Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

Stensuggorna i Storvretabygden 

- ett spännande kulturstensarv - 

Sven-Inge Windahl 

2018

Text 

och 

Bild: 

Sven-Inge 

Windahl

O 

D 

E 

t 

i 

l 

l 

s 

t 

e 

n 

s 

u 

g 

g 

o 

r 

n 

a 

Beskrivningen av den äldre stenhuggningen i Storvretabygden skulle egentligen kunna utformas som ett ode till de vackra 

stensuggorna, som står uppställda eller uppallade på natursköna platser i de skogsområden, där människor kan ha bott redan 

under sen stenålder. En del av suggorna kan nog ha placerats i skyltlägen redan under fångstfolkets tid. Andra kan vara 

betydligt yngre. Men oavsett ålder kan de ha huggits fram med samma gamla stenhuggningsteknik och använts för skyltningssyften. 

Den här vackra stensuggan, som lutar sig lite mot det huggna blocket framför, står i Storskogens kant mot järnvägsslätten. 

I ett antal avsnitt nedan får vi bekanta oss med Storvretabygdens stensuggor – också dem, som huggits fram med yngre 

borrteknik. Ock kanske behöver man lite druvsocker nära tillhands för att få lite extra energi. För trots att de är både vackra och 

intressanta så kan man lätt bli utmattad. De är så många - och dessutom så svårtolkade - att man kan bli alldeles slutkörd både i 

huvud och ben, när de formligen kastar sig över en. Men det är först när vi lärt oss att uppmärksamma dem, som de lämnar sin 

anonymitet och passiva tillvaro och lite mer aggressivit börjar hävda sin plats. För de flesta av oss ser dem inte och vet inte ens 

om att de finns. Och det som inte finns i vårt medvetande letar vi förstås inte efter. Någonstans på en skogsväg upptäckte jag 

sent i livet min första stensugga. Jag vet egentligen inte hur det gick till. Men det var en stor ynnest att upptäcka stensuggornas 

värld. Och lite av de erfarenheter, som jag gjort under min upptäckarjakt vill jag här förmedla. Förhoppningsvis blir också Du 

någon som ser och bekräftar de spännande stensuggorna, när Du vandrar fram i skog och mark.

Intro om stensuggorna 

Man stöter på dem lite då och då - både i skogsmark och hagmark - de kaxiga och ibland lite uppnosiga 

stensuggorna. Man kan se dem som kultursten med speciella funktioner eller som vacker stenkonst 

- eller varför inte som bådadera. De har tillverkats och utplacerats för att skylta för viktiga platser från 

stenåldern och faktiskt ända in i modern tid. De har skyltat för kultplatser, boplatser och begravningsplatser. 

De har i terrängen markerat gränser mellan bygder och skogsskiften. Alla stensuggor har inte 

tusentals år på nacken. Åtskilliga har tillkommit under senare århundraden i samband med 

skiftesreformer. Och nya stensuggor ställs fortfarande upp i nyanlagda bostadsområden och på 

parkeringsplatser och vid vägavfarter för att skylta, avgränsa och kanske rent av blockera. 

En stensugga behöver inte nödvändigtvis ha en formlikhet med en sugga (svinhona). Men visst är det 

extra spännande när man i skog och mark hittar uppställda block som formmässigt påminner om 

svinsuggor. Jag gör dock ingen stor sak av detta i denna presentation. En stensugga kan för mig i princip 

ha vilken form som helst - formrikedomen framkommer tydligt i de exempel, som jag nedan ger. Viktigast 

för mig kriteriemässigt är att det rör sig om ett uppställt block, som skyltar för någon viktig företeelse. 

Just det förhållandet att de ställts upp av människor och placerats så att de lätt kan uppmärksammas 

medför naturligtvis begränsningar. Det utesluter stora flyttblock, som rimligtvis inte kunnat manipuleras 

av människor med begränsade tekniska resurser. Kravet på uppställning utesluter också bergknallar och 

jordfasta block, som aldrig baxats upp ur marken. Det utesluter ju egentligen även resta stenar, som är 

förankrade i marken. 

Ett annat viktigt inklusionskriterium relaterar till urskiljbarhet. Ett stenblock i en blocksamling måste 

skilja ut sig från övriga block och markera sin särställning genom form, storlek och rumslig positionering 

för att de ska betraktas som en stensugga. Ett knappt synligt block inne i en blockhög kommer aldrig att 

få äran att kalla sig stensugga, medan ett vackert placerat block på blockhögens topp mycket väl gör sig 

förtjänt av benämningen.

Naturligtvis skulle jag helt ha kunnat utelämna benämningen stensugga. Jag skulle rätt och slätt ha 

kunnat tala om skyltblock eller block med skyltfunktion. Men jag tycker ändå att benämningen 

stensugga tillför något. Den laddar blocken med vitalitet och för dem i kontakt med levande människor 

- även om nu människorna levde och verkade för flera tusen år sedan. Och så är det naturligtvis 

förunderligt att stensuggorna på nytt fått kontakt med de viltlevande suggorna, eftersom vildsvinen 

återvänt till skogsmarkerna i Storvretabygden - efter en bortavaro på cirka 4000 år. Allt är återigen som 

det ska vara. De vilda suggorna bökar i mossan framför de uppställda stensuggorna. Suggorna har 

återfunnit varandra! 

Det finns åtskilliga skäl till att ge stensuggorna ökad uppmärksamhet. De är naturligtvis arkeologiskt 

och kulturhistoriskt intressanta och ger en utvidgad kunskap om gammal kultursten. I många fall är de 

också både vackert formade och uppställda och ger ett viktigt bidrag till stenkonsten och vår 

konsthistoria. Men de är naturligtvis viktiga att uppmärksamma för deras egen överlevnads skull - eller 

i vart fall för att bevara minnet av dem. Förr utgjorde skogen ett ganska säkert skydd för stensuggorna. 

Här fick de leva ett relativt ostört liv - om än i undanskymdhet - bortglömda av de flesta. Men skogen 

skyddar inte längre. Dagens högintensiva skogsbruk, bedrivet med tunga skogsmaskiner, förstör 

stensuggor och andra typer av gammal kultursten i en förfärande stor omfattning. Och exploatering av 

skogsmark för anläggning av bostadsområden och vägar förstör i princip all kultursten inom de 

projekterade områdena. Och vi måste nog inse att en mycket stor andel av de idag befintliga 

stensuggorna inte kommer att överleva särskilt länge. Stensuggor är inte av den arkeologiska 

digniteten att de kan ändra avverkningsplaner och skogsbruksmetoder eller förhindra skogsmarksexploatering. 

Det finns egentligen inte några arkeologiska fynd - hur hög dignitet de än har - som kan 

stoppa en planerad projektering av större format - i vart fall inte när planeringen gått igång på allvar. 

Det var exempelvis aldrig tal om att de unika fynden av hundratals meter stolprader vid Gamla Uppsala 

på något sätt skulle påverka de planerade väg- och järnvägsarbetena Och att Fullerö hage förmodligen 

hyste Storvretabygdens fyndrikaste boplatsområde från sen stenålder betydde ingenting för 

realiseringen av planerna att totalt utplåna den gamla markytan för att bereda plats för nya bostäder.

Men förhoppningsvis kommer vi ändå att kunna bevara minnet av stensuggorna genom bilder och beskrivande 

texter. Men det krävs att fackarkeologer (och bakomliggande beslutsfattare) verkligen förstärker sin blockfokusering 

och lägger ner betydligt mer kraft på att identifiera, registrera och beskriva de uppställda stensuggorna i skog och 

mark. Sådana ansträngningar görs i dag i alldeles för liten utsträckning. Den negativa konsekvensen blir naturligtvis 

att stensuggorna sällan kan tilldelas något laglig skydd. Och vad värre är: stensuggorna försvinner utan att vi ens 

blivit medvetna om att de någonsin funnits. Vi kan alltså inte ens värdera i vilken omfattning de försvunnit. 

Förhoppningsvis kan min presentation - och andra blockfokuserade amatörarkeologers insatser- påverka 

arkeologerna att markant skärpa sin blockfokusering så att stensuggorna får ett berättigat eftermäle i ord och bild 

och lämnar spår i våra arkiv. Sedan kan man ju också hoppas att åtminstone ett fåtal överlever också som fysiska 

stenobjekt, så att de på plats kan vittna om förekomsten av en intressant och säregen kulturstenstyp, som i en del fall 

antagligen tillverkades redan av skogsmarkens jägarbefolkning under sen stenålder. 

Stensuggeexemplen i presentation är helt igenom hämtade från skog och mark i Storvretabygden. Jag har försökt att 

främst presentera åldriga stensuggor, som hör till äldre kulturstensskikt i bygden. Men som läsaren säkert märker 

har också en del yngre stensuggor (från senare århundraden) tagits med. Presentationen av varje stensugga inleds 

med en kort beskrivning av själva blocket och den terräng där det står uppställt. Ibland försöker jag uttala mig om 

stensuggans datering och funktion och försöker också koppla den till annan intressant kultursten i närområdet. 

Tolkningar och spekulationer som framförs är helt mina egna. Ingen enskild fackarkeolog eller för den delen den 

akademiska arkeologin i stort har något som helst ansvar för de stensuggetolkningar jag gör. Ev. felaktigheter och 

svajiga resonemang belastar endast mitt eget skuldkonto. Ev. förtjänster, som exempelvis ökad kunskap om gammal 

kultursten i skog och mark, kan endast skrivas på mitt eget pluskonto. 

De presenterade bilderna har genomgående tagits av mig själv och får endast användas för privat bruk. För varje 

stensuggeavsnitt presenteras inledningsvis informerande text och en eller ett par bilder av den aktuella stensuggan. 

Därutöver presenteras ett mindre antal bilder, som visar på intressant kultursten eller andra viktiga fynd i stensuggans 

närhet eller i Storvretabygden i stort. Bilderna kan ha lite olika syften. De kan visa på annan kultursten i 

närområdet, som kan vara troliga samspelspartner till den aktuella stensuggan. Men de kan också visa på andra 

kulturstenstyper i Storvretabygden i stort med syfte att illustrera bygdens rikliga och varierade förekomst av olika 

kulturstenstyper. Några avsnitt är av mer generell natur och behandlar en stensuggekategori mer allmänt. Och då 

kan bildantalet vara utökat.

Den gamla stenålderstraditionen att tillverka och ställa upp skyltblock på viktiga ställen har egentligen aldrig upphört i 

Storvretabygden. Om vi frågade beställare och utförare till det här moderna skyltblocket varför blocket ställts upp så kanske vi 

skulle få svar, som inte låg så långt från dem som stenålders skyltblockskreatörer skulle ha givet. Och jag tror definitivt att de 

gamla stenåldersmästarna skulle ha givet det här blocket (parkeringsplats nära IP i Storvreta) ett mycket högt betyg.

Människor har alltid skapat relationer till block. Och blocken har kanske haft en aktivare roll i relationsskapandet än 

man vanligtvis föreställer sig. Det är åtminstone något som modern abiotisk arkeologi vill förmedla till oss. Här på 

vägen mellan Ängeby och Vattholma samarbetar fyra medelstora block och stänger effektivt av infarten - åtminstone 

för biltrafik. Men även cykeln, som ju egentligen lätt skulle kunna ta sig igenom blockspärren, tvekar tydligen.

Den större stensuggan på rastplatsområdet vid Tipptoppvägen 

(Tipptoppvägens början, Storskogen) Avsnitt 1 

På det höglänta rastplatsområdet nära Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen) - där olika vandringsleder 

tar sin början - står en av bygdens vackraste stensuggor. Den står inte direkt på marken utan mitt i en låg 

hög av jord och mindre stenblock. Löst stenmaterial ligger i en slarvig hög vid ena sidan. Antagligen har 

det en gång huggits loss från stensuggan. Bland stenstyckena uppmärksammar man särskilt en ganska stor 

liggande stenflisa. Möjligen har den en gång stått upprest intill stensuggan. Det rör sig troligen om en 

gravanläggning. Men inte av en hög- eller stensättningstyp, som vi återfinner i bronsålders- och 

järnålderslandskapet på lägre nivåer. Det handlar snarare om en blockgravsanläggning med ett 

markerande centralblock. Anläggningen går förmodligen tillbaka till senare delen av stenåldern, när ett 

jägarfolk bodde och verkade i Storskogen. Storskogen utgjordes då av en större ö i ett skärgårdslandskap. 

Och här bosatte sig människor tidigt för att fiska, jaga och samla. Och några av dessa har antagligen byggt 

anläggningen med dess skyltande stensugga. Det var alltså länge sedan - mellan 5000 och 4000 tusen år 

sedan - som den här stensuggan ställdes på plats som ett vacker stycke stenkonst på den lite terrasserade 

delen av det höglänta området. Från bergshöjden ovanför (ca 60 meter över havsytan) kunde man då se 

ut över ett havsfjärd som täckte större delen av Fyrisåns dalgång. Och det skulle dröja länge än innan 

vattnet dragit sig tillbaka så pass att en å-fåra blev synlig. 

Och runt omkring stensuggan i terrängen finns olika typer av gammal kultursten. Vi stöter på bl.a. flera 

blockhögar, andra blockgravsanläggningar, en ståtlig stensugga uppallad på flera stödstenar och en riktigt 

imponerande pyramidsten. Det känns som om vi vandrar omkring i bygdens äldsta kulturstensskikt. 

Och så slänger vi en sista blick på stensuggan, innan vi vandrar vidare. Den liknar ju faktiskt ganska mycket 

kroppsformen hos en sugga. När stensuggan placerades jagades antagligen de sista vildsvinen i bygden. 

Det är betryggande att konstatera att vildsvinen på nytt hittat fram till de gamla stensuggorna - efter 4000 

år. Vi ser spåren efter nykomlingarna, som med friskt mod rotat runt kring stensuggan. Suggorna är 

återförenade. Och allt är åter igen som det ska vara.

Bilden visar rastplatsens stora stensugga, som är vackert placerad i en låg hög. Vid sidan om finns en liten hög med 

blockstycken, som antagligen huggits bort från stensuggans sida. Sannolikt rör det sig om en blockgravsanläggning 

med ett centralblock.

Samma stensugga visas här ur en annan vinkel. Här syns den låga blockhögen ännu tydligare.

Blockhög (möjligen en gravanläggning) i nedre delen av rastplatsområdet.

Bilden visar en trolig blockgrav med en stor fylld förgård vid 

rastplatsen nära Tipptoppen i Storskogen

Det finns åtskilliga smärre blockhögar, lagda vid mindre block på rastplatsområdet. 

Åtminstone en del av dem skulle kunna vara gravanläggningar av mycket hög ålder.

Sprickblock med inslagen sten i sprickan kan vara ett gammalt sätt att markera en skogsgräns. Men det kan 

också vara en skyltning av en viktig plats, som hör till ett mycket äldre kulturstensskikt. Sprickblocket nära 

bergkrönet vid rastplatsen kan mycket väl vara samtida med blockgravsanläggningarna längre ner på 

området. (Se Avsnitt 26 nedan för mer information om sprickstenar). Sprickblocken är i vilket fall som helst 

tacksamma ”indikationsstenar”. Hittar man en sådan sten så ökar sannolikheten ordentligt för att man ska 

hitta andra intressanta kulturstensfynd i närheten.

Den mindre stensuggan på rastplatsområdet vid Tipptoppvägen 

(Tipptoppvägens början, Storskogen) Avsnitt 2 

Bara knappt hundra meter bort - fortfarande på rastplatsområdets jämna terrass - stöter vi på ytterligare 

en stensugga, som står i en liten låg och platt blockhög uppblandad med jord. Det här är egentligen en än 

mer uttalad blockgravsanläggning än den föregående. Stensuggan är tydligt centralplacerad. Och 

eftersom stensuggan inte är så oproportionerligt stor i förhållande till högen, så dominerar den inte 

anläggningen. Med sitt lilla runda (inte särskilt sugglika) skyltblock får hela anläggningen ett mer 

harmoniskt och symmetriskt intryck än den som beskrevs i föregående avsnitt. Också här finns några lösa, 

mindre stenstycken som placerats intill blocket. På de jämna (förmodligen röjda ) markytorna i närheten 

finns åtskilliga ställen där stenpackning kan skönjas i ytskiktet. Man får lätt intrycket att det här inte bara 

funnits ett gravområde utan även ett boplatsområde. Kanske har det varit en del av ett ännu större 

boplatsområde, som fortsätter på andra sidan Tipptoppvägen och breder ut sig i den sluttande marken 

ända ner till en lågt liggande bäck. Just i det här området på andra sidan Tipptoppvägen hittar man små 

röjda markytor, som kan ha fungerat som hyddbottnar. Och här finns också egendomliga ovalformade 

utgrävningar i marken som kan ha utgjort bobottnar för större huskroppar under sen stenålder. Själva 

stensuggan får närmast uppfattas som ett skyltblock i en gravanläggning. Men kanske har den också 

markerat ett boplatsområde och en tillhörande aktivitetsyta. Stensuggan har hållit ställningen bra genom 

tusentals år. Vildskogen har aldrig tillåtits att bryta in här med full kraft och ta över området. Det märks 

och känns fortfarande att det här området kring stensuggan varit en mycket speciell plats, där människor 

bott, verkat och dött för mycket länge sedan.

Bilden visar stensuggan i sin låga hög med några mindre block framför. 

Trivsamt område att ta en fika på före eller efter en vandring på någon 

av vandringslederna.

Stensuggan på lite längre håll. Och här ser man faktiskt spår efter vildsvinsbök.

Det är ovanligt att finna högar med småskaligt hugget stenmaterial i den höglänta skogen. I det höglänta skogsområdet 

nära utgångpunkten för vandringslederna i Storskogen har jag dock hittat den här blockhögen. Det är osannolikt att det 

skulle röra sig om skrotsten efter profan husbehovshuggning eller om ett gränsmarkeringsröse. Det är inte osannolikt att 

högen tillhör det äldsta kulturstensskiktet i Storskogen från sen stenålder. Men om högen i så fall utgör en gravanläggning 

eller en avfallshög från hushålls- eller hantverksaktiviteter vågar jag inte uttala mig om. I omgivningen finns flera 

blockgravsliknande arrangemang och även troliga bobottnar.

På flera ställen på det terasserade området finns rikligt med stenpackning i markytan, 

som tyder på att människor kan ha bott och verkat här för mycket länge sedan.

Uppställda, trubbspetsiga block i rastplatsområdets nedersta del nära Tipptoppvägen

Stensuggan upplagd på en konstgjord blockhög 

(skogsparti i Norrbotrakten) Avsnitt 3 

De stensuggor, som vi hittills stiftat bekantskap med, står lugnt och tryggt på små platta högar av sten och 

jord. Stensuggan i det här avsnittet bjuder på mycket mer dramatik. På ett bräckligt underlag av stora 

huggna blockstycken har en stor och ganska vacker stensugga hivats upp och placerats lite på sniskan. Man 

förstår inte hur det bräckligt sammanfogade fundamentet har förmått bära upp stensuggan. Och ännu 

svårare att förstå är varför stensuggan placerats här. Och kanske kan man också låta sig förvånas över hur 

man över huvud taget förmått lyfta upp stensuggan. Men för den som många gånger genomvandrat det 

lilla skogspartiet här vid Norrbo så är det svårt att förvånas över någon form av blockhantering över huvud 

taget. Här tycks de mest otroliga saker ha inträffat. Här har exempelvis en stor bred bergränna huggits tvärs 

igenom en bergrygg. Och här på en höjd finns en stor branthuggen stenkoloss (se sid. 24), som ser ut som 

en stor stenrauk. Det skulle inte förvåna mig om ”stenrauken” - trots sin vikt på säkert över 50 ton - är 

uppställd (med tanke på undersidans utseende och hur den är ställd på underlaget). 

Så kanske skulle man - åtminstone enligt min definition - kunna räkna den stora upprättstående kolossen 

som en stensugga. I skogspartiet finns också i övrigt många märkliga exempel på stenhuggning. Partiet är 

ett av få ställen i Storvretabygden, där man kan finna exempel på tre olika typer av stenhuggning: dels 

gammal traditionell stenhuggning, där klyvningen skett utan hjälp av järnredskap, dels huggning som skett 

genom kilning i hål som borrats med järnborr - och slutligen också huggning som skett med klyvhål, som 

upptagits med något mejselliknande järnredskap så att rätvinkliga ganska breda huggspår bildats i stenytan. 

Det är den sista typen av huggning, som är mest ovanlig och som jag - möjligen med ett undantag - faktiskt 

bara funnit på block, som flankerar den stora upprättstående blockkolossen. 

Den upplagda stensuggan befinner sig alldeles i närheten av den stora stenkolossen. Och det är möjligt att 

den uppförts för att också flankera kolossen. Det är svårt att uppfatta stensuggan som något annat än ett 

skyltarrangemang. Någon praktisk funktion kan den knappast ha haft. Det bör också sägas att både 

stensuggan och fundamentet har tillverkats genom traditionell stenhuggning. Det innebär naturligtvis att 

skyltarrangemanget kan ha mycket hög ålder och rent av gå tillbaka till sen stenålder, då skogspartiet låg 

strandnära. Jag får avslutningsvis be stensuggan om ursäkt för att jag inte varit tillräckligt fokuserad i min 

beskrivning. Men det är svårt med tanke på hur många fantastiska kulturstensläckerheter, som just det här 

skogspartiet rymmer.

Det måste betraktas som en högst imponerande prestation att kunna placera det stora tunga 

toppblocket på ett blockunderlag, som verkar allt annat än stabilt. Den spektakulära 

blockformationen är kanske tänkt att flankera den stora stenkolossen med den långa borrännan, 

som står en bit högre upp i terrängen (se följande bild).

Borränna 

I samma skogsparti stöter vi, som redan nämnts, på en märklig stenkoloss med branthuggna sidor och en synnerligen lång klyvborränna på 

högersidan nära det vertikala mosskiktet. Möjligen är kolossen ett flertusenårigt stenmonument, som markerar en närliggande boplats. 

Kanske har den långt senare omformats till ett gränsmonument och i det sammanhanget utsatts för stenborrning. Det är märkligt att se hur 

stenmossan i en smal remsa tagit sig från toppen och nästan hela vägen ner till sockeln. Kanske är det borrännan, som underlättat för 

mossan att växa nedför sidan. Kanske har borrännan bidragit till att hålla blockväggens mittparti fuktigt så att mossan kunna breda ut sig 

här. Det har nog tagit sin rundliga tid för mossan att fästa på blocksidan och sedan växa nedför nästan hela blocket. Bara den bragden 

antyder att borrännan här knappast kan ha kommit till nyligen ( eller ”i jåns”) som man kanske sa på den tiden.

Blockarrangemang med ett hugget toppblock på höjdparti i gränszonen mellan skogsparti och kalhygge. 

Formationen står i ett område av Fullerö, som nu förbereds för bostadsbyggande. Så när läsaren ser bilden 

kan blockhögen ha gått in i stenhimlen. Fast egentligen är det nog tveksamt om man ska kalla en så här 

vällagd anläggning av ett fåtal stora och välhuggna block för en blockhög - kanske är blockarrangemang eller 

blockupplägg en bättre benämning. Och uppläggningen är närmast av den skrevuppallningstyp, som nedan 

behandlas, särskilt i avsnitt 12.

Skogspartiet med sin mycket höga arkeologiska potential hyser också det här stora blocket med cirkelformad uthuggning 

i stenytan. Det är inte lätt att avgöra om det bara är en stentägt, där man hämtat småskaligt stenmaterial eller om 

uthuggningen har en dekorativ eller symbolisk funktion. Det är kanske ändå rimligt att anta att den borthuggna 

stenmaterialet var tänkt att användas på annan plats, eftersom det inte ligger kvar framför de huggna ytorna. Om det 

rörts sig om en sentida gränsmarkering i skogsmarken, skulle antagligen borthuggen skrotsten ligga kvar nedanför 

blocket.

Klyvplats i skogspartiet, som efterlämnat en vacker stenkomposition med en liggande, litet rundad häll och 

ett upprättstående block. Det är mycket möjligt att blockdelarna hört till samma originalblock. Att 

stenklyvning ägt rum här blir särskilt tydligt när man betraktar det upprättstående blockets baksida 

(infällda bilden), som har en tydlig uthuggning. Det finns sannolikt 100-tals liknande klyvplatser i det här 

lilla skogspartiet vid Norrbo. Men det är genomgående svårt att se att det skulle röra sig om rationell 

husbehovsstenhuggning av relativt sent datum. Stenhuggningen här verkar ha andra rötter och kan vara 

mycket gammal.

Den krönplacerade stensuggan med sin uppallade kompis en trappa ner 

(bergshöjd vid Norrbo) Avsnitt 4 

Norrboberget är arkeologiskt intressant av en rad olika skäl. Längs en del av bergsbranten har block brutits loss så 

att tydliga avsatser på olika höjdnivåer bildats. Längst upp på berget, blickande ut över en brant sluttning, ligger en 

ståtlig stensugga placerad. Man ser den tydligt när man kommer vandrande på den norra vägen till Norrbo en bit 

nedanför. Det är faktiskt inte särskilt vanligt att den gamla fångstbefolkningen, som bodde i den höglänta 

skogsområdena i Storvretabygden under sen stenålder, stenskyltade i extrema höjdlägen. Man utnyttjade hellre 

bergssluttningar när man utplacerade sina skyltblock. Men här har man alltså hugget ut en stor stensugga i 

bergsbranten längre ner och lyft upp den och givet den en dominerande placering i ”splendid isolation”. Bergets 

översida har ursprungligen varit kal och saknat stora block och varit fattig även på mindre block. De få block som 

finns här uppe har alltså huggits loss och forslats hit från lägre bergsnivåer. Vid sidan om den dominerande 

stensuggan finns egentligen bara ett större block här. Det utgör huvudblock i en vacker, trolig, blockgrav. Framför 

ligger ett antal betydligt mindre block samlade i en hög. Både huvudblocket och de mindre täckstensblocken 

framför har huggit ut ur själva berget. Ett sannolikt stenbrott för de mindre stenarna finns i närheten av 

blockgraven. Huvudstenen har antagligen huggits fram i branten ett stycke längre bort. 

Men låt oss nu fokusera det uppallade blocket (sid. 32) på en nivå under stensuggan på toppen. Blocket är placerat 

strax ovanför den avsats där det huggits fram. Man ser tydligt både på blockets framsida och undersida att det 

huggits fram på bergavsatsen nedanför. Det här är inget block som inlandsisen placerat på sin nuvarande plats. Det 

har placerats här av människor för att fylla någon form av skyltfunktion. Det måste ha krävts stora insatser för att 

lyfta det stora blocket upp till nästa nivå. Det går dock en stor spricka genom blocket. Kanske är det så att blocket 

före upplyftningen styckats i två delar, vilka sedan återigen pusslats ihop. Men säker på detta är jag inte. Blocket 

kan ju oplanerat ha sprucket vid själva hanteringen. På den sida där bergunderlaget är som lägst har blocket 

pallats upp med ett mindre block och på så sätt fått en nästan vågrät placering. 

Uppallningar av block kan många gånger vara svårbedömda. Det kan vara fråga om en spontan bildning, där ett 

mindre block kan ha klämts fast under ett större medan vattenmassor spolat bort allt löst material. Men i det här 

fallet råder det ingen tvekan om att uppallningen är konstruerad av människor. Blocket har ju utan tvivel tillhuggits 

på annan plats och sedan placerats på sin stödsten. Det handlar alltså om en äkta uppallning.

Högt uppe på Norrboberget, vid en brant, har denna vackra stensugga placerats. Den står direkt på bergytan 

utan någon uppallning. Eftersom inga andra block finns i närheten så står den i ”splendid isolation” och 

fullkomligt dominerar sin omgivning. När inte trädens bladverk hindrar utsikten så syns den på mycket långt 

håll. Det kan röra sig om en revirmarkering från sen stenålder eller alternativt en gränsmarkering av 

betydligt senare datum.

Stensuggan djärvt placerad nära branten

Ett troligt blockgravsarrangemang finns på krönet av Norrboberget. Vid konstruktionen av blockgraven har sannolikt 

stenmaterialet framför huvudblocket huggits ut ur berget bakom, där en hästskoformad uthuggning finns.

Den siduppallade stensuggan på sin bergshylla en bit nedanför den krönplacerade stensuggan

Uppställt block i bergsbranten nedanför stensuggan på toppen, uppstöttat med två flankerande block.

Den uppallade, fyrkantiga, stensuggan i skogsslänten 

(skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo) Avsnitt 5 

Det är inte ovanligt att finna stensuggor uppallade i skogsslänter. Baktill vilar stensuggorna mot släntytan 

medan de framtill, för att få en tydlig och vacker skylteffekt, är uppallade på en eller två stödstenar så att de 

ger ett kaxigt och uppnosigt intryck. Det block, som här ska beskrivas, är hämtat från höglänt skogsmark nära 

kolonilottsområdet i Lyckebo och är definitivt ett av de vackraste - inte minst genom att sidorna är släthuggna 

och rätvinkliga så de bildar en symmetrisk blockkloss. Blocket är definitivt hugget. Men jag är inte helt säker 

på att människor stått för stenhuggningsinsatsen här. Bredvid blocket finns en blockhög med block av en 

mängd olika former, som antagligen spontanhuggits av naturkrafterna. Förmodligen har också den uppallade 

stensuggan spontanhuggits. Människor som rört sig i blockhögens närhet har förmodligen uppmärksammat 

blocket och använts sig av det för att skapa ett vackert skyltarrangemang här på sluttningen. Så kan naturligtvis 

naturkrafter och människor samverka för att åstadkomma vackra skyltarrangemang. Även om naturkrafterna 

gjort en skicklig tillhuggning så är det människor, som i slutändan placerat blocket på stödstenarna. Det 

behöver man knappast tveka om. Jag håller för troligt att den uppallade stensuggan placerats här i slänten för 

att skylta för en lägre liggande boplats. Strax före de nedanförliggande fälten planar slänten ut och bildar en 

ganska stor och jämn terrass. I slutskedet av stenåldern måste det ha varit idealiskt att bo här i ett både 

skyddat och förmodligen strandnära läge. Som vanligt, när det handlar om uppställda stenblocks funktioner, 

finns alternativa förklaringar. Närmast till hands ligger väl tolknigen att det rör sig om en stenmarkering av en 

gräns. Troligen rör det sig i så fall om en äldre gränsdragning i landskapet. Jag tror knappast att de skiftesgränser, 

som upprättades i skiftesreformernas spår, fick så här ståtlig stenskyltning. Utformningen av 

skyltarrangemanget här i sluttningen skiljer sig ju också från den standardskyltning, som användes vid 

skiftesgränser i skogsmarken. Men det är klart, kanske var det lätt för gränsmarkerare att slå på stort här. Det 

vackra stensuggan bjöd ju den naturliga blockhögen på. Det var ju ”bara” att baxa upp stensuggan på några 

stödstenar.

Bilden visar det ovan beskrivna uppallade stensuggan i skogsslänten ovanför fälten. Blocket kan vara tillhugget av mänskliga 

stenhuggare. Men det skulle också kunna vara hämtat från en närliggande rasbrant, där naturkrafterna styckat fram block i en 

mängd olika former. Troligtvis rör det sig om ett skyltblock från sen stenålder, då människor förmodligen bodde på de vackra 

terrasserna på skogshöjden ovanför fältlandskapet. Men man kan nog inte utesluta att de skulle kunna röra sig om en betydligt 

senare gränsmarkering.

Samma uppallade stensugga fotograferad ur en annan vinkel

Huggen stensugga uppallad på två stödstenar i kanten av en djup ravin i skogsparti bakom 

Himmelsvägen

Uppallad stensugga på Kraftledningsbergets sluttning I skogsparti bakom Himmelsvägen

Uppallad stensugga i bergssluttning på andra sidan väg 290 i Storvreta. På 

bergstoppen ovanför finns en vacker rund stensättning

Stensuggan på höjden vid Årby - en klumpeduns med komplikationer 

(på stenskulle vid gamla Ängebyvägen i Årby) Avsnitt 6 

På en stenkulle högt över fälten vid Årby stöter vi på en mycket vacker och uttrycksfull stensugga - ett stort 

rundat block uppställt på ett tvådelat stenpodium. Det ser nästan ut som om stensuggan har klumpfötter. Man 

tror nästan att stensuggan är urgammal och har stått här i evigheternas evigheter. Eller i varje fall så länge som 

det varit möjligt med tanke på att området ändå ganska sent höjt sig ur vattnet. För tre tusen år sedan - mitten av 

bronsåldern - skulle den, vad höjdnivån beträffar, ha kunnat placeras på den här höjden ovanför en dåtida 

strandkant i det fortfarande ganska stora vattensystem, som så småningom skulle krympa ihop till Fyrisån. Men 

gjorde den det? En undersökning av baksidan avslöjar en rakhuggen vertikal stenyta, där ett grunt borrhål gapar 

tomt mot oss. Vad kan det vara för borrhål? Det finns väl i vart fall två rimliga svar. Det kan vara ett borrhål med 

vars hjälp man fäst ett stag för att stabilisera någon typ av anordning (nu försvunnen) som stått här uppe på 

stenkullen. Men det har nog i så fall inte varit så lätt att borra i ett block som står ganska osäkert på ett litet 

stenfundament. Då har nog blocket under borrningen varit placerat på ett annat stabilare sätt. Alternativt kan 

blocket ha varit placerat någon annanstans och först senare flyttats till sin nuvarande plats. Borrhålet skulle då 

kunna vara ett dubbhål, som använts för att flytta blocket med hjälp av någon lyftanordning. Men något 

röjstensblock, som flyttats hit hela långa och branta vägen nerifrån åkerfälten är det mer stor sannolikhet inte. 

Men det skulle kunna vara så att blocket flyttats från en lägre liggande jämn platå, för att bereda plats för en 

byggnad eller aktivitet. Det kanske faktiskt finns ytterligare ett möjligt svar. Kanske har stensuggan borrats för att 

tydligt märka ut den som ett gränsmarkerande block. Det är nog möjligt att både borrhål och klyvborrännor förr i 

tiden kunde användas för att markera vissa block som gränsstenar. Även långt ute i den otillgängliga Storskogen 

hittar man faktiskt ibland block med borrhål eller borrännor. Och då kan det knappast röra sig om något annat 

än gränsmarkering. Det verkar knappast troligt att husbehovshuggare arbetat så långt bort i oländig skogsmark. 

Sedan kan man kanske för ordningen skulle åtminstone nämna en annan möjlighet: att faktiskt både block och 

borrhål är urgamla och att borrningen gjordes med okänt syfte redan under bronsålder. Man kunde ju faktiskt 

borra i stenföremål redan då - och faktiskt lång tidigare. Men borrade man verkligen hål i stora stenblock redan så 

tidigt? Jag tror inte det. Hur som helst så har den här märkliga - och mycket vackra - stensuggan blivit en ”trigger” 

för funderingar kring stenborrning. Och det är ju ett starkt bevis på att den fortfarande påverkar oss människor 

- i alla fall mig.

Blocket står uppställt på ett flerdelat stenpodium. När jag stöter på den här typen av block i höglänt skogsmark 

som Storskogen och Fulleröhöjden, brukar jag kalla dem för ”podieblock”. Det här är definitivt ett av de 

vackraste podieblocken, som jag har i min fotosamling. Men det är något som inte stämmer här. Kanske kan vi 

inte riktigt lita på att blocket är så gammalt som det vill ge sken av? (Se sid. 43).

Stensuggan på sitt stenpodium - sedd ur en annan vinkel

Det märkliga borrhålet i stensuggans vertikala baksida

Märklig terrass på stenkullen där stensuggan kanske tidigare varit placerad

Mellan den uppställda stensuggan och Fyrisån stöter vi på en trolig husgrundsplatå med en stort röse av 

skärvig sten i kanten. Svårt att tänka sig ett vackrare läge för en boplats oavsett om den hade utsikt över 

fält eller en havsfjärd.

Den spektakulära stensuggan i bergsbranten ovanför Edshammar 

(bergsbrant ovanför Edshammar) Avsnitt 7 

Det finns egentligen ingenting så uppfriskande och spännande som att upptäcka en stensugga djärvt 

placerad ute i skogsmarken. Det hände mig senast försommaren 2017 i höglänt skogsmark ovanför 

Edshammar. Jag befann mig uppe på en bergshöjd för att undersöka ett märkligt stensträngsystem med två 

parallella stensträngar som löper fram uppe på berget och en bit ner i branten. Där stensträngsystemet 

slutade följde jag branten ett stycke västerut. Och där står plötsligt stensuggan uppställd på en berghylla. 

Den står djärvt placerad alldeles på kanten och riktar sitt tomma gap (en urhuggning nedtill) mot 

fältlandskapet nedanför. 

Nog kan naturkrafterna spela oss spratt och placera ut spektakulära stensuggor på de märkligaste ställen. 

Men den här stensuggan har säkerligen placerats här av människor i något skyltsyfte. Jag har svårt att tro 

annat än att stensuggan har både en tidsmässig och funktionell koppling till det nämnda stensträngsystemet 

uppe på berget (se sid 49 -51). I FMIS (Riksantikvarieämbetets nationella fornminnesinformationssystem) 

beskrivning av stensträngsystemet framförs förslaget att det skulle kunna röra sig om en 

fägata. Men en fägata kantad av stenmurar här uppe på bergshöjden - och som dessutom slutar i branten 

långt innan den når fram till bygdens fältlandskap - bedömer jag inte som rimlig. 

Sannolikt hör både stensuggan och stensträngarna till en uråldring anläggning, som uppfördes långt innan 

bygdens människor blivit boskapsskötare och jordbrukare. Sannolikt bör anläggningstiden sättas till yngre 

stenåldern. Och då låg nog fälten kring dagens Edshammar fortfarande under vatten. Kanske stod 

stensuggan här för att informera förbipasserande sjöfarare att det här på höjderna fanns en bosättning. 

Men det får vi ta med oss bara som en rimlig hypotes. Egentligen har jag ingen aning om vilket budskap den 

uråldriga stensuggan en gång ville förmedla.

Den uppställda stensuggan i branten (alldeles intill stenstränsystemet) gör en koppling till neoliticum (yngre stenåldern) än 

mer trolig. Det var då imponerande skyltblock sattes upp i skogssluttningar - gärna så ett de djärvt sträckte sig ut över en 

brant. (Jämför blocket på sid. 54 i avsnitt 8 nedan). En fackarkeolog på inventering i skogsmarken missar naturligtvis inte 

ett så tydligt stensträngssystem, som det på bergen ovanför Edshammar. Men däremot kan hen mycket väl missa ett 

imponerande uppställt skyltblock som det på bilden. Fackarkeologernas bristfälliga blockfokusering medför antagligen att 

man här missar en viktig nyckel till datering och tolkning av stensträngsystemet. Stensuggan och stensträngsystemet 

utgör antagligen olika delar av samma gamla kulturstenskomplex.

Stensuggan på bergskanten med sin urhuggna öppning nedtill

Bilden visar en del av stensträngsystemet uppe på berget vid Edshammar.

Stenstränssystemets ena arm uppe på berget vid Edshammar

Stensträngsystemets andra parallella arm

Stensuggan i Storskogsbranten - den djärvaste av dem alla 

(i kanten av höglänt område nära Tipptoppvägens slut) Avsnitt 8 

Vandrar man in i Storskogen längs Tipptoppvägen (Basketvägen) kan man hitta intressant kultursten var man än 

avviker in i skogen. Och håller man sig på ett betryggande avstånd från vägen - kanske 50 meter eller så - så 

undviker man det svårtolkade stenkaos, som vägbyggarna lämnat efter sig längs vägen. 

I en vägslänt nära Tipptoppsvägens slut står några inbjudande och märkligt formade block. De är så inbjudande att 

de ibland brukar sprejas med färg. Bakom blocken öppnar sig en högplatå med mycket blockrik mark. Fast området 

ligger ganska långt inne i Storskogen, så hittar man här åtskilliga klyvplatser - en del med endast gammal traditionell 

stenhuggning och andra där det finns ett inslag av borrteknik. Jag vandra ut mot högplatåns södra kant och stannar 

till en stund och betraktar förvånad ett märkligt blockarrangemang. Ett stort avlångt block verkar till största delen 

ha styckats i mindre blockbitar, som bildar en välvd långsträckt blockhög. I ena kanten står en del av originalblocket 

fortfarande kvar. Huggningen här verkar inte ha något som helst med profan husbehovshuggning från senare 

århundraden att göra. Jag funderade en stund över om det möjligen kunde röra sig om ett mycket gammalt 

blockgravsarrangemang från sen stenålder eller möjligen någon form av rituell huggning, eftersom tyngdpunkten 

tycks ha lagts mer på själva stenhuggningsaktiviteten än på framtagande av sten av god kvalitet. Det är också 

tveksamt om någon huggen sten hämtats från platsen. Möjligheten att det skulle kunna röra sig om en mycket 

särpräglad gränsmarkering längs en skogsgräns dök också upp i huvudet. Utan att vara i stånd att prioritera någon 

tolkning framför de andra vandrade jag vidare mot söder - bort mot det höglänta områdets kant. Jag upptäcker på 

håll ett mindre block ställt framför ett större block. Bakom det större blocket försvinner markytan och jag förstår att 

blocket står vid kanten till en brant, som leder ner till ett betydligt lägre område. Jag går inte direkt fram till 

blockformationen utan väljer att vandra ner ett stycke i branten för att betrakta det större blocket snett framifrån. 

Jag möter då en syn som chockar mig ordentligt! För djärvt uppallad över bergsbranten står en stensugga ganska 

bräckligt vilande på en stödsten. Stensuggan skjuter långt ut över kanten. Och det är svårt att förstå att den inte för 

länge sedan tippat över ända och ramlat nedför branten. Jag har sett andra stensuggor djärvt uppallade över 

branter. Men den här suggan i branten i Storskogen tar definitivt hem djärvhetspriset.

Jag vänder tillbaka och betraktar stensuggan bakifrån. Det mindre blocket bakom är placerat på ett sådan sätt 

att det ger ett nedtyngande baktryck på den uppallade stensuggan. Kanske är det förklaringen till att 

stensuggan inte ramlat nedför branten för länge sedan. 

Jag vet inte hur det såg ut nedanför blocket när stensuggan en gång pallades upp. Kanske var Storskogen 

fortfarande en ö i en skärgård och kanske gick det en vattenled förbi branten. Kanske skulle stensuggan vittna 

om att platsen var bebodd och att den som ville göra anspråk på platsen kunde räkna med motstånd. Och det 

var nog lätt att räkna ut för en potentiell inkräktare att platsen skulle förvaras av många personer, eftersom det 

rimligtvis hade krävs ett stort arbetslag för att rigga upp den stora stensuggan på ett så spektakulärt sätt. På så 

sätt kan kanske stensuggan ha haft en konfliktreducerande funktion. Men om stensuggan satts upp över en 

vattenled så måste det ha skett för mer än fem tusen år sedan. För 5000 år sedan var det nämligen (utifrån 

SGU:s strandlinjekarta) möjligt att gå hela Tipptoppvägens sträckning torrskodd. Troligare är nog att 

stensuggan placerades i branten för att, något årtusende senare, skylta för en boplats i det låglänta området 

nedanför branten. 

Men även om jag haft helt fel i mina spekulationer och att det skulle visa sig att stensuggan i ställer utgör 

en säregen gränsmarkör för en skogsgräns från senare århundraden, så finns det fortfarande stor anledning att 

besöka den här märkliga stenplatsen. Den vittnar ju om stor skicklighet i fråga om stenhantering. Och den är 

dessutom ett lysande exempel på vacker och spektakulär stenkonst, som vi än så länge inte kan ta del av i något 

konsthistoriskt bokverk. Och det finns nog anledning att skynda på besöket. Vilken dag som helst kan ju 

stensuggan doppa ner nosen och falla nedför branten. En fallande fura som träffar suggans översida skulle 

antagligen vara tillräckligt för att sända den till stenhimlen.

Nära den troliga blockgravsanläggningen finns en bergsbrant där en stor stensugga står djärvt uppallad. Det är 

på håret att den skulle tippa framåt och falla ner. Det uppställda blocket bakom behövs sannolikt för att ge ett 

baktryck, som förhindrar att stensuggan tippar framåt. Stensuggan är antagligen ett boplatsskyltande block från 

sen stenålder och skulle kunna vara samtida med den troliga blockgravsanläggningen knappt hundra meter bort.

Bilden visar den uppallade stensuggan djärvt framskjuten över kanten på en bergsbrant i Storskogen.

Den uppallade stensuggan i branten sedd ur en annan synvinkel

Stensuggan med det bakomliggande blocket, som ev. utövar ett nedpressande 

baktryck så att suggan inte tippar över

I närheten av den djärvt placerade stensuggan finns ett märkligt blockarrangemang 

med stora huggna blockbitar i en stor hög framför ett huvudblock

Ytterligare en bild på den märkliga blockhögen nära stensuggan

Bilden visar ett liknande block/hög-komplex på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. 

Mycket talar för att det stora blocket ursprungligen varit än större - kanske både högre och längre - och att 

det vid något tillfälle till stor del styckats upp i mindre bitar. Kanske rör det sig om stentägt för att få 

täckmaterial över en grav (tidig datering) eller för att få stenmaterial till ett gränsröse (sen datering). Att 

det skulle röra sig om ett röjningsröse, som placerats vid ett block är knappast en gångbar förklaring, 

eftersom huvudblock och huggna blockbitar framför verkar höra organiskt samman.

Stensuggan som svävar fram uppe i himlen 

(kanten av skogsparti i Östa-trakten) Avsnitt 9 

När man kommer gående nere i det låga skogspartiet och höjer blicken upp mot himlen så börjar det svindla 

framför ögonen. En stor stensugga tycks sväva fram uppe i skyn. När man hämtat sig från chocken och tittar efter 

lite närmare, upptäcker man att stensuggan där uppe är fastsatt mellan två V-ställda höga blockväggar. 

Stensuggan är på intet sätt onåbar. Genom att vandra upp i det betydligt högre liggande hagmarksområdet kan vi 

besiktiga stensuggan ovanifrån mer i detalj. Vi ser att den utgör ett exempel på den typ av uppallning som jag 

ofta benämner skrevuppallning (se särskilt avsnitt 12). Den stora stensuggan har helt enkelt placerats högst upp 

över den skreva, som de snedställa blockväggarna bildar. Och det har inte behövts någon avancerad lyftteknik 

för att få den ganska tunga stensuggan på plats. Inte bara själva stensuggan markerar den här stenplatsen. Också 

en uppställd tillformad sten indikerar att det rör sig om en extra viktig stenplats. Stensuggan och övriga block här 

har huggits fram med traditionella huggmetoder utan inslag av borrteknik. Men det finns också exempel i närheten 

på stenhuggning, där kilning skett i borrade klyvhål. 

Det är svårt att dra några slutsatser om datering utifrån tillämpningen av huggteknik. Traditionella huggmetoder 

har tillämpats i tusentals år. Men de har också använts långt fram i modern tid tillsammans med den yngre 

borrtekniken. Och vi kan nog inte ens med säkerhet bedöma åldern på klyvplatser, där den yngre 

borrtekniken använts. Undersökningar som jag genomfört i bygden tyder på att borrteknik använts i 

stenklyvningens tjänst åtminstone sedan 1500-talet. Men då handlar det om borrkluvet stenmaterial som är 

kopplat till försvarsanläggningar, stenkyrkor och kvarnbyggnader, som byggts av stenspecialister. Klyvning med 

borrteknik i skogsmark för att få fram husbehovssten är förmodligen yngre. Men skulle möjligen kunna vara lika 

gammal eller t.o.m. äldre. Än så länge har vi nog ingen riktig koll på hur länge vi kluvit fram sten med borrteknik i 

våra svenska skogar. Men för att återgå till själva stensuggan: varför ligger den då här? Jag kan egentligen bara 

hitta två anledningar och båda relaterar till skyltblocksaspekten. Antingen har den skyltat för en boplats eller 

annan viktig plats) under sen stenålder eller tidig bronsålder. Eller också är den ställd här långt senare för att 

skylta för en bygdegräns eller en skiftesgräns. Gränser i skogsmark brukar sällan ha en så här dramatisk, kreativ 

och resurskrävande stenskyltning. Men då och då hände det förstås att gränsmarkerare gav utlopp för sin 

innebonde skaparkraft (liksom för den delen även stenröjare och stenhuggare) och åstadkommer något utanför 

de vanliga ramarna. (Se exempelvis Avsnitt 15).

Mellan blockväggar och toppblock skymtar det lägre liggande skogspartiet, där det antagligen 

funnits boplatsytor under bronsålder/järnålder.

Bilden visar en vy nerifrån det lägre liggande skogspartiet. Här nerifrån är blockupplägget som allra mest spektakulärt. Det 

ser ut som om blocket svävar fram i himlen. Blockupplägget har föregåtts av ett omfattande stenhuggningsarbete. 

Mittpartiet av ett stort block verkar ha huggits bort och toppblocket har placerats mellan de två blockväggarna. Det jämna 

lågt liggande skogspartiet har nog för flera årtusenden sedan använts som boplatsområde – med närhet till de omkringliggande 

fälten. Det kan således röra sig om ett mycket gammalt boplatsmarkerande monument. En alternativ tolkning är 

förstås att det rör sig om en betydligt senare gränsmonument. Men det är svårt att tro att gränsmarkerare skulle ha gjort en 

så här stor insats bara för att skapa en gränsmarkör. Man måste nog i så fall anta att stenhuggningen utförts av andra skäl 

(vilka?) och sedan utnyttjades som gränsmarkering. Ett mycket stort stenhuggningsområde finns i närheten.

Betraktad från det högt liggande stenhuggningsområdet liknar stenanläggningen nästan en stenkammargrav med ett 

stort toppblock. Men någon gravanläggning har det nog inte varit här. En plats av stor betydelse i gamla tider har det 

dock med stor säkerhet varit. Det förstår man också av den framförställda, tillformade stenen. Anläggningen är helt 

unik - i vart fall i mitt insamlade fotomaterial från Storvretabygden.

Spännande stenarbete i skogspartiet nedanför stensuggan

Vacker och storslagen blockmiljö i skogspartiet nedanför stensuggan. Sådan miljö hittar man nästan alltid i anslutning till trolig 

bebyggelse från sen stenålder/bronsålder. Det känns som om blocken utgjort en central ingrediens i den kosmologi som dåtidens 

människor bekände sig till. Det finns ett dubbelt beroendeförhållande mellan stora spektakulära block och gamla boplatser. Människor 

har ofta valt att anlägga boplatserna vid blocken och blocken har sedan genom århundraden – kanske årtusenden – påverkats till formen 

av boplatsens människor genom stenhuggning för olika syften..

Spännande gammal stenhuggning i skogspartiet nedanför stensuggan. Det kan röra sig om stenhuggning, som är flera tusen år 

gammal. Stenhuggning verkar ha varit en nästan lika central verksamhet som jakt, fiske, och senare boskapsskötsel. Ibland upplever 

man nästan att stenhuggning varit en fråga om liv och död. Den låg i samklang med människornas uppfattning om religion och om 

väldsordningen i stort. Stenhuggning tycks ha behövts för att garantera människosläktets överlevnad och världens fortbestånd.

Den borrade stensuggan, som vägrar att motivera sin existens. 

(på naturlig kulle i Storskogen) Avsnitt 10 

På en liten kulle långt inne i Storskogen står en vacker stensugga och blickar ut över det lägre liggande 

skogslandskapet. Det är egentligen inget märkligt med det. Det finns mängder av stensuggor på kullar och 

bergshöjder runt omkring i skogsmarken. Men när jag kommer närmare och har stensuggan i tydligt sikte, så ser 

jag ju att den står uppallad på en stödsten i ena underkanten (siduppallning). Och det skvallrar redan detta om att 

det nog rör sig om en uppställd stensugga, som har särskild status. Och när jag kommer ända fram och trevar med 

handen på undersidan, så upptäcker jag att en stor del av undersidans kant är pepprad med tätt ställda 

klyvborrännor. Innan jag såg borrännorna, så tänkte jag mig möjligheten att stensuggan var ett stenmonument 

från sen stenålder. Det passade egentligen bra in i området, som hade en stenflora med flera märkligt formade 

block och med en ovalformad nedsänkning i marken, som skulle kunna vara en rest av en bobotten från sen 

stenålder. Men klyvborrännorna på blockets undersida komplicerar saken. Även om vi kan ha använt oss av 

klyvborrhål i stenklyvningen tjänst under ganska lång tid, så borrade nog inte stenålderns jägarbefolkning i sten 

för att klyva block. Så stensuggan måste ha tillkommit vid ett betydligt senare tillfälle. Efter ett tag hittar jag den 

lägre liggande klyvplatsen, där stensuggan kluvits fram. Man har alltså efter klyvningen kånkat upp den stora och 

tunga stensuggan på den lilla höjden bredvid. Att det rör sig om ett skyltningssyfte är nog ganska klart: både 

uppallningen och den upphöjda placeringen (och att stensuggan har en vacker - om inte särskilt spektakulär - 

form) talar för det. Men att det skulle röra sig om ett gränsmonument är inte lika självklart. Varför har man i så fall 

inte bara ställt samman några stenar, som redan fanns tillgängliga här uppe på kullen? Varför har man gjort en så 

enorm överprestation bara för att åstadkomma en skyltning vid en skiftesgräns i skogsmarken? Eller ska vi kanske 

förkasta gränsskyltningshypotesen? Kanske har det rört sig om en husbehovshuggning där stenmaterialet skulle 

hemtransporteras. Kanske har man ställt upp stensuggan på kullen i väntan på hemtransport - som aldrig blev av. 

Men hur skulle man väl kunna transportera hem en så här stor och tung stensugga? Kanske har man tänkt att 

stycka stensuggan i bitar innan man transporterade hem stenen. Men i så fall har man väl låtit stycka suggan 

redan nere i klyvgropen och inte dragit upp den med mycket möda på kullen. Och varför skulle väl bygdens 

bönder ge sig upp i oländig storskog, när de hade mängder med lämpliga block att stycka utanför den egna 

stugknuten? Det är något lurt med borrningen och uppställningen av stensuggan, som jag inte riktigt lyckas reda 

ut. Kanske får vi rent av skylla den borrade stensuggans existens på Uppsala Universitet, som sedan gammalt 

(genom en donation) äger skogsskiften i Storskogen. Kanske är det Akademiförvaltningen, som vid något

tillfälle, bestämt sig för att storslaget markera sina skiftesgränser. En så resursstark institution kunde 

naturligtvis slå på stort när det gällde gränsmarkering. Och kanske förfogade man också över specialiserade 

stenarbetare, som tidigt behärskade konsten att klyva sten med borrteknik, Men i så fall borde det 

antagligen finnas andra märkliga ”borrännemonument” i Storskogen. Och det gör det också! Men det är en 

annan historia. 

Jag har många gånger försökt säga till den borrade stensuggan att hon verkligen inte borde stå här på en 

kulle i Storskogen utan i stället flytta till någon blockrik fårhage i anknytning till det lägre liggande jordbruksbygden. 

Men stensuggan bara vägrar att lämna sin plats. Och den vill absolut inte berätta varför den lät sig 

placeras här. Och jag tror inte heller att stensuggans skyltning varit särskilt effektiv. Sedan hon ställdes här 

- när det nu var - är det kanske bara mig som hon lyckat göra uppmärksam på sin existens. Hon har inte 

förstått att hon borde ha satt sina borrännor på ryggen så att de lättare uppmärksammas. Det är ju inte alla 

som inleder bekantskapen med stensuggor genom att känna dem på magen. Avslutningsvis i det här 

kapitlet visas ett par stensuggor, som verkligen förstår hur man ska gå till väga för att exponera sina 

borrännor optimalt.

Den märkliga stensuggan med mängder av borrännor på undersidan har pallats upp på en liten höjd i Storskogen. Nedanför till höger 

finns en mindre stentägtsgrop och till vänster i en sänka ligger en trolig nedgrävd boplats. Stensuggan är vackert placerad och har 

onekligen något av skyltningskaraktär över sig.

Samma block, som på föregående bild, sett från ena gavelsidan. Om senare tiders stenhuggare verkligen ställt blocket här, så 

har antagligen syftet varit att forsla bort det i sin helhet för att användas i något speciellt syfte. Om man tänkt hugga det i 

mindre bitar så har det ju rimligen varit mer praktiskt att genomföra styckningen nere i stentägtsgropen än att först forsla upp 

det tunga blocket. Någon som haft för avsikt att forsla bort ett så här stort block på åtskilliga ton måste i så fall ha haft stora 

resurser till sitt förfogande. En alternativ och rimligare tolkning är att stenborrningen och huggningen genomförts för att det 

här blocket permanent skulle stå på just den här platsen och kommunicera något speciellt. Troligen rör det sig då om ett 

skyltblock för en skogsgräns.

Närbild, som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.

Bild från den lägre liggande klyvplatsen, där stensuggan sannolikt huggits fram.

Uppallad sten vid stentägtsplatsen, där stensuggan huggits fram.

Spetsigt tillhugget block med borrännor efter borrade klyvhål längs ena kanten - något hundratal meter från den 

borrade stensuggan – kan möjligen ingå i samma ev. gränslinje som stensuggan på kullen.

På en stenfylld verksamhetsyta i anknytning till en trolig stenåldersboplats i Storskogen finns en märklig klyvplats. Både 

huvudblocket och en kvarliggande huggen sten har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. Rimligen har originalblocket inte 

varit särskilt högt och någon större mängd hugget stenmaterial har nog inte forslats bort - om ens något. Det framkluvna block som 

ligger kvar har ingen hög kvalitet - i vart fall inte formmässigt. Det är svårt att förstå varför man utfört ett så omfattande borrarbete 

med tät klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög kvalitet för användning på annat håll. En förklaring skulle naturligtvis 

kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i vanlig mening utan i stället om skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten 

spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället monumentets form och kanske den tydliga borrännemärkningen, som var 

avgörande. Och till skillnad från den uppallade stensuggan med borrännor på undersidan, vilken inledningsvis beskrevs, har den här 

stensuggan verkligen förstått hur man ska exponera sina borrännebehag (se nästa bild).

Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de anlagda klyvhålen 

syns tydligt i överkanten.

Bilden visar en mycket vackert arrangerad klyvhålsplats från Storskogen, nära Tipptoppvägen. Den stora stenen 

har ställts upp så att överkantens borrännor tydligt exponeras - en stor skillnad mot den inledningsvis 

presenterade stensuggan, som gömmer sina borrännor under magen. Klyvhålsblocket understöds i ena kanten av 

tre små rundade stödstenar. Blockarragemanget är ställt ovanför en stor grop i marken. Likheten med en 

gravplats gjorde att jag inledningsvis kallade stenplatsen för ”klyvhålsgraven”. Mycket övrigt klyvhålsmaterial 

finns uppställt runt omkring gropen. Platsen är arrangerad på ett sådant sätt att den vill kommunicera något 

speciellt. Men det är förstås svårt att i efterhand avgöra vad. Någon kaotisk stentägtsplats, där skrotsten ligger 

huller om buller, är det definitivt inte fråga om här! Stenkonst när den är som vackrast i Storskogen!

Stensuggan, som blev till bygdens vackraste stenmonumentet 

(i skogsparti nära Norrbo) Avsnitt 11 

I slänten ned till ett vackert parkliknande skogsparti står en enorm stensugga uppställd. Inga naturkrafter i 

värden kan åstadkomma en sådan här både märklig och vacker stenplats. Man får onekligen intrycket att ett 

stort block med lite kullig översida kluvits mitt itu och att överdelen (stensuggan) placerats på högkant med 

den kulliga sidan bakåt och den släthuggna framsidan vettande mot det låga parkliknande området nedanför. 

Den andra halvan av blocket verkar ha huggits upp i större blockbitar, som bildar en halvcirkelformad blockhög 

bakom den uppställda stensuggan. Det är svårt att tänka sig att människor skulle kunna klyva fram en så stor 

och slät blockyta som stensuggans framsida. Kanske har trots allt naturkrafterna stått för klyvningen. Och 

människor i skogsområdet har sedan tagit till vara på det kluvna blocket och byggt ett mycket vackert 

blockarrangemang. Jag har alltid undrat över var den vackra resta blockhalvan egentligen kommer ifrån. 

Kanske har den tillhört ett större block på just den här platsen. Kanske har den ursprungligen tillhört det 

kolossalblock, som måste ha stått högre upp på höjden, och som den kvarstående fyrkantiga stenrauken är en 

rest av (se sid. 24). Eller kanske har blocket ursprungligen legat i den breda spektakulära bergränna, som 

gapar tom högre upp på berget inte så långt från stenkolossen. 

Hör som helst utgör den resta stensuggan med sin lilla arrangerade halvcirkelformade blockkrans bakom ett 

synnerligen konstfullt stenmonument - förmodligen Storvretabygdens vackraste. Vi vet naturligvis inte med 

säkerhet när det byggts. Men jag gör bedömningen att det vackra blockarrangemanget uppförts under senare 

delen av stenåldern för att skylta för en boplats, som låg på den släta öppna markytan nedanför. Jag tror att 

flertalet av dåtidens boplatsområden i bygden hade sina egna ganska individuellt utformade boplatsmarkerande 

stenmonument. Den här stensuggan utgör kanske det vackraste monumentet - men långt ifrån 

det största eller mest spektakulära.

Ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonument, som över huvud taget rests i Storvretabygdens höglänta 

skogsmarker, finns i skogspartiet vid Norrbo. Ett större block har antagligen kluvits i två delar. En del har ställts på 

högkant medan den andra halvan kluvits till småblock, som i huvudsak placerats i en halvcirkel på baksidan. Framsidan 

har en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan vackrast. Blocket skulle mycket väl kunna vara ett 

entrémonument till ett boplatsområde under slutfasen av stenåldern.

Ytterligare en bild av det vackra stenmonumentet ovanför den jämna, röjda 

ytan

Även om blocket (samma som på föregående sida) helt säkert placerats här av människor, så är nog den mycket 

släta och märkliga framsidan inte tillhuggen av människor. Den har nog spräckts fram spontant av naturkrafter. 

Människorna har dock tacksamt tagit emot naturkrafternas produkt och gjort ett mycket vackert skyltblock av den 

- en sorts samverkansprojekt skulle man kanske kunna säga.

Bilden visar det vackra, plana, parkliknande landskap, som det ståtliga blocket vänder sig mot och som antagligen hyst 

en forntida boplats. Det är märkligt med den här typen av platser. Man behöver egentligen inte utforska dem. Känner 

man riktigt efter, kan man fortfarande uppfatta vibrationerna från människor, som bott här för tusentals år sedan.

Den här blockformationen i samma skogsparti är kanske ett mellanting mellan en blockhög och ett 

blockarrangemang. Men det har en så tydlig - och förmodligen avsiktligt planerad - struktur med en mycket 

vackert tillhuggen, fyrkantig stenskiva framför ett huvudblock, att jag väljer att uppfatta den som ett 

blockarrangemang - ett riktigt vackert och udda stenkonstverk. Men som vanligt gäller att konstverken i den 

gamla kulturstensfloran ser mycket olika ut beroende från vilket håll man betraktar dem.

Den skrevuppallade stensuggan 

(skogsparti i Norrbo-trakten) Avsnitt 12 

Det finns olika uppställningssätt för att förstärka ett blocks speciella status som skyltblock. Block kan 

exempelvis pallas upp på stödstenar. Och beroende på stödstenarnas placering och antal kan man tala om 

mitt-uppallning, sid-uppallning och uppfallning på flera stödstenar i olika hörn. I Avsnitt 8 har vi redan stött 

på en mittuppallad stensugga. I Avsnitt 14 (s. 106) kommer vi att möta en imponerande stensugga som är 

siduppallad. Och en stensugga uppallad på flera stödstenar får vi kontakt med i exempelvis Avsnitt 23. En del 

skyltblock har inte uppallats utan i stället ställts på en stenhäll (ett stenpodium). Jag kallar ibland sådana 

block för podieblock. Det vackraste och mest konstfulla stensuggan med podieplacering möter vi i Avsnitt 41. 

Men den stensugga, som ska beskrivas i det här avsnittet, har ett uppställningssätt, som inte kan inrangeras i 

någon av de ovannämnda uppställningstyperna. Här har stensuggan i stället placerats mellan två lite 

snedställda, tillformade blockhällar och står således inkilad i en blockskreva. För att stensuggan inte ska glida 

för långt in i skrevan och därmed förlora sin skylteffekt har en stoppsten placerats i sprickan mellan 

stensuggan och blockväggen (syns ej på bilden). Jag har tills vidare döpt den här typen av uppallning till 

”skrevuppallning” i brist på bättre benämningsförslag. Det bör också sägas att det finns en variant av 

skrevuppallning där den toppliggande stensuggan ligger med platt undersida över en skreva och ger då inget 

inkilat intryck. Under sen stenålder tycks skogspartiet vid Norrbo ha haft en livaktig befolkning, som med liv 

och lust ägnat sig åt att förfärdiga olika stenanläggningar. Den stenhuggning som bedrivits här har inte 

karaktären av sentida husbehovshuggning. Och blockarrangemanget har inte heller skapats i sen tid för att 

fungera som gränsmärken i en skiftesgräns. Nej, stensuggan här har helt andra ambitioner och har antagligen 

etablerat sig här i skyltsyfte långt innan de första stensättningarna/högarna dyker upp på impedimenten i 

fältlandskapet utanför skogspartiet. 

PS! Vill Du stifta bekantskap med Storvretabygdens mest spektakulära, skrevuppallade stensugga, så kan 

Du lämpligen gå tillbaka till avsnitt 9 eller besöka skogspartiet vid Östa

I skogspartiet vid Norrbo finns denna märkliga blockformation, där en losshuggen överdel är nedkilad mellan 

blockväggar. I glipan på den högra sidan finns en stoppsten insatt så att toppblocket inte ska glida för långt 

ner. Det rör sig om en typ av uppallningar, som jag brukar kalla för skrevuppallningar, eftersom toppblocket 

ställs över en bergsskreva eller i mellanrummet mellan två blockhalvor.

Skrevuppallad stensugga i skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo

I höjdryggens sluttning mot fälten och väg 290 ser vi också en stor stensugga vackert placerad över en skreva i berget. Den huggna 

stensuggan har säkert ställts här för att skylta för något. Om det nu inte är en relativt sen gränsmarkering så kan skyltningen vara mycket 

gammal och gå tillbaka till den tid då högarna anlades på höjdryggens krön ovanför.

Skrevuppallad stensugga i bortre fårhagen nära Norrbovägen.

Skrevuppallning i höglänt skogsparti vid Fullerö - på östra sidan om väg 290

Blockarrangemang med skrevuppallning nära fältkanten 

- i skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo

Vackra uppställda stensuggor: några som nyligen lämnat in och några som fortfarande 

kämpar på i jordelivet 

(från Fulleröhage och Storskogen) Avsnitt 13 

Jag skulle för presentationens räkning komplettera med ytterligare en bild av den vackert huggna 

stensuggan i Fullerö hage (se sid. 94). Men varken stensuggan eller Fulleröhage finns kvar. 

Egentligen ingenting av det gamla markskiktet finns kvar efter omfattande sprängnings- och 

schaktningsarbeten för att markbereda för byggandet av ett nytt bostadsområde. Det finns egentligen 

inga vettiga skäl för att ersätta bygdens kanske vackraste och fyndrikaste boplatsområde från sen 

stenålder med ett modern bostadsområde. Men samhällsutvecklingen kräver det säger politikerna. Så 

någon ytterligare bild av den vackra stensuggan fick jag inte. 

Det låter egentligen nästan lite nedsättande att kalla det här vackert huggna blocket för stensugga. 

Blocket är tydligt tillhugget upptill. Man kan tydligt se skiljelinjen mellan originalytan och den huggna 

delen. Den huggna delen har en vackert rödaktig färgton. Gråstenslaven har inte ännu tagit sig in i någon 

större omfattning på de huggna ytorna. Och de lyser därför fortfarande i stenens egen färg. I gamla tider 

när man formade till skyltblock genom stenhuggning, så var det säkert inte bara en speciell form man var 

ute efter. Man klöv säkert block för att få fram nya vackra och lysande färger i stenytan. På så sätt kan 

man ju säga att man målade block även om man inte använde målarfärg. Men vi kan naturligtvis inte 

utesluta att det här blocket varit målat med färg för att särskilt uppmärksammas. Trots att färgen i så fall 

inte längre finns kvar så kanske den har bidragit till att hindra gråstenslavens inväxt på den huggna 

överdelen. 

Jag sätter en slant på att det här blocket tillhör ett mycket gammalt kulturstensskikt och att blocket 

skyltat utanför en gammal bobotten. Men den slanten blir inte särskilt stor. Det hände också att man 

långt senare i gränsmarkeringssyfte utsatte block för olika typer av stenhuggning. Men någon riktigt 

typisk rågångssten är det nog inte fråga om här.

Stensuggan i exemplet ovan representerar en grupp av uppställda block som jag i brist på bättre kallar för 

uppställda stenar. Det rör sig här om små till medelstora block, som ofta är lite bulliga och knubbiga och 

som ställts direkt på marken. Och de är alltså till skillnad från de resta stenarna inte nedgrävda och 

förankrade i marken. De står inte heller som en del av senare tiders gränsstenar i eller på ett uppbyggt 

röse. De står ofta ensamma på jämna röjda ytor, i sluttningar eller på naturliga kullar och verkar ofta lite 

malplacerade på den plats där de står. Och man får en stark känsla av att de inte tillhör den spontana 

stenflora, som alltid funnits här. Kanske representerar de uppställda stenarna ett tidigare kulturstensskikt 

av territoriemarkerande stenar från sen stenålder – flera tusen år äldre än de gränsstenar i skogsmark som 

uppfördes i skiftesreformernas spår på 1700- och 1800-talet. De ger ofta ett lite jordnära och klumpigt 

intryck och har inte den smäckra resning, som kännetecknar många av de resta stenarna. Bearbetningsmässigt 

står de oftast mitt emellan de resta stenarna och de uppställda stenstyckena (se Avsnitt 24). 

Oftast är det mer än en sida som fått en tillhuggning. Trots sin oansenlighet både till storlek och form, är 

många av stenarna mycket vackra - bland de vackraste jag över huvud taget har i min mycket stora 

fotosamling över stenar och block från Storvretabygden. Sedan är det förstås så att fotografering är en 

konst i sig. Lyckas man riktigt bra med bilden, så kan man nog få fram det vackra hos varje sten. 

Det är näst intill omöjligt att skilja uppställda stenar ur gamla kulturstensskikt från sådana som ställts upp 

för att markera skogsgränser under senare århundraden. Båda kan variera oerhört mycket i form och 

storlek och har antagligen - trots den stora åldersskillnaden- framställt med samma primitiva huggteknik. 

Och flertalet av de yngre uppställda stenarna (gränsstenarna) står inte i någon form av gränsröse. Och 

kanske kan man inte vara helt säker på att en uppställd sten verkligen skapats som gränssten bara för att 

den står i en verifierad gränslinje i skogen. Äldre uppställda stenar kan ha ”lånats” och flyttats för att 

fungera som markörer för nya gränser. Det skulle egentligen ha varit mycket intressant att få vandra 

omkring i Storvretabygdens skogar före skiftesreformernas tid. Jag är inte säker på att antalet uppställda 

stenar skulle vara särskilt mycket mindre på den tiden. Särskilt inte i skogsområden där människor kan 

förväntas ha bott för flera tusen år sedan och behövt markera territorier och skylta för platser.

Det finns många vackert huggna stenar i området (både markfasta och uppställda). Det här är en av de 

vackraste. Gränsen mellan huggning och originalyta är mycket tydlig. Det skulle inte förvåna mig om en så 

här vacker skapelse en gång varit målad.

När man under en lång tid studerat mängder av block ute i naturen, så får man så småningom en 

känsla för vilka block, som är spontant utplacerade av naturkrafterna och vilka som ställts upp av 

människor för att markera någon viktig företeelse. Det här blocket bedömer jag vara uppställt av 

människor. Det kan vara ett relativt sentida gränsmarkerande block. Men troligare rör det sig om ett 

skyltblock från ett betydligt äldre kulturstensskikt. Också den här stensuggan i Fullerö Hage har 

nyligen gått in i stenhimlen.

Trött gammal stensugga, som satt sig att vila på en sten på kalhygge vid Fullerö Hage. Nu behöver 

den inte vara varken gammal eller trött längre. Också denna har nyligen lämnat jordelivet.

Uppställd sten på kalhygge ovanför Skogs Årby och nära en trolig nedsänkt bobotten. Trots sin enkla utformning 

är kanske det här blocket den vackraste uppställda stenen i min fotosamling - och en av de vackraste, som jag över 

huvud taget fotat. Gammal stenkonst när den är som allra bäst!

Uppställd stensugga på både långt och nära håll. Suggan har en tydligt 

snedhuggen översida. Jag har funnit en liknande i en verifierad gräns i 

skogen. Det är därför troligt att också den här suggan tjänar ett 

gränsskyltande syfte. Men helt säker är jag inte.

Vackert utformat block, som t.o.m. har en röjd yta runt sig och som sannolikt haft någon skyltfunktion inom ett gammalt 

boplatsområde i Storskogen.

Uppställd sten i ett skogsbevuxet område nära Norrbo. Stenen står inte ensam. Den ser ut att 

flankera en märkligt arrangerad blockhög i närheten. Stenen uppvisar en yta, som är aningen 

urholkad och ser nästan slipad ut. Möjligen har den en gång varit målad.

De riktigt stora och tunga stensuggorna 

(hag- och skogsmark i Storvretabygden) Avsnitt 14 

När når ett block en sådan storlek att det inte längre kan kallas för stensugga? Ett block ska ju kunna hanteras av 

människor och kunna ställas eller läggas upp för skyltning för att vara värt namnet stensugga. Hur stora och 

tunga block har man egentligen kunnat hantera och flytta på i förhistorisk tid utan tillgång till avancerad teknik? 

Förmodligen förvånansvärt stora och tunga block - kanske i tungviktsklassen 30- 50 ton. Så stora block flyttade 

man förstås inte dagligdags. Men när den religiösa övertygelsen var stark och när många människor kunde 

samarbeta, kunde man nog ta sig an så stora stenkolosser. Vi vet ju exempelvis att man flyttade mycket tunga 

och stora stenfigurer på Påskön. Och vi vet ju också att mycket tunga block transporterades åtskilliga kilometer 

för att ställas upp vid Stonehenge-helgedomen. Storvretabygdens jägarbefolkning under stenåldern eller de 

senare boskapsskötarna och jordbrukarna under bronsålder/järnålder kan ha varit minst lika skickliga när det 

gällt att flytta stora block. Frågan är väl mera om religion och världsåskådning gav tillräcklig drivkraft till sådana 

stora blockförflyttningsprojekt. 

Redan i Avsnitt 3 öppnade vi för möjligheten att den stora stenkolossen på höjdryggen i skogspartiet vid Norrbo 

skulle kunna vara placerad av människor på sitt underlag. Den drygt 50 ton tunna upprättstående kolossen med 

branthuggna sidor har en platt undersida och är placerad på underlaget på ett sätt som antyder att det kan vara 

uppställd här i någon form av skyltsyfte. Och möjligen har den placerats här långt innan den fått sin långa 

vertikala klyvborränna på ena sidan. Kanske är det ett 2-fas – monument, som haft två olika funktioner i två vitt 

skilda tidsperioder. Det är väl knappast förvånande om gamla spektakulära skyltblock i lång senare tid 

omvandlats till gränsmonument. 

I det här avsnittet tar jag upp några riktigt stora stensuggor på ca 20- 30 ton, som antagligen ställts upp för att 

fylla någon form av skyltfunktion. Har man en gång väl fått syn på dessa block - och chockats av deras storlek och 

tjusats av deras vackra placeringar i landskapet - så lämnar de egentligen aldrig mera ens tankar. Man fortsätter 

fundera kring vilken teknik, som användes vid deras förflyttning, om de formades till före eller efter uppställningen, 

hur enstaka långa klyvborrännor ska tolkas och vad de stora - riktigt stora - stensuggorna egentligen 

skyltade för.

Det uppställda blocket med den långa borrännan på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. 

(sid. 104 - 105) 

På höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen hittar vi ett stort skyltblock med exponeringssidan vänd ner mot Fyrisåns 

dalgång. Blocket verkar uråldrigt med sin kluvna framsida och sin tillformade topp och sin hjärtliknande form. Men det 

finns något som inte riktigt stämmer. När jag granskar den vänstra delen av den lodräta framsidan, så upptäcker jag faktiskt 

en mycket lång lodrät borränna i ytan. Alltid dessa frustrerande borrännor, som skall trassla till saken! Det kan vara ett 

betydligt större block som kluvits innan ena halvan rests på plats. Alternativt kan en mindre klyvning med borrteknik ha 

gjorts efter uppställningen för att märka ut blocket som ett gränsmarkerande block. Men blocket står så bräckligt uppställt 

att det nog inte varit lätt att borra i det i nuvarande position. Vid sidan av blocket ligger faktiskt en stor blockhalva, som en 

gång kan ha hört ihop med det uppställda blocket. Vi har ett antal stora block i bygden med en borränna i stenytan. 

Stenborrningen med sin efterlämnade klyvborränna är svårtolkad. Kanske handlar det om mycket gamla block, som haft en 

skyltande funktion redan under sen stenålder/bronsålder och som långt senare med hjälp av borrteknik omvandlats till 

gränsmonument. Hur som helst är den mäktiga stensuggan i höjdryggens sluttning ett mycket svårbedömt blockarrangemang. 

Och mycket talar för att det c:a 30 ton tunna blocket vid något tillfälle flyttats - åtminstone en liten bit. 

Den uppallade stensuggan i Fullerö Hage – i salig åminnelse 

(sid. 106) 

Vackrare och konstfullare än så här blir knappast en siduppalad stensugga (se sid. 106 nedan). Blocket skyltar antagligen 

för en forntida boplats, som legat nedanför blocket på en stor, jämn och stenröjd yta. Med sitt stora tekniska kunnande i 

stenhantering och med tillgång till ett stort arbetsuppbåd var det ingen omöjlighet för människor att under sen stenålder 

transportera och ställa upp block på ett 30-tal ton. Men varför ställa det just så här svårt så att man till och med behövde 

använda uppallning med ett stödblock? Kanske just den här platsen ägde en speciell energi som man ville fånga upp och 

förstärka med hjälp av blocket i dess position ovanför en trolig boplats. Eller också hade två stenmästare under sen 

stenålder slagit vad om möjligheten att genomföra uppställningsprojektet. Den som trodde på möjligheten vann tydligen 

valet! När bilden togs för några år sedan var stensuggans dagar redan räknade. Den befann sig nämligen i ett område 

(Fullerö Hage), som snart skulle förberedas för bostadsbyggande. Idag är den borta. Kungen bland siduppallade stensuggor 

i Storvretabygden är död!

Blockkolossen med platt tak i Fullerö Hage - som också gått in i stenhimlen (sid 107) 

Blockkoloss på kalhygget (Fullerö Hage) med mycket huggen sten runt omkring. Kolossen här har ett helt platthugget 

tak och branthuggna sidor. Att den utsatts för stenhuggning av människor får nog anses som säkert. Stenen i 

förgrunden verkar uppställd. Det skulle möjligen kunna röra sig om en sentida gränsmarkering. Men troligen hör 

blockarrangemanget till ett betydligt äldre kulturstensskikt. Kolossen väger säkert drygt 30 ton men är egentligen 

aldrig riktigt lösgjord från underlaget och har därmed inte flyttats. Någon fullvärdig stensugga är det därför inte. Stenmaterialet 

lyser i ovanligt vackra färger. Kanske har de vackra stenfärgerna rent av varit en orsak till att blocket 

tillhuggits. Jag skriver verben ovan i presens av gammal vana. Men också den här blockkolossen har nyligen gått in i 

stenhimlen under förberedelsearbetet för det kommande bostadsområdet. 

Monumentet vid bäcksluttningen i Storskogen - ett troligt exempel på boplatsmarkerande block (sid. 108) 

Som ett monsterliknande stenskepp seglar det här märkligt tillhuggna blocket fram i stensluttningen ovanför bäcken. 

Eftersom blocket tycks ha utsatts för stenhuggningsinsatser, så skulle det kunna vara fråga om en relativt sentida 

stentägtsrauk. Men jag tror mera på att den är en medvetet planerad skapelse, som haft funktionen att skylta för en 

forntida stenåldersboplats. Blocket står idag mycket bräckligt på underlaget. Det har knappast gått att genomföra 

stenhuggningen på nuvarande plats. Antagligen har blocket tillformats från ett större originalblock och sedan ställts i 

den nuvarande skyltpositionen. I samma skogsområde finns spår, som antyder förekomst av både nedgrävda 

bobottnar och runda hyddbottnar. I området finns också ett par andra skyltblock med samma boplatsmarkerande 

funktion och även många andra typer av tillformade och uppställda skyltblock, som kan vara av samma höga ålder. 

Blockarrangemanget med den stora lösgjorda blocköverdelen i skogsdungen vid kolonilottsområdet (sid.109 – 110) 

Det uppspräckta blocket i skogsdungen vid kolonilottsområdet (se sid. 109) skulle väl knappast ge några stensugge-vibbar 

om det inte hade formats på ett ytterst märkligt sätt genom traditionell stenhuggning. Blockets mycket stora överdel har 

på ett egendomligt sätt lösgjorts från blockunderlaget och ger intrycket av en stor stensugga, som balanserar på ett 

fundament. Jag tror inte att överdelen huggits fram någon annanstans för att senare lyftas upp på fundamentet. Den har 

nog bara lösgjorts - möjligen för att det ska se ut som om den lyfts upp. Illusionen av upplyfta block har skapats på flera 

stenplatser i bygden (se t.ex. sid. 350). På ena sidan har överdelen/stensuggan spräckts upp. Längst ner i den vertikala 

sprickan sitter en blockflisa, som ger ifrån sig ett dovt vibrerande ljud, när man slår på den. Det är först efter det att 

kommunen nyligen genomfört en skogsröjning i området som blockarrangemanget framstår i all sin prakt. Röjningen har 

också synliggjort en låg men ganska omfångsrik hög ca 20 meter längre bort i skogspartiet. Kanske blockarrangemang och 

hög har ett funktionellt och tidsmässigt samband. Kanske rör det sig om en stenskyltning för höganläggningen. 

Stenhuggningen här är så märklig att den knappast kopplar vare sig till sentida stentägt eller sentida gränskskyltning. 

Möjligen kan man också ha huggit sten här för att avvända vid högens uppförande. Den som gräver får se!

Framsidan av det uppställda blocket i sluttningen ner mot 

Fullerövägen/väg 290

Bilden visar den långa borrännan, som löper vertikalt nedför blockets framsida. Framsidans klyvyta är också märklig så 

tillvida att höger och vänster sida har helt olika vegetationsdräkt. Möjligen tillhör skiktet med vitfärgad lavart en äldre 

huggning medan det gråstensfärgade vänsterpartiet med den långa borrännan kan vara betydligt yngre.

Det vackra och storslagna siduppallade blocket i Fullerö Hage, som inte längre finns!

Blockkolossen med platt tak i Fullerö hage, som numera är förvandlad till krosssten.

Det boplatsmarkerande (?) skyltblocket i sluttning i Storskogen - nära tvärvägen mellan 

järnvägsfältet och Tipptoppvägen.

Den märkliga stensuggan på sitt stenfundament i skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Stensuggan (samma som på föregående bild) visar här upp sin mittspricka med inslagen stenflisa längst ner.

Stensuggan, som flyttades till kanske en ännu vackrare plats 

(impediment i fältlandskapet vid Årby) Avsnitt 15 

På ett stenigt och höglänt impediment strax nedanför skogskanten står en vacker stensugga och blickar ut 

över det vidsträckta fältlandskapet vid Årby. Det ser faktiskt ut som om den alltid stått här och hållit stenkoll 

på vad som hände ute på fälten - eller kanske rent av ute på vattnet, eftersom en ganska bred havsfjärd måste 

ha strukit förbi här innan en tydlig å-fåra ännu skapats. Så skulle man kanske vilja att det varit: att blocken 

alltid befunnit sig på en och samma plats och garanterade stabilitet åt historien och våra liv. Men det här 

blocket har faktiskt relativt nyligen flyttats till platsen. Tittar man noga efter (se sid.112), så ser man två 

borrhål i de ytor som är vända mot kameran. Förmodligen har blocket borrats för dubbning så att det kunnat 

lyftas med någon lyftanordning - kanske en vinsch kopplad till en motoriserad stenvagn. Normalt borrade man 

enbart ett dubbhål. Men på riktigt stora block - kanske en 6-7 ton - borrade man ibland två hål så att man 

kunde fästa två lyftlinor. Ibland kunde t.o.m. två stenvagnar samverka om att lyfta ett riktigt stort block. Det 

rör sig således om ett röjstensblock, som flyttats hit sannolikt under 1940- eller 1950-talet. Nu kanske det här 

blocket inte har flyttats särskilt långt. Kanske har det bara flyttats något 10-tal meter så att man fick utrymme 

att med stora jordbruksmaskiner köra ner till de nedre fälten nära Fyrisån. Men det har i vart fall fått en 

mycket vacker placering - kanske en vackrare placering än det tidigare hade. Man tänker kanske inte på 

stenröjarna, som skapare av vackra stenplatser. Och ofta har de - det är sant - bara dumpat röjstensblocken i 

kaotiska högar och vallar längs åkerkanter eller runt impedimenten ute i åkermarken. Men då och då har de 

ändå visat prov på känslighet och kreativitet och skapat mycket vackra och spektakulära stenplatser - som om 

de vore de skickligaste landskapsarkitekter. Avsnittets sista tre bilder visar några exempel på den stenkonst 

som stenröjarna skapat – och det handlar förstås om stensuggor, som sticker ut.

På ett impediment i gränszonen mellan skog och fält hittar vi det här gamla vackra blocket, som blickar ut över det 

sköna fältlandskapet vid Årby. Man skulle kunna tro att det rör sig om ett vackert skyltblock, som stått här sedan 

bronsåldern. Det kan vara ett vackert gammalt skyltblock. Men det har i vart fall inte stått på den nuvarande 

platsen sedan bronsåldern. Det har två grunda borrhål på baksidan (vänd mot kameran). Det rör sig säkerligen om 

dubbhål, som relativt sentida stenröjare anlagt för att flytta blocket till en annan plats. Men att det rör sig om ett 

röjstensblock betyder inte nödvändigtvis att det handlar om gammal ofunktionell sten. Blocket kan ha stått som 

vackert skyltblock på annan plats och flyttats till den nuvarande för att underlätta åkerbruket eller transporter till 

de närliggande fälten. Det är säkert mängder av gamla kulturstensblock från bronsålder och järnålder som flyttats 

bort från sina ursprungliga ställen vid olika röjningsinsatser genom tiderna. Men alla har säkert inte fått en så här 

vacker ersättningsplats.

Det här är ett av de vackraste stenmonumenten i Storvretatrakten. När man kommer upp på slätten (nerifrån Ekeby kvarn) 

så ser man det här konstverket mäktigt höja sig över Östa-slätten. Toppblocket har inte lagts mitt på mellanblocket. Det har 

djärvt dragits fram så att ett överhang bildats. Överhangsformationer med djärvt utdragna stenar använde man redan 

under stenåldern. Höjdlägesmässigt kan dock den här stenskapelsen ha kommit till tidigast på bronsåldern. Men jag tror 

knappast att den är så gammal. Jag tror att det är en bonde i ganska modern tid som i samband med stenröjning på åkern 

lagt upp det här monumentet. Underblocket har nämligen mycket fasttorkad jord på översidan. Det är antagligen jord som 

spolats bort från de övre blocken, som nog ganska nyligen (någon gång under förra århundradet) tagits upp ur jorden.

Rent formmässigt skulle det här kunna vara en flerpunktsuppallning från sen stenålder. Flera block i närheten har dock borrade 

dubbhål, som indikerar att det rör sig om röjsten. Visserligen hittade jag inte något dubbhål i det uppallade blocket. Men eftersom 

blocket fortfarande har jordockrafärgat skikt längst ner så är det nog inte så länge sedan det togs upp ur marken ute på fältet. Det är 

intressant att se hur moderna stenröjare återskapar typer av blockarrangemang, som användes i bygden under den sena stenåldern. 

Och man har inte bara byggt ett vackert blockarrangemang. Man har placerat det mycket vackert på en skogsudde som skjuter ut i 

fältlandskapet (nära Vittulsberg). Heder åt stenröjarna!

Ett konsfullt avskedsmonument till en stenröjningsepok. Det ganska sena 

monumentet har nog egentligen aldrig varit avsett som sådant. Men om 

stenröjarna hade gott om lyftkraft och dessutom en konstnärlig ådra så 

försökte de nog ibland skapa konstfulla stenplatser i röjstensvallarna. 

(Från en röjstensvall med vacker fältutsikt vid Årby).

Kvarstående block med framförliggande borrkluven stensugga - kanske 

bygdens vackraste och konstfullaste stenplats. 

(höjdryggen ovanför Fullerövägen) Avsnitt 16 

I stenkullens slänt ner mot Fullerövägen står en märklig och vacker blockformation. En stor stensugga har huggits 

loss från ett block här i sluttningen och placerats framför den branthuggna delen av blocket. Det kvarstående 

blocket ger intryck av stabilitet och kontinuitet medan den losshuggna stensuggan tillför ett moment av dynamik 

och dramatik. Det är inte tu tal om annat än att här har skapats en uttrycksfull och vacker stenkonst. När man 

tittar närmare på det branthuggna blockets överkant och stensuggans nedre klyvyte-kant, så upptäcker man flera 

klyvborrännor satta i rad. Och det verkar som om klyvborrännorna matchar varandra, vilket innebär att stensuggan 

huggits bort från det bakomliggande blocket genom kilning i borrade klyvhål. Men om det nu rört sig om 

husbehovshuggning från de senaste århundradena, varför har då inte den vackra stensuggan avhämtats? Har 

kanske stenhuggaren här själv upptäckt vilken vacker stenplats han skapat? Kanske har han medvetet låtit 

stensuggan ligga kvar för att inte förstöra den vackra stenkonsten? Men kanske handlar det inte om en vanlig 

stenhuggning för husbehov. Kanske var det stenhuggarens syfte att klyva fram stensuggan för att just låta den 

ligga kvar på platsen. Stenhuggaren har i så fall fullgjort sitt syfte och nöjd vänt på klacken för att kanske aldrig 

återkomma. Och i så fall får man nog tänka sig att det handlat om att åstadkomma ett skyltarrangemang, som 

markerade en gräns i landskapet. Till saken hör också att det i krönläget ovanför finns flera gravhögar - sannolikt 

från bronsåldern. En rest sten finns i sluttningen nedanför högarna (se sid. 119. Ock kanske har också blocket som 

senare borrkluvits i två delar tidigare ingått i stenskyltningen nedanför högarna. För det är knappast rimligt att 

tro att stenklyvningen med borrteknik genomfördes i samband med att stenskyltningen för högarna uppfördes. 

Man ser visserligen ofta spår av stenhuggning med borrteknik i anslutning till bronsålderns och järnålderns 

gravanläggningar. Men det handlar nog om att blockmiljön runt anläggningarna många gånger tillhandahållit sten, 

som lämpat sig att hugga både för äldre och senare tiders stenhuggare. 

Avslutningsvis bör det framhållas att den vackra stenplatsen med stensuggan inte är den enda klyvplatsen, där 

sten av god kvalitet kluvits med borrteknik men aldrig avhämtats. I Storvretabygden finns i skogsmarken en 

enorm överhuggning av kluven sten av god kvalitet som aldrig tagits till vara. Varför det förhåller sig så kan kanske 

fackarkeologerna så småningom svara på - när de väl börjat rikta intresset mot denna typ av kultursten.

Vacker klyvplats i höjdryggssluttning ut mot Fullerövägen. Trots det omfattande klyvarbetet, där kilning 

skett i ett stort antal borrade klyvhål, har det losshuggna blocket inte avhämtats. Kanske handlar det inte 

om vanlig profan stentägt. Kanske har klyvningen skett för att skapa ett vackert gränsmonument eller i 

något annat svårbestämbart syfte. Hur som helst har det blivet till vacker stenkonst här i sluttningen.

Bilden visar en av de vackraste oborrade klyvplatser, som jag känner till (skogsmark i Norrbotrakten). Som stenkonst 

kan blockformationen här väl mäta sig med motsvarande borrade på föregående bild. Hur gammal är den egentligen? 

Och har den överhuvudtaget rätt till något lagenligt skydd? Och håller alla med om att det faktiskt rör sig om mänsklig 

stenhuggning och inte en stenhuggning utförd av naturkrafterna? Borrännor är naturligtvis en välsignelse! De klargör 

utan minsta tvekan att det är människor, som utfört stenhuggningsarbetet. Ännu har naturkrafterna inte lärt sig att 

klyva stenmaterial med hjälp av klyvborrhål.

Vem skulle inte vilja ha ett litet fritidshus på den här vackra terrassen med utsikt mot fält och Fyrisåns dalgång. Och med stor 

säkerhet har det redan stått ett forntida hus här. En tydlig svacka i marken och en typisk blockskyltning tyder på det. Och när 

det sannolikt förhåller sig så känns det ju knappast försvarbart att bygga sönder det här vackra forntida boplatsen.

Vackert hugget och uppställt block i kullsluttningen strax före uppfarten till Norrbo. Märk att blocksidan mot 

fotografen har sin ursprungliga gråstensfärg - och vi ser till och med ett tunt mosslager på sidan. På den lilla infällda 

bilden ser vi stenens släthuggna sida vänd ner mot Fullerövägen. Efter huggningen (med traditionell huggteknik), som 

antagligen gjordes i samband med att en gravhög fick sin stenskyltning, har den huggna ytan invaderats av en annan 

lavart med ljusare färg, vars utbredning tydligt följer huggytan. Den ljusare laven har tydligen vunnit kampen om den 

om den fräscha stenytan mot gråstenslaven. Kanske har den gynnats av att stenytan kan ha varit målad.

Bilden visar ett uppallat block på höjdryggens krön ovanför Fullerövägen. Om man inte fokuserar 

på stödstenen, så ser det ju ut som om blocket flyger fram lågt över marken - som en svävarfarkost.

Det finns flera ganska stora gravhögar på kullkrönet ovanför Fullrövägen - och möjligen några mindre, längre 

ner i sluttningen. Det har gått åt åtskilliga stenblock till högarnas uppbyggnad. Blockfloran i närområdet har 

nog tidigt utsatts för stenhuggning för att få fram stenmaterial till högarnas uppbyggnad.

En stensugga, som kanske flyttat på sig – men bara kanske. 

(höglänt skogsmark bakom Himmelsvägen) Avsnitt 17 

Stensuggor har naturligtvis flyttats på när de baxats ur jorden och ställts upp vid sidan av gropen, som de just 

lämnat. Jag har sett många exempel på sådana groprelaterade stensuggor, som antagligen fungerat som 

skyltblock, i skogsmarkerna i Storvretabygden. Och några stycken finns också avporträtterade i Avsnitt 18. 

Men ibland hittar man stensuggor, som bara ser ut att ha flyttats lite grann i sin markhåla så att det uppstått ett 

litet tomrum mellan blockytan och jordhålans kant. Det ser onekligen märkligt ut. Nästan som om stensuggan 

tröttnat på sin position i markytan och flyttat sig en smula för att få det bekvämt. Ett sådant block ska närmare 

beskrivas nedan. 

I höglänt skogsmark bakom Himmelsvägen i Lyckebo hittar jag en ”orolig” stensugga, som tycks ha flyttat på sig. 

Den ligger fortfarande kvar i sin jordhåla. Men mellan den rundade blockkanten och jordgropens kant finns ett 

drygt 50 cm:s tomrum, som tycks följa blockändens form (se sid. 125). Möjligen har stensuggan flyttats något i 

samband med att den utsatts för gammal traditionell stenhuggning (utan användning av borrteknik). Den andra 

sidan av blocket verkar nämligen vid något tillfälle ha utsatts för stenhuggning. Baksidan är nämligen helt slät 

och vertikal (se sid.126). I samband med stenhuggningen kan då blocket ha rubbats något och släppt 

jordhålekanten på den rundade sidan. 

Men det skulle också kunna förhålla sig så att man faktiskt grävt fram en grop runt stensuggans till synes 

ohuggna ände för att underlätta för en påtänkt stenhuggning, som av någon anledning aldrig blev av. Så vi skulle 

kunna ha en klyvgrop men ingen genomförd klyvning. Båda förklaringarna tycks rimliga. I vissa fall kan man nog 

anta att en stensugga har flyttats något litet för att förbättra dess skyltposition. Men det gäller nog inte den här 

stensuggan, som knappast kan ha fått ett bättre skyltläge genom en mindre förflyttning. Men det skulle möjligen 

kunna gälla för en av de övriga presenterade stensuggorna i avsnittet (sid. 127). Blocket tycks ha flyttats upp på 

kanten av sin jordgrop och når därmed upp över en liten bergskam uppe på en höjd (på Fullerö kalhygge). Om 

det nu över huvud taget rör sig om ett skyltblock så har denna stensugga avsevärt förbättrat sitt skyltläge genom 

att hasas upp på jordhålans kant.

Också den näst sista bilden i avsnittet bör något kommenteras. Den föreställer en ganska vacker rundad 

stensugga som tagits upp ur sin markhåla och placerats en bit framför jordhålet. Den typen av block/grop – 

konstellationer finns det åtskilliga av i vissa skogsområden (varför bara i vissa kan man nog undra?) och vi 

kommer att stöta på dessa groprelaterade stensuggor redan i nästa avsnitt. Men just den här stensuggan är 

särskilt intressant, eftersom den efter uppbaxningen ur jorden uppallats på en stödsten. Därmed blir den 

också teoretiskt intressant. Inom arkeologin har det ju funnits en skola som under lång tid hävdat att 

uppallningar av block uteslutande ombesörjts spontant av naturkrafter - utan mänsklig inblandning. Den 

här stensuggan visar ju tydligt att den hanterats av människor (baxats upp ur jorden och efterlämnat ett 

jordhål, som överensstämmer med blockets storlek och form) innan den placerades på sin stödsten. Det 

finns rimligen ingen naturkraft, som kunnat åstadkomma både en grop och ett uppallat block - och 

dessutom en grop som har blockets passform. Många uppallningsarrangemang har säkert utförts av 

människor - vare sig de uppallade blocken förekommer tillsammans med grop eller inte. Men för den skulle 

behöver vi nog inte dra slutsatsen att skogsmarkens uppallade block uteslutande är neolitiska skapelser, 

som uppfördes av en jägarbefolkning under sen stenålder. En del uppallade stensuggor är nog betydligt 

yngre och har antagligen tillkommit först i anslutning till skiftesreformer, då skiftesgränser i skogsmarken 

började stenskyltas. Vid några tillfällen har jag också uppmärksammat uppallade block, som har klyvborrrännor 

i stenytan. Visserligen är det väl ingen som säkert vet hur länge vi kluvit sten med borrteknik. Men 

det är knappast troligt att jägarbefolkningen under sen stenålder ägnade sig åt sådan verksamhet. Det 

troligaste är nog att de uppallade borränneblocken endast har ett par hundra år på nacken. Allt annat skulle 

nog vara en mindre arkeologisk sensation.

Stensugga i skogsmark bakom Himmelsvägen med ett tomrum (urgrävning?) mellan den rundade 

blockänden och jordkanten.

Blockgaveln på andra sidan (samma block som på föregående bild) verkar ha tillhuggits med gammal 

traditionell stenhuggning.

Block på fulleröhöjdens kalhygge, som verkar ha dragits upp på kanten av sin jordgrop för att möjligen få ett 

bättre skyltläge.

Block i skogsmark bakom Himmelsvägen. Blocket tycks ha rubbats något ur sitt läge så att ett ganska 

stort tomrum bildats mellan block och jordkant.

Uppallat block i skogsmark i Storskogen. Blocket har baxats upp ur jordhålan bakom blocket . Blocket är ju teoretiskt intressant, eftersom det 

med all tydlighet visar att det inte bara är naturkrafter som pallar upp block. Också människor har byggt uppallade blockarrangemang. Här 

ser man tydligt hur den uppallade stensuggan har efterlämnat en hål bakom sig, varur den baxats upp innan den pallades upp. Det är 

naturligtvis enbart människor, som kan åstadkomma denna typ av stenarbete i flera led.

Stensuggan vid gropkanten 

(skogsparti vid Norrbo) Avsnitt 18 

I ett höglänt skogspart nära Norrbo och överblickande järnvägsslätten står en ganska stor stensugga (ett block 

med en lite oregelbunden klotform) uppställd alldeles på kanten till en stor grop. Gropen har en storlek och 

en passform som gör det troligt att det en gång i tiden kan ha hyst blocket. På något sätt verkar blocket ha 

tagit sig upp och ställt sig på kanten till den grop, som den själv efterlämnat. När man står inför ett grop- 

/block -komplex och försöker tolka det så kan det vara fruktbart att försöka jämföra mot olika händelser och 

aktiviteter som man vet kan skapa den typen av komplex. Både rotvältor och stubbtäckter kan skapa liknande 

gropar, som omges av mindre block, småsten och jord. Men här vid stensuggans grop finns inga sådana 

lämningar på gropkanten. Och ingen av dessa händelser ställer ett stort vackert block prydligt på blockkanten. 

Gropar i marken kan också ibland uppstå vid stentägt. Men då finner man oftast huggrester (skrotsten) både i 

gropen och i närheten runt omkring gropen. Det finner man inte här vid stensuggan. Och dessutom bär 

själva stensuggan inga tydliga spår av stenhuggning. Om den aktivitet, som utförts här enbart varit inriktad 

på att åstadkomma en grop genom att baxa ett stort block ur jorden, så borde rimligtvis gropens form i 

efterhand ha justerats och insidan bearbetats (t.ex genom att förses med en stenfodring). Ingenting av detta 

har skett här. Det innebär nog att gropen aldrig varit tänkt att användas i ett funktionellt sammanhang. 

Mycket tyder således på att blocket baxats upp ur jorden för att fungera som skyltblock. Blocket har således 

varit den funktionsbärande delen och gropen har bara varit en biprodukt på vägen mot skapandet av en 

skyltande stensugga. Men skyltblock har använts i tusentals år. Och det skulle lika väl kunna röra sig om ett 

flertusenårigt block, som skyltar för en boplats, kultplats eller en begravningsplats som ett gränsmärke, som i 

relativt sen tid ställts att skylta för en skiftesgräns i skogen. Den sistnämnda hypotesen är särdeles 

intresssant - inte därför att den nödvändigtvis är den rimligate utan snarare för att den är testbar. Det skulle 

gå att jämföra stensuggans placering med de inritade gränslinjerna på en gammal skifteskarta över det 

aktuella området. 

Men ett är säkert: den stolta stensuggan vid sitt grophål bryr sig inte det minsta om vilken sorts skyltblock - 

om någon - hon varit. Hon står kaxigt kvar och känner sig fullkomligt unik - som den enda i sitt slag. Nåja, så 

unik är hon nog inte - men nog den största och vackraste - i just det här skogsområdet.

Det här är en av de största och också vackraste grop/block-komplexen på Norrbohöjderna. Ett så här stort och mäktigt uppbaxat block 

fungerar naturligtvis utmärkt som skyltblock vid en boplats. Men frågan är förstås om gropen varit funktionell och utnyttjats till något 

speciellt. En sådan här stor och djup grop skulle säkert kunna användas till flera olika hushållsrelaterade aktiviteter. Man kan naturligtvis 

inte utesluta att den uppbaxade stensuggan i sen tid skyltat för en skiftesgräns. Ock kanske har gropen rent av medvetet använts för att 

understryka blockets gränsskyltande funktion. Gropen indikerar ju att blocket medvetet har mannipulerats och således inte är 

spontanplacerat block av naturkrafterna. I så fall kan ju både grop och block vara funktionsbärande.

Samma grop/block-komplex betraktat ur en annan synvinkel

Stor grop vid stor sten vid troligt gammalt boplatsområde i Storskogen.

Grop/block - komplexen kan ibland vara mycket små. Ibland är det svårt att tro att de kan ha haft någon funktion. 

Kanske har de bara oavsiktligt bildats när man släpat timmer i skogen med hjälp av häst. Kanske har timmerkälken 

stött emot stenar och tvingat upp dem ur marken.

När grop/block – komplexen når bildens storlek är det inte lika troligt längre att blocken baxats upp vid timmerkörning. 

Och just i det här området har nog inte heller några stora tunga skogsmaskiner kört fram. Troligare är nog att det rör sig 

om någon enkel form av gränsmarkering.

Den uppspräckta stensuggan på kalhygge i Storskogen. 

(kalhygge i Stoskogen - nära Tipptoppvägen) Avsnitt 19 

Den här stensuggan låg så nära grusvägen (Tipptoppvägen eller mer formellt Basketvägen) att jag upptäckte den 

direkt när jag kom vandrande från Tipptoppsområdet. Det var inte den lutande positionen, som drog till sig min 

uppmärksamhet. Block ställda på sniskan finns det mängder av i Storskogen. Men blocket hade en märklig bred 

spricka, som löpte genom blocket. Och sprickans utformning skvallrade om att den kunde ha framproverats 

genom stenhuggning. Vid närmare undersökning visade det sig att sprickan uppkommit genom att man kilat i två 

upptagna grunda klyvborrhål på ovansidan. Vid den här tiden - innan jag riktigt lärt känna Storskogens 

hemligheter - blev jag naturligtvis ytterligt förvånad över att finna borrkluvet stenmaterial så här långt in i skogen. 

Jag förvånades också över den slarviga huggtekniken. Med två ynka klyvborrhål högst upp skulle ju det här 

blocket ha kunnat spricka upp hur som helst! Man hade egentligen ingen större kontroll över klyvningen. Hade 

man verkligen velat ha kontroll över klyvprocessen så hade man rimligtvis placerat ut flera borrade klyvhål i en 

tilltänkt klyvlinje. Och kanske hade man också placerat in ett betydligt djupare klyvhål för att garantera att 

klyvsprickan kom att löpa rakt ner i stenen och inte skulle vika av ut mot sidan. Men här verkar man inte ha brytt 

sig om hur klyvningskvalitén blev. Det viktiga tycks ha varit att spräcka blocket så att en genomgående spricka 

uppstod. När sprickan var upptagen, tycks stenhuggarna ha ansett sitt arbete slutfört, vänt ryggen mot blocket 

och gått vidare. Stensuggan med sin spricka står lutad mot ett större block precis i gränsen mellan ett höglänt 

kalhugget område och ett lägre liggande skogsparti. Placeringen indikerar att det kan röra sig om ett gränsmarkerande 

block. Ock kanske har stensuggan borrkluvits och tillfogats en bred spricka för att utmärka den som 

ett gränsmarkerande block. Det är svårt att förstå varför man annars lagt ner så stor energi på att klyva blocket - 

eller varför man inte lagt ner ännu mer energi på stenhuggningen för att försäkra sig om användbar husbehovssten. 

Och vem skulle väl egentligen dra långt ut i den oländiga Storskogen för att hugga sten, när det redan fanns 

så gott om lämplig sten att klyva hemmavid? 

Jag har i vanliga fall inte mycket till övers för kalhyggen. Men då och då kan jag faktiskt betrakta ett kalhygge med 

en förlåtande blick. Det ger ju en unik möjlighet att studera mark och sten i ett område på ett ingående sätt - för 

kanske första gången på tusentals år. Och ett är säkert: utan kalhyggets hjälp så hade jag inte upptäckt den 

spräckta stensuggan i Storskogen. Och med dess hjälp har jag i Storskogen så småningom upptäck åtskilliga andra 

märkliga klyvplatser, där också borrteknik använts - även utanför de kalhuggna områdena. Men den som vill se 

den spräckta stensuggan, bör passa på nu. Igenväxningen av kalhygget går med rasande fart. Och snart är det inte 

längre möjlig att upptäcka den utifrån grusvägen.

Bilden visar den märkligt borrkluvna stensuggan i kalhyggesgräns nära Tipptoppvägen i Storskogen

Den spräckta stensuggan ur en annan synvinkel

Ett vackert format avlångt block tittar nyfiket fram under granen – en bit från den spräckta stensuggan. Blocket 

ligger uppallat på en mindre sten antingen för att markera något eller bara i avvaktan på att bli avhämtat. I 

området innanför finns det stora ”stenlejonet”(se Avsnitt 42) och troliga bobottnar. Ännu lite längre in finns finns 

både äldre och yngre klyvplatser. Blocket har säkert kluvits fram ur ett större block eller en bergknalle. Någon 

borrklyvningsteknik har dock inte använts, vilket öppnar för möjligheten att blockarrangemanget kan ha hög ålder.

Flack liten blocksamling i anslutning till högt berg. Sannolikt har blocken huggits fram i bergskanten ovanför.

Intressant rektangulär stensättning med mindre block på höjden ovanför den uppspräckta stensuggan.

Den klotrunda stensuggan, som med sina klotkompisar skyltar för en 

häradsgräns. 

(kring häradsgränsen i Storskogen) Avsnitt 20 

Det är inte särskilt vanligt med perfekt klotrunda block. Någon enstaka gång kanske man kan ha turen att 

träffa på ett närmast klotrunt block på en större gravhög. Men på lite olika stället i Storskogen längs den 

gamla häradsgränsens sträckning, stöter jag på tre tämligen klotrunda stensuggor - alla upplagda på ett 

stenpodium. Åtminstone en av dem är lätt att få kontakt med. Med det krävs att man bestämmer sig för att 

göra en vandring på Vildmarksleden i Storskogen. Då får du kontakt med den podieställda stensuggan 

alldeles nära ledkanten (se sid. 144). Första gången jag mötte stensuggan så kändes det nästan som om 

något fattades. Det borde rimligtvis finnas något mera i närheten - något som stensuggan skyltade för. Jag 

kände då inte till omgivningarna. Och jag visste inget om gammal kultursten eller gamla gränssträckningar i 

närheten. Men senare har jag förstås upptäckt den gamla häradsgränsen (mellan Rasbo och Vaksala härad), 

som stryker förbi en bit längre bort. Men framför allt har jag upptäckt den mäktiga och höga kolossen - med 

branthuggna sidor - i skogspartiet strax innanför (se sid. 145). Det är en fantastisk upplevelse att plötsligt se 

det mäktiga blocket resa sig som en brant vägg framför en. Så vitt jag vet är det den enda i sitt slag i 

Storskogen. Och den liknar mer en ”menhir”-sten från Frankrike än ett storskaligt sagoblock från Storskogen. 

Inför den här upptäckten bleknar naturligtvis de små podieställda stensuggorna bort. Men de är ändå 

stensuggor och det är knappast den branthuggna stenkolossen som sitter stadigt fast i marken. Så vi 

fortsätter att hålla oss till dem. 

Ungefär 100 meter bakom kolossen står ytterligare en klotsugga på sitt stenpodium. Och strax i närheten 

drar den gamla häradsgränsen förbi. Och på andra sidan Tipptoppvägen ligger ytterligare en klotsugga på 

sitt stenpodium ganska nära häradsgränsen. 

Men kanske är klotsuggornas samband med häradsgränsen tveksamt. Kanske finns de stolta podieställda 

suggorna lite varstans. Och kanske är det så att jag bara ser dem som står vid häradsgränsen för att på så 

sätt hjälpa till och sprida lite mera glans över den gamla gränsen. Så kan det kanske vara. Vi har alla våra 

olika bevekelsegrunder, som snedvrider vår visuella uppmärksamhet.

Men kanske är det trots allt inget problem som bottnar i perception och uppmärksamhet. Kanske finns 

stensuggorna här av något annant skäl än att förgylla en häradsgräns - och samma sak gäller kanske den 

stora märkliga stenkolossen. Kanske har de inget med häradsgränsen att göra men desto mera med 

varandra - och med ett gammalt boplatsområde, som kanske fanns här under sen stenålder. Kanske har de 

ingått i en gammal skyltning för en boplats eller kultplats eller för en mycket gammal territoriegräns. Kanske 

har vi fått syn på Storvretabygdens allra äldsta kulturstensskikt, som skapades av en jägarbefolkning, som 

levde och verkade i skogen - även om havet antagligen inte var långt borta, eftersom man faktiskt bodde på 

en ö.

Vackert block placerat på en jämn stenhäll alldeles ute vid vandringsleden. Det är svårt att veta om den spontant hamnat här 

eller om den avsiktligt ställts upp av människor. Man kan nog inte utesluta möjligheten att blocket skyltat för stenkolossen, 

som står ca 50 meter längre in i skogen

En bit från vildmarksleden i Storskogen kan 

man skymta den här märkliga blockgiganten 

som reser sig som en ”menhir” -sten rakt och 

brant upp i luften. Den har en oregelbunden 

fyrkantig form. Två av sidorna har en mycket 

avvikande vegetationsbeklädnad. Och det 

tyder på att de vid något tillfälle utsatts för 

stenhuggning. Det är också värt att notera 

att området runt den upprättstående 

kolossen verkar stenröjt. Genom skogen är 

det bara några hundratal meter till en 

sannolik boplats från sen stenålder. Det kan 

således röra sig om ett mycket gammalt 

boplatsmarkerande block. Alternativt kan 

det röra sig om ett betydligt senare 

gränsmarkerande block. Den gamla 

häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo 

härader löper förbi bara ett femtiotal meter 

bort. Men båda tolkningsförslagen kan i och 

för sig vara rätt. Det kan mycket väl röra sig 

om ett 2-fas - monument, där ett skyltblock 

från sen stenålder betydligt senare kommit 

att användas som gränsmonument. Som 

kontrast till de tunga, liggande stenkolosser, 

som trycker sig ner mot markytan, ger den 

här uppåtsträvande blockgiganten en 

annorlunda och mycket ovanlig konstupplevelse. 

Visserligen är Storskogens 

blockflora på sina ställen mycket spektakulär 

och formrik. Men just den här 

uppåtsträvande formen hade i vart fall inte 

jag väntat mig att finna här. Och det ska 

mycket till för att övertyga mig om att det 

enbart är naturens spontana krafter, som 

agerat stenhuggare här. Megalitkonst som 

verkligen imponerar!

Klotformad stensugga på andra sidan om den stora branthuggna stenkolossen - nära häradsgränsen i 

Storskogen

Stort, rundat block, som tycks vara uppställt på ett mindre stenfundament. Blocket ligger nära en skogsgräns, 

som går fram till häradsgränsen. Skogsgränsen har en mindre typ av standardiserad gränsskyltning av sten. 

Men i närheten finns uppställda skyltblock som tycks komplettera och förstärka gränsskyltningen. Blocket på 

bilden skulle kunna inkluderas i den grupp av stenhälluppställda block, som jag brukar benämna podieblock. 

Egentligen vet vi väl inte med säkerhet tillkomsthistorien bakom den här typen av förmodade gränsblock. Det 

kan ju röra sig om skyltblock från en betydligt äldre kulturstensskikt, som senare utnyttjats som 

gränsmarkörer.

Stensugga nära den upprättstående stenkolossen - men definitivt inte av 

det klotrunda slaget!

Ythuggna stensuggor (helsuggor och halvsuggor), som markerar gränser eller…? 

(från skog-och hagmark i Storvretabygden) Avsnitt 21 

Alldeles i början av den höjdrygg som från Norrbovägen sträcker sig ända ut till väg 290 stöter vi på ett 

ganska stort block med platt överdel och branthuggna sidor runt omkring. Alldeles till höger om 

blocket (se bild 151) skymtar vi också en medelstor gravhög. Det är mycket möjligt att blocket har haft 

som ursprunglig funktion att skylta för högen. Men blocket har nog inte transporterats hit. Det verkar 

markfast. Och det är nog snarare högen som rättat sin placering efter blocket än tvärtom. Men blocket 

kan ha fått sin första tillhuggning när högen anlades för att få ett vässat skyltvärde. Och blockets 

framsida och gavlar antyder också att det är en gammal huggning. Både framsida och gavlar täcks 

nämligen av samma gråstensmurriga lavfärg. Och det brukar ta ganska lång tid för tillhuggna block att 

återigen bli färgmässigt helt homogeniserade. Men när vi därefter går runt blocket och betraktar 

baksidan så märker vi ju tydligt att blocket inte är homogent varken vad huggning och färgsättning 

beträffar (se sid 153). Det finns mängder av små till medelstora uthuggningar i baksidans vertikala 

stenyta. De huggna ytorna har antagit en gulvit nyans, som helt skiljer sig från framsidans 

gråstensmurriga. Ytorna ser fräschare ut som om det rörde sig om en betydligt nyare huggning. Men 

särskilt ny behöver den troligen inte vara. För kanske är det bara så att själva huggnigen (kanske i 

kombination med en tillfällig klimatförändring) har stimulerat tillväxten av en helt annan lav än 

gråstenslaven. Man skulle ju faktiskt också kunna tänka sig möjligheten att baksidan efter huggningen 

varit målad och att själva målarfärgen gynnat tillväxten av den gulvita lavarten. På så sätt kan ju 

lavartens fortlevnad påverka en stenytas färg för århundraden framåt långt efter det att alla 

färgämnen försvunnit från ytan. Innan vi begrundar blockets uthuggna baksida med den märkliga 

färgen ytterligare, vänder vi en stund tillbaka till framsidan. Vi fokuserar nu på en yta framför blocket 

och upptäcker där en märklig lågt block (snarare en stenhäll) som spräckts upp rakt över(se sid.152). 

I sprickan hittar vi klyvborrännor på båda sidor. Det är naturligtvis en egendomlig form av 

stenhuggning. Någon lämplig sten att frakta hem till någon närliggande gård har man naturligtvis inte 

kunnat få fram här. Man har helt enkelt spräckt hällen och sedan låtit den vara.

Kanske ska vi uppfatta uthuggningarna på blockets baksida som en äldre form av gränsmarkering. Lika väl som 

man i gamla tider kunde markera gränser och territorier genom att hugga upp skåror i trädstammar kunde man 

antagligen markera gränser genom att göra ythuggningar i stenblock. Och under en senare period har man nog 

också markerat gränser genom att borra i och klyva block. Borrhål och klyvborrännor har nog kunnat fungera 

som stenstämplar, som garanterat gränsens giltighet (se exempelvis Avsnitt 14 ovan). Kanske har man vid någon 

gränssyning gjort bedömningen att blockets gränsskyltning behövde förstärkas . Och då har man kompletterat 

med en typ av gränsmarkering, som vid den tidpunkten var i gängse bruk. Om det nu är en mycket gammal 

gräns, som drar fram över höjdryggen, så kan man ju faktiskt tänka sig att ännu flera gränsmarkeringssystem här 

har tillämpats. Den äldsta markeringen kan ha utgjorts av block och hög för att senare följas av uthuggningen i 

blockets baksida, som i sin tur följts av en kluven stenhäll med klyvborrännor. Eftersom presentationens tema är 

stensuggor, så skulle man naturligtvis önska att den här stenplatsens intressanta block vore just en stensugga. 

Men det är svårt att sträcka sig så lång, eftersom platsens block är markfast och alltså inte flyttats till platsen. 

Men det är i vart fall tillhugget och tillformat - antagligen inte bara en utan två gånger. Så kanske kan vi 

åtminstone betrakta blocket som en ”halvsugga”. Man kan nog lätt förstå att man hellre utnyttjade markfasta 

stora block för gränsmarkering än små stensuggor som lätt kunde flyttas eller gömmas undan. Och i den mån 

man använde småskalig gränsmarkering, så försökte man nog så långt det gick att säkra upp de mindre 

gränsstenarna mot något större markfast och spektakulärt block i närheten. Ock kunde man dessutom anknyta 

gränspunkten till någon större gravhög (som gav gränsen extra hög status och respekt (som det ju troligen gjorts i 

exemplet ovan), så var det naturligtvis bingo 

Nedan redovisas ytterligare några stenplatser, som fungerat (kanske fortfarande fungerar?) som gränsmarkörer - 

särskilt sådana där markeringen utgörs av ythuggningar i blockytor.

Stort block i höjdryggens början alldeles bredvid en gravhög. Blocket kan ursprungligen ha skyltat för högen och 

tillhuggits vid högens anläggning. Huggningen är antagligen mycket gammal, eftersom de huggna ytorna har 

samma gråstensmurriga färg som originalytan. Framför blocket finns en låg ganska oansenlig stenhäll.

Den låga oansenliga hällen framför blocket har spräckts mitt itu med hjälp av flera borrade 

grunda klyvhål. Någon lämplig husbehovssten har nog inte kunnat huggas här. Förmodligen 

har borrning och klyvning genomförts för att märka hällen som gränssten.

Bilden visar uthuggningen på blockets baksida. Man ser tydligt nischerna efter ythuggningarna. Och de huggna ytorna, 

som har en gulvit nyans, ser ganska fräscha och nya ut. Men man kan naturligtvis lätt bedra sig. Ytorna kan kanske 

ändå vara gamla. Kanske har de beväxts med andra lavarter, som ger den gulvita färgen. Det ser nästan ut som om 

åtminstone en del av det borthuggna materialet skulle kunna ligga i en liten överväxt hög nedanför blocket. Om det 

inte rör sig om en gammal gravplats, där stenmaterial tagits från blocket, så skulle man kunna gissa på att blocket har 

påhuggits för att markera någon form av gräns. På samma sätt som man markerat gränser genom att hugga bort 

ytskikt i trädstammar, så har man antagligen ibland kunnat hugga bort ytskikt i stenblock. Innan lantmäteriet införde 

standardiserade gränsmarkeringar kunde kanske gränser markeras på ett mycket individuellt sätt.

Uthugget block med märklig maggördel ganska nära blocket med ythuggen baksida. Längst ut på maggördeln 

ser man sparade partier, som fortfarande har kvar blockets originalfärg. De uthuggna partierna har en helt 

annan ljusare färg. Uthuggningen verkar mycket medvetet gjord. Det går knappast att spara ett maggördelparti 

på det här sättet, om man inte på förhand haft en målsättning att göra det. I närheten finns gravhögar i 

krönlägen på en höjdrygg. Bredvid blocket finns också en ganska djupt grävd grop.

I slänten upp mot höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 hittar vi en liten huggen sten placerad vid 

kanten av en märklig liten blockhög (se nästa sida). Blocket har en tydlig borränna i den lite inåtbuktande 

stenytan. Även baksidan har en borränna – men inte lika tydlig.

Alldeles bredvid den utplacerade lilla borrännestenen på föregående sida finns en liten blockhög med en märkligt huggen och 

egendomligt placerad toppsten. Det tycks som om den svagt hjärtformade stenen liksom svävar fram i luften. Det är nog knappast en 

slump att toppstenen placerats på detta spektakulära sätt. Några av blocken i blockhögen uppvisar grunda borrade hål högst upp. 

Hålen liknar dubbhål, som man ibland finner på block som röjts bort från åkermark. Men det är ganska lång väg ner till fältkanten. Och 

det är knappast troligt att man dumpat röjstensblock så högt upp i slänten. Kanske är det rimligare att tänka sig att borrhålen helt 

enkelt borrats för att markera att det rör sig om en gränspunkt. Längst ner i bildens högerkant skymtar en del av det tidigare 

presenterade borränneblocket. Kanske är stenplatsen här ett kombinationsgränsmärke, där flera karaktäristiska inslag samverkar för 

att uttrycka en tydlig gränsmarkering: den lilla stenen med sin borränna, blocken med borrhål och den spektakulära toppstenen.

Ofta kan man ha användning för en tagen bild flera år efter fotograferingstillfället. Den här bilden togs för flera år 

sedan när jag fotograferade märkliga block i ett höglänt område nära Tipptoppvägen. Det var blockets spetsiga form, 

som jag då fäste mig vid. När jag långt senare, inför sammanställningen av troliga gränsstenar vid Tipptoppvägen, 

återigen synar bilden, så ser jag ju att blocket på gavelsidan, längst ner, har en kvadratiskt formad ythuggning, som 

antagligen ska uppfattas som en gränsmarkering.

Då och då kan man i den höglänta skogsmarken hitta block som påverkats av en stenhuggningsaktivitet i något speciellt 

syfte. I närheten - om inte nödvändigtvis precis bredvid - kan man då ofta hitta mera standardiserade - och ofta mindre - 

gränsmarkeringar. Uthuggningarna i blocken kan ju utgöra en äldre typ av gränsmarkering innan ett rikstäckande 

lantmäteri uppstått och kunnat lansera ett standardiserat gränsmärkningssystem. Men man kunde nog även ganska 

långt fram i tiden använda uthuggningar i större block som gränsmarkeringar. De små och bräckliga standardiserade 

markeringarna behövde kanske ibland säkras upp genom att ett spektakulärt block i närheten markerades. Oftast 

använde man en kvadratisk uthuggningsform. Inte så sällan var kvadraten vriden - som här på bilden.

Det här stora spektakulära gränsblocket befinner sig precis i kanten av Fulleröskogen - just där det stora kalhygget tar vid. 

Placeringen i relation till skog och kalhygge antyder att det rör sig om ett gränsmarkerande block. Den kvadratiska 

uthuggningen, som förmodligen gjorts av ett lantmäteribiträde, styrker den tolkningen.

Liten ythuggen kvadrat 

Det finns stor variation på gränsmarkeringar i Storskogen. Här är en av de mest intressanta. Antagligen befinner vi 

oss långt fram i gränsmakeringens historia, eftersom gränsen här utmärks med ett järnrör, som satts ner i ett borrat 

hål i berget. Den lilla tillhuggna stenflisan har nog tillfogats både för att tydliggöra markeringen och för att skydda 

järnröret. Om jag inte misstar mig så kan man skönja en liten inhuggen kvadrat vid överkanten nära urfasningen.

I vissa skogsområden i Storvretabygden kan man se stenmonument av dubbelstenstyp, där en stor trubbspetsig 

sten står tillsammans med en betydligt mindre vasspetsig sten. Antagligen rör det sig om någon form av 

gränsmarkering. Men på ett ställe har stenhuggaren funnit en annorlunda, kreativ lösning. Den lilla stenen har 

huggits ut i relief i vänsterkanten på den större stenen. Och stenskyltningen har blivit till vacker stenkonst!

Struliga och vimsiga stensuggor 

- eller vacker stenkonst - eller stenhuggnig på liv och död. 

(från hag- och skogsmark i Storvetabygden) Avsnitt 22 

En del stensuggor går helt enkelt sina egna vägar. Och man undrar hur de stenmästare, som 

konstruerat dem egentligen har tänkt - om de nu över huvud taget tänkt utan bara gått på stundens 

inspiration. Och egentligen ska man kanske inte spilla för mycket tankekraft på dem. Ibland handlar 

det kanske bara om missfoster, som oavsiktligt uppstått i samband med stenhuggning. Och många 

gånger går de inte att inrangera i någon kulturstenskategori över huvud taget. Kanske ska vi bara 

betrakta den som kreativa installationer i skog och mark och njuta av dem som vacker stenkonst. 

Ibland kan det vara svårt att avgöra vem/vad som skapat de struliga och vimsiga stensuggorna. En del 

kan ha tillkommit genom nyckfulla naturkrafter. Men de som presenteras i det här avsnittet har 

troligen alla konstruerats av människor. Arbetar man mycket i sten så är det ju inte så konstigt att 

man någon enstaka gång får in en verklig konstnärlig fullträff. Man behöver kanske inte vara 

välutbildad professionell konstnär för det. 

Visst kan man tillåta sig att raljera en del kring egendomligt tillhuggna block. Men stenhuggning tycks 

i mycket gamla tider ha haft en mycket allvarlig sida. Den tycks ha apostroferat dåtidens religiösa 

föreställningar och väldsbilder. Och stenhuggningen verkar ha uppfattats som nödvändig för 

människosläktets fortlevnad och världens fortbestånd. Varje gammal boplats med självaktning tycks 

ha ägt en aktivitetsyta, där märklig och svårtolkad stenhuggning bedrevs. Allt har inte handlat om 

relativt sentida profan stenhuggning - långt därifrån!

Vid skogsväg i Adolfsbergsskogen stöter man på bildens block, som nästan skulle kunna beskrivas som ett stycke modern 

stenkonst. Men vad är det egentligen för märkligt blockbygge? Blockformationen har säkerligen skapats genom mänsklig 

stenhuggning. Men vad är egentligen funktionen? Är det ett skyltblock från sen stenålder? Är det en restprodukt efter sentida 

husbehovshuggning? Är det ett egensinnigt gränsmärke eller en kreativ vägsten? Eller finns kanske syftet bara i det 

hemligstämplade kontrakt, som upprättats mellan konstnär och konstverk?

Här har vi en stensugga som verkligen grinar illa och lägger hela ansiktet i djupa veck. Hade det inte handlat om sten så skulle man 

kunna tro att ”Döderhultaren” varit framme och skurit med kniv. I närheten finns både täckta stensättningar och kala 

rösen/blockhögar. Kanske har man här för flera tusen år sedan huggit bort blockbitar, som använts vid gravanläggningarna. Och 

kanske har suggans märkliga ”look” uppstått mera av en slump - om det nu inte varit så att man kanske medvetet ”fulat till” 

stensuggan, så att den skulle kunna skrämma bort onda andar, som nog trivdes kring det närliggande gravområdet.

Sådana här block med uthuggningar som liknar en port ser man ibland i Storvretabygdens skogar. Portar kan nog 

ibland spontant uppstå genom naturkrafternas försorg. Men den här stensuggan står precis vid häradsgränsen i 

slutet av Storskogen. Och den har nog fått sin port huggen - kanske för åtskilliga hundra år sedan - för att markera 

just häradsgränsen - eller en sockengräns eller bygräns som följer häradsgränsens sträckning.

På en ekbacke vid Årby står ett av de mest spektakulära blocken inom undersökningsområdet. Huggytan lyser starkt i olika 

ockratoner och man fascineras av den stora sparade blockklumpen längst ner. På blockklumpen har en liten del av den 

ursprungliga tråkiga, murriga gråstensytan sparats. Huggna ytor i block lockade verkligen fram nya och vackra färger hos 

stenmaterialet. Man får utgå ifrån att blocket haft en skyltblocksfunktion. Hela området är egentligen ett enda stort gravfält. 

Så kanske markerar det en gravplats - även om det inte står direkt i anknytning till någon hög/stensättning. Vacker stenkonst 

med en djärv, unik utformning! Jag har under senare år sett mängder av huggna block - men inget som har just den här mycket 

speciella utformningen.

I kanten av Adolfsbergsskogen står en märklig stenformation. Stenhuggningsobjekt av den typ som bilden visar är 

svåra att bestämma både vad gäller datering och funktion. Ibland kan det också vara svårt att klara ut om 

stenhuggningen genomförts av människor eller om naturkrafterna spontant åstadkommit blockskapelsen i fråga. 

Men just här är det nog inget tvivel om att tillhuggandet skett via mänskliga insatser. Flera stora tydliga klyvhack 

(förmodligen efter klyvning med stenkilar) finns på olika blockstycken. Men någon vanlig stentägtsinsats i sen tid 

för att få fram lämplig husbehovssten rör det sig knappast om. De kluvna styckena verkar vara arrangerade på 

ett mycket avsiktligt sätt. Det verkar således som om stenmästaren här har försökt skapa någon form av 

uppmärksamhetstilldragande stenmonument. Jag har inte riktigt klart för mig hur han riktigt tänkt här. Men 

stenkonst blev det nog ändå till slut – om än kanske mer märklig än vacker.

Jag vet inte vad den ansvarige stenhuggaren försökt skapa här i hagmarken vid Vaxmyra - mitt i ett gammalt 

höggravfält. Kanske ska det föreställa en yppig fruktbarhetsgudinna med väl tilltagna bröst?

Bilden visar en av de märkligaste klyvplatserna i det kulturstensrika skogspartiet vid Norrbo. Det ser ut som om ett stort block har pressats 

ner mellan andra mindre block med den spetsiga delen ställd neråt och med den platta basen pekande uppåt. Antagligen har det inte gått 

till på det sättet. Jag antar snarare att sidbitar av ett originalblock huggits bort så att endast mittdelen står avskalad kvar. Huggningen 

liknar en stor vacker stenblomma. Varför försöker man över huvud taget åstadkomma en sådan märklig stenskapelse? Det vet vi inte. Men 

något praktisk profan funktion kan den knappast ha haft. Möjligen kan den ha haft någon skyltfunktion med sakrala eller juridiska 

förtecken. Den kan ha skyltat för en kultplats eller markerat en boplats eller något annan område. Kanske ska den uppfattas som en 

manifestation av en gudomlig makt? För ca 4000 år sedan gränsade skogspartiet till en havsstrand. Utanför fanns en mäktig havsfjärd som 

täckte hela Fyrisåns dalgång. Kanske var en hel del av den mäktiga stenskyltningen i skogspartiet uppbyggd för att synas utifrån fjärdens 

vatten? Man kan naturligtvis alltid fundera över om den märkliga och rikhaltiga stenskyltningen i skogspartiet kan ha haft med sentida 

gränsskyltning att göra. Det skulle i så fall kunna gälla för några få klyvplatser. Men det finns en uppsjö av märkliga klyvplatser i 

skogsområdet och alla kan rimligtvis inte utgöra gränsmonument. Det skulle ju i så fall innebära att det fanns ett virrvarr av gränser på en 

mycket beskedlig markyta. Och det känns inte rimligt. Det rimligaste är nog trots allt att betrakta de märkliga framkluvna stenmonumenten, 

som ett viktigt inslag i den sena stenålderns kulturstensflora.

Flertalet gamla boplatser från stenålder/bronsålder tycks ha haft en närliggande aktivitetsyta, där omfattande stenhuggning 

bedrivits. Bilden är tagen på en stenhuggningsyta vid Lilla Ånge utanför Storvreta, där en märklig form av gammal stenhuggning 

(utan borrteknik) bedrivits.

Stor lutande blockskiva vid en gammal stenhuggningsplats vid Lilla Ånge utanför Storvreta. Jag fotograferade den 

här bjässen till stensugga innan den vackra skogen runt omkring försvann. Idag är här kalhygge med sönderkörd 

mark och stora ristäcken på marken. Det är nästan omöjligt att ta sig fram här gående. Men den här märkliga 

blockformationen avtecknar sig ändå tydligt på långt håll. Just i de här trakterna är skogen aldrig varit långt borta 

från de gamla boplatserna, som nog låg i mer öppen hagmark. Man behövde således inte förflytta sig särskilt långt 

vare sig man ville hantera sten eller träd.

Spännande stensugga huggen och uppställd nära en trolig gammal boplats i Fulleröskogen. Här finns 

flera olika typer er av kultursten, som tyder på att platsen en gång varit bebodd.

Det här är kluvna halvklotet är definitivt en av de vackraste stenkompositionerna i min stora bildsamling från 

Storskogen. Man undrar naturligtvis varför det här vackra halvklotet kluvits. Nästan varje gammal boplats med 

självaktning har ett vackert kluvet block på sitt område. Men blocket på den här platsen tar överlägset första pris. Nu 

behöver man inte nödvändigtvis koppla det spräckta halvklotet till det äldsta kulturstensskiktet i skogen. Alldeles 

bredvid blocket går häradsgränsen mellan Rasbo och Vaksala härader. Och blockarrangemanget kan utgöra en 

skyltning för häradsgränsen.

Stensuggan vid Tipptoppvägen som jag hade (har?) ett förhållande med 

(I början av Tipptoppvägen - helt nära vägen) Avsnitt 23 

En viss stensugga har betytt särskilt mycket för mitt val att börja studera block och blockarrangemang i 

skogsmarken efter min pensioneringen 2011. Men det tog sin tid innan stensuggan lyckades väcka mitt 

intresse. Jag hade på mina dagliga rekreationspromenader vandrat förbi henne hundratals gånger innan jag 

en dag beslöt mig att lämna vägen (Tipptoppvägen som går in i Storskogen) och undersöka henne lite 

närmare. Och det var tack vare upptäckten av henne, som jag inspirerades att söka mig längre in i skogen för 

att möjligen hitta flera intressanta blockarrangemang. Utan den märkliga stensuggan vid Tipptoppvägen så 

hade det kanske inte blivit någon amatörarkeologisk karriär över huvud taget - och jag hade antagligen 

fortfarande vandrat längs Tipptoppvägen med block och sten längs kanterna som en anonym stenkuliss - utan 

att lägga märke till de individuella blocken. 

Jag började så småningom ana mig till att människor hade bott i Storskogsområdet runt omkring den 

uppallade stensuggan under ett eller ett par tusen år under sen stenålder. Och jag behövde något slående 

exempel från det tidigaste kulturstensskiktet, som bevisade att människor tidigt bott och verkat i området. 

Och den uppallade stensuggan med sin dös-lika karaktär fick fylla den rollen vare sig hon ville eller inte. Jag 

trängde in henne i ett hörn. Och där fick hon helt enkelt stå och vittna om gammal mänsklig stenhantering i 

Storskogen under sen stenålder. Då behövde jag henne verkligen! Idag har jag i området hittat så många 

andra lämningar efter neolitisk stenhantering att jag faktiskt inte är särskilt beroende av den uppallade 

stensuggan vid Tipptoppvägen. Idag skulle jag faktiskt kunna släppa ut henne ur det tolkningshörn jag trängt 

in henne i. Om någon idag kom fram och sade: ”det har är inget blockarrangemang från stenåldern. Det är ju 

bara en blockhög av överskottssten , som dumpades här när vägen byggdes eller på sin höjd en stensugga 

som ställts upp på några stenar för ett eller ett par hundra år sedan för att skylta för en skogsgräns”, så skulle 

jag kanske inte hålla med. Men jag skulle nog inte högljutt protestera utan ödmjukt framhålla att så kan man 

ju också tolka anläggningen. Jag har släppt stensuggan! Jag äger henne inte längre! Avslutningsvis vill jag 

ändå påpeka att det finns många olika typer av gammal kultursten i närområdet kring stensuggan . Och hon 

har faktiskt också några stensugge-kompisar här. De stensuggor som beskrivs i de första två avsnitten 

befinner sig ju på rastplatsområdet bara något 100-tal meter bort. När jag påpekar detta så märker jag ju att 

jag nog inte riktigt har släppt stensuggan. Jag vill ju fortfarande bestämma hur gammal hon ska vara. Vi har 

nog fortfarande ett förhållande!

Den här uppallade stensuggan är kanske den mest imponerande blockanläggningen längs Tipptoppsvägen. Jag har 

haft ögonen på den under många år och försökt fotografera den många gånger. Men jag har egentligen aldrig 

lyckats få en bra bild. När jag först såg den tyckte jag den påminde om skolböckernas stendösar. Jag tror 

fortfarande att det är en anläggning från yngre stenåldern. Men jag är inte säker på att det verkligen handlar om 

en grav. Det kan mycket väl vara ett entrémonumnet till en boplats - eller varför inte bådadera. Ett ytterligare 

alternativ är att det rör sig om ett relativt sentida skyltblocksarrangemang som skyltar för en skogsgräns - men i så 

fall rör det sig om en mycket ovanlig typ av gränsmarkör.

På ett block nära den uppallade stensuggan på föregående bild har en penetrering av stenytan genomförts. Jag 

har ingen klar uppfattning om vare sig datering eller funktion. Jag trodde först att det rörde sig om någon form 

av stenborrning. Men det verkar inte vara någon sen stenborrningsinsats åstadkommen av ett stålborr. Möjligen 

har blocket fått sin gropmarkering redan under sen stenålder. Både bobottnar och mycket gamla kulturstensfynd 

finns i närområdet

Den här vackra stenformationen alldeles i kanten av Tipptoppvägen 

brukar jag kalla för ”lilla stendösen” för att skilja den från den ”stora stendös” 

som finns i början av samma väg. Vad nu ”dösen” än haft för funktion så har 

den varit starkt hotat av ett upplag med björktimmer, där en del björkstammar 

faktiskt vilade mot dösen. Nära ögat var det! Men den höll!

Blockarrangemanget på bilden är ett av de vackraste vid Tipptoppvägen. Det handlar inte här om om 

överskottsten som slarvigt dumpats bredvid vägen i samband med vägbygget. Platsen är mycket noggrant 

arrangerad och blocket är medvetet lutat mot en mindre stödsten. Så ett skyltblocksarrangemang handlar det 

säkert om. Sedan är det nog svårt att av göra om det är fråga om en skyltning för en sentida skogsgräns eller en 

skyltsten från sen stenålder.

Trekantigt block, som tillhuggits med borrteknik, vilket de långa klyvborrännorna i de främre 

parallella kanterna avslöjar. Troligen ett gränsmarkerande block. Kanske skyltar det rent av för 

den häradsgräns, som här korsar Tipptoppvägen på sin väg ner mot Fyrisån.

Stensuggor som ser ut som uppställda stenstycken 

(från skog och mark i Storvretabygden) Avsnitt 24 

De uppställda stenstyckena ger ett rått och primitivt intryck. De är inte huggna runt om utan bara på 

en eller högst två sidor. Och de huggna ytorna är ofta skrovliga och ojämna. Antagligen har de huggits 

ut från större block eller bergsavsatser i närheten och ställts upp på markytan utan att ytterligare 

bearbetas. De kan stå i slät mark men verkar vara särskilt vanliga i sluttningar och på naturliga kullar. 

Blocken står oftast direkt på markytan med en fri yta runt sig. I den spontana blockfloran känns de 

märkligt malplacerade. Och man förstår att de måste ha utplacerats av människor för att fylla någon 

speciell funktion. 

Med all sannolikhet rör det sig om skyltblock. Men det är svårt att säga vad de specifikt har skyltat för. 

Möjligen kan de ha skyltat för en boplats eller en viss del av en sådan. Troliga bobottnar finns ofta i 

närområdet. Stenstyckena är ju oftast ganska oansenliga och obearbetade så några viktiga 

bygdegränser har de sannolikt inte markerat. De står också alldeles för oregelbundet för att kunna 

ingå i sådana gränslinjer eller för att ens utgöra gränsstenar i mindre skogsskiftesgränser. Det finns 

inga tydliga stenstrukturer (stenpackning eller gravgårdsmarkering) i anknytning till stentyckena, som 

skulle tyda på att det är fråga om gravanläggningar. 

Både genom sin råhuggna kantiga form och sin ofta rikliga mossbeläggning ger de ett ålderdomligt 

intryck. På de ohuggna sidorna har antagligen mossbetäckningen varit kvar vid uppställningen. Det 

kan förklara varför mossa ofta tagit sig in på huggna vertikala ytor, där mossor annars har svårt att få 

fäste. Den rika mossbeläggningen kan kanske bidra till att blocktypens ålder ibland överskattas.

Uppställt hugget blockstycke på naturlig kulle - i skogsmark nära Norrbo.

Större naturlig kulle med uppställt stenstycke och ett uppallat block i förgrunden

Uppställd blockdel med vacker huggen exponeringssida - i skogsområde bakom Himmelsvägen. Att en 

mindre sten placerats framför den huggna exponeringssidan är nog ingen tillfällighet. Det är ofta som 

vackra skyltblock har en mindre sten placerad längst ner. Förmodligen ingår denna sten i det ursprungliga 

skyltarrangemanget.

Märkligt tillhugget block, som ställts direkt på markytan. Blocket finns vid ett troligt boplatsområde i skogspartiet 

bakom Himmelsvägen. Den här typen av skyltstenar brukar jag ibland kalla för ”uppställda stenstycken” för att 

understryka att de har en primitiv ”look” vilket bl.a. innebär att de bara är huggna på en sida. De är också ställda på 

marken och alltså inte nedgrävda som de ”resta” stenarna. Många block i den här kategorin har nog utplacerats 

redan under sen stenålder och tillhör således det äldsta kulturskicktet i skogsmarken. I närheten finns bl.a. ett 

huggkubbsliknande block uppställt på en kulle (se sid 286).

Uppställt stort stenstycke vid den övre delen av stora blocksamlingen 

i skogspartiet vid kolonilottsområdet

Det syns ganska tydligt att det här blocket har placerats här i något specifikt syfte. Antagligen har det ställt här nära bergsbranten (nära 

Himmelsvägen i Lyckebo) för att markera en territoriegräns. Det står på kanten av en bergsplatå, som mycket väl kan ha rymt en boplats 

under sen stenålder. Antagligen har blocket brutits loss i branten nedanför och forslats upp till den nuvarande platsen.

Uppställt block på en skogssluttning nära Norrbo - kanske mera ett mellanting mellan ett 

råhugget utplacerat stenstycke och en mer bearbetad uppställd sten.

En borrkluven stensugga - eller snarare ganska många - på kyrkogården 

(Ärentuna kyrkogård mfl.) Avsnitt 25 

En del stensuggor hittar man inte där de huggits fram. Stensuggorna i höglänt skog och i hagmarksbältet 

nedanför har nog ofta placerats nära de platser där de huggits. Men en del stensuggor har nog fraktats lite 

längre väg. Jag tänker exempelvis på de stensuggor, som hjälpt till att bygga upp kyrkogårdsmurarna runt våra 

kyrkor. Större huggna block användes i regel som grundstenar. Men de kunde förekomma i snart sagt i vilken 

position som helst i stenmurarna - t.o.m. ovanpå murkrönet. 

Stensuggorna på de två inledande bilderna (se sid. 189 -190) är mycket skickligt huggna och har formen av en 

rektangulär stenkloss med rätvinkliga hörn. Längst ena kanten ser man tätt sittande grunda klyvborrännor. 

Stensuggorna är alltså framhuggna med hjälp av åtskilliga klyvhål, som borrats i rad. Man har alltså varit 

mycket mån om att ha en god kontroll över klyvningsprocessen. Stensuggorna är så skickligt tillhuggna att de 

nog inte från början varit avsedda att hamna i en kyrkogårdsmur. Kanske har de ingått i en stentrappa som 

funnits på kyrkogårdsområdet. De flesta stensuggorna i våra kyrkogårdsmurar har naturligtvis inte denna 

utsökta huggkvalité. Mycket ofta har de kluvits fram genom kilning i ett enda ganska djupt borrhål. Metoden 

ger inte lika god kontroll över klyvningen. Men kunde man ”läsa” stenen bra och visste var klyvhålet borde 

borras, så kunde ändå klyvresultatet bli mycket lyckat. Vi ser spåren efter denna enkelhålsklyvning i form av en 

lodrät borränna - som oftast löper från stensuggans överkant och några decimeter ned på klyvsidan. Ibland 

kan man också finna stensuggor, som sprängts fram. De har ofta en oregelbunden form med skarpa kanter. 

Ibland kan man också finna blockbitar med intakta borrhål i kyrkogårdmurarna. Då vet man att stenmaterialet 

sprängts fram. Intakta borrhål finnar man ytterst sällan i borrkluvet stenmaterial. Vitsen med stenhuggning 

med borrteknik är ju att klyvsprickan ska gå rakt genom klyvborrhålen och spräcka upp dem. 

Kyrkogårdsmuren stadiga stensuggor behövdes också förr för att binda fast de hästar som transporterade 

kyrkfolket till kyrkan. Än idag kan man faktiskt se stensuggor som fortfarande har kvar sina järnringar. 

Och så förstås kan ståtliga och skickligt huggna stensuggor göra tjänst som imponerande gravstenar - eller som 

yttertrappa eller grundsten i en klockstapel. (Fokus i detta avsnitt har legat på borrkluvna stensuggor. Men 

man får naturligtvis inte glömma bort att merparten av suggorna i kyrkogårdsmurarna har tillhuggits på 

gammalt traditionellt sätt utan borrteknik).

Vackert huggna stenar i kyrkogårdmur vid Ärerntuna kyrka. Just i den här mursträckningen finns många skickligt 

tillhuggna stenar. De grunda närliggande borrännorna vittnar om att flera klyvhål borrats på rad. En del av 

mursträckningens stenar är så vackert borrkluvna att man undrar om stenarna tidigare haft en annan och viktigare 

funktion. Stenarna kan således var äldre än kyrkogårdsmuren.

Ännu en vackert huggen sten i samma mursträckning vid Ärentuna kyrka. Också här har radklyvning med flera 

grunda borrhål tillämpats

Stor, välhuggen (med borrteknik) stensugga strategiskt placerad i parti där kyrkogårdsmuren böjer av.

Borrännor i block som utsatts för enkelhålsklyvning - i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka

Kluven stensugga med borränna och järnring i Rasbo kyrkogårdsmur

Borränna efter klyvborrhål (enkelhålsklyvning) på block i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka

Närbild av klyvborrännor i stentrappan vid Funbo klockstapel

Stensugga med klyvborrännor som grundblock till vänster om 

stentrappan vid Funbo klockstapel

Gammal gravsten (Funbo kyrkogård), som jag tyvärr inte 

lyckats datera. Men jag tror knappast att den här typen av 

stora gravmonument är äldre än ett par hundra år. Se 

klyvborrännorna i gravstenens kant på den infällda bilden!

Stensugga (med klyvborrhål) 

som gravsten/minnessten vid 

Tensta kyrka

Stensugga med inslagen sten i upptagen spricka 

(i skogsparti mellan kolonilottsområdet och ICA-solen) Avsnitt 26 

Lite längre fram (i avsnitt 42) kommer vi att stifta bekantskap med stensuggor, som uppvisade borrhål i 

sin klyvspricka. Men det finns också stensuggor som har en mindre sten inslagen i sin klyvspricka. Det är 

mycket svårt att veta om det rör sig om en kvarsittande klyvsten, som använts för att klyva stensuggan 

eller en låssten som slagits in i sprickan för att hålla den öppen tills man kunde komma tillbaka och 

fortsätta stenhuggningen. Och samma sten skulle ju kunna fylla båda funktionerna. Men nu är det ju inte 

säkert att det handlar om gammal profan stenhuggning över huvud taget. Man skulle ju kunna tänka sig 

att klyvprocessen var avslutad i och med att stenen tvingades in i stensuggans tryne. I så fall handlar det 

nog om en stenhuggning för att förvandla stensuggan till ett skyltblock. Stenen i sprickan markerade att 

stensuggan fått en speciell status som markör för en viktig stenplats. Det skulle kunna röra sig om en 

skyltning för en urgammal stenplats från sen stenålder eller tidig bronsålder eller en betydligt senare 

skyltning för en gräns i skogsmarken. Möjligen skulle man också kunna tänka sig att den upptagna 

sprickan haft en rituell funktion och inom ramen för exempelvis anfädersdyrkan öppnat en port för den 

avlidnes själ mellan denna världen och den hinsides belägna. 

Den tema-stensugga som här ska beskrivas befinner sig i höglänt skogsmark i ett skogsparti mellan 

kolonilottsområdet och Ica-Solen i Lyckebo. Att det är en medvetet inslagen sten i samband med 

stenhuggning råder det knappat någon tvekan om. Både stenens form och färg avslöjar att det inte kan 

röra sig om en blockbit som spontant lossnat från någon av sprickväggarna. Men stensuggan påminner 

inte om ett block, som utsatts för husbehovshuggning i syfte att avhämta sten för användning på någon 

närliggande gård. Stensuggan med sin runda form, tycks inte ha utsatts för någon annan stenhuggning 

än framprovocering av en spricka. Stenhuggningen verkar ha avslutats i och med inslagningen av stenen i 

sprickan och inget stenmaterial förefaller ha hämtats från platsen. Kanske har stensuggans spräckts och 

försetts med en spricksten för att tilldelas en skyltfunktion. Klyvning och inslagning av en sten han kanske 

en liknande funktion som en uppallning eller en podieuppläggning. Eftersom sprickan upptagits med 

gammal traditionell stenhuggningsteknik så går det inte att avgöra om skyltblocket är från sen stenålder 

(skyltning för en boplats, kultplats eller begravningsplats) eller från de senaste århundradena (skyltning

för en gräns). Det är viktigt att påpeka att stensuggan med sin inkilade spricksten inte står här ensam. 

Alldeles bredvid står ett stort block - faktiskt ett av Storvretabygdens märkligaste. Hela bakre delen har 

utsatts för en märklig stenhuggning, där den en gång jämna blockytan styckats upp i en mängd mindre 

bitar, som fortfarande ligger kvar i sina originalpositioner. Resten av blocket är helt intakt. Kanske har 

blocket huggits på det här sättet för att skylta för en viktig plats. Och kanske samspelar blocket med 

stensuggan bredvid och bildar ett gemensamt skyltarrangemang. Den här typen av kombinationsskyltning: 

stensugga med spricksten tilsammans med någon annan spektakulär blockformation 

förekommer på flera olika ställen i Storvretabygdens skogsmark. Antagligen rör det sig om mycket gamla 

anlagda stenplatser från sen stenålder eller tidig bronsålder. I närheten av just den här stensuggan finns 

också gravanläggningar från sannolikt bronsåldern. Och det är inte osannolikt att det är gravbyggarna 

som här skapat den märkliga kombinationsskyltningen. Fortfarande kan man nog inte utesluta 

möjligheten att det skulle kunna röra sig om en gränsskyltning. Men då är det nog inte fråga om en 

skyltning för en mindre skiftesgräns. Man lägger nog inte ner så stor arbetsinsats på skyltning av en 

mindre betydelsefull skiftesgräns. I så fall har det nog rört sig om en viktig och betydligt äldre 

bygdegräns, som kanske fick sin första stenskyltning redan under förkristen tid.

Spricksten med kvarsittande stenkil eller låssten - skogsparti i Lyckeboområdet

Spräckt block (förmodligen uppställt) i närheten av det stora blocket med den uppspräckta baksidan. Stenkilen (eller i 

vart fall en låssten som håller sprickan öppen) ligger kvar inuti sprickan. (Samma block som på föregående bild).

Det är inte självklart att det här rör sig om en sen blockstentägt där sten framhuggits för avhämtning. Stenhuggeriet 

kan lika väl ha handlat om att skapa en stenplats för något specifikt - men idag svårfångat - syfte. Runt omkring 

ligger ganska mycket huggen sten. Och det är svårt att avgöra om något stenmaterial över huvud taget förts från 

platsen. Det är bara när man betraktar blocket från baksidan som man ser den här märkligt upphuggna strukturen. 

Andra sidan av blocket uppvisar helt släta sidor utan sprickbildningar. Med tanke på sidolikheten kan knappast 

blocket ha erhållit sitt märkliga utseende genom endast naturkrafternas inverkan. De skulle knappast ha kunnat 

verka så selektivt och avgränsat att de drabbat endast en sida av blocket.

Kluvet block med kvarsittande stenkil. Blocket är placerat nära det vackra podieblock, som pryder 

presentationens främre pärmsida och som beskrivs i Avsnitt 41.

Block med inslagen kil i Storskogen nära annan typ av stenskyltning t.ex. en uppställd sten 

och ett större block med en uthuggen och framförlagd stenskiva

I skogsparti nära fälten vid Stenhem hittar vi ett kluvet block med kvarsittande stenkil. Det är inte alltid 

som sprickstenar har en inslagen sten med tydlig kilform. Men det har definitivt det här stenen. Kanske är 

stenen i sprickan inte bara en låssten. Kanske har den också använts för att spräcka stensuggan.

Stensuggan med tryne som en stenstol 

(i blockrik sluttning ovanför Fullerövägen sluttning) Avsnitt 27 

Det finns faktiskt stensuggor, som ser ut som en stenstol i trynet. När en stensugga ser ut på det sättet har 

den nästan alltid utsatts för mänsklig stenhuggning. Temabilderna i avsnittet föreställer en stenstolssugga i 

höjdryggens steniga sluttning ner mot Fullerövägen. Den blockrika sluttningen här hyser många olika typer av 

gammal kultursten. Men kulturstenen här är ganska svåröverblickbar, eftersom den befinner sig i ett ganska 

kaotiskt stengytter. Stenstolsuthuggningen i stensuggan har gjorts med gammal stenhuggningsteknik (utan 

stenborrning). Och det finns således ingen klyvborränna i stolsryggen. Traditionell stenhuggning har bedrivits i 

tusentals år och ända in i modern tid. Tidsmässigt har den överlappat den yngre stenklyvningsmetoden, där 

kilning genomförts i borrade klyvhål. Stenstolshuggningen behöver därför inte nödvändigtvis vara äldre än det 

borrkluvna materialet i området - kanske bara ett eller ett par hundra år gammal. Men den skulle också kunna 

vara flera tusen år äldre. Människor har nog bott och verkat i området sedan sen stenålder/tidig bronsålder. 

Och uppe på höjdryggens krön finns några jordtäckta stensättningar. Och lite längre ner i sluttningen finns ett 

lågt välvt jordinblandat röse med skärvig sten och lite större uppställda skyltstenar. 

Jag tycker mig ha sett ett rumsligt samband mellan bronsåderns gravanläggningar och stenstolarnas 

placering. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att stenstolsblocken skyltat för gravarna eller haft någon 

annan gravrelaterad funktion. Det kan naturligtvis vara så enkelt att det behövdes mycket huggen sten till 

gravarnas anläggning och att stenstolarna kom till som en oplanerad biprodukt till den anläggningsrelaterade 

stenhuggningen. Men sambandet skulle också kunna vara relaterat till den omständigheten att både 

gravanläggningar (högar och stensättningar) och stenhuggning dragits till områden med en riklig blockflora. 

Och det sambandet kvarstår förstås även om stenhuggningen skulle visa sig vara tusentals år yngre än 

gravarna. Man kan naturligtvis tänka sig en mer spännande koppling mellan gravar och stenstolar. Kanske är 

stenstolarna kopplade till dåtidens föreställningar om döden och livet efter detta. Kanske iordningställdes 

stenstolen för den dödes själ, så att den skulle ha en bekväm och vacker plats att vila på när den under 

ljumma, ljusa sommarnätter lämnade sin grav för att återknyta till det landskap där den tidigare varit verksam 

och kanske också för att hålla ett vakande öga på efterlevande, så att de skötte mark och boskap på ett 

tillfredställande sätt. Man skulle gärna önska att föreställningen var sann. Men några belägg för detta finns 

naturligtvis inte.

Stensuggor med stenstolstryne har också tillverkats med yngre stenhuggningsteknik där 

stenborrning använts. Ofta borrades ett enda djupt klyvborrhål i blockets översida. Och medelst 

kilning med en järnkil höggs ett stycke i kanten av översidan bort. En klyvborränna efterlämnades 

då i ”stolsyggen”. De uppkomna stensuggorna har nog oftast inte haft någon funktion utan 

uppstått som en biprodukt av den stenhuggningsteknik som använts vid husbehovshuggning i 

relativt sen tid. Någon enstaka gång kan nog en borrad stenstolssugga ha använts som skyltning för 

en gräns. Och kanske skulle då såväl stenstolshuggningen som den kvarsittande borrännan vittna 

om att blocket hade fått en gränsmarkerande funktion.

Sten(stols)sugga i stenkullen ovanför Fullerövägen

Samma sten(stols)sugga sedd ur en annan vinkel

Stenstolen i fårhagen i Lyckeboområdet. Klyvningen har gjorts med 

traditionell metod (oborrat) och kan vara flera tusen år gammal. 

Framklyvningen av nya fräscha stenytor verkar ibland, som i det här 

fallet, trigga tillväxten av vissa lavarter, som ger huggytorna en 

gräddvit vegetationsdräkt.

Gammal stenstol-huggning i Fårhagen i Lyckeboområdet. Man ser ofta olika typer av stenstol-huggningar i hugget stenmaterial vare sig det 

rör sig om klyvningar med traditionella metoder (som blocket på bilden i början av Fårhagen) eller med borrteknik. I anslutning till bildens 

”stenstol” finns en mindre blocksamling, som möjligen täcker en låg höganläggning. Kanske har borthuggna block från stenstolen använts 

för uppbyggnad av blockhögen och kanske ska själva den tillformade stolen uppfattas som en skyltning för blockhögen. Man behöver således 

kanske inte alltid välja mellan en stentägtstolkning och en monument-skapande tolkning. Båda kan vara samtidigt giltiga. Stenstolshuggningens 

koppling till en ev. gammal fornlämning måste naturligtvis betraktas som hypotetisk. Traditionell oborrad stenhuggning har 

tillämpats långt fram i modern tid så det kan röra sig om en ganska sen oavsiktlig stentägtsformation. Fast man kan nog betvivla att de 

stenstycken, som här framkluvits, varit lämpliga för sentida husbehovsanvändning. Då hade man hellre kunnat använda redan huggna 

block i blockhögen framför stenstolen.

Ibland kan man se större block som har stolhuggningar på alla sidor. De ser ut som bilar (personbilar av 

sedantyp).

Stenstolsblock är inte nödvändigtvis av hög ålder. Blocket på bilden är som synes hugget med borrteknik och är kanske inte äldre än ett eller 

ett par hundra år. Men något riktigt bra grepp om den bakre tidsgränsen för stenhuggning med borrteknik i våra uppländska skogs- och 

hagmarker har vi nog inte.

Stensuggan som blev vår helgedom 

(på bergshöjd vid Norrbo) Avsnitt 28 

Vi ägde under en tid - min fru och jag - en vacker stenplats, som vi ofta besökte. Nåja, vi ägde den 

inte. Det bara kändes så. Vi gick ofta hit och småpratade med det vackra blockarrangemanget här på 

ett högt berg i Norrbotrakten. Den vackra stensuggan stod direkt på bergytan och omgavs på 

baksidan av en liten blockkrans av småkultingar. Blockarrangemanget omgav sig med en alldeles 

speciell - nästan sakral - stämning. Utan att vara särskilt religiösa av oss hade vi börjat kalla 

stenplatsen för ”helgedomen” . Vi kom som sagt ofta hit för att småsprata med stensuggan, beundra 

den vackra naturen, dricka en kopp kaffe - och för att samla krafter. Men vi ägde inte stensuggan och 

de små blockkultingarna här på berget. Det blev vi sannerligen varse! En dag var hela den 

arrangerade stenplatsen borta. Det blir på något sätt särskilt olyckligt när stenar försvinner. De ska ju 

alltid finnas där och ge stabilitet och kontinuitet åt våra liv. Det kändes som om hela tillvaron började 

svaja en aning när stensuggan tvingades lämna in. 

Jag vet inte hur länge stensuggan med sina kultingar stått här uppe på berget. Men människor har 

säkert bott i området sedan sen stenålder. Så kanske har blockarrangemanget skyltat för en boplats 

och/eller kultplats för drygt 4000 år sedan. Men nu har stensuggan definitivt tagit ner skylten. Nu 

ska det på nytt - efter dryga 4000 år - växa upp nya bostäder här. Det är svårt att förstå hur 

bostadsplanerare och landskapsarkitekter tänker. Och varför har inte en och annan fackarkeolog lagt 

sig i saken? Det skulle ju egentligen ha varit så enkelt att bevara den troligen urgamla stenplatsen. 

Det hade ju varit så lätt att låta stensuggan ha fått stå kvar och utgöra en länk mellan dåtidens och 

nutidens bebyggare i området – och dessutom hade man ju också fått ett stycke vacker gammal 

stenkonst på köpet. 

Det är inte utan att man blir lite bitter. Vi ondgör oss ju - med all rätt - över människor som förstör 

tempel ock kulturbyggnader i andra länder. De gör det med religiösa förtecken. Men vi har också en 

religion i vårt land som leder till förstörelse av fornminnen och kulturvärden. Nyckelorden i den 

religionen är utveckling och samhällsnytta. Och den har givet oss rätt - och kommer fortsättningsvis 

att ge oss rätt - att förstöra mängder med kultplatser och helgedomar.

En dag frågade jag min hustru, som kom hem från sin dagliga promenad, var hon hade gått någonstans. ”Jag gick över berget med 

helgedomen, Du vet”, sade hon. Och jag förstod precis vad hon menade. Uppe på berget nära järnvägsbron finns nämligen en 

mycket vackert arrangerad blocksamling - ett monument, som mycket väl kan ha ingått i en kultplats under sen stenålder. Platsen 

här är verkligen magisk på många sätt. Så kan man exempelvis se månskivan rulla på en uppspänd tråd (se sid. 219).

Samma vackra stenplats på vintern - pudrad med snö

I norrsluttningen på Norrboberget har stensuggorna ynglat av sig bra. Det är en märklig typ av stensuggor. Det tycks stå uppallade över 

gropar. Och i något fall har huvudblocket kompletteras med en liten blockhög så att arrangemanget får ett blockgravsliknande utseeende.

När man i skymningen vandrar (förlåt: vandrade) ner från ”andaktsplatsen” kan man , om man har tur, fånga 

månen när den rullar på en uppspänd tråd. Fast helt perfekt lindansare är nog inte månen. Visst har den missat lite 

grann?

Björnmossa på berget med helgedomen

En oansenlig , långsmal stensugga – som ända vill sticka ut lite 

(i hagmark vid Lälunda) Avsnitt 29 

Ett långsmalt lite oregelbundet blockstycke ligger upplagt på en liten låg stenhäll. 

Idag sprider det skyltande blocket lugn och harmoni runt sig. Men kring huggna och tillformade block finns 

det naturligtvis alltid ett våld i bakgrunden. Blocket har förstås inte alltid legat här. Det har huggits fram ur ett 

större block - troligen nära den nuvarande uppläggningsplatsen här vid Lälunda. Det har borrats och kilats 

och slutligen spräckts loss. Både uppläggningen på det lilla stenpodiet och och den lilla uppallningen i ena 

kanten antyder att man tänkt sig att stensuggan skulle fylla en särskilt funktion. Suggan vid sin stenplats 

skulle berätta något speciellt. 

Klyvborrännan på ena sidan tyder på att blocket fabricerats relativt sent - under de senaste århundradena - 

antagligen för att skylta för en skiftesgräns. Men det råder nog fortfarande en del osäkerhet var den bortre 

tidsgränsen för borrteknikens användning i stenklyvninges tjänst ska dras. Kanske har vi rent av borrat klyvhål 

och kilat sten ända ner mot senare delen av medeltiden. De tekniska förutsättningar för att tillverka 

effektiva järnborr med lagom hög kolhalt har vi definitivt haft redan då och sannolikt ännu tidigare. Det 

innebär att vår upplagda stensugga skulle kunna vara betydligt äldre. Men den skulle fortfarande kunna 

skylta för en gräns - men då för någon av de äldre gränser som fanns i landskapet innan skiftesreformerna 

gav upphov till nya gränser mellan ägor och skiften. 

Det är många märkligt skapade stensuggor och egendomligt arrangerade stenplatser i Storvretabygdens 

skogs-och hagmarkslandskap, som jag tolkat (åtminstone alternativt) som gränsskyltningar. I äldre tider 

fanns antagligen inget standardiserat gränsskyltningssystem. Och stenmarkeringarna längs gränserna kunde 

nog ta sig snart sagt vilken form som helst. Men även i yngre tider (i skiftesreformernas tidevarv) kunde det 

nog finnas en avsevärd variation. Det var nog inte troligt att lantmätarna, som stakade ut gränserna, hade 

full kontroll över hur gränsmarkörerna utformades. Markägarna uppförde dem nog i efterhand - och gick då 

kanske mera efter sitt eget huvud än efter lantmätarens instruktioner. De gjorde säkert så gott de kunde - 

men särskilt enhetligt blev det nog inte. Och äldre gränser har nog ibland fått nya eller kompletterande 

stenmarkeringar vid åtskilliga gränsöversyner genom åren. Det innebär antagligen att det idag längs äldre 

gränser kan finnas rester av flera olika gränsmarkeringssystem.

Men om jag nu har fel och gränsmarkeringssystemet varit mer likformat och standardiserat genom 

århundraden än vad jag tror - ja, då kan vi få tolkningsproblem. För om de märkliga och annorlunda 

stenplatserna i skogs-och hagmark inte skyltar för gränser: vad skyltar de i så fall för? Eller skyltar de inte 

alls? Kanske är de inte ens konstruerade. Kanske har ibland de bara oavsiktligt uppstått, när stenhuggning 

bedrivits på platsen. Hur som helst så rör det sig om intressant kultursten! 

Huggna avlånga blockstycken, som lagts upp för skyltning, är inte ovanliga i hagmark och skogsmark. Många 

gånger är stensuggorna betydligt mer välhuggna än den vid Lälunda trots att de oftast huggits fram med 

äldre huggteknik (utan borrteknik). En del är riktiga praktexemplar och liknar stora rektangulära stenklossar 

med helt släta och vinkelräta sidor. Det är inte alltid de ligger på ett stenpodium. Ibland kan de stå uppställda 

på en hög stenkulle, direkt på berget, eller vara placerade framför en välhuggen blockvägg. Vi vet egentligen 

ingenting om deras ålder. Kanske är de fortfarande unga och har tillkommit i skiftesreformernas spår. Men 

kanske är de betydligt äldre och har skyltat i ett äldre landskap med helt andra gränser - om de nu över 

huvud taget skyltat för gränser.

Både i höglänta skogsmiljöer från sen stenålder och i bronsålderns beteslandskap ser man ofta block upplagda på 

andra block eller på låga stenhällar. Blocken har antagligen som uppgift att markera viktiga platser i landskapet. Just 

den här blockkompositionen har dock inte så hög ålder. Det förstår vi när vi granskar blockets högerkant lite närmare 

(se nästa bild). Här finns nämligen en borränna (troligen en klyvborränna). Ingen vet väl med säkerhet hur länge 

stenborrning i stenklyvningens tjänst bedrivits i bygden. Men troligen har stenborrning bara förekommit i ett par 

århundraden. Kanske har blocket tillformats för att stenmarkera en gräns, som dragits upp som en följd av 

genomförda skiftesreformer. Någon vanlig blockdumpning är det inte fråga om här. Om man bara velat dumpa 

blocket så hade man kunnat välja någon av de många blockhögar som finns i närheten. Och för övrigt finns ingen 

klyvplats i den närmaste omgivningen, vilket tyder på att man avsatt resurser till att transportera blocket och placera 

det just här. Oavsett vad blocket varit ämnat till så har det blivit ett enkelt och vackert konstverk i det öppna 

beteslandskapet. Och konstverket passar väl in i den stenmiljö, som till stor del formats redan under bronsåldern.

Den hällplacerade stensuggan (podieblocket) sett från ett annat håll, där klyborrännan 

i kanten tydligt framgår.

Vackert rektangulär stensugga på bergknalle över fältlandskapet vid 

Fullerö. Antagligen har blocket huggits fram i bergsbranten ner mot 

fälten och lyfts upp på denna plats.

Vackert uthugget och uppallat block framför större block, där det antagligen huggits fram. Blocket 

har inte slarvigt placerats här i avvaktan på borttransport. Det har medvetet pallats upp och 

placerats med det större blockets släthuggna vertikala sida som vacker bakgrund. Ett mycket 

genomtänkt stenarrangemang, som blivit till vacker stenkonst. I närheten finns en rad intressanta 

fynd, som talar för att det här funnits en boplats under sen stenålder.

I samma område finner man ytterligare ett vackert tillhugget rektangulärt block upplagt på en liten 

bergshöjd. Möjligen har blocket huggits fram ur det huvudblock, som visades på föregående bild.

Framhugget block uppallat på en stenhylla framför ett större block, varur det huggits loss - i skogsparti 

i kanten mot Norrbovägen

Jag vet egentligen ingenting om den här vackra blockklossen på åssluttningen nedanför högarna i Gamla Uppsala. 

Borrännorna antyder att den förmodligen inte har särskilt många år på nacken. Men den faller in i en gammal 

tradition med klosskyltning som sträcker sig tillbaka till sen stenålder. Vacker stenkonst är det hur som helst! Och 

praktisk fikaplats!

På ett blockrikt och trädbevuxet impediment ovanför Fullerövägen finns exempel på traditionell 

stenhuggning. En blockskiva har huggits bort från blockets framsida och ställts lutande mot blocksidan. I 

närheten finns åtminstone en gammal boplats och flera gravhögar. Och antagligen hör den borthuggna 

och uppställda stenskivan till samma tidsmässiga och funktionella sammanhang. Någon sentida 

husbehovshuggning är det knappast fråga om här.

En stensugga, som tatuerats med ett sälmotiv ? 

(i Storskogen nära större skogsväg) Avsnitt 30 

Eftersom vi med stor sannolikhet haft en stor och livaktig befolkning i höglänt skogsark i Storvretabygden under 

sen stenålder - särskilt i strandnära lägen - så är det egentligen inte särskilt konstigt, om ett eller annat djurmotiv 

föreställande dåtidens viktiga bytesdjur skulle ha inristats eller målats på jämna blockytor. Jag har haft perioder 

då jag mera systematiskt avsökt stenfloran i höglänta skogsmarker på jakt efter djurmotiv. Men jag har inte haft 

någon större framgång i sökandet. Jag har inte funnit en enda otvetydig ristning eller målning. Men jag har i vart 

fall funnit några block med möjliga ristade eller målade figurer. 

En sådan möjlig ristning - kanske den tydligaste bland de otydliga - finns på gavelpartiet på en stensugga i 

Storskogen. Stensuggan har en märklig trekantig, långsträckt form och står intill ett stort block med skickligt 

huggen vertikal blocksida. Stensuggan kan mycket väl ha huggits fram ur det här blocket eller något annat 

närliggande block. Den trekantiga stensuggan har en liten uppallning under ena gaveln, vilket indikerar att blocket 

haft en särskild status. Den möjliga inristade figuren finns på den uppallade gaveln. Stenhuggningen både på det 

stora branthuggna blocket och på den trekantiga stensuggan har genomgående varit av traditionell typ (utan 

borrteknik). Men alldeles i närheten finns åtskilliga block som kluvits med borrteknik. Men närhet i rummet 

betyder inte alltid närhet i tiden. Den ev. ristade stensuggan skulle mycket väl ha kunnat huggits fram tusentals år 

innan stenhuggare kom hit för att klyva sten med järnborr och kil. Själv tycker jag att den inristade figuren 

påminner om en avlång sälkropp. Och det ser faktiskt ut som om sälen har något i munnen - kanske en fisk? 

Motivet (om det nu över huvud taget rör sig om ett medvetet komponerat motiv) är på sätt och vis inte särskilt 

förvånande. Under de sista årtusendena av stenåldern utgjorde Storskogen en ö i en havsskärgård. Och fler olika 

sälarter simmade antagligen omkring i farvattnen utanför ön - t.o.m. grönlandssälen, som senare försvunnit från 

Östersjön. Sälen var antagligen ett viktigt bytesdjur för jägarbefolkningen här. Och det var nog troligt att den 

spelade en roll i kulten och kanske då och då avbildades på stenblock. Undersökningar på Gotland har också givit 

belägg för en sälkult med speciella kutaltare. Och något liknande kan man nog tänka sig i Storskogen. 

Läsaren får väl själv avgöra om det rör sig om en ”tatuerad” stensugga. Själv är jag skeptisk. Avslutningsvis skickar 

jag med ytterligare några bilder på tänkbara ristade/målade stensuggor. Jag tror inte heller där särskilt mycket på 

tatueringen. Men en del läsare gör kanske en annan värdering.

Bild på stensuggan som ev. tatuerats med ett sälmotiv

Vacker och skickligt huggen blockvägg i Storskogen. Till höger om det stora blocket 

skymtar det trekantiga långsträckta blocket med ev. ett inristat sälmotiv.

Ev. inknackat sälmotiv på block nära Tipptoppvägen i Storskogen.

Inristning (?) på blocksida i skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Möjligen målad block i höglänt mark ovanför Tipptoppvägen i Storskogen

Stensuggorna på den mäktiga blockhögen 

(i skogspart vid kolonilottsområdet i Lyckebo) Avsnitt 31 

Man blir förvånad över hur väl stensuggor kan gömma sig - och blockhögar med för den delen. Under 25 års tid hade 

jag åtminstone en gång i veckan vandrat förbi stensuggorna nära kolonilottsvägen i Lyckebo utan att ha sett minsta 

skymt av dem. Det var först en dag när jag vek av från promenadvägen, som de avslöjade att de låg tätt intill, 

upplagda på ett mäktigt uppspräckt blockfundament. Ett litet granparti nära vägen förhindrade effektivt all insyn. 

Blockhögen består av ett stort sönderstyckat blockfundament på vars topp tre stora stensuggor ligger upphivande. 

De huggna stensuggorna liknar tre jätteägg, varav två är uppallade på stödstenar för att stå jämt på underlaget. 

Under ett av blocken finns också en stenkammare uppbyggd av block med de släthuggna sidorna vända inåt. Framför 

blockhögen (i riktning mot den högre liggande bergssluttningen ) står ett stort blockstycke uppställt i skyltposition. 

Och lite längre upp i slutningen möter vi ett stort fyrkantigt block, som uppallats på en stödsten i ena kanten 

(siduppallning). Och runt omkring i närområdet finns mycket intressant stenskyltning. Blockhögen har med 

säkerhet medvetet skapats av människor enligt en förutbestämd plan. Och den skiljer sig avsevärt från andra 

blockhögar i området- betydligt mer osymmetriska och kaotiska - som med all säkerhet är ett verk av naturkrafterna, 

även om människor i efterhand kan ha varit framme och petat en del i blockröran. 

Det är orimligt att tänka sig att en så här storslagen, människotillverkad blockhög skulle ha tillverkats för att skylta för 

en obetydlig skiftesgräns i skogen. Om det nu över huvud taget är en gränsskyltning, så måste den 

rimligtvis skylta för en större bygdegräns. Kanske har blockhögen med sina vackra upphöjda stensuggor skyltat för 

häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härad. På sin väg ner mot Fyrisån borde gränsen rimligen ha dragit förbi i 

blockhögens närhet. Den stora blockhögen (mer än tio meter i diameter och mer än tre meter hög) skulle verkligen 

anstå en häradsgräns. 

Men vi kan naturlivis inte utesluta att den storslagna blockhögen anlagts för att skylta för en närliggande boplats 

under slutskedet av stenåldern eller början av bronsåldern. Innan höjdsluttningen når fram till fältkanten bildar den 

på flera ställen stora terasser, som kan ha använts för anläggning av boplatser. Den använda stenhuggningstekniken 

motsäger inte att högen kan vara ett blockarrangemang med flera tusen år på nacken. Här finns nämligen inga spår 

av yngre borrteknik .

Det är inte särskilt vanligt att flera stensuggor tillsammans läggs upp i höjden på någon form av 

stenfundament. Någon enstaka gång har jag dock sett flera välhuggna stensuggor, som gemensamt lagts 

upp på ett platt blocktak ute i skogsmarken - kanske för att skylta för en gräns. Ibland kan vi också se 

stensuggor av röjsten, som lagts upp på välvda högar av skärvig sten på impediment i fältlandskapet. 

Med de upplagda röjstenssuggorna på ryggen liknar rösena valryggar med pucklar på ryggen. Fast jag tror 

inte stenröjarna lade upp röjstenssuggorna här för att ordna en vacker skyltning. Det handlade nog mest 

om att att avbörda sig sten på ett praktiskt sätt. Fast onekligen har de ursprungliga högarna av skärvsten 

blivit mer spektakulära färgklickar i landskapet (som exempelvis på fälten söder om Ängeby /sid.243/). 

efter stenröjarnas behandling. 

En liten anekdot om en blockhög 

En dag i maj gjorde jag en vandring i skogspartiet nära kolonilottsområdet i Lyckebo. Och naturligtvis hamnade 

jag vid den mycket stora och märkliga blockhögen i området (se bilderna 239 och 240 ovan). En ung vacker kvinna 

med långt ljust hår står nedböjd vid högen och fingrar på en kamera med en optik som är nära halvmetern lång. 

Jag har tidigare under mina otaliga skogsvandringar aldrig sett en ensam, ung och vacker kvinna i skogen. Så 

naturligtvis blev jag misstänksam och smög runt henne så att jag kunde iaktta ryggen. Men här fanns inte 

tillstymmelse till hål. Så jag drog slutsatsen att det måste vara en verklig kvinna och inget skogsrå. Jag gick 

beslutsamt fram till henne och frågade vad hon tyckte om den märkliga blockhögen. Hon tittade förvånat på mig 

och så något i stil med: ”Oj då, jag har inte sett någon blockhög. Jag gick omkring här och fotade blommor. Men 

när Du säger det så kan jag ju se att det är en märklig hög”. Efter ytterligare en kort konversation (där jag 

försökte ge henne så mycket information som möjligt om blockhögen) fortsatte kvinnan sin vandring på 

skogsstigen ut på Kolonilottsvägen. Efter händelsen tappade jag helt mitt blockfokus och fotograferade bara 

blommor under en timmes tid. Och jag tänkte att kanske var det trots allt ett skogsrå. Och då var det ju bra att 

hon fick vetskap om den märkliga blockhögen. För det är ju sådant som skogsrån bör känna till.

Vid kanten av promenadvägen mellan Himmelsvägen och Kolonilottsområdet stöter man på denna 

imponerade blocksamling. Allt tyder på att den konstruerats av människor. Så är t.ex. flera av toppblocken 

uppallade med stödstenar. Det finns ännu större stensamlingar i samma område längre in från 

vägen. Men där är det svårare att bestämma vilken roll människor kan ha haft vid tillskapandet av de 

kaotiska stenhögarna.

Närbild på blockhögen nära promenadvägen mellan Himmelsvägen och kolonilottsområdet. Blockhögen är 

så märklig både till storlek och utformning att den snarast borde underkastas en arkeologisk granskning.

Vacker siduppallad stensugga i sluttningen ovanför den imponerade och vackert arrangerade blockhögen vid 

kolonilottsvägen i Lyckeboområdet.

Modernt klotter i stenkammaren under en av stensuggorna, Förutom jag själv är det nog 

bara lekande barn som hittat hit - och så numera skogsrået, som jag visat platsen för.

Bilden visar det spektakulära röset, som sticker upp som en valrygg (med pucklar) i fältlandskapet. I bakgrunden skymtar husen 

i Ängeby. En ganska lågt gravröse har vid mitten av förra århundradet försetts med ett lager av ganska stora stensuggor av 

röjsten. En stark vinsch kopplad till en motoriserad stenröjningsvagn har placerat suggorna på toppen. Den slutsatsen kan vi 

dra, eftersom alla stensuggorna i övre lagret är dubbade (har ett borrhål, där en lyftanordning applicerats). Jag antar att det var 

en lagöverträdelse att placera röjstensuggorna på toppen av gammal kultursten. Men brottet är preskriberat. Och lite måste 

man väl ändå berömma stenröjarna, som lyckats vässa till formen på det gamla röset ganska så rejält och skapat en spektakulär 

förankringspunkt för blicken i det annars ganska så monotona fältlandskapet.

Tillhugget större block med platt ovansida, där två tillhuggna block ligger upplagda. Det är nog ingen tvekan 

om att blocket utformats och placerats för att fylla en skyltfunktion av något slag. Märk också den tydliga 

uthuggningen längst fram på blocket.

På Fulleösläntens kalhygge har tre stensuggor lagts upp på en lutande häll. I det här området finns flera liknande sammanlägg av stensuggor. 

Ofta har man försökt variera blockfärgen i högarna. Det stora blocket på bilden har en betydligt mer rödaktig färgton än de 

mindre blocken. Och det har antagligen medvetet förts hit för att ge blockhögen en starkare skylteffekt.

Stensuggor som skapat gränsskyltande (?) blockväggar i Storskogen 

(höglänt skogsmark i Storskogen - nära Tipptoppvägen) Avsnitt 32 

På en höjdrygg i Storskogen finns en märklig klyvplats. Stora stensuggor har huggits loss från stora block och lämnat 

kala släta blockväggar efter sig. Stensuggorna ligger dumpade som lite oregelbundna blockklumpar framför 

blockväggarna. De ligger ofta placerade på magen (med den losshuggna klyvytan neråt), vilket gör att klyvborrrännorna 

längs undersidans kanter är svåra att uppmärksamma. Däremot syns fortfarande de matchande 

klyvborrännorna i de släthuggna blockväggarna mycket tydligt. 

Det är svårt att tänka sig att klyvplatsen här skulle ha använts för husbehovshuggning. De losshuggna stensuggorna 

är stora och ganska oregelbundna. Och inga försök har gjorts att klyva suggorna i mindre bitar så att de skulle kunna 

transporteras från platsen. Möjligen är det själva blockväggarna som varit målobjekt för stenhuggningsinsatserna 

här. Och kanske ska de släthuggna blockväggarna här - tillsammans med de synliga klyvborrännorna - skylta för en 

viktig gränspunkt i skogen. Det har i så fall krävts mycket tid och arbete för att skapa stenskyltningen för gränspunkten. 

Och det måste ha varit en markägare med mycket stora resurser som kunnat företa sig något sådant. Man 

kommer då närmast att tänka på Uppsala Universitet (Akademiförvaltningen), som är en mycket stor skogsägare och 

som faktiskt sedan århundraden tillbaka äger skogsskiften i Storskogen (genom donation). Det är inte orimligt att 

tänka sig att en så resursstark institution förfogat över stenhuggningsspecialister som tidigt behärskat borrekniken 

och som således kunnat genomföra gränsskyltningen i Storskogen. Kanske det rent av rör sig om den äldsta 

stenhuggningsinsatsen med borrteknik i Storvretabygdens skogsmarker. Och kanske är den åtskilliga århundraden 

äldre än de mindre husbehovsrelaterade huggningar som vi vanligtvis ser i skogsmarker nära bebyggelse. 

Gränsskyltningshypotesen ger oss ju en bättre förståelse av vad som kan ha tilldragit sig på klyvplatsen. Det blir 

ganska uppenbart varför stensuggorna ligger kvar på den plats, där de huggits fram. Det bortkluvna stenmaterialet 

har aldrig varit avsett att transporteras från platsen. Borthuggningen av stensuggorna har bara haft funktionen att 

skapa uppmärksamhetstilldragande och skyltande blockväggar. Och vi kan lugnt skippa husbehoshuggningshypotesen 

och slipper därmed att förundra oss över hur rationellt tänkande bönder kunde vara så dumma att de 

drog långt ut i oländig skogsmark för att hämta hem huggen sten, när de oftast kunde hugga lämplig sten för 

husbehov utanför den egna stugknuten.

Redan på långt håll ser man en av de huggna blockväggarna. Och dold bakom denna finns 

ytterligare en blockvägg. Och en stor stensugga, som huggits loss ur den synliga blockväggen, 

ligger dumpad på marken framför.

Blockvägg med fortfarande ganska tydliga spår av klyvborrännor

Bilden visar en av de dumpade, losshuggna stensuggorna med klyvborrännor i underkanten

Stensugga liggande framför block, varifrån den losshuggits

Klyvborränna i block från vilket en stensugga huggits loss. Matchande klyvborränna finns på suggan

Klyvborrännor längs överkant på block som fått släppa till en stensugga

Stensuggor som påminner om andra djur - stenskulpturer i skogsmarken 

(i höglänt skogsmark i Storvretabygden) Avsnitt 33 

Jag har många gånger sett stendjur i skogarna kring Storvreta. Åtminstone har jag uppfattat att vissa blockformer 

starkt påminner om djur. Om sedan naturkrafter eller människor verkligen haft för avsikt att skulptera fram speciella 

djurformer är naturligtvis en annan femma. Jag tycker dock inte att man kan utesluta att stenålderns människor i de 

höglänta skogarna kan ha försökt skapa vissa djurformer i sten. Kanske har man stått i ett totemförhållande till ett visst 

djur. Och för kultens skull har man kanske format en kopia i sten. Eller kanske har man i något sammanhang velat ha 

tillgång till de kraftfulla egenskaper som ett visst djur besitter och trott sig kunna komma i besittning av dem genom 

att skapa en djurkopia i sten. Eller kanske har man skapat ett stendjur bara för att man haft lust till det. 

Hur som helst så har det faktiskt hänt vid två tillfällen att jag utifrån blockformer identifierat djur, som jag först långt 

senare fått kunskap om att de funnits i svenska skogsmarker under stenåldern. Och vid ett par tillfällen har jag utifrån 

blockformen identifierat ett djur, som då, vid identifieringstillfället, inte längre fanns i området, men som idag 

återfinns i området i stort antal. Man kan tala om en verklig invadering, som skett bara på några få år. Så har jag också 

utifrån en blockformation identifierat en fågel, som alltid funnits i skogsmarken och som jag tyvärr gjort mig ovän 

med. Genom ett missöde ställde jag till med ett trauma för en fågelfamilj för några år sedan, när ungarna skulle flyga ur 

boet. Efter den incidenten är jag ”persona non grata” för alla fåglar av det slaget i all skogsmark runt Storvreta. 

Fågelfamiljen har spritt mitt dåliga rykte till sina grannar, som i sin tur spritt det vidare etc., etc. Så överallt blir jag 

attackerad och beskriken. Att fåglar kan vara så långsinta! Men det roar mig samtidigt en smula. Jag är långsint jag 

också och lider inte särskilt mycket. Ute i skogen, när fåglarna identifierat mig och börjat attackera, ropar jag till dem: 

”ta det lugnt, det är ju bara jag som kommer”. Det retar dem alldeles vansinnigt mycket. Och då njuter jag faktiskt litet! 

Jag tror egentligen inte att någon av parterna lider särskilt mycket. Vi verkar vara ganska jämbördiga och trivs nog att 

kivas litet. 

Det bör kanske också påpekas att ingen av de här presenterade djurliknande stenfigurerna har hittats slumpmässigt i 

skogsmarken. De har alla hittats vid genomsökning av områden som jag bedömt som troliga boplatsområden från sen 

stenålder. Men det säger inte nödvändigtvis något om att gamla boplatser smyckats med djurfigurer i sten. Kanske 

indikerar det bara att gammal stenhuggning bedrivits i anknytning till gamla boplatser. Eller kanske är det bara så att 

jag letat särskilt noggrant i områden som jag bedömt som troliga boplatser. Det är inte lätt att få till en hållbar metodik!

Den här bearbetade och uppallade stensuggan på en sluttning vid Norrbohöjden har en fiskliknande form. Kanske ska 

den representera en tumlare eller något annat stort vattendjur. Stora vattendjur imponerade säkert på traktens 

fångsfolk under slutfasen av stenåldern.

Det stora vattenlevande djuret fotat ur en annan vinkel

När jag letande efter troliga gamla boplatser i Storskogen var jag tvungen att ge de olika platserna ett namn för att över huvud 

taget kunna göra mig en kognitiv karta över hur boplatserna var spridda över området. En av boplatserna fick heta 

Hundboplatsen efter den här ”stenhunden”, som ligger och vaktar i en kant av boplatsområdet.

I storskogen finns ett hugget block som påminner om en stor, otymplig sugga. Vilken funktion (om någon) som 

blocket haft under sen stenålder känner vi inte till. Men det skulle mycket väl idag kunna stå som ett äreminne över 

vildsvinens återkomst till Storskogen. På allra senaste åren har det skett en fullkomlig invasion av vildsvin i 

Storskogen. Och förmodligen tycks de kunna en hel del om arkeologi. På nästa alla intressanta fyndplatser, som jag 

upptäckt i Storskogen, har vildvinen varit och grävt före mig. Det har gått så lång att jag idag brukar ta 

”vildsvinsbök” som en bekräftelse på att jag gjort ett intressant arkeologiskt fynd. Men deras intresse har också en 

baksida. De kan allvarligt skada känsliga gamla boplatsområden i Storskogen.

Den här stenfiguren har drag av det vilda ox-djur, visenten, som fortfarande levde i Sveriges skogar under fångstfolkets 

tid i Storskogen. Frågan är väl dock om visentens nordgräns gick så långt norr ut som i Uppsala-trakten. Men att 

Storskogsfolket under stenåldern hade hört talas om det mäktiga djuret behöver man nog inte betvivla. Det finns de som 

förespråkar att visenten på nytt ska tillåtas tillhöra den svenska vilda faunan. Kanske blir det så att vi i framtiden kan 

glädjas åt att träffa på detta mäktiga djur i den svenska skogen.

Här på en platå i bergssluttningen spanar och vakar en magisk stenfågel. Jag skulle tro att det rör sig om en korp. Mer 

vaksamma och uppmärksamma fåglar finns nog inte. Sedan jag blev ovän med korparna har jag aldrig lyckats smyga 

mig in i skogen utan att de upptäckt mig och givit uttryck för sitt missnöje med mitt intrång i Storskogen. Inte att undra 

på att de blev Odins favoritfåglar!

Kärrsköldpaddan fanns vild i Sverige under stenåldern. Det är därför inte omöjligt att även en storskogsbo från stenåldern 

skulle ha kunnat känna igen sköldpaddans form i den här märkliga stenformationen. Kanske är det rent av en 

stenåldersmänniska, som lagt dit den lösa huvudliknande stenen för att fullborda sten-konstverket.

Nedanför en kulle med en uppställd sten och en grop (och flera spektakulära stenblock) står 

det här urtidsdjuret på plats.

Tillhugget stenblock som har formen av en ko eller en visent. Om vi antar att blocket tillhör det äldsta kulturstensskiktet är 

antagligen visenten den rimligaste jämförelsen. Kon kom nog inte till Storvretabygden förrän något tusental år senare, 

när landhöjningen hade trollat fram frodiga betesängar nedanför Storskogen.

Nedanför den lilla bergsryggen med den djupa bobottnen hittade jag denna stenform, som har en slående 

likhet med en igelkott. Storskogsfolket var säkert bekanta med igelkotten. Eftersom den går i vinterdvala 

betraktades den kanske som en gränsöverskridare mellan liv och död och var därmed kanske särskilt 

intressant.

Människoliknande (?) block i Storskogen uppallat på två stödstenar. Blocket har med all säkerhet huggits fram ur det 

större blocket till vänster, som det står lutat mot.

Stensuggan som flankerar den vackra blockväggen 

(skogsparti i Norrbo-trakten) Avsnitt 34 

Uppställda stenar står sällan ensamma i skogsmark - möjligen då om de utgör gränsstenar och det är ovanligt 

långt till nästa gränssten. I övrigt pekar de nästan alltid ut och skyltar för något annat gammalt 

kulturstensarrangemang i närområdet (se nästa avsnitt för mera info). I det synnerligen kulturstensrika 

skogspartiet nära Norrbo har jag upptäckt en uppställd stensugga, som nog, om man nu ska föröka 

artbestämma den närmare, utgör ett mellanting mellan uppställd sten (se Avsnitt 13) och uppställt stenstycke 

(se Avsnitt 24). Den är nog egentligen huggen runt om, men ger ändå en ganska primitiv, obehandlad ”look”. 

När jag först mötte den här stensuggan, så såg jag egentligen ingenting annat än just den. Jag tog mängder av 

bilder av den, eftersom jag tyckte att den var så vacker - och just den där blandningen av bearbetning och 

primitiv obehandlad yta tilltalade mig särskilt. Faktum är att jag var så fångad av det uppställda stensuggan att 

jag inte inledningsvis upptäckte den märkliga stenplats i storformat som fanns bara ett 20-tal meter från 

stensuggan. Det kom nästan som ett chock för mig att upptäcka baksidan av ett mycket stort block, som reste 

sig majestätiskt högt framför mig. Det skulle snart visa sig att det inte (längre) rörde sig om ett gigantiskt stort 

homogent flyttblock. Blocket var spräckt i två delar. Och det var bara den ena halvan, som stod kvar på högkant 

med en formligen gigantisk släthuggen blockvägg, som lutade märkbar inåt. Den andra gigantiska blockhalvan 

låg styckad i stora blockbitar framför den upprättstående halvan. Man tänker i förstone på en lokal 

naturkatastrof, som drabbat området och styckat upp det stora blocket. Men i nästa stund blir man fundersam. 

Det är knappast troligt att en lokal katastrof , som laddar ur så mycket energi, skulle ha slagit ut den ena 

blockhalvan och lämnat den andra intakt. I dagsläget lutar jag faktiskt åt att det rör sig om ett storslaget 

blockarrangemang som arrangerats av människor för flera tusen år sedan - kanske som ett stort 

boplatsmarkerande monument. Och hur som helst, oavsett om stenplatsen arrangerats av människor eller 

naturkrafter, så har i vart fall några personer, vid någon tidpunkt upplevt platsen så märklig att man ställt upp 

ett vackert block för att flankera den gigantiska stenplatsen. Och hade det inte redan stått ett vackert block här 

så hade jag nog själv ombesörjt att ett sådant omgående blivit placerad här. 

En gång måste det ha det ha varit ett helt fantastiskt ljus- och färgspel över den mäktiga inåtlutande 

blockväggen. Och det skulle inte förundra mig on ljusspelet kan ha haft någon funktion i någon form av 

kultutövning. Avslutningsvis i avsnittet visas några bilder på det ännu idag fantastiska ljusspelet.

Bild på den vackra stensuggan, som flankerar den gigantiska stenplatsen alldeles 

bredvid.

Ytterligare en bild på den vackra stensuggan. I bildens kant uppe till vänster ser man 

baksidan av den gigantiska upprättstående blockhalvan

Ytterligare en bild av suggan. Vackra suggor får många bilder!

Nu har väl ändå stensuggan vid blockväggen fått sin beskärda del av bilder!

Den släta blockväggen erbjuder ett fantastiskt ljusspel när solstrålarna letar sig in mot ytan. Kanske också forntidens 

människor i skogen tjusades av ljusspelet på stenytan. Men det var knappast därför som stenmonumentet skapades här. 

Funktionen känner vi inte till. Möjligen har blocket skyltat för en boplats eller för en kultplats. Eller också kan det (men 

nog inte särskilt troligt) ha haft en funktion som markör av en viktig bygdegräns. I övrigt kan man notera det märkliga, 

triangelformade linjemönstret på den släta sidan.

Mera ljusspel på stenväggen. Man kan egentligen aldrig få nog av det.

Bilden visar samma vackra inåtlutande blockyta, som på föregående sida. I just den här belysningen får 

stenytans egna vackra färger komma till tals.

Stensuggor som skyltar för gränser, gravanläggningar och andra typer av 

kulturstensarrangemang i närmiljön 


Naturligtvis kan man isolerat undersöka och beskriva varje enskild stensugga för sig. Men sensuggors främsta uppgift 

är ju att skylta och markera. Sannolikt pekar de därför ofta ut andra viktiga platser i närheten.(Se exempelvis 

föregående avsnitt). Det lönar sig därför ofta att leta efter annan gammal kultursten i närheten. Vi hittar stensuggor i 

anknytning till naturliga kullar i höglänt skogsmark, som kan ha fått sin blockskyltning redan under sen stenålder. Vi 

stöter på dem i anknytning till täckta högar, rösen och blockhögar från senare tidsepoker. Det är inte alltid så att 

stensuggor står mitt i gravanläggningar. De kan stå på sidan av eller rent av en bit bort från anläggningen. Och vi hittar 

dem uppställda för att synliggöra osynliga gränser och territorier i skog och mark. En del gränsmarkerande suggor kan 

ha flera tusen år på nacken medan andra bara är ett eller ett par hundra år gamla och tillkommit i skiftesreformernas 

spår. Stora skyltande stenmonument (som höga branthuggna stenkolosser eller släthuggna blockväggar) som kan ha 

varit boplatsmarkerande eller gränsmarkerande - eller bådadera i vitt skilda tidsepoker- flankeras ofta av vackert 

formade och uppställda stensuggor. Skyltande stensuggor återfinner man inte alltid på de platser där de först 

placerades. Det finns åtskilligt som tyder på att de ibland flyttats till nya platser, vilket kan komplicera tolkningen av 

sambandet mellan suggan och den övriga kulturstenen. Vi måste också vara medvetna om att i vart fall större 

stensuggor (i flyttblocksklassen) kanske egentligen inte flyttats av människor utan i stället genom sin ursprungliga 

form, storlek och positionering bestämt den plats där andra kulturstensarrangemang (t.ex. gravhögar) placerats. Det 

är således många gånger högen som kommit till suggan och inte tvärt om. 

Det bör kanske framhållas att jag har en tendens utifrån mina erfarenheter av block att tolka enstaka grunda borrhål 

som sentida dubbhål, vilket indikerar att blocket ganska sent flyttats från en plats till en annan. Men stensuggor kan få 

grunda borrhål av andra skäl : för att utmärkas som gränsblock, för fastsättning av någon form av anordning (kanske 

en låsmekanism) eller kanske till och med genom stenborrning i förkristen tid i syften, som vi inte känner till. 

Nedan ska vi lyfta fram ett antal kontexter där stensuggorna informerar om gränser, gravanläggningar och andra typer 

av kultursten i närmiljön. Det blir kanske ett onödigt stort antal exempel. Delvis har det att göra med att stensuggornas 

skyltande funktion och koppling till andra kulturfynd i markerna är särskilt viktig att belysa. Dels finns det 

förstås anledning att understryka det som framfördes redan på presentationens första sida (pärmsidan): att det rör sig 

om en arbetsversion. Vid en bearbetning för en slutversion i samma (eller kanske annat) format är det naturlivis bra 

att vid hälsosam sovring och nedbantning av materialet ha ett stort antal exempel att välja bland.

Naturliga kullar i höglänt skogsmark har ibland en mycket vacker stenskyltning. Det antyder antagligen att 

de haft en koppling till kult och eller begravning långt innan konstgjorda högar (gravhögar) dyker upp i 

landskapet under bronsåldern. Den här kullen nära Norrbo har en särdeles vacker skyltning bestående av 

ett skickligt tillhugget huggkubbsliknande block med en mindre, rätviklig blockkloss ställd framför. 

Vackrare än så här går det knappast att smycka en liten kulle i skogslandskapet. Utan grävning är det 

naturligtvis inte lätt att avgöra om det endast rör sig om en naturlig kulle eller om det möjligen finns en 

påbyggd mindre hög på toppen.

Större naturlig kulle med uppställt markerande stenstycke och ett uppallat block i förgrunden Ovanligt 

rik och varierad stenutsmyckning på en naurlig kulle. (Skogsparti i Norrbo-trakten)

I bortre fårhagen - nära grusvägen till Norrbo - finner vi på krönet av en naturlig stenkulle en stor påbyggd blockhög, som 

täckts av ett tunt lager jord/torv. Här är det lätt att se att det rör sig om en konstgjord blockhög på krönet, eftersom det 

finns en tydlig blockkant mellan kulle och hög. En större stensugga har lagts i skyltläge på högens krön. Runt högen finns 

rikligt med spår efter gammal traditionell stenhuggning. Och det är lätt att förstå var borthuggna blockstycken hamnat 

någonstans. Det måste ha gått åt mängder med blockstycken för att bygga upp höganläggningen

Huggen stensugga i höjdsluttning i skogsparti bakom Ärentunaskolan. Stensuggan är nog inget skyltobjekt 

utan snarare en kvarstående rest efter en stenhuggning, som skett här. Stenhuggningen har genomförts med 

gammal traditionell teknik (utan borrteknik). Det behöver inte nödvändigtvis ha skett för särskilt länge sedan 

eftersom gammal huggteknik använts in i modern tid. Men huggningen här ser i vart fall mycket gammal ut. 

På höjdryggen ovanför ligger flera runda gravanläggningar. Det är inte osannolikt att stenmaterial tagits 

härifrån till uppbyggnad av gravanläggningarna. Så kanske man kan säga att stensuggan här är ett 

skyltblock, som oavsiktligt skyltar för gravarna uppe på höjdryggens krön.

Gravanläggning (av typen ”stekt ägg”) där det kan finnas stenmaterial, som huggits loss från stensuggan (se föregående 

bild) i sluttningen nedanför.

Ibland hittar man stora stensuggor ställda i märkliga positioner. Det är knappast troligt att stensuggn på 

bilden ställts så här utan att skylta för något utanför sig själv, som ansetts viktigt. Stensuggan skulle 

möjligen kunna relatera till en gräns som dragit fram här i det höglänta landskapet i kilen mellan 

Fullerövägen och väg 290. Men kanske skyltar den för något helt annat som inte syns på den här bilden. 

Vi prövar att fotografera från ett annat håll för att se om vi kan upptäcka någon plats värd att skylta för. 

(se nästa bild!)

Ett foto taget från andra sidan höjdryggen i riktning mot den dolda stensuggan avslöjar en medelstor hög utan 

just någon stenskyltning överhuvudtaget. Kanske är det på den föeregående bilden visade stensuggan som varit 

tänkt att utgöra högens stenskyltning.

Här i den övre fältregionen - nära den höglänta skogen - dyker de första täckta högarna upp (nåja, det var kanske inte riktigt sant för 

en och annan täckt hög kan man nog finna även uppe i skogsmarken). Just den här högen har en imponerande rest sten på toppen. 

Det här kan rent av vara en av de tidigaste anlagda högarna i området. Dåtidens strandlinje var kanske bara något hundratal meter 

bort. Och Fyrisåns å-fåra hade ännu inte bildats. Men frågan är om toppblocket verkligen alltid stått som skyltsten på högen. Jag har 

noterat att blocket har ett grunt borrhål högst upp. Sannolikt rör det sig om ett dubbhål för att lyfta upp stenen med någon 

lyftanordning. Kanske har blocket stått vid sidan av högen tidigare och först ganska sent lyfts upp på högen av sentida stenröjare. 

Ytterligare, i så fall, ett exempel på hur stenröjare skapat nya vackra stenplatser i landskapet. Men även om blocket tidigare haft en 

annan placering så kan block och hög ha haft en nära funktionell relation till varandra på så sätt att stenen skyltat för högen. Men 

det är förstås inte säkert. Det kan vara ett gränsmarkerande block utan ursprunglig koppling till högen som stått i vägen för ett 

effektivt jordbruk och därför flyttats upp på högen.

Den här vackra pyramidformade stensuggan står på en stenkulle ( möjligen finns också en låg gravhög här ) bakom ICAsolen 

i Lyckebo. Man skulle ju kunna tro att den stått här i det vackra skyltläget i flera tusen år. På sistone har den också 

ingått en nära symbios med trädet på höger sida. Fast jag tvivlar på att det stått här särskilt länge. Det finns ett grunt 

borrhål (troligen ett dubbhål) i ena sidan. Det talar nog för att blocket ganska sent röjts bort från en annan plats och 

placerats här av stenröjare. Det hindrar förstås inte att det kan vara ett gammalt skyltblock, som bara fått flytta på sig 

en bit. Blocket har kanske rent av fått en vackrare skyltplats än det tidigare hade. Eller också har blocket en helt annan 

historia. Kanske någon äldre Storvretabo som vet?

Ovanligt rikt utsmyckad gravkulle i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Flera små stensuggor ligger 

dekorativt som jordgubbar på en tårta. Och så var det ju spännande att fotografen/textförfattaren fick vara 

med på en bild. Det blir inte så många sådana tillfällen

Man anlade ofta högar i anknytning till större block. Blocken kunde då ha flera funktioner. De hjälpte till att markera 

gravplatsen. Genom stenhuggning kunde de lämna nödvändigt stenmaterial till högens byggande. Och genom att 

blocket redan upptog en del av högens plats så kunde man spara in en del byggnadsmaterial.

Stenkonst i Storvretabygden när den är som allra bäst! Vi har lämnat den höglänta skogen och befinner oss på en stor gravhög i ett 

fältnära skogsparti mellan Ärentunaskolan och badplatsen vid Fyrisån. Antagligen har högen anlagts vid ett stort block. Originalblocket 

har säkert fått släppa ifrån sig stenmassa till högens uppbyggnad och resten har man sparat till en vacker markörsten på högen. Blocket 

tar utan vidare plats på min 10-i-topp - lista över de vackraste huggna blocken i Storvretabygden. Och då har jag ändå sett och fotat flera 

tusen intressanta, vackra och konstfulla block i bygden. Fast någon stensugga är det ju inte i någon strikt mening, eftersom det nog är ett 

markfast block som sträcker sig ner genom hela den stora högen. Det är inte blocket som för skyltning placerats på högen utan högen 

som placerats vid det befintliga blocket på höjden.

Uppställt skyltblock av huggkubb-modell på kulle i skogsparti bakom Himmelsvägen. Ofta kan man avgöra om 

det rör sig om ett uppställt block genom att observera hur blocket vidrör markytan och hur sargad (av 

huggningsinsatser) undersidan är. Det här blocket har med stor sannolikhet framhuggits någon annanstans i 

närheten och forslats till uppställningsplatsen för att ge den naturliga kullen en anständig stenskyltning.

Skogspartiet vid Norrbo hyser mängder av stora blockhögar. Men ingen har en så symmetrisk högform som den på 

bilden. Och ingen har heller en så tydlig markering med ett upprest toppblock. Det är inte lätt att utan vidare 

undersökningar kunna fastställa blockhögens funktion. Det skulle kunna vara en gravhög från sen stenålder eller tidig 

bronsålder. För 4000 år sedan låg det här skogspartiet helt strandnära och fälten utanför (i den övre delen av Fyrisåns 

dalgång) var täckta av en grund havsfjärd. Men det skulle kanske också kunna röra sig om ett ambitiöst gränsröse från 

betydligt senare tid. Naturligtvis kan man undra varifrån det grovhuggna blockmaterialet, som bygger upp högen, 

kommer. Det kan komma från en nedhuggning av stora flyttblock i närheten. Men vi ska kanske inte glömma bort att vi 

har en tom bergränna bara ett 100-tal meter bort. Kanske har högen byggts med stenmaterial från bergrännan. Man 

bör kanske också notera att toppblocket i högen inte är det enda intressanta blocket här. Vid sidan av toppblocket står 

en välhuggen fyrkantig kloss (se nästa bild).

Samma blockhög med toppblock, som på föregående bild men i en annan årstid. Bland blockhögens ganska stora och 

oregelbundna block avtecknar sig den fyrkantiga blockklossen tydligt. Man kan tycka att det är märkligt att en så här 

framträdande blockanläggning inte hamnat på Riksantikvarieämbetets fornsökkarta. Men det ödet delar den med ett 

stort antal märkliga och spektakulära blockarrangemang i skogspartiet.

Huggkubb-block med hugget stenamaterial framför - på naturlig kulle i skogsparti vid Norrbo

I skogspartiet innanför Fullerö förskola möter vi det här tillhuggna och uppställda 

blocket - eller stensuggan om man så vill. På sidan närmast kameran finns ett borrat 

troligt dubbhål, som antyder att blocket flyttats till den här platsen

När blocket betraktas från andra hållet så framgår att ett förmodligen borthugget stenstycke ligger 

nedanför blocket. Också det liggande blockstycket har ett borrat hål (dubbhål?). Man vet ju inte riktigt 

viket krav man haft på portstolpar här. Kanske har rent av den mindre framförliggande blockdelen 

faktiskt någon gång fungerat som portstolpe så att någon form av port bildats. Men det är svårt att 

riktigt förstå hur blockstyckenas lågt satta hål skulle kunna fungera som hål för fastsättning av någon 

låsanordning. Mer troligt då att det rör sig om dubbhål för förflyttning av blocken.

Kanske den här bilden kan ge ett uppslag till var blocket tidigare stått och i vilket sammanhang det ingått? Kanske har blocket stått 

någonstans i den senare byggda skogsvägens sträckning och helt enkelt markerat den gravhög, som syns på bilden. När vägen skulle 

byggas behövde alltså blocket röjas bort. Både blocket och det bortkluvna stenstycket (klyvningen av blocket hade alltså redan skett när 

blocket ställdes att markera högen) dubbades och flyttades då till sin nuvarande plats. Ev. har blocket (eller ev. båda blockdelarna)senare 

utnyttjats som någon form av portstolpe, eftersom det här tycks ha funnits en inkörsväg till en fastighet. Andra tolkningar är förstås möjliga. 

Kanske handlar det om en gränssten och kanske borrhålen inte har någon annan funktion än att just markera blocket som gränssten – eller 

det mest sensationella att stenen faktiskt var borrad när den ställdes upp vid högen i förhistorisk tid! Många block skänker oss vacker 

stenkonst. Det ska erkännas! Men de kräver också mycket av oss! De kräver att vi tillägnar oss den svåra konsten att tolka dem och ge dem 

en sann (eller i vart fall trovärdig) historia. Och borrhål och borrännor underlättar minsann inte alltid tolkningsarbetet.

Bilden visar en grindstolpe (en säkerställd sådan) från Biskops Arnö med ålderdomligt utseende och med tydliga 

borrännor. Med sin spetsiga överdel påminner den faktiskt en del om de medeltida gotländska grindstolparna i kalksten 

från Vamblingbo. Man får naturligtvis komma ihåg att granit är betydligt mer svårarbetat material än kalksten. 

Avståndet mellan successiva borrännor längs grindstolpens vänsterkant varierar kraftigt. Det största avståndet är mer än 

dubbelt så stort som det minsta. Det är mycket anmärkningsvärt och avviker från nästan allt annat borrat stenmaterial, 

som jag studerat, där borrhålsavstånden är nästan exakt lika längs hela klyvlinjen. Det är möjligt att man efter att ha 

anlagt ett antal glesa borrhål, bestämt sig för att lägga till ytterligare några klyvhål för att försäkra sig om att stenen 

skulle spricka på det sätt som man önskade. Huggna portstolpar med bred bas och spetsig topp har således funnits och 

har förmodligen medeltida ursprung. Man kan således inte utesluta att det ovan beskrivna blocket nära Fullerö dagis kan 

ha utgjort en ganska tidig och primitiv portstolpe.

Man blir så fascinerad av det märkligt tillformade blocket till vänster i bilden att man först inte lägger märke till den anlagda högen till 

höger. Men det här blocket har man nog inte flyttats (även om jag har stor respekt för de blockflyttningsinsatser, som dåtidens 

människor kunde utföra). Här är det nog så att högen vackert har fått komma till blocket. (Trädbevuxen hagmark i Vaxmyra-trakten).

Uppe på den lilla kullen i Storskogen lägger vi märke till ett blockarrangemang, som liknar en stor sugga med sina små 

kultingar vid ena sidan. Med lite god vilja skulle vi ju kunna uppfatta blockarrangemanget, som en lite udda variation på 

blockgravskonceptet. Det är för övrigt en ynnest att ha fått vara med om vildsvinens återkomst till Storskogen 

på 2010-talet. De har alltså funnits där tidigare. Men redan då stenskyltningen på kullen iordningsställdes (under sen 

stenålder) var de troligen utrotade. Kanske har det uppställda blocket (se den infällda bilden), fastsatt i en skreva på samma 

stenkulle, skyltat för blockarrangemanget.

Stensuggor i skog och hagmark, som liknar cementsuggor, sarkofager och huggkubbar 

(i hag- och skogsmark i Storvretabygden) Avsnitt 36 

Det är faktiskt inte alla uppställda och tillformade stensuggor, som vill ha rundade och bulliga former. En del vill 

inte heller ha långsmala uppåtsträvande former, som avslutas i en vass eller trubbig spets. En del föredrar att 

uppträda som fyrkantiga stora klumpar med branthuggna sidor. De ser ut som stora cementsuggor eller 

sarkofager eller som huggkubbar med sina tvärhuggna toppar. Ibland står de stadigt direkt på marken, ibland har 

de ställts på ett blockunderlag som kan vara ett mellanting mellan stenpodium och mittuppallning. Så där 

spontant, utan att tänka efter, skulle man gissa på att många av dess fyrkantiga stensuggor har någonting med 

gränsmarkering att göra. Gränsmarkering är ju en räddningsplanka som man nästan alltid kan ta till när det är 

svårt att hitta andra vettiga funktioner för stensuggor. Med vid närmare eftertanke är gränsmarkeringshypotesen 

kanske inte så rimlig. De fyrkantiga stensuggorna kräver ganska stora arbetsinsatser för konstruering 

och uppställning. Och de förekommer inte så ofta som man kunde förvänta sig om de skulle vara en gammal 

standardmarkering vid skogsgränser. Särskilt de fyrkantiga huggkubbarna förekommer dessutom ganska frekvent 

som skyltning på naturliga kullar i den höglänta skogsmarken (och bland som skyltning även på gravkullar). Se 

några exempel i Avsnitt 35 ovan. En minst lika rimlig gissning är nog att det rör sig om stenskyltning för 

territorier, boplatser eller kultplatser från sen stenålder/tidig bronsålder och som alltså tillhör de äldsta 

kulturstensskikten i skog och hagmark.

Vackert huggen stensugga uppställd på ett flerdelat och lutande stenfundament i Storskogen nära järnvägsslätten. Området i 

skogskanten nära fälten har sannolikt varit bebott sedan sen stenålder. Och den uppställda stensuggan kan således tillhöra det äldsta 

kulturstensskiktet i Storskogen. Möjligen skulle stensuggan kunna ha en gränsmarkerande funktion. Men det är nog i så fall ingen 

mindre skiftesgräns, som markerats så ståtligt. Det är väl rimligtvis bara större bygdegränser, som kan räkna med så här ståtliga 

gränsmonument. Och någon större bygdegräns har mig veterligen inte löpt fram här uppe på skogshöjden ovanför järnvägsslätten.

Närbild av den stora fyrkantiga stensuggan i Storskogen. Suggan har nog inte rasat ner från ett flerdelat podium. I äldre 

tider tycks det ha varit ganska vanligt att större stenblock placerades i lutande lägen för att markera deras status som 

skyltblock.

Vacker blockskiva lutad mot ett annat block i skogsparti nära gammal boplats och gravplats i Lilla Ånge norr om Storvreta. I området 

finns intressant gammal stenhuggning. Men den här stenplatsen är nog ingen oavsiktlig skrotstensrest. Jag sätter en slant på att den 

är arrangerad i någon form av skyltsyfte.

Det är inte ovanligt att i höjdlägen, som motsvarar sen stenålder/tidig bronsålder, finna stora stensuggor 

uppallade framtill så att de får en lutande ställning. Vanligtvis är de uppallade på ett enda stödblock framtill 

(mittuppallning) . Men här verkar stensuggan uppallad på ett stenfundament. Man kan nog inte vara säker 

på att stensuggan verkligen lyfts upp på fundamentet. Troligare är nog att stensuggan huggits loss från 

fundamentet och att således fundament och stensugga ursprungligen utgjort ett och samma homogena 

block. Men att stenarrangemanget utgör en medveten stenskyltning här på en höjd i bortre fårhagen (vid 

Norrbovägen) behöver vi nog inte tvivla på (se också nästa bild). Antagligen har också blockstyckena vid 

ena sidan huggits bort från samma originalblock.

När man ser den välhuggna stensuggan från sidan så väcks ju tanken att det borthuggna materialet 

bredvid skulle kunna utgöra täckning över en grav och att således stensuggan skyltar för en gravplats. 

Det är förstås bara en hypotes. Men den är inte tagen direkt ur luften. En bit bort - på andra sidan 

stensuggan - finns flera mindre gravhögar.

Oavsett funktion och datering kan man nog enas om att den här fyrkantiga huggkubb-suggan är ett 

av de allra vackraste blocken i en rika kulturstensfloran i Storskogen. Jag har säkert flera tusen fotade 

block i min fotosamling från Storskogen. Och den här ”kubben” är definitivt bland de tio i topp.

Ibland kan man i Storskogen och i annan höglänt skogsmark finna vackert huggna sarkofag-liknande block.

Märklig sarkofag-liknande huggningsrest på impediment nära höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290.

Rektangulär, sarkofagliknande skapelse i Storskogen. Den vackra gavelytan här är särskilt intressant. Här har 

antagligen stenhuggning påbörjats för att klyva bort överdelen. (Höglänt område nära Tipptoppvägen).

Den klossliknande stensuggan uppallad vid ravinkanten 

(skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo) Avsnitt 37 

Vi lämnar promenadvägen och viker in i det höglänta skogspartiet vid kolonilottsområdet i Lyckebo. Vi går förbi 

den magnifika blockhögen med sina märkliga stenägg på toppen. Vi tar oss ännu längre upp mot skogspartiets 

krönparti och hamnar plötsligt vid kanten av en ravin med en blockfri (röjd?) bottenyta. Precis vid ravinkanten 

hittar vi den: en vackert huggen blockkloss, uppställd på stenar under den släta bottenytans hörn så att en 

stenkammare bildas under. Det är ett utmärkt exempel på en flerpunktsuppallning med stenkammare. Det hör 

inte till vanligheten att palla upp stensuggor på det här sättet. Men vi möter uppallningstypen lite då och då ute 

i skogsmarken. I Avsnitt 23 har vi exempelvis gjort bekantskap med den uppallade stensuggan vid 

Tipptoppvägen - och ytterligare en liknande uppallning längs samma väg (sid 177). 

Men det är egentligen inte uppallningen som är det mest fascinerande inslaget på den här märkliga stenplatsen. 

Det mest fascinerande är den skickliga stenhuggning, som skapat stensuggan. Utan att använda sig av kilning 

med borrteknik (som ju ger bättre kontroll över klyvprocessen) har man med gammal traditionell huggteknik 

skapat en nästan perfekt stenkloss med släta sidor och vinkelräta hörn. Varje gång jag går förbi den 

klossliknande stensuggan så måste jag gå fram och känna längs kanterna för att förvissa mig om att det inte 

finns några klyvborrännor. Jag har svårt (fast jag borde veta bättre) att ta till mig vetskapen om att man utan 

kilning med borrteknik faktiskt kunnat skapa helt perfekta stenklossar. Men jag hittar förstås inga 

klyvborrännor. Däremot har jag vid lite närmare letande hittat ett närstående block med en sprickbildning, där 

ett litet blockstycke/stenkil sitter inslagen i sprickan. (För en beskrivning av sprickstenar med inslagna 

stenar/kilar se Avsnitt 26). Antagligen hör sprickblocket här till samma skyltkomplex, som den klossliknande 

stensuggan. Vi vet förstås inte med säkerhet vad stensuggan skyltat för. Kanske har den skyltat för en 

boplats/kultplats i närheten när en jägargrupp för drygt 4000 år sedan bodde i skogspartiet. På höjdsluttningen 

ner mot fälten finns flera utplanade terrasser, som kan ha utgjort utmärkta boplatser. Och även den 

närliggande avlånga och djupa ravinen, som förefaller röjd på block, kan ha utgjort en skyddad boplats. 

Alternativt kan vi förstås tänka oss att stensuggan skyltat för en skogsgräns.. Men det gör det knappast lättare 

att åstadkomma en mer exakt datering. Skyltning för gränser mellan skogsskiften har ju tillkommit ganska sent 

som en följd av senare århundradens skiftesreformer. Men vi måste ju rimligtvis räkna med att det i 

skogsmarken funnits betydligt äldre gränser (bygdegränser), som sannolikt varit stenskyltade.

Vilken tid stensuggan än skapats i och vilken funktion den än haft så utgör den naturligtvis ett viktigt exempel 

på betydelsefull kultursten i skogsmarken. Och här i skogspartiet bildar den tillsammans med andra stenfynd 

ett mäktigt kulturstenslager, som antagligen kan delas in flera olika tidsskikt. Här finns bl.a. de märkliga 

blockhögarna, små stensträngar i höjdsluttningen, flera uppställda stenar, och även ett par andra (också 

välhuggna) uppallade stensuggor. Och även om stenfynden hör till vitt skilda tidsåldrar, så har de nästan alla 

en skyltande funktion - även om de naturligtvis kan skylta för mycket olika saker. 

Vi avslutar avsnittet med att visa ytterligare några exempel på flerpunktsuppallade stensuggor från 

Storvretabygden.

Uppallat tillhugget block i höglänt skogsparti i Lyckeboområdet. Varje gång jag vandrar förbi den här 

förunderliga stenskapelsen letar jag förgäves efter borrade klyvhål längs de raka och vassa kanterna. 

Jag har svårt att tro att det verkligen varit möjligt att hugga fram sådana här vinkelräta klossar med 

gammal traditionell huggteknik. Men hittills har jag inte lyckats hitta några sådana klyvhål.

Stensuggan betraktad på lite längre håll

Block med upptagen spricka och inslagen sten bara några meter från den uppallade stensuggan. Sprickblocket 

hör antagligen till samma skyltkomplex som stensuggan.

Uppallat block med stenkammare - vid trolig boplats långt inne i Storskogen

Block eller bergknalle som styckats upp i flera stora blockbitar – ovanför den uppallade blockkonstruktionen (se föregående sida) 

i Storskogen.

Uppallat block (med stenkammare) i skogsområdet ovanför Kolonilottsvägen i Lyckebo

Det vimlar av dem - både helsuggor och halvsuggor 

(från skogsmark och hagmark i Storvretabygden) Avsnitt 38 

Man grips av en lätt desperation när man vandrar omkring i skogsmarken. Det vimlar ov olika 

typer av uppställda och/eller bearbetade block. Ibland försöker man förtvivlat att sortera 

stensuggorna efter uppställningsätt och form - och kanske också efter placering i terrängen. 

Och man försöker sig alltför många gånger förgäves på att datera stensuggorna och att ge dem 

troliga skyltfunktioner. Till slut blir man bara utmattad. Och man orkar inte ens längre skilja 

helsuggor (sådana som är uppställda på marken) från halvsuggor ( sådana som är fast förankrade 

i marken och bara tillformade). Det måste ha tagit massor av tid och krävt mycket 

stora arbetsinsatser att ställa i ordning alla dess block i skogsmarken (och för all del också i 

den angränsande hagmarken). Lägger vi till all den omfattande stenhuggning, som bedrivits i 

samma marker, av både profana och sakrala skäl så blir man inte bara förvirrad utan också 

fundersam. Hur har människor egentligen hunnit med att sköta jakt, fiske, jordbruk och 

boskap, när de måste ägna så stor tid åt olika typer av stenhantering? Och fackarkeologerna 

verkar inte heller ha hunnit med att göra reda för den omfattande stenhanteringen. De sitter 

nog fortfarande fast i att undersöka hur man bäst slår till effektiva flintredskap. Så vad gör man 

då, när dataminnet svämmar över alla brädder av bilder på uppställda och tillformade 

stensuggor i skogsmarken. Man får väl helt enkelt hälla bort en del. Här kommer några! Och så 

får man väl ta sig en rejäl funderare på om det verkligen finns tillräckligt med gränser i 

skogsmarken för att ta hand om skogens all stensuggor (helsuggor som halvsuggor). Vi måste 

nog se till att gränshypotesen inte blir en överutnyttjad slasktratt.

Här och där i skogsmarken ställer sig stora självsäkra block i vägen. Det här blocket är definitivt ett 

uppställt block. Och alla uppställda block vill säga någonting. Just det här blocket påminner mig om en 

muskulös man som självsäkert lägger armarna i kors över bröstet och blåstirra på mig och säger: här får 

Du passa Dig noga grabben, annars…! 

Nu står nog inte det här blocket så ensamt jag trodde när jag fotade. Det finns ju faktiskt en ganska tydlig 

stenpackning till höger om blocket. Men är det ett gränsmärke från de senaste århundradena, ett 

uppallat skyltblock från sen stenålder eller ett block som markerar en stensättning från bronsåldern - eller 

är det möjligen en kombinationsskyltning med olika delar från olika tidsperioder?

Vackert hugget block med vacker färg i höglänt läge i Fulleröskogen. 

Blocket är nog egentligen markfast, så i strikt mening är det väl bara 

en halvsugga

Markfast stensuggaa (halvsugga) vid nedre delen av Torsberget

Vackert mittuppallat block på Fulleröhöjden i sluttning ner mot väg 290 

Vackrare än så här blir inte en mittuppallad stensugga!

Vackert formad halvsugga (markfast) med branthuggna sidor runt omkring och trubbig topp i Storskogen

Stort tillhugget block uppställd på höjd ovanför Fullerövägen nära kraftledningen. Märk den snedställda 

översidan. Kanske markerar snedhuggningen gränsriktning. Det finns ett antal uppställda block i skogsmarkerna 

runt Storvreta som har denna snedhuggning upptill. Se t.ex. nästa bild.

Uppställt block på bergsbrant på Norrbohöjden. Nedanför blocket går gångstigen mellan Himmelsvägen och Norrrbo.

Uppställd pyramidformig sten i skogsparti nedanför vägen mellan Ängeby och Vattholma.

Här syns en tydlig rektangulär, röjd yta framför den uppställda stenen på föregående bild. Det är inte första gången jag erfar hur skogen 

gör halt och vägrar ta stegen in på tidigare röjda områden trots att åtskillig tid sannolikt förflutet. Möjligen har det att göra med att det 

röjda markpartiet innehåller så mycket tillhuggen och utplacerad sten att trädvegetationen förhindrats. Kanske har jag inte träffat rätt 

med min förklaring. Men märkligt är det hur träden gör halt i kanten av den röjda ytan. Och vad har den uppställda stenen en gång 

skyltat för?

Uppställt block på röjd yta på skogshöjd nära Norrbo

Uppställt block på skogsklädd bergshöjd nära Norrbo. Det ser ut som om blocket 

vid något tillfälle målats Kanske för att understryka dess status som gränsmarkerande 

block

Uppställd sten i skogspart nära kolonilottsområdet i Lyckebo. Blocket står i 

kanten av en naturlig kulle – möjligen påbyggd med en konstgjord hög

Tillhugget markfast skyltblock i hagmark vid Vaxmyra – med ufo!

Vacker stensugga (uppställd sten) med bladguld omkring på impediment nära Fullerövägen. Möjligen 

skyltar stenen för en liten hög längre upp på impedimentet. Stenar som skyltar för gravanläggningar kan 

ofta stå en bit från själva anläggningen

Det här stora och bastanta blocket med huggen framsida står uppställt med stöd av två flankerande stenar mitt emellan en stentägtsplats 

och den stora stenkolossen i skogspartiet vid Norrbo. Det är naturligtvis svårt att veta hur länge blocket stått uppställt 

här. Det har egentligen en urgammal uppställningsform med basen vänd uppåt och spetsen pekande ner i marken. Mitt i blocket 

finns för övrigt ett märkligt runt hål, som förmodligen är avsiktligt konstruerat. Nära blocket finns också en mindre grop, som inte 

syns på bilden. Och i närheten finns, som nämnts, också en stor stenkoloss med branthuggna sidor (se sid. 24). Just i det här 

området radar dyrgriparna i den gamla kulturstensfloran upp sig på löpande band.

Höstens bladguld ligger vackert utspritt kring en välformad sugga på ett skogsklätt impediment i 

anknytning till höjdryggen ovanför Fullerövägen. Med det är nog bara en halvsugga, eftersom den 

antagligen inte flyttats hit. Men den har skickligt formats till en trubbspetsig kon - en form som vi 

ofta återfinner på platser, där det antagligen funnits bobottnar under sen stenålder/tidig bronsålder.

Mysteriet med de vackert huggna stensuggorna i Storskogen 

(i Storskogen i kanten av högplatå) Avsnitt 39 

Bilden( på sid. 332) visar en klyvplats långt inne i Storskogen, där borrteknik använts. Man blir förvånad över hur mycket 

storskaligt och vackert hugget stenmaterial, som ligger kvar på denna och flera andra klyvplatser i Storskogen. Det är 

knappast husbehovshuggande bönder, som haft behov av så storskaligt material. Kanske har det beställts av någon 

myndighet eller institution i Uppsala stad för att ingå i någon form av byggnadsverk (Akademiförvaltningen äger ju sedan 

gammalt skogsmark i Storskogen). Förvånansvärt nog har dock inte ens de allra läckraste stenklossarna forslats bort - om 

det nu är så förvånande med tanke på deras stora tyngd. Eftersom Akademiförvaltningen äger (och länge så gjort) Ekeby 

kvarn, så skulle man ju också kunna tänka sig att man här huggit material, som skulle ingå i den mäktiga gråstengrunden 

till kvarnbyggnaden. Eller också var de här vackra och mycket skickligt huggna (och säkert mycket svårtransporterade) 

stenklossarna tänkta att användas på plats. Eftersom de ligger utspridda på marken, så har de nog knappast varit tänkta 

att utgöra ett gränsmonument längs en skogsgräns. Om blocken huggits i gränskyltande syfte så hade de rimligtvis lagts 

samman till ett ett spektakulärt monument. Eller är det möjligen så enkelt att gränsmonumentbyggandet av någon 

anledning aldrig kom att genomföras trots att det huggna råmaterialet fanns på plats? Och om nu blocken verkligen skulle 

användas på platsen, där de huggits, så är det svårt att tänka något annat syfte än just det gränsmarkerande. Jag märker 

medan jag skriver att jag har svårt att värdera hur tunga stenblock man kunde frakta i oländig skogsmark och på smala 

steniga skogsvägar (eller kanske inga vägar alls) för några hundra år sedan. Vintertid - med hjälp av stora kraftiga kälkarkunde 

man kanske forsla stenblock på åtskilliga ton. Men det måste nog i så fall handla om en resursstark myndighet som 

kunde tillhandahålla både specialfordon och en stor arbetsstyrka. 

Svårigheten att värdera det borrkluvna stenmaterialet i Storskogen och på angränsade skogshöjder hänger naturligtvis 

samman med dateringsproblematiken. Jag brukar i regel räkna med att man kluvit sten med hjälp av järnborr i högst 

några hundra år. Men vissa efterforskningar, som jag gjort, tyder på att borrtekniken kan vara betydligt äldre (se ovan 

under Avsnitt 9). Kanske använde man borrteknik i stenklyvningens tjänst redan i slutet av medeltiden? Och kanske 

förlorar sig tekniken rent av in i en dimhöljd förkristen tid? Och kanske har man rent av använt blockstentägter i 

skogsmarken för att framställa sten med borrteknik till våra medeltida kyrkor. Men har man i så fall verkligen hämtat 

hugget stenmaterial ända uppe i den avlägsna och oländiga Storskogen?

Storskaligt hugget stenmaterial av hög kvalitet som ligger kvar på klyvplatsen inne i Storskogen. 

Svårtolkat!

Bild från samma klyvplats i Storskogen

Ytterligare en bild från samma klyvplats

Vackert huggen stensugga med klyvborrännor uppställd vid en annan klyvplats långt inne i Storskogen. Klyvplatsen är 

svårbedömd. Klyvmaterialet här är av stort format och man undrar om man verkligen inom ramen för vanlig 

husbehovshuggning fraktat så stora blockbitar långa sträckor i oländig skogsmark. Kanske väntar inte den här vackra 

stenklossen på att bli avhämtad. Kanske har den i stället ställts här för att signalera en gränspunkt längs en skogsgräns. I 

närområdet finns dock flera andra klyvplatser, som inte tycks ligga i någon rät linje. Och skulle vi anta att alla verkligen 

haft med gränsmarkering att göra så skulle vi få ett kraftigt överskott på gränsskyltande stenarrangemang. Kanske rör det 

sig om rester efter uppdragshuggning, som utförts av stenhuggningsspecialister.

Den här uppställda stenskivan med klyvhålsmärken runt kanterna har tillhuggits bara något hundratal meter 

från det mäktiga överhangsblock, som presenteras i Avsnitt 43, sid. 368. Den är egentligen en lika stor sevärdhet 

som överhangsblocket och ingår kanske i samma sammanhang. En fråga inställer sig ganska spontant: ett 

sådant här resurskrävande och proffsigt stenalster, som den uppställda stenskivan, glömmer man väl bara inte i 

Storskogen? Och en följdfråga: om man inte glömt den, vad handlar uppställningen i så fall om?

Vid en annan klyvplats hittar det här klossliknande blocket, som skickligt tillhuggits med borrteknik. Jag letade i 

början förgäves efter någon stentägtskälla. Men se nästa sida!

Så småningom hittade jag en övervuxen plats, där stentägtskällan till den vackra klossliknande stensuggan på föregående bild 

mycket väl kan döljas. Enskilda stentägtsplatser kan således vara svåra att få syn på och kan lätt missas. Nu har inte detta varit ett 

särskilt stort problem vid mina efterforskningar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna 

förstå och förklara de stora mängden klart synliga klyvplatser i skogsmarken.

En urnupen podieupplagd stensugga vid Kraftledningsberget 

(vid kraftledningsberg i höglänt skogsparti bakom Himmelsvägen) Avsnitt 40 

En av de vackraste stensuggorna har placerat sig på kanten av kraftledningsberget i ett skogsparti bakom 

Himmelsvägen. Stensuggan är upplagd på ett stenpodium (en stenhäll) och har samma uppställningssätt, 

som exempelvis stensuggan på den här presentationens främre pärmsida. Men ett likartat uppställningssätt 

behöver förstås inte medföra att stensuggorna haft samma skyltfunktion eller att de skulle ha tillkommit 

under samma tidsperiod. Och vi vet inte med säkerhet om stensuggan på sitt podium är ett skyltarrangemang 

från sen stenålder eller ett gränsmarkerande arrangemang från de senaste århundradena - eller något 

annat som jag har svårt att tänka ut. Men om det nu är ett gränsmonument så har det säkerligen skyltat för 

en viktig gräns (kanske en bygdegräns)och knappast för en mindre betydelsefull skiftesgräns, eftersom det 

avsatts ganska stora resurser ifråga om tid och arbete för att framställa monumentet. Stensuggan är ovanlig 

såtillvida att den undertill är urnupen. Den har en huggen längsgående fördjupning i undersidan så att det 

nästan bildas ett hålrum under suggan och så att den samtidigt får ett lite uppnosigt utseende. Det är 

möjligt att den här längsgående fördjupningen på blockets undersida ska markera en gränsriktning. Men det 

är i vart fall inget standardsätt att markera gränsriktning. Jag har egentligen bara sett något liknande vid 

ytterligare en skyltplats i Storvretabygden: nära den stora branthuggna kolossen i Storskogen (se Avsnitt 20 

sid. 148). 

I närheten finns flera intressanta block och blockarrangemang. Men de pekar nog mot vitt skilda kulturstensskikt 

(och kanske inte ens alltid utgör kultursten) och ger egentligen ingen entydig hjälp när det gäller 

att fastställa den urnupna suggans skyltfunktion. Sist i avsnittet presenteras några av dessa närliggande 

stenplatser.

Vacker, urnupen stensugga upplagd på en stenhäll. Skyltblock av den här typen, upplagda på en jämn 

stenyta, brukar jag ibland benämna ”podieblock”.

Samma stensugga sedd från sidan. Längst ner ser man ett kraftigt klyvhack, som nog tillkommit när suggan höggs loss från ett 

block eller en bergsbrant i närheten. I avsnittets inledning velade vi mellan två helt olika funktionstolkningar: ett skyltblock från 

sen stenålder eller ett gränsmonument från senare århundraden. Det är kanske inte helt nödvändigt att göra ett tolkningsval. 

Gamla spektakulära stensuggor, som stått på plats i flera tusen år, kan naturligtvis ha utnyttjats som gränsmonument i långt 

senare tidsperioder. Kanske är vår urnupna stensugga ett exempel på vad jag ibland brukar kalla för 2-fas - monument.

Ringformad blockhög av huggna block - med tydligt markerat toppblock - nedanför Kraftledningsberget. Typiskt mänskligt 

hantverk - men med svårbedömd funktion. Antagligen är det ett skyltblocksrrangemang, som skyltar för en bygdegräns 

(mindre troligt en skiftesgräns). I Hemringeskogen har jag funnit en liknande blockhög. Men där finns en tydlig 

klyvborränna på en av grundstenarna, som indikerar att blockhögen rimligtvis inte är särskilt gammal. Men några 

klyvborrännor hittar jag inte i den här högen. Så alternativt skulle det kunna röra sig om ett skyltarrangemang från sen 

stenålder. Hur som helst är det mycket ovanligt med den här typen av smakfullt arrangerade, ringformade blockhögar 

med tydligt markerad toppsugga. Och bara det väcker förstås nyfikenhet.

Stort block som står i kanten av en mindre blockhög uppe på kraftledningsberget. Samlingen av mindre block 

framför huvudblocket skulle kunna tolkas som att det rör sig om en blockgravsanläggning. Men det skulle kanske 

lika gärna kunna handla om en spontan skapelse. Också naturkrafterna kan ordna till vackra stenplatser.

Vackert snäckskalsformat block på kraftledningsberg i Lyckeboområdet. Det är inte lika lätt att, som med 

den podieställda stensuggan i närheten, avgöra om snäckskalsblocket är tillskapat och uppställt av 

människor. Men kontexten, med mängder av gammal kultursten, på båda sidor av bergskrönet, gör det i 

vart fall troligt.

Den vackra stensuggan på sitt stenpodium i Lyckebo - och andra podielagda block 

(skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo) Avsnitt 41 

Stora blockstycken har ibland lagts upp på ett stenpodium (stenhäll) för att markera att de tilldelats särskilt hög 

status och bevärdigats skylta för något mycket speciellt och viktigt. Det kunde röra sig om en viktig gränspunkt 

eller - i en lång tidigare epok - skyltning för en boplats eller en kultplats. Att upphöja stensuggor för att göra 

dem särskilt skyltvärda har varit en användbar strategi under många årtusenden. Det är nog ett arketypiskt sätt 

att hantera viktiga stenar - ett sätt som inte nödvändigtvis kräver en bakomliggande och pådrivande tradition. 

I ett skogsparti nära kolonoilottsområdet i Lyckebo möter vi en av de allra vackraste podielagda stensuggorna i 

Storvretabygden - kanske den vackraste. Podiet är skickligt tillhugget och har längst fram en märklig utvidgning 

som liknar ett huvud. Man kan nog inte utesluta att det är en medveten utsmyckning av stenhällen. På podiet 

har ett vackert format block placerats. Diagonalt genom blocket löper en ganska bred spricka. Möjligen 

indikerar sprickan att blocket kluvits i två bitar för att det lättare skulle kunna läggas upp på podiet. Det 

konstfulla blockarrangemanget spränger arkeologins lite trånga gränser och för oss in i en konstdimension, där 

vi glömmer tid och rum och blir sinnesnjutare i nuet. Det är nästan ofattbart hur svensk konsthistoria kunnat 

undvika att uppmärksamma den vackra podielagda stensuggan - och dess många nästan lika konstfulla 

kollegor i bygden - och förmodligen i landet i stort. En kommande generation av konsthistoriker (och 

fackarkeologer) måste naturligtvis se till att suggorna introduceras i svensk konsthistoria. 

Ett vackert blockarrangemang står nästan aldrig helt ensamt ute i skog och mark. Ofta finns andra typer av 

gammal kultursten i närheten för att ytterligare understryka platsens stora, forna betydelse. Inte heller den 

vackra stensuggan på sitt stenpodium står ensam. Bara något tiotal meter längre bort möter vi en märklig 

spricksten (se Avsnitt 26, sid. 204), som har en stenkil inslagen i sprickan. Och lite närmare dagens bostadshus 

stöter vi på flera skärvstenshögar. 

Avsnittet avslutas med några ytterligare exempel på vackra podielagda stensuggor i Storvretabygden.

Bilden visar den vackra , podielagda stensuggan i skogspartiet vid kolonilottsområdet. Det är ett av de vackraste 

blockarrangemangen (alla kategorier) i min numera ganska omfattande fotosamling. Blocket är spräckt i två halvor - kanske 

medvetet för att underlätta uppställningen på podiet. Kompositionen förstärks av det uthuggna huvudet längst fram på 

podiet. Inför det här vackra blockarrangemanget glömmer man lätt bort aspekter som har med datering och funktion att 

göra. Och det är väl så stor konst alltid gör: frigör oss från det tidsbundna och funktionsmässiga och gör oss till 

sinnesnjutare i nuet. Jag brukar ofta begeistrat utropa ”kors i all sin dar” när jag ser någon märkligt tillhuggen 

blockformation i skogsmarken. Men här skulle man lika gärna kunna utbrista: ”konst i all sin dar”!

Frostbitet podieblock på ett utsökt vackert tillhugget stenhällspodium på Fulleröhöjden.

Bilden visar samma podieblocksarrangemang fotat från en annan vinkel.

Vackert huggen stensugga upplagd på ett hugget stenpodium i hagmarksområde vid Lilla Ånge norr om Storvreta. I närheten 

finns ett gammalt boplatsområde med gravhögar från bronsålder/järnålder.

Monumentet i Fulleöskogen har verkligen många ansikten beroende på från vilken vinkel det betraktas. I en viss 

vinkel ser det ut som ett mycket stort tillhugget block lagts ovanpå ett ännu större block. Det är inte lätt att veta om 

det övre blocket verkligen lagts upp. I äldre stenhantering har det nämligen varit ganska vanligt att block huggits 

loss från underlaget så att det såg ut som om de varit upplagda. Monumentet beskrivs lite närmare i Avsnitt 46, 

sid. 402.

Stensuggan i stenkullen som borrats och spräckts – men varför? 

(höjdryggssluttning ner mot Fullerövägen i Lyckebo) Avsnitt 42 

En egentligen ganska oansenlig stensugga står i höjdryggsslänten ner mot Fullerövägen. På framsidan 

upptäcker jag dock en ganska bred spricka, som tycks sträcka sig upp genom hela blocket. Och följer man 

sprickan på blockets översida så hittar man i mitten ett klyvborrhål, som spräckts i två delar genom kilning. 

Stenhuggning med den yngre borrtekniken har alltså bedrivits här. Men i vilket syfte egentligen? Ingen sten 

tycks ha tagits från platsen och klyvningen har ju inte ens fullföljts. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig 

att det rört sig om en inte avslutad stenhuggningsinsats. Kanske tänkte sig stenhuggarna att senare komma 

tillbaka och slutföra huggningen. Nu finns dock åtskilliga andra liknande stensuggor med sprickor, där 

stenhuggningsinsatsen inte heller fullföljts, både i samma område och på flera andra platser i 

Storvretabygden. Så många ofullbordade klyvplatser glömmer man nog inte bort. Och hade man verkligen 

varit ute efter att klyva fram sten av god kvalitet, som man tänkte transportera hem till någon närliggande 

gård, så hade man antagligen redan från början försäkrat sig om en bättre kontroll över klyvprocessen. 

Och då hade man nog inte genomfört klyvningen i ett enda lite djupare borrhål. Istället hade man säkert 

använt radklyvningsmetoden där flera grunda klyvhål borrades i rad. Här verkar man inte ha varit så noga 

med precisionen i klyvprocessen. Huvudsaken verkar ha varit att blocket sprack upp. Står möjligen 

sprickupptagningen för något helt annat som inte har med vanligt profan stenhuggning att göra? Det 

skulle ju i så fall kunna röra sig om ett gränsmarkeringsarbete. Kanske skulle borrhålet i så fall indikera att 

det rörde sig om ett gränsmarkerande block. Och kanske skulle sprickriktningen rent av ange gränsens 

löpriktning. Kanske har den här typen av gränsmarkering använts innan man började slå ner markerande 

järnrör i borrade hål. Om gränsmarkeringshypotesen ska vara bärkraftig så måste rimligtvis de stensuggor 

med sprickor som finns i området stå i linje. Så verkar dock inte vara fallet, varför även denna hypotes får 

bedömas som tveksam Möjligen skulle man kunna tänka sig att de borrade hålen använts till att sätta ner 

stängselpinnar. Men då blir det ju svårt att förklara varför man spräckte borrhålen genom kilning. 

Möjligen kan vi ha ett räknefel här. Kanske är klyvning med borrteknik mycket äldre än vad vi vanligtvis 

räknar med. Om tekniken bottnar ända ner i förhistorisk tid så öppnar sig kanske helt andra 

tolkningsmöjligheter?

Block med genomgående spricka på höjdryggens sluttning ner mot Fullerövägen. Så här breda och genomgående 

sprickor med ovanligt jämna sprickkanter är en ganska god indikator på att klyvning med borrteknik kan ha 

förekommit. En undersökning av sprickan på blockets översida visar också att så är fallet för just detta block (se 

nästa sida!).

Blocket på föregående sida uppvisar ett klyvhål mitt i översidans spricklinje. Klyvhålet har 

splittrats i två hälfter vid kilningen.

Borrkluvet block i bortre fårhagen (nära Norrbovägen). Mitt i översidans klyvspricka sitter ett uppspräckt 

klyvhål (se nästa sida!).

Uppspräckt klyvborrhål i klyvspricka på blocket på föregående sida

Block med spricka i den steniga sluttningen vid Fullerövägen. Just den här sprickan med lite oregelbundna kanter är ingen självklar 

klyvspricka. Det skulle kunna röra sig om en spontan sprickbildning eller en klyvning med traditionell teknik. Men en närmare undersökning 

visar att blocket kluvits genom kilning i ett borrat klyvhål (se nästa bild!).

Närbild på klyvsprickan med uppspräckt klyvborrhål

Ytterligare ett block i den stenrika sluttningen vid Fullerövägen, där klyvning skett med borrteknik. 

Ingen ansats har gjorts för att sära på de två blockhalvorna eller att ta bort en blockdel. Det verkar 

som att stenhuggaren varit nöjd med att åstadkomma en mittspricka.

Mittsprickans klyvhål omgiven av vackra höstlöv 

(samma block som på närmast föregående bild).

Borrkluvet block i fårhagen närmast kolonilotterna i Lyckebo. Block av den här formen och beskedliga 

dimensionen har rimligtvis aldrig varit tänkta att användas för husbehovshuggning. Möjligen har blocket 

kluvits för att markera en gräns.

Stenlejonet i skogspartiet vid Tipptoppvägen 

(längs Tipptoppvägen i Storskogen) Avsnitt 43 

I skogspartiet nedanför det kalhuggna området och bara något 30-tal meter från vägen ligger en märklig 

stensugga upplagd på ett fundament. Stensuggan har en form som påminner om ett liggande lejon - en 

lejonhanne med stort huvud. Just i det här området har en hel del stenhuggning utförts med borrteknik. Men just 

det här märkliga stenmonumentet är helt igenom hugget med gammal traditionell huggteknik. Det är svårt att 

datera de två typerna av hugget stenmaterial. Det material som kluvits utan borrteknik kan vara jämngammalt 

med det borrkluvna materialet eller kanske bara obetydligt äldre. Men det skulle också kunna tillhöra ett mycket 

tidigt kulturstensskikt, som är flera tusen år äldre än det borrkluvna materialet. 

Jag väljer att betrakta det lejonformade monumentet på sitt fundament som ett medvetet konstruerat 

skyltarrangemang. Något annat betraktelsesätt är knappast möjligt. Formationen skulle knappast ha kunnat 

uppstå som en oavsiktlig skrotstenshög efter profan stenhuggning under senare århundraden. Och att 

naturkrafterna spontant - och utan hjälp av människor - skulle ha kunna skapa en så välarrangerad blockhög är 

uteslutet. Alldeles bredvid stenlejonet finns en ganska välbyggd hög bestående av mindre block. Idag är den täckt 

av ett tunt vegetationslager. Men möjligen har det ursprungligen rört sig om en otäckt blockhög. Möjligen finns 

ytterligare en något lägre hög alldeles bredvid. Runt omkring finns på några ställen ovalformade fördjupningar i 

marken. I skogspartiets kant mot kalhygget står också ett välhugget avlångt block uppallat på en sten. På andra 

sidan en närliggande skogsväg vidtar ett stort stenhuggningsområde med stora inslag av både äldre och yngre 

stenhuggningsteknik. Mycket talar för att vi rör oss på ett gammalt boplatsområde från sen stenålder. Och det 

lejonliknande monumentet (som kanske bara är lejonliknande för en modern betraktare) kan då ha byggts för att 

skylta för en boplats. Alternativt kan lejonet ha fungerat som gränsskyltning - troligen då för en större bygdegräns. 

Och sådana kan antagligen vara mycket gamla och kanske rent av förlora sig ned i förkristen tid. 

Men naturligtvis kan man välja att frigöra sig från funderingar om datering och funktion och bara betrakta blocket 

som vacker stenkonst - en skickligt utformad lejonskulptur i Storskogen.

Stenlejonet på sin sockel i Storskogen - funktionellt skyltarrangemang och samtidigt tidlös stenkonst

Hög av mindre block (förmodligen kluvna) alldeles bredvid den lejonliknande stensuggan

Äldre klyvplats med branthuggen blockvägg i Storskogen nära ”stenlejonet”.

Yngre klyvplats nära ”stenlejonet” där borrteknik använts.

Uppspräckt block som indikerar gammal stenhuggning i Storskogen bakom ”stenlejonet”

Inslagen klyvsten i spricka på blocket på föregående sida

Inte så långt från stenlejonet stöter vi på Storvretabygdens märkligaste överhangsblock. Ett borrhål har från 

ovansidan borrats genom hela det mäktiga överhanget och fortsätter som en borränna långt ner på den urhuggna 

framsidan. Helt säkert bygdens märkligaste borrkluvna block! Ingenting har gjorts av slump här! Allt har varit noga 

kalkylerat! Men vad har egentligen syftet varit? Någon profan husbehovshuggning har det inte rört sig om, så 

mycket är i vart fall säkert!

Tomrummen efter stensuggorna 

(från skog och hagmark i Storvretabygden) Avsnitt 44 

Ibland kan det kanske vara mer intressant att studera tomrummen efter losshuggna stensuggor, 

som avlägsnats från blockytorna, än att fokusera på de stensuggor som ligger neddrösade på 

marken. Och ibland har vi helt enkelt inget val. Stensuggorna har på ett eller annat sätt lämnat 

platsen. Och vi har bara tomrummen kvar. 

Tomrummen i block och bergknallar stimulerar tanke och fantasi och leder till många fruktbara 

frågor. Hur stora stycken högg man egentligen bort ur blockväggarna? Och styckade man sedan de 

uthuggna blocken vidare på klyvplatsen? Och varför har man huggit ut block, som inte tycks ha haft 

något brukstensvärde? Och vart har de losshuggna blocken tagit vägen? Och vad har de använts 

till? Och vad är egentligen stenhuggningens funktionsbärande objekt? Är det de losshuggna 

stensuggorna eller är det tomrummen de lämnat efter sig? 

En del huggna blockväggar har faktiskt blivit mycket vackrare efter att det yttre lagret huggits bort. 

Är det möjligen så att en del stora släthuggna blockytor skapats huvudsakligen för att 

åstadkomma vackra och spektakulära blockväggar? Och kanske har de borthuggna stensuggorna 

varit mindre viktiga. Kanske handlade det mera om att skapa vackra skyltmonument än om profan 

stenhuggning för att producera sten till husbehov. Eller handlar det möjligen om en rituell 

stenhuggning, där själva stenhuggningsaktiviteten var viktigare än de tomrum som skapades eller 

de stensuggor som producerades?

Kanske både det vackraste och skickligast tillhuggna blocket (med traditionell klyvteknik) i den höglänta skogsmarken. Blocket står 

på en bergshöjd ovanför Tipptoppvägen i Storskogen. Man slutar aldrig att förundras över hur man med traditionell huggteknik 

kunnat klyva fram så släta och vertikala blocksidor sammanbundna med perfekt rätvinkliga hörn. För mig känns det som att 

huggningen här har sprängt gränserna för en vanlig husbehovshuggning och fått en monumentskapande karaktär. När vi inte har 

borrännor att tillgå, så krävs det oftast mycket spektakulära huggningar för att vi ska uppmärksamma det gamla traditionella 

stenhuggeriet. Egentligen har traditionellt stenhuggeri funnits i tusentals år och avsatt mängder med stenspår i våra marker. 

Förmodligen finns det tio gånger fler traditionella klyvplatser än sådana där borrklyvning skett. Men vi går oftast förbi utan att 

uppmärksamma dem - eller också uppfattar vi dem felaktigt som spontanklyvningar utförda av naturkrafter. Blockväggarnas 

funktion och ålder är okänd. Men man får intrycket att huvudsyftet med huggningen här varit att skapa just de här vackra 

blockväggarna långt ute i Storskogen – kanske Storskogens vackraste klyvplats trots avsaknaden av losshuggna stensuggor.

Den här klyvplatsen i Storskogen hade jag tidigare undersökt framifrån och konstaterat att det förmodligen rörde 

sig om en ganska ung huggning, eftersom flera block uppvisade klyvborrännor. Jag blev därför mycket förvånad, 

när jag lite senare upptäckte den märkliga uthuggningen på blockets baksida, som gjorts med gammal traditionell 

huggteknik. Och ännu mer förvånad blir man när man utifrån tomrummets form förstår att den uthuggna 

stensuggan knappast varit användbar som brukssten. Så varför har man över huvud taget använt tid och kraft på 

att hugga ut den? Och var har den tagit vägen? Och är det möjligen flera tusen år mellan den traditionella 

uthuggningen på baksidan och det borrkluvna stenmaterialet på framsidan?

Det här stora fyrkantiga blocket i Fulleröskogen har förlorat ungefär en fjärdedel av sin blockmassa. Det 

handlar nog inte om profan husbehovshuggning här. Man har inte varit ute efter någon läcker stensugga. 

Kanske har det handlat om en utrymning för att göra blocket speciellt som skyltblock för en gräns eller 

t.o.m. som ett boplatsmarkerande block redan under sen stenålder, eftersom huggningen genomgående 

utförts med gammal traditionell teknik. Eller handlar huggningen här om något helt annat som jag inte 

ens kunnat föreställa mig? Kanske får vi aldrig veta.

Om man leker med tanken att man här försökt hugga ut en enda långsträckt sten, vad skulle man då ha kunnat använda 

den till? Kanske ett minnesmonument hemma på gården, en imponerande gravsten på kyrkogården eller kanske en 

mäktig grindstolpe. Svaret beror ju delvis på hur gammal vi anser att tekniken med klyvborrhål är. Tänker vi oss att 

borrtekniken är mycket gammal, så skulle ju faktiskt den imponerande sten som huggits ut här kunna pryda ett förkristet 

gravfält. Inte så långt från Lillvreta, där den här klyvhålsplatsen finns, ligger Vallby. I ett fältnära skogsparti där hittar 

man en rest sten, som nästan kan mäta sig med den långsträckta sten, som kan ha huggits ut här. Men den stenen har 

inga borrännor. Troligare är nog att man under senare århundraden kilat fram flera kortare block här, som använts som 

grundstenar under en byggnad.

Det är inte troligt att den märkliga uthuggningen i det här blocket har med husbehovsrelaterad stenhuggning att 

göra. Sannolikt har man inte varit ute efter någon användbar sten överhuvud taget. Det troligaste är nog att man 

påhuggit blocket för att tydligt markera det som ett gränsblock. Precis som man ibland gjort gränsmarkeringar 

genom att göra uthuggningar i trädstammar har man också kunnat göra motsvarande i block.

Stor tom blockyta efter stensugga, som kilats loss genom kilning (Storskogen). I den tomma ytans vänsterkant ser vi 

åtskilliga klyvborrännor. Kanske har den släthuggna blockväggen med sina borrännor varit skyltningens funktionsbärande 

element. Och kanske ska de framförliggande borthuggna stensuggorna betraktas som funktionslösa?

Stensuggors förhållande till järn 

(från skogs- och hagmark i Storvretabygden) Avsnitt 45 

Stensuggor är till sin grundkaraktär mycket fredliga och vänliga. Men de har ändå tiderna igenom utsatts 

för mycket våld. Stensuggor har ju ofta fötts fram genom en stentägt. Och en stentägt kan i många 

avseende jämställas med våldtäkt och styckmord. De hårda järnborren borrar sig in och penetrerar. Och 

de vassa järnkilarna klyver och styckar. Och nästan alltid vinner våldet och järnet. Men några gånger har 

faktiskt stensuggorna slagit tillbaka och slutit sig omkring järnet och vägrat att lämna tillbaka det. Och här 

får järnet sitta kvar i ett strypgrepp ända tills det slutligen vittrar bort. Även om järnet är hårt, särskilt när 

det bearbetats till stål, så har det inte på långt när stensuggornas livslängd. Så stensuggorna vinner i 

längden! 

Men stensuggornas relation till järnet är komplext. Det handlar inte alltid om våld. Ibland kan stensuggor, 

omformade till vackra portstolpar, samverka med järn för att åstadkomma en effektiv låsanordning. 

Ibland kan stensuggorna, som antagligen ofta omger sig av egna energifält med järnets hjälp få ge stadga 

åt trästolpar, som leder energi i trådar uppe i luften. Och visst kan stensuggor och järn (i form av 

järnringar) fredligt samverka för att hålla kyrkbesökarnas hästar på plats utanför kyrkan under söndagsgudstjänsterna.

Klyvplats i skogsparti nära åkerfält i Lyckeboområdet i Storvreta. Den vertikala klyvborrännan i den kluvna 

blockväggen innehåller i sin övre del söndervittrat, rostbrunt järn efter ett kvarsittande verktyg (borr eller kil?). 

Se också nästa bild!

Det kvarsittande söndervittrade redskapet i borrännan avtecknar sig som en avlång 

rostbrun plugg.

Bilden visar en klyvplats i Storskogen (nära Tipptoppvägen). Idag återstår av originalblocket en 

mittkärna med branthuggna kanter och platt tak. På gavelsidan ser man en sprickbildning, som löper 

långt ner på blocket. Sprickan fortsätter ovanpå taket. Och här finner man flera borrade klyvhål satta i 

en rad. Klyvhålen är något uppsplittade, vilket innebär att kilning påbörjats. Av någon anledning har 

klyvningen avbrutits - kanske bedömde man att slutresultatet inte skulle bli det önskade. Fortfarande 

sitter en järnkil kvar i ett av takets klyvhål. Se också nästa bild!

När jag upptäckte klyvplatsen var blockets ovanyta täckt med ett moss- och lövtäcke. Det var först efter 

en del sopande, som jag upptäckte klyvsprickan med de borrade klyvhålen (se nästa bild).

Som synes sitter fortfarande en järnkil (med sina sidjärn) kvar i ett av klyvhålen. Kanske betraktades kilen som 

uttjänt. Och man ansåg det inte mödan värt att försöka ta loss den.

Järnkil som fastnat 

På Fullerösläntens kalhygge är det inte särskilt vanligt med klyvplatser, där borrteknik använts. I ett höglänt läge hittade jag emellertid en 

klyvplats, där traditionell klyvteknik varvats med borrteknik. I underkanten av blocket längst ner på bilden finns en rad med borrade klyvhål. 

De flesta klyvhålen har spräckts upp vid klyvningen. Men klyvsprickan tog en lite oväntad väg och gick vid sidan av det klyvhål, där det 

fortfarande sitter en järnkil kvar. Och av någon anledning brydde man sig inte om att ta loss kilen. Kanske var kilen redan uttjänt och 

knappast värd det merarbete det skulle innebära att ta loss den.

Närbild på den kvarsittande järnkilen. Det ser ut som om järnkilen suttit här ett bra tag. Med kol 14-metod 

borde det vara möjligt att bestämma (i vart fall på ett ungefär) när kilningen genomfördes här. Kanske skulle vi 

bli förvånade över svaret. Kanske har vi kluvit sten med borrteknik betydligt längre än vad vi vanligtvis tror.

Av alla tusentals dubbhålsstensuggor, som jag sett, är det här en av de få, som bitit ifrån och vägrat lämna ifrån sig den 

järndubb (med en länk i en järnkätting), som varit kopplad till en lyftanordning. Från en blockvall av bortröjd åkersten i 

Årbytrakten.

Det är skillnad på stensuggor och stensuggor. Så har nog också stenröjarna för ett 70-tal år sedan resonerat. 

Blocket har trots sitt dubbhål högst upp inte slängts i blockvallen tillsamman med andra dubbade block. Man 

har återgett blocket något av sin forna status genom att ge det en egen plats i kanten av det skogsklädda 

impedimetet nedanför Storvreta skolan. Det här blocket har nog tillhört något gammalt kulturstensarrangemang 

ute i fältmiljön innan det lyftes upp här. Bland röjstenen kan man hitta många rariteter från 

gamla kulturstenskikt

En sten och två metallöglor, som speglar ett stycke teknikhistoria. Utifrån enbart bilden är jag är inte 

riktigt säker på om det är telekommunlkationernas eller eldistributionens historia. Och det bryr sig 

kanske varken sten eller öglor om.

Under kanske århundraden har stensuggan samverkat effektivt med någon slags järnföremål insatt i borrade hål. Nu har 

föremålet kraftigt utsatts för tidens tand medan stensuggan fortfarande är i god vigör. Eftersom stensuggan tjänstgör 

som grindstolpe (i Lillvreta-trakten) får man en fingervisning om vad som suttit i hålen. Något av järn (kanske en 

låsmekanism till en grind) har det varit. Men hur har det egentligen sett ut? Hålen verkar inte vara dimensionerade för 

de runda järnbitar , som sitter (suttit) i dem. För att sitta stadigt har de kilats fast med några hemsmidda spikar. Kanske 

har det, med tanke på hålens storlek, suttit något annat ( ett trästycke ?) där tidigare.

På en grindstolpe på Biskops Arnö har hela järnanordningen bevarats. Och vi ser nu att det rör sig om en låsanordning 

- föga överraskande. Men vi ser också exakt hur grindstolpdelen av låsmekanismen såg ut. Och vi kan ana hur den 

matchande låsdelen på grinden bör ha sett ut för att åstadkomma en komplett effektiv låsmekanism. Vacker lokal 

smideskonst! I vänsterkanten ser vi också tydliga rännor efter klyvborrhål. Stensuggan här har nog trivts ganska bra 

med att samverka med järnet till en effektiv låsanordning. Däremot har den nog inte gillat att få en massa borrade 

klyvhål i sin vänsterkant för att omforma den till en mer passande grindstolpeform.

Upprest och i marken fastsatt stensugga (egentligen halvsugga), som med sin järnring troligen utgjort förtöjningsstation 

för en häst vid Litslena kyrka.

Stensuggor som byggstenar i märkliga blockbyggen 

(från skog och hagmark i Storvretabygden) Avsnitt 46 

Ibland kan huggna stensuggor ingå i märkliga och spektakulära blockbyggen. Stensuggorna har då 

ofta huggits loss från ett stort homogent block (som huggits ner i grunden). Och sedan har de 

framstyckade stensuggorna använts som byggdelar för att konstruera märkliga blockbyggen ofta på 

det gamla originalblockets plats. Det är mycket svårt att förstå varför den här typen av resurskrävande 

blockbyggen över huvud taget kommit till stånd. Hade det bara varit frågat om att iordningsställa ett 

uppmärksamhetstilldragande gränsmonument, så hade man nog bara kunnat hiva upp ett mindre 

block ovanpå det stora originalblocket, så vore egentligen monumentet kirrat. Och hade man ändå 

velat kosta på mera resurser så hade man nog antagligen sett till att forma det efter någon vedertagen 

standardmodell -och inte forma det på det här individualistiska sättet. Så mycket talar nog för att 

blockbyggena tillkommit redan för flera tusen år sedan - kanske redan under sen stenålder. Och 

kanske har de skyltat för boplatser och/eller kultplatser. Eftersom den utförda stenhuggningen 

knappast kan kopplas vare sig till sen husbehovshuggning eller till sentida gränsmarkering, så kan det 

möjligen handla om en rituell huggning (med religiösa förtecken) i anslutning till att det skyltande 

blockarrangemanget uppfördes. 

Men man kan nog tänka sig att spektakulära skyltmonument från sen stenålder senare kan ha fått en 

gränsmarkerande funktion när nya gränser började ritas upp i landskapet - kanske troligare då för en 

viktig bygdegräns än för en obetydlig skiftesgräns. De märkliga blockbyggena med sina märkligt 

placerade huggna blocksuggor skulle då kunna vara 2- fas – monument, som haft vitt skilda 

skyltfunktioner i vitt skilda tidsperioder. En liten kort klyvborrränna i kanten på en av de stensuggor, 

som bygger upp blockhögen på sidorna 392-394, tyder också på att det kan röra sig om utmärkning av 

stenplatsen som gränsmarkör. Men det finns ett problem här. Det har knappast gått att borra i 

stensuggan i det nuvarande läget. Kanske har blocket tidigare stått i ett annat läge och flyttats till den 

nuvarande positionen först efter klyvborrningen och bortkilningen av ett mindre blockstycke.

Det är inför en sådan här svårtolkad stenborrning, som man ibland kan bli lite knädarrig, när det gäller 

dateringen av stenklyvning med borrteknik. Jag försöker rädda över stenborrningen här vid det märkliga 

blockbygget till en sen och säker period genom att koppla den till gränsmarkering under senare 

århundraden. Men tänk on vi faktiskt borrat i sten ( i stenklyvningens tjänst) mycket längre tillbaka i 

tiden. Det skulle väl nästan vara - om inte en arkeologisk knall – så i alla fall en liten puff. 

Andra blockkonstruktioner kan ha helt annan uppbyggnad! Här har stensuggorna visserligen huggits loss 

med de har i stort sett fått ligga kvar i de positioner de hade innan de höggs loss. Det liknar egentligen ett 

stenpussel där de huggna bitarna återlagts med lite dålig passform. Den här typen av blockkonstruktioner 

är egentligen ännu svårare att förstå än de spretiga blockbyggena som ovan beskrevs. 

Varför gör man sig sådan möda med att hugga loss stenstycken, som ändå sedan lämnas kvar i sina 

ursprungspositioner. En av dessa märkliga blockhögar har en stenflisa med spetsig topp fastsatt i en 

spricka högst upp. Det kan möjligen tyda på att det rör sig om ett gränsmonument. Men i så fall ett 

mycket ovanligt sådant. Och vem vet, stenflisan kan ju ha placerats här långt senare. 

Sist i det här avsnittet ska vi ta upp ytterligare en märklig blockkonstruktion. Även här tycks man ha utgått 

från ett homogent originalblock, som planats till på ovansidan och spräckts vertikalt i två kvarstånde bitar 

med en bred klyvspricka mellan blockdelarna. Ofta har dessutom blockbitarna (som omger sprickan) 

lösgjorts från underlaget så att det ser ut som om de losshuggna blockstyckena stod på en stensockel. 

Man ser de här märkliga platta stenklossarna med sin klyvspricka lite då och då i den höglänta 

skogsmarken. De ser uråldriga ut. Det handlar visserligen om stenhuggning, men knappast om någon 

rationell, profan stenhuggning. Likformade spektakulära block som återkommer med viss regelbundenhet 

i höglänt skogsmark kan ju vara särskilt intressanta att studera. De skulle ju kunna ge en viss uppfattning 

om hur bygden var organiserad i mindre områden, där lokaler med exempelvis den här typen av 

plattakade och bredsprickiga blockkonstruktioner (se sid. 404 - 407) skulle kunna utgöra centralplatser.

Med stor sannolikt är det inte fråga om en blockformation, som skapats spontant av naturkrafterna. Styckning 

och uppställning verkar ha skett för att åstadkomma en skyltblocksarrangemang. Kanske skulle det skylta för en 

boplats eller kultplats redan under bronsåldern - eller för en viktig gammal gräns i landskapet.

I Storvretabygden är det inte ovanligt att finna stora block, som med traditionell stenhuggning styckats i stora bitar, 

som sedan samlats i ett slarvigt blockarrangemang med tydlig skyltblockskaraktär. Bildens blockarrangemang i 

höjdryggens mittparti, nära fältkanten, verkar tillhöra denna kategori. Men tolkningen försvåras av att en av de 

styckade bitarna (den i förgrunden) har en borränna i överkanten (se markeringsovalen). Klyvborrhålet har knappast 

varit möjligt att borra med blockbitarna i det nuvarande läget, eftersom den större övre blockbiten skulle ha 

förhindrat detta. Man får nog tänka sig att borrhålet upptagits när den mindre blockbiten stått i ett helt annat läge. 

Efter borrklyvningen har blockbiten förflyttats till sin nuvarande läge. Uthuggningen har knappast gjort för att få 

fram lämplig husbehovssten. Snarare har den gjorts för att markera blockformationen - kanske som ett 

gränsmonument.

Närbild på klyvborrännan i den blockformation, som visades på föregående bild. Borrännan är ovanlig så till vida att den 

längdmässigt befinner sig i ett mellanläge. Den är längre än de korta klyvborrännor, som bildas när fler klyvborrhål anläggs i 

rad. Och den är betydligt kortare än flertalet enstaka klyvborrännor, som bildas vid klyvning från ett enda djupt borrhål. 

Skulle det visa sig att borrännan inte ingår i ett relativt sentida gränsmarkeringssammanhang, så kan det bli dateringsmässigt 

kritiskt. Någon vanlig stentägt för produktion av husbehovssten har det inte varit fråga om här. Och då finns ju 

möjligheten/risken att klyvning med borrteknik förlorar sig ner i förkristen tid.

Märkligt blockbygge i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. I kanterna på stora blockstycken ser man ofta (som 

här på bilden inom ovalen) V-formade klyvhack. Det är sannolikt rester av de klyvhål, som man använts sig av vid 

klyvning inom det traditionella stenhuggeriet. I området finns mycket egendomlig stenhuggning, som knappast 

verkar ha någon praktisk förankring utan snarare för tankarna till rituell stenhuggning.

Man tror kanske att större stenskyltningar alltid utgörs av ett homogent block, som tillformats på olika sätt. Men så är det långt 

ifrån alltid. Vid första påsyn ser det här vackra skyltblocket (på höjdryggen ovanför Fullerövägen) ut att var tillhugget ur ett enda 

homogent stenstycke. Men vid närmare undersökning ser man tydligt att det rör sig om en stenformation uppbyggd av flera 

blockbitar (se nästa bild).

På bilden ser vi tydligt att att det rör sig om ett blockarrangemang, där en tillformad blockbit ställts ovanpå en blockbit, 

som är markfast och en blockbit som verkar ligga löst på marken. Det vackra skyltmonumentet kan ha bildats då ett större 

block styckats i mindre bitar, som sedan arrangeras till en vacker stenskyltning.

Jag är faktiskt inte helt säker på hur det här blockarrangemanget med sin bulliga stensugga högst upp konstruerats. Det kan ha 

byggts av helt särhuggna blockstyckstycken som sedan byggts ihop till en passande helhet. Men passformen mellan blockstyckena 

är så god att arrangemanget kanske är skulpterat ur ett enda större block. På sina ställen är det faktiskt svårt att se om 

toppblocket verkligen är helt lösgjort från underlaget. Blocket står i hagmark i Lilla Ånge - i kanten av ett ganska stort gravområde 

från bronsålder/järnålder.

Det finns åtskilliga ”blockhögar” av den här monumentala typen på skogshöjderna runt Storvreta. Det är inte alltid lätt att 

säga om det rör sig om spontana bildningar eller om det är skapelser av människohänder. Just den här, i hagmarken vid 

Norrbo, har dock tydliga inslag av människopåverkan. Här finns inga borrhål eller borrännor, som skulle kunna tyda på 

sprängning eller klyvning med borrteknik. Blocken har antagligen huggits fram ur ett större originalblock med traditionella 

klyvmetoder. Det är knappast fråga om en sen skrotstenshög efter husbehovshuggning. Det verkar troligare att högen 

konstruerats för att fylla en rituell funktion under sen stenålder eller tidig bronsålder.

Rent visullt ser det ut som om en stor stenkil drivits in i blocket från sidan och splittrat upp det i stora 

blockstycken. Hur det nu än gått till så rör det sig om en stenhuggningsinsats av människor. Och kanske 

låg det i blockets närhet - här på Fullerösluttningen - en boplats under sen stenålder. Jag tycker mig ha 

sett en provgrävningsyta alldeles i närheten, som tyder på att också fackarkeologerna kan ha trott det.

Svårbedömd blockhög relativt nära det vackra borrännemonumentet i Storskogen (se sid. 78). Det är tveksam om man över huvud taget 

skall kalla denna anläggning för en blockhög. Det verkar mera handla om att ett ursprungligt block med traditionell stenhuggningsteknik 

splittrats upp i mindre blockstycken, som fått ligga kvar i sina ursprungspositioner. Anläggningen liknar ett lagt stenpussel med lite dålig 

passform. I en spricka på ovansidan har en liten spetsig stenflisa satts fast. Det är svårt att veta om anläggningen hör till det äldsta 

kulturstenkiktet från sen stenålder eller om det rör sig om ett relativt sentida gränsmonument. Den lilla flisan kan ju tala för gränsmonumenttolkningen. 

Men samtidigt har anläggningen en utformning som är helt unik bland Storskogens gränsmonument. Den omsorgsfulla 

stenstyckningen förbryllar. Det förefaller som en överarbetning. Det hade ju räckt med att bygga ett litet gränsröse ovanpå det solida 

blocket, något som man kan se på en del andra ställen i skogsmarken. Kanske är det trots allt en blockhög, som hör till ett betydligt äldre 

kulturstensskikt och som kanske haft en funktion inom dödskulten eller kanske bara fungerat som en skyltanläggning för en boplats.

I Fulleröskogen bakom Fullerösläntens stora kalhygge möter vi ett av Storvretabygdens märkligaste blockbyggen, där byggdelarna består av 

stora blockdelar från ett stort originalblock, som medvetet tycks ha splittrats både vertikalt och horisontellt. Det stora monumentet får 

onekligen lite av Stonehenge-karaktär genom att en stor överliggare förbinder de båda blockhalvorna. Troligtvis rör det sig om ett 

boplatsmarkerande monument från sen stenålder. Alternativt (men mindre sannolikt) rör det sig om ett gränsmarkerande betydligt yngre 

monument. Helt kan man naturligtvis inte utesluta att det kan röra sig om bådadera. Ett spektakulärt boplatsmarkerande block från sen 

stenålder kan senare ha återanvänts som gränsmarkerande monument. Ett så här imponerade och påkostat stenmonument har naturligtvis 

inte nyuppförts i skogsmarken bara för att markera en mindre skogsskiftesgräns i anslutning till de senare århundradenas skiftesreformer. 

Men om ett spektakulärt stenmonument redan låg på lämplig plats i förhållande till en skiftesgräns, som drogs fram genom skogen, så 

kostade det naturligtvis inget att utnyttja det för gränsmarkering - tvärtom så måste det ha varit en stor bonus.

På Fulleröhöjdens kalhygge nära skogskanten finns ett slätt och ganska låglänt område, som är fritt från större block. Det 

ser nästan ut som om området blivit stenröjt. I kanten av den stora ytan (in mot ett mera höglänt och blockrikt område), 

står en märkligt arrangerad blockhög. Lager på lager av stora block har staplats på varandra. Och på några mindre block 

högst upp har ett större utskjutande block placerats. Det här blockarrangemanget har med all säkerhet skapats av 

människor. Det måste rimligtvis röra sig om någon form av stenmonument, som människor byggt för att skylta för något 

viktigt. Frågan är bara vad den märkliga blockformationen varit avsedd att skylta för. Kanske ett boplatsmarkerande 

monument från sen stenålder eller bara ett gränsmonument från senaste århundradena eller kanske rentav bådadera?

På några ställen i Storskogen finner man huggna stenplatser, som verkar ha en uråldrig karaktär och som utgör ett 

märkligt mellanting mellan stenkaos och arrangerat monument. Jag får intrycket att stenmaterial inte huggits för 

borttransport utan för att användas i ett blockarrangemang, som har med kult eller begravning att göra. Det finns 

en hel del spår i omgivningen som indikerar stenåldersboplatser. På den här platsen känner man verkligen 

fortfarande vibrationerna från en märklig stenhantering, som måste ha bedrivits här för mycket länge sedan.

Närbild på den aktuella blockformationen

Bildens ”platt-takade” sprickblock hittar vi på Norrbobergets sluttning nära gamla Norrbovägen.

Platthugget block med upptagen vertikal spricka i Fulleröskogen. Som synes har också blocket lösgjorts från underlaget så 

att även en horisontell spricka längst ner bildats. I den vertikala sprickan finns en mindre sten inslagen (syns ej på bilden).

Med det bredare utskjutande bakre partiet liknar stenskapelsen (i fårhagen i Lyckebo) en drake eller en urtidsödla, som vaksam har sina 

vingar till hälften utfällda - färdig till flykt. Jag har sett åtskilliga block, som tillhuggits med ett utpräglat överhang. Men knappast något 

som också har ett tydligt hugget underhang (fotpall), som det här blocket. Uthuggningen liknar en nisch, där man kan föreställa sig att 

något mycket viktigt föremål varit placerat. Blocket har genom stenhuggning omformats till en vacker stenskulptur. Och det har omformats 

- så till den milda grad - att man egentligen inte har någon aning om hur originalblocket såg ut. Och det hör verkligen inte till vanligheten. 

Inför den här stenskapelsen blir arkeologins frågor om stenhuggningsteknik, funktion och datering tämligen futtiga. Man drabbas av konsten 

och blir sinnesnjutare i nuet. Är det något stenhuggningsobjekt i Storvretabygden som Du bara måste besöka, så är det definitivt det här!

Stensugga i svårtolkat stenkaos. 

(på stort trädbevuxet impediment i kilen mellan Fullerövägen och väg 290) Avsnitt 47 

Ibland hamnar man verkligen i svårtolkade kaotiska stenområden! Man vandrar runt och tänker och funderar. 

Men kommer liksom ingenstans. Det är och förblir en soppa. Ändå ger blocken här tydliga indikationer på att 

det rör sig om mänsklig stenhantering. Men det finns så många olika typer av stenhantering, som över lång 

tid kan drabba samma område. Eftersom fälten ligger strax utanför stenkaoset så kan en del av stenröran 

närmast kanten handla om dumpad röjsten. En del block förefaller vara sprängblock. Men man hittar mycket 

sällan några blockstycken med borrhål. En del block i blockvallen förefaller vara kluvna med traditionell stenhuggning 

(utan borrteknik). Och i den inre delen av blockvallen möter vi högar eller vallpartier som utgörs av 

jord upplandad med mindre stenar. Nedanför vallen finns en ovalformad lite nedsänkt yta, som skulle kunna 

utgöra en gammal bobotten. Ytan är dessutom helt stenröjd, vilket förstärker misstanken om att det kan ha 

funnits en gammal boplats (antagligen från bronsåldern) här. På andra sidan den röjda ytan vidtar 

blockkaoset på nytt. Här finns också en tydligt välvd hög av småskaliga stenstycken. Blockmaterialet har dock 

ingen skärvig karaktär. Det är visserligen hugget material. Men det rör sig om ganska knubbiga små 

stenstycken, som, när de täcks av formutjämnande mossa, ser närmast runda ut. Stenkaoset här på den andra 

sidan röjda ytan är full av ganska vasskantiga stora stenstycken som närmast leder tankarna till sprängblock. 

Några få intakta borrhål kan man identifiera här . Men inte i den utsträckning som rimligvis borde finnas om 

allt stenmaterialet här vore sprängt. Då och då hittar man stora blockstycken som verkar medvetet uppställda 

på andra mindre blockstycken. Inte så sällan har de stora uppställda stenstyckena en konform som gör att de 

påminner om bikupor. Utanför kaosområdet nära fältkanten stöter vi på låga högar av lite större 

blockstycken. Högarna ligger ofta placerade så att de täcker mellanrummet mellan två närliggande markfasta 

block. På andra ställen ligger småskalig skärvig sten utlagda i platta flak på marken. Och längre bort på det 

stora trädbevuxna impedimentet finns också några låga runda högar, närmast av stensättningstyp.

Vi vänder tillbaka upp på den kaotiska blockvallen nära åkerfältet. Här hittar vi faktiskt en stensugga, 

som i ena kanten är upplagd på några andra mindre block så att den får en lutande ställning (sid. 411). 

Här stämmer det faktiskt ganska bra att tala om en stensugga. Det upplagda blocket har nämligen en 

knubbig avlång form, som påminner om en suggas. När jag synar stensuggans ena långsida, hittar jag 

en tydlig borränna, som löper från nedre kanten och några decimeter upp på blocksidan (sid. 413). Allt 

tyder på att det här rör sig om en klyvborränna och att stensuggan således kluvits fram med borrteknik. 

Men det rör sig knappast om ett vanligt skrotstensblock efter stenhuggning. Stensuggan tycks vara 

mycket medvetet placerad i ett blockarrangemang, som har skyltkaraktär (sid. 412). Vanligtvis sätter 

man ju en ganska låg ålder (inte mer än ett par hundra år) på stenmaterial som kluvits med borrteknik. 

Skyltningen skulle då kunna gälla någon form av ägogräns. Det verkar dock ganska osannolikt att man 

byggt en gränsmarkering av sten här uppe i ett veritabelt stenkaos. Men det kan ju förstås vara så att 

blockarrangemanget med stensuggan stod här innan merparten av blockkaoset tillskapades genom 

exempelvis dumpning av röjsten. Hur som helst blir man lite fundersam (egentligen ganska mycket) över 

vad en stensugga med borrklyvränna kan tänkas skylta för. Och kanske måste vi börja ifrågasätta 

stenborrningens ålder i stenklyvningens tjänst? Kanske går borrklyvningen betydligt längre tillbaka än 

vad vi tror? Och kanske kan rent av den borrkluvna stensuggan här uppe på den kaotiska blockvallen ha 

någon skyltningsrelation till den troliga gamla boplatsen nedanför?

I sprängstensmiljön finns upplagda block av en form som antyder att också stenhuggning förekommit här.

Ett blockupplägg (antagligen medvetet arrangerat) sett från 

gavelsidan

Blockupplägg(samma som ovan), där huvudblocket uppvisar en borränna, som troligtvis är en klyvborränna. 

Fyndet vittnar om att stenklyvning med borrteknik ägt rum i ett sprängstensområde. Kanske har den första 

grova stenklyvningen skett genom spränging, varefter en finare klyvning skett med borrteknik.

Stor blockskiva som huggits loss - antagligen från framsidan av det större block som det står lutad mot. 

Stenplatsen här visar tydligt att traditionell stenhuggning bedrivits på impedimentet bara ett hundratal meter 

från den borrkluvna, uppställda stensuggan på blockvallen. Det är således inte bara sprängning och 

stenröjning som genererat ett kaos av blockstycken på impedimentet. Det tycks ha bedrivits en omfattande 

traditionell stenklyvning här.

Konformat block, som verkar medvetet uppställt och har skyltblockskaraktär - på skogsklätt impediment, som gränsar till 

höjdryggen. Själva blocket avslöjar inga borrhål eller borrännor. Men block med sprängborrhål finns i närheten.

Ythuggning i större block på det skogsklädda impedimentet i blockvallen ovanför en trolig 

gammal boplats. Blockets uthuggning (som påminner om ett ansikte) har säkerligen inte 

utförts inom ramen för profan husbehovshuggning. Troligen har uthuggningen skett i 

skyltningssyfte. Och kanske har det längs fältkanten stått flera stora block, som vid något 

tillfälle och i något svårtolkat syfte huggits ner i stora blockstycken. Kanske är rent av 

merparten av blockstyckena i blockvallen rester av stora nedhuggna block som inte längre 

syns ovanför vallen?

Blockstycken lagda i en låg hög mellan två block nära impedimentets kant mot fälten. Märk den 

uppspräckta stenen strax bakom högen - en vanligt förekommande blocktyp på de platser, där vi hittar 

gammal kultursten

I ett liknande stenkaos längre söderut på samma impediment står ett märkligt rundat block uppställt på mindre stenar. 

Den rundade formen bryter tydligt av mot all vasskantad kluven sten, som ligger i oordnade högar runt omkring. 

Blocket har antagligen förts hit från en annan plats. Och uppställningen är mycket medveten och planerad. Det rör sig 

sannolikt inte om någon gränssten. Stenarrangemanget kan vara mycket gammalt och kan ha fungerat som en forntida 

kultplats. Huggningen runt omkring är svårtolkad. Möjligen kan det röra sig om en rituell huggning. Också här finns det 

märkligt nog några block som kluvits med borrteknik. Längre i söder vid impedimentets gräns mot fältlandskapet finns 

en medelstor täckt hög.

Suggor och kultingar i Storvretabygden - en presentation av blockgravsliknande 

arrangemang. 


Människor levde och verkade i de höglänta skogsmarkerna (särskilt på strandnära platser) långt innan 

bronsålderns gravanläggningar (högar, rösen och stensättningar) dyker upp i landskapet på lite lägre nivåer. 

Det höglänta Storskogsområdet var länge en ö i en långt inträngande östersjöskärgård. Och människor kom 

antagligen hit från flera olika håll och förde med sig olika kulturtraditioner, som påverkade begravningsskicket . 

Faktorer som ålder, status, kön och lokala terrängvariationer gjorde begravningsskicket antagligen än mer varierat. 

Antagligen finns det mängder av gravvarianter i det höglänta skogslandskapet, som vi ännu inte fått ögonen på 

och som vi kanske aldrig kommer att återfinna, eftersom vi inte har en aning om hur de såg ut. Komplexa och 

utdragna begravningsritual kan också ha inneburit att en tillfällig gravplats senare har ersatts med en slutgiltig 

gravplats. Och kanske har ibland olika kroppsdelar begravt på olika gravplatser. En enda människa kan således 

över tid och rum ha haft åtskilliga gravplatser. Och kanske kan gravkompexiteten varit ännu större. För hur 

gjorde man med de döda när man under sen stenålder flyttade sina bostäder i takt med strandlinjeförskjutningen? 

Mitt i all denna stora, komplexa och svåridentifierade gravröra finns en gravform, som ofta återkommer i den 

höglänta skogen: blockgraven. Den är nog lättare att identifiera än många andra tidiga gravformer, eftersom den 

har en hög grad av organisering. I sin standardform utgörs den av ett mellanstort huvudblock med en mindre hög 

av blockstycken framför, som täcker en gravgömma. Det är inte lätt för naturkrafterna att spontant åstadkomma 

den här typen av blockarrangemang . Och när vi upptäcker ett sådant arrangemang kan vi därför vara ganska 

säkra på att det ligger en mänsklig byggmästare bakom. Formen har något arketypiskt över sig i den meningen att 

nästan alla människor spontant associerar just den här typen av blockarrangemang med en grav. Gravformen 

behöver därför inte alltid vara traditionsburen. Den kan uppstå på nytt i vilken tidsepok som helst eftersom 

funktion och form är så självklart förknippade med varandra i vår mentalitet. Och det är väl också detta som gör 

att gravformen är så seglivad. Vi kan möta den såväl under sten- och bronsådern som under järnåldern trots 

epokernas stora kulturella skillnader.

Vi har ofta i den här framställningen liknat ett block vid en stensugga. Det skulle ju då kunna gå bra att 

bygga vidare på denna liknelse och uppfatta blockgravens huvud block som en sugga och blockstyckena 

framför som kultingar. Och liknelsen kan tänjas ut ytterligare en bit. Precis som kultingarna kommer ur 

suggan och alltså organiskt hör samman med henne så kommer ofta blockbitarna framför stensuggan 

från henne och hör organiskt samman med henne. Det har nämligen varit mycket vanligt att 

täckstenarna över gravgömman höggs loss från huvudblocket genom någon form av stenhuggning. 

Och kanske kan vi rent av använda sugga-kulting - analogin för att beskriva olika typer av 

blockgravsformer, som vi stöter på i skogs-och hagmark i Storvretabygden. Vi gör nedan ett försök 

- halvt på allvar och halvt på lek. Och i och med detta så avslutar vi presentatonen av stensuggorna i 

Storvretabygden. Kanske återkommer vi till dem i annat sammanhang. Men då kommer de antagligen 

att få en annan benämning. Kärt barn har som bekant många namn. 

Egentligen bör man nog uttrycka sig försiktigare än vad jag gjort ovan. De blockgravsarrangemang som 

jag uppmärksammat i Storvretabygdens marker har ju inte underkastas någon undersökning av 

fackarkeologer - och kanske aldrig kommer att undersökas. Det hade nog varit korrektare om jag 

genomgående talat om blockgravsliknande arrangemang. Men läsaren kanske kan ha överseende med 

det – särskilt som avsnittet skrivits med ett skämtsamt anslag.

Jag vet inte hur det ser ut i suggornas värld. Men får man stora kultingar så kanske man inte får så många. Den här 

suggan har fått en enda kulting - men desto större. Och likheten med mammasuggan är helt uppenbar. 

Blockgravsliknande arrangemang på höjdryggen i naturreservatet vid Fullerö backar.

Den här vackra suggan visar stolt upp sina två kultingar. Det är synd att 

säga att kultingarna liknar varandra. Troligen har de olika galt-pappor. 

Blockarrangemang vid Bredåkra Gård nära väg 290.

Sugga med fyra kultingar, varav två lite mindre. Som bekant kan 

kultingar inom samma kull variera avsevärt i storlek. Fyra kultingar i en kull 

kan väl inte vara mycket att skryta med. Men ok, visst kan det vara värt en 

bild! 

Blockgravsliknande arrangemang i hagmark vid Lälunda

Det var värst vad många kultingar den här suggan fått! Men varför så små? Ju flera desto mindre gäller kanske i 

suggornas värld. Eller också har pappa galt varit en minigris? 

Blockgravsliknande arrangemang i skogsparti bakom Himmelsvägen

Kultingar har en tendens att lägga sig i olika formationer framför mamma-suggans kropp. Den här lilla 

kultingskocken har valt att lägga sig i en formation, som påminner om ett mellanting mellan ett U och ett V. 

Kultingarna här är ovanligt stora. Antagligen är de redan avvänjda men följer fortfarande sin mamma. 

Blockgravsliknande arrangemang på bergssluttning nära Norrbo

En del suggor har en tendens att klämma ihjäl sina kultingar. Kanske beror det på en allför trång 

boendeyta eller på en dålig mamma-attityd. Frågan är hur bildens kultingar klarat sig. De ser 

faktiskt ganska sammanpressade ut. 

Blockgravsliknande arrangemang i höglänt skogsmark bakom Himmelsvägen

Och så har vi den idylliska mamma-barn – familjen, där de snuttande kultingarna ligger uppradade 

vid mamma-suggans mage. Snuttningsscenen är så vacker att jag gärna lägger till en vinterbild på 

samma tema. 

Blockgravsliknande arrangemang på naturlig kulle i Storskogen

Stensuggeidyll mitt i vintern

Den här grisfamiljen har fått utställningspris som årets vackaste grisfamilj. Men kameran lyckades bara 

fånga in mamma-suggan med sin kull av kultingar. Pappa-galt hade kanske bevakningsuppdrag 

någonstans i närheten. Möjligen är det han son figurerar på nästa bild? 

Blockgravsliknande arrangemang i blockrik terräng i Storskogen

Kanske pappa-galten i Storskogen som hör ihop med mamma-suggan och kultingarna på 

föregående bild 

Hugget skyltblock på högplatå i Storskogen

Den här suggan verkar ha fått cykelhjul i stället för kultingar. Det beror antagligen på någon svårdiagnosticerad 

genetisk avvikelse. Men suggan verkar lika glad ändå. 

Cykelhjulssamlande block i skogsparti nära Lälunda

Innehållsgrupperingar för att underlätta läsandet 

Presentationen är egentligen en kompilation där olika avsnitt skrivits utan en strikt innehållslig tråd 

utifrån exempelvis blocktyp, kronologi eller geografiskt område. Olika avsnitt har helt enkelt tillfogats i 

den ordning som de spontant dykt upp ”in my mind”. Materialet är i första hand ett osorterat underlag 

för en framtida mera ordnad och sammanhållen publikation. Men vid min ålder vet man inte om den 

utmätta tiden kommer att räcka till för en mer bearbetad och strukturerad version. Och det är förstås inte 

heller lätt att veta om materialet är tillräckligt vederhäftigt och intressant för att möjliggöra en kostsam 

publicering. Så därför lämnar jag materialet till intresserade läsare i det här obearbetade och spretiga 

skicket. Jag hoppas att den innehållsliga grupperingen nedan ska underlätta något för den läsare som vill 

läsa mera samlat i innehållsliga kluster (siffrorna nedan anger relevanta avsnitt i presentationen). 

Uppställning: 5,7,9,11,12,13,23,24,32,38,40,41,46 

Form: 5,20,22,23,27,29,37,39,43,46 

Placering: 3,4,6,7,8,9,10,15,17,18 

Gravar: 1,2,35,48 

Gränsmarkering: 20,21,32 

Stenhuggning, borrännor: 6,10,16,19,22,40,42,45,46 

Kulturstensförstörelse: 13,28 

Storlek: 3,11,14, 31 

Kyrkan: 25,28 

Sprickstenar: 19,26,42 

Stenskulptur: 33

Några avslutande ord 

Jag hade inledningsvis syftet att lyssna på stensuggorna och berätta deras historia. Men så 

småningom har jag förstått att stensuggorna inte vetat särskilt mycket om sin historia. Och den 

lilla informationsmängd, som de mödosamt förvärvat, tappas de nu på, mer och mer för var dag, 

genom den tilltagande demensen. Det har därför blivit så att jag i stället har fått berätta deras 

historia för dem. Jag hoppas att min berättade historia och deras egen genomlevda åtminstone då 

och då på några punkter ska korsa varandra i några sanningens ögonblick. Men den förhoppningen 

kan man nog ha mera för läsarnas skull. Stensuggorna bryr sig nog inte om sanningen. 

Men de är tacksamma att någon ändå bryr sig om dem. Och så tycker de, hälsar dom, att jag gjort 

ett styvt jobb som lyckats återfinna så många av det gamla kompisgänget. En del har redan 

signalerat att de tycker det börjar bli läge för en återträff.

Viktigt att få med fackarkeologerna på blocktåget 

Jag har verkligen inte haft mycket kontakt med fackarkeologer under resans gång - och detta av flera skäl. 

För det första har jag velat klara mig själv och se vad jag kunde åstadkomma på egen hand. För det andra har 

de nästan aldrig hört av sig när jag mailat över någon fråga, som jag velat ha svar på. För det tredje har 

fackarkeologerna av tradition ingen tydlig blockfokusering och utvecklar knappast någon kunskap på 

området. För det fjärde tror jag de tycker att området är för svårt och splittrat och omöjligt att göra 

vetenskap av. För det femte tror jag de upplever att en blockfokusering knappast är hälsosam för 

yrkeskarriären, eftersom den upplevs ha en kvasivetenskaplig aura runt sig. 

Trots detta arkeolognegativa anslag så har jag ändå till en del gjort den här presentationen med syfte 

att inspirera just fackarkeologerna att ta en större plats i utforskningen av block och blockarrangemang ute i 

skog och mark. Har jag inom ett begränsat område och med begränsad arkeologisk kunskap ändå lyckats 

hitta så mycket intressant kultursten, så förstår ju var och en vilken enorm potential ett blockfokuserat 

studium har för arkeologin. Sedan är det kanske inte så att mina berättelser om blocken är de bästa och 

sannaste. Men de uppmärksammar i alla fall den intressanta kulturstenen, som vi har ett ansvar att skriva 

berättelser om. Och här måste vi ju få fackarkeologerna och den akademiska arkeologin med på tåget för 

att skapa allt bättre och sannare berättelser om hur människor genom tiderna umgåtts med och påverkat 

skogens och markens block och vad stensuggorna (både hel-och halvsuggor) utfört för arbete i människans 

tjänst

Innehållsförteckning 

Intro om stensuggorna s. 4 - 8 

1. Den större stensuggan på rastplatsområdet vid Tipptoppvägen s. 9 - 15 

2. Den mindre stensuggan på rastplatsområdet vid Tipptoppvägen s. 16 - 21 

3. Stensuggan upplagd på en konstgjord blockhög s. 22 - 27 

4. Den krönplacerade stensuggan med sin uppallade kompis 

en trappa ner s. 28 - 33 

5. Den uppallade, fyrkantiga, stensuggan i skogsslänten s. 34 - 39 

6. Stensuggan på höjden vid Årby - en klumpeduns med komplikationer s. 40 - 45 

7. Den spektakulära stensuggan i bergsbranten ovanför Edshammar s. 46 -51 

8. Stensuggan i Storskogsbranten - den därvaste av dem alla s. 52 - 60 

9. Stensuggan, som svävar fram uppe i himlen s. 61 - 67 

10. Den borrade stensuggan, som vägrar motivera sin existens s. 68 - 78 

11. Stensuggan, som blev till det vackraste stenmonumentet s. 79 - 84 

12. Den skrevuppallade stensuggan s. 85 - 91 

13. Vackra uppställda stensuggor: några som nyligen lämnat in och några 

som fortfarande kämpar på i jordelivet 92 - 100 

14. De riktigt stora och tunga stensuggorna s. 101 - 110 

15. Stensuggan som flyttades till kanske en ännu vackrare plats s. 111 - 115 

16. Kvarstående block med framförliggande borrkluven stensugga - 

- kanske bygdens vackraste och konsfullaste stenplats 116 - 122 

17. En stensugga, som kanske flyttat på sig - men bara kanske 123 - 129 

18. Stensuggan vid gropkanten 130 - 135 

19. Den uppspräckta stensuggan på kalhygge i Storskogen s. 136 - 141 

20. Den klotrunda stensuggan, som med sina klotkompisar kanske skyltar 

för en häradsgräns s. 142 - 148 

21. Ythuggna stensuggor (helsuggor och halvsuggor) som markerar gränser 

eller…? S. 149 - 161 

22. Struliga och vimsiga stensuggor - eller vacker stenkonst –eller 

stenhuggning på liv och död s. 162 - 173 

23. Stensuggan vid Tipptoppvägen, som jag hade (har?) 

ett förhållande med s. 174 - 179 

24. Stensuggor, som ser ut som råhuggna, uppställda stenstycken s. 180 - 187 

25. En stensugga på kyrkogården s. 188 - 198 

26. Stensugga med inslagen sten i upptagen spricka s. 199 - 206 

27. Stensuggan med tryne som en stenstol s. 207 - 214 

28. Stensuggan, som blev vår helgedom s. 215 - 220 

29. En oansenlig , långsmal stensugga – som ända vill sticka ut lite s. 221 - 230 

30. En stensuggan som tatuerats med ett sälmotiv ? S. 231 - 236 

31. Stensuggorna på den mäktiga blockhögen s. 237 - 245 

32. Stensuggor som skapat gränsskyltande (?) blockväggar i 

Storskogen s. 246 - 252 

33. Stensuggor som påminner om andra djur - stenskulpturer i 

skogsmarken s. 253 - 264 

34. Stensuggan, som flankerar den vackra blockväggen s. 265 - 272 

35. Stensuggor som skyltar för gränser, gravanläggningar och 

andra typer av kulturstensarrangemang i närmiljön s. 273 - 295 

36. Stensuggor i skog och hagmark som liknar cementsuggor, 

sarkofager och huggkubbar s. 296 - 305 

37. Den klossliknande stensuggan uppallad vid ravinkanten s. 306 - 313 

38. Det vimlar av dem - både helsuggor och halvsuggor s. 314 - 330 

39. Mysteriet med de vackert huggna stensuggorna i Storskogen s. 331 - 338 

40. En urnupen podielagd stensuggan vid Kraftledningsberget s. 339 - 344 

41. Konstfullt podieblock i skogsparti vid kolonilottsområdet 

i Lyckebo s. 345 - 350 

42. Stensuggor som borrats och spräckts – men varför? S. 351 - 360 

43. Stenlejonet i skogspartiet vid Tipptoppvägen s. 361 - 368 

44. Tomrummen efter stensuggorna s. 369 - 375 

45. Stensuggors förhållande till järn s. 376 - 389 

46. Stensuggor som byggstenar i märkliga blockbyggen s. 390 - 408 

47. Stensugga i svårtolkat stenkaos s. 409 - 418 

48. Suggor och kultingar i Storvretabygden - en presentation av 

blockgravsliknande arrangemang s. 419 - 431 

Avslutning: avslutande kommentarer, innehållsgruppering 

och innehållsförteckning s. 431 - 435 

Bilaga: Bildexempel och områdeskartor s. 438 - 469

Andra presentationer om gammal kultursten i Storvretabygden av samma författare: 

Från skogsklädd höjd till å-nära fält. På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet, Sven-Inge Windahl, 2016 

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 1: Oborrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 2: Borrat stenmaterial, Sven-Inge Windahl, 2016 

Konsten i den gamla kulturstenen, Del 3: Block och Blandat, Sven-Inge Windahl, 2016 

Kultursten i Uppländskt landskap, Sven-Inge Windahl, 2016 

Röjsten och annan sten på Åkerholmar och Fältkanter, Sven-Inge Windahl, 2016 

Stenmonumenten i Storvretabygden, Sven-Inge Windahl, 2016. 

Vandring och Mål. Gammal kultursten i och kring ett skogsparti, Sven-Inge Windahl, 2016 

spännande stenplatser i Storvretabygden. Gammal kultursten och stenhuggning. Del 1: oborrat stenmaterial, Windahl, 2017 

Spännande stenplatser i Storvretabygden. Gammal kultursten och stenhuggning. Del 2: borrkluvet stenmaterial, Windahl, 2018 

Stenspåren längs Tipptoppvägen, Sven-Inge Windahl, 2018 

Blockhögar och annan kultursten i Storvretabygden, Del 1:Storskogen, Sven-Inge Windahl, 2018 

Blockhögar och kultursten i Storvretabygden, Del 2, Sven-Inge Windahl, 2018 

Genom att gå in på yumpu.com och skriva namnet Windahl i sökfältet (inställning SV), så kommer Du åt samtliga uppladdade 

presentationer för gratis läsning i e-boksformat. Jag hoppas att Du som är intresserad av gammal kultursten ska finna en hel del 

intressant och matnyttigt där. Det är viktigt att notera att samtliga uppladdade presentationer på yumpu.com är arbetsversioner, 

som kan komma att förändras i större eller mindre utsträckning inför en ev. slutlig publicering. Undertecknad tar gärna emot frågor, 

synpunkter och kommentarer på e-postadress: sveningewindahl@hotmail.com 

Bästa Hälsningar! 

Sven-Inge Windahl

Text och Bild: 

Sven-Inge Windahl

Stensuggorna i Storvretabygden 

- ett spännande kulturstensarv - 

Sven-Inge Windahl 

2018

Bilaga 

Intressanta stensuggor - exemplifierade i bild och inlagda på områdeskartor. 

Alla kan naturligtvis inte spendera lika mycket tid på att leta efter intressanta stensuggor som 

en gammal pensionär. Men för den som ändå vill ha ”live” -kontakt med några särskilt 

intressanta stensuggor - och därmed bli certifierad i den nya veteskapsdisciplinen 

stensuggekunskap i Storvretabygden - så har jag valt ut ett antal stensuggor (och även en del 

andra block och blockarrangemang för att placera in suggorna i en kulturstenskontext) från 

olika områden. De olika områdena beskrivs kortfattat. Blockfynden placeras in på 

områdeskartor. Och med kartornas hjälp blir det då möjligt att komponera egna utflykter för 

att besöka stensuggorna och även annan närliggande kultursten. Bildexemplen (5 per sida) är 

numrerade och återkommer med numrerade minibilder på områdeskarterna, där deras 

ungefärliga positioner anges. Särskilt intressanta fyndplatser har på exempelbilderna 

markerats med en eller tre stjärnor. Med strategiskt upplagda rutter så kan man nog få en 

hundraprocentig täckning på 4-5 dagsutflykter - om man kombinerar cykel och apostlahästar. 

Men det väsentligaste är naturligtvis inte att kunna avverka så många stensuggor som möjligt. 

Man kan välja ut några få intressanta objekt för att känna av den atmosfär som de gamla 

stensuggorna fortfarande förmedlar och för att starta upp ett reflekterande kring de gamla 

kulturbygder där stensuggorna utförde sitt skyltande arbete.

1. Impedimenten i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. 

Kulturstensområdet sträcker sig längs en höjdrygg - sönderhackad i flera höglänta och glestbevuxna impediment från 

Fullerövägen och diagonalt över Norrbovägen och ut till väg 290. Området når oftast inte tillräckligt högt för att vi ska kunna 

förvänta oss kultursten från sen stenålder. Det är väl egentligen bara partiet närmast Fullerövägen (Skarpan) som skulle kunna 

ha kultursten från sen stenålder. Här i kilen mellan Fullerövägen och Väg 290 delar impedimentkedjan upp fältlandskapet i en 

övre del och en lägre del, som sänker sig ned mot Fyrisån. Även om impedimenten gränsar till fältlandskapet så har de aldrig 

varit uppodlade. De har alltid utgjort betesmark och kan därför ha ganska intakta kulturstensskikt - även om dumpning av 

röjsten och viss bebyggelse naturligtvis rört om en del i de tidiga kulturstenslagren. 

Nedan presenteras i översiktlig bildform (med bifogad karta) exempel på kultursten från området. Naturligtvis återkommer en 

del stenobjekt, som ovan presenterades i stensuggepresentationen. Men här presenteras också andra typer av kultursten. Och 

stensuggorna blir alltså insatta i en större kulturstenskontext. För en mer omfattande presentation av kulturstenen i området 

hänvisas till mitt arbete Kultursten och stenhuggning i uppländskt landskap, 2016, som återfinns på yumpu.com för gratis 

läsning. 

Karaktärsten i området: Särskilt stort intresse måste tillmätas den ”osannolika” stenskulpturen (stenödlan) i fårhagsområdet 

på Skarpan (se ovan avsnitt 46) och exempelbild nr 3 på s. 441 och minibild nr 3 på kartsidan 446 nedan. Intressanta och 

svårtolkade är också några stora block/blockbyggen, som ser mycket ålderdomliga ut men som ändå uppvisar borrännor efter 

stenhuggning, som bedrivits med ganska sen borrteknik. Möjligen rör det sig om skyltarrangemang (för boplatser, kultplatser 

och gravplatser) som långt senare omformats till ett gränsmonument. (Se avsnitt 14, och 46 samt exempelbild 8 på sid. 442 

och exempelbilderna 13 och 14 på sid. 443 samt motsvarande minibilder med positionsangivelser på sid. 446).

1 2 

3 

4 5

6 

7 

8 

9 

10

11 12 

13 

14 

15

16 17 

18 

19 20

21 22 

23 

24 

25

7 

23 

10 

5 

4 

6 

1 2 

8 

22 

13 

15 

11 

24 

25 

12 

3 

14 

9 

21 

16 

19 

18 

17 

20 

CC BY Lantmäteriet

2. Skogsområdet från kolonilottsområdet i Lyckebo ut till Norrbovägen 

Från Vintergatsvägens förlängning och ända fram till Norrbovägen sträcker sig ett märkligt, höglänt och blockrikt 

skogsparti. Det gränsar till Lyckebos kolonilottsområde och de åkerfält som sträcker sig ända ut till Norrbovägen. 

I skogspartiets branta skogssluttning ner mot fälten finns ytor som planar ut i terasser (verkar röjda), som kan ha utgjort grunder för 

boplatser under sen stenålder. Högre upp i terrängen öppnar sig markytan till en märklig långsmal ravin, som också verkar stenröjd 

och som kanske också har fungerat som boplats. Området är alltså så höglänt att vi borde kunna finna intressanta stenplatser från 

kulturstensskikt, som går tillbaka till sen stenålder. Den som är intresserad av gammal traditionell stenhuggning kan här få sitt 

lystmäte. I ett stort område gränsande mot Norrbovägen finns nämligen en mycket stor stenhuggningsyta med en rad märkligt huggna 

stenstrukturer och flera stora blockhögar. Kulturstenen här är svårtolkat både till ålder och funktion. Kanske har det rent av flera tusen 

år på nacken. 

Karaktärssten i området: Skogsområdet innehåller flera stora spektakulära, uppsplittrade bergknallar/blockhögar, där det ofta är svårt 

att avgöra vad som åstadkommits av naturkrafterna och vad som utformats av människor. Blockhögen närmast Kolonilottsvägen är 

dock särskilt intressant, eftersom den med sitt uppspräckta stora fundament och sina tre upplagda ”stenägg” med största sannolikhet 

är ett mänskligt blockbygge. Är det någon av de många intressanta kultursstensplatsena i området, som verkligen måste besökas, så 

är det självklart den här magnifika blockhögen av svårbestämbar ålder och funktion! (Se Avsnitt 31 ovan, exempelbild nr 8 på sid 449 

nedan och minibilden nr 8 på kartsidan 452 nedan). Ännu längre bort mot Vintergatsvägen - mycket nära bebyggelse - hittar vi 

ytterligare en stenplats av samma höga kulturstensklass. Det rör sig om ett vackert block som lagts upp på ett utsökt vackert och 

skickligt tillhugget stenpodium (stenhäll). (Se Avsnitt 41 ovan, exempelbild 3 på sid 448 nedan och minibild 3 på kartsidan 452 nedan). 

I området finns också flera andra intressanta, upplagda/uppställda skyltblock såväl av flerpunktsuppallningstyp och mittupplallningstyp 

som av siduppallningstyp. Även flera stenplatser där block upplagts på stenpodium (stenhäll) förekommer. Från det stora 

stenhuggningsområdet med dess många intressanta klyvplatser är det svårt att välja ut några blockfynd framför andra. Här har dock en 

blockhög och en pyramidformat, hugget block givits företräde. (Se exempelbilderna nr 9 på sid . 449 och nr 17 på sid. 451 samt 

motsvarande minibilder med positionsangivelser på kartsidan 452).

1 

2 

3 

4 5

6 7 

8 

9 10

11 12 

13 

15 

14

16 

17

7 8 

4 

2 1 3 

11 

5 

16 

12 

6 

9 

15 

13 

14 

10 

17 

CC BY Lantmäteriet

3. Skogspartiet vid Norrbo 

Skogspartiet vid Norrbo är ett av Storvretabygdens rikaste kulturstensområden. Det gränsar i nordväst till det övre fältlandskap som 

sakta sänker sig mot Fyrisån och som har en rik bronsålders- och järnåldersbebyggelse. I sydost gränsar det till Fullerö hage, som 

haft en omfattande bebyggelse under sen stenålder. Idag förbereds detta unika område för bostadsbyggande och mycket värdefull 

kultursten och även unika bobottnar från denna tidiga epok har därmed raserats. Man får verkligen hoppas att kultursten och gamla 

boytor i det lilla skogsområdet alldeles bredvid inte går samma dystra öde till mötes. 

Det är troligt att det i området funnits flera boplatser under sen stenålder, då den tvärväg i fältkanten, som förbinder Norrbovägen 

med den mindre väg som från väg 290 leder upp över järnvägsbron, markerar en ungefärlig dåtida strandlinje. Fälten utanför 

täcktes då fortfarande av en grund havsfjärd. Och det är möjligt att några av blockarrangemangen i den nordvästra kanten placerats 

för att skylta ut mot det öppna vattnet. Idag är knappast någon av de många storslagna kulturstenplatserna i skogspartiet synliga på 

långt håll. Sannolikt har området under sen stenålder varit betydligt glesare bevuxet med träd än idag. Man byggde naturligtvis inte 

mängder av storslagna stenmonument utan att förvissa sig om att de kunde iakttas på lång håll både från sjö- och landsida. 

Antagligen är det också här, i nivå med skogspartiet, som det troligen sker ett viktigt trendbrott: fångstfolkets ständiga förflyttning 

nedöver på jakt efter en vikande strandlinje kunde ju här faktiskt upphöra. Här ändrade ju landskapet karaktär. Och här öppnade sig 

nya näringszoner där jordbruk och boskapsskötsel kunde bedrivas - utan att man för den skull behövde lämna den viktiga näringszon 

som skogsmarken utgjorde. I just det här området blev det i varje fall teoretiskt möjligt att bo kvar, (leva , verka och försörja sig), för 

generationer av människor genom bronsålder och järnålder och faktiskt ända fram till våra dagar. Men någon genetisk obruten linje 

har det knappast varit. Någon större genetisk dos från fångstfolket verkar inte dagens Storvretabor ha fått med sig. Här i 

nederkanten av höglänt skog verkar fångstfolket ha haft en av sina sista utposter. Här verkar de på ett eller annat sätt ha uppslukats 

eller förintats av invandrande folk, som bättre förstod att ta för sig av de uppdykande nya näringszonerna och som vi tycks vara 

betydligt närmare släkt med. Så de nya näringszonerna, som det försvinnande vattnet lämnade efter sig, blev på sätt och vis 

fångsfolkets undergång. Kanske var det i den sista kampen för sin existens som fångsfolket byggde sina stora skyltande 

blockarrangemang. Den tanken har faktiskt slagit mig då och då. 

Karaktärssten i området: Det är svårt att i det intressanta och enormt rikhaltiga kulturstensutbudet framhålla några blockformationer 

framför andra. Men skulle man tvingas göra ett val, så skulle man antagligen landa på de storskaliga och synnerligen 

spektakulära stenarbetena i området. Hit hör den breda och djupa bergänna som huggits rakt genom en bergrygg (se exempelbild 

nr 3 nedan och motsvarande minibild på kartsidan 458). Bergrännan är idag nästan tom på sten. Och man undrar givetvis vart det 

urhuggna stenmaterialet tagit vägen och vad det använts till. Och naturligtvis undrar man också över vad den tomma

ergrännan en gång i tiden haft för funktion. Urhuggningen har helt genomförts med gammal traditionell stenhuggningsmetod (utan 

borrteknik). Det öppnar i vart fall för möjligheten att bergrännan kan ha flera tusen år på nacken. Men säkert är det naturligtvis inte. 

Traditionell huggteknik har nämligen använts parallellt med borrteknik långt in i modern tid. När vi talar om storskalig stenhuggning så 

måste naturligtvis också den stora stenkolossen (en bit längre bort på samma bergrygg) omnämnas (se Avsnitt 2 ovan samt exempelbild 1 på 

sid. 455 samt motsvarande minibild på kartsidan 458). Den har branthuggna sidor, som ger den en fyrkantigt upprättstående utseende. Och 

trots sin stora tyngd står den så platt och lätt på underlaget som om den faktiskt vore uppställd här. Trots sitt uråldriga utseende har den på 

ena sidan en lång (över 2 meter) borränna, som antyder att man under senare århundraden huggit bort sten med borrteknik här. 

Dateringsmässigt spretar den således åt olika håll. Och det är kanske så vi också ska uppfatta den magnifika stenskapelsen. Kanske har den i 

stenålderns slutskede skyltat för en boplats för att långt senare omformats (med borrteknik) till ett mäktigt gränsskyltande monument. Det 

skulle alltså kunna röra sig om ett 2-fas – monument, som haft olika skyltfunktioner i två vitt skilda tidsperioder. Ett bit längre ner stöter vi 

på ett fantastiskt vackert och storskaligt blockarrangemang (se Avsnitt 11 ovan samt exempelbild 7 på sid. 456 och motsvarande minibild på 

kartsidan 458). Ena halvan av ett stort block tycks ha rest på högkant och placerats med den släta exponeringssidan vänd ned mot ett jämt 

stenröjt parkliknande område (möjligen boplatsområde). Blockets kulliga baksida (med stora blockstycken i en halvcirkel bakom) vetter mot 

den bakomliggande bergryggen. Skyltarrangemanget är definitivt ett av Storvretabygdens allra vackraste stenmonument. Ännu längre bort, 

i skogskanten mot det nya boastadsområdet i Fulleröhage, stöter vi på ett jätteblock som tycks ha splittrats i två halvor (se Avsnitt 34 ovan 

samt exempelbild 9 på sid. 456 och motsvarande minibild på kartsidan 458). Den ena halvan står kvar på högkant och exponerar en enorm 

inåtlutande, jämn stenyta, som bildar underlag för ett vackert och varierande ljusspel. Här kan man stanna upp och fundera över vem som 

varit klyvmästare: naturkrafterna eller människan? Eller om stenplatsen möjligen arrangerats genom ett nära samarbete mellan naturkrafter 

och människor? I övrigt, bland mindre storskaliga blockkompositioner, kan vi kanske lite godtyckligt lyfta fram en märklig stensugga 

uppslängd på toppen av en bräcklig blockhög (se Avsnitt 2 ovan samt exempelbild 2 på sid 455 samt motsvarande minibild på kartsidan 458), 

en mäktig blockhög med stort toppblock (se exempelbild nr 5 på sid 455 ovan samt motsvarande minibild på kartsidan 458) och ett märkligt 

uppsplittrat block, (se exempelbild nr 4 på sid 455 och motsvarande minibild på kartsidan 458) som påminner om en stor stenblomma med 

ett mittblockstycke, som med sin spetsiga nederdel förefaller nedkilad mellan de uppfläkta sidstyckena. 

Av redovisningstekniska skäl har höglänt skogsmark på andra sidan Norrbovägen förts till samma större presentationsområde, som det ovan 

redovisade skogspartiet. På sluttningen ner mot Norrbovägen stöter vi på en märklig stenstruktur med platthugget tak och mittspricka (se 

exempelbild 11 på sid. 457 nedan och motsvarande minibild på kartsidan 458). Den huggna blockformationen här är på intet sätt unik i 

Storvretabygden - även om den kanske är den skickligast byggda. Typer av blockarrangemang, som återkommer flera gånger inom ett större 

bygdeområde, skulle möjligen kunna tolkas som stenplatser som utpekar lokala centra (kanske kultcentra) inom det större bygdeområdet. I 

anslutning till den plattakade stenstrukturen (och möjligen som ett understrykande av denna strukturs forna betydelse) finns en blockgravsliknande 

arrangemang med en stor - nästan kilformad – förgård (se exempelbild 12 nedan på sid. 457 och motsvarande minibild på kartsidan 

458).

11 2 

3 

4 

5

6 7 

8 

9 10

11 12 

13 

14 15

4 

3 

5 

6 

14 15 

2 

12 

1 

10 

7 

11 

8 

9 

13 

CC BY Lantmäteriet

4. Fulleröslänten – kalhygge och bakomliggande skogsmark 

Hela sluttningen mellan Fullerö hage och väg 290 och E 4:an (både det stora kalhygget och skogen bakom) har under senare år 

varit ett underbart vandringsområde för den som är intresserad av kultursten. Det finns naturligtvis mycket negativt att säga om 

kalhuggningen här. Men den har erbjudit en möjlighet att mer i detalj studera områdets topografi och inte minst dess blockflora 

- på ett sätt som antagligen inte varit möjligt på kanske hundratals, ja rent av tusentals år. Området har ingen jämn markyta, vilket 

man lätt kan tro så länge tät skog utjämnar höjdskillnader. I området finns flera höjdryggar med ganska djupa svackor emellan. 

Under sen stenålder fanns troligen bosättningar här. Och jag skulle kunna tänka mig att just de nedsänkta ytorna mellan 

skyddande åsar kan ha utgjort attraktiva bobottnar. 

För den som är intresserad av gammal stenhuggning är området ett veritabelt eldorado. Området är formligen nedlusat av 

platser där gammal stenhuggning bedrivits. Men den omfattande stenhuggningen är inte bara ett glädjeämne. Den leder också 

till bekymmer tolkningsmässigt. Jämfört med det relativt sentida behovet av husbehovssten tycks det här finnas en enorm 

överhuggning. En del av det huggna stenmaterialet har också en storskalighet, som rimligtvis sentida husbehovshuggande bönder 

inte haft någon användning av. Dessutom har det huggna stenmaterialet på flera ställen använts till konstruktion av stora 

märkliga stenmonument - som kan mäta sig med dem som konstruerats i skogspartiet vid Norrbo. Rimligtvis måste vi räkna med 

att en hel del av huggningarna här motiverats av en föreställningsvärld som har religiösa och kosmologiska grunder. Och det är 

inte orimligt att tänka sig att de till stor del utförts redan under sen stenålder. Både äldre och yngre tiders stenhuggare har säkert 

attraherats av stenmaterialets mycket stora färgvariation. Blockytorna lyser här i flera olika vita, gula och röda nyanser. I rätt 

solbelysning åstadkommer stenmaterialet här ett färgsprakande fyrverkeri. Jag har inte vandrat på kalhyggesluttningen på länge. 

Området växer nu hastigt igen och sikten fördunklas av tät och spinkig slyskog. Och det är därför inte längre lika motiverande att 

vandra omkring och studera blockfloran. Eftersom jag inte besökt området på länge så är jag inte längre helt säker på 

kulturstenens placering inom området. Jag har därför valt att inte rita in kulturstenens position på kartan. Jag nöjer mig med att 

ange exempel på särskilt viktig och intressant kultursten i området. Och så får den intresserade läsaren på eget bevåg ge sig ut i 

området och leta rätt på de bildpresenterade exemplen. Men då gäller det nog att passa på under tidig vår eller sen höst så att 

inte markvegetation och bladverk hindrar insynen. 

Karaktärssten i området. Både på kalhygget och i skogsmarken bakom återfinner vi mängder av intressant kultursten. Mest 

spektakulärt - och även mest gåtfullt - är det höga stenmonumentet i Fulleröskogen - bakom kalhygget (se Avsnitt 46 samt 

exempel-bild 6 på sid. 462 och motsvarande minibild på kartsidan 464). Monumentet består egentligen av två delar, som upptill 

binds samman av en överliggare. Alla delarna i monumentet har antagligen huggits fram från ett och samma originalblock. Det 

skulle kunna röra sig om ett boplatsskyltande blockarrangemang från sen stenålder eller möjligen ett gränsmarkerande 

monument från betydligt senare tid. Ingenting hindrar förstås att det märkliga och storskaliga munumentet fullgjort olika 

funktioner i vitt skilda tidsperioder och att det således rör sig om ett 2-fas - monument. På en höjdrygg ute på kalhygget

stöter vi på ett av de allra märkligaste stenmonumenten i Storvretabygden(se exempelbild 8 på sid 462 och motsvarande minibild på 

kartsidan 464). Blocket har formen av en avhuggen kon. Konväggarna består av stora losshuggna stenstycken. Runt omkring den 

märkliga stenkonen finns intressant kultursten. I sluttningen ner mot en svacka, där en gammal bobotten kan ha legat, står en stor 

stenskiva märkligt balanserande på en enda understen. Bland övrig mycket intressant kultursten kan särskilt nämnas 

Storvretabygdens största pyramidsten (se exempelbild nr 3 på sid. 461 och motsvarande minibild på kartsidan 464). Pyramidstenar 

användes troligen som boplatsmarkerande block under sen stenålder och en bit in bronsåldern. Och i närheten finns också ett troligt 

boplatsområde med en ovalformad röjd nedsänkning i marken, ett stor block, som huggits i flera stora bitar, flera mindre skyltblock 

och dessutom en märklig högbildning, som ligger ovanför den nivå, där bronsålderns högar/stensättningar börjar dyka upp. Trots att 

yngre stenhuggning med borrteknik inte är särskilt vanligt förekommande i området, har jag i en blockstentägt hittat en kvarsittande 

järnkil (se Avsnitt 45 samt exempelbild 9 på sid. 462 och motsvarande minibild på kartsidan 464). Det skulle naturligtvis vara intressant 

att få en den undersökt med kol 14 - metod. Det är svårt att bestämma en ungefärlig ålder på hugget stenmaterial utifrån enbart 

borrännor och klyvborrhål. De har antagligen sett ungefär likadana ut under åtskilliga sekler. Men just den här klyvplatsen med sitt 

kvarsittande klyvredskap av järn skulle kanske kunna ges en hyfsat exakt datering. Eftersom det är sällan som vi kan få klyvplatser med 

borrteknik mer exakt daterade, så skulle rimligtvis en datering kunna tillföra viktig information till lokal bygdehistoria. Och skulle en 

kol 14-analys ge en sensationellt tidig datering, så har ju den akademiska arkeologin i stort lärt sig något nytt och viktigt om 

stenhuggningen historia.

1 2 

3 

4 5

6 7 

8 

9 10

11 12 

13 

15 

14

12 

7 

11 

3 

14 

4 

5 

9 

2 

1 

CC BY Lantmäteriet 

10 

13 

8 

15 

6

5. Området längs Tipptoppvägen i Storskogen 

Det är lätt att tro att Storskogen alltid varit vild och otämjd skogsmark, som alltid varit obebodd utmark. Och har den varit obebodd 

så har det antagligen inte heller producerats särskilt mycket kultursten här. Men ingenting är felaktigare. Storskogen reser sig högt 

över havsnivån - ovanligt högt för att ligga i Storvretabygden. Redan för 5000 år sedan kunde man troligen gå hela Tipptoppvägen 

torrskodd. Skogsområdet utgjorde tidigt en mindre ö i en ytterskärgård och så småningom en större och attraktiv, skyddad ö i en 

innerskärgård. Olika fångsfolk-grupperingar drogs säkert tidigt till ön – först kanske bara för tillfälliga säsongsbosättningar men så 

småningom för permanent boende. Något 1000-tal år (mellan 5000 och 4000 år sedan) fanns det antagligen en ganska stor och 

livaktig befolkning i området. Man kunde nog leva ganska gott på jakt (både till lands och sjöss), fiske och insamling av växter och 

bär. Det skulle vara märkligt om en sådan befolkning inte kom att avsätta kultursten av olika former av religiösa och kosmologiska 

skäl (för markering av kultplatser,och gravplatser), av juridiska skäl (för markering av boplatser och andra territorier) och av profana 

skäl (vid hantverks-och hushållsarbete). Den största mängden av befintlig kultursten bör ha producerats under denna period. Men 

det finns också senare kulturstensskickt. På några fältnära platser kan man urskilja gravhögar (med både täckt och otäckt 

kultursten) som hör till bronsålderslandskapet. Och redan under tidig medeltid började man nog stenskylta större bygdegränser. 

En sådan viktig bygdegräns (häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härad korsar Tipptoppvägen på sin väg genom Storskogen). 

Uppsala Universitet äger redan på 1600-talet donerade skogsarealer i Storskogen och kan tidigt ha stenskyltat sina arealgränser. 

Och därtill kommer förstås den stenskyltning av skiftesgränser som följde i skiftesreformernas spår under senare århundraden. 

Slutligen får man inte glömma de stora stenhuggningsinsatser som utförts i Storskogen på både små och stora ytor och med både 

äldre traditionell klyvmetod och med yngre metod där borrteknik använts. Här nedan ges bara bildexempel (med kartinplacering) 

på befintlig kultursten längs Tipptoppvägen. Några försök att bestämma kulturstenens funktion och ålder görs inte här. Men i de 

Storskogsrelaterade stensuggeavsnitten ovan görs en del tolkningsförsök.

Karaktärssten i området: Här kan särskilt uppmärksammas en del block och blockarrangemang som framhuggits med borrteknik. 

Stenplatser bearbetade med borrteknik (se exempelvis Avsnitt 39 ovan samt exempelbild 12 sid 469 och motsvarande minibild på 

kartsidan 470) i Storskogen är svårbestämbara både till funkton och ålder. Kunde man bestämma de här borrkluvna stenplatserna, 

så hade man nog kommit bra nära en helhetslösning på det märkliga borrkluvna stenmaterialet i Storskogen – ett stenmaterial som 

på en del platser bildar märkliga och ståtliga stenmonument (se exempelvis det märkligta borrade överhangsblocket i Avsnitt X samt 

på exempelbild 14 sid. 469 och motsvarande minibild på kartsidan 470). 

I övrigt finns det skäl att uppmärksamma både den flerpunktsuppallade stensuggan (”stordösen”) nära vägens början ( se Avsnitt 23 

samt exempelbild 2 sid. 467 samt motsvarande minibild på kartsidan 470) och den spektakulära djärvt uppallade (mittuppallade) 

stensuggan över bergsbranten nära vägens slut (se Avsnitt 8 samt exempelbild 15 sid. 469 och motsvarande minibild på kartsidan 

470. Stensuggorna bildar både inledning och avslut på det kulturstensrika området längs Tipptoppvägen. Och båda har haft helt 

avgörande roller för att få mig intresserad av att studera kulturstenen i Storvretabygden. För min del började det alltså med dess 

sperktakulära stensuggor. Och jag kommer naturligtvis alltid att känna tacksatsskuld till dem så länge jag lever - oavsett vad det i 

slutändan visar sig att de representerar. 

Medan man vandrar Tipptoppvägen fram bör man passa på att göra ett besök hos de vackra och blockgravsliknande anläggningarna 

på rastplatsområdet nära vägens början (se Avsnitt 1 och 2 samt exempelbild nr 4 på sid 467 och motsvarande minibild på kartsidan 

470) och hos ”stenlejonet” i det låglänta skogspartiet nära vägen (se Avsnitt 43 och exempelbild 13 på sid. 469 och motsvarande 

minibild på kartsidan 470. I närheten av stenlejonet finns en medelstor hög av ganska småskalig sten, täckt med ett tunt 

vegetationslager. Stenhögen här gör naturligtvis stenplatsen ännu mer intressant och gåtfull. 

Alla ovannämnda exempel kan nås med minimala avsteg från Tipptoppvägen och utan att behöva ta sig fram i särskilt svårforcerad 

skogsmark. 

Den som vill ha mer ingående information om kulturstenen längs Tipptoppvägen hänvisas till mitt arbete: Stenarna längs 

Tipptoppvägen (2018) som ligger upplagt för gratis läsning på yumpu.com. Man ställer in sökfunktions på SV (svenska) och 

skriver windahl i sökfältet så kommer detta arbete samt en del andra som handlar om kultursten i Storvretabygden upp för 

läsning.

1 2 

3 

4 5

6 7 

8 

9 10

11 12 

13 

14 

15

1 2 3 6 

4 

5 

8 

7 

9 10 

13 

12 

14 

11 

CC BY Lantmäteriet

Stensuggorna i Storvretabygden - ett spännande kulturstensarv. Sven-Inge Windahl, 2018

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?