oss på! 

Författaren har en märklig tendens att tappa målfokuseringen! 

Det finns nog goda skäl att anta att det finns åtminstone tre typer av stengropar längs Tipptoppvägen i 

Storskogen. Dels har vi de omtalade ovalformade stengroparna, som tömts på både block och moränjord 

och som ligger helt öppna med ibland stora dumphögar av block på kanterna (som exempelvis vid vår ovan 

presenterade blockhög). Dels har vi de utmanande grävda groparna som mycket snabbt efter grävandet – 

eller kanske efter tusentals år- fyllts med stenblock. Och slutligen har vi de smalovala (eller rundovala) 

nedgrävningarna (och som man kan finna också långt utanför Tipptoppvägens och Storskogens område) 

som helt saknar stenblock men som ofta kan ha en rik och intresssant flora av skyltblock i närheten.

Framtida utforskningar kan förhoppningsvis avslöja om det finns någon nära tidsmässig och 

funktionell relation mellan dessa tre typer av gropar. 

Det ska villigt erkännas att inte känns särskilt tryggt och säkert att försöka anlysera blockflora och 

markförändringar längs en vägsträckning, som så starkt påverkats av vägbyggande. Men samtidigt 

kan ju sentida vägsträckningar vara synnerligen intressanta när det gäller förekomst av 

mycket gammal kultursten och andra kulturhistoriska lämningar. Det är ju inte osannolikt att den 

moderna grusvägen in i Storskogen (tipptoppvägen) följer en gammal stig- och skogsvägssträckning, 

som kan ha existerat under mycket lång tid (kanske rent av under många tusen år). 

Fångstfolkgrupper från kanske framför allt norr och öster kom säkert tidigt till den höglänta 

Storskogen, som då var en ö i en ytterskärgård. Och en del sådan grupper kom säkert med tiden att 

bli bofasta här. Det är inte orimligt att de band samman sina olika bosättningar med någon 

kommunikationsled genom området som nära följde den sträckning som dagens Tipptoppväg har. 

Redan för 5000 år sedan var det exempelvis möjligt att gå torrskodd längs hela Tipptoppvägens 

nuvarande sträckning. Så visst lockar det att undersöka blockfloran längs Tipptoppvägen. Frågan är 

väl, förstås, om den egna kompetensen räcker till för att skilja ut olika kulturstensskikt (ordentligt 

omblandade av väggbygge och kanske också av andra sentida aktiviteter) från varandra. 

Nu är det väl ändå hög tid att återuppta målfokuseringen och återgå till vårt studium av blockhögar!

I dunklet inne bland barrträden är det svårt att göra den här vackra blockhögen fotografisk rättvisa. Jag 

har också försökt mig på att fotografera blockhögen sommartid - med ännu sämre resultat!

Ytterligare en vinterbild på samma blockhög - nära Tipptoppvägen - men ändå så långt 

ifrån att den knappast kan vara en produkt av ett modernt vägbygge.

Nära Tipptoppvägen (och relativt nära den ovan presenterade blockhögen) finns ännu en blockhög, som har en del arrangerade 

drag och som alltså skulle kunna vara anlagd. Den har stora garnerande block högst upp. Och det finns annan intressant 

stenskyltning i närheten. På baksidan finns dock en öppning i högen, som antyder att den troligen vid något tillfälle använts 

som stentäkt. Ingreppet gör det svårt att bedöma hur högen sett ut i ograverat skick. Jag har länge betraktat högen som en 

naturlig blockkulle i landskapet skapad av naturkrafterna. Men när jag betraktar denna och liknande bilder blir jag osäker. Det 

skulle mycket väl kunna röra sig om en anlagd blockhög. Ursprungligen har den i så fall inte varit täckt. Det är den inträngande 

markvegetationen ( i första hand mossa), som tagit sig in på högens välvda yta.

Stor ganska djup, rundoval stengropp längre in i Storskogen. Gropen är till stor del fylld av block vilket 

inte framgår av bilden. I närheten finns ytterligare en en stor grop med ett liknande innehåll av stora 

block. Intressant att notera är att gropen omgärdas av en låg vall av jord och småsten.

Rundoval stengrop (samma som på föregående bild) med en ansamling av 

större block på botten. I närheten finns ytterligare en stengrop, som har en mer 

smaloval form

Stengrop nedanför Tipptoppvägen

Stengrop nedanför den blockhög, som beskrevs 

på s. 34 – 35.

Trolig bobotten längre ut mot Tipptoppvägens början. Här finns inga dumphögar av block runt omkring och inte 

heller några block kvar nere i bottnen. Som vanligt är det svårt att med ett fotografi redovisa djupet i håligheter i 

marken. Nedsänkningen i marken är djupare än vad som framgår av bilden.

Tydlig vall av mindre block och jord med en gropbildning innanför. Utanför bilden, till 

vänster, finns en en avlång blockhög, som tycks vara nedlagd i en grävd oval grop.

3. Blockhögen (den uppallade stensuggan) ute vid 

Tipptoppvägen i Storskogen 

Kärt barn har många namn! Jag har kallat det här märkliga blockbygget för många olika saker under tidens 

gång: ”stendösen”, ja t.o.m. ”Stora stendösen” för att skilja den från en del mindre blockbyggen längs samma 

väg. Ibland, med tanke på uppställningssätt, har jag kalla den för den ”uppallade stensuggan”. Men man skulle 

naturligtvis också kunna kalla blockbygget för den ”märkliga blockhögen vid Tipptoppvägen”. För viss fyller 

blockarrangemanget här alla kriterier för att kallas ”blockhög”. Visserligen handlar det om en flerpunktsuppallning 

. Men det utesluter naturligtvis inte att blockarrangemanget också kan kallas för blockhög. 

Kulturstenskategorierna överlappar ju till en del. Jag har haft ett ganska långt och hett förhållande med den 

uppallade stensuggan här vid Tipptoppvägen. Egentligen är det till stor del dennas förtjänst att jag 

överhuvudtaget klev av vägen och började undersöka blockfloran i skogsmarken. På senare år har jag försökt 

att frigöra mig från beroendet av stensuggan - utan att riktigt lyckas. Så här sammanfattade jag mitt 

förhållande till stensuggan i presentationen ”Stensuggorna i Storvretabygden, 2018 (tillgänglig på yumpu.com): 

”Jag började så småningom ana mig till att människor hade bott i Storskogsområdet runt omkring den 

uppallade stensuggan under ett eller ett par tusen år under sen stenålder. Och jag behövde något slående 

exempel från det tidigaste kulturstensskiktet, som bevisade att människor tidigt bott och verkat i området. 

Och den uppallade stensuggan med sin dös-lika karaktär fick fylla den rollen vare sig hon ville eller inte. Jag 

trängde in henne i ett tolkningshörn. Och där fick hon helt enkelt stå och vittna om gammal mänsklig 

stenhantering i Storskogen under sen stenålder. Då behövde jag henne verkligen! Idag har jag i området 

hittat så många andra lämningar efter senneolitisk stenhantering att jag faktiskt inte är särskilt beroende av 

den uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen. Idag skulle jag faktiskt kunna släppa ut henne ur det 

tolkningshörn jag trängt in henne i. Om någon idag kom fram och sade: ”det har är inget blockarrangemang 

från stenåldern. Det är ju bara en blockhög av överskottssten, som dumpades här när vägen byggdes eller på 

sin höjd en stensugga som ställts upp på några stenar för ett eller ett par hundra år sedan för att skylta för 

en skogsgräns”, så skulle jag kanske inte hålla med. Men jag skulle nog inte högljutt protestera utan ödmjukt

framhålla att så kan man ju också tolka anläggningen. Jag har släppt stensuggan! Jag äger henne inte 

längre! Avslutningsvis vill jag ändå påpeka att det finns många olika typer av gammal kultursten i 

närområdet kring stensuggan . Och hon har faktiskt också några stensugge-kompisar här. Två vackra 

stensuggor, som utgör huvudblock i vackra blockgravsliknande anläggningar, befinner sig ju på 

rastplatsområdet bara något 100-tal meter bort. När jag påpekar detta så märker jag ju att jag nog inte 

riktigt har släppt stensuggan. Jag vill ju fortfarande bestämma hur gammal hon ska vara. Vi har nog 

fortfarande ett förhållande!” 

Idag vet jag inte vilket ben jag ska ställa den uppallade stensuggan på: gränskyltande i relativt sen tid 

eller boplatsskyltande i en mycket avlägsen forntid. Båda tolkningarna kan stöttas upp av andra 

kulturstens- och markfynd i närområdet. Men kanske tolkningsdilemmat kan få en lycklig lösning. Kanske 

behöver vi inte välja. Kanske har blockhögen vid Tipptoppsvägen haft olika funktioner i vitt skilda 

tidsperioder. Ett gammalt boplatskyltande monument kan ha återanvänts som ett gränsskyltande 

blockarrangemang i relativt sen tid och därmed blivit ett 2-fas – monument. Det är nog i så fall inte enda 

gången som en sådan återanvändning sker. 

Klart är dock att någon oplanerad dumphög av överskottssten från vägbygget är det ingalunda fråga om . 

Den uppallade stensuggan (eller blockhögen om vi så vill) hör till en finare stenfamilj än så!

Den här uppallade stensuggan är kanske den mest imponerade blockanläggningen längs Tipptoppsvägen. Jag har 

haft ögonen på den under många år och försökt fotografera den många gånger. Men jag har egentligen aldrig 

lyckats få en bra bild. När jag först såg den, tyckte jag den påminde om skolböckernas stendösar. Jag tror 

fortfarande att det är en anläggning från yngre stenåldern. Men jag är inte säker på att det verkligen handlar om 

en grav. Det kan mycket väl vara ett entrémonumnet till en boplats - eller varför inte bådadera. Ett ytterligare 

alternativ är att det rör sig om ett relativt sentida skyltblocksarrangemang, som skyltar för en skogsgräns - men i så 

fall rör det sig om en mycket ovanlig typ av gränsmarkör.

Blockhögen med den uppallade stensuggan sedd från södra sidan. Det finns nog anledning att uppmärksamma 

den klossliknande upprättstående blocket framför sydsidan. Jag erinrar mig att jag stött på flera klossar av 

den här typen i olika blockhögssammanhang. Kanske kan dessa ovanligt välhuggna blockbitar ta oss närmare 

en korrekt tolkning av vissa blockhögar?

När man ser stensuggan i den här vinkeln råder det väl knappast något tvivel om att den tillsammans 

med sitt blockunderlag matchar alla uppställda kriterier för blockhög.

Bilden visar en smaloval ganska djup nedsänkning i marken alldeles i närheten av den uppallade stensuggan. Den 

saknar dumpblock såväl i själva den utgrävda bottnen som längs kanterna. Den skiljer sig således ut sig både från 

de blockfyllda groparna och de tömda stengroparna i omgivningen. Det skulle kunna röra sig om en bobotten från 

sen stenålder. En liknande trolig bobotten (fast betydligt större och med rundoval form) finns i skogspartiet snett 

bakom den uppallade stensuggan.

Bilden visar tre grunda hål i ytan på ett block, som står alldeles bredvid den uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen. 

Hålen tycks upptagna med någon form av redskap - dock troligen inte ett järnborr. Jag har ingen självklar förklaring på 

trehålsmönstret i blockytan. Det skulle kunna vara en symbolisk markering, som gjorts redan under sen stenålder. Men 

det skulle möjligen kunna vara en betydligt senare markering som klargör att blocket ingår i ett gränsskyltande 

sammanhang. Ännu i relativt sen tid har såväl uthuggningar i block som borrhål och borrännor i block informerat om 

vissa blockarrangemangs gränsskyltade funktion.

Ett stort pyramidformat block (säkerligen tillformat genom stenhuggning) står på andra sidan 

Tipptoppvägen. Ca 60-70 meter längre bort skymtar vi den uppallade stensuggan. Både suggan och 

pyramidblocket skulle kunna ingå i en gränslinje, som korsar Tipptoppvägen. Men det vet vi inte med 

säkerhet. Det behövs ytterligare några troliga gränsmonument i sten i gränslinjens förlängning för att vi ska 

kunna fastställa förekomsten av en gränslinje.

4. Andra blockhögar längs Tipptoppvägen 

Nedan kommer att redovisas tre blockhögar längs tipptoppvägen, som troligen inte har med dumpning av 

överskottssten i samband med anläggningen av vägen att göra. Två av blockhögarna utgör antagligen en 

stenskyltning för den häradsgräns (mellan Vaksala och Rasbo härader), som här korsar Tipptoppvägen. Båda 

högarna har tillhuggna stenar, som avsmalnar till en tydlig spets och som kan uppfattas som markörstenar. En av 

markörstenarna har tillhuggits med borrteknik. Två parallella klyvborrännor kan skönjas i blockets kanter. 

Blockhögarna står inte efter varandra i gränslinjen utan en bit från varandra längs Tipptoppvägen. Det kan tolkas 

på olika sätt: högarna kan ha tillkommit vid olika tidpunkter men med samma markerande syfte. Det kan också 

möjligen handla om att viktiga bygdegränser/administrativa gränser inte alltid uppfattades som en teoretisk 

smal linje utan mera som en bred gata i skogsmarken. Det finns - inte överraskande - tidiga spår efter stenskyltning 

längs härandsgränsens sträckning i Storskogen. Se särskilt den stora upprättstående stenkolossen, som 

presenteras i Avsnitt 15. Men även längre ner i fältlandskapet - nära Fyrisån - hittar man stora spektakulära 

blockbyggen/stenmonument, som möjligen skulle kunna kopplas till gränssträckningen. 

Den tredje blockhögen längs Tipptoppvägen, som här ska presenteras, har en helt annan karaktär. Den har 

egentligen inget tydligt framträdande markörblock utan ger ett mycket spretigt och slarvigt intryck. Blocken har 

dock ändå arrangerats/staplats med en tydlig avsikt att åstadkomma en tydligt avgränsad blockhög. Det rör sig 

således knappast om en ostrukturerad skrotstenhög efter stenhuggning, där blockstyckena har fått falla 

slumpmässigt. Samtliga blockstycken verkar dessutom huggna. Huvudsakligen har nog blocken tillhuggits med 

traditionell teknik. Men på åtminstone ett av blocken har jag efter idogt letande kunnat urskilja en otydlig 

klyvborränna. Blockhögen är så pass distinkt och har krävt så stora arbetsinsatser för sitt uppförande att det 

knappast rör sig om en upplagsplats för avhämtning av huggna block. Trots sin slarviga konstruktion har den 

ändå viss skyltkaraktär. Det är därför troligt att den varit avsedd att skylta för en skiftesgräns - eller alternativt rör 

det sig om en vägmarkering som i så fall är betydligt äldre en den moderna grusvägen. Hur som helst är 

blockhögen nog inte särskilt gammal, eftersom den bär spår av klyvborrännor. Fast någon betryggande god 

kontroll på hur länge vi kluvit sten med borrteknik (kilning) har vi nog inte. Klyvborrännor kan kanske vara 

betydligt äldre än vad vi tror. Egna efterforskningar visar att borrklyvningstekniken var känd i Uppland i vart fall i 

slutet av medeltiden. Borrning för klyvning ska naturligtvis inte sammanblandas med borrning för sprängning, 

som ju är åtskilligt yngre.

Blockhögen på bilden ligger mycket nära blockanläggningen på nästföljande bild. Och liksom denna har 

den antagligen fungerat som en gränsmarkör för häradsgränsen. Notera särskilt den spetsiga trekantiga 

stenen i ena kanten. Ibland, när man ser spridningen av troliga gränsmarkerande blockanläggningar längs 

häradsgränsen, får man en känsla av att gränsen inte betraktats som en teoretisk smal linje utan mera som 

en bredare gata i skogen.

En del blockhögar vid Tipptoppvägen kan naturligtvis utgöra 

dumphögar för överskottssten vid bygget av den moderna vägen. Men 

en del högar har nog funnits här före den moderna lastbilsvägen. Högen 

på bilden uppvisar ett vackert hugget trekantigt block. Längs båda de 

främre gavelkanterna löper en klyvborränna. Det bör ju tyda på att 

blocket tillskapats och placerats i ganska sen tid. Men vi ska kanske inte 

vara alltför säkra. Vi vet inte när borrännetekniken kom till Storskogen. 

Kanske är det tidigare än vi tror. Med stor sannolikhet är blockanläggningen 

ett gränsmonument, eftersom häradsgränsen mellan 

Vaksala och Rasbo härader korsar Tipptoppvägen just här. 

Vertikala långa 

klyvborrännor

Spännande blockhög med kluvna stenar precis bredvid Tipptoppvägen. Jag har 

ägnat årskillig tid till att leta efter borrännor på stenmaterialet. Till slut, när jag 

var på väg att ge upp, hittade jag en (se lilla bilden). Borrännan är så otydlig att 

man behöver verifiera synintrycket genom att känna på den glatta borränneytan 

med pekfingret. Gå gärna till platsen och försök själv identifiera den. Man vad 

säger egentligen borrännan om blockhögens ålder?

Det här vackert kluvna halvklotet i sin genialt enkla skulpturala utformning skulle egentligen kunna utgöra en prydnad för 

vilken offentlig plats som helst. Den vackra klyvningen talar direkt och enkelt till betraktaren. Det finns naturligtvis alla 

möjligheter att lägga in olika symboliska tolkningar för den betraktare, som skulle vilja fördjupa studiet av konstverket. Men 

vackrare, enklare och mer direkt stenkonst än så här finner Du ingen annanstans i Storskogen! På platsen finns antagligen en 

gammal boplats - en nedgrävd rundoval yta talar för det. Men här finns också märkliga stengropar och även stenskyltning 

knuten till häradsgränsen.

5. Stenlejonet i skogspartiet vid Tipptoppvägen - också en 

blockhög 

I skogspartiet nedanför det kalhuggna området och bara något 30-tal meter från vägen ligger en märklig stensugga 

upplagd på ett fundament. Stensuggan har en form som påminner om ett liggande lejon - en lejonhanne med stort 

huvud. Just i det här området har en hel del stenhuggning utförts med borrteknik. Men just det här märkliga 

stenmonumentet är helt igenom hugget med gammal traditionell huggteknik. Det är svårt att datera de två 

typerna av hugget stenmaterial. Det material som kluvits utan borrteknik kan vara jämngammalt med det 

borrkluvna materialet eller kanske bara obetydligt äldre. Men det skulle också kunna tillhöra ett mycket tidigt 

kulturstensskikt, som är flera tusen år äldre än det borrkluvna materialet. 

Jag väljer att betrakta det lejonformade monumentet på sitt fundament som ett medvetet konstruerat 

skyltarrangemang. Något annat betraktelsesätt är knappast möjligt. Formationen skulle knappast ha kunnat 

uppstå som en oavsiktlig skrotstenshög efter profan stenhuggning under senare århundraden. Och att 

naturkrafterna spontant - och utan hjälp av människor - skulle ha kunna skapa en så välarrangerad blockhög är 

uteslutet. Alldeles bredvid stenlejonet finns en ganska välbyggd hög bestående av mindre block. Idag är den täckt 

av ett tunt vegetationslager. Men möjligen har det ursprungligen rört sig om en otäckt blockhög. Möjligen finns 

ytterligare en något lägre hög alldeles bredvid. Runt omkring finns på några ställen ovalformade fördjupningar i 

marken som antyder gamla boplatser. I skogspartiets kant mot kalhygget står också ett välhugget avlångt block 

uppallat på en sten och utstickande från en bakomliggande blockhög. På andra sidan en närliggande skogsväg 

vidtar ett stort stenhuggningsområde med stora inslag av både äldre och yngre stenhuggningsteknik. Mycket talar 

för att vi rör oss på ett gammalt boplatsområde från sen stenålder. Och det lejonliknande monumentet (som kanske 

bara är lejonliknande för en modern betraktare) kan då ha byggts för att skylta för en boplats. Alternativt kan 

lejonet ha fungerat som gränsskyltning - troligen då för en större bygdegräns.* Och sådana kan antagligen vara 

mycket gamla och kanske rent av förlora sig ned i förkristen tid. Men naturligtvis kan man välja att frigöra sig från 

funderingar om datering och funktion och bara betrakta blocket som vacker stenkonst - en skickligt utformad 

lejonskulptur i Storskogen. 

• Senare efterforskningar har visat att gränsen mellan byarna Fullerö och Ekeby drar fram genom det skogsparti, där stenlejonet är 

placerat.

Men är det här vackra blockarrangemanget verkligen en blockhög. Det ser ju alldeles för välordnat och 

strukturerat ut. Ja det kan man ju tycka. Men det räcker att betrakta arrangemanget från motsatta sidan för 

att känslan av blockhög tydligt ska infinna sig. Dåtidens skyltarrangemang var sällan eller aldrig 

rundskulpturer. Det mesta av krutet lade de gamla stenmästarna på en enda sida - exponeringssidan.

I ett skogsparti nära ett kalhygge vid Tipptoppvägen står den här vackra lejonfiguren i sten uppställd. Var så god och njut! Bättre än 

så här blir inte stenkonsten i Storskogen. I annat sammanhang har jag försökt mig på att tolka den lejonliknande figuren som ett 

entrémonument till ett boplatsområde från sen stenålder. Visserligen vet man aldrig vad senare tiders stenarbetare i skogen kunnat 

hitta på. Jag har förstått att de gärna skyltade för sin verksamhet genom att kreera olika monument. Men frågan är om inte det här 

monumentet var en för stor uppgift för dem. Kanske hade vi också i så fall sett en användning av borrade klyvhål. Men sådana 

saknas helt. Jag tror mer på stenspecialisterna under sen stenålder - även om de nog saknade kunskap om lejon.

Ytterligare en bild på ”stenlejonet”. I den här vinkeln kan det fortfarande röra sig om ett lejon. Men man 

kan lika gärna associera till en stor valrosshanne (det är ju egentligen bara betarna som fattas). Valrosstolkningen 

faller sig väl egentligen naturligare, eftersom det kanske rent av simmat förbi en och annan 

valrossbest i havsfjärdarna utanför Storskogen under den tid då skogen fortfarande var en ö i ett 

kustlandskap.

Som vanligt är gamla stenmonument sällan några rundskulpturer. All skaparkraft har oftast koncentrerats till en 

enda sida - exponeringsidan, som var tänkt att betraktas av människor eller möjligen gudar. Bakifrån ser 

stenlejonet mera ut som en blockhög. Man bör dock notera det troliga klyvmärket i stenytans överkant till höger. 

Det är sällan man ser den här typen av smala klyvskåror. Vanligtvis ser man klyvhack eller borrännor i kluvna 

ytor - om man nu hittar några klyvmärken över huvud taget. Och allt som ser ut som klyvmärken är naturligtvis 

inte klyvmärken!

Uppställningsmässigt tillhör ”stenlejonet” kategorin podieblock. På ett flerdelat stenpodium har ett stort tillhugget block 

uppställts och får därmed en förstärkt skylteffekt. Trots ett flertal ganska stora block i närområdet är det ingt tvivel om att 

det är just det här blockarrangemanget, som dominerar och utgör huvudattraktionen. Till vänster om blocken ser man en 

flack hög, som troligen innehåller huggen sten. Se också nästa bild!

I sommarens grönska är det inte lätt att bildmässigt göra reda för en symmetrisk välvd blockhög i Storskogen. Den här typen av 

relativt välarrangerade blockhögar av förhållandevis småskaligt stenmaterial är inte vanlig i den höglänta Storskogen. Men jag tror 

knappast att det rör sig om en blocksamling, som naturkrafterna spontant åstadkommit. Och jag tror inte bara att det rör sig om en 

oplanerad skrotstenshög i samband med stenhuggning. Det kan visserligen vara skrotsten i högen. Men man har medvetet arrangerat 

den för att få till den välvda och symmetriska högformen. Jag hade säkerligen inte uppmärksammat den här högen om jag inte 

upptäckt det vackra och märkliga blockarrangemanget (stenlejonet) bara ett tiotal meter bort. Antagligen har det en gång varit en kal 

blockhög utan inblandning av jord och torv. Så småningom har den fått en ganska tät täckning av markvegetation.

Stor blockhög i gammalt stenhuggningsområde nära ”stenlejonet” . Man ser 

inte riktigt vilken imponerande välvning den här högen har. Granarna hindrar 

ganska effektivt en insyn. För de allra flesta passerar den här blockhögen 

obemärkt förbi. Man behöver se det uppallade och välhuggna blocket, som 

sticker fram på framsidan (se nästa bild) för att förstå att den här blockhögen 

sannolikt inte är spontanskapad av naturkrafterna.

Ett vackert format avlångt block tittar nyfiket fram under granen. Blocket ligger uppallat på en mindre sten 

antingen för att markera något eller bara i avvaktan på att bli avhämtat. I området innanför finns det stora 

”stenlejonet” och troliga bobottnar. Ännu lite längre in finns både äldre o yngre klyvplatser . Blocket har säkert 

kluvits fram ur ett större block eller en bergknalle. Någon borrklyvningsteknik har dock inte använts, vilket öppnar 

för möjligheten att blockarrangemanget kan ha hög ålder. Även uppallningssättet öppnar för en hög ålder. Under 

sen stenålder var det ganska vanligt att block pallades upp för att få en vässad skylteffekt. Men stenhuggare har 

egentligen i alla tider pallat upp framhuggna block. Också i den yngre stenhuggningen (med borrteknik) finner 

man åtskilliga uppallningar.

Här har jag lyckats ta mig in i blockhögen och kan studera den bakre ändan av det uppallade och utstickande 

blockklossen. Jag antar att det är ett rejält klyvmärke, som vi ser i kanten. Det bekräftar att det rör sig om äldre 

traditionell stenhuggning.

Runt stora anlagda stenplatser finns alltid anledning att undersöka blockfloran lite närmare. Ofta hittar man stenskyltning, som kan vara 

funktionellt och tidsmässigt kopplade till huvudanläggningen. Det här blocket med sin typiska pyramidform skulle tillsammans med 

stenlejonet kunna skylta för en boplats under sen stenålder. Det var inte ovanligt att boplatser hade en standardskyltning med 

pyramidformade block, som såg mycket lika ut från boplats till boplats. Men därutöver kunde boplatser ha individuellt utformade block eller 

blockarrangemang som var unika för just den speciella boplatsen. Till den gruppen skulle man då kunna räkna ”stenlejonet”. Men 

pyramidformade stenar har fortsatt att tillverkas som gränsskyltande block lång fram i modern tid. Yngre gränsskyltande block har ofta 

varit ganska små men har inte sällan fått sin gränsskyltande effekt förstärkta genom placering i anslutning till äldre spektakulära block eller 

blockarrangemang. Man kan således inte utesluta bildens block är ett sent gränsskyltande block, som medvetet placerats nära den 

iögonfallande ”stenlejonet”.

Blockhög med en uppställd, tillhuggen sten nära ”stenlejonet”. Det kan röra sig om en sen markering av en bygräns 

eller skiftesgräns i skogen. Men uppställda stenar kan vara mycket äldre. De kan ha markerat boplatsområden eller 

andra viktiga territorier för flera tusen år sedan.

6. Blockgrav och platt-takad stenkoloss – gamla och 

intressanta kulturstensfynd – men sparsamt med blockhögar. 

I ett område i Storskogen, ganska nära Tipptoppvägen, (men inte så nära att vi här har att göra med 

överskottssten från vägbygget) hittar vi intressanta blockarrangemang, som exemplifierar åtminstone två 

viktiga kulturstenstyper: blockgraven och den platt-takade stenkolossen. Blockgraven har (i sin standardtyp) 

ett huvudblock med en ansamling mindre block nere vid marken intill ena sidan. Blockstyckena i den 

framförliggande högen har inte sällan huggits loss från huvudblocket och hör alltså organiskt samman med 

detta. Man kan naturligtvis tänka sig att den framförliggande ansamlingen av blockstycken fungerar som 

täckmaterial i en gravanläggning och att själva huvudblocket utgör gravanläggningen markör. Utan 

utgrävning vet vi naturligtvis inte om den här typen av blockarrangemang verkligen anlagts som en grav. Vi 

borde kanske snarare kalla anläggningstypen för ett blockgravsliknande arrangemang. De två bilderna 

nedan visar ett av storskogens mest imponerande och vackraste blockgravsliknande arrangemang, där 

särskilt huvudblockets sida vänd mot den lilla ansamlingen av block är särskilt vackert huggen. Man skulle 

naturligtvis kunna kalla den här typen av anläggningar för en blockhög (och då med tyngdpunkt på 

ansamlingen av blockstycken framför blocket). Men det är svårt att se blockhögen här som en egen 

anläggning isolerat från huvudblocket. Block och ansamling av blockstycken får ju anses som två beroende 

huvudelement i en gemensam anläggning. Och huvudblocket har en dominerande storlek jämfört med den 

lilla högen. Så vi avstår alltså från att benämna den här typen av blockarrangemang för blockhög. Det duger 

gott med beteckningen blockgravsliknande arrangemang. Det aktuella fyndet är inte unikt. Jag har hittat 

åtskilliga liknande fynd i andra höglänta skogsområden i Storvretabygden - och t.o.m. på lägre marknivåer, 

vilket skulle kunna indikera att den troliga gravtypen använts under mycket lång tid. Problem kan uppstå när 

så stor del av originalblocket huggits upp i mindre blockstycken att enbart ett liten, obetydlig del av 

originalblocket kvarstår som markörblock i den stora högens kant. Det känns då som att anläggningen får en 

utformning, som gör att den mycket väl kan kallas som blockhög. Vi vet ju inte ens om det lilla blocket i 

kanten verkligen är en rest av ett stort ursprungligt block eller ett fristående block. Vi stöter rimligtvis inte på 

det problemet här. Men i nästa avsnitt möter vi ett sådant specialfall, där det ter sig svårt att välja mellan 

kategorin blockgrav och kategorin blockhög.

I samma aktuella område möter vi också en blockformation av en typ som jag ofta brukar kalla ”platt-takad 

koloss” (ofta gör jag tilläggsbeskrivningen ”med bred vertikal spricka”) för att skilja just den här typen från stora 

plattakade kolosser som är helt homogena utan sprickor. 

Bilderna nedan visar tydligt hur formationen uppstått genom att ett större kulligt block platthuggits ovantill och 

fått alla sidor branthuggna. En vertikal bred spricka har upptagits ungefär på mitten så att blocket delats i två 

delar. De två delarna har också ofta lösgjorts från underlaget (framgår av en horisontell spricka nedtill). Det ser 

således ut som om blocken står på en sockel. Liknande socklar hittar man också hos en del andra ”plattakingar” i 

höglänt skogsmark. 

”Plattakingar” med vertikala breda sprickor har sällan något stenmaterial nära inpå sig trots att stora 

stenmassor rimligtvis huggits bort när formationen konstruerades. Den aktuella ”platt-takingen” på bilden är 

också rensad på borthuggen sten på tre sidor, Framför den fjärde finns dock en ganska stor samling av 

blockbitar. Kanske har allt borthugget stenmaterial samlats här. 

Jag har egentligen ingen klar uppfattning om ”platt-takingens ” ålder eller funktion. Den är dock genomgående 

huggen med gammal traditionell teknik utan borrinslag. Möjligheten finns således att den skulle kunna vara 

mycket gammal och tillhöra ett av de äldsta kulturstensskikten i Storskogen. Anläggningen ser också urgammal 

ut och den är huggen på ett sätt, som knappast för tankarna till sentida profan husbehovshuggning. Man skulle 

kunna tänka sig att ”platt-takingarna” varit relaterade till kulten och kanske framför allt till anfäderskulten. Jag 

tänker då framför allt på de breda upptagna sprickorna, som kanske haft till funktion att öppna en 

kommunikationsport mellan de levandes och de dödas världar. Eftersom jag hittat flera ”platt-takingar” 

utspridda i skogsmarken i Storvreta-bygden, så kan man ju tänka sig möjligheten att de indikerar lokala 

kultcentra inom en sammanhållen större bygd. Eftersom jag inte genomfört några generella undersökningar i 

Uppland - eller för den delen andra delar av Sverige, så vet jag naturligtvis inte om den här typen av anlagda 

blockarrangemang kan återfinnas i andra områden utanför Storvretabygden. Under senare delen av stenåldern 

invandrade säkert många olika folkgrupper till de höglänta delarna av Uppland. Uppland var kanske då mer 

mångkulturellet än det någonsin senare varit. Och kanske finns det därför en rad olika dialekter i det stenspråk, 

som då användes. Och kanske stenspråksdiakekten i Storvretabygden var unik för just detta område. Det är 

mycket som vi inte vet. En del kommer vi att kunna ta reda på. Men allt kommer vi naturligtvis aldrig att få veta.

Nå, hur gick det nu med blockhögsredovisningen i området. Det blockgravliknande arrangemanget 

kunde ju inte räknas som blockhög konstaterade vi, Och i än mindre grad kan rimligtvis den ”platttakingen” 

ikläda sig blockhögsrollen. Då är det väl snarast blockansamlingen framför platt-takingen 

som skulle kunna räknas som blockhög. Men det måste erkännas att det blev ett ganska magert 

blockhögsresultat. 

Något bättrade det sig dock på slutet. När jag vandrade tillbaka ut på Tipptoppvägen, så hittade jag två 

ansamlingar av block som matchar blockhögskriterierna. Se bild och text nedan.

Blockgrav där från huvudblocket borthugget material ligger i en stenhög framför blocket. 

Man har inte bara kluvit bort gravtäckningsmaterial här. Man har samtidigt gett huvudblocket en 

mycket vacker huggen yta. Kanske Storskogens vackraste blockgrav?

Det troliga blockgravsarrangemanget i Storskogens vinter

Översiktsbild över platsen med blocket med det platthuggna taket och den upptagna vertikala sprickan 

- i bäcksluttning i Storskogen.

Den platt-takade kolossen med den vertikala sprickan i vinterdräkt.

Samma block sett från sidan. Här ser man tydligt den horisontala sprickbildningen 

nedtill, som gör att blocket tycks stå på en stensockel.

På väg hem hittar vi en spänannde blockhög närmare Tipptoppvägen. Finns anledning att granska den närmare. 

Men det får anstå till en annan dag

Alldeles ute vid Tipptoppvägen hittar vi huggna block i en skreva mellan större block 

på mindre bergshöjd. Blockhögen ligger ganska högt över vägen och stenmaterialet 

ser inte ut som överskottssten från vägbygget. Men nära en väg bör man 

naturligtvis vara extra försiktig. Det finns anledning att årtekomma senare för att 

granska högen närmare.

7. Blockhögen vid den uppallade stensuggan i 

Storskogsbranten 

Vandrar man in i Storskogen längs Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen) kan man hitta intressant kultursten var 

man än avviker in i skogen. Och håller man sig på ett betryggande avstånd från vägen - kanske 50 meter eller så - 

så undviker man det svårtolkade stenkaos, som vägbyggarna lämnat efter sig längs vägen. 

I en vägslänt nära Tipptoppsvägens slut står några inbjudande och märkligt formade block. De är så inbjudande 

att de ibland brukar sprejas med färg. Bakom blocken öppnar sig en högplatå med mycket blockrik mark. Fast 

området ligger ganska långt inne i Storskogen, så hittar man här åtskilliga klyvplatser - en del med endast 

gammal traditionell stenhuggning och andra där det finns ett inslag av borrteknik. Jag vandra ut mot högplatåns 

södra kant och stannar till en stund och betraktar förvånad ett märkligt blockarrangemang. Ett stort avlångt 

block verkar till största delen ha styckats i mindre blockbitar, som bildar en välvd långsträckt blockhög. I ena 

kanten står en del av originalblocket fortfarande kvar. Huggningen här verkar inte ha något som helst med 

profan husbehovshuggning från senare århundraden att göra. Jag funderade en stund över om det möjligen 

kunde röra sig om ett mycket gammalt blockgravsarrangemang från sen stenålder eller möjligen någon form av 

rituell huggning, eftersom tyngdpunkten tycks ha lagts mer på själva stenhuggningsaktiviteten än på 

framtagande av sten av god kvalitet. Det är också tveksamt om någon huggen sten hämtats från platsen. 

Möjligheten att det skulle kunna röra sig om en mycket särpräglad gränsmarkering längs en skogsgräns dök 

också upp i huvudet. Utan att vara i stånd att prioritera någon tolkning framför de andra vandrade jag vidare 

mot söder - bort mot det höglänta områdets kant. Jag upptäcker på håll ett mindre block ställt framför ett större 

block. Bakom det större blocket försvinner markytan och jag förstår att blocket står vid kanten till en brant, som 

leder ner till ett betydligt lägre område. Jag går inte direkt fram till blockformationen utan väljer att vandra ner 

ett stycke i branten för att betrakta det större blocket snett framifrån. Jag möter då en syn som chockar mig 

ordentligt! För djärvt uppallad över bergsbranten står en stensugga ganska bräckligt vilande på en stödsten. 

Stensuggan skjuter långt ut över kanten. Och det är svårt att förstå att den inte för länge sedan tippat över ända 

och ramlat nedför branten. Jag har sett andra stensuggor djärvt uppallade över branter. Men den här suggan i 

branten i Storskogen tar definitivt hem djärvhetspriset.

Blockhög med kvarstående rest av ett större originalblock. Större delen av ett stort block har styckats i 

mindre bitar, som bildar en långsträckt blockhög. Till höger om högen står en ursprunglig del av 

blocket kvar. Blocket till vänster verkar också ha fått en spännande utformning genom stenhuggning. 

Även sådana här stora blockhögar ute i skogsmarken lever farligt. För bara några år sedan - efter det 

att den här bilden togs - låg ett ganska stort upplag av timmerstockar på högen. Så förmodligen är 

högen idag än mer tillplattad och hoptryckt än vad bilden utvisar.

Ytterligare en bild på den märkliga blockhögen nära stensuggan. 

Högen består genomgående av block huggna med äldre 

huggteknik - utan inslag av stenborrning. Tydliga spår efter 

stenhuggning med borrklyvning (kilning) finns dock i närheten.

Bilden visar den uppallade stensuggan djärvt framskjuten över kanten på en bergsbrant i Storskogen 

- nära blockhögen på föregående bild. .

Här framgår det tydligare hur djärvt blocket (samma som på föregående bild) skjuter ut över klippbranten. Det är 

egentligen svårt att förstå hur blocket kan undgå att tippa över bergskanten. Men troligen ger ett mindre 

bakomliggande block ett baktryck, som tvingar blocket att ligga kvar i sitt djärva uppallade läge. I området finns 

nedsänkta ytor, som kan ha fungerat som bobottnar under sen stenålder. Och den uppallade stensuggan kan ha 

fungerat som skyltblock för en boplats. Alternativt skulle det kunna handla om ett gränsmarkerande block från 

betydligt senare tid. Men det rör sig i så fall om en mycket ovanligt utformad gränsmarkering.

Storskaligt hugget (med borrteknik!) stenmaterial av hög kvalitet, som ligger kvar på klyvplatsen 

inne i Storskogen - ganska nära blockhögen och den djärva stensuggan i branten. Svårtolkat! 

Mera tankar och bilder kring det storskaliga borrkluvna stenmaterialet i Storskogen finns i min 

presentation Stensuggorna i Storvretabygden, sid. 331 -338 (yumpu.com).

8. På jakt efter blockhögar på rastplats-området vid 

Tipptoppsvägens början 

I det höglänta rastplatsområdet borde vi kunna hitta gammal kultursten och därmed kanske även 

gamla blockhögar. Området ligger nämligen mycket högt i terrängen: gott och väl 50 meter över 

havsnivå. Och här kan människor ha levt och verkat redan för 5000 år sedan - och kanske något 

tusentals år framåt . Längs olika vandringsleder kan vi idag göra korta eller långa utflykter i Storskogen 

och leta gammal kultursten . Men idag ska vi hålla oss strikt till rastplatsområdet. Vi ska inte ens gå 

över Tipptoppvägen för att hälsa på blockhögen med den uppallade stensuggan. Men här har vi förstås 

en räddningsplanka, om vi inte skulle hitta någon blockhög på närmare håll. I början av 

rastplatsområdet - den högsta delen - stöter vi på ett vackert sprickblock med en inslagen sten i 

sprickan. Precis som det intryckta äpplet i ett grishuvud på julbordet vittnar om andra läckerheter i 

närheten, så brukar den här typen av sprickstenar vittna om förekomsten av annan läcker kultursten. Vi 

kan alltså använda sprickstenarna som indikationsstenar. Det brukar sällan slå fel. I avsnittets bild- och 

textdel nedan får vi följa hur vi i vår blockhögsjakt hittar mycket intressant kultursten. Men trots att vi 

hittar spännande blockgravsliknande arrangemang, pyramidformade stenar och ansamlingar av mindre 

block utlagda på öppen mark eller bland större block så har vi ändå märkbart svårt att hitta en 

blockhög - i alla fall en blockhög, som matchar våra inledningsvis givna kriterier för blockhög. Till slut 

efter mycket förkastande av spännande kultursten hittar vi kanske ändå vår efterlängtade blockhög. 

Eller gör vi verkligen det? Varje enskild läsare får själv bedöma den saken.

Sprickblock med inslagen sten i sprickan kan vara ett gammalt sätt att markera en skogsgräns. Men det kan 

också vara en skyltning av en viktig plats, som hör till ett mycket äldre kulturstensskikt. Sprickblocket nära 

bergkrönet vid rastplatsen kan mycket väl vara samtida med blockgravsanläggningarna längre ner på 

området. Sprickblocken är i vilket fall som helst tacksamma ”indikationsstenar”. Hittar man en sådan sten så 

ökar sannolikheten ordentligt för att man ska hitta andra intressanta kulturstensfynd i närheten.

Block med en låg blocksamling framför. Jag bedömer anläggningen som ett blockgravsliknande 

arrangemang. Block och blockanhopning kan mycket väl höra organiskt samman genom att 

stenmaterialet framför huggits loss från huvudblocket. Hög och block bildar här två 

sammanflätade huvudelement och bör således inte uppfattas som en blockhög.

Samma stensugga visas här ur en annan vinkel. Här syns också den låga ansamlingen av 

blockstycken framför huvudblocket ännu tydligare.

Bilden visar ytterligare en uppställd stensugga i samma område. Här verkar 

huvudblocket inte vara sidställt utan placerat mitt i den låga högbildningen. 

Man kan beskriva stenplatsen som ett blockgravsliknande arrangeman av 

centalblockstyp.

Samma blockgravsliknande arrangemang i vinterdräkt

Bilden visar en trolig blockgrav med en stor fylld förgård vid rastplatsen 

nära Tipptoppen i Storskogen. Till skillnad från det föregående blockgravsliknande 

arrangemanget har den här anläggningen inget centalplacerat 

block. Den representerar i stället standardtypen av blockgraver 

där huvudblocket står vid ena sidan med en blockgård placerad framför.

De robusta vildsvinen bökar vidare obekymrade om att det kommit en hel del snö. De är också duktiga arkeologer. Jag 

tror aldrig att jag hittat en enda intressant kulturstensplats i Storskogen under senare år utan att platsen redan varit 

markerad med vildsvinsbök. Man skulle nog kunna leta intressanta stenfynd i Storskogen bara genom att gå på 

vildsvinsbök. De har ju faktiskt varit i skogen en gång tidigare – för 4000 år sedan eller mer. Kanske har de rent av 

bevarat ett kollektivt minne för var den gamla kulturstenen finns. Men det är klart, helt menlös är kanske inte deras 

framfart. Småskalig kultursten kan förstås skadas av deras bökande i marken.

Det finns åtskilliga smärre blockanhopningar, placerade vid mindre block på 

rastplatsområdet. Åtminstone en del av dem skulle kunna vara gravanläggningar av 

mycket hög ålder. Men platsar de verkligen som blockhögar: knappast!

Uppställda, trubbspetsiga block i rastplatsområdets nedersta del nära Tipptoppvägen

Den här imponerande pyramidformade stenen står nästan ute vid Tipptoppvägen - ganska nära ”stendösen”. 

på andra sidan vägen. Jag lade tidigt märke till stenen, eftersom den hade en märklig form. Jag har senare, 

utifrån andra liknande fynd, dragit slutsatsen att stora pyramidformade (eller koniska) stenar utgjorde 

standardsättet att utmärka boplatsområden i Storskogen.

Här ser vi den stora pyramidstenen fotograferad i rak linje mot blockhögen med den upppallade stensuggan på andra sidan 

Tipptoppvägen bara ett 50-tal meter bort. Man skulle ju kunna tänka sig att pyramidstenen och stensuggan skyltade för 

samma skogsgräns. Men två mätpunkter räcker väl knappast för att fastslå detta. Då måste vi nog först hitta ytterligare 

ett gränsmonument, som bildar linje med pyramidsten och stensuggan.

I närheten av de mindre trubbspetsiga stenarna hittar vi block som lagts ut i ett lager på marken. 

Ett större block med trolig markeringsfunktion är placerat i ena änden av stensamlingen. Det råder 

nog ingen tvekan om att blocksamlingen här anlagts av människor. Men det är svårt att säga om det 

är en mycket gammal gravanläggning, en betydligt senare gränsmarkering eller något helt annat, 

som jag inte ens kan tänka mig. Helt klart är emellertid att den här anläggningen inte kan platsa 

som blockhög. Blockstyckena har visserligen acceptabel storlek. Men de är utlagda i endast ett enda 

lager, vilket inte ger någon hög-form.

Så hittar vi slutligen en blockansamling, som väl ändå kan få äran att titulera sig blockhög. Den har en välvning som gör att vi kan betrakta 

den som en hög - om än låg. En del block här (troligen huggna) är definitivt så stora att vi kan tala om en blockhög. Entusiasm kan visserligen 

många gånger leda till försmädliga övertolkningar. Och det är lätt att missta spontana små blockhögar, som naturkrafterna åstadkommit, för 

människotillverkade högar. Men här kände jag mig ända ganska säker på att jag funnit en hög som konstruerats av människor. Och samtidigt 

påminde den oregelbundna låga högen knappast om ett symmetriskt gränsröse, med central markörsten och stenar som anger gränsriktning. 

Högen påminde inte heller om en sentida husbehovsstentägt, där lämplig sten hämtades för användning på gårdarna nere på slätten. Men 

när har högen skapats? Och vad kan den ha haft för funktion? Bra frågor, som man säger, när man inte har några självklara svar! 

För egen del tror jag att den flacka högen av små blockstycken tillverkades redan under fångsfolkets tid i Storskogen under sen stenålder. 

Högen har alltså tillverkats av människor, som bott och verkat i skogsmarken, och tillhör alltså det äldsta kulturstensskiktet i den höglänta 

skogsmarken. Eftersom det inte tycks röra sig om vare sig ett gränsröse eller en husbehovsstentägt är det svårt att förstå varför människor 

under senare århundraden skulle skapa en hög av den här typen. Så mycket troligare då att det rör sig om en hög, som skapats för flera tusen 

år sedan för ett mycket speciellt syfte: t.ex. som täckning över en grav eller för användning i någon hantverksprocess.

Och så lite längre bort - på andra sidan Tipptoppvägen - står den uppallade stensuggan i sin blockhög. Vi behövde inte 

använda oss av den för att hitta en blockhög vid rastplatsområdet. (Mera om stensuggan i avsnitt 3 ovan).

9. Kultursten och blockhög på Hällen-området i Storskogen 

Om Hällenboplatsen och om boplats-och naturnamn som försvinner 

Hällenboplatsen (snett nedanför den uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen och i sluttningen ned mot en liten 

bäck) var det första område i Storskogen som jag tyckte tydligt skilde sig från ”vanlig” skogsmark. Platsen fick 

sitt namn när jag så småningom fann tecken på att människor bott i området under den sena stenåldern. När 

jag hittade ett antal större låga hällar centralt i området så blev Hällenboplatsen ett passande namn. Allt 

eftersom jag hittade allt flera troliga boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge dem speciella namn för att 

göra mig en inre kognitiv karta över Storskogen och för att kunna relatera nya fynd till kända referenspunkter. 

Det namngivningsförfarande som jag ägnade mig åt skiljer sig antagligen inte särskilt från det som människor i 

forna tider använt sig av. Förr trodde jag att namngivningsprocessen enbart var ett redskap för att 

kommunicera platsinformation mellan människor. Men Storskogen har lärt mig att även om man utforskar 

skogsterrängen helt ensam så har man behov av att benämna platser för att kunna iordningställa en 

användbar inre kognitiv karta. Det är troligt att människorna i Storskogen också hade namn på sina boplatser 

för 4000 år sedan eller kanske ännu längre tillbaka. De namnen är förstås sedan länge försvunna och kan aldrig 

återkallas. Och vi vet inte ens vilket språk som användes när boplatserna för första gången erhöll sina namn. 

Gamla boplatsnamn kan ibland vara sega och ha kontinuitet över kanske flera tusen år. Men då krävs det att 

boplatsen (eller i vart fall närområdet) har varit kontinuerligt bebyggd. Så har det ju inte varit i Storskogen. Här 

har boplatserna ödelagts redan när vi närmar oss bronsålder. Människorna har följt med de vikande 

strandnivåerna till allt lägre områden nära eller på slätten och blivit boskapsskötare och jordbrukare (eller 

kanske rent av utkonkurrerats av inflyttande boskapsskötare och jordbrukare). Naturligtvis är det inte bara 

boplatsernas namn som försvunnit. Många ( ja nästan alla) av de naturnamn som funnits har också försvunnit. 

Höga berg, bäckar, åkrar, ängar, mossar, gränsstenar, vikar m.m. hade sina speciella namn. Och även senare 

tiders naturnamn - de som hör till det gamla bondesverige har under de senaste hundra åren försvunnit med 

rasande takt. Och de försvinner fortfarande nästan dag för dag. Vid något tillfäller räknade jag ut att ca 80 

procent av naturnamnen, kopplade till min gamla släktgård i Småland, hade försvunnit sedan min morfars och 

morbrors död på 1970- resp. 1980-talet. Utifrån min barndoms somrar har jag i mitt minne förvarat ca 10 % av 

dessa namn. Ytterligare 10 % går nog att hämta in från lantmätarnas kartor och beskrivningar.

Men ca 80 % av naturnamnen på släktgården har alltså försvunnit under 1900-talet senare del. De gamla 

ägarna till granngården är sedan länge borta och har inte barn som skulle kunna lämna någon 

namninformation. Men till skillnad från namnen på Storskogens gamla boplatser kommer släktgårdens 

namn säkert att leva kvar. Det finns på vägskyltar, kartor och i mängder av olika dokument. Men 

merparten av naturnamnen är oåterkalleligt förlorade både i Storskogen och på min gamla släktgård. 

Tecken på tidig påverkan på blockfloran vid Hällenboplatsen 

Efter denna lilla utläggning om namn och markernas anonymisering är det dags att återvända till spåren efter 

boplatsen vid hällarna i Storskogen. Centralt på området finns två låga , platta och ganska stora hällar. Den 

större stenhällen är helt homogen med lodrätt huggna kanter. Den andra hällen är mindre och uppstyckad i 

mindre delar. Den stora homogena hällen är knappast någon offerhäll. Den har nog snarast haft någon profan 

funktion. Kanske har den utgjort underlag för djurslakt eller fiskrensning eller haft någon funktion vid 

beredning av hudar. Eller kanske har den utgjort golv i ett litet hus. Den mindre hällen är märkligt styckad i 

mindre stenplattor. Det är svårt att avgöra om styckningen skett på plats eller om färdigstyckade bitar forslats 

hit och sammanfogats här på platsen. Det är också svårt att veta vilken funktion den kan ha haft. Alldeles 

bredvid de två hällarna, som ligger mycket nära varandra, finns ett större bearbetat flyttblock, som antagligen 

blivet eldpåverkat. Vid flyttblocket finns - i riktning mot Tipptoppvägen - en ganska stor röjd yta, som möjligen 

utgjort grund för ett hus eller plats för någon form av aktivitet. Man bör kanske i sammanhanget påpeka att 

terrängen här inte tillhör den mest blockrika i Storskogen. Men marken är ändå fylld av mindre stenar och 

block. Hittar man en stenfri yta, som är större än 5 x 5 meter, så är det därför sannolikt att marken röjts för 

något särskilt ändamål. 

I boplatsens nedre del finns en sluttning ner mot ett lägre markparti som mynnar ut i ett sankt område, där 

man på sina ställen kan se en tydlig bäckfåra. Om boplatsen nu inte är så gammal att en havssfjärd sköt in här, 

så bör det ha varit tämligen lätt att få tag på sötvatten här. Runt en del av släntens överkant står några 

medelstora block uppställda. Blocken verkar på något sätt markera en gränslinje. En gränslinje mot vad? Man 

får en känsla av att släntområdet vid något tillfälle utgjort en strand och att blocken markerat en strankant 

eller en hamnplats. Längre bort vid samma slänt finns en stenpackningskonstruktion som kan ha varit en 

stenbro. Om en grund havsfjärd verkligen tagit sig in till boplatsen, så måste boplatsen vara mycket gammal

- antagligen mer än 5000 år gammal, då Storskogen fortfarande var en ö i en ytterskärgård. Men kanske 

har det först varit en säsongsboplats, som inte var permanent bebodd året om, och som först så 

småningom förvandlats till en permanent boplats. Alternativt kan förstås släntblocken ha markerat en 

bobotten, som legat i det lägre partiet. Det är dock knappast troligt att man skulle ha lagt boplatsen på 

så låg och fuktig mark. 

En nyupptäckt blockhög och annat spännande blockmaterial på Hällenboplatsen 

och på närbelägen kulle. 

Jag har sett den här blockanhopningen många gånger( se sid. 111) - men oftast på nära håll, vilket gör det svårt 

att få överblick, och under sommartid då löv-och markvegetation löser upp konturer. Jag har då antagit att det 

rör sig om en spontan, naturlig blocksamling. När jag nu ser samma anhopning av block från en viss vinkel på 

längre håll och med ett snötäcke, som skapar tydliga gränser mellan olika ytor, är jag inte längre lika säker på 

denna tolkning. Det ser faktiskt ut som om det skulle kunna röra sig om en anlagd blockhög med två 

toppställda markerande block. Saken är inte på något sätt avgjord. Jag får nog besöka platsen flera gånger, 

innan jag är färdig att lämna ett slutligt omdöme, som förstås kan vara fel, viket det nu än blir. Men att en 

urgammal anlagd blockhög skulle finnas på en trolig boplats och på ett område som innehåller mycket annan 

gammal kultursten är ju kanske inte så konstigt. Den skulle ju kunna ha koppling till begravningsritual och/ eller 

anfäderkult eller till någonting helt annat som vi inte ens kan tänka oss. 

Det finns också andra typer av blockanhopningar inom området. Men det rör sig om flacka anhopningar av 

block eller mindre blocksamlingar framför block (blockgravsliknande arrangemang), som alla troligen är 

anlagda av människor, men som knappas kan benämnas blockhögar enligt den definition som vi inledningsvis 

angav . 

Också på närbelägna naturliga kullar finns anhopningar av stenmaterial, som verkar avsiktligt utplacerat . På 

en av dess kullar hittar vi ett stort avlångt block med flera små avlånga blockstycken längs ena sidan. 

Arrangemanget ger associationer till en sugga med diande ungar längs sin kropp. Här finns också en uppställd 

sten och en stor grop. Och nedanför kullen ”vaktar” ett tillformat stenblock, som påminner om ett hiskligt 

monsterdjur. Men stenmaterialet har knappast någon koppling till bronsålders eller järnålderns gravanläggningar. 

Vi befinner oss nog i ett betydligt äldre kulturstensskikt.

Flyttblock centralt placerat på Hällenboplatsen. Framför blocket finns en röjd yta. Bakom 

blocket (ej synliga) finns två hällar.

Den stora låga och släta hällen på Hällenboplatsen. Kanterna är lodrätt huggna runt omkring. Antagligen har 

den använts som underlag för någon form av hantverk under sen stenålder.

Den mindre, uppstyckade hällen nära den större homogena hällen

Den vackra hällen högst upp på en kulle vid Hällenboplatsen kan mycket väl ha använts som offerhäll.

Stenfiguren i kullslänten upp mot stenhällen liknar faktiskt en säl. Kanske är det 

sälguden själv som är på väg mot sitt altare för att motta ett offer.

Den vackra stenhällen en vinterdag

Skyltblock i kanten mellan högre och lägre markparti vid Hällenboplatsen. Det är värt att notera blockets 

huggna framsida har en buktad yta, som verkar slipad.

Uppställda skyltblock kantar sluttningen ner mot ett lägre markparti, som leder fram till en bäck

Hällenboplatsen, som jag placerar i sen stenålder, bjuder på många överraskningar. Här ser vi en samling 

block tätt placerade i en fyrkant med ett lite större markeringsblock i ena kanten. Den här typen av platta 

stenpackningar är inte vanliga i Storskogen. I de fall man ser dem är de nästan alltid kopplade till ett större 

block

Att anse att den här anhopningen av block kan kallas en blockhög är knappast att sticka ut hakan. Däremot är det väl 

inte lika säkert att blocken har anlagts av människor. Men det skulle nog inte vara särskilt förvånande om så vore fallet 

med tanke på den stora mängd av gammal kultursten, som finns på området. De två blocken på blockhögens tak, som 

kan tolkas som skyltblock, stärker det intrycket

Intressant nedsänkning i marken (trolig bobotten) ovanför Hällenboplatsen. Möjligen är det inflyttare från den östliga 

kamkeramiska kulturen (eller deras gropkeramiska efterföljare), som under sen stenålder fört traditionen att anlägga 

ovalformade, nedsänkta husbottnar till Storskogen. Storskogen låg ju då i ett skärgårdsområde som var lätt att nå 

österifrån - kanske via Åland. Se exempel på ytterligare troliga nedgrävda bobottnar i Avsnitt 11 och 16.

Röjd yta på Hällenområdet, som kan ha 

hyst en hyddbotten från sen stenålder.

Naturlig kulle i Storskogen nära Hällen-boplatsen en snörik vinter. På kullens krön skymtar stenmaterial, som antagligen 

medvetet tillformats och placerats här som stenskyltning. Syftet med denna typ av stenskyltning, som återkommer på 

flera ställen i det höglänta skogslandskapet, känner vi inte. Kanske var skyltning en form av revirmarkering. Kanske 

hade den en funktion inom kulten. Kanske markerade den en begravningsplats – eller kanske fyllde kullarnas 

blockuppställning samtliga nämnda funktioner. Blocket på kullkrönet närmast i bild är ett uppställt block (se nästa bild). 

Och tillhöger i bild , nedanför kullen, står ett märkligt block, som presenteras i helbild på sid. 118.

Uppställd sten på den naturliga kullen nära Hällenboplatsen. Stenen är ganska bräckligt placerad i en bergskreva. 

Men likväl kan den ha stått här länge - kanske i flera tusen år.

Och så har vi den idylliska mamma-barn – familjen, där de snuttande kultingarna ligger uppradade vid 

mamma-suggans mage. Snuttningsscenen är så vacker att jag gärna lägger till en vinterbild på 

samma tema. Kanske rör det sig om ett blockgravsarrangemang på den naturliga kullen i Storskogen?

Stensuggeidyll mitt i vintern

Nedanför kullen står det här urtidsdjuret på plats.

Vacker liten hög av huggna blockstycken i Storskogen (nära Hällenboplatsen). Blocken har knappast 

lagts här för att senare avhämtats. De har nog haft en funktion just på den här platsen. Det kan 

vara en mycket gammal gravhög. Men det skulle också kunna vara en hög, som utmärkt en gräns i 

skogen. Sådana gränsmarkerande högar kan nog ha mycket varierande ålder. Hur som helst så är 

det en av de sötaste små blockhögarna i Storskogen.

Kärrsköldpaddan fanns vild i Sverige under stenåldern. Det är därför inte omöjligt att även en storskogsbo från stenåldern 

skulle ha kunnat känna igen sköldpaddans form i den här märkliga lilla blockarrangemanget. Kanske är det rent av en 

stenåldersmänniska, som lagt dit den lösa huvudliknande stenen för att fullborda stenkonstverket.

Bilden visar den enda större fyrkantiga (rektangulära) stengrund, som jag funnit i Storskogen. Den finns i ett fornminnesrikt område 

nedanför den stora uppallade stensuggan vid Tipptoppvägen - och nära Hällenboplatsen. Men med stor säkerhet är det ingen grund till ett 

boningsshus från sen stenålder, eftersom man inte använde stengrunder i den typen av byggen. Troligare då att det rör sig om ett dödshus 

eller gravhus - om det nu inte handlar om en betydligt senare konstruktion. Så långt låter kanske resonemanget bra. Men är det verkligen 

säkert att det rör sig om en husgrund här? Kanske är det bara en slumpmässig samling av block, som råkat få den här rektangulära formen. 

Vi människor har nu en gång för alla en kognitiv och perceptuell utrustning, som driver oss mot att hitta mönster och slutna figurer. Och det 

kan förstås spela oss en del spratt. Men nog är det något som fackarkeologerna borde ta sig en närmare titt på. Har vi tur kanske det rör sig 

om Storvretabygdens äldsta husgrund. Men sådan tur har man förstås sällan.

10. Adolfsbergshöjden - nära vägen 

I skogssluttningen ovanför Adolfsbergsvägen hittar man flera olika typer av kultursten. Alldeles nära krönet 

finns en utsökt vacker blockhög - kanske en av de vackraste i bygden, särskilt när den fotas med ett snötäcke. 

Vi vet kanske vad högen inte är. Men det är betydligt svårare att lista ut vilken funktion den haft. Det är inte 

en sentida blockhög som uppstått vid husbehovshuggning. Och det är med stor sannolikhet inte heller en 

röjstenshög. Kanske har högen haft någon funktion som gravplats eller som skyltning för en boplats redan 

under sen stenålder. Alldeles bakom krönet finns en stor nedsänkt yta (förmodligen urgrävd) som kan ha 

fungerat som boplats redan under sen stenålder. En bit längre bort brantar sluttningen till sig. Och på långt 

håll ser det ut som om block ligger kaotiskt placerade i en rasbrant. Men studerar man blockmönstret här lite 

närmare så ser man att bildar en ganska kraftig blockvall som avgränsar en spetsformad förgård (helt fri från 

block) framför själva branten. Även om blocken kanske bildats i branten och rasat ner på ett naturligt sätt så 

måste själva förgården ha skapats av människor. Vi vet inte i vilket syfte den skapats. Men rimligtvis måste 

den vara mycket gammal. Och lite längre bort i skogskanten - ovanför gården Fredrikslund - ligger flera små 

blockhögar av små huggna block samt en blockgravsliknande arrangemang med en mycket låg men 

omfångsrik förgård av mindre blockstycken framför ett huvudblock. Det är svårt att inte se blockhögar och 

blockgravsliknande arrangemang som gravanläggningar, som tillhör en tidsepok innan de större täckta 

gravhögarna börjar anläggas på en lite lägre nivå strax ovanför dagens bebyggelse i Fredrikslund. Kanske 

rör vi oss i övergången mellan stenålder och bronsålder. I det här kantskiktet av skogen ovanför 

Adolfsbergsvägen stöter vi också på en låg blockhög av lite större blockstycken, som kanske ska tolkas som 

ett gravröse. Blocken är idag ganska väl täckta av vegetation. Men sannolikt är blockhögen en gång anlagd 

utan täckning av jord och torv. I skogskanten nära vägen och gården står också en mycket märklig 

blockhög, där ett större block huggits med gammal traditionell teknik och omformats till ett spännande 

blockbygge, som rimligtvis haft en skyltfunktion. I grannskapet hittar vi också ett mycket märkligt hugget 

block, som egentligen trotsar all beskrivning och som måste upplevas med egna ögon. Men vilket syfte 

stenhuggningen än haft så handlar det ändå om stenkonst - om än mera märklig än vacker.

Vacker blockhög (troligen anlagd) högt upp i sluttningen ner mot Adolfsbergsvägen

Samma blockhög fotograferad från andra hållet

Barmarksbild av samma blockhög

Nedgrävd rundoval yta ovanför Adolfsbergsvägen och nära blockhögen. Nedsänkningen är förstås 

svårvärderad. Men möjligheten finns att den en gång fungerat som bobotten för en boplats under 

sen stenålder.

Bilden visar den stensträng som bildar en egendomlig spetsformad förgård framför bergsbranten. 

I bakgrunden syns Adolfsbergsvägen

Samma stensträng i snö

Vacker stenplats med större block och en ansamling av löst liggande mindre blockbitar 

vid ena sidan. Förmodligen rör det sig om en anlagd plats.

Stort platt röse på krönet av en höjd i skogskanten mot fältlandskapet (vid Fredrikslund). Även om nu röset ligger i 

skogsmark så hör det som typ mera till fältandskapets ganska välarrangerade blockhögar med ganska småskaliga och 

jämnstora blockstycken. Röset har nog från början varit utan täckning och med tiden blivit överväxt av mossa och 

annan vegetation. Kanske är blockhögen/röset en föregångare till de ganska stora gravhögar, som finns på lite lägre 

nivå i samma område.

I Hagmarken (strax ovanför gården Fredrikslund) har det huggits mycket sten. I de kvarstående blockväggarna här hittar 

man åtskilliga klyvborrännor. Platsen är ganska rensad på sten, så det mesta av det huggna stenmaterialet har troligen 

forslats bort och använts för att täcka gårdens behov av sten.

Då och då stöter man i skogsmark på stenhuggningsinsatser, där huggna block (förmodligen huggna för 

mycket länge sedan) arrangerats på ett mycket idiosynkratiskt sätt. Det är inte lätt att förstå hur 

stenmästaren riktigt tänkt här. Men med tanke på att de huggna blocken onekligen medvetet arrangerats 

rör det sig sannolikt om någon form av gammal stenskyltning. Arrangemanget passar väl bäst in i den 

blockhögsvariant, som jag ibland kallar för ”blockbygge”.

Samma märkliga blockbygge sett från en annan vinkel

Vid skogsväg i Adolfsbergsskogen stöter man på det här blocket, som nästan skulle kunna beskrivas som ett stycke modern 

stenkonst. Men vad är det egentligen för märkligt blockbygge? Blockformationen har säkerligen skapats genom mänsklig 

stenhuggning. Men vad är egentligen funktionen? Är det ett skyltblock från sen stenålder? Är det en restprodukt efter sentida 

husbehovshuggning? Är det ett egensinnigt gränsmärke eller en kreativ vägsten? Eller finns kanske syftet bara i det 

hemligstämplade kontrakt, som upprättats mellan konstnär och konstverk?

Liten blockhög av små huggna blockstycken i skogsparti ovanför Fredrikslunds gård i Adolfsberg. 

Det finns ytterligare några blockhögar av samma karaktär i området och även ett blockgravsliknande 

arrangemang, där en stenpackning ligger framför ett huvudblock (se sid 151).

11. Boplatsen i Adolfsbergsskogen och en blockhög som 

koketterar med borrännor 

Om vi från den skogsklädda sluttningen vid Adolfsbergsvägen fortsätter över krönet och ca 500 

meter in i skogen når vi en stor aktivitetsyta, där både gammal och yngre stenhuggning utförts. 

Men det är ingen kaotisk stenhuggningsplats , där skrotsten ligger huller om buller. Merparten av 

de block, som påverkats av huggning, verkar inte vara stentäkter i vanlig mening, där stenmaterial 

huggits loss och avlägsnats från platsen för att användas vid någon närbelägen gård. 

Huggningarna verkar nästan genomgående ha tillkommit för att skapa block med skyltkaraktär på 

den ganska stora jämna ytan. Undantar man skogspartiet vid Norrbo, så finns det knappast något 

område i Storvretabygden, som har så mycket intressant kultursten, som just det här höglänta 

området i Adolfsbergsskogen. Och det finns definitivt inget annat område, som har så tydliga andra 

indikationer på att också ha fungerat som boplatsområde. I båda ändar av aktivitetsytan finns 

nämligen ganska djupa ovalformade nedsänkningar (utgrävningar) som troligen fungerat som 

bobottnar under sen stenålder. Det finns en del andra tolkningar som att nedsänkningarna skulle 

röra sig om anläggningar för framställning av kol eller tjära. Men jag finner dem inte särskilt 

troliga. Inom aktivitetsytan finns också små upphöjda ytor med överväxta stenpackningar och med 

frilagda ytor runt omkring. Man skulle kunna tänka sig att dessa ytor fungerat som hyddbottnar. 

Men andra tolkningar är förstås möjliga. Idag ligger området ganska långt in och högt upp i skogen. 

Men en gång (för kanske 5000 år sedan eller så) så låg området förstås strandnära och 

människorna här kunde använda flera olika resurszoner för sin försörjning. Det finns flera 

möjligheter att via olika skogsstigar ta sig till området och njuta av kulturstenen och fläktar från en 

gammal kulturhistorisk miljö.

Blockhög på den stora aktivitetsytan. Vi behöver byta årstid för att kunna granska den närmare (se nästa 

sida !).

På en stenfylld verksamhetsyta i anknytning till en trolig stenåldersboplats i Storskogen finns en märklig klyvplats. Både 

huvudblocket och en kvarliggande huggen sten har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. Rimligen har originalblocket inte 

varit särskilt högt och någon större mängd hugget stenmaterial har nog inte forslats bort - om ens något. Det framkluvna block som 

ligger kvar har ingen hög kvalitet - i vart fall inte formmässigt. Det är svårt att förstå varför man utfört ett så omfattande borrarbete 

med tät klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög kvalitet för användning på annat håll. En förklaring skulle naturligtvis 

kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i vanlig mening utan i stället om skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten 

spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället monumentets form och kanske den tydliga borrännemärkningen, som var 

avgörande. På många klyvplatser där borrklyvning ägt rum får man ofta anstränga sig för att hitta borrännor. Det behöver man inte 

här. Borrännorna har antagligen medvetet placerats synligt för att förstärka skyltkaraktären.

Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de anlagda 

klyvhålen syns tydligt i överkanten.

Upphöjd yta med stenpackning omsluten av ett stenröjt slätt område.

Ganska djupt nedgrävd yta ovanför aktivitetsytan

Vackert och spektakulärt hugget skyltblock på aktivitetsytan.

Sprickblock på aktivitetsytan. Det är en blocktyp som nästan alltid återkommer på ställen i skogsmarken, som troligen hyst gamla 

boplatser.

Sprickblocket i vinterskrud

Stenpackning markerad med två större blockstycken på aktivitetsytan

Förutom vid det troliga gränsmonumentet förekommer yngre borrklyvning vid ytterligare några få klyvplatser på aktivitetsytan. 

Men det är huggning med äldre klyvteknik som dominerar här.

Jag har svårt att tro att den nedsänkta - förmodligen urgrävda - bottnen nedanför aktivitetsytan har varit 

relaterad till kolning eller framställning av tjära. Troligare är då att den varit boplatsrelaterad och 

utgjort en bobotten.

Samma fördjupning i marken , som på föregående sida – men nu i barmarkstid. Det är svårt att fotografiskt 

återge djupet i en grop eller nedsänkning i marken. Den här bilden ger ändå en oväntat god bild av nedsänkningens 

ganska imponerande djup.

Ytterligare en bild på den ovalformade urgrävningen i markytan

På aktivitetsytan finns en märklig stenplats, där ett större markfast block har en ansamling med ganska rätvinkligt 

huggna block framför. Jag har flera gånger varit framme och förvissat mig om att blocken verkligen saknar borrännor 

efter borrade klyvhål. Man hade säkert möjlighet att klyva fram rätvinkliga block även på stenåldern även om 

precisionen inte var den allra bästa. Jag har svårt att bestämma mig för om ansamlingen av block här ska betraktas som 

en blockhög eller en blockgravsliknande arrangemang. Men man kanske inte behöver bestämma det. Världen går förstås 

inte under om man håller det öppet.

Vacker blockgravsliknande anläggning i slutningen nedanför aktivitetsytan. 

Det är väl med tanke på den här anläggningen som man kan fundera över 

om möjligen anläggningen på föregående bild skulle kunna höra till samma 

kategori.

12. Blockhögar och stenbrott i skogen bakom vattentornet 

Området bakom Vattentornet i Storvreta har många intressanta kulturstenslämningar. Alldeles i kanten mot 

scoutstugan, stöter man på ett stenbrott, där man huggit sten i bergsbranten. Nedanför branten stöter man på 

flera skrotstenshögar och dessutom även enstaka utslängda blockstycken på markytan. Det är lätt att förväxla ett 

sådant område med ett vanligt rasbrantsparti, där naturkrafterna styckat stenmaterialet utan något mänskligt 

inslag i styckningsprocessen. Men tittar man närmare efter så hittar man inslag av klyvborrännor både i de 

vertikalt huggna bergväggarna och på enstaka block nedanför. Och sådana rännor har naturkrafterna ännu inte 

lärt sig att producera. Som vanligt i den här typen av områden finnas också stora inslag av äldre traditionell 

stenhuggning (utan inslag av stenborrning). Och som vanligt blir det då också problem med kronologin. Vi vet inte 

om det traditionellt huggna stenmaterialet är samtida med det borrkluvna eller om det möjligen är något äldre 

och speglar en övergångsperiod, där borrtekniken i stenhuggningens tjänst ännu inte introducerats. Men vi kan 

inte heller utesluta att det traditionellt huggna materialet är flera tusen år äldre och går tillbaka till sen stenålder 

då människor förmodligen permanent bodde i skogsområdet. Förhåller det sig på det sättet kan en del av 

huggningarna här ha gjorts av helt andra syften än att anskaffa stenmaterial till relativt sentida anläggningsarbeten. 

Och så har vi förstås den irriterande omständigheten att vi egentligen inte med säkerhet kan bestämma 

den bakre tidsgränsen för borrkluvet stenmaterial. Vi antar ofta att det rimligtvis inte är äldre än ett par hundra 

år. Men vi blandar ofta samman stenborrning för klyvning med stenborrning för sprängning. Stenborrning för 

klyvning är rimligtvis betydligt äldre. Det är möjligt att det rent av förlorar sig ned i förkristen tid. Alla 

nödvändiga tekniska förutsättningar fanns rimligtvis till hands redan under den yngre järnåldern - och kanske 

redan tidigare. 

Ofta har det äldre stenmaterialet kluvits utan att några tydliga klyvmärken uppstått, vilket förstås tyder på stor 

skicklighet i stenhuggningsarbetet. Men ibland hittar man ändå tydliga märken efter tillverkningen. Ibland kan 

det röra sig om stora V-formade klyvhack. Det kan också handla om smala längre klyvrännor eller klyvlinjer i 

huggna stenytor efter borthuggna blockstycken. I en vertikal bergvägg här hittar man en lång ränna , som skulle 

kunna vara en klyvränna och som faktiskt till en del liknar en lång vertikal borränna. Uppe i den horisontella 

bergytan hittar man också ett uthuggen grop i berget. Tolkningen är svår. Man vet inte om huvudfokus legat på 

det borthuggna materialet eller på den uthuggna hålan, som kan ha använts till något speciellt. Men inte heller

det borrkluvna stenmaterialet (eller tomrummen efter det) är ibland lättolkat. Just här i branten - i en vertikal 

klippvägg - har en lite uthuggning gjorts med flera borrade grunda klyvhål satta på rad. En liten skreva har 

bildats efter det borthuggna blocket. Att döma av skrevans form måste det borthuggna blocket ha haft en 

mycket oregelbunden form och dessutom varit av en mycket oansenlig storlek. Man kan verkligen undra över 

vad ett sådant hugget block skulle kunna användas till. Men kanske skulle blocket inte användas alls. Kanske 

var det bara fråga om en strategisk huggning för att kunna angripa bergväggen mer effektivt i nästa fas. Man 

måste nog ha varit stenhuggare själv för att rätt kunna bedöma den typen av huggning. Och de stenhuggare, 

som arbetade ute i skog och mark, har idag lämnat jordelivet . Vi får hoppas att de har det bra i sin stenhimmel. 

Men kommunicera med oss kring varför de högg si eller så kan de tyvärr inte. 

Längre in i skogspartiet hittar vi en stor märklig blockhög. Den får väl anses vara det här avsnittets 

huvudattraktion - särskilt som avsnittet ju fokuserar just blockhögar. Blockhögen är med största sannolikhet 

en klyvplats, där gammal traditionell stenhuggning bedrivits. Visserligen kan naturkrafterna stycka block på 

märkliga sätt. Men här är det högst sannolikt människor, som skött styckningsarbetet. Två stora block står 

märkligt lutande mot varandra och framför finns en något ojämn plattform av huggna block. I närområdet 

finns flera block, som utsatts för stenhuggning. Blockhögen har skapat en egendomlig stämning runt sig. Och 

det är är svårt att se den som enbart en kaotisk klyvplats. Blockhögen ger intryck av att vara arrangerad och 

har skyltkaraktär. Kanske rör det sig rent av om ett stenmonument från sen stenålder, då människor sannolikt 

bodde permanent i området. Kanske har det rört sig om ett boplatsmarkerande eller kultplatsmarkerande 

blockhög. Men skyltande monument har också byggts ganska sent i skogsmarken för att markera skogsgränser. 

Och man kan naturligtvis inte utesluta att det kan röra sig om en gränsrelaterad blocksamling. En del block i 

högens närhet verkar medvetet positionerade och ökar på platsens skylteffekt. 

I samma skogsparti - nära motionsslingan och ett lägre liggande bostadsområde vid Orionvägen - finns 

ytterligare ett stenbrott. Här är det nog enbart borrkluvet stenmaterial som producerats. Men även här finns 

en del block (både borrkluvna och ohuggna), som ser märkligt uppställda ut - som om de har skyltkaraktär. 

Kanske har platsen tusentals år tidigare använts av en bofast befolkning. Och kanske har också sentida 

stenhuggare haft behov av att stenskylta - om så bara för att få utlopp för ett inre skaparbehov.

Blockhög av skrotsten nedanför stenbrottet i bergsbranten vid scoutstugan

Blockstycke med klyvborränna nedanför bergsbranten

Uthugget avsnitt i den övre delen av branten. Huggningen här har genomgående skett med traditionell teknik 

(utan inslag av borrteknik).

Huggen vertikal bergvägg med en uthuggning. Det är alltid svårt att bedöma åldern på traditionellt hugget stenmaterial. Någon hjälp kan 

man kanske ha av att studera graden av mossbeläggning på huggna stenytor. Den här släthuggna väggen har betydligt mer mossbildning än 

exempelvis den borrkluvna väggen på sid 160. Men det är svårt att bedöma mikroklimatet vid olika huggna stenytor - även om de ligger nära 

varandra. Mikroklimaten kan vara mycket olika. Och det kan handla om olika mossarter, som växer olika snabbt. Huggna, stenytor som är är 

mossfria och ser fräscha ut kan vara huggna för mycket länge sedan. Vid närmare besiktigande kan det dock ibland visa sig att fräschören i 

stället består av ett lavskikt i någon speciell färgnyans. Och kanske har rent av laven (som ibland kanske haft en konkurrensfördel) hindrat 

mossan att växa in på den vertikala ytan.

Den smala rännan som löper vertikalt över bergytan är kanske en klyvränna, där något speciellt verktyg använts 

- dock ej ett järnborr.

Hålmynnigen på det här troliga klyvhålet har en form som inte är perfekt rund. Det skulle kunna tyda på att vi har haft turen att stöta på 

en tidigare form av klyvhål. Men det måste undersökas närmare. Även borrade hål kan se lite kantiga ut ibland, just i stenytan, där 

borrningen startar. Det här är dessutom en djupt hål. Och frågan är om man verkligen gjorde djupa smala klyvhål innan borrtekniken 

slog igenom. Troligen satte man flera grunda klyvhack i rad, som man sedan kilade i. Borrklyvningen har ju vid sidan av radmetoden 

(flera grunda borrade klyvhål på rad) en metod med enstaka djupt borrade klyvhål (enkelhålsklyvning). I slutet av avsnittet ser vi ett 

stenbrott, där båda typerna av stenborrning använts. Men kunde man inom den traditionella stenhuggningen verkligen anlägga djupa 

klyvhål. Och om man kunde, var det verkligen arbetseffektivt?

Kluven bergvägg i kanten av stenbrottsområdet. Klyvningen tycks ha skett genom endast ett enda djupt borrat klyvborrhål, varav en del 

av borrännan syns i bergväggen. Ingen mossa tycks ha växt in på den kluvna bergväggen, vilket kan tyda på att huggningen är relativt 

sent utförd. Men man kan inte dra för stora växlar på avsaknaden av ett mosslager. Det kan tidigare ha funnits ett mosslager, som 

förstörts. Eller också kan ett lavskikt ha bildats och förhindrat mossinvasionen. Just här växer några barrträd nära bergväggen - och det 

kan ha påverkat mossbildningen menligt. Och som vanligt måste vi, inför åsynen av en stenyta med klyvborränna, påminna oss om att vi 

Inte med säkerhet vet när man började klyva sten med borrteknik.

Stenhuggning i övre delen av branten. Här finns faktiskt en ganska lång vertikal klyvborränna. Den syns inte på denna bild. 

Men se nästa sida!

På båda sidan om klyvsprickan ser man spår av enborränna. Borrännann ser bredare ut än vad den faktiskt 

är, eftersom blockdelarna tvingats isär vid kilning i borrhålet.

Uthuggning i bergsbranten ovanför scoutstugan

Ännu en bild av stenhuggning i den övre delen av branten.

Uthugget blockstycke ur en vertikal bergvägg vid Scoutstugan (nära vattentornet i 

Storvreta). Det uthuggna stenstycket har knappast haft någon form och kvalitet, 

som gör det användbart i sig. Möjligen handlar det om en strategisk uthuggning 

för att lättare kunna angripa bergväggen i nästa steg.

Det verkar som om stenhuggare markerade ut sektioner i en längre bergvägg genom att göra ganska kraftiga inhuggningar vinkelrätt mot 

bergväggen. Bilden visar tydligt en av dessa inhuggningar, som upptagits med borrteknik. I kanten av urhuggningen ser vi tydligt 

borrännorna efter borrade klyvhål. Ungefär fem meter längre bort (vid träkäppen) finns en liknande inhuggning. Den huggna håligheten 

längre upp inom samma sektion igår sannolikt också i huggningsstrategin. I våra ögon ser kanske ingreppen mycket primitiva ut. Men 

sannolikt var det strategier, som prövats ut under lång tid och som med den tidens teknik visade sig fungera effektivt. Det är naturligtvis 

frustrerande att inte kunna datera det här stenbrottet (liksom så många andra i skog och mark i Storvretabygden). Vi vet helt enkelt för lite 

om stenborrningens ålder i stenklyvningens tjänst. Och eftersom en hel del stenhuggning här bedrivits med traditionell stenhuggningsteknik, 

så kan delar av stenbrotett ha utnyttjats långt innan den yngre borrtekniken började användas. Stenhuggningsingreppen här är dock så 

storskaliga att det knappast rör sig om enskilda bönders husbehovshuggning. De nöjde sig nog med mindre blockstentäkter. Det rör sig 

antagligen (i alla fall till större delen) om uppdragshuggning utförd av stenhuggningsspecialister.

Slutdelen av bergsbranten ovanför scoutstugan. Även den låga delen närmast motionsspåret tycks 

någon gång ha utsatts för stenhuggning. Det finns åtskilliga klyvplatser i våra skogsmarker, som 

nästan helt (eller helt) har växt igen och som vi sällan uppmärksammar.

Ytterligare ett stenbrott högre upp i terrängen (nära Orionvägen) i samma skogsparti bakom vattentornet. Huggningen här har 

utförts med borrteknik, där flera grunda klyvhål anlagts i rad. Borrännorna efter klyvhålen sitter i den huggna stenytans överkant. 

På bilden ovan är de svåra att se. Men se nästa bild!

Bilden visat en av många grunda klyvborrännor i överkanten på stenytan

Ytterligare en borränna i stenytans överkant. Oansenliga och ofta igenväxta borrännor är förstås ingenting som man 

vanligtvis upptäcker och uppmärksammar. Man behöver vara fokuserat på jakt efter kluvet stenmaterial i skog och mark för 

att kunna återidentifiera dem.

I en del av den huggna stenytan kan man återfinna spåren av en annan borrteknik, där ett enda djupt borrklyvhål anlagts. Halva det 

kluvna borrhålet återfinns som en vertikal borränna i stenytan. Här i stenytan vid det högre liggande stenbrottet ser vi alltså prov på 

båda borrteknikerna (radklyvning och enkelhålsklyvning).

I bakgrunden ser vi stenbrottet ovanför 

Orionvägen med sina typiska uthuggningar

Uthuggning i bergväggen i det högre liggande stenbrottet vid 

Orionvägen

Framför en av stenbrottsytorna i i berget står en vacker stenkloss uppställd. Den verkar till om med lite uppallad på några låga stenar 

i ena änden. Stensuggan har klyvborrännor på undersidan, vilket innebär att den antagligen huggits ut här i branten. Man finner 

sådana här vackra stenklossar lite då och då i anknytning till platser, där stenhuggning (både av äldre och yngre typ) ägt rum. Just 

den här suggan står alldeles ensam på en i övrigt välröjd plats och har något av skyltkaraktär över sig. Men om det verkligen rör sig 

om ett skyltsyfte vet vi förstås inte. Kanske har stenklossen bara fungerat som ett arbetsbord vid något moment i stenhuggningen 

- ett utsökt vackert arbetsbord i så fall.

Det är svårt att infoga det här vackra blocket (med alla sannolikhet ett skyltblock) placerat helt ensam på den släta bergytan i någon 

sentida stenhuggningssammanhang. Men all stenhantering i området behöver naturligtvis inte vara sentida. Människor har bott och 

verkat i Storskogen redan under sen stenålder. Och det här blocket (mycket nära stenbrottet) skulle kunna vara ett skyltblock från den 

tiden. Och stenhuggning var man förstås inte främmade för. På nästa bild vänder vi på blocket och kan då konstatera att blocket har en 

spektakulär uthuggning på baksidan.

Vacker uthuggning i det uppställda skyltblockets baksida. Uthuggningen har antagligen ingenting att göra med 

stenhuggningen i det närliggande stenbrottet.

Även på bergets lägre delar (nära Orionvägen) finns tydliga uthuggningar i bergsidorna. Även sprickbildningen i 

förgrundens bergknalle hör antagligen till stenbrottsverksamheten. Verksamheten här har antagligen inte skett vid 

ett enda tillfälle utan bedrivits i etapper över mycket lång tid. De mindre uthuggningarna i berget är antagligen äldre 

än de större högre upp. Det antagandet förstärks också av iakttagelsen att huggningarna här genomgående saknar 

inslag av borrteknik.

Blockhög av större huggna block i Storskogen bakom vattentornet i Storvreta. Högen ligger 

ganska nära en grusväg. Men har antagligen ingenting med själva väganläggningen att göra. 

Det skulle kunna röra sig om ett ganska sent gränsröse. Men varken central markörsten eller 

eller stenar som visar gränsriktning finns här. Troligare är nog att högen hör till Storskogens 

äldsta kulturstenskikt från sen stenålder. I närheten finns en stor spricksten med kvarsittande 

kilsten och en stor grop. Längre bort i samma område finns ett troligt boplatsområde med 

nedsänkta ovala ytor, som kan ha fungerat som bobottnar.

Samma blockhög sedd från lite längre håll. Det kan noteras att de större huggna 

blocken har en liten plattform av mindre block framför sig. Plattformen verkar 

medvetet uppbyggd och är allså inte en kaotisk dumphög av skrotstensblock

Ytterligare en bild på blockhögen med den ståtliga platttformen av huggna block framför

”Det finns massor av huggen sten i Storskogen och på angränsande skogshöjder. Det finns stora halvhuggna block där det dräller av överskottssten, som aldrig 

någon tagit reda på. Överskottsstenen har en så enorm omfattning att man rimligtvis måste söka efter någon förklaring. Jag försöker ibland med en sociokulturell 

förklaring. Kanske rörde det sig om unga män, bondsöner och drängar, som efter skördetidens slut helt enkelt drog till skogs för att leva livet och hugga 

sten av bara fanken. Man kom bort från instängd miljö, knepiga relationer och kontrollerande huskors. Här kunde man ägna sig åt en sorts machokultur, där 

enkelt kamratskap gällde och där styrka och teknisk skicklighet premierades. Och så söp man förstås flitigt. Och så kanske man passade på att vara lite ortrogen 

med flickorna i någon utby. Formen på stubben och trädroten sammanfattar nog ganska bra vad det handlade om. Stenhuggarlivet i skogen liknade nog i stor 

utsträckning gårdagens ”lumpen” eller dagens älgjakt – eller också handlade det om män som likt rallarna stod utanför bygdegemenskapen. Mycket sten högg 

man! Men mycket (det mesta skulle jag vilja säga) blev också kvar i skogen”. 

Så här skrev jag - lite raljerande - i ett helt annat (och opublicerat) sammanhang, när jag för flera år sedan försökte göra klart för mig vad den enorma 

överhuggningen i höglänt skogsmark egentligen handlade om. Det var väl ett lovvärt försök. Men idag undrar jag om inte många traditionella klyvplatser (utan 

borrteknik) är betydligt äldre och snarare bör kopplas till mänsklig stenhantering redan under sen stenålder. Och kanske är det 

rentav så att också åtskilliga klyvplatser med borrkluvet stematerial är betydligt äldre än vad vi vanligtvis tror.

Block med skyltkaraktär i blockhögens närhet

Ytterligare ett block med trolig skyltkaraktär i blockhögens närhet

Klyvplats ganska nära blockhögen, där borrteknik använts. Notera den mindre 

sten som kilats fast mellan två blockstycken. Jag antar att den satts in för att ge 

stabilitet under klyvningsprocessen. Men jag är inte riktigt säker. Se också nästa 

bild!

I klyvsprickan finns flera klyvborrännor, som vittnar om att blocket kluvits med borrteknik

Ytterligare en liten klyvplats helt nära den som visades på föregående sida. Man blir lite fundersam kring de mindre blockklyvplatserna runt 

den stora blockhögen. Det är svårt att se dem som rationella klyvplatser, där husbehovshuggning ägt rum. Dels är det svårt att utifrån 

klyvplatsens utseende förstå att man kunde få ut något användbart stenmaterial för hemtransport. Och dels ser det ofta ut som om allt 

hugget stenmaterial ligger kvar på platsen. Och slutligen är det svårt att begripa varför rationellt tänkande bönder skulle ge sig upp i den 

avlägsna och oländiga Storskogen för att hugga sten för husbehov, när man hade gott om lämpliga block att hugga hemmavid runt den 

egna stugknuten. Man kan naturligtvis utveckla en alternativ hypotes , som bygger på att klyvplatserna haft (har?) en gränskyltande 

funktion. Men man blir misstänksam även mot denna hypotes, när man hittar åtskilliga klyvplatser (som inte är placerade på någon rak 

linje) inom ett begränsat område som här runt den stora huggna blockhögen. Så många gränsmarkeringar skulle väl snarare förvilla än 

klargöra gränsförhållanden i skogsmarken. Lägger man ihop all huggen sten från alla klyvplatser i skog summerar sig detta till en enorm 

överhuggning, som det inte fanns behov av i närliggande bygder för 100-200 år sedan - eller ännu längre tillbaka. Det måste rimligtvis finnas 

någon annan sorts tänk bakom den omfattande stenhuggningen, som vi nog ännu inte hittat koden till. Ett problem i sammanhanget är 

naturligtvis (som många gånger påpekats i den här presentationen) att vi inte med säkerhet vet klyvplatsernas ålder - inte ens det borrkluvna 

stenmaterialets ålder. Möjligen har vi hittills rejält underskattat åldern på den huggna kulturstenen i skog och mark.

Borrkluvet block, som längst ner har en märklig bågformad linje, som huggits med någon form av mejselverktyg. Jag har sett 

den här typen av huggning också på andra ställen. Jag misstänker att den bågformade hugglinjen anlagts för att hindra en 

vertikal klyvspricka att fortsätta ner i blocket under marken På så sätt blev det ju lättare att ta bort de klyvna blocken, 

eftersom man inte behövde gräva fram blockstyckena. Men det är som sagt bara en gissning.

Många block ser ut på det här sättet med en av mossa överväxt mittspricka. Det betraktar man väl oftast bara 

som en naturlig variation i blockfloran, som uppkommit helt spontant utan mänsklig påverkan. Men det är förstås 

en annan sak när man vandrar fram i ett område där man med säkerhet vet att stenhuggning bedrivits - som i 

närheten av den stora blockhögen som ovan beskrivits. Här finns det anledning att ta en titt på det spruckna 

blocket också från andra hållet. Se nästa sida!

Besiktningen av andra sidan av blocket gör det ganska uppenbart att det handlar om stenhuggning, även om 

det inte rör sig om en borrklyvning, som efterlämnar borrännor. Men den stora mittsprickan i kombination 

med den fastkilade blockstycket i mitten förstärker stenhuggningshypotesen. Det är dessutom bara något 

hundratal meter till en säkerställd klyvplats, där borrteknik använts. Merparten av den här typen av 

klyvplatser i skog och mark kommer sannolikt aldrig att återidentifieras. Det är knappast något som fastnar i 

fackarkeologernas nät i samband med skogsinventeringar. Och det är inte heller sådant som skogsvandrare 

normalt upptäcker, eftersom man måste leta mycket fokuserat och dessutom ha en viss baskunskap om 

gammal stenhuggning i skog och mark.

Det är en fascinerande att uppleva hur några solstrålar letar sig igenom grenverket i ett smalt stråk och slungar sig med full kraft mot 

en stor släthuggen blockyta så att den fullkomligt exploderar i ljus!

Bakom vattentornet och nära de klyvplatser som ovan redovisats stöter vi på en rundoval nedsänkning, som möjligen är spår efter en 

bobotten under sen stenålder.

13. En välarrangerad blockhög (röse) vid Jaktstugevägen i 

Storskogen – och två tolkningslinjer 

Nära den grusväg (Jaktstuguvägen), som går in i Storskogen mellan Scoutstugan och Skogsvallens idrottsplats, 

hittar vi en välarrangerad, ganska stor blockhög. (Se sid 194-195). Den består av mellanstora grovhuggna block 

och skulle med tanke på den symmetriska välvningen också kunna benämnas för röse. Det går att säga en del om 

vilken funktion blockhögen inte har genom endast en ytlig inspektion. Eftersom högen består av ganska 

grovhuggna, block utan borrännor, så rör det sig med säkerhet inte om en skrotstenshög efter stentäkt med 

borrteknik. Och eftersom det enbart finns oländig skogsmark runt högen, så rör det sig säkerligen inte heller om ett 

odlingsröse. Högen ligger visserligen nära grusvägen. Men eftersom den är välarrangerad och symmetrisk rör det 

sig inte heller om dumpning av överskottssten från vägbygget. 

Men vad har då varit syftet med att anlägga högen? Kanske kan man få en del ledtrådar till blockhögens funktion 

genom att undersöka ev. andra kulturstensfynd (och även andra fynd) i närområdet. I den nedan presenterade 

text- och bilddelen beskrivs olika fynd, som kanske skulle kunna kasta ljus över blockhögen/röset. 

Efter genomgången av fynden blir vi kanske inte mycket klokare. Det finns exempel på röjda, lite nedsänkta, ytor, 

sprickstenar och andra märkligt huggna block, och åtminstone en stor och ganska djup grop i blockhögens närhet. 

Det indikerar att det kan ha funnits en gammal boplats här under sen stenålder. Blockhögen skulle i så fall kunna 

vara boplatsrelaterad - ev. ett gravröse. Vi har i andra avsnitt givit exempel på troliga gamla boplatser i Storskogen 

(Avsnitt 9 och 11). Och den här platsen nära grusvägen skulle kunna utgöra ytterligare ett exempel. 

Men vi har också kunnat notera åtminstone en säker gränsmarkering i närheten, som antyder att också blockhögen 

kan ha uppförts som ett gränsröse. Men den här typen av symmetriska blockhögar (utan särskilt markerande skyltblock) 

är inte särskilt vanlig i Storskogen överhuvud taget. Och jag har aldrig sett den i ett säkerställt 

gränsmarkerande sammanhang. Men det hindrar naturligtvis inte att den någon enstaka gång skulle kunna ha en 

sådan funktion.

Analysen av blockfloran leder således knappast fram till att vi med säkerhet kan tilldela högen en 

funktion. Men den öppnar i vart fall för två intressanta tolkningsmöjligheter, varav gräsmarkeringshypotesen 

förmodligen är den rimligaste medan boplatshypotesen förstås är den mest spännande. 

De två tolkningsalternativen är förstås inte unika just för den här blockhögen. De återkommer ofta 

när det gäller tolkning av block och blockarrangemang i den höglänta skogsmarken. Och det är varje 

gång lika frusterande svårt att välja mellan dem.

Vacker och ganska symmetrisk blockhög nära Jaktstuguvägen. Blockhögar av den här symmetriska formen är ovanliga i 

Storskogen. Blockhögen har inget borrkluvet stenmaterial, så den skulle kunna vara mycket gammal. Men troligare är nog att 

det rör sig om ett gränsröse även om ingen tydlig markörsten finns och inte heller några stenar som anger gränsriktning. På 

andra sidan vägen finns ett tydligt gränsröse (se sid 201) Och det finns mycket som tala för att blockhögen hör till samma 

gränslinje. Sannolikheten för att det skulle vara en dumphög av överskottssten från vägbygget är liten. Högens symmetriska 

och välbyggda form och de ingående blockstyckenas form och enhetliga storlek talar mot detta.

Ytterligare en bild på blockhögen/röset nära Jaktstugevägen

Nära blockhögen finns en stor grop. Gropar i skogsmark är svårbedömda. Ofta kan omkullfallna träd 

(rotvältor) leda till gropbildningar. Men den här gropen är så tydligt profilerad att den troligen grävts 

av människor - kanske för mycket länge sedan. Eller också har gropen här uppstått efter en 

blockstentäkt? Kanske har man här huggit fram blockstycken till den närliggande blockhögen?

Sprickblock (nära grop och blockhög) som antyder att gammal stenhuggning 

bedrivits i området. Se också nästa bild!

I sprickans nedre kant finns ett mindre blockstycke inkilat. Det kan ha använts för att klyva blocket eller som lås för att den upptagna 

sprickan inte ska sluta sig inför en fortsatt stenhuggning. Inslagna stenar i blocksprickor kan ibland fungera som indikationsstenar och 

signalera att det rör sig om en viktig stenplats, som ofta uppvisar flera olika typer av kultursten och även andra kulturlämningar. I 

närheten av det här blocket finns ju en blockhög, en grop och en röjd yta. Inom närområdet finns också flera märkligt huggna block 

(se nedan).

Branthugget block med säregen form en bit bort i samma skogsparti.

Märkligt hugget block i samma skogsområde. Blocket har tillformats så att det liknar 

en liten bil av sedantyp. Det är inte lätt att förstå syftet med stenhuggningen här. 

Någon vanlig sentida husbehovshuggning rör det sig sannolikt inte om.

Ett mindre gränsröse har lagts upp på den platta översidan av ett större block. Med tanke på den starkt 

förhöjda skylteffekten som gränsrösets upphöjning ger borde man rimligtvis finna åtskilliga upphöjda 

gränsrösen. Men det är förvånansvärt sällan som jag stöter på den typen av arrangemang. Men även 

blockupplagda gränsrösen kan bli överväxta. Det här är på god väg.

Ett vackert halvcirkelformat upplägg av mindre blockstycken framför ett större block i samma område.

Bilden visar en av flera röjda, lite nedsänkta ytor i området, som kan ha fungerat som bobottnar under sen stenålder.

14. Blockhögar och annan kultursten i Skogsmarken 

ovanför Velamsboda och Vedergärde. 

Ett sätt att nå fram till Vedergärde är att följa kraftledningen från vägbron över järnvägen över några bergshöjder 

och sedan ta en skogsväg ner genom skogen till bebyggelsen i Vedergärde och Velamsboda och till fältlandskapet. 

I det här området hittar man ingen randzon med hagmark. Skogen tar sig hela vägen ned till fältkanten. Så är det i 

vart fall nu. Men det är möjligt att det också här tidigare funnits en hagmarkszon, som uppåt gränsat till 

skogsmarken och nedåt till fältlandskapet. Men av den terrängtypen återstår i så fall ingenting idag. Men det finns 

olika typer av kulturstensrester i skogsområdet närmast fälten, som tyder på att människor levt och verkat här för 

antagligen mycket länge sedan. Så finner man exempelvis här (ovanför Velamsboda) en flera hundra meter lång 

stensträng som löper tvärs över skogssluttningen. Kanske har resterna av stenmurssträckningen en gång avgränsat 

en betad hagmark från den ovanför liggande skogen. 

I skogen ovanför Vedergärde hittar man ett område - ganska nära fälten - där stora block huggits upp till hälften 

eller två tredjedelar. Och det huggna stenmaterialet ligger i slarviga högar framför de kvarstående blockresterna – 

utan att ha avhämtats för användning vid närbelägna gårdar. Stenhuggningen, som genomgående är av äldre 

traditionell typ (utan inslag av borrteknik) verkar inte ha haft syftet att skapa välformade stenstycken. De huggna 

blockstyckena är oformliga och knappast användbara för någon form av stenbyggen. Det rör sig således inte om 

någon profan sentida husbehovshuggning. Man får snarast intrycket att stenhuggningen har någon form av rituell 

karaktär. Stenhuggningsaktiviteten i sig tycks ha varit viktigare än formen på det stenmaterial som skapats. På sina 

ställen (ovanför Velamsboda) hittar man också ganska stora ytor, där huggna blockstycken placerats på marken i ett 

enda lager. Formen på det utlagda stenmaterialet är ofta svår att bedöma efter som den påträngande 

trädvegetationen hindrar en total visuell översikt. Jag är inte särskilt förtjust i den här typen av blockflak, som kan 

täcka ganska stora ytor. Jag har nämligen ingen bra förklaring till att stenmaterialet läggs ut på detta märkliga sätt. 

Är det bara utspridd skrotsten efter stenhuggningsaktiviteter? Eller är det ansamlingar av block efter 

röjningsinsatser? Men varför plockar man i så fall inte samman blockstyckena i blockhögar, som tar upp mindre 

markyta? Eller är det hugget stenmaterial, som lagts i någon slags depå i väntan på att transporteras bort och 

användas? Eller rör det sig om flacka gravanläggningar från bronsålder/järnålder? Någon gång anar man att 

blockflaken har en form med utstickande uddar. Men det bör man nog säkerställa i fortsatta undersökningar.

Skogsmarken ovanför Vedergärde och Velamsboda erbjuder också några exempel på större blockhögar 

med markerande toppblock. Åtskilliga som händelsevis uppmärksammade blockhögarna skulle nog inte 

betrakta dem som anlagda av människor utan tillkomna genom naturens nycker. Och de allra flesta som 

rört sig i området (det är nog inte så många) har antagligen inte upptäck dem alls. De har bara utgjort en 

del av en anonym blockkuliss för människor, som vandrat förbi. Det är ju oftast så vi beter oss mot sten 

och block ute i naturen. Vi har dem omedvetet i ögonvrån men fokuserar dem inte för medvetet 

utforskande. Men har man som jag sett liknande (och säkerställda) blockhögar i andra skogsmarker, så 

stannar man naturligtvis förundrad upp och betraktar dessa märkliga blockhögskonstruktioner. Det är väl 

egentligen två tolkningslinjer som är relevanta för de människobyggda blockhögarna: antingen att det 

rör sig om förkristna gravanläggningar eller att det rör sig om någon form av gränsskyltning. Och om det 

nu rör sig om en gränsskyltning så handlar det troligtvis om skyltning för någon viktig bygdegräns och 

knappast för en relativt obetydlig sentida skiftesgräns. Bygdegränser kan naturligtvis ha sina rötter långt 

tillbaka i det förflutna och är kanske inte särskilt mycket yngre än de gravanläggningar av 

stensättningstyp, som finns i närheten.

Blockhög med markerande toppblock i höglänt skogsmark ovanför Velamsboda. Toppblocket har ställts på ett 

fundament av större block, varav åtminstone en del har tillhuggits.

Bilden visar det markerande toppblocket på lite närmare håll. Uthuggningen i toppblockets sida har antagligen 

gjorts medvetet för att förstärka dess skylteffekt.

Blockhögens toppblock fungerar inte bara som effektiv skyltning (möjligen för en gräns). Det är också ett 

exempel på vacker stenkonst ute i den höglänta skogsmarken.

Från andra hållet ser man tydligt att toppblocket stöttats upp med mindre block.

Antagligen står vi här inför en anlagd blockhög med ett markerande toppblock. Blockstyckena har nog ursprungligen 

inte varit täckta utan fått ett mossöverdrag med tiden. Det kan röra sig om en gravanläggning från bronsålder eller 

järnålder. Men högen kan också ha anlagts betydligt senare som gränsmärke. Det är svårt att tro att högen skulle 

vara skapad av enbart naturkrafter särskilt med tanke på de många fynd av gammal kultursten, som finns i 

omgivningarna. Den påminner en hel del om den blockhög som presenterats tidigare i avsnittet och som ligger högre 

upp i terrängen. Högen står vid en skogsväg, som från ett höglänt bergsområde (med en mäktig kraftledning) leder 

ned till fälten vid Vedergärde. 

Högen har också vissa likheter med den blockhög med toppblock som vi stötte på i Skogspartiet vid Norrbo (Se 

presentationens 2:a del, sid. 251-252. I den delen behandlas blockhögar i skogsmark nedanför Storskogen. Även den 

delen kan läsas gratis i e-boksformat på yumpu.com

Ovanför Velamsboda finns ytor där huggen sten ligger utlagt i ett tunt lager på marken. Ofta skymmer 

träd översikten så det är svårt att avgöra blockflakens fullständiga form.

Formerna på de utlagda blockflaken är, som redan nämnts, svårbedömda på grund av den 

påträngande trädvegetationen. Men här verkar vi ha ett mönster med utstickande uddar. Men 

anläggningen måste nog mätas upp ordentligt för att man ska kunna säga något slutgiltigt om 

formen.

I skogssluttningen ovanför Velamsboda löper en ganska kraftig stensträng fram flera hundra meter. Den 

ligger långt ovanför dagens fält och kan knappast ha avskärmat åkermarken från betande djur. Och 

dagens nedanförliggande fält har nog odlats upp ganska sent. Så frågan är väl om det överhuvudtaget 

fanns någon närliggande åkermark, när den här muren anlades.

Bilden visar ytterligare en del av mursträckningen i skogsbranten. Möjligen har den i dag ganska enhetliga skogsbranten en gång (för några 

tusen år sedan) sett annorlunda ut. Området längst ner mot fälten kanske då hade hagmarkskaraktär. Och kanske mursträckningen i branten 

avgränsade hagmarken mot den vilda skogen ovanför. Möjligen kan stenmuren ha haft en mer symbolisk funktion och avgränsat ett 

ovanförliggande gravfältsområde. Några tydliga spår efter gravanläggningar kunde jag inte notera vid mitt besök i juli 2017. Men kullen här 

bakom stenmuren ser en aning misstänkt ut. Det finns nog skäl att under nästa sommar utforska skogsterrängen ovanför stenmuren lite mer 

noggrant. Jag försökte vid ett senare tillfälle, när jag i ett annat sammanhang befann mig i skogsmarken ovanför Velamsboda, att återfinna 

mursträckningen, som jag tyvärr inte GPS:at. Pinsamt nog lyckades jag inte återfinna den! Antagligen ligger den nedanför kraftledningen 

betydligt längre söderut än jag räknat med. Det blir till att göra nya försök. Stensträngen här är en riktig raritet och måste förstås återfinnas 

så att den kan registreras som fornminne och förhoppningsvis undersökas närmare av fackarkeologer.

På lägre nivå i skogen bakom Vedergärde - helt nära fälten - stöter vi på en friliggande hög (utan koppling till ett 

större block). Överst finns ett lager av småskaligt huggen sten. Det lagret skulle knappast i sig själv berättiga till 

benämningen blockhög. Men det är tydligt att det övre lagret vilat på ett undre lager av mer storskaliga huggna 

block. Så totalt sett kan nog högen ändå betraktas som en blockhög. I vilket syfte den här högen skapats låter jag 

vara osagt.. Men kanske är högen relaterad till en forntida boplats i området. Det småskaliga materialet talar mot 

att det skulle röra sig om en gränsutmärkande hög. Och jag tror knappast att det blockrika området här innanför 

de nuvarande fälten någonsin varit uppodlat. Något odlingsröse är det således sannolikt inte. Det småskaliga 

materialet talar också mot att det skulle röra sig om en skrotstenshög efter sentida husbehovshuggning.

I området ser man en och annan låg blockhög framför ett större block. Just bildens block står dock så långt från 

blockhögen att det är svårt att avgöra om det bildar någon funktionell enhet med blockhögen – mer än att man 

möjligen tagit sten från blocket för att bygga upp den låga blockhögen.

Större delen av ett större block har styckats i mindre blockstycken, som ligger i en hög framför en kvarstående 

blockrest. Man skulle kunna tolka formationen som ett blockgravsliknande arrangemang eller möjligen som ett 

utslag av rituell huggning. Jag tror knappast att det rör sig om en blockhög efter husbehovshuggning. Det finns 

flera liknande klyvplatser i närheten med huggna blockstycken framför en kvarstående blockrest. Det talar emot 

en tolkning som kopplar till gränsmarkering.

15. Blockhögar m.m. kring den märkliga 

stensträngen i Storskogen 

Idag ska vi leta efter blockhögar i anknytning till den vandringsled i Storskogen, som benämns Vildmarksleden. 

Jag vet faktiskt inte vad vi kommer att finna i blockhögsväg. Naturligvis kommer vi att finna blockhögar. Men 

kommer vi att hitta blockhögar som anlagts eller i vart fall använts av människor? På höger sida av 

Tipptoppvägen, just efter det att vi vandrat förbi den vackert arrangerade blockhögen med den uppallade 

stensuggan i toppläge, hittar jag genast en blockhög anlagd av människor. Vid något tillfälle har ett djup grop 

grävts här. Och de medelstora block, som en gång legat i gropen, ligger prydligt upplagda i en hög vid sidan 

om. Idag (10:e april 2018) är gropen full av vatten. Och den brukar hålla vatten ganska lång fram på 

sommaren. Jag tar en bild på blockhögen. För den händelse vi inte kan räkna in någon människoanlagd eller 

människoutnyttjad blockhög längs Vildmarksleden, som vi strax ska vika in på, så har vi ju ändå kunnat räkna 

in en människoanlagd blockhög och behöver inte gå lottlösa. 

Medan jag vandrar på Vildmarksleden så tänker jag att blockhögstemat idag egentligen är en förevändning, 

för att få visa andra typer av kultursten. För det är naturligtvis så att huvudattraktionen på dagens vandring 

är en av Storvretabygdens mest intressanta och spektakulära kulturstenar. Och det är knappast troligt att 

hitta någon blockhög som skulle kunna konkurrera med den upprättstående stenkolossen om uppmärksamheten 

(sid. 237). 

Nedan presenteras i bild och text hur det gick med blockhögsjakten längs vildmarksleden (egentligen bara 

början av den) fram till kolossen, som spelar i en egen kulturstensdivision. Och lite bilder på andra typer av 

kultursten i närområdet kommer vi också att visa. Och vi tar oss faktiskt friheten att fuska lite. All kultursten 

som visas i avsnittet hittar vi inte vid just det här vandringstillfället. Så vi fyller på med bilder som tagits vid 

tidigare utforskningar i området.

Bilden på blockhögen vid gropen/vattenhålet vid Tipptoppvägen tar vi med oss för den händelse vi skulle misslyckas med att hitta 

människoanlagda blockhögar längs Vildmarksledens början.

Efter att ha vandrat ca en halv kilometer på Vildmarksledens lilla isiga stig når vi fram till en märklig stensträng ca 20 meter lång. 

Det är ingen kulturstenstyp som man förväntar sig att finna långt inne i Storskogen. Blocken är genomgående framhuggna med 

traditionell stenhuggning (utan borrteknik), vilket möjliggör att den kan ha en mycket hög ålder. Kanske är stensträngen här så 

gammal att den tillhör Storskogens äldsta kulturstenskikt, som skapades redan under sen stenålder. Men gammal stenhuggningsteknik 

har hängt med in i modern tid så den behöver inte nödvändigtvis vara särskilt gammal. Det är dock svårt att här hitta 

någon stensträngsfunktion, som kopplar till senare århundraden. Någon gränsmarkör är det sannolikt inte - även om det finns ett 

litet gränröse en bit bort på samma stig (se sid. 235). Man skulle möjligen kunna tänka sig att stensträngen byggts för att skydda 

djur (på skogsbete), från ett sankt område i närheten. Men stensträngen är ju både kort och låg och har sannolikt inte haft någon 

skyddande effekt.

Del av stensträngen sedd på lite närmare håll.

Stenpackning vid block nära den ovan visade stensträngen. Man kan tolka stenplatsen som en blockgravsliknande anläggning - kanske av 

samma ålder som stensträngen. Men man kan kanske inte helt utesluta att det rör sig om en betydligt senare gränsmarkering. Anläggningen 

ligger ju vid en stig. Och det får väl anses troligt att gränser och stigar ofta följer varandra.

Närbild av samma block med framförliggande 

stenpackning.

Delvis täckt av vegetation finns en låg rund hög av mindre block. Möjligen kopplar den både till 

stensträngen och blocket med stenpackningen i närheten. Högen måste bedömas som osäker och 

behöver bekräftas vid fortsatt utforsning.

Vackert format stort block alldeles vid Vildmarksleden strax ovanför stensträngen. Antagligen har blocket vid något tillfälle 

utsatts för stenhuggning. En del huggna stenstycken ligger på marken (faktiskt på stigen) framför. Möjligen har blockstycken 

tagits härifrån till uppbyggnaden av stensträngen.

Blockhög med större block bredvid i höjdsluttning ner mot träskmark nära stensträngen. Stenplatsen skulle kunna vara en gränsskyltning 

eller rent av ett blockgravsarrangemang. Men någon säkerställd människoanlagd blockhög är det inte. Stenplatsen skulle kunna vara 

skapad spontant av naturkrafterna.

Intressant block i branten ned mot träsket. Jag skulle kanske inte reflektera särskilt länge över just det här blocket om jag inte längre fram 

nära den stora stenkolossen hittat block upplagda på ett stenpodium. Kanske skulle man kunna betrakta också det här blocket som ett 

podieblock – med ett stenpodium uppdelat i flera blockstycken.

Vackert block placerat på en jämn stenhäll alldeles ute vid vandringsleden. Det är svårt att veta om det spontant hamnat här eller 

om den avsiktligt ställts upp av människor. Men det rör sig antagligen om en medveten skyltning för stenkolossen (se sid. 237), 

som står ca 50 meter längre in i skogen. En liknande blockuppställning (se nästa sida) finns på andra sidan stenkolossen. Blocken 

hör till gruppen ”podieblock” som är en speciell typ av skyltande kultursten.

Klotformad stensugga på andra sidan om den stora branthuggna stenkolossen - nära häradsgränsen i 

Storskogen och nära stenkolossen (sid. 237) som den möjligen skyltar för.

Stort, rundat block, som tycks vara uppställt på ett mindre stenfundament. Blocket ligger nära en skogsgräns, 

som går fram till häradsgränsen. Skogsgränsen har en mindre typ av standardiserad gränsskyltning av sten. 

Men i närheten finns uppställda skyltblock som tycks komplettera och förstärka gränsskyltningen. Blocket på 

bilden skulle kunna inkluderas i den grupp av stenhälluppställda block, som jag brukar benämna podieblock. 

Egentligen vet vi väl inte med säkerhet tillkomsthistorien bakom den här typen av förmodade gränsblock. Det 

kan ju röra sig om skyltblock från en betydligt äldre kulturstensskikt, som senare utnyttjats som gränsmarkörer. 

Blocket har tagits med för att det har samma uppställningssätt och skyltkaraktär, som de två 

föregående blocken. Det står dock på andra sidan av Tipptoppvägen.

Stensugga nära den upprättstående stenkolossen - men definitivt inte av 

det klotrunda slag som visades på sidorna 227-230. Men också det här 

verkar vare ett podieblock - med urnupen undersida. Och det skulle också 

kunna ha en skyltfunktion kopplad till den upprättstående kolossen

Stor blockhögsbildning i träskkanten en bit bort från stensträngen. Med största sannolikhet är det en spontan bildning. Men som 

framgår av de två nästföljande bilderna, så finns det mycket som talar för att blockhögen utnyttjats av människor.

Alldeles bakom den på föregående sida presenterade blockhögen står ytterligare en blockhög av större block (möjligen tillhuggna) med 

en mindre blockhög med ett markerande upprättstående och spetsigt block högst upp. Antagligen har blockhögsbildningen anlagts av 

blockstycken från den naturliga blockhögen, som visades på föregående sida. Troligen rör det sig om en gränsskyltande hög.

Även om blockhögen (se sid.232) sannolikt är en naturlig bildning, så har antagligen det här troligen tillhuggna blocket 

bakom blockhögen uppställts av människor i skyltsyfte. Det är inte ovanligt att hitta den typen av ”samverkansprojekt” 

mellan naturkrafter och människor i anknytning till stora blockhögar

Vid stigen ett stycke nedanför stensträngen finns en liten gränsmarkering. Den får trots sin litenhet anses som 

säkerställd. Och det innebär förstås att man kanske inte helt kan utesluta en grässkyltningstolkning också för 

stensträngen och de andra lämningarna en bit längre upp på stigen. Ibland kan man undra varför man gör så 

pyttesmå gränsrösen i en så blockrik och kuperad skogsterräng, De måste ju rimligtvis vara mycket svåra att hitta 

och lätta att förstöra eller flytta för en person med ont uppsåt. Samtidigt måste man ändå förvånas över hur lätt 

det ändå är att med bara några få blockstycken åstadkomma en form, som är så unik att naturkarafterna, trots 

sin stora stenhuggarskicklighet och sin goda förmåga att åstadkomma mängder av olika blockformationer, inte 

förmår imitera.

Svårbedömd rund och flack blockbildning nära den ovan presenterade stensträngen. Också i bakgrunden skymtar en mindre 

blockhög, som antagligen är anlagd av människor och som möjligen är ett gränsmärke.

En bit från vildmarksleden i Storskogen kan 

man skymta den här märkliga block-giganten 

som reser sig som en ”menhir” -sten rakt och 

brant upp i luften. Den har en oregelbunden 

fyrkantig form. Två av sidorna har en mycket 

avvikande vegetationsbeklädnad. Och det 

tyder på att de vid något tillfälle utsatts för 

stenhuggning. Det är också värt att notera 

att området runt den upprättstående kolossen 

verkar stenröjt. Genom skogen är det bara 

några hundratal meter till en sannolik boplats 

från sen stenålder. Det kan således röra sig 

om ett mycket gammalt boplatsmarkerande 

block. Alternativt kan det röra sig om ett 

betydligt senare gränsmarkerande block. Den 

gamla häradsgränsen mellan Vaksala och 

Rasbo härader löper förbi bara ett femtiotal 

meter bort. Men båda tolkningsförslagen kan 

i och för sig vara rätt. Det kan mycket väl röra 

sig om ett 2-fas - monument, där ett 

skyltblock från sen stenålder betydligt senare 

kommit att användas som gränsmonument. 

Som kontrast till de tunga, liggande stenkolosser, 

som trycker sig ner mot markytan, 

ger den här uppåtsträvande blockgiganten en 

annorlunda och mycket ovanlig konstupplevelse. 

Visserligen är Storskogens blockflora 

på sina ställen mycket spektakulär och 

formrik. Men just den här uppåtsträvande 

formen hade i vart fall jag inte väntat mig att 

finna här. Och det ska mycket till för att 

övertyga mig om att det enbart är naturens 

spontana krafter, som agerat stenhuggare 

här. Megalitkonst som verkligen imponerar!

Flack rund stenpackning mellan blockhögen och stensträngen. Svårbedömd!

Spontan blockhögsbildning på bergknalle ovanför det lilla gränsröset på sid. 235. 

Tror jag i varje fall. Men jag är inte helt säker.

Den här lilla anläggningen på en bergknalle med många spontana blockhögsbildningar (nära gränsröset på sid.235) rör sig möjligen om 

en specialvariant av gränsskyltande monument. Eftersom bergknallen i sig är så spektakulär så behövdes intet storslaget gränsmonument 

här. Det har räckt med en sammanläggning av tre olikformade stenar. Med hjälp av de tre små blockstyckena har egentligen hela 

bergknallen med sina blockhögar gjorts om till ett gränsmonument.

Det går faktiskt att skapa vacker stenkonst i skogen genom att endast kombinera tre små blockstycken. 

Att det är ett människoskapat monument (troligen i gränsskyltande syfte) behöver man 

nog inte tvivla på. Det är ett av mina favoritmonument i Storskogen trots sin litenhet. 

Konstverket finns på ett helt annat ställe i Storskogen. Det fick ändå vara med här för att det är så 

vackert.

16. Blockhög med ”badkarssten” och en trolig boplats från 

sen stenålder med kultursten och bobottnar i Storskogen 

Bara några hundra meter in i skogen från den mäktiga upprättstående stenkolossen, som presenterades i 

föregående avsnitt (sid. 237) stöter vi på en högplatå, som kan ha fungerat som boplatsyta under sen 

stenålder. Olika typer av huggen och arrangerad kultursten finns på och kring den flacka högplatån. All 

kultursten hör kanske inte till det allra äldsta kulturstensskiktet. En del kan tillhöra betydligt senare 

tidsskeden och har kanske fungerat (och gör det kanske fortfarande) som gränsskyltningar. Men merparten av 

blockuppställningar och blockarrangemang är av en så ålderdomlig karaktär att de rimligtvis utförts av en 

jägarbefolkning under sen stenålder. På högplatån finns också flera stenröjda ytor - en del ovalformade och 

nedsänkta i marken - som kan ha fungerat som bobottnar. Det är faktiskt sällan man finner så många 

bobottenytor på en så begränsad yta i Storskogen. På några ställen finner man också småskaliga stenpackningar 

framför block, vilket ytterligare stöder boplatshypotesen. Det är verkligen inte ofta som man här 

uppe i Storskogen finner ansamlingar av små blockstycken framför block. Oftast måste man ta sig ner i 

bronsålderns odlingslandskap för att finna den typen av kultursten. På den flacka högplatån hittar vi också 

en lite slarvig blockhög uppbyggd av block som ser huggna ut. I anknytning till blockhögen finns ett märkligt 

block med en egendomlig urhuggning på undersidan. Det likar därför ett badkar, som vänts upp och ner. 

Eftersom jag behövde namn på troliga boplatser för att kunna bilda en effektiv kognitiv karta över 

boplatsområden i Storskogen så fick den här boplatsen benämningen Badkarsboplatsen - att lägga till i 

namnlistan, som redan innehöll Hundboplatsen, Hällenboplatsen och Höga berget för att nu bara nämna 

några få. Eftersom denna presentations huvudtema är blockhögar (vilket jag tyvärr tätt som oftast tappar 

bort), känns det på sin plats att först visa några blockhögsbilder för att sedan presentera andra typer av 

intressant kultursten på denna märkliga högplatå inne i Storskogen.

Blockhög av huggna block på högplatån i Storskogen.

Närbild på ”badkarsblocket” på högplatåns troliga boplatsområde. En suggestiv blockformation i Storskogen, som 

väcker många funderingar.

Ett skyltblock av podietyp skapat genom traditionell stenhuggning. Blocket står i nederkanten av 

boplatsområdet, där åtskilliga block har påverkats genom stenhuggning.

Samma podieblock sett ur en annan synvinkel

I området ovanför högplatåns boyta hittar vi den här imponerande uppallningen. Skogen här är så tät att det 

är svårt att komma åt och fotografera. Men det råder nog ingen tvekan om att det är en ”äkta” uppallning 

(skapad av människor och inte av naturkrafter). Kanske rör det sig om kultursten från det allra tidigaste 

kulturstensskicktet i Storskogen. Men det skulle också kunna vara en betydligt senare skyltning för en gräns. 

Uppallningar av block var visserligen vanligt förekommande under sen stenålder. Med uppallningstekniken för 

att framhäva viktiga skyltblock har också förekommit bland sentida gränsmarkerare och stenhuggare.

Block med en framförliggande blockhög av ganska små huggna stenar - vid Badkarsboplatsen (se också 

nästa bild). Den här lilla ansamlingen av huggna små block vid ett större block är särskilt intressant, 

eftersom den finns i ett höglänt slätt område långt inne i Storskogen. Området har flera nedsänkta 

ovalformade ytor och en mycket märklig och spektakulär blockflora. Det har således en karaktär, som 

antyder att det kan ha utgjort en boplatsyta under sen stenålder.

Ytterligare en plats i samma område med småskaligt stenmaterial framför ett block

I nedkanten av högplatån finns stora block som verkar ha påverkats av stenhuggning av gammal traditionell 

typ (utan borrinslag). Bilden visar ett block vars topp utsatts för stenhuggning. Hade ytan spontant sprucket så 

borde rimligtvis små blockstycken ligga kvar. Här har allt stenmaterial tagits bort. Antagligen har det 

losshuggna småskaliga stenmaterialet använts till något ändamål på den närliggande boplatsytan. Märk det 

lilla trädet, som egentligen mot alla odds hittat tillräckligt med näring för att växa på den avhuggna toppen!

Vackert hugget skyltblock i nedkanten av badkarsboplatsen. Framför blocket finns en slarvig hög av mindre 

block. Några av blockstyckena har nog använts för att kila fast det stora blocket. De andra blockstycken 

ligger slarvigt (utan avsiktligt arrangemang) framför ena sidan av blocket. Troligen rör det sig om ett 

gränsskyltande block från senare århundraden. Men man kan naturligtvis inte utesluta att det kan ha en 

koppling till en boplats under sen stenålder.

Det finns en rad intressanta kullar runt omkring själva högplatån liknande den på bilden. Antagligen är det 

naturliga kullar. Men med tanke på den stora mängd kultursten, som finns i området och som tyder på tidiga 

mänskliga aktiviteter i området, så är det inte så konstigt att man blir en smula fundersam kring dessa högliknande 

kullar.

Vid sidan om högplatån - inne i tät skogsmark - öppnar sig märkliga trädfria ytor, som ofta hyser block som 

verkar ha skyltkaraktär som det på bilden. Svårtolkade markytor!

Man hittar ganska ofta klyvplatser i Storskogen, där yngre borrteknik har använts. Det är inte självklart att det rör sig om 

husbehovshuggning, där avsikten är att transportera hem huggen sten till närbelägna gårdar. När klyvplatser hittas i oländig 

mark lång från bebyggelse (som i det här fallet långt ute i Storskogen) är det nog rimligare att anta att klyvningen skett för 

att åstadkomma en gränsskyltning på platsen. Och när man ser klyvplatsen rakt framifrån ( som på den här bilden), så har 

den onekligen något av skyltkaraktär över sig. Klyvplatsen (och blockhögen om man så vill) finns nedanför högplatån mot 

Tipptoppvägen.

Närbild på klyvplatsen, som visades på föregående bild. Borrteknik med radsatta klyvhål har använts. Klyvhålen har 

spräckts vid kilning med järnkilar. Det losshuggna blocket ligger dock kvar i i sin ursprungliga position.

Område 13 

Badkarsboplatsen, en bit från Tipptoppvägen, består av en glesbevuxen mindre höjdplatå, där flera 

ovalformade och blockfria nedsänkningar i markytan finns. Antagligen rör det sig om bobottnar från sen 

stenålder. Den spektakulära, huggna blockfloran i området stärker det antagandet.

Område 13 

Ytterligare en ovalformad nedsänkning (trolig bobotten) på badkarsboplatsen

Ännu en stenröjd, lite nedsänkt yta på Badkarsboplatsen 

Område 13

Ytterligare en bild på en av de ovalformade nedsänkningarna i marken. Som vanligt vid fotografering är det 

svårt att återge djupet i olika typer av nedsänkningar i marken.

Ytterligare en bild på en trolig bobotten i samma område.

I skogen strax bakom ”Badkarsboplatsen” hittar vi den här vackra, trinda och uppallade stensuggan. Vi hittar den 

här typen av suggor lite då och då i höglänt skogsmark (se exempelvis sid. 354 och 394).

17. Bland blockhögar och borrännemonument i Storskogen 

En del blockhögar är naturligtvis nära förknippade med stenhuggning. Uppstickande stenraukar och 

och losshuggen skrotsten bildar ibland imponerande blockhögar på speciella aktivitetsytor i 

skogsmarken, där stenhuggning, ibland mycket storskalig, ägt rum. Ett sådant område finns i ett 

låglänt område nedanför det tidigare beskrivna stenlejonet (se Avsnitt 5). Området ligger innanför en 

äldre skogsväg, som leder ut till järnvägsslätten. Vi vet inte när den storskaliga stenhuggningen här 

ägt rum och vi vet inte heller dess syfte. Men man kan nog vara ganska säker på att det inte rör sig om 

någon husbehovsrelaterad stenhuggning, som enskilda gårdar eller byalag bedrivit under senare 

århundraden. Storskaligheten tyder snarare på att insatsen utförts av kvalificerade stenhuggningsspecialister 

på uppdrag av en resursstark beställare. I nuläget vet vi inte säkert vem denne 

uppdragsgivare har varit. Och vi vet inte heller när stenhuggningen här bedrivits. I området här är 

det den borrkluvna stenhuggningen som dominerar. Men vi har i dagsläget ingen säker kunskap om 

hur länge vi använt stenborrning i stenklyvnings tjänst. Det finns en del belägg för att klyvning med 

borrteknik (kilning) förekommit på block som bygger upp en del befästningsanläggningar, som anlagts 

under 1500-talet. Men det är osäkert om vi därmed nått den bortre tidsgränsen. Vem vet, kanske 

borrklyvningen har rötter som letar sig ned i förkristen tid? 

Stenhuggningen i området har inte enbart utförts med borrteknik. Det finns ganska omfattande inslag 

av äldre, traditionell stenhuggning (utan inslag av borrteknik) som visar sig i kluvna block och släta 

vertikala blockytor. Vi vet inte om den äldre stenhuggningen i området utförts samtidigt med (eller 

strax före) den borrelaterade stenhuggningen - eller rent av tusentals år tidigare. Människor har ju i 

princip använt sig av äldre traditionell stenhuggning så länge man varit bofasta på en plats. I 

Storskogen kan människor ha haft permanenta bosättningar redan för 5000 år sedan. Så en del 

huggningar här kan vara mycket gamla. Men idag har vi ingen närmare kunskap. Och arkeologisk 

forskning har hittills varit ganska kallsinnig inför studiet av stenhuggning - både i äldre och yngre form. 

En forskningssatsning här skulle kunna ge många intressanta fynd, som kunde tillföra mycket ny 

kunskap om vår tidiga kulturhistoria och vår egen lokala bygdehistoria.

Det finns en tydlig skyltaspekt när det gäller såväl äldre som yngre stenhuggning i det här området. På många 

ställen är det definitivt inte det borthuggna stenmaterialet, som stått i fokus . I stället har stenhuggningen 

använts för att skapa vackra och egendomliga blockformer - en monumentskapande insats på plats i 

skogsmarken. Vi har sett det i andra närliggande områden: den borrade stensuggan (Avsnitt 15) och det oborrade 

stenlejonet i närheten (Avsnitt 5) och varför inte den mäktiga huggna upprättstående stenkolossen i Avsnitt 15. 

I det här området kan vi åtminstone räkna in två enastående monument utförda med borrteknik (av den 

anledningen brukar jag ofta benämna dem borrännemonument): 

Det ena är ett stort block med ett enormt stort uthugget överhang och med ett borrhål som löper genom 

överhanget och fortsätter som en borränna långt ner på den urhuggna framsidan ( se sid. 270) . Det är ett av de 

märkligaste och mest svårtolkade stenmonumenten i Storskogen - eller i hela Storvretabygden för den delen. 

Möjligen rör det sig om ett mycket gammalt skyltblock från sen stenålder, som långt senare återanvänts och 

omformats till ett gränsmarkerande monument.* Det andra borrännemonumentet (se sid 275)består av en 

mycket stor, kvadratiskt stenskiva, som huggits fram med borrteknik och som ställts lutande mot en blockvägg. 

Stenskivan är skickligt huggen - men inte helt perfekt. Den är dock av så hög kvalitet att den borde ha avhämtats 

och använts om nu det hade varit syftet. Men den vackra stenskivan står fortfarande kvar. Något bortglömt 

stenobjekt är det dock sannolikt inte fråga om med tanke på hur resurskrävande framställningen varit. En sådan 

välbearbetad stenklenod glömmer man nog inte ute i skogsmarken. Antagligen har det hela tiden varit meningen 

att den skulle stå just här och skylta för något viktigt – kanske en skogsgräns. Men tolkningen av borrännemonumenten 

som gränsmarkörer bygger naturligtvis på antagandet att det rör sig om relativt sena 

stenskyltningar, eftersom de framtagits med borrteknik. Skulle information så småningom framkomma att 

stenborrning i stensklyvningens tjänst går tillbaka till förkristen tid, så blir rimligtvis andra tolkningsalternativ 

möjliga. 

Det storskaliga stenhuggeriet i skogspartiet i Storskogen är en stor tolkningsutmaning. Och det stora 

överhangsblocket , som ovan nämnts, är inte bara en utmaning. Det är dessutom en chock, som man nästan 

aldrig hämtar sig från. Och egentligen borde man nog varna intresserade för att besöka borrännemonumentet. 

Det är så osannolikt att det bara skapar en massa intellektuell frustration. 

* En mer utförlig beskrivning finns i min presentation ”Stenmonumenten i Storvretabygden”, som finns som gratis läsning på 

yumpu.com.

Blockhög av skrotsten, där kvarstående huggna stenraukar blandas med losshuggna block. Skrotstenen just här har 

genomgående bildats genom borrklyvning. Flera klyvplatser med borrkluvet stenmaterial innehåller ovanlig 

storskaliga blockstycken. Det talar nog mot att det skulle röra sig om sentida husbehovshuggning. Och varför skulle 

över huvud taget rationellt tänkande bönder ge sig långt ut i Storskogens oländiga terräng för att hugga sten, när de 

hade lämpliga block att hugga precis vid den egna stugknuten. Nej, vi måste nog räkna med att stenhuggningsspecialister 

varit i farten och huggit sten åt någon speciell och resursstark uppdragsgivare. Men hur man kunnat 

transportera det tunga, storskaligt huggna stenmaterialet ur Storskogen (för säg 150 - 200 år sedan - eller kanske 

ändå längre tillbaka) förstår jag faktiskt inte. Kanske har man faktiskt aldrig transporterat bort något stenmaterial. 

Åtminstone ibland verkar det snarare handla om en monumentskapande aktivitet på plats i Storskogen. Se särskilt 

sid. 270 nedan!

Ytterligare en blockhög med borrkluvna blockstycken. I bakgrunden skymtar den märkliga stenskiva, som vi 

närmare fokuserar på sid. 275.

Liten skrotstenshög med ett kvarliggande vackert hugget (borrkluvet) block. Man måste ha varit mycket sparsmakad på stenhuggningsplatsen 

här i Storskogen, eftersom flera skickligt huggna block har fått ligga kvar på platsen. Faktum är att jag inte är säker på att något 

hugget stenmaterial över huvud taget tagits från klyvplatserna här. Det är ju kanske inte så konstigt när det gäller stenmaterial, som huggits 

med gammal traditionell teknik för att användas på platsen av sakrala, juridiska eller profana skäl. Men överhuggningen (utan att ens 

transportera bort skickligt huggna blockstycken) gäller också klyvplatser med borrkluvet stenmaterial. Och det gör förstås också dessa 

klyvplatser svårtolkade. I de fall där stenmaterial använts för att skapa monumentliknande formationer kan man förstås gissa på att det rör 

sig om gränsskyltningar. Men allt borrkluvet stenmaterial bildar inte monument. Och vad stenhuggningens syfte i så fall kunnat vara är 

svårt att räkna ut. Kanske är det ändå så att jag underskattar den mängd stenmaterial som tagits från klyvplatserna inom stenhuggningsområdet. 

Det är naturligtvis svårt att göra kalkyler kring ett stenmaterial som kanske inte längre finns på platsen. Och kanske har det i äldre 

tider trots allt varit lättare att frakta till och med mycket tung sten än vad jag föreställer mig. Kanske använde man specialbyggda slädar 

vintertid - och det går ju trots allt en ganska bred skogsväg, som tycks ha gamla anor, alldeles i närheten.

Vacker klyvborränna på stenblock på stenhuggningsområdet.

Det finns gott om stora huggna blockytor på stenhuggningsområdet i Storskogen. Men allting tyder på att det 

huggits med gammal traditionell teknik. Möjligen har de skapats i anknytning till en boplats redan under sen 

stenålder i boplatsskyltande syfte. Stora fräscha stenytor, som ännu inte drabbats av gråstenslav eller stenmossa 

har naturligtvis lyst med klara starka stenfärger i en rad olika nyanser. Det fanns egentligen ingen anledning att 

måla dem, eftersom de fräscha stenfärgerna fungerade som målningar.

Samma gammalhuggna block ur en annan vinkel

Bilden visar det märkliga överhangsblocket i kanten av stenhuggningsområdet i Storskogen. Blocket är märkligt på flera sätt. Dels har det ett 

mäktigt överhang med en försvarlig mängd stenmassa borthuggen under överhanget. Det måste anses som en mycket skicklig stenhuggninsprestation 

att skulptera fram ett så stort tungt överhang utan att det bryts av och faller till marken. Dels har ett märkligt borrhål anlags 

ovanpå överhangets tak och löper genom överhanget och fortsätter som en borränna långt ner på blockets uthuggna framsida. Gåtfulllheten 

slutar egentligen inte där. Blockbitarna framför blocket har styckats i mindre bitar genom kilning i radsatta grunda klyvborrhål. Några 

grunda borrännor efter klyvhål finns över huvud taget inte på själva överhangsblocket. Så blockbitarna framför har kluvits med borrteknik 

efter det att de lösgjorts från huvudblocket. Kanske är det så att den här vackra men högst märkliga stenplatsen skapats i flera omgånger. 

Kanske rör det om ett gammalt boplatsskyltande monument, som först långt senare genom olika typer av borrklyvning omformats för att 

fungera som en ståtlig gränsmarkör.

Det imponerande överhangsblocket med borrkluvet stenmaterial framför, sett ur en annan vinkel.

Något 10-tal meter framför överhangsblocket liggen en liten blockhög av ganska små borrkluvna blockbitar. Det verkar inte som man 

genomfört en klyvning här för att framställa husbehovsrelaterat stenmaterial. Snarare verkar blockhögen ha någon funktion i förhållande till 

det stora överhangsblocket. Kanske är det en dubbelskyltning av en skogsgräns, som i det här fallet markeras både av den lilla blockhögen 

(gränsröse) och det stora överhangsblocket med sin imponerande borränna.

Ett 30-tal meter bakom det stora överhangsblocket står ett mindre block. Blocket verkar nästan placerat i någon 

form av skyltposition. Man anar svagt att blocket har en bearbetad yta längst upp. Se nästa bild!

Det verkar som man vid upprepade tillfällen huggit eller karvat bort små kvartsbitar från den kvartsbemängda översidan av 

blocket. Det stärker väl i vart fall något antagandet om att det i området en gång funnits en boplats och att en hel del av den 

gamla stenhuggningen i området skett på en aktivitetsyta som varit anknuten till boplatsen.

Den här uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något hundratal meter 

från överhangsblocket. Det är egentligen en lika stor sevärdhet som överhangsblocket och hade lika gärna 

kunnat utgöra huvudnumret i det här avsnittet. En fråga inställer sig ganska spontant: ett sådant här 

resurskrävande och proffsigt stenalster glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdfråga: om man 

inte glömt det, vad skulle det i så fall handla om? Är det en grupp stenhuggningsspecialister, som tillåtits härja 

fritt i området och skapa fantasifulla gränsmonument som bildens stenskiva och det tidigare presenterade 

överhangsblocket? Bygränsen mellan Fullerö och Ekeby har med stor sannolikhet löpt genom området. Det finns 

således en del som talar för att både överhangsblocket och stenskivan kan ha skyltat för en bygräns.

Det är inte ovanligt att i gammal stenhuggning finna block som kluvits och sedan lämnats utan vidare åtgärd. 

Det verkar då handla mer om stenskyltning (där sprickan kanske har en religiös/symbolisk funktion) än om 

profan stenhuggning för att anskaffa lämpligt stenmaterial. Fast just här kan nog en del hugget stenmaterial 

redan ha tagits bort. Det är svårt att bedöma.

Inslagna stenklossar ser man ofta mellan huvudblock och losshugget blockstycke. Klossarna kan ha haft en 

stabiliserande effekt under pågående stenhuggningsarbete. Men ibland är det faktiskt inte lätt att förstå deras 

syfte - kanske har de slagits ner i klyvsprickan för att tvinga isär blockstycken från varandra.

Vackrare än så här blir knappast en blockhög. Och frågan är väl om det rör sig om en blockhög, eftersom blockstyckena 

nog ligger i ett enda lager. Hur som helst verkar ett större block genom äldre stenhuggning ha splittrats upp i ett antal 

mindre blockstycken, där de mindre blockstyckena ställts upp framför det större så att en vacker blockrundel bildats.

Block som påverkats och delats genom äldre stenhuggning. Möjligen sitter det en inslagen kil- eller låssten högst upp 

i klyvsprickan. Men det kan också handla om ett utskjutande parti från ena blockväggen. En grundligare undersökning 

behövs.

Yngre klyvplats nära ”stenlejonet”, där borrteknik använts.

På stenhuggningsområdet - alldeles nära skogsvägen - finns en stor och ganska djup rundoval grop i marken. Med stor säkerhet 

är det en grop som uppstått till följd av mänsklig aktivitet. Det skulle kunna vara en flera tusen år gammal nedsänkt bobotten. 

Men försänkningen är så djup och har så branta kanter att bobottenhypotesen verkar tveksam. Kanske har gropen uppstått när 

man hämtat jord och sten till bygget av den närbelägna Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen). I så fall måste man troligen ha 

transporterat bort allt material som funnits i gropen, eftersom knappast något ligger kvar längs gropens kanter. Möjligen skulle 

det kunna röra sig om en stor stentäktsgrop efter nedhuggning av ett jätteblock som stått ganska grunt i marken. Men skulle det 

i så fall inte ha funnits mängder av skrotsten i gropen och längs kanterna? Eller kan det möjligen röra sig om en kolningsbotten. 

Jag kan för lite om kolning och anläggning av kolmilor för att kunna uttala mig om detta. Några kolrester ser man dock inte i 

ytan. Hur som helst är det ytterligt förvånande (oavsett användningsområde) att så stor grop skapats utan att avsevärda 

restprodukter lämnats runt kanterna.

18. Blockhögar, stenhuggning och annan kultursten på och kring 

ett kalhygge i Storskogen 

Att leta och undersöka intressanta blockhögar kan ju mycket väl vara ett huvudsyfte. Och så är det förstås i de allra 

flesta avsnitt i den här presentatioen. Men just idag tar vi faktiskt blockhögsletningen som en förevändning för att 

få visa en hel del annan gammal kultursten. Inte minst ska vi låta vacker och intressant stenhuggning (särskilt 

sådan, där kilning i borrade klyvhål förekommer) dominera. Och så hoppas vi förstås att vi också ska stöta på några 

intressanta blockhögar att rapportera. 

Vi börjar vår vandring med att undersöka en blockhög på kalhygget ovanför det skogsparti, där vi tidigare (se 

Avsnitt 5) kunde identifiera det intressanta stenmonument, som liknar ett stenlejon (se sid. 58). Nåja, idag är det 

knappast något kalhygge längre. Tallplantorna har växt till sig ordentligt och skymmer nästan helt insynen. De 

ovalformade bottnar som jag tidigare noterat – och som jag hypotetiskt uppfattat som gamla bobottnar inom ett 

boplatsområde från sen stenålder går knappt att återidentifiera och definitivt inte att fotografera. Kanske har jag 

sparat någon gammal bild som togs för 6-7 år sedan, när jag började inventera kulturstensfloran i Storskogen. Det 

blir till att leta. Märkligt nog har ett mindre område mitt på kalhygget inte omplanterats. Här kan man fortfarande 

se markytans formationer. Och här återfinner jag en stor grund och cirkelformad nedsänkning i marken med 

mycket blockstycken i kanten. Det liknar inte ovalformade nedsänkningarna som finns på andra platser på 

kalhyggesytan. Jag kan inte tolka försänkningens funktion. Men jag är ganska övertygad om att det rör sig om 

spår efter mycket gammal mänsklig aktivitet. Alldeles i närheten stöter jag på ett storslaget exempel på 

stenhuggning med borrteknik. Den yttre delen av en stor berghäll har genom kilning i ett enda, djupt mittställt 

borrhål huggits loss och skilts från resten av hällen med en djup och bred klyvspricka. 

Jag fortsätter från kalhygget upp på bergshöjden. I kanten av berget ned mot kalhygget finns en del spännande och 

intressanta mindre ansamlingar av småskalig sten. Blockstyckena har antagligen huggits loss från bergssidan. 

Blockstyckena är mestadels utlagda i ett enda lager på marken och ansamlingarna kan därför knappast benämnas 

blockhögar. Här på höjden finns också ett större hugget block med en blocksamling framför. Möjligen handlar det 

om ett blockgravsarrangemang. Också längre bort på höjden finns intressanta skyltblock och skyltblocksarrangemang. 

Ett av arrangemangen kan möjligen uppfattas som ett blockbygge, där huggna blockstycken från ett 

och samma block bygger upp ett skyltarrangemang.

När jag vandrar tillbaka från höjden ut mot Tipptoppvägen, så passar jag på att återidentifiera ett stort 

klossformat block, som man någon gång tänkt klyva med hjälp av klyvborrhål satta på rad längs 

blocktakets mittlinje. Av någon anledning kom klyvningen aldrig att slutföras. Och i ett av klyvhålen sitter 

faktiskt, mycket överraskande, en järnkil kvar! Eftersom vi vet ganska litet om åldern på borrkluvet 

stenmaterial i Storskogen, så kunde det nog vara på sin plats underkasta järnkilen en kol 14-analys. 

Alldeles ute vid Tipptoppvägen hittar vi en mycket stor klyvplats. Både traditionell stenhuggning och 

stenhuggning med borrteknik har här använts för att klyva fram sten ur ett eller två mycket stora block. 

Man urskiljer två stora blockhögar vid det stora blockets sydsida, Båda är skrotstenshögar. Den ena 

består dock enbart av traditionellt huggna block medan den andra har ett tydligt inslag av borrteknik. 

Ryggen på det större blockstycket i blockhögen har en klyvborränna, som matchar klyvborrännan på det 

kvarstående blockets vertikala sida. Blockstycket har således huggits bort från det stora blockets sida. 

Blockhögen är nog inte bara en skrotstenshög. Den är ganska säkert arrangerad för att få skyltkaraktär. 

Möjligen skyltar den för en gräns. I skyltningsavseende finns det väl inte så mycket annat att välja på om 

vi antar att platsen anlagts under senare århundraden. Det är alltid svårt att bedöma tidssammanhangen 

vid en klyvplats, som innehåller inslag av såväl traditionell stenhuggning som yngre stenhuggning 

med borrteknik. Även yngre stenhuggare som behärskat borrteknik har naturligtvis haft en 

välförsedd verktygslåda, som också innefattat traditionella tekniker. Och man kan ha varierat huggteknik 

efter lämplighet vid en och samma klyvplats. Men det skulle också kunna förhålla sig så att yngre 

stenhuggare återutnyttjade klyvplatser, som använts flera tusen år tidigare - men för nya syften. Synen 

på vilken sten som lämpade sig för huggning har nog varit tämligen likartad genom årtusenden. 

Avslutningsvis gör vi en avstickare upp i skogen på andra sidan Tipptoppvägen. Vi gör en hel del 

intressanta blockfynd och hittar några intressanta klyvplatser med blockhögar. Efter det stänger vi 

butiken för dagen. Vi har hunnit med väldigt mycket - egentligen för mycket för att hålla koncentrationen 

på topp hela tiden.

Blockhög i början av kalhygget och nära Tipptoppvägen.

Samma blockhög ur en annan synvinkel. Blockhögen ligger mitt emot det uppallade block, som presenteras på 

sid. 64 och 287. Man får intrycket att både blockhög och uppallat block flankerar någon form av infart till kalhyggesområdet

Mitt i blockhögen hittar vi en ett blockstycke med en tydlig borränna. Det är kanske inte så lätt att säga vid en 

snabb besiktining om det rör sig om en klyvborränna eller en sprängborränna. Kontexten antyder att båda 

tolkningarna kan vara möjliga. Runt omkring i skogspartiet finns många klyvplatser med stenmaterial som 

uppvisar klyvborrännor. Samtidigt måste vi hålla i minnet att att den närbelägna Tipptoppvägen är en relativt 

ny skapelse som tillkommit under senare delen av 1900-talet. Det kan således vara ett sprängstensblock från 

vägbygget som hamnat i en blockhög, som möjligen kan vara betydligt äldre.

Mitt emot den ovan presenterade blockhögen (och i kanten av en annan blockhög) finns detta vackert huggna (traditionell 

huggning) och uppallade block. Se också sid. 64)

Bilden visar en uppspräckt större berghäll på kalhyggesområdet. När man studerar sprickkanterna lite närmare så 

upptäcker man en djup klyvborränna ungefär mitt i sprickan. Hällen har alltså kluvits genom kilning i ett borrat hål. 

Syftet med hällens spräckning är oklar. Någon större kontroll i klyvprocessen har man nog inte eftersträvat, eftersom 

man inte anlagt flera klyvborrhål i rad. Det verkar ha varit viktigare att klyva hällen (hur resultatet än blev) än att hugga 

fram användbart och välformat stenmaterial. Stenhuggningen kan möjligen ha haft som syfte att markera en 

gränspunkt längs en gränslinje i skogsmarken. Men jag är långt ifrån säker. En gränsmarkering utgörs ju oftast av någon 

form av monumentliknande stenbygge. Och något sådant hittar man inte här Kanske handlar det i stället om någon 

form av malmletning?

Bilden visar den vertikala borrännan, som sitter i sprickans vassa hörn

Märkligt huggen blockkloss (utan klyvborrännor) på kalhyggesområdet.

Nära skogskanten finns på kalhygget en grund, cirkelformad nedsänkning i marken. Kameran har dock 

betydligt svårare än ögat att återge denna svårtydda anläggning.

Svårbedömd nästan blockgravsliknande stenplats på höjden ovanför kalhygget

På höjden ovanför kalhygget finns ett block, som verkar ha en intressant sammansättning. Det rör sig inte om något vanligt 

gråstensblock. Kanske rör det sig om ett block där man redan under sen stenålder hämtade stenstycken av kvarts för tillverkning 

av olika typer av redskap. Notera också det mjölkvita partiet på blockets översida.

Flack liten blocksamling i anslutning till högt berg. Sannolikt har blocken huggits fram i bergskanten ovanför.

Ytterligare en trolig människoanlagd stenpackning av mindre blockstycken 

uppe på höjden ovanför kalhygget

Stor blockkloss i skogsparti i Storskogen. Klossen ser inte naturlig ut utan verkar ha utsatts för stenhuggning. 

På klossens översida löper en längsgående spricka, som tagits upp genom kilning i ett stort antal grunda 

klyvhål. I ett av klyvhålen sitter det faktiskt kvar en järnkil. Det är ett unikt fynd. Jag har gått igenom många 

hundra klyvplatser där borrteknik använts. Och det här är den andra järnkil, som jag hittat. (se nästa bild!)

”Järnspindel” som kryper fram över blocktaket på ett ett stort fyrkantigt block (se föregående bild). Det 

handlar förstås om kilning med järnkil. Kilhuvudet sticker upp i mitten. Och de långa spindelbenen är de 

sidstycken av järn som kilen verkar mot. Av någon anledning har stenhuggningen här avbrutits och kilens 

har aldrig lossgjorts. Det är mycket ovanligt att hitta kvarsittande järnkilar, eftersom de återanvändes och 

kanske rent av omsmiddes, när de förbrukats.

Svårbedömd stenplats i området. Det är svårt att veta om den rätvinkliga blockklossen tillverkats genom mänsklig 

stenhuggning eller genom naturkrafternas spontana styckning.

Blockhög av skrotsten, som bildats vid stenhuggning i anknytning till det stora block som skymtar fram 

till vänster i bilden. Blocken här är huggna med äldre traditionell teknik. Men på andra sidan av det 

större blocket - mot vägen - finns en blockhög med inslag av borrteknik (se nästa bild).

Främre delen det stora blocket har huggits loss med borrteknik, så att en slät blockvägg bildats. I blockväggen ser man den långa vertikala 

borrännan efter det anlagda klyvborrhålet. Det större blockstycket i blockarrangemanget framför det stora blocket har i ryggen en borränna, 

som matchar borrännan i blockväggen. Det är alltså detta blockstycke, som kilats loss från det stora blocket. Blockstyckena framför blocket 

är inte slarvigt dumpade utan uppställda för att skapa en skylteffekt - möjligen rör det sig om en gränsmarkering. Blocket med 

uppställningen framför tillhör kategorin borrännemonument, eftersom stenplatsen skapats med borrteknik och eftersom klyvborrhålets 

borränna så tydligt exponeras både på blockväggen och på det uppställda blockstycket framför. Borrännemonumenten har troligtvis skyltat 

(kanske gör så än idag) för viktiga gränser i skogsmarken.

I vissa vinklar kan det vara svårt att avgöra om en blockhög är en spontant bildning eller en skrotstenshög 

efter stenhuggning.

I en annan vinkel framgår det dock tydligt att det rör sig om stenhuggning med borrteknik. Längs blockets övre kant finns nämligen åtskilliga 

grunda klyvborrännor. Men även om vi - som här - enkelt kan fastställa att det rör sig om borrkluvet stenmaterial så är det inte helt lätt att 

förstå syftet med stenhuggningen långt ute i oländig skogsmark. Byarnas gårdar nere i odlingsbygden hade nästan alltid tillräckligt med 

användbar sten i den närliggande hagmarken och i fältnära skogspartier. Någon småskalig bondebaserad stenhuggning rör det sig således 

knappast om. Förekomsten är också mycket varierande från skogsskifte till skogsskifte i Storskogen. Kanske vissa markägare arrenderade ut 

marken till stenhuggningsspecialister. Men hur transporterade man egentligen tung sten ur Storskogen. Huggningarna här måste rimligtvis 

ha utförts långt före Tipptoppvägens tillkomst under senare delen av 1900-talet.

Förmodligen ytterligare en liten klyvplats alldeles bakom den som presenterades på föregående sida. 

Här kan man dock inte finna några klyvborrännor.

Möjligen ett uppställt skyltblock med stenpackning av huggna blockastycken framför. Men 

svårbedömd!

Stort block i skogsparti på andra sidan kalhygget, som har en tydlig uthuggning (traditionell huggteknik) högt 

upp i blocktaket. Mitt i den kluvna ytans överkant finns ett troligt klyvhack (se pilen).

Svårbedömd blockhög vid blocket med huggen topp på föregående sida.

Spännande stenplats i skogsmark på andra sidan Tipptoppvägen. Huvudblockets form och de kringspridda 

blockstyckena framför möjliggör en stenhuggningstolkning (med äldre traditionell teknik). Men man kan naturligtvis 

inte utesluta att naturkrafterna skapat den här stenplatsen helt på egen hand.

I kalhyggeskanten mot den högre liggande skogen hittar vi bildens lilla gränsröse. Det finns åtskilliga små 

gränsrösen längs skiftesgränserna i Storskogen. Det här förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom det så 

kärleksfullt smeks av grangrenar.

Den här bilden över den ovalformade nedsänkningen i marken (vid kalhygget nära Tipptoppsvägen) togs för 

6-7 år sedan innan blandningen av sly och tallplantor vuxit sig stark Idag är denna intressanta svacka i 

marken (möjligen en forntida bobotten) nästan omöjlig att upptäcka.

Ibland har gammaldags stenhuggning resulterat i vackra blockkompositioner, som ser arrangerade ut och kanske haft 

någon skyltfunktion. I närheten av sådana platser finner man ofta - som i det här fallet- också klyvplatser med 

borrkluvet material. Men det är förstås inte självklart att rumslig närhet sammanfaller med tidsmässig dito. Den stora 

borrkluvna stensuggan en bit bort (se nästa bild) skulle kunna vara flera tusen år yngre än bildens blockarrangemang. 

Men stenplatserna skulle också kunna vara jämnåriga, eftersom gammal stenhuggning har använts långt fram i 

modern tid parallellt med den yngre borrklyvningstekniken.

Bilden visar den märkligt borrkluvna stensuggan i kalhyggesgräns nära Tipptoppvägen i Storskogen. 

Eftersom enbart ett par grunda klyvhål anlagts högst upp, så har man rimligtvis inte bemödat sig 

särskilt mycket om att kontrollera sprickbildningen. Det tycks ha varit viktigare att blocket spräcktes 

än att man fick fram välformad och användbar sten. Någon husbehovsrelaterad huggning rör det sig 

nog således inte om. Troligare då att blockhuggningen varit relaterad till gränsmarkering. Blocket 

ligger ca 50 meter från Tipptoppvägen. Både huggningstyp och avstånd talar mot att blocket skulle 

ha påverkats i samband med byggandet av grusvägen.

19. Blockhögar och annan kultursten kring en 

stensugga med klyvborrännor på magen 

Det går naturligtvis inte att undvika den spännande, uppställda stensuggan med borrännor på magen, när 

vi vandrar omkring och letar intressant kultursten – naturligvis även blockhögar – i just hennes domäner i 

Storskogen. Men förutom bild och text nedan (sid. 317) lämnar vi i det här avsnittet inget utrymme åt den 

vackra, borrkluvna stensuggan.* Här väljer vi i stället att spana efter intressanta blockhögar. Redan i 

närheten av Tipptoppvägen hittar vi en sådan (se sid. 314-315 ). Det är inte fråga om någon slarvig 

blockhög utan om ett skyltarrangemang, där ett hugget blockstycke, står lutat mot ett lite större block, 

varur det troligen framhuggits med traditionell stenhuggningsteknik. Det lutande blocket står dessutom 

uppställt på ett annat hugget block för att tydligt markera dess status av skyltblock. Den här typen av 

skyltuppställningar med lutande block har nog konstruerats under mycket skilda tidsepoker och är därför 

svåra att datera. De ingår således i det arketypiska stenspråket , (tillsammans med exempelvis uppallningar, 

podieläggningar, sprickupptagningar och toppiga block) som människor i alla tider - förmodligen 

ganska spontant och oreflekterat – använt sig av för att ge vissa block en särskild status. De är därför inte 

lätta att datera. Den aktuella blockkonstellationen kan röra sig om ett skyltblocksarrangemang, som 

tidsmässigt anknyter till sen stenålder, då en jägarbefolkning bodde i Storskogen. Men det skulle lika 

gärna kunna röra sig om en gränsskyltning från de senaste århundradena. Vem vet kanske ansluter 

stenskyltningen här till samma gränslinje som den borrade stensuggan bevakar en bit längre in i skogen. 

Skulle man på något sätt tidsmässigt försöka sig på att skilja på de lutande skyltarrangemangen, så skulle 

man kanske kunna gissa på att de riktigt stora arrangemangen är de äldsta. Megalitformatet (och de stora 

insatta resurserna) motiveras sannolikt endast utifrån religiösa och kosmologiska föreställningar. Bakom 

sentida gränsmarkeringar fanns väl sällan sådana drivkrafter. Och gränsmonumentens storlek blev således 

betydligt mer modesta. 

• Den borrkluvna stensuggan beskrivs utförligt i Avsnitt 10 i presentationen Stensuggorna i Storvretabygden. Den finns för 

gratis läsning i e-boksform på yumpu.com

När vi vandrar ner i jämnare terräng bakom stensuggan så hittar vi ett område med flera blockhögar. Man 

grips genast av stor entusiasm och börjar ivrigt undersöka dem. Men snart avtar entusiasmen. Jag hittar 

inga tydliga spår efter mänsklig stenhantering här. Men jag avfärdar inte blockhögarna helt. Det går 

knappast att göra med tanke på den rikligt förekommaande kulturstenen i omgivningen. Jag behåller dem i 

det mentala arkivet som ”kanske-högar”. Det blir förstås åtskilliga sådana ”kanske-högar” som man 

successivt samlar på sig under stenexkursionerna i Storskogen. 

Men längre bort i kanten av det höglänta området stöter vi på en märklig blockhög, som jag definitivt vägrar 

att notera som ”kanske-hög”. Ett stort block har med traditionell stenhuggning spräcks mitt itu och 

ytterligare en blockdel har ställts framför de uppspräckta delarna. Det är definitivt ett 

skyltbblocksarrangemang som antingen skyltar för ett boplatsområde (en misstänkt boplats i en nedsänkt 

markyta finns i närheten) eller en gräns i skogslandskapet. Stenplatsen här hör till den underkategori av 

blockhögar som jag ibland brukar benämna ”blockbyggen” (se presentationens inledning). Men ska vi vara 

riktigt noga så är det nog inte fråga om en blockhög överhuvudtaget, eftersom den i höjdled inte har två 

blocklager, vilken min definition av blockhög kräver. Men lite får man väl ändå fuska –särskilt när man själv 

har fastsällt kriterierna. 

Mellan blockhögsinslagen hittar vi förstås mycket annan intressant kultursten. Särskilt kan nämnas en en 

anläggning som ser misstänkt ”blockgravsaktig” ut med åtskilliga mindre block framför ett större 

huvudblock. 

Man missar nog ofta den lite mer småskaliga stenen fram för blocken eftersom den med tiden fått ett 

ganska tjockt vegetationslager över sig. Och så råkar vi stöta på ett block, med en stenyta som en gång 

kanske varit målad. Och då menar jag inte en sentida rödfärgning, som en del gränsstenar utsatts för utan 

en betydligt äldre blockmålning med kanske flera tusen år på nacken. Men helt säker på den saken är jag 

inte. Block är ”trixiga” och kan lätt ”rodna” av en mängd olika anledningar.

Skyltande blockstycke, uppställt på ett hugget block och lutat mot ett större block. Troligen handlar det om en 

gränsmarkering i skogsmarken. Men det skulle alternativt kunna rör a sig om ett skyltblock på ett 

boplatsområde, som fanns här för mer än 4000 år sedan.

Samma skyltarrangemang som på föregående sida, sett från en annan vinkel.

Längre bort i terrängen hittar jag en låg blockhög som ser anlagd ut. Mitt i den lilla högen växer faktiskt ett lärkträd, som låtit 

sin barrdräkt falla och täcka högen. Det finns faktiskt ett helt lärkträdsbestånd här ute i Storskogen. Träden är inte stora och 

antagligen inte heller särskilt gamla. Antagligen har man här haft en experimentverksamhet med lärk någon gång under 1900- 

talet. Experimentet har nog inte givit ett särskilt lyckat resultat. Men en del träd har i vart fall överlevt. Jag upptäckte 

lärkbeståndet en sommardag när jag vandrade igenom området. Plötsligt förändrades ljuset utan att jag visste varför. Efter ett 

tag förstod jag att det beroddee på lärkträden, som tydligen fördelar ljuset i skogen på ett helt annant sätt än vad vanliga 

barrträd gör. Det där med experimentverksamhet har jag egentligen inget belägg för. Men jag antar att det inte finns naturliga 

bestånd av lärk i Storskogen.

I närheten av lärkbeståndet står en stensugga på en liten kulle. Man ser nästan, redan på avstånd, 

av form och uppställningssätt att det inte är någon vanlig spontan stensugga, som alltid stått just 

här. Särskilt utmärkande är att stensuggan glipar mot marken. Och tittar man noga efter så ser man 

att den står uppallad på en liten sten. Sticker man in handen och känner stensuggan på magen så 

kommer man att upptäcka att den har radställda grunda klyvborrännor både på gavelsida och 

långsida. Troligen tillhör den borrade stensuggan borrännemonumenten, som man kan hitta 

åtskilliga av i Storskogen och som sannolikt har skapats för att markera viktiga skogsgränser. Se 

exempelvis avsnitt 17 i denna rapport. Men det är än så länge bara min egen teori. Någon 

vetenskaplig undersökning av borrännemonumenten har inte utförts. Ett problem i samanhanget är 

förstås att vi inte med säkerhet vet hur länge man kluvit sten med borrteknik. Kanske är den borrade 

stensuggan betydligt äldre och förlorar sig ned i en dimhöljd förkristen tid.

Strax nedanför stesuggans lilla kulle hittar vi en klyvplats, som bearbetats med borrteknik. Kanske har den borrade 

stensuggan rent av huggits fram här för att sedan baxas upp på kullen och ställas i skyltposition.

Uppifrån stensuggans lilla kulle kan man stå och blicka ut över ett jämt och troligen stenröjt område. Ytan är aningen 

nedsänkt i marke. Jag föreställer mig ofta att den här typen av stenröjda och lite nedsänkta ytor fungerat som 

bobottnar. Men om det nu rör sig om en gammal bobotten så har knappast den borrade stensuggan skyltat för 

boplatsen. Om det nu inte skulle visa sig att borrade klyvhål är långt äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. Men det 

skulle i så fall vara en arkeologisk knallsensation!

Märklig spricksten i området där den borrade stensuggan huserar. 

Troligen har sprickan framprovocerats genom stenhuggning.

Svårbedömd stenpackning på höjden strax före området med den borrade stensuggan

Traditionellt hugget block med klyvspricka ovanför den nedsänkta ytan.

Blockhög ovanför stensuggan och den nedsänkta ytan, där huvudblocket kan ha varit målat. Den ev. målade 

figuren påminner om en uggla eller möjligen ett kattdjur. Det är det närmaste jag kommit en blockmålning i 

Storskogen, trots att jag i perioder sökt systematiskt.

Jag var så säker på att det här rörde sig om traditionell stenhuggning i ett markfast block. Under inspektionen i 

skogen kollade jag därför endast överkanten och kunde konstatera att inga borrade klyvborrännor fanns. Men här får 

jag kanske bakläxa. För när jag nu i efterhand studerar bilden så så upptäcker, jag spår i bortre nederkanten som 

faktiskt påminner om borrännor. Kanske är det ingen rest av ett markfast block utan istället ett skrotstensstycke som 

efter huggningen vänts upp och ner så att borrännorna i den ursprungliga överkanten blir så gott som osynliga. Det är 

som alltid aldrig riktigt bra att alltför tidigt landa i en tolkning. Det är så lätt att missa information, som skulle kunna 

kullkasta den alltför tidigt gjorda tolkningen. Området inom den vita ovalen ser verkligen suspekt ut.

Traditionell stenhuggning har här använts för att klyva ett större block. Ofta har blocken bara 

kluvits. Men när det gäller just den här klyvplatsen blir man osäker. Blockhalvorna står så 

långt från varandra. Möjligen har en mittbit huggits ut och tagits bort. Kanske är det rent av 

den urhuggningen, som ligger uppställt framför den kluvna blockdelarna (se bild på nästa 

sida)?

Svårbedömd stenskyltnig i Storskogen. Det kan röra sig om ett boplatsmarkerande monument från sen 

stenålder. En trolig bobotten finns i skogsområdet till höger om bildutsnittet. Men troligare är nog att det 

handlar om en stenmarkering för en bygde-eller skiftesgräns.

Troligen ett hugget block i sluttningen ner mot ett lägre parti , där en skogsväg drar fram.

Ytterligare ett block i samma område som troligen påverkats av stenhuggning.

Vackert och troligen hugget skyltblock, som blickar ut över sluttningen nedanför.

Del av hugget och uppställt block med mycket vacker yta både färg- och strukturmässigt

Det är inte lätt att förstå sig på blockhögsbildningarna här på den jämna markytan en bit nedanför den borrade 

stensuggan. Några tydliga spår efter mänsklig aktivitet hittar jag inte här. De får föras till kategorin ”kanske-

Det ser ut som om mycket stenmaterial samlats ihop framför det stora blocket på bilden. Men med det tjocka 

vegetationslager, som bildats här, är det inte lätt att få en bra bild av hur blockstyckena framför blocket ser ut. 

Kanske rör det sig om ett blockgravsarrangemang?

Vissa block har inga vackra eller spektakulära former men kan ändå vara intressanta, eftersom de kan ha bevarat spår 

av den genomförda stenhuggningen.(Se förstoringen av gavelsidan på nästa bild).

Möjligen har skåran i den nu gulfärgade ytan en gång skapats av någon 

form av klyvredskap - dock inte av ett järnborr.

20. En märklig klyvplats med skyltande inslag i Storskogen 

Strax före gläntan med blockhögen (beskriven i det sista avsnittet) i höglänt mark nära Tipptoppvägen stöter vi 

på en märklig blockhögsbildning med tydliga inslag av borrkluvet stenmaterial. Ansamlingen av blockstycken 

ligger framför en hålighet vid vars bortre kant en stor huggen - lite bågformig - stensugga står uppställd (se sid 

337). I ena kanten är den uppallad på tre mindre block och strax framför är två smala blockstycken uppställda. I 

övre vänstra kanten stoltserar det uppställda blocket med en rad grunda klyvborrännor. En del av håligheten i 

marken kantas upptill av block (också kluvna med borrteknik). Och bakom dessa block ligger ytterligare några 

blockstycken som stöttar och håller kantblocken upprätta. Hela den här platsen med sin grop andas arrangerad 

stenskyltning - någon slarvig skrotstenshög är det absolut inte fråga om. Och även de närliggande 

blocksamlingarna löser upp sig i mindre stenarrangemang, där de med borrteknik huggna blocken står 

uppallade på mindre stenar. Uppallning ju egentligen ett uppställningssätt, som särskilt förekommer i 

stenhanteringen under sen stenålder. Men här har alltså också senare tiders stenhuggare använt sig av 

tekniken. Det är svårt att veta vad stenhuggarna hade för syfte med blockuppallningarna. Kanske var det bara 

ett sätt att skapa uppmärksamhet för sin arbetsplats och/eller få utlopp för en inneboende skaparkraft. Man ser 

uppallningsinslaget också på en del andra klyvplatser i höglänt skogsmark. Men här är det speciellt 

dominerande. Men man kan naturligtvis också tänka sig att de små blockuppallningarna i blockröran faktiskt är 

avsedda att flankera och lyfta fram huvudmonumentet: den uppställda och borrännemärkta stensuggan ovanför 

gropkanten. Någon praktisk funktion kan knappast dessa uppallningar ha. Jag benämner ofta den vackert 

huggna och uppställda stensuggan för ett borrännemonument. Det finns åtskilliga sådana i Storskogen. Bortsett 

från att de alla formats med borrteknik (har klyvborrännor i stenytor som tydligt syns) och sannolikt haft en 

skyltande funktion, kan de se mycket olika ut. Läsaren kan exempelvis studera borrännemonumentet på den 

troliga boplatsen i Adolfsbergsskogen (Avsnitt 11) och de två märkliga borrännemonumenten i ett 

stenhuggningsområde i Storskogen (Avsnitt 17). Möjligen kan de två sistnämnda borrännemonument ha 

tillverkats för att markera speciella skiften i Storskogen (kanske de skiften som redan på 1600-talet donerades av 

kungamakten till Uppsala Universitet). Men det vet vi inte med säkerhet. Några vetenskapliga studier har de 

ännu inte underkastats. Möjligen kan de ha tillverkats av stenhuggningsspecialister, som tidigt tillägnat sig 

borrtekniken långt innan den blivit allmän för husbehovshuggning ute i bygderna.

Borrännemonumenten skulle således kunna vara de äldsta exemplen på borrteknikens användning i stenklyvningens 

tjänst i våra bygder - och kanske betydligt äldre än de husbehovsrelaterade klyvplatser, som man 

ofta finner i skog och hagmark kring bygdens gamla gårdar. . Men som sagt, det vet vi inte. De skulle ju 

faktiskt kunna vara betydligt äldre än så - och ha en för oss helt okänd funktion, eftersom vi inte i nuläget kan 

fastställa den bortre tidsgränsen för klyvning av sten med borrteknik.

Nära Tipptoppvägen finns den här vackra stenuppsättningen. Det rör sig inte här om ett slarvigt kringslängt restmaterial efter en stentäkt. 

Det är en mycket välkomponerat skyltmonument som vi ser. Det vackert formade huvudblocket har i ena kanten pallats upp på tre mindre 

rundade stenar. Och två stenstycken har medvetet placerats strax framför. Det är alldeles uppenbart att den här kompositionen vill 

kommunicera något mycket speciellt. Men vad? Framför finns en stor grop, som på ena sidan är kantsatt med block. Framför gropen finns 

märkliga uppställningar med stenmateral som kluvits med borrteknik. Huvudstenen är verkligen placerad så att vänstra ovansidans 

klyvhålsrad blir maximalt exponerad. Kanske är de grunda borrade klyvhålen rentav tänkta som en sorts dekoration. Den välarrangerade 

uppställningen för tankarna till en förkristen gravplats. Men stenborrningsförfarandet antyder en betydligt senare tidsperiod. Det är kanske 

den inbyggda tvetydigheten ifråga om datering, som gör monumentet så spännande.

En första anblick antyder en slarvig blockhög av skrotsten efter stenhuggning, där borrrteknik använts. Men vid närmare 

påseende visar sig åtskilliga blockstycken vara uppallade på mindre stenar, som om de var avsedda att skylta för något 

speciellt.

En liten huggen stensugga (i den större blockhögsröran), som uppallats på en understen.

Ytterligare ett hugget blockstycke i samma blocksamling, som uppallats på en understen

Vackert uppallat block med borrännor längs övre kanten. I viss vinkel ser blocket ut som ett litet snedtak.Se 

också nästa bild!

Det är kanske inte helt lät att verkställa den här typen av uppallning. Utan tyngden av det överliggande 

blocket skulle mellanstenen inte ligga kvar. När det begav sig måste antagligen någon sticka in handen och 

hålla fast stenen medan det tunga blocket lades på. Det krävdes nog mod att utöva stenhuggaryrket. Det 

finns ofta ett raljerande och lite utmanande drag i stenhuggarnas blockuppställningar. Som om de leker med 

naturlagar och använder så små marginaler som möjligt.

Vackert hugget, grindstolpeliknande block tillsammans med ett skrotstensblock. Hade det handlat om 

husbehovshuggning, så hade nog det skickligt huggna blockstycket avhämtats. Men på den här klyvplatsen har nog 

huggningen haft ett annat syfte.

21. Blockhögar och intressanta stensuggor i Storskogen väster 

om järvägsslätten –mitt emot Norrbo 

Om kutursten kring ett boplatsområde i en gammal bygd. 

I Storskogen – på andra sidan järnvägsslätten och ovanför infarten på den skogsväg som förbinder slätten med 

Tipptoppvägen – finns ett stort och intressant kulturstensområde, som också inkluderar ett par spännande 

ovalformade nedsänkningar i markytan. Sannolikt fanns här under sen stenålder en grupp jägare/fiskare, som då 

bodde strandnära, eftersom den låglänta järnvägsslätten täcktes av en havsfjärd i en innerskärgård. Med tanke 

på det utmärkta läget i terrängen är det nog troligare att området var befolkat för mellan 4000 och 5000 år 

sedan än att det låg öde och tomt. Och sannolikt har man ägnat sig åt en omfattande stenhantering av såväl 

sakrala skäl ( anläggning och skyltning av kultplatser och gravplatser) som juridiska ( skyltning av boplatser och 

andra viktiga territorier) och profana (för hushålls- och hantverksaktiviteter) skäl. 

En del av de omfattande och märkliga kulturstensfynden i området skulle mycket väl kunna tillhöra det äldsta 

kulturstensskiktet. Andra kulturstensfynd skulle möjligen kunna utgöra skyltning för en senare (men fortfarande 

gammal bygdegräns (typ bygräns eller häradsgräns). Men kulturstenen är utspridd över ett så stort område att 

förekomsten av en bygräns endast skulle kunna förklara en liten del av den rikliga kulturstensfloran - om man 

inte gör antagandet att bygdegränsen kan ha ändrat sin sträckning genom skogspartiet ett flertal gånger under 

sin kanske tusenåriga historia och därmed efterlämnat flera olika stråk av kultursten. Hypotesen verkar inte 

särskilt trolig. Men den kan inte heller helt avvisas förrän noggranna gränsundersökningar genomförts ,som i vart 

fall delvis måste bygga på ett studium av gammalt kartmaterial och gamla skriftliga dokument.

Ode till stensuggorna 

I det här avsnittet (liksom i flera tidigare) kommer vi att möta flera vackert uppställda stensuggor med en 

tydlig skyltkaraktär. Det finns därför anledning att beskriva dem med några inkännande ord. 

Beskrivningen av den äldre stenhuggningen i Storvretabygden skulle egentligen kunna utformas som ett ode 

till de vackra stensuggorna, som står uppställda eller uppallade på natursköna platser i de skogsområden, där 

människor kan ha bott redan under sen stenålder. En del av suggorna kan nog ha placerats i skyltlägen redan 

under fångstfolkets tid. Andra kan vara betydligt yngre. Men oavsett ålder kan de ha huggits fram med 

samma gamla stenhuggningsteknik och använts för skyltningssyften. Och som inte detta räcker så hittar vi 

också åtskilliga stensuggor, som kluvits fram med yngre borrteknik och som alltså uppvisar borrännor. Och 

kanske behöver man lite druvsocker nära tillhands för att få lite extra energi. För trots att de är både vackra 

och intressanta så kan man lätt bli utmattad. De är så många - och dessutom så svårtolkade - att man kan bli 

alldeles slutkörd både i huvud och ben, när de formligen kastar sig över en. Men det är först när vi lärt oss att 

uppmärksamma dem, som de lämnar sin anonymitet och passiva tillvaro och lite mer aggressivit börjar hävda 

sin plats. För de flesta av oss ser dem inte och vet inte ens om att de finns. Och det som inte finns i vårt 

medvetande letar vi förstås inte efter. Någonstans på en skogsväg upptäckte jag sent i livet min första 

stensugga. Jag vet egentligen inte hur det gick till. Men det var en stor ynnest att upptäcka stensuggornas 

värld. Och lite av de erfarenheter, som jag gjort under min upptäckarjakt vill jag här förmedla. Förhoppningsvis 

blir också Du någon som ser och bekräftar de spännande stensuggorna, när Du vandrar fram i skog och mark – 

vare sig de nu befinner sig i en blockhög, på ett stenpodium eller uppallade på en eller flera understenar eller 

tungt lutade mot ett block. 

På vägen upp mot det stora och märkligt tillhuggna blocket (med en ovalformad nedsänkning framför) stöter vi 

på en egendomlig stenplats med en stor och skickligt tillhuggen stensugga. Stensuggan (sid.152) står lutad på 

ett uppsplittrad underrede med några mindre huggna block runt om. Stenplatsen uppfyller antagligen den 

inledningsvis givna definitionen för blockhög. Men det är tydligt att det är en medvetet arrangerad anläggning

som tillkommit för att skylta för någon viktig företeelse. Kanske skyltar den (liksom det stora blocket på 

höjden, som presenteras på sid.349) för den närliggande ovala nedsänkningen i marken som en gång kan ha 

fungerat som en bobotten. Alternativt skulle man kunna tänka sig att den skyltat för en bygdegräns. Men 

ingen bygräns eller häradsgräns/sockengräns löper genom detta parti av skogsområdet - även om såda 

gränser inte befinner sig särskilt långt bort. Om bygdegränsalternativet ska vara relevant så måste man i så 

fall tänka sig att någon av de närliggande bygdegränserna tidigare haft en annan sträckning. Det är också 

svårt att tänka sig att den imponerande lutande stensuggan på sitt stenfundament skulle utgöra en 

gränspunkt läng en relativt sentida skiftesgräns i skogsmarken. De mycket arbetskrävande insatserna för att 

iordningsställa monumentet talar ganska starkt mot en sådan tolkning. 

Ytterligare en intressant stensugga uppställd i lutande ställning på ett mindre block, stöter vi på i samma 

område men närmare infarten till den skogsväg, som förbinder slätten med Tipptoppvägen halvannan 

kilometer längre in i Storskogen. Stensuggan har huggits fram med traditionell stenhuggning och har inte 

samma elegans som den ovan beskrivna. Men det är ingen tvekan om att det också här rör sig ett medvetet 

uppställt skyltobjekt även om stenplatsen vid första ögonkastet kan te sig som en liten blockhög som 

naturkrafterna själva byggt utan människans medverkan. Man kan kanske inte helt utesluta att också den 

här stenplatsen utnyttjats som gränsmarkering för en bygdegräns även om den antagligen är betydligt äldre 

och tillverkats i ett helt annat syfte. Strax nedanför - på var sin sida om en ganska bred skogsväg - finns två 

märkliga stenplatser. Den ena domineras av en stor uppställd, bullig och lite toppig stensugga med en liten 

blockhög av mindre blockstycken framför. Den andra utgörs av ett större fyrkantigt block med en 

egendomlig uthuggning i översidan. Hela det övre stenskiktet verkar för övrigt losshugget från underlaget 

och skulle antagligen genom lutningen rasa av underlaget om det inte hade stoppats av ett framförställt 

block. Man biter sig nästan i tungan när man vandrar skogsvägen fram mellan de här båda stenplatserna. 

De är nämligen komponerade i så olika stilar, som det bara är möjligt. Och man får faktiskt intrycket att det 

rör sig om en medveten, kontrastskapande skyltstrategi. Vi vet inte säkert hur den uppställda stensuggan 

en bit högre upp i terrängen hänger samman med stenplatserna vid skogsvägen. Kanske ändrades 

gränsskyltningn när skogsvägen anlades. Kanske anlades en ny bygränsskyltning i anslutning till den 

nybyggda vägen. Och kanske blev den uppställda stensuggan en bit högre upp i terrängen fråntagen sin 

gränsskyltande status, som den kanske haft i mer än ett halvt millennium.

Blockkolossen i stensluttningen och den gränsmarkerande blockhögen 

Som ett monsterliknande stenskepp seglar det här märkligt tillhuggna blocket fram i stensluttningen ovanför 

bäcken (nära den skogsväg som förbinder järnvägsslätten med Tipptoppvägen. Eftersom blocket tycks ha utsatts 

för stenhuggningsinsatser så skulle det kunna vara fråga om en relativt sentida stentägtsrauk. Men jag tror 

mera på att den är en medvetet planerad skapelse, som haft funktionen att skylta för en forntida 

stenåldersboplats. Blocket står idag mycket bräckligt på underlaget. Det har knappast gått att genomföra 

stenhuggningen på nuvarande plats. Antagligen har blocket tillformats från ett större originalblock och sedan 

ställts i den nuvarande skyltpositionen. I samma skogsområde finns spår, som antyder förekomst av både 

nedgrävda bobottnar och runda hyddbottnar. I området finns också ett par andra skyltblock med samma 

boplatsmarkerande funktion och även många andra typer av tillformade och uppställda skyltblock, som kan 

vara av samma höga ålder. Stenmonumentet är placerat nära - eller kanske rent av mitt i - gränssträckningen 

mellan mellan byarna Ekeby och Fullerö. Men det är knappast troligt att ett så arbetskrävande monument 

uppförts för att markera en bygräns. Rimligtvis har det uppförts som ett boplatsmarkerande monument flera 

tusen år tidigare. Men det hindrar naturligtvis inte att det långt senare kan ha återanvänts som ett bygränsmarkerande 

monument. Det skulle således kunna vara ett ”2-fas – monument” (min benämning) som innehaft 

olika skyltfunktioner i vitt skilda tidsperioder. Det måste rimligtvis ha varit mumma för gränsmarkerande 

stenhuggare att träffa på ett så spektakulärt och användbart stenmonument i gränsriktningen. Eller kanske var 

det rent av det spektakulära blocket som fick bestämma gränsriktningen. 

I skogen bakom den uppställda stenkolossen i sluttningen stöter vi på en ganska kaotisk blockhög (troligen inte 

människobyggd). Mitt i blockhögsröran står ett gränsmarkerande block uppställt. Antagligen har ett block i den 

naturliga blockhögen tillhuggits och ställts vertikalt i högen. Till skillnad från blockkolossen i sluttningen en bit 

bort står knappast blockhögsmarkeringen i den sentida (och kända ) bygränslinjen mellan mellan Fullerö och 

Ekeby. Det troligaste är nog att det blockhögsplacerade blocket i stället markerar en skogsskiftesgräns. 

Skiftningen av den bygemensamma skogsmarken under 1800-talet resulterade i en rad olika stenmarkerade 

skogsskiften, som i långsmala band sträcker sig genom Storskogen och korsar Tipptoppvägen.

Former och uppställningssätt hos kulturstenen i höglänt skogsmark 

Utan att jag var riktigt medveten om det artade sig det här avsnitt till att bli en exemplifiering av olika typer 

av skyltblock i området – typer som också går igen i andra närliggande och höglänta skogsmarker. Vi hittar 

stora välhuggna block (stensuggor) i upprätt skyltställning eller ställda i lutande skyltställning på ett 

uppsplittrat stenfundament eller uppallade på ett annan hugget block. Vi hittar pyramidformade block i 

både dubbel och enkel uppsättning, vi hittar stora sarkofagliknande block ställda direkt på marken och mer 

kvadratiska, huggkubbliknande block - ofta uppställda på en liten kulle. Och vi hittar också några stora, 

märkligt huggna stenkolosser, som kan ha fungerat som boplatsmarkerande block. Man skulle nästan kunna 

tro att det under sen stenålder fanns en oskriven manual som gav instruktioner om hur block skulle utformas 

och uppställas för att fylla viktiga skyltfunktioner. Och kanske har ett sådant uråldrigt formprogran eller 

stenspråk sipprat ner genom generationer och tidsåldrar ända fram till modern tid. Fast kanske handlar det 

inte så mycket om medvetna program och manualer. Kanske är helt enkelt människohjärnan utformad på ett 

sådant sätt att den oreflekterat föredrar vissa former och uppställningssätt när viktiga platser och företeelser 

i terrängen ska utmärkas och stenskyltas. Kanske finns det arketypiska föreställningar om hur stenplaser bör 

utformas för att få en stark och tydlig skylteffekt - föreställningar som kan realiseras i vilken tidsperiod som 

helst när behov av skyltning föreligger. Och kanske också själva stenmaterialet bidrar till de former och 

mönster som framställs. Stenen är beständig över tid, men tung och svårbearbetad, och ger både 

förutssättningar och begränsningar för vilka stenarrangemang som går att åstadkomma. Också den 

naturliga stenflorans form och uppbyggnad påverkar utformingen av den människopåverkade kulturstenen. 

De tillverkade skyltblocken ska ju verka i kontrast mot den naturliga blockfloran och lätt kunna särskiljas från 

denna. Allt detta innebär naturligtvis att det finns stor sannolikhet för att skyltblock i höglänt skogsterräng 

kan ha formats i stort sett efter samma mall vare sig det gäller skyltning av gamla boplatsområden under sen 

stenålder eller skyltning av betydligt senare bygdegränser – åtminstone fram till dess att en 

lantmäterimyndighet påbjöd en stadardisering av stenmarkeringen av skogsgränser. Och det innebär 

sannolikt också att det funnits ett massivt återutnyttjande av gamla skyltblock i gränsmarkerande syfte - 

åtminstone av mer spektakulärt utformade skyltblock. Samma skyltblock skulle således rumsligt kunna 

inrymma flera olika skyltfunktioner, som tidsmässigt är åtskilda av flera tusen år. Sådan återanvändning har 

naturligtvis varit mumma för gränsmarkerande arbetare. Men för nutida blockälskare och vänner av ordning, 

som vill datera ett skyltblock till en enda specifik period, är det naturligtvis problematiskt.

Uppe på skogshöjden (ovanför järnvägsslätten) tronar ett stort block som fått en spektakulär utformning genom traditionell stenhuggning. 

Nedanför blocket (mot kameran) finns en ovalformad nedsänkning i marken, som kan ha fungerat som bobotten under sen 

stenålder. Och kanske har blocket skyltat för boplatsen.

Bilden visar den rundovala nedsänkningen i marken nedanför blocket, som skymtar i bildens övre vänstra hörn.

Ytterligare en nedsänkt och troligen stenröjd yta i samma skogsparti. Ytan kan ha fungerat som en strandnära 

bobotten under sen stenålder.

På vägen upp mot skyltblocket på höjden (se sid 349) möter man den här märkligt (och synnerligen skickligt) huggna och uppställda 

stensuggan. Kanske tillhör blockarrangemanget storskogens äldsta kulturstenskikt och skyltar (liksom det huggna blocket på höjden) 

för en närliggande boplats. Alternativt skulle den kunna skylta för en större bygdegräns. Men varken bygränsen mellan Fullerö och 

Ekeby eller häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härader går genom det här fältnära skogspartiet - såvida gränssträckningarna 

inte ändrat sina lägen i terrängen ganska så avsevärt under tidernas lopp. Och någon mindre skogsskiftesgräns från relativt sen tid 

har knappast fått en så resurskrävande gränsmarkering.

Om man så vill kan man ju kalla den här vackra stenplatsen för en blockhög. Den uppfyller väl egentligen vår inledningsvis givna 

definition Men det är inte fråga om vilken stenhuggningsrelaterad skrotstenshög som helst. Den bastanta stensuggan är skickligt 

huggen och ställd på ett lite uppsplittrat stenunderlag. Med sin lutande ställning utgör den uppställningsmässigt ett mellanting 

mellan uppallning och podieplacering. Man skulle kunna tänka sig att stensuggan en gång haft en mer vågrät skyltposition och att 

den så småningom glidit ner från sitt underlag. Men sanningen är nog att stensuggan redan från början placerats i lutande 

ställning. Man ser ofta större skyltande block (men sällan så skickligt huggna) placerade just på det här viset ute i den höglänta 

skogsmarken

Ytterligare en bild på den uppställda och skyltande stensuggan

Ibland stöter man i höglänt skogsmark på välhuggna blockklossar, som formmässigt liknar stora sarkofager. Egentligen 

skulle de kunna bilda en egen kulturstenskategori. Kategorin skulle kunna gå under benämningen sarkofagblock eller 

kanske bättre ”sarkofagliknande block” Den här välformade blockklossen står i närheten av den ovalformade 

nedsänkning i marken som, visades på sid. 350. Hade den varit upphöjd i ena ändan så skulle den ha liknat den 

närliggande stenugga, som beskrevs på de tre föregående sidorna.

Vacker klyvplats i sluttningen ovanför skogsvägen, som förenar järnvägsslätten med Tipptoppvägen. Stensuggan har huggits 

fram med hjälp av traditionell stenhuggning och ställts lutande på ett vackert hugget block för att få lite mer skyltkaraktär. 

Man kan nog tänka sig att stensuggan huggits loss från blocket till höger, som har en slät lite lutande ovansida. Märk också att 

det blocket har en reliefhuggning i gavelytan . Det är naturligtvis svårt att veta om det rör sig om en medveten skyltningsdekor 

eller en slumpmässig effekt av den utförda stenhanteringen.

I skogsområdet nära järnvägsslätten finns åtskilliga vackra stenplatser. Kanske har den här vackra stenplatsen iordningställts 

av människor under sen stenålder i något speciellt syfte. Förekomsten av säkerställd gammal kultursten i närområdet skulle 

kunna tala för detta. Men också naturkrafterna kan skapa vackra stenplatser. Svårbedömt! Jämför sid. 372!

Tillhugget block med avrundad topp i samma skogsparti i Storskogen. Blocket är inte av typisk huggkubbstyp 

utan har en mer konisk form med avrundad topp. Det passar formmässigt inte heller in som boplatsmarkerande 

pyramidblock. Det är inte självklart att det rör sig om ett monument från en gammal bofast fångsfolkkultur. Det 

kan röra sig om ett betydligt yngre gränsmonument. Och så kan vi förstås inte utesluta att båda tolkningarna 

kan vara korrekta och att det rör sig om ett återanvänt skyltblock.

Vacker ”huggkubb” i Storskogen. Blocket är säkerligen medvetet tillhugget för att skylta för något viktigt. Det skulle 

kunna tillhöra det äldsta kulturstensskiktet i Storskogen och skylta för en boplats eller en gravplats - eller kanske för en 

mycket gammal gräns i landskapet, vilken kan vara betydligt äldre än de kända bygdegränserna. Det här huggkubbblocket 

står i plan skogsmark. Ofta finner man dem dock på krönet av låga kullar (se t.ex. sid 372). Trots sin enkla 

utformning intar det här blocket en topplacering i fråga om skönhet bland alla de numera tusentals block, som jag har i 

min stora fotosamling.

Märklig stenplats i områdets nedersta del mot ett sankare parti. Här hittar vi en pyramidsten i dubbel 

uppsättning. Både den större och mindre stenen har nästan exakt samma form. Tvillingarrangemanget är 

ovanligt, men inte helt unikt. Jag har stött på det några gånger i gränsmarkeringssammanhang. Möjligen ska 

också den här tvillinguppställningen tolkas in i samma sammanhang.

På ett annat ställe i samma skogsparti hittar vi återigen en pyramidsten. Den här gången står den ensam 

(utan mindre kompis), vilket är det vanligaste.

Stenskyltningen i Storskogen sköts inte bara av av huggkubbstenar, sarkofagstenar, pyramidstenar eller uppallade 

och lutande stensuggor. Också det här eleganta blocket med utsvängda sidpartier som smalnaar av uppåt och 

bildar en trubbig spets står i skogspartiet ovanför järnvägsslätten. Det har troligen skyltat för en gräns. Det ligger 

faktiskt (liksom den stora stenkolossen i stensluttningen en bit bort (se nästa sida) i den kända bygränslinjen mellan 

byarna Ekeby och Fullerö.

Det boplatsmarkerande skyltblocket i sluttning i Storskogen - nära tvärvägen mellan 

järnvägsfältet och Tipptoppvägen. Möjligen kan skyltblocket senare ha återanvänts i 

ett bygränsskyltande syfte.

Samma skyltblock sett från en annan vinkel

Det boplatsmarkerande skyltblocket sett från en närliggande höjd. Bilden ljuger en aning. Terrängen är mer kuperad i 

verkligheten än vad som framgår av bilden.

I skogspartiet bakom det stora blocket i sluttningen har ett gränsmarkerande block placerats i en blockhögsröra. Det 

skulle möjligen kunna röra sig om bygränsen mellan Fullerö och Ekeby. Men det skulle nog också kunna handla om en 

mindre skiftesgräns.

Ytterligare en bild på det blockhögsplacerade och gränsmarkerande blocket.

Bilder visar ett märkligt hugget block på ena sidan av skogsvägsinfarten i Storskogen. Blocket har en 

egendomlig uthuggning i den sida som vetter mot vägen. Och hela överdelen verkar losshuggen från resten av 

blocket.

Med tanke på den starka lutningen skulle antagligen den losshuggna överdelen hasa av 

underdelen om inte ett mindre block ställts hindrande framför.

På andra sidan av skogsvägen står en stor bullig och lite toppig stensugga uppställd på några mindre block.

Från en annan fotovinkel framgår det att stensuggan har en hög av mindre blockstycken framför sig. Det är nog 

knappast troligt att stensuggan ställts upp för att enbart skylta för skogsvägens infart i Storskogen. Men antagligen 

sammanfaller skogsvägens inledande sträckning med bygränsen (mellan Fullerö och Ekeby), som rimligen just här 

försvinner in i Storskogen. Både stensuggan och det huggna blocket på andra sidan skogsvägen (se sid. 368) ska 

sannolikt tolkas som gränsskyltningar.

I skogsområden med med en rik (säkerställd) kulturstensflora börjar man lätt tolka andra intressanta stenplatser som gammal 

kultursten, som kopplar till mänskliga aktiviteter från sen stenålder då människor säkert hade sina boplatser i Storskogen. Och i ett 

tidigt explorativt undersökningsskede är det kanske inte hela välden om vi överinkluderar. Bortsållningen av falska positiver får 

komma efter hand. Inte bara i det här skogspartiet utan också i åtskilliga andra i höglänt skogsmark stöter man på små kullpartier 

med ofta fyrkantigt huggna block (”huggkubbar”), placerade på kullkrönet så att de dominerar sin omgivning. Rör det sig om gamla 

människoskapade anläggningar från sen stenålder eller är det bara naturkrafterna som på egen hand skapat sådana vackra platser? 

Eller rör det sig möjligen om en gränsmarkering längs en bygdegräns eller en en skiftesgräns? Det är viktigt att vi behåller dem länge 

i vår tankevärld och inte sållar bort dem för tidigt. För tillfället har jag nog ett 50-tal sådana kulle/block - platser enbart i Storskogen. 

Tids nog blir man kanske tvungen att släppa åtminstone en del av dem och erkänna dem som spontana naturskapelser. Det kan vara 

smärtsamt. Men platserna försvinner ju inte. De fortsätter berika oss med stimulerande naturupplevelser.

22. Den märkligt hoppusslade blockhögen och annan 

spännnade kultursten i och kring en glänta i Storskogen. 

Kanske var det inte en särskilt bra idé att försöka skapa en presentation med blockhögar som huvudtema. 

Nästan i varje avsnitt har blockhögarna hamnat i skymundan av andra typer av kultursten. Kanske blir det 

så i det här avsnittet också. Att olika typer av gammal kultursten klumpar ihop sig geografiskt är ju 

egentligen bara logiskt och visar på att vi ofta rör oss i boplatsrelaterade områden, där olika typer 

användes sida vid sida. Hur som helst, i det här avsnittet ska vi i alla fall börja med att lyfta fram en 

mycket märklig och intressant blockhög i Storskogen. Blockhögen befinner sig en i en stor trädlös glänta i 

ett skogsområde i kilen mellan Tipptoppvägen och en större skogsväg. Det är nära både till det lejonlika 

blockarrangemanget (se Avsnitt 5) - på sätt och vis, beroende från vilket håll man betraktar, också en 

blockhög - och den djärvt uppallade stensuggan i storskogsbranten (se Avsnitt 7) placerad nära en 

blockhög. Det är således inte särskilt förvånande att man också kan hitta en spännande och gammal 

blockhög också i det här området. Men blockhögen här i gläntan är mycket speciellt uppbyggd. Den 

saknar ett stort markerande skyltblock och den är inte slarvigt uppbyggd av större losshuggna block. Den 

är uppbyggd av långsträckta huggna block, som möjligen huggits ut från ett gemensamt originalblock på 

platsen och som sedan antagligen fått ligga kvar i sina ursprungliga positioner. Den kan ha konstruerats 

på så sätt. Men säkert är det inte. Blockhögen verkar inte stå på ett blockfundament eller på berggrund 

utan direkt på markytan. Det kan tala för att blockstyckena kan ha huggits någon annanstans i närheten 

och fraktats till den här platsen, där de på nytt satts samman till en blockstruktur - ett hoppusslat block. 

En blockhög med en så speciell konstruktion måste rimligvis en gång ha haft en mycket speciell och viktig 

funktion. Högst upp i det platta blockhögstaket sitter en spetsig stenflisa fastsatt. I min insamlade 

kulturstensmaterial från Storskogen är den här platta och stenfliseprydda blockhögen unik, så det finns 

egentligen ingenting att jämföra med - inte ens i skogsmarken nedanför Storskogen. Man skulle möjligen 

kunna tänka sig att det rör sig om ett gränsskyltande monument och att stenflisan i så fall skulle ange 

gränsriktningen. Men med tanke på den resurskrävande konstruktionen är det knappast fråga om en 

skyltning för en relativt obetydlig skiftesgräns. Och hade det konstruerats under senare århundraden så 

hade antagligen borrteknik använts. Men stenmaterialet uppvisar inga spår efter klyvborrännor.

Sannolikare - i så fall - att det handlar om ett bygdegränsmonument från äldre tid innan borrtekniken 

slagit igenom. Men mest sannolikt ändå är nog att det rör sig om ett ett skyltarrangemang för en mycket 

gammal boplats - eller för någon viktig företeelse på själva boplatsen. Skogen runt omkring (och även 

själva gläntan) hyser mängder av huggna stenmonument, som tillverkats med gammal traditionell 

stenhuggning. Vad dessa stenmonument skyltat för (begravningsplatser eller något annnat) vet vi inte 

med säkerhet. Sannolikt har de skapats av en bofast jägarbefolkning under sen stenålder och relaterar 

sannolikt till religiösa och kosmologiska föreställningar som varit i svang inom jägargruppen. Att 

merparten av den omfattande och unika stenhanteringen skulle vara relaterad till senare århundradens 

husbehovshuggning (eller för den delen uppdragshuggning av specialister) uppfattar jag som uteslutet. 

Såväl skyltinslaget och huggningarnas stora omfattning som avståndet till sentida bebyggelser talar mot 

detta. 

I resten av detta avsnitt redovisar vi några av de storslagna skyltarrangemang, som finns i området och 

som troligen anknyter till den sena stenålders jägarkultur i Storskogen. Några finns ganska långt bort i 

skogsområdet och kanske markerar boplatsområdets yttre territoriegräns. Andra befinner sig mer centralt 

på eller kring själva gläntan i skogen och har rimligvis skyltat för specifika företeelser inom boplatsområdet. 

Det här beskrivna skogsområdet har ifråga om kultursten åtskilliga motsvarigheter på andra 

håll i Storskogen. Också i höglänt skog nedanför Storskogen finner man liknande kategorier av gammal 

kultursten. De konstfulla och storslagna megaliterna - bärare av vår äldsta kultur och historia i bygden – 

följer oss ofta under våra skogsvandringar utan att vi ägnar dem en tanke eller ens märker dem. Och det 

gör inte heller fackarkeologerna. Och det känns särskilt frustrerande. För de, om några, borde ju 

uppmärksamma och slå vakt om särskilt dyrbara inslag i vår kulturstensflora. 

Kring några blockarrangemang i slutet av avsnittet försöker vi också att använda en 10-gradig skala för 

att bedöma kulturstenstrovärdigheten. Ju högre skattad skalpoäng ett stenobjekt får desto sannolikare 

är det att objektet är hanterat av människor och således skiljer ut sig ut sig från den naturliga blockfloran.

Man bör dock hålla i minnet att en sådan skattningsrelaterad bedömning av kuturstensvärdigheten inte ger 

något tillförlitligt underlag för att bedöma kulturstens ålder och funktion. Det är i första hand endast ett 

instrument för att särskilja människohanterade block och blockarrangemang från sådana som naturkrafterna 

skapat på egen hand. Men det skulle kanske kunna fungera som ett tidigt och grovt inventeringsverktyg i 

skogsmark, som ju nästan genomgående är mycket lite utforskad i fråga om kultursten. Utifrån en skattningsbaserad 

inventering kunde man ju sedan välja att studera olika stora delar av den infångade kulturstensfloran 

utifrån olika sannolikhetsnivåer. 

Men det är naturligtvis mycket arbete med att utveckla en sådan bedömningsskala för kultursten och att 

specificera kriterier för olika steg i skalan. Kanske kunde man lite försiktigt börja med de skogspartier i 

Storskogen, som jag redan inventerat (utan skattningsskala) och låta block och blockarrangemang ( inkluderande 

också blockhögar) i efterhand, utifrån det befintliga bildmaterialet, bedömas. För att få en säker 

kuturstensbas att arbeta vidare med på olika sätt (bl.a registrering och inplacering på karta) kunde man 

kanske inskränka sig till att fokusera enbart mer säkerställd kultursten: sådan som placerats på skalvärdena 

8 - 10 på skattningsskalan. Det är naturligtvis svårt att veta vad ett sådant bedömningsarbete skulle kunna 

leda till. Men att det skulle bli ett starkt uppsving för den slumrande och bortglömda kulturstenen ute i våra 

höglänta skogsmarker står nog klart. Så här i skrivande stund känns det naturligtvis frestande att inrikta 

nästa presentation i serien om kultursten i Storvretabygden mot ett sådan bedömningsarbete. Men det finns 

säkert åtskilliga hinder mot förverkligandet av ett sådant projekt. Hit hör exempelvis metodologiska 

svårigheter och även hög ålder och sviktande hälsa hos den tilltänkte projektledaren. Den som lever får se, 

som man brukar säga.

I en öppen glänta i Storskogen stöter man på den här märkliga blockhögen. Stora block - antagligen framhuggna från ett och samma 

originalblock - har staplats i en hög. Och i en spricka högst upp har en liten spetsig stenflisa placerats. En möjlig förklaring är att det rör sig 

om en gränsmarkering och att det är den lilla stenflisan på toppen, som anger gränsriktningen. Det måste i så fall ha varit ett mycket tids - 

och arbetskrävande gränsmonument att tillskapa. Andra gränsmarkeringar av sten i skogsmarkerna runt omkring är ju betydligt mer 

modesta. Det finns dock många indikationer på att det funnits stenåldersboplatser mycket när den här blockhögen. Så kanske hör den i 

stället till stenålderns kulturstensflora. Det finns många exempel på gamla blockhögar, där block är staplade på ett märkligt sätt. Efter det 

att blockstyckena framhuggits verkar de ha återplacerats på sina gamla platser i originalblocket (eller kanske aldrig riktigt lösgjorts) – ett 

slags färdiglagt stenpussel med dålig passform. Men konstruktionen med en i en blockspricka fastsatt stenflisa är så vitt jag vet unik.

Samma blockhög sedd från andra hållet

Ytterligare en bild på den märkliga blockhögen med den spetsiga stenflisan högst upp.

Ännu en bild på samma staplade blockhög – en så pass unik stenplats förtjänar naturligtvis många bilder

Blockhögen förefaller vara byggd på stenfri mark. Det talar för att de huggna blockstyckena fraktas till 

platsen, där de staplats upp till en blockhög.

Möjligen en liknande (fast mindre välordnad) blockhög framför den ovan 

beskrivna högen

Trolig klyvplats - gammal traditionell huggning (utan borrteknik) i blockhögens 

närhet.

Märkligt blockstycke, som ställts i lutande ställning så att en liten stenkammare bildats under blocket. 

I området finns flera aktivitetsytor med gammal stenhuggning och några nedsänkta troliga bobottnar. 

På kullen ovanför huserar ett par stora spektakulära block.

Blocket på föregående bild uppvisar nedtill en urhuggning, som skulle kunna vara ett klyvmärke 

efter gammal traditionell stenhuggning.

Det är tydligen fler än jag som uppskattar det här uppställda blocket.

Stort blockstycke, som sannolikt är en rest efter stenhuggning. Märk den märkliga hålrummet 

på undersidan längst fram.

Område med gammal stenhuggning i Storskogen 

- nära blockhögen med den spetsiga stenflisan

Trolig gammal stenhuggning i samma område.

I närheten av blockhögen finns ett blockgravsliknande arrangemang, där en förgård framför ett större 

block fyllts med en flack stenpackning.

Märkligt nästan båtliknande block, som tycks ha utsatts för någon form av stenhuggning - skogskant nära blockhögen

Stor stensugga, som hamnat lite på sniskan i skogspartiet nära blockhögen med stenflisan. Svårbedömd!

Stort tillhugget blockstycke uppallat på högkant i skogskanten nära blockhögen.

Liggande blockkoloss uppställd i en låg blockhög i samma skogsparti. Den stora stensuggan påminner om ett snällt och klumpigt 

stenmoster och har viss skyltkaraktär. Det är långt ifrån självklart att det rör sig om spontan natursten. Det kan röra sig om ett 

skyltarrangemang, som hör till det äldsta kulturstensskiktet i Storskogen.

Ytterligare en stor klumpig stensugga i samma skogsparti, som kan vara medvetet tillhuggen och uppställd.

Troligen tillhugget och arrangerat block i bergssluttningen ovanför gläntan med blockhögen.

Intressant pyramidformat block i höjdsluttningen ovanför gläntan

Svårbedömt - möjligen uppallat - block i höjdsluttningen ovanför gläntan

Troligen människoskapad blockuppallning i samma höjdsluttning

Stenplats , där troligen någon form av mänsklig aktivitet försiggått - svårbedömd.

Intressant blockgravsliknande bildning nära blockhögen – svårbedömd. Gravplats, klyvplats eller bara en spontan bildning?

Inkilat blockstycke mellan blockväggar i skogsparti nära den öppna glänta där blockhögen är placerad. Möjligen skyltar stenplatsen för 

en relativt sentida skogsgräns. Men det skulle också kunna röra sig om en stenskyltning, som är flera tusen år äldre. Svårbedömt. Men 

det handlar sannolikt inte om sentida profan stenhuggning för husbehov.

Bakom den här uppställda, lutande stensuggan, i den täta skogen öppnar sig en helt fantastisk stenvärld av stenhuggning 

och stenskyltning. T.o.m. jag, som ändå känner Storskogens kulturstensflora ganska väl, blev helt överväldigad av den 

mäktiga stenhanteringen från troligtvis sen stenålder. Men många av de nya fynden här lämnar jag för en senare 

presentation. Jag behöver hitta något effektivt sätt att fotografera i tät granskog. Till dess får den fantastiska kulturstenen 

uppdelad på ett stort antal klyvplaser fortsätta sin flertusenåriga törnrosasömn.

I stenhuggningsområdet nära blockhögen finns ett block som kan vara medvetet tillhugget och uppställt av 

människor. Men det är ingen självklar kultursten . Det kan röra sig om stenhantering, som naturkrafterna spontant 

utfört. Skulle jag skatta sannolikheten för att det rör sig om ett människohanterat block på en tiogradig skala, så får 

det här blocket knappast mer än en 5:a. Kanske skulle det tillföra ett värde att skatta varje presenterat block på en 

sådan skala. Men då måste man nog tydligt specificera bedömningskriterierna först.

På en närbelägen höjd - faktiskt ganska nära den djärvt uppallade stensuggan - hittar vi det här fyrkantiga och 

möjligen tillhuggna blocket, som också står placerat i en bergsbrant (se också följande två sidor).

Både denna och nästa bild ger ett intryck av att blocket kan vara medvetet uppallat.

Skulle vi ge en sannolikhetsskattning för att det här blocket utgör kultursten på en tiogradig skala så skulle jag vilja föreslå 

en 8:a. Den kvadratiska formen och de branthuggna sidorna placerar blocket i den kulturstenskategori, som jag ibland 

kallar ”huggkubbar”. Märk också att det troligen uppallade blocket tycks stå över en intressant grop. Antagligen måste vi 

tänka oss en mycket stark 8:a, eftersom blocket står så nära den uppallade stensuggan i bergsbranten, som naturligtvis 

måste tilldelas en 10:a. Jag får kanske överväga om jag ska försöka utveckla och använda en skattningskala i en ev. 

kommande presentation. Men just den här presentationen närmar sig sitt slut. Och vi nöjer oss med ytterligare ett 

skattningsförsök (se nästa sida).

Blockarrangemang med ett stort block uppallat på understenar i samma område. 

Det här blocket är nog mer spännande än man på avstånd anar. På långt håll uppfattar 

man bara en ostrukturerad blockhögsbildning. På nära håll framstår högen 

mer som ett medvetet blockbygge med ett uppallat block. Jag velar mellan att sätta 

en 8:a eller 9:a på den 10-gradiga kulturstensskalan. Men den omedelbara närheten 

till den märkliga blockhögen med stenflisan (som naturligtvis får en 10:a ) gör nog 

att jag slutligen bestämmer mig för en 9:a.

Den här undangömda och vackert huggna och uppställda stenkolossen får väl stå som sinnebild för den stora kulturstensparadoxen 

i Storskogen. Vi har kulturstenen så nära inpå oss när vi vandrar omkring i den natursköna Storskogen. Men vi ser den ändå inte. 

Det är som om en märklig ogenomtränglig hinna - mest mental men ibland också fysisk - hindrar oss från att se. Kanske är det den 

enda bilden, som någonsin kommer att tas av det märkliga skyltblocket. Snart vandrar det in i glömskan igen. Det är verkligen illa 

för skyltblocken är ju sociala till sin natur. De har ju ställts upp för att uppmärksammas och skapa kontakt. Jag lovar i alla fall att 

- så länge jag orkar - komma hit och prata med blocket om gamla tider, då allting förstås var mycket bättre.

Andra presentationer 

Eftersom jag under ett antal år genomströvat ganska stora arealer av fält- och skogsmark (framför allt skogsmark) i 

Storvretabygden på jakt efter kultursten och andra fynd från äldre tidsepoker så utgör naturligtvis materialet i denna 

presentation bara en liten del av den totala fyndmängd, som jag kommit i kontakt med. Jag har försökt redovisa det 

omfattande fyndmaterialet i ett antal text- och bildpresentationer (med olika vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt 

bokformat på yumpu.com. Förutom den aktuella presentationen finns följande presentationer uppladdade där: 

Från skogsklädd höjd till å-nära fält. På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet, Sven-Inge Windahl, 2016 

Gammal kultursten och Stenhuggning i Storvretabygden. Spännande stenplatser, Del 1: Huggen sten utan borrteknik, 

Sven-Inge Windahl, 2017 

Gammal kultursten och Stenhuggning i Storvretabygden. Spännande stenplatser, Del 2: Borrkluvet stenmaterial, 

Sven-Inge Windahl, 2017 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1: Oborrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016 

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016 

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, Sven-Inge Windahl 2016 

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning SV), så kommer Du åt samtliga 

uppladdade presentationer för gratis läsning i e-boksformat. Jag hoppas att Du som är intresserad av gammal kultursten 

ska finna en hel del intressant och matnyttigt där. Det är viktigt att notera att samtliga uppladdade presentationer på 

yumpu.com är arbetsversioner, som kan komma att förändras i större eller mindre utsträckning inför en ev. slutlig 

publicering 

Som inledningsvis påpekats utarbetas ytterligare en del av presentationen Blockhögar och annan kultursten i 

Storvretabygden, som specifikt berör skogsmarken (och delvis även hagmarken) nedanför Storskogen. Även denna del 

kommer att publiceras som arbetsversion på yumpu.com under 2018. Under året är avsikten att dessutom publicera 

ytterligare två presentationer: Stenarna längs Tipptoppvägen och Stensuggorna i Storvretabygden. Väl bekomme för alla 

blockälskare! 

Bästa Hälsningar! 

Sven-Inge Windahl

Innehållsförteckning 

Inledning I: 

Svårtolkade blockkomplex som genererar mer frågor än svar s. 5 

Från förvetenskap mot vetenskap s. 6 

Inledning II: 

En liten ingång till Blockhögar, som handlar om definitioner och avgränsningar, blockhögarnas funktioner och några 

några speciella undergrupper av blockhögar s. 7 -16 

1. På bergrumskullen hemmavid: blockhög och annan kultursten - och kanske lite erotik s. 18 - 30 

2. Blockhögen nära Tipptoppvägen och stengropsområdet i Storskogen s. 31 - 42 

3. Blockhögen (den uppallade stensuggan) ute vid Tipptoppvägen s. 43 - 50 

4. Andra blockhögar längs Tipptoppvägen s. 51 - 55 

5. Stenlejonet i skogspartiet vid Tipptoppvägen - också en blockhög s. 56 - 67 

6. Blockgrav och platt-takad stenkoloss - gamla och intressanta kulturstensfynd – men sparsamt med blockhögar s. 68 - 77 

7. Blockhögen vid den uppallade stensuggan i Storskogsbranten s. 78 - 83 

8. På jakt efter blockhögar på rastplatsområdet vid Tipptoppvägens början s. 84 - 98 

9. Kultursten och Blockhög på Hällen-området i Storskogen s. 99 - 121 

10. Adolfsbergshöjden - nära vägen s. 122 - 135 

11. Boplatsen i Adolfsbergsskogen och en blockhög som koketterar med borrännor s. 136 - 151 

12. Blockhögar och stenbrott i skogen bakom vattentornet s. 152 - 191 

13. En välarrangerad blockhög (röse) vid Jaktstugevägen i Storskogen - och två tolkningslinjer s. 192 - 203 

14. Blockhögar och annan kultursten i skogsmarken ovanför Velamsboda och Vedergärde s. 204 - 217 

15. Blockhögar m.m. kring den märkliga stensträngen i Storskogen s. 218 - 241 

16. Blockhög med ”badkarssten” och en trolig boplats från sen stenålder med kultursten och bobottnar i Storskogen s. 242 – 261 

17. Bland blockhögar och borrännemonument i Storskogen s. 262 - 281 

18. Blockhögar, stenhuggning och annan kultursten på och kring ett kalhygge i Storskogen s. 282 - 311 

19. Blockhögar och annan kultursten kring en stensugga med klyvborrännor på magen s. 312 - 334 

20. En märklig klyvplats med skyltande inslag i Storskogen s. 335 - 343 

21. Blockhögar och intressanta stensuggor i Storskogen väster om järvägsslätten - mitt emot Norrbo s. 344 - 372 

22. Den märkligt hoppusslade blockhögen och annan spännade kultursten i och kring en glänta i Storskogen s. 373 - 408 

Andra presentationer s. 409

Bild och Text: Sven-Inge Windahl, 2018

Del 1: Storskogen

Blockhögar och annan Kultursten i 

Storvretabygden 

Del 1: Storskogen 

Bild och text: Sven-Inge Windahl, 2018

Blockhögar och annan Kultursten i Storvretabygden, Del 1. Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?