Från skogsklädd höjd till å-nära fält På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet Sven-Inge Windahl 2016
24.11.2016 • Views
Share Embed Flag

Från skogsklädd höjd till å-nära fält På jakt efter gammal kultursten i fältlandskapet Sven-Inge Windahl 2016

Presentation i bild och text av gammal kultursten i fältlandskapet kring Årby, Storvretabygden,Uppland

Presentation i bild och text av gammal kultursten i fältlandskapet kring Årby, Storvretabygden,Uppland

SHOW MORE
SHOW LESS
ePAPER READ
DOWNLOAD ePAPER
siwan1

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

START NOW

Arbetsversion<br />

<strong>Fr<strong>å</strong>n</strong> <strong>skogsklädd</strong> <strong>höjd</strong> <strong>till</strong> <strong>å</strong>-<strong>nära</strong> <strong>fält</strong><br />

P<strong>å</strong> <strong>jakt</strong> <strong>efter</strong> <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong> i <strong>fält</strong>landskapet<br />

Bild och text: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>

P<strong>å</strong> <strong>jakt</strong> <strong>efter</strong> <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong> i <strong>fält</strong>landskapet<br />

Bild och text: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>

Bild och text:<br />

<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>

Utsikt fr<strong>å</strong>n en husgrundsplat<strong>å</strong> - augusti <strong>2016</strong>

Inneh<strong>å</strong>llsförteckning:<br />

I. Allmänt om undersökningsomr<strong>å</strong>det<br />

II. Ett studium av <strong>kultursten</strong>: <strong>gammal</strong> och ung<br />

III. En liten inledande landskapsorientering i Bild och Text<br />

IV. V<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i förh<strong>å</strong>llande <strong>till</strong> landhöjningen<br />

Kap.1. Högar med skärvig sten<br />

Kap.2. Husgrundsplat<strong>å</strong>er p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>impedimenten<br />

Kap.3. Sentida röjstenshögar<br />

Kap.4. Andra blockhögar p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>ens impediment<br />

Kap.5. Stensättningar/högar<br />

Kap.6. Blockgravar<br />

Kap.7. Större skyltblock<br />

Kap.8. Klyvplatser, där traditionella klyvtekniker använts<br />

Kap.9. Klyvplatser, där klyvning skett med borrteknik<br />

Kap.10. Resta stenar<br />

Kap.11. Annat<br />

N<strong>å</strong>gra slutord<br />

Andra presentationer<br />

s. 7<br />

s. 8<br />

s. 9 - 24<br />

s. 25 - 30<br />

s. 31 - 49<br />

s. 50 - 55<br />

s. 56 - 75<br />

s. 76 - 86<br />

s. 87 - 128<br />

s. 129 - 140<br />

s. 141 - 173<br />

s. 174 - 204<br />

s. 205 - 245<br />

s. 246 - 258<br />

s. 259 - 275<br />

s. 276<br />

s. 277

Inledning

I. Allmänt om undersökningsomr<strong>å</strong>det<br />

Här i Storvretabygden händer det ganska ofta att höglänt skog gifter sig med <strong>fält</strong>en. Ibland överg<strong>å</strong>r skogen tvärt i<br />

<strong>fält</strong>en. Ibland finns en zon av blockrik hagmark mellan skogen och <strong>fält</strong>en. Och ibland finns kulliga obrukbara<br />

impediment mitt i <strong>fält</strong>lanskapet. Ibland inbjuds ytterligare en part att ing<strong>å</strong> i landskapsbilden. Det rör sig d<strong>å</strong> om<br />

en vattenled, som genomströmmar lanskapet p<strong>å</strong> dess lägsta niv<strong>å</strong>er. Här i Årby (i Storvretabygden), där v<strong>å</strong>rt<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de ligger, möter vi alla de ovannämnda komponenterna i landskapsbilden. Det är egentligen<br />

inte förv<strong>å</strong>nande att människor tidigt valt att sl<strong>å</strong> sig ner här. Här fanns ypperlig betesmark och möjlighet <strong>till</strong><br />

begränsat <strong>å</strong>kerbruk. Här fanns skog som kunde användas för uppvärmning, matlagning och olika hantverksaktiviteter<br />

(exempelvis hudberedning, keramikframställning och redskaps<strong>till</strong>verkning - och först<strong>å</strong>s inte minst <strong>till</strong><br />

husbyggen. Här fanns ett överskott p<strong>å</strong> sten, som ocks<strong>å</strong> behövdes för uppvärmning, matlagning och olika<br />

hantverksarbeten. Sten behövdes även för uppställning av stenskyltning för viktiga företeelser som gränser,<br />

boplatser, kultplatser och begravningsplatser. Mängder av sten behövdes för uppförande av gravar vare sig det<br />

nu handlade om stensättningar, jordtäckta högar eller kanske mera primitiva blockgravar.<br />

I omr<strong>å</strong>det bör det ha funnits utmärkta platser för uppförande av boningshus. De höglänta skogsmarkerna har<br />

nog inte används för bostäder som fallet är uppe i den ännu mer höglänta Storskogen. Men i <strong>fält</strong>landskapet finns<br />

flera impediment som kan fungerat som husplattformar, där man m<strong>å</strong>ste ha haft en vidunderlig utsikt mot det<br />

stora vatten, som täckte stora delar av Fyris<strong>å</strong>ns dalg<strong>å</strong>ng. N<strong>å</strong>gon tydliga <strong>å</strong>-f<strong>å</strong>ra kunde ännu inte upptäckas, när de<br />

första människorna slog sig ner p<strong>å</strong> <strong>höjd</strong>erna i <strong>fält</strong>landskapet n<strong>å</strong>gon g<strong>å</strong>ng vid mitten av brons<strong>å</strong>ldern. Vattenleden<br />

nedanför var en viktig kommunikationsled och band samman denna bygd med m<strong>å</strong>nga andra närliggande bygder.<br />

Det var först<strong>å</strong>s en viktig anledning <strong>till</strong> att människor valde att tidigt bosätta sig här. S<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>ningom kanske man<br />

flyttade ner fr<strong>å</strong>n impedimenten och ut i den lägre <strong>fält</strong>miljön. N<strong>å</strong>got större tryck p<strong>å</strong> jordbruksmark fanns nog inte.<br />

Och betesmark för djuren fanns det mer än <strong>till</strong>räckligt av. Men n<strong>å</strong>gra sp<strong>å</strong>r <strong>efter</strong> bosättningar ser vi först<strong>å</strong>s inte<br />

över markytan ute p<strong>å</strong> <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>en, <strong>efter</strong>som de senare kommit att förstöras genom uppodling. När trycket p<strong>å</strong> mer<br />

<strong>å</strong>kermark ökade flyttade antagligen människorna <strong>till</strong>baka <strong>till</strong> impedimenten och de höglänta kanterna i <strong>fält</strong>landskapet.<br />

Och där ligger ofta den äldre bebyggelsen ännu idag.

II. Ett studium av <strong>kultursten</strong>: <strong>gammal</strong> och ung<br />

Med <strong>kultursten</strong> menas här block och blockarrangemang, som för sakrala (religiösa), juridiska<br />

(gränsmarkerande) eller profana (relaterade <strong>till</strong> hush<strong>å</strong>lls- och hantverksaktiviteter eller <strong>till</strong><br />

jordbruksnäringen) syften anlagts, uppställts, <strong>till</strong>formats eller bildats genom mänsklig verksamhet. Hit<br />

räknas ocks<strong>å</strong> alla sp<strong>å</strong>r <strong>efter</strong> stenhuggning, som vi kan upptäcka i landskapet, vare sig huggningen skett<br />

med ur<strong>gammal</strong> traditionell metodik eller med yngre borrteknik. Kulturstensfynden har en stor<br />

spännvidd i <strong>å</strong>lder. De äldsta kan i v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de rimligtvis <strong>till</strong>höra mellersta brons<strong>å</strong>ldern,<br />

medan de yngsta kanske bara är n<strong>å</strong>got hundratal <strong>å</strong>r gamla. Röjstenen, som förts bort ur <strong>å</strong>kerjorden, kan<br />

ibland vara ännu yngre och härröra fr<strong>å</strong>n 1940- och 1950-talets omfattande röjningsinsatser. Det innebär<br />

kanske att jag egentligen i stället för ”<strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>” i presentationens beskrivande undertext<br />

borde ha skrivit ”<strong>gammal</strong> och ny <strong>kultursten</strong>”. Men ”nytt” och ”<strong>gammal</strong>t” är först<strong>å</strong>s relativa begrepp.<br />

M<strong>å</strong>nga som är unga idag tycker antagligen att 1940-talet har en aura av <strong>gammal</strong>t över sig. Och p<strong>å</strong> sätt<br />

och vis har de nog rätt. De stenröjare, som röjde sten och flyttade mängder av block fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>kermark <strong>till</strong><br />

<strong>fält</strong>kanter och <strong>å</strong>kerholmar kring förra seklets mitt och som genomförde en stor kulturgärning i<br />

<strong>å</strong>kerbrukets tjänst, finns inte längre i livet och kan berätta om sin gärning. P<strong>å</strong> n<strong>å</strong>got sätt känns de redan<br />

mera anonyma än de brons<strong>å</strong>ldersmänniskor, som i samma <strong>fält</strong>marker anlade skärvstenshögarna.<br />

M<strong>å</strong>nga forskare har studerat ”skärvstensfolket” och tagit fram mängder av information. Knappast n<strong>å</strong>gon<br />

har beskrivit stenröjarnas gärning. Och de har heller inte själva beskrivit sin verksamhet. Stenröjarna<br />

har g<strong>å</strong>tt in i anonymiteten. Det är som om de nästan aldrig funnits. Och ocks<strong>å</strong> deras produkter börjar<br />

försvinna. De upplagda vallarna och högarna av röjsten döljs allt mer av träd och buskar. Och även de<br />

<strong>fält</strong>, fr<strong>å</strong>n vilka stenarna röjts bort, börjar att intas av buskar och träd - och ibland bostäder! Det kan inte<br />

hjälpas att man blir vemodig. S<strong>å</strong> mycket arbete för ingenting! S<strong>å</strong> mycket angelägnare blir det d<strong>å</strong> att<br />

ocks<strong>å</strong> lyfta fram stenröjarnas block bland <strong>kultursten</strong>en.<br />

Det är framför allt människors användning av sten och p<strong>å</strong>verkan p<strong>å</strong> stenfloran, som vi ska studera i den<br />

här presentationen. Sten har inte bara p<strong>å</strong>verkats och utformats p<strong>å</strong> en statisk ursprunglig plats inom<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>det. Mycket stenmassa har omfördelats inom omr<strong>å</strong>det. Och mängder av block har<br />

f<strong>å</strong>tt nya platser och därmed p<strong>å</strong> olika sätt ändrat <strong>fält</strong>landskapets karaktär.

III. En liten inledande landskapsorientering<br />

i Bild och Text

Skylten talar om för oss att det här finns b<strong>å</strong>de en <strong>å</strong> och en by att besöka. Men v<strong>å</strong>r utflykt idag kommer<br />

inte att ägnas <strong>å</strong>t n<strong>å</strong>gondera. Vi skall i stället ut i <strong>fält</strong>landskapet och ett närliggande skogsparti och studera<br />

de stensp<strong>å</strong>r, som människorna lämnat <strong>efter</strong> sig under den l<strong>å</strong>nga tid de varit bosatta i omr<strong>å</strong>det. Det är inte<br />

den vackra naturen vi ska studera utan <strong>kultursten</strong>en. Men ofta - inte särskilt förv<strong>å</strong>nande - har <strong>kultursten</strong>en<br />

gift sig med vacker natur. S<strong>å</strong> den f<strong>å</strong>r vi liksom p<strong>å</strong> köpet.

Till höger om vägen - i kröken längst bort - börjar det höglänta skogspartiet, som följer <strong>fält</strong>kanten västerut nästan ända<br />

fram <strong>till</strong> Fyris<strong>å</strong>n och som utgör den sydligaste delen av v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de.

P<strong>å</strong> bilden ser vi nästan hela skogspartiets sträckning västerut längs <strong>fält</strong>kanten. Det var skymningsljus, när bilden togs, och detaljer<br />

framträder inte särskilt skarpt. Men vagt kan man ana en traktor med lastvagn p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>et längre ner, som är i förd med att hämta in <strong>å</strong>rets<br />

skörd. Än odlas s<strong>å</strong>ledes <strong>fält</strong>et nedanför granplanteringen. Men vi är i den här presentationen inte intresserade av dagens jordbruk utan<br />

av de stensp<strong>å</strong>r, som de första jordbrukarna här lämnade <strong>efter</strong> sig för kanske 3000 <strong>å</strong>r sedan. Och s<strong>å</strong> är vi faktiskt ocks<strong>å</strong> intresserade av de<br />

stensp<strong>å</strong>r, som stenröjarna lämnade <strong>efter</strong> sig p<strong>å</strong> 1940- och 1950-talet. En del av dem döljer sig faktiskt i det suddiga l<strong>å</strong>ga buskpartiet <strong>till</strong><br />

vänster om de planterade granarna. För visst är väl ocks<strong>å</strong> röjsten <strong>kultursten</strong>?!

Det vackra <strong>fält</strong>landskapet här vid Årby avgränsas <strong>till</strong> vänster av ett höglänt skogspart. Men vi ska<br />

kanske inte vara s<strong>å</strong> säkra p<strong>å</strong> att skogen var lika tät under brons<strong>å</strong>ldern, när människorna tagit platsen i<br />

besittning, som den är nu. S<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>ningom i denna presentation kommer vi att se att det finns<br />

<strong>å</strong>tskilliga gravanläggningar i skogspartiet. Och man anlade nog inte sina gravar i tät barrskog. S<strong>å</strong><br />

skogspartiet har nog tätnat <strong>efter</strong> hand. Och nu är det dags för slänten ut mot Årbyvägen att ocks<strong>å</strong> bli<br />

tät skog. Och vem vet, snart st<strong>å</strong>r kanske de vackra <strong>fält</strong>en p<strong>å</strong> tur för skogsplantering - eller kanske för<br />

bostäder?

Jag skickar med ytterligare en bild fr<strong>å</strong>n samma position ute p<strong>å</strong> vägen <strong>till</strong> Årby med lite mera panoramakaraktär Man kan inte<br />

nog njuta av den vackra utsikten här med de vida <strong>fält</strong>en, som försvinner in i skogsranden vid horisonten. Det gäller att passa<br />

p<strong>å</strong>! Om n<strong>å</strong>gra f<strong>å</strong> <strong>å</strong>r kommer <strong>fält</strong>en att ligga dolda bakom en ogenomtränglig barriär av granar.

Det övre <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et <strong>till</strong> vänster ligger mellan tv<strong>å</strong> högre impediment med uppstickande kullar och plat<strong>å</strong>er. Bilden<br />

visar det övre impedimentet, som gränsar <strong>till</strong> en trädbeväxt slänt , som sträcker sig upp <strong>till</strong> Årbyvägen. Jag vet<br />

egentligen inte om det är rätt att kalla hela det här övre omr<strong>å</strong>det för impediment. Omr<strong>å</strong>det har nästan inga block<br />

och har antagligen utsatts för stenröjning. Antagligen har det nog inte bara varit betesmark här. Kanske har det<br />

ibland odlats vallväxter här.

Utsikt mot det nedre impedimentets höglänta kullar i norr. Bakom dem skymtar L<strong>å</strong>ngbacken<br />

och Horsberget. Man kan känna sig tudelad inför granens int<strong>å</strong>g i <strong>fält</strong>miljön. Men just här<br />

pryder den verkligen sin plats.

Nedanför den blockrika kantzonen mot skogspartiet skymtar det övre <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et. Bakom detta finns det nedre<br />

impedimentet med en del kullar och plat<strong>å</strong>er och en del blockhögar längs kanterna. Fyris<strong>å</strong>ns <strong>å</strong>-f<strong>å</strong>ra döljs av det<br />

l<strong>å</strong>ngsträckta impedimentet. Men vi ser <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>en, som breder ut sig p<strong>å</strong> andra sidan Fyris<strong>å</strong>n.

Här ser vi fr<strong>å</strong>n det övre impedimentet (<strong>nära</strong> Årbyvägen) över det övre <strong>fält</strong>et <strong>till</strong> den kulliga norra delen<br />

av det nedre impedimentet <strong>nära</strong> <strong>å</strong>n.

Här i överg<strong>å</strong>ngszonen mellan nedre impediment och nedre <strong>fält</strong> blickar vi <strong>till</strong>baka mot skogspartiet, som avgränsar<br />

omr<strong>å</strong>det mot söder. Av trädkronornas <strong>höjd</strong> att döma f<strong>å</strong>r man intrycket att skogspartiet är jämnhögt över hela sin<br />

sträckning. Men s<strong>å</strong> är egentligen inte fallet. Det rör sig om flera <strong>höjd</strong>er, som avlöser varandra.

Runt ett <strong>gammal</strong> stenbrott i västra delen av skogspartiet finns en stor röjd, gräsbevuxen plan yta. I närheten mot <strong>fält</strong>kanterna finns flera<br />

runda högliknande gravanläggningar - en del med stora mittkratrar, andra med sm<strong>å</strong> markerande mittblock. Kanske har den plana ytan<br />

här en g<strong>å</strong>ng i tiden (brons<strong>å</strong>lder/järn<strong>å</strong>lder) hyst boplatser. Och kanske st<strong>å</strong>r stenbrottet inte i en naturlig kulle. Kanske är det en gravanläggning<br />

uppbyggd av jord och sten, som anknutits <strong>till</strong> stenbrottet.

I slutet av skogspartiet finns ett stort öppet omr<strong>å</strong>de, som utnyttjas som betesmark och som b<strong>å</strong>de i söder och norr gör<br />

kontakt med utanförliggande <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>. Till vänster om den öppna gräsytan vidtar en vacker l<strong>å</strong>g ekbacke, som avslutar v<strong>å</strong>rt<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de i väster.

Utsikt mot <strong>å</strong>-<strong>nära</strong> <strong>fält</strong> och de vackra betesmarkerna vid L<strong>å</strong>ngbacken och Horsberget. Det är möjligt att det<br />

naturliga beteslandskapet här har utnyttjats p<strong>å</strong> samma sätt ända sedan brons<strong>å</strong>ldern. P<strong>å</strong> Horsbergets gruskrön<br />

finns en stor övertorvad stensättning. Bilden är tagen <strong>nära</strong> ekbacken i undersökningsomr<strong>å</strong>dets västra del.

Här vid ekbackens västligaste punkt med vacker utsikt mot <strong>fält</strong>en och väg 290 slutar v<strong>å</strong>rt<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de.

V<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de avgränsas i öster av vägen mot Årby. Men omr<strong>å</strong>dets karaktär av<br />

grav<strong>fält</strong> med glest utspridda välvda gravanläggningar fortsätter ocks<strong>å</strong> p<strong>å</strong> andra sidan vägen.

IV. V<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i förh<strong>å</strong>llande <strong>till</strong><br />

landhöjningen

Stora delar av Uppland är ett förh<strong>å</strong>llandevis ungt landskap, som relativt sent höjts sig upp över vattnet genom<br />

landhöjningen. För inte mer än 5000 <strong>å</strong>r sedan fanns bara en stor havsfjärd, där v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de vid<br />

Årby idag ligger. Även för 4000 <strong>å</strong>r sedan (i de sista skälvande minuterna av sten<strong>å</strong>ldern) täckte havsfjärden<br />

större delen av undersökningsomr<strong>å</strong>det. Och det var bara den östligaste delen av det höglänta skogspartiet,<br />

som brutit igenom vattenytan. Ytterligare tusen <strong>å</strong>r senare (mitt i brons<strong>å</strong>ldern) hade nog större delen av<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>det med det höglänta nedre impedimentet (där man idag kan se märkliga husgrundsplat<strong>å</strong>er)<br />

stigit upp ur vattenmassorna. Och vi skulle antagligen känna igen v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i<br />

brons<strong>å</strong>lderslandskapet även om de västligaste delarna av omr<strong>å</strong>det fortfarande l<strong>å</strong>g under vatten. N<strong>å</strong>gon <strong>å</strong>-f<strong>å</strong>ra<br />

är fortfarande inte skönjbar. Det var i stället en fortfarande ganska bred havsvik, som bredde ut sig nedanför<br />

det nedre impedimentet. Om man slog sig ner här (och det gjorde man sannolikt) s<strong>å</strong> bodde man helt<br />

strand<strong>nära</strong>. Kanske m<strong>å</strong>ste vi rent av ta oss fram ytterligare tusen <strong>å</strong>r (kring Kristi födelse) för att f<strong>å</strong> fram alla<br />

viktiga landskapskomponenter inom undersökningsomr<strong>å</strong>det. Nu har säkert den breda havsviken smalnat <strong>till</strong> en<br />

tydlig <strong>å</strong>f<strong>å</strong>ra. Och även de nedre markytorna närmast <strong>å</strong>n har blivit <strong>till</strong> viktig ängsmark. Det är inte helt lätt att<br />

säga hur dagens l<strong>å</strong>ngsträckta skogsparti i söder tedde sig för ett par tusen <strong>å</strong>r sedan. Rikligt med gravanläggningar<br />

antyder att skogsomr<strong>å</strong>det d<strong>å</strong> var betydligt glesare beväxt med skog. Kanske var det höglänta<br />

skogspartiet d<strong>å</strong> naturlig betesmark av samma karaktär som dagens L<strong>å</strong>ngbacken och Horsberget alldeles i<br />

närheten. Skog bryter snabbt ner ett beteslandskap och ger det en helt annorlunda karaktär. Det är lätt att<br />

missta sig och tro att s<strong>å</strong>dan <strong>till</strong> skog omvandlad mark alltid varit skogsmark.<br />

För att en undersökning ska kunna genomföras p<strong>å</strong> ett hanterligt sätt s<strong>å</strong> m<strong>å</strong>ste ju ett undersökningsomr<strong>å</strong>de ha<br />

ett ganska snäv avgränsning. Men varken landskapsmässigt eller arkeologiskt skiljer undersökningsomr<strong>å</strong>det ut<br />

sig fr<strong>å</strong>n omkringliggande bygder. Fältmiljön med höglänta impediment med anlagda grav<strong>fält</strong> fortsätter upp<br />

mot nordväst <strong>till</strong> Kapellbacken och Dunderbacken. Den fortsätter ocks<strong>å</strong> mot öster p<strong>å</strong> andra sidan Årbyvägen<br />

och även p<strong>å</strong> andra sidan järnvägssp<strong>å</strong>ret. Och även p<strong>å</strong> andra sidan <strong>å</strong>n i väster fortsätter <strong>fält</strong>landskapstypen och<br />

visar upp de underbart vackra och höglänta naturliga betesmarkerna kring L<strong>å</strong>ngbacken och Horsberget, som<br />

hyser <strong>å</strong>tskilliga gravanläggningar. Här finns en sammanhängande bygd under brons<strong>å</strong>lder och järn<strong>å</strong>lder som<br />

länkar i andra liknande bygder. Och jag har bara valt ut ett litet utsnitt att närmare studera.

Strandniv<strong>å</strong> för 5000 <strong>å</strong>r sedan (undersökningsomr<strong>å</strong>det inom den inritade ovalen).<br />

© Sveriges geologiska undersökning.

Strandniv<strong>å</strong> för 4000 <strong>å</strong>r sedan (undersökningsomr<strong>å</strong>det inom den inritade ovalen).<br />

© Sveriges geologiska undersökning.

Strandniv<strong>å</strong> för 3000 <strong>å</strong>r sedan (undersökningsomr<strong>å</strong>det inom den inritade ovalen).<br />

© Sveriges geologiska undersökning.

Undersökningsomr<strong>å</strong>de (inom inritad oval<br />

Utsnitt ur Riksantikvarieämbetets Fornsökkarta

Kap.1. Högar med skärvig sten<br />

Ocks<strong>å</strong> i den höglänta Storskogen hittar vi sm<strong>å</strong>skaligt hugget stenmaterial i högar. Med tanke<br />

p<strong>å</strong> <strong>höjd</strong>läget kan s<strong>å</strong>dant material vara mer än 1000 <strong>å</strong>r äldre än skärvstenshögarna i v<strong>å</strong>rt<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de vid Årby. Det är knappast troligt att det skulle röra sig om en sentida<br />

klyvplats eller n<strong>å</strong>gon form av gränsröse - eller att naturkrafterna skulle ha haft en liten<br />

huggsexa här. ”But you never know”!

Om skärvstenshögar<br />

Att skriva om skärvstenshögar p<strong>å</strong> ett informativt sätt är verkligen inte lätt - särskilt inte nu, när jag<br />

faktiskt <strong>efter</strong> n<strong>å</strong>gra <strong>å</strong>r av eget undersökande börjat läsa vad fackarkeologerna anser om<br />

skärvstenshögar.<br />

Att det skulle röra sig om dumphögar <strong>efter</strong> härd- och koksten, som spruckit sönder genom p<strong>å</strong>verkan<br />

av eld (och kanske vatten) - och allts<strong>å</strong> ha med brons<strong>å</strong>derns och äldre järn<strong>å</strong>lderns matlagningskonst att<br />

göra - har varit en väl etablerad <strong>å</strong>sikt bland m<strong>å</strong>nga arkeologer. Men det har funnits <strong>å</strong>tskilliga som<br />

tänkt i andra banor. En del har velat knyta högarna av skärvsten <strong>till</strong> olika hantverksprocesser t.ex.<br />

hudberedning, keramikframställning och bronsgjutning. Och under senare <strong>å</strong>r har man alltmer<br />

uppmärksammat att <strong>å</strong>tskilliga skärvstenshögar ocks<strong>å</strong> är begravningsplatser och allts<strong>å</strong> använts som<br />

gravar och kanske ocks<strong>å</strong> för kremering före gravläggandet.<br />

Skärvstenshögarnas form och storlek varierar kraftigt - även p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>ens mycket begränsade<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de. En skärvstenshög vid en av husgrundsplattformarna är mycket stor och<br />

framst<strong>å</strong>r som ett medelstort röse. N<strong>å</strong>gra av högarna, som finns p<strong>å</strong> kanterna av impedimentens<br />

blockhögar, är däremot mycket sm<strong>å</strong> och best<strong>å</strong>r bara av n<strong>å</strong>got 50-tal sm<strong>å</strong> stenskärvor. När man st<strong>å</strong>r<br />

inför s<strong>å</strong>dana sm<strong>å</strong> högar är det först<strong>å</strong>s sv<strong>å</strong>rt att värja sig för tanken att det kanske bara rör sig naturlig<br />

sm<strong>å</strong>skalig skärvsten, som röjts bort fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>kerjorden.<br />

En del skärvstenshögar är runda eller nästan runda. Andra har en mer utsträckt oval form eller har en<br />

oregelbunden form. En del högar är välvda medan andra är platta och kanske bara best<strong>å</strong>r av ett enda<br />

stenlager direkt p<strong>å</strong> markytan- och borde väl strikt inte ens omnämnas som högar. Fackarkeologerna<br />

talar nog i s<strong>å</strong>dana sammanhang om ”flak”. En del högar är ensamliggande medan andra förekommer i<br />

grupper. En del är frist<strong>å</strong>ende medan andra ligger i anknytning <strong>till</strong> ett större block. För mig är det inte<br />

alltid lätt att avgöra om stenskärvorna i marken framför ett större block är en liten skärvstenshög eller<br />

en del av en stenpackning vid en blockgrav - eller n<strong>å</strong>got helt annat.

En del skärvstenshögar best<strong>å</strong>r av pyttes<strong>å</strong> stenskärvor. Men det finns ocks<strong>å</strong> exempel p<strong>å</strong> skärvstenshögar,<br />

som inneh<strong>å</strong>ller s<strong>å</strong> stora stenstycken att man snarare skulle vilja benämna dem för<br />

blockhögar. Merparten av högarna har skärvor av mellanstorlek. Och det finns ocks<strong>å</strong> en del högar, som<br />

har stenskärvor av mycket varierande storlek.<br />

Liksom annat stenmaterial i <strong>fält</strong>miljön kan naturligtvis skärvstenshögar ha blivit förem<strong>å</strong>l för<br />

röjningsinsatser och flyttats <strong>till</strong> andra platser, där de inte varit i vägen för ett expanderande jordbruk.<br />

S<strong>å</strong>dana förflyttningar kan naturligtvis ha medfört att högarna förlorat sin ursprungliga form och att<br />

stenstycken av olika storlek blandats med varandra.<br />

Vi vet inte heller med säkerhet om skärvstenen producerats genom eldp<strong>å</strong>verkan eller om den utsatts<br />

för eldp<strong>å</strong>verkan <strong>efter</strong> <strong>till</strong>verkningen. Klart är nog änd<strong>å</strong> att skärvstenen aldrig kunnat f<strong>å</strong> den enhetliga<br />

form och storlek som vi ser i m<strong>å</strong>nga högar, bara genom att block spruckit spontant genom<br />

upphettning. Materialet m<strong>å</strong>ste rimligtvis ha bearbetats genom traditionell stenhuggning och sorterats<br />

(antingen före eller <strong>efter</strong> en eldp<strong>å</strong>verkan). Det är ju möjligt att skärvstenshögarnas originalplaceringar<br />

bestämdes av <strong>till</strong>g<strong>å</strong>ng p<strong>å</strong> sten. Man högg helt enkelt ner ett större block eller en liten bergknalle helt<br />

eller delvis för att f<strong>å</strong> fram det styckade skärviga materialet. Och skärvstenshögen anlades sedan p<strong>å</strong><br />

blockets plats. Det fanns ju ingen anledning att g<strong>å</strong> över <strong>å</strong>n för att hämta vatten. Ibland kan man vid<br />

vissa skärvstenshögar se kvarst<strong>å</strong>ende delar av originalblock, som utsatts för stenhuggning.<br />

Men även om vi i m<strong>å</strong>nga avseenden har sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> skärvstenshögarnas funktioner, s<strong>å</strong> vittnar de<br />

i vart fall om omfattande mänskliga verksamheter i <strong>fält</strong>landskapet under sen brons<strong>å</strong>lder och tidig<br />

järn<strong>å</strong>lder. De blir markörer för viktiga mänskliga aktiviteter i ett framväxande jordbrukssamhälle.

Vi ser framför oss en hög med skärvig sten. S<strong>å</strong> mycket mer kanske vi inte säga med n<strong>å</strong>gon större grad av säkerhet. Vi vet<br />

inte om stenmaterialet <strong>till</strong>verkats p<strong>å</strong> plats, om det hämtats som naturlig skärvsten fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et eller om hela<br />

skärvstenshögen genom röjningsarbete flyttats hit för att inte vara i vägen för jordbruket. Stenmaterialet ser dessutom<br />

sotigt ut som om det varit utsatt för eld och upphettning. Har berg eller blockytor utsatts för stark värme för att<br />

<strong>å</strong>stadkomma det skärviga materialet? Eller har det framställts genom ythuggning i stenytor och utsatts för värme i n<strong>å</strong>gon<br />

hantverksprocess <strong>efter</strong> det att det samlats ihop? Är det en avfallshög <strong>efter</strong> hush<strong>å</strong>llsaktiviteter eller har den kopplingar <strong>till</strong><br />

hudberedning, keramik<strong>till</strong>verkning, bronsgjutning eller n<strong>å</strong>gon annan hantverksprocess? Eller är det rent av en begravningsplats,<br />

där skärvsten fungerar som täcksten och markör? Skärvstenshögar av det här slaget blir lätt utg<strong>å</strong>ngspunkt för<br />

fr<strong>å</strong>gesport, där fr<strong>å</strong>gorna är m<strong>å</strong>nga men där nog ingen egentligen vet det korrekta svaret.

Samma hög av skärvsten med det närliggande skogspartiet i bakgrunden. Som synes ing<strong>å</strong>r ocks<strong>å</strong> ett mindre antal<br />

större block i anläggningen. Om de hör <strong>till</strong> den ursprungliga konstruktionen eller om de senare förts dit som röjsten,<br />

är nog inte helt lätt att avgöra.

Kanske den ovanliga stenen med den märkliga, avvikande färgen kan säga n<strong>å</strong>got om vilken funktion skärvstenshögen haft?

I den lilla blockhögen här (med b<strong>å</strong>de stora block och sm<strong>å</strong>skalig skärvsten) i kanten mot det nedre <strong>fält</strong>et, som<br />

sträcker sig ända ut <strong>till</strong> <strong>å</strong>-f<strong>å</strong>ran, stöter vi p<strong>å</strong> ännu en sten med en markant avvikande färg, som möjligen skulle<br />

kunna säga n<strong>å</strong>got om högens funktion. N<strong>å</strong>gon sentida röjstenshög är det i vart fall inte fr<strong>å</strong>ga om, <strong>efter</strong>som<br />

blocken här saknar dubbh<strong>å</strong>l.

Närbild av stenen med den ovanliga färgen

Röset med skärvig sten utgör en mycket vacker utsiktspunkt mot <strong>fält</strong>en p<strong>å</strong> b<strong>å</strong>da sidor om <strong>å</strong>n.<br />

En person som ev. begravts här, borde verkligen inte ha n<strong>å</strong>got att klaga p<strong>å</strong> när det gäller läget.

Mellan tv<strong>å</strong> upp<strong>höjd</strong>a plat<strong>å</strong>er, som kan ha hyst byggnader, stöter vi p<strong>å</strong> denna märkliga stenhög (samma som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild), som<br />

med säkerhet är konstruerad av människor. Jag vet egentligen inte vad man ska kalla en s<strong>å</strong>dan här anläggning. Att benämna denna<br />

relativt stora och noggrant uppbyggda hög för skärvstenshög verkar nästan futtigt. Kanske bättre d<strong>å</strong> att tala om ett röse av skärvig sten.<br />

De undre lagren best<strong>å</strong>r av lite större huggna stenblock medan de övre lagren best<strong>å</strong>r av sm<strong>å</strong>skalig skärvig sten. Till skillnad fr<strong>å</strong>n andra<br />

anläggningar ligger inte den här p<strong>å</strong> naturliga kullar eller p<strong>å</strong> bergspartier som skjuter i dagen. Röset ligger faktiskt direkt p<strong>å</strong> den<br />

gräsbetäckta markytan. Det har g<strong>å</strong>tt <strong>å</strong>t <strong>å</strong>tskilligt med finstyckat stenmaterial för att bygga anläggningen. Åtskilliga block i omgivningen<br />

har nog brandskattas helt eller delvis för att f<strong>å</strong> tag i <strong>till</strong>räckligt material.

Överdelen p<strong>å</strong> det här blocket har med stor sannolikhet utsatts för stenhuggning. Avst<strong>å</strong>ndet <strong>till</strong> röset med skärvsten<br />

(se föreg<strong>å</strong>ende bild) är bara n<strong>å</strong>got trettital meter. Blocket kan därför mycket väl ha f<strong>å</strong>tt släppa <strong>till</strong> sten <strong>till</strong> rösets<br />

uppbyggnad - eller <strong>till</strong> uppbyggnaden av n<strong>å</strong>gon stensättning eller hög i närheten.

Större block i närheten av röset med skärvig sten. Blocket ser helt klart bearbetat ut. Och det kan ha f<strong>å</strong>tt släppa <strong>till</strong> stenmassa <strong>till</strong> röset.

Gamla stentägtsblock med sprickor har ofta mindre stenar inkilade i sprickorna. Det kan handla om stenkilar eller om l<strong>å</strong>sstenar för att h<strong>å</strong>lla<br />

sprickorna öppna för fortsatt stenhuggarinsatser. Men man kan kanske inte utesluta att bruket med inkilade stenar har med religion och<br />

folktro att göra.

M<strong>å</strong>nga g<strong>å</strong>nger uppvisar block som utsatts för stenhuggning en starkare och friskare färgskala än vad den gamla ohuggna originalytan<br />

troligen gjorde. Huggna färska ytor lockar fram stenmaterialet egen färg, som annars döljs av gr<strong>å</strong>stenslavar eller av ett tjockt mosskikt.<br />

Nyhuggna ytor kan ocks<strong>å</strong> ge konkurrensfördelar <strong>till</strong> andra lavar än gr<strong>å</strong>stenslavarna. En del av de nya lavarter, som tränger in p<strong>å</strong> den<br />

huggna ytan, kan ha vackra vita och gula färger, som här p<strong>å</strong> bilden.

I randzonen mellan skog och <strong>fält</strong> i söder finns flera anlagda blockhögar. Som synes kan blocksammansättningen<br />

vara ganska olika i högarna. Högen lägst bort best<strong>å</strong>r av medelstora huggna block medan den<br />

närmaste best<strong>å</strong>r av sm<strong>å</strong>skalig skärvig sten.

Vacker nästan helt perfekt rund liten hög av skärvsten - kanske n<strong>å</strong>got utrasad i nedre kanten. Märk särskilt den vackra<br />

mittstenen, som antagligen mycket medvetet placerats just i mitten. Det kan knappast vara dumpad sm<strong>å</strong>skalig röjsten<br />

fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>kern, som placerats s<strong>å</strong> här vackert. Och det är knappast heller dumpad söndersprucken sten <strong>efter</strong> uppvärmning i<br />

härdar. Sten är s<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>skalig och s<strong>å</strong> enhetlig i storlek att den medvetets m<strong>å</strong>ste ha huggits fram för att f<strong>å</strong> just den här<br />

storleken - eller möjligen har man använt sig av hoppsamlad och sorterad naturlig skärvsten i jorden.

En bild av sm<strong>å</strong>skalig skärvig sten i kratern innanför blockkransen i den stora blockhögen i kanten av<br />

det nedre impedimentet. Men stenstyckena är änd<strong>å</strong> betydligt större än dem vi s<strong>å</strong>g p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende<br />

bild i kanten p<strong>å</strong> samma blockhög. Antagligen fanns det ett stenprogram, som styrde hur sten skulle<br />

utformas och dimensioneras för att passa för olika funktioner. Alla högar med skärvig sten behöver<br />

naturligtvis inte vara skörbränd härdsten/koksten. Sm<strong>å</strong>skalig sten behövdes antagligen för<br />

hantverksprocesser i samband med hudberedning, keramikframställning och bronsgjutning. Och<br />

kravet p<strong>å</strong> stenens form, storlek och mineralsammansärttning kunde säkert variera fr<strong>å</strong>n hantverk <strong>till</strong><br />

hantverk. Och skärvstenshögar kunde ocks<strong>å</strong> användas för begravningar. Och d<strong>å</strong> krävdes kanske<br />

<strong>å</strong>terigen en annorlunda kravspecifikation p<strong>å</strong> stenen

I stenkullen vid vägen - i sluttningen ner mot det övre impedimentet - ligger en spännande samling med<br />

mindre stenstycken. I sluttningen ovanför finns mängder av olika typer och storlekar av skärvig sten i<br />

ytlagret. Jag vet inte om man brutit naturlig skärvsten här eller om man producerat den genom styckning<br />

av block eller bergknallar. Kanske är just det här ingen anläggning som var tänkt att ligga kvar här. Kanske<br />

rörde det sig om en liten dep<strong>å</strong>, där man kunde hämta skärvsten för olika behov. Skärvstenen här tycks ha<br />

lite rundare former. Men det är nog bara för att mossan ger stenstyckena en viss rondör. Varför, förresten,<br />

är en del skärvstenshögar täckta av tjock mossa medan andra helt saknar mosstäcke?

Blockhög med lite större styckade blockbitar i kanten av <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et. Man kan naturligtvis tänka sig<br />

att det är ett äldre odlingsröse, där ett större block styckats genom eldning. De spruckna<br />

blockstyckena kan sedan ha forslats bort och lagts i en hög. Men högen har en vacker välvning<br />

och blockstyckena är av en enhetlig storlek. S<strong>å</strong> troligare är nog att det rör sig om en <strong>gammal</strong><br />

anläggning, som anknyter <strong>till</strong> begravning eller hantverk - eller varför inte <strong>till</strong> b<strong>å</strong>dadera? Hur som<br />

helst, s<strong>å</strong> rör det sig om intressant och vacker <strong>kultursten</strong>.

Kap.2. Husgrundsplat<strong>å</strong>er<br />

p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>impedimenten<br />

I Storskogen, betydligt högre upp i terrängen, bodde det säkerligen människor ett eller ett par tusen <strong>å</strong>r innan<br />

befolkningen vid Årby började bygga sina husgrundsplat<strong>å</strong>er. S<strong>å</strong> vitt jag vet byggde Storskogsfolket inga husplat<strong>å</strong>er.<br />

Men däremot byggde de gärna sina hus p<strong>å</strong> nedsänkta bottnar i marken - och gärna, som här p<strong>å</strong> bilden, p<strong>å</strong> en jämn<br />

terrass i en sluttning ner mot <strong>fält</strong>en. Men när hus stod p<strong>å</strong> den här platsen fanns det nog inga <strong>fält</strong> nedanför. D<strong>å</strong> drog<br />

antagligen en havsfjärd fram nedanför bebyggelsen, vilket ocks<strong>å</strong> var fallet vid de betydligt senare husplat<strong>å</strong>erna vid<br />

Årby. S<strong>å</strong> om Storskogen stod för den första permanenta bosättningen med havskontakt i Storvretabygden, s<strong>å</strong> stod<br />

antagligen Årby<strong>fält</strong>en för en av de sista. Sedan var det ”finito” med havet och man fick anpassa sig <strong>till</strong> ett liv utan<br />

en marin näringszon..

Om husgrundsplat<strong>å</strong>er<br />

P<strong>å</strong> det l<strong>å</strong>ngsträckta nedre impedimentet kan vi upptäcka <strong>å</strong>tminstone tv<strong>å</strong> ganska stora plat<strong>å</strong>er, som<br />

ser ut som stora utplanade kullar med plana, stenröjda ytor. Förmodligen rör det sig om<br />

husgrundplat<strong>å</strong>er, som anlagts med utg<strong>å</strong>nspunkt fr<strong>å</strong>n naturliga kullar. Det m<strong>å</strong>ste ha varit omfattande<br />

anläggningsarbeten, som utförts för att f<strong>å</strong> <strong>till</strong> dessa utjämnade plat<strong>å</strong>er. Lerjord har <strong>till</strong>förts och<br />

stenblock har röjts undan eller kanske <strong>till</strong> och med kapats rakt av.<br />

Vi vet inte när de första husen uppfördes p<strong>å</strong> plat<strong>å</strong>erna här. Kanske var det relativt sent (under yngre<br />

järn<strong>å</strong>ldern) när vi vet att den mäktiga plat<strong>å</strong>n (p<strong>å</strong> lersockel) uppfördes vid Gamla Uppsala. Kanske har<br />

husen p<strong>å</strong> plat<strong>å</strong>erna här vid Årby<strong>fält</strong>en haft n<strong>å</strong>gon koppling <strong>till</strong> kungamakten i Gamla Uppsala.<br />

Men bogrundsplat<strong>å</strong>erna kan först<strong>å</strong>s vara betydligt äldre. Kanske har människor bott här fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern<br />

och genom hela järn<strong>å</strong>ldern. Hade husplat<strong>å</strong>erna anlagts först sent under järn<strong>å</strong>ldern, s<strong>å</strong> är det<br />

sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> att den närliggande stora skärvstenshögen skulle ha f<strong>å</strong>tt ligga kvar mitt i ett omr<strong>å</strong>de<br />

där mycket omfattande byggnadsaktiviteter ägde rum. Det talar nog för att plat<strong>å</strong>erna anlagts redan<br />

under brons<strong>å</strong>ldern och är samtida med den stora skärvstenshögen. Eller ocks<strong>å</strong> m<strong>å</strong>ste vi tänka oss att<br />

högen med skärvsten inte är n<strong>å</strong>gon vanlig skärvstenshög fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern utan <strong>till</strong>kommit som en<br />

följd av en helt annan aktivitet betydligt senare.<br />

Hur som helst m<strong>å</strong>ste det ha funnits en fantastisk utsikt ned mot vattnet vare sig det rört sig om en<br />

stor havsvik under brons<strong>å</strong>ldern eller en stor farbar kommunikationsled i form av en bred <strong>å</strong> under<br />

järn<strong>å</strong>ldern. Och utsiktsvärdet är högt även i dag trots att man fr<strong>å</strong>n den här platsen har sv<strong>å</strong>rt att ens<br />

upptäcka den lilla ynkliga <strong>å</strong>-f<strong>å</strong>ran.

Boplatser i äldre bebyggelseomr<strong>å</strong>den lämnar sällan lika synliga avtryck ovan mark som gravplatser gör. Men här p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>en ser<br />

vi <strong>å</strong>tminstone tv<strong>å</strong> uppbyggda plattformar, som under brons<strong>å</strong>ldern kan ha hyst boningshus. De ligger p<strong>å</strong> en l<strong>å</strong>ngsträckt<br />

impedimentrygg, som delar in <strong>fält</strong>en i tv<strong>å</strong> olika niv<strong>å</strong>er. De lägre <strong>fält</strong>en <strong>till</strong> vänster täcktes antagligen av en grund havsvik under<br />

brons<strong>å</strong>ldern. S<strong>å</strong> plattformarnas hus här kan s<strong>å</strong>ledes ha legat helt strand<strong>nära</strong>.

Här ser vi skärvstensröset nedanför en av husgrundplat<strong>å</strong>erna.

Ytterligare en bild p<strong>å</strong> en av husgrundsplattformerna p<strong>å</strong> det nedre impedimentet.

Det är kanske ett önsketänkande av mig att placera boplatsplat<strong>å</strong>erna i brons<strong>å</strong>ldern. Men jag vill s<strong>å</strong> gärna att de skall ligga vid en vacker<br />

bred havsvik. <strong>Fr<strong>å</strong>n</strong> terrasserna här skulle man d<strong>å</strong> haft en helt formidabel utsikt. Men boplatsplat<strong>å</strong>erna kan vara betydligt yngre och<br />

<strong>till</strong>höra yngre järn<strong>å</strong>ldern, d<strong>å</strong> vattenleden nedanför hade krympt avsevärt. Men utsikten var nog fortfarande vacker. Och man hade<br />

först<strong>å</strong>s god uppsikt över <strong>å</strong>ns ganska omfattande b<strong>å</strong>ttrafik. Men det är inte heller n<strong>å</strong>got fel p<strong>å</strong> dagens utsikt fr<strong>å</strong>n en av plat<strong>å</strong>erna. Kanske<br />

rent av Årby-bygdens vackraste utsikt?!

Kap.3. Sentida röjstenshögar<br />

P<strong>å</strong> de stora <strong>fält</strong>ytorna vid Ängeby simmar blockhögar fram som stora puckelryggiga valar. Pucklarna<br />

best<strong>å</strong>r av dubbade röjstensblock, som antagligen placerats här vid mitten av 1900-talet. Under<br />

röjstensblocken finns lägre högar av mindre, skärviga block, som mycket väl kan vara gravanläggningar<br />

fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern. Det är naturligtvis högst rimligt att tro att vi även p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en vid Årby ska hitta blockhögar<br />

med dubbade röjstensblock.

Om blockhögar med röjsten<br />

P<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en vid Åby - i kanterna av de impediment, som höjer sig över <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>en - stöter vi p<strong>å</strong> m<strong>å</strong>nga<br />

blockhögar, där de ing<strong>å</strong>ende blocken ofta är av stora dimensioner. De flesta av dessa högar best<strong>å</strong>r<br />

av röjstensblock, som forslats bort ur <strong>å</strong>kerjorden i sen tid - sannolikt vid mitten av 1900-talet.<br />

Blocken är försedda med dubbh<strong>å</strong>l, s<strong>å</strong> att de med hjälp av en järndubb kunde kopplas <strong>till</strong> en<br />

lyftanordning ansluten <strong>till</strong> en motoriserad stenvagn. Det var den senaste och kanske sista<br />

stenröjningsv<strong>å</strong>gen - och det var antagligen den mest omfattande som n<strong>å</strong>gonsin ägt rum. Enorma<br />

mängder sten har röjts undan fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>en och dumpats i vallar längs <strong>fält</strong>kanter eller i kransar och<br />

högar p<strong>å</strong> <strong>å</strong>kerholmar i <strong>fält</strong>landskapet. Det är en ofantlig mängd stenmassa som omfördelats och<br />

satt sin prägel p<strong>å</strong> landskapet. Visst har en del stora och slarviga dumphögar förfulat landskapet.<br />

Men l<strong>å</strong>ngt ifr<strong>å</strong>n alltid. Här ute p<strong>å</strong> Åby<strong>fält</strong>ens impediment har de ofta lagts i vackra formationer, som<br />

snarare förskönat landskapsbilden.<br />

Men röjstensblocken var nog inte de första gästerna p<strong>å</strong> impedimenten i <strong>fält</strong>landskapet. Kanske<br />

fanns b<strong>å</strong>de skärvstenshögar och andra gamla stenanläggningar redan p<strong>å</strong> plats när den dubbade<br />

röjstenen dumpades här. Och kanske fanns här ocks<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>skalig röjsten fr<strong>å</strong>n tidigare röjningsv<strong>å</strong>gor.<br />

Och s<strong>å</strong> m<strong>å</strong>ste vi komma ih<strong>å</strong>g att röjsten inte bara best<strong>å</strong>r av ofunktionell sten, som delvis legat nere i<br />

jorden. Ocks<strong>å</strong> de stenar och stenanläggningar, som varit placerade p<strong>å</strong> markytan och som haft<br />

sakrala, juridiska eller profana funktioner ute i <strong>fält</strong>miljön i förkristen tid, har <strong>till</strong> stor del röjts undan<br />

och hamnat i röjstenshögarna. Blockhögarna med röjsten har p<strong>å</strong> s<strong>å</strong> sätt blivit lite av sopstationer<br />

för <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>. Och det skadar inte att ta en extra titt i dessa blockhögar. Förmodligen g<strong>å</strong>r<br />

det här att göra m<strong>å</strong>nga intressanta fynd av <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>.

Man vill naturligtvis inte att hela <strong>fält</strong>landskapet ska täckas av granar. Men n<strong>å</strong>gon enstaka vacker gran här och där sätter verkligen piff<br />

p<strong>å</strong> landskapet. Granen har antagligen skyddats fr<strong>å</strong>n avverkning, <strong>efter</strong>som den st<strong>å</strong>r i kanten av en röjstenshög. Och röjstenen har nog<br />

lagts här, <strong>efter</strong>som berget troligen g<strong>å</strong>r i dagen här. Men den kan mycket väl ha <strong>till</strong><strong>å</strong>tits växa ifred, <strong>efter</strong>som markägaren sett p<strong>å</strong><br />

trädet och landskapet med en landskapsarkitetkts känsliga ögon. Ocks<strong>å</strong> blockhögen, som skymtar <strong>till</strong> höger, best<strong>å</strong>r av röjstensblock.<br />

De flesta av de blockhögar, som hyser block av större dimensioner och som ger en speciell karaktär <strong>å</strong>t <strong>fält</strong>landskapet, har skapats<br />

sent (mitten av 1900-talet) och <strong>till</strong>hör s<strong>å</strong>ledes inte det gamla kulturlandskapet.

Vacker rundad blockkrets, där samtliga block är röjstensblock med dubbh<strong>å</strong>l. När blocken läggs s<strong>å</strong> här vackert i öppen <strong>fält</strong>mark, s<strong>å</strong><br />

förhöjer de ofta ytterligare skönheten i ett redan vackert landskap. En del stenröjare ser lanskapet med ögon som kan väcka avund hos<br />

t.o.m. de skickligaste landskapsarkitekter.

Ytterligare en blockkrans av dubbade röjstensblock

Ett av de dubbade blocken i en vacker röjstenskrans

När blockstycken arrangeras vackert och pyntas med en buske, s<strong>å</strong> blir det nästan alltid skön stenkonst. Men varken blocken här<br />

eller i den l<strong>å</strong>ngsträckta blockhögen bakom har kunna utgöra n<strong>å</strong>got blickf<strong>å</strong>ng för brons<strong>å</strong>lderns människor. Blocken här uppvisar<br />

genomg<strong>å</strong>ende borrade dubbh<strong>å</strong>l, som avslöjar att de placerats här av sentida stenröjare (förmodligen under den stora röjningsv<strong>å</strong>gen<br />

p<strong>å</strong> 1940- och 1950-talet).

Man kan undra varför blocken i bildens mittparti lagts ut i en l<strong>å</strong>ng smal sträng i stället för att placeras p<strong>å</strong> <strong>höjd</strong>en i en<br />

blockhög. Svaret är antagligen att det redan fanns ett impediment här av den l<strong>å</strong>ngsträckta formen. Eftersom det inte<br />

var möjligt att odla jorden här och <strong>efter</strong>som den inte ens kunde växa gräs <strong>till</strong> bete här s<strong>å</strong> kunde man lägga ut stenen<br />

p<strong>å</strong> det här sättet utan att behöva använda arbete och energi p<strong>å</strong> att stapla block p<strong>å</strong> <strong>höjd</strong>en. Samtliga större block i den<br />

här stensträngen är röjstensblock. Röjblocken behöver dock inte vara den enda typen av <strong>kultursten</strong> p<strong>å</strong> den här typen<br />

av sm<strong>å</strong> impediment, där berget g<strong>å</strong>r i dagen. P<strong>å</strong> flera ställen finns sm<strong>å</strong>skaligt - ibland skärvigt - stenmaterial, som helt<br />

eller delvis döljs av röjstensblocken. Det kan först<strong>å</strong>s röra sig om <strong>kultursten</strong>, som g<strong>å</strong>r <strong>till</strong>baka ända <strong>till</strong> brons<strong>å</strong>ldern.<br />

Sedan behöver man naturligtvis inte anta att alla röjstensblock varit ofunktionella och legat nere i jorden, innan de<br />

bröts upp. En del kan ha ing<strong>å</strong>tt i anläggningar och monument, som restes p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en redan under brons<strong>å</strong>lder/järn<strong>å</strong>lder.<br />

S<strong>å</strong> en del av den moderna röjstenen kan mycket väl vara <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>.

Alla de 100-tals (kanske rent av tusentals) röjstensblock med dubbh<strong>å</strong>l, som man hittar i <strong>fält</strong>landskapet (p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>kanter och <strong>å</strong>kerholmar)<br />

kring Årby, har alla kopplats <strong>till</strong> en lyftanordning med hjälp av en järndubb, som fastkilats i ett borrat dubbh<strong>å</strong>l dryga decimetern djupt.<br />

Här ser vi ocks<strong>å</strong> hur dubben kilats fast med ett sidjärn”. Jag har undersökt tusentals dubbade block i Storvretabygden. Men det är endast<br />

vid tv<strong>å</strong> <strong>till</strong>fällen, som jag haft turen att upptäcka kvarsittande järndubbar. Bildens block st<strong>å</strong>r i den l<strong>å</strong>ngsträckta l<strong>å</strong>ga röjstensvall, som<br />

visades p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild.

Det stora blocket p<strong>å</strong> bilden har ett dubbh<strong>å</strong>l p<strong>å</strong> översidan och har allts<strong>å</strong> trots sin ansenliga storlek och tyngd transporterats hit och lyfts p<strong>å</strong><br />

plats. Motoriserade stenvagnar med vinsch kunde lyfta stenblock p<strong>å</strong> 5-6 ton. Ibland kunde man faktiskt l<strong>å</strong>ta tv<strong>å</strong> stenvagnar samarbeta om<br />

ett och samma block. Och de kunde d<strong>å</strong> antagligen lyfta upp block, som vägde kring 10 ton. Som synes finns det <strong>till</strong> höger en hel del sm<strong>å</strong>skaliga<br />

block, som kan ha placerats här l<strong>å</strong>ngt tidigare.

Här ser vi hur ett stort block avslöjar sitt borrade dubbh<strong>å</strong>l genom att l<strong>å</strong>ta n<strong>å</strong>gra grässtr<strong>å</strong>n växa upp ur h<strong>å</strong>let.

Vacker stenplats i <strong>fält</strong>miljön vid Årby. Man skulle ju kunna tro att det är en litet blockarrangemang fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern.<br />

Men samtliga större block i den här blockhögen uppvisar dubbh<strong>å</strong>l och utgör s<strong>å</strong>ledes relativt modern röjsten. Ocks<strong>å</strong><br />

stenröjarna kunde allts<strong>å</strong> skapa vackra platser. Och skönhetsvärdet har ytterligare förhöjts av en liten rönnbuske.

Röjstensblock med dubbh<strong>å</strong>l i kanten mot det nedre <strong>fält</strong>et

Typisk samling av röjstensblock i sluttningen upp mot vägen <strong>till</strong> Årby. En del blockbitar ser sprängda ut. Och det kan<br />

mycket väl röra sig om sprängblock. Vissa block behövde ibland styckas genom sprängning för att kunna lyftas och<br />

transporteras bort fr<strong>å</strong>n <strong>fält</strong>en.

Ytterligare röjstensblock i slänten upp mot Årbyvägen

Översidan p<strong>å</strong> det stora block, som visades p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild, uppvisar ett ett dubbh<strong>å</strong>l.

Mitt i det slitsamma arbetet har n<strong>å</strong>gra kreativa stenröjare passat p<strong>å</strong> att skapa modern stenkonst. Och de har ocks<strong>å</strong> haft<br />

sinne för att placera sitt konstverk p<strong>å</strong> en plats med vacker utsikt. Stenröjarna var nog medvetna om att ingen skulle<br />

komma att hedra deras insats med en skulptur, s<strong>å</strong> det gällde att ta saken i egna händer. Här st<strong>å</strong>r nu den vackra<br />

megalitstatyn och tittar ut över vidsträckta <strong>fält</strong> ner mot <strong>å</strong>n. Och den underförst<strong>å</strong>dda texten lyder: Kilroy was here !<br />

Eller den skulle ocks<strong>å</strong> kunna lyda: Ocks<strong>å</strong> stenröjare är konstnärer! Den nuvarande platsen för konstverket är självklart den<br />

bästa. Men man skulle kunna överväga att ställa monumentet p<strong>å</strong> en sockel s<strong>å</strong> att det n<strong>å</strong>dde ytterligare n<strong>å</strong>gra meter upp i<br />

luften och blev mer synbart för förbipasserande. Det är viktigt att skapa monument över stenröjarnas hedervärda<br />

insatser. Inte minst i en tid d<strong>å</strong> m<strong>å</strong>nga av deras med möda röjda <strong>å</strong>kerytor h<strong>å</strong>ller p<strong>å</strong> att växa igen. ..dt skapa

I granpartiet i sluttningen upp mot vägen <strong>till</strong> Årby finns flera blockvallar, som best<strong>å</strong>r av röjblock med<br />

gapande dubbh<strong>å</strong>l. Men just det här blocket i en röjstensvall ser inte ut som vilket röjstensblock son helst.<br />

Det kan ha st<strong>å</strong>tt rest som skyltblock nere p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en innan det röjdes undan. Det är självklar inte enbart<br />

ofunktionell sten som röjts undan fr<strong>å</strong>n <strong>fält</strong>en. Ocks<strong>å</strong> block som fungerat som skyltblock eller ing<strong>å</strong>tt i gamla<br />

stenanläggningar har f<strong>å</strong>tt flytta p<strong>å</strong> sig. Blockvallarna av röjblock kan allts<strong>å</strong> delvis uppfattas som sopstationer<br />

för <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>, som tidigare st<strong>å</strong>tt ute p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en.

Slänten ner mot övre <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et var säkert mindre blockrik under brons<strong>å</strong>ldern. Alla de inringade blocken är<br />

röjstensblock med borrade dubbh<strong>å</strong>l och har dumpats här under mitten av 1900-talet. Det är s<strong>å</strong>ledes bara det<br />

större blocket med en liten skärvstenshög bakom och blockhögen lite längre bort med ganska stora styckade<br />

stenstycken, som st<strong>å</strong>tt här ända sedan brons<strong>å</strong>ldern eller tidig järn<strong>å</strong>lder.

De större blocken vid rönnbärsbusken är alla röjstensblock med dubbh<strong>å</strong>l. De har forslats hit fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>kermarken<br />

under 1900-talet. Högen <strong>till</strong> höger därom har antagligen befunnit sig här i flera tusen <strong>å</strong>r. Kanske har det legat<br />

ett större block p<strong>å</strong> platsen, som styckats upp i ganska stora stenstycken antingen genom eldp<strong>å</strong>verkan eller<br />

genom traditionell stenhuggning. Det är förmodligen inte helt enkelt att avgöra om stenmaterialet framställts<br />

genom eldp<strong>å</strong>verkan eller om den utsatts för värme <strong>efter</strong> det att det att det huggits fram.

Kap.4. Andra blockhögar p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>ens impediment<br />

- s<strong>å</strong>dana som inte best<strong>å</strong>r av sent<br />

undanröjda block med dubbh<strong>å</strong>l -<br />

Det finns <strong>å</strong>tskilliga blockhögar<br />

av den här monumentala<br />

typen p<strong>å</strong> Skogs<strong>höjd</strong>erna runt<br />

Storvreta. Det är inte alltid lätt<br />

att säga om det rör sig om<br />

spontana bildningar eller om<br />

det är skapelser av<br />

människohänder. Just den här<br />

högen i hagmarken vid Norrbo<br />

har dock tydliga inslag av<br />

människop<strong>å</strong>verkan. Det finns<br />

inga borrh<strong>å</strong>l eller borrännor i<br />

det styckade stenmaterialet.<br />

<strong>Inge</strong>nting tyder s<strong>å</strong>ledes p<strong>å</strong> att<br />

styckningen skett genom<br />

sprängning eller genom kilning<br />

i borrade klyvh<strong>å</strong>l. Rent <strong>höjd</strong>lägesmässigt<br />

skulle högen<br />

mycket väl ha kunnat skapas<br />

redan i slutet av sten<strong>å</strong>ldern<br />

eller början av brons<strong>å</strong>ldern.<br />

Möjligen kan ocks<strong>å</strong><br />

brons<strong>å</strong>lderns <strong>fält</strong>miljö hysa<br />

blockhögar, som kan ha hög<br />

<strong>å</strong>lder och som allts<strong>å</strong> inte lagts<br />

upp av sentida stenröjare. P<strong>å</strong><br />

v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i<br />

Årby har vi en möjlighet att<br />

undersöka detta lite närmare.

Om andra blockhögar i <strong>fält</strong>miljön<br />

Inom <strong>fält</strong>landskapet vid Årby finns n<strong>å</strong>gra blockhögar best<strong>å</strong>ende av ganska stora block. Trots sin storlek<br />

uppvisar blocken inte n<strong>å</strong>gra dubbh<strong>å</strong>l. Det kan naturligtvis handla om röjblock fr<strong>å</strong>n tidigare röjningsperioder.<br />

Men i den största blockhögen är blocken s<strong>å</strong> högt upplagda att man nog kan bedöma det som orimligt att<br />

stora block - utan <strong>till</strong>g<strong>å</strong>ng <strong>till</strong> effektiva lyftanordningar - skulle ha lagts upp p<strong>å</strong> s<strong>å</strong>dana <strong>höjd</strong>er. Nu har man<br />

visserligen ända sen sten<strong>å</strong>ldern kunna hantera och flytta mycket större block än de här. Men d<strong>å</strong> har syftet<br />

varit ett helt annat än röjstensdumpning. D<strong>å</strong> har det handlat om sakrala och juridiska syften. Man har<br />

velat skylta för kultplatser och begravningsplatser och man har velat skylta för boplatsomr<strong>å</strong>den eller för<br />

gränser i större territorier. Och i s<strong>å</strong>dana sammanhang verkar det nästan inte ha funnits n<strong>å</strong>gra gränser för<br />

hur stora block som kunnat hanteras. S<strong>å</strong> man kan naturligtvis ställa sig fr<strong>å</strong>gan om blockhögarna med stora<br />

odubbade block kan ha haft religiösa eller juridiska (gräns- eller boplatsutmärkade) funktioner redan under<br />

brons<strong>å</strong>lder/järn<strong>å</strong>lder. En stor blockhög skulle ju kunna skylta för en bygd eller kanske ha en funktion inom<br />

ett komplicerat och utdraget begravningsritual eller ha n<strong>å</strong>gon helt annan funktion. I den här typen av högar<br />

ser man ibland sm<strong>å</strong>skaligt och skärvigt material under och innanför de stora blocken. Och möjligen kan de<br />

större blocken ha haft n<strong>å</strong>gon funktion, som relaterar <strong>till</strong> det skärviga materialet. Samtidigt kan vi naturligtvis<br />

inte utesluta att det verkligen rör sig om sena röjstensblock. Enstaka röjningsinsatser p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en kan ha<br />

genomförts <strong>efter</strong> mitten av 1900-talet. Och d<strong>å</strong> har man kunnat göra det utan hjälp av stenvagnarnas<br />

vinschanordningar. Starka maskinarmar med skopor och gripklor har kunnat f<strong>å</strong>nga in och lyfta upp blocken<br />

utan hjälp av borrade dubbh<strong>å</strong>l. S<strong>å</strong> kan det möjligen ha g<strong>å</strong>tt <strong>till</strong>. Men blockhögar av stora block utan dubbh<strong>å</strong>l<br />

i <strong>fält</strong>miljön är intressanta och borde bli förem<strong>å</strong>l för närmare undersökning. Och kanske m<strong>å</strong>ste man skilja p<strong>å</strong><br />

blockhögar och blockhögar trots att de p<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ngt h<strong>å</strong>ll kan se mycket lika ut. När jag s<strong>å</strong>g den stora blockhögen<br />

p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>ets nedre impediment s<strong>å</strong> associerade jag genast <strong>till</strong> de stora blockhögarna p<strong>å</strong> det stora <strong>fält</strong>et<br />

utanför Ängeby (se bild 56). Här ligger stora block upplagda p<strong>å</strong> mindre l<strong>å</strong>ga rösen av sm<strong>å</strong>skaligt<br />

stenmaterial. Och högarna ser ut som puckelryggade valar eller vad man nu vill välja för liknelse. Men de<br />

upplagda blocken här har alla borrade dubbh<strong>å</strong>l, som markerar dem som röjstensblock. Men n<strong>å</strong>gra dubbade<br />

block finns som sagt inte här i den stora blockhögen p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>et. Kanske är det rent av dumpat<br />

stenmaterial fr<strong>å</strong>n en bortodlad gravanläggning, som placerats p<strong>å</strong> en redan befintlig gravhög?

Bilden visar den stora l<strong>å</strong>ngsträckta blockhögen i det nedre impedimentets östra kant. Det är den största blockhögen i det<br />

<strong>fält</strong>landskap, som berörs av undersökningen.

Samma blockhög p<strong>å</strong> lite närmare h<strong>å</strong>ll. Man ser flera stora block placerade högt upp i högen.

M<strong>å</strong>nga stora block ligger ganska slarvigt lagda högst upp i högen. I blockhögens<br />

kant <strong>till</strong> höger skymtar mer sm<strong>å</strong>skaligt och skärvigt stenmaterial.

Man kan kanske inte helt utesluta möjligheten att det odubbade större blockmaterialet ligger ovanp<strong>å</strong> en anlagd hög med sten av<br />

mindre dimensioner.

Uppifr<strong>å</strong>n högen f<strong>å</strong>r man intrycket att de större blocken bildar en oregelbunden krans runt det sm<strong>å</strong>skaliga och skärviga stenmaterialet.

Det är kanske inte s<strong>å</strong> förv<strong>å</strong>nande att man i den här blockhögen hittar rester av gamla jordbruksmaskiner. Det här verkar vara en bit av ett<br />

trasigt järnhjul. Annars hittade jag inte mycket av trasiga och avställda jordbruksredskap här p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>en. Betydligt mindre än p<strong>å</strong> andra<br />

<strong>fält</strong> med liknande jordbrukshistoria. Kanske Årby-bönderna alltid har varit särskilt ordningssamma och skötsamma och undvikit att skräpa<br />

ner i naturen med trasiga och uttjänta jordbruksredskap.

Ytterligare en intressant hög med stora odubbade block <strong>till</strong>sammans med mer finskaligt stenmaterial. Bakom <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et ser man en<br />

stenig slänt, som höjer sig upp mot skogskanten.

Bilden visar samma blockhög som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild. Tillsammans med större block finns sv<strong>å</strong>rbedömt sm<strong>å</strong>skaligt material. Det enda jag är<br />

riktigt säker p<strong>å</strong> här är att det inte rör sig en blockhög med dubbade röjstensblock fr<strong>å</strong>n mitten av 1950-talet.

Samma blockhög med stora stensuggor i mittpartiet.

Kap.5. Stensättningarna/högarna<br />

- gravplatserna i <strong>fält</strong>landskapet-<br />

Kanske har vi gravhögar - eller andra av forntida människor <strong>till</strong>verkade högar - ända<br />

uppe i Storskogen. Den här högen, som verkar vara uppbyggd av j ord och mindre stenar<br />

ligger invid en tydlig svacka i marken <strong>nära</strong> Tipptoppvägen. Det jordblandade inslaget för<br />

knappast tankarna <strong>till</strong> ett gränsröse. Och den välarrangerade formen motsäger att det<br />

skulle röra sig om en dumphög fr<strong>å</strong>n anläggandet av den närliggande Tipptoppvägen.

Gravar som väcker m<strong>å</strong>nga fr<strong>å</strong>gor<br />

Det bär mig egentligen emot att skriva särskilt mycket om gravanläggningarna i undersökningsomr<strong>å</strong>det<br />

vid Årby. Det krävs nog en erfaren fackarkeolog för att göra n<strong>å</strong>gon mer utförlig<br />

redogörelse. Jag har ibland sv<strong>å</strong>rt att avgöra om en gravanläggning är en stensättning eller en hög.<br />

Även en flack stensättning har ju ofta en viss välvning, som gör att den ser ut som en hög - i vart fall i<br />

en lekmans ögon. Och en liten stensättning kan ju ibland vara placerad (säkert medvetet) p<strong>å</strong> toppen<br />

en naturlig kulle och nästan uppslukas av kullens välvda form. Det är naturligtvis omöjligt för mig att<br />

avgöra om enskilda anläggningar av hög eller stensättningstyp p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>impedimenten är fr<strong>å</strong>n<br />

brons<strong>å</strong>lder eller järn<strong>å</strong>lder. För egen del tänker jag mig ofta att gravanläggningarna är samtida med<br />

brons<strong>å</strong>lderns skärvstenshögar här. Men skärvstenshögar är inte alltid fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern. De<br />

producerades nog en bra bit in i järn<strong>å</strong>ldern. Och närhet i rummet innebär inte alltid närhet i tiden.<br />

Skärvstenshögarna och gravanläggningarna kan <strong>till</strong>höra olika tidsperioder.<br />

Undersökningen kompliceras ju ocks<strong>å</strong> av att vi har tv<strong>å</strong> naturtyper att ta hänsyn <strong>till</strong>. Gravanläggningar<br />

finns inte bara p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>impedimenten utan även i det närliggande skogspartiet längs hela dess<br />

sträckning. Och finns det skillnader mellan anläggningarna i skogen och p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>impedimenten? Och<br />

är den höglänta skogens gravar äldre än <strong>fält</strong>landskapets gravar? Och är den högst placerade<br />

ensamliggande stensättningen i början av skogspartiet äldst av alla gravanläggningarna i omr<strong>å</strong>de?<br />

Kan den rent av ta oss <strong>till</strong>baka <strong>till</strong> de sista skälvande minuterna av den yngre sten<strong>å</strong>ldern?<br />

Sedan vet vi först<strong>å</strong>s inte hur tät skogen i det nuvarande skogspartiet var under brons<strong>å</strong>lder och<br />

järn<strong>å</strong>lder. Kanske hade skogspartiet d<strong>å</strong> ett mycket utglesat trädbest<strong>å</strong>nd. Och kanske skilde det sig<br />

inte s<strong>å</strong> mycket fr<strong>å</strong>n <strong>fält</strong>landskapet som det idag gör. Man kan nog p<strong>å</strong> goda grunder anta att s<strong>å</strong> var<br />

fallet. För inte anlade väl människor under brons<strong>å</strong>lder och järn<strong>å</strong>lder sina gravar i tät barrskog som<br />

saknade insyn? Och kanske hade inte ens granen (som idag dominerar skogspartiet) n<strong>å</strong>tt fram <strong>till</strong><br />

Storvretabygden, när gravarna anlades?

Och om vi nu bara tycker oss finna gravanläggningar fr<strong>å</strong>n brons- och järn<strong>å</strong>lder här: var ligger väl d<strong>å</strong><br />

gravarna fr<strong>å</strong>n Vendeltid och vikingatid. För visst bodde väl människorna kontinuerligt kvar i <strong>fält</strong>landskapet<br />

under hela den l<strong>å</strong>nga förkristna perioden? Kanske hittar vi de gravarna närmare dagens bebyggelse i själva<br />

byn. Och om en grupp människor bott här under kanske 1000 <strong>å</strong>r, räcker verkligen de höggravar och<br />

stensättningar, som vi kan identifiera, <strong>till</strong> för att ge värdiga vilorum <strong>å</strong>t de mycket stora grupp av människor,<br />

som m<strong>å</strong>ste ha lämnat jordelivet här. Visst, en del av dessa gravanläggningar ka ha odlats bort. Och vid en<br />

del kan det finnas sekundärbegravningar. Men änd<strong>å</strong>!?<br />

Finns det rent av andra typer av gravanläggningar - vid sidan av stensättningar och högar? Har kanske den<br />

sena sten<strong>å</strong>lderna blockgravformer med enstaka stenar eller stenpackningar framför block eller block<br />

placerade p<strong>å</strong> naturliga sm<strong>å</strong> kullar fortsatt att användas ner i brons<strong>å</strong>lder och järn<strong>å</strong>lder? Och var det<br />

möjligen s<strong>å</strong> att m<strong>å</strong>nga gravar inte fick n<strong>å</strong>gra best<strong>å</strong>ende markeringar över jord överhuvudtaget?

Ett annat perspektiv p<strong>å</strong> gravanläggningarna<br />

Det finns kanske ett försvar för den ofullständiga och kanske rentav oproffsiga framställningen av<br />

gravanläggningarna i det här avsnittet. Jag har egentligen aldrig haft avsikten att fokusera p<strong>å</strong> gravarnas<br />

typologi eller kronologi. Jag har inte heller haft för avsikt att via gravarnas former och inneh<strong>å</strong>ll redovisa<br />

brons<strong>å</strong>ldersföreställningar om religion och kosmologi Jag har inte heller studerat dem för att berätta om<br />

den d<strong>å</strong>tida befolkningens uppn<strong>å</strong>dda niv<strong>å</strong>er kulturellt och materiellt. För mig har gravarna istället främst f<strong>å</strong>tt<br />

utgöra tecken p<strong>å</strong> <strong>gammal</strong> och intressant stenhantering. P<strong>å</strong> samma sätt som man <strong>till</strong> husbehov högg sten i<br />

hagmark och skogsmark för 150 <strong>å</strong>r sedan för att använda <strong>till</strong> husgrunder, jordkällare, portstolpar och<br />

mycket annat har man för flera tusen <strong>å</strong>r sedan styckat och format sten för användning vid uppförandet av<br />

stensättningar och högar. Uppförandet av de stenstinna gravanläggningarna kräver mängder av husbehovsstentägter<br />

i block och bergknallar i grannskapet. Sp<strong>å</strong>ren av dess stentägter finns rimligen <strong>till</strong> stor del<br />

kvar i <strong>fält</strong>landskapet. Och genom dessa kan vi f<strong>å</strong> en bild av hur <strong>gammal</strong> stenhuggning utfördes under<br />

brons<strong>å</strong>lder och järn<strong>å</strong>lder. Omfördelningen av avsevärda mängder sten i <strong>fält</strong>landskapet väntade inte p<strong>å</strong><br />

1900-talet effektiva stenvagnar. Redan under brons<strong>å</strong>lder och järn<strong>å</strong>lder omfördelas stora stenvolymer fr<strong>å</strong>n<br />

sin ursprungliga platser i <strong>fält</strong>landskapet <strong>till</strong> gravanläggningarna. Det innebär först<strong>å</strong>s att gravanläggningas<br />

uppförande märkbart har p<strong>å</strong>verkat stenfloran i <strong>fält</strong>landskapet.<br />

Sedan finns det kanske en röjningsaspekt kopplad <strong>till</strong> anläggningar av gravar med ett stort steninneh<strong>å</strong>ll.<br />

Samtidigt som man behövde sten <strong>till</strong> gravarna fanns ocks<strong>å</strong> ett behov av att röja undan sten, som stod i<br />

vägen för olika aktiviteter. Och vad var d<strong>å</strong> lämpligare än att sl<strong>å</strong> tv<strong>å</strong> flugor i en smäll. Samtidigt som man p<strong>å</strong><br />

ett storslaget sätt v<strong>å</strong>rdade sig om de döda fick man en hälsosam röjning av <strong>fält</strong>landskapet. Anläggningen<br />

av avgränsande stensträngssystem har ocks<strong>å</strong> krävt mycket sten och kan ha medfört liknande stenröjningar.<br />

Men här i <strong>fält</strong>landskapet vid Årby s<strong>å</strong> ser jag faktiskt inga sp<strong>å</strong>r <strong>efter</strong> stensträngar. Anledningen <strong>till</strong> det kan<br />

nog vara värd att fundera närmare över.

Överg<strong>å</strong>ngszonen mellan skogsparti och <strong>fält</strong> utgörs av ett blockrikt ganska kaotiskt omr<strong>å</strong>de. Men i kanten mot det nedre <strong>fält</strong>et<br />

ser man tv<strong>å</strong> ganska välordnade gravanläggningar med fria, röjda ytor runt. Högarna är lätta att upptäcka, <strong>efter</strong>som de s<strong>å</strong> distinkt<br />

avtecknar sig mot den platta markytan. Andra gravanläggningar i omr<strong>å</strong>det utgörs av ganska flacka och överväxta stensättningar<br />

p<strong>å</strong> naturliga kullar och dominerar i sig inte landskapsbilden s<strong>å</strong> tydligt som de här b<strong>å</strong>da högarna gör.

Närbild av den nordligaste av de tv<strong>å</strong> högar, som visades p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild. Högen är uppbyggd av mängder av block uppblandade<br />

med ett lager av jord och torv. Högen har inget markerande toppblock. Men i ena sidan finns en samling av sm<strong>å</strong>skaligt material<br />

- närmast av skärvstenstyp.

P<strong>å</strong> högens nordliga sida finns ett flak av skärvig sten

Lite närmare skogskanten st<strong>å</strong>r den andra högen uppbyggd p<strong>å</strong> samma sätt av mindre block, jord och torv. Hur mycket jordtäckning<br />

högen haft fr<strong>å</strong>n början är kanske sv<strong>å</strong>rt att fastställa. Vegetationsskiktet i ytan kan ju ha byggts upp successivt. Till skillnad fr<strong>å</strong>n den<br />

förra uppvisar den här högen ett stort toppblock med platt ovansida.

Bilden visar högens stora toppblock, som tycks vara uppallat p<strong>å</strong> mindre block.

Toppblocket tycks ha utsatts för stenhuggning, som delat det i tre delar med sprickor mellan delarna.

I sprickorna sitter fortfarande kilstenar eller möjligen l<strong>å</strong>sstenar för att h<strong>å</strong>lla sprickorna öppna.<br />

Bilden visar blocksprickan längst ner mot det lägre <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>et.

Ocks<strong>å</strong> i den andra sprickan sitter en kilsten eller l<strong>å</strong>ssten. Stenhuggningen här har antagligen inte haft <strong>till</strong> syfte att forsla bort<br />

stenmaterial för användning p<strong>å</strong> annat h<strong>å</strong>ll. Upptagningen av sprickor, som h<strong>å</strong>lls öppna med l<strong>å</strong>sstenar ska kanske uppfattas som ett<br />

skapande av en port mellan de dödas och levandes värld, som den dödes själv skulle kunna färdas genom. Fenomenet förekommer<br />

inte bara vid den här högen. Man ser ofta den här typen av upptagna sprickor med kvarsittande l<strong>å</strong>sstenar i <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>.

Det nedre impedimentet sett nerifr<strong>å</strong>n <strong>fält</strong>kanten - ganska <strong>nära</strong> skogspartiet. De tv<strong>å</strong> gravkullarna p<strong>å</strong><br />

föreg<strong>å</strong>ende bilder avteckar sig inte lika tydligt fr<strong>å</strong>n den här synvinkeln. Men man anar att det faktiskt<br />

kan röra sig om tre anläggningar - den tredje alldeles i kanten vid stängslet (se avbockningarna).

P<strong>å</strong> nedre impedimentets högsta punkt i norr finns en naturlig (troligen) kulle med en svagt välvd stensättning p<strong>å</strong> toppen. En gles<br />

krans av utplacerade block (se pilarna) markerar platsen. Gravanläggningen här förefaller antagligen vara större än vad den egentligen<br />

är, <strong>efter</strong>som den har byggts p<strong>å</strong> det nedre impedimentets högsta naturliga kulle.

Ofta smälter gravhög och naturlig kulle samman för ögat. Men i vissa vinklar (som här) är det lätt<br />

att se var kullen slutar och gravanläggningen tar vid.

Just här syns ocks<strong>å</strong> de större kantblock, som avgränsar anläggningen.

Bilden visar tv<strong>å</strong> större högar/stensättningar p<strong>å</strong> det övre impedimentet ganska <strong>nära</strong> vägen <strong>till</strong> Årby.

Stensättning i toppläge i skogspartiets östligaste och högsta del. Eftersom den ligger s<strong>å</strong> högt (ca 30 m över havsniv<strong>å</strong>) s<strong>å</strong> kan den mycket väl vara<br />

omr<strong>å</strong>dets äldsta gravanläggning och uppförd redan tidigt under brons<strong>å</strong>ldern. Den här anläggningen har bara en yttre stenkrets och n<strong>å</strong>gra sm<strong>å</strong><br />

mittblock. Och stenfyllning i kretsen saknas s<strong>å</strong>ledes. Det finns flera topplacerade stensättningar i omr<strong>å</strong>det. Men de verkar genomg<strong>å</strong>ende ha en<br />

stenfyllning inom den avgränsande stencirkeln. Ensamliggande stensättningar i extrema <strong>höjd</strong>lägen är ingenting unikt för just det här omr<strong>å</strong>det vid<br />

Årby. Jag har funnit dem p<strong>å</strong> <strong>å</strong>tskilliga ställen i höglänta omr<strong>å</strong>den ovanför Fyris<strong>å</strong>ns dalg<strong>å</strong>ng i Storvretabygden (i <strong>höjd</strong>lägen, som motsvarar sen<br />

sten<strong>å</strong>lder/tidig brons<strong>å</strong>lder.

Ytterligare en rund stensättning i toppläge p<strong>å</strong> nästa <strong>höjd</strong> - lite längre västerut i samma skogsparti. Den här<br />

anläggningen skiljer sig fr<strong>å</strong>n den tidigare visade genom att den verkar ha en inre fyllning av jord och kanske<br />

mindre stenar. Tillskillnad fr<strong>å</strong>n den förra ligger ocks<strong>å</strong> flera mindre högliknande anläggningar i närheten.

Stensättning (samma som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild) i höglänt läge i skogspartiets mellersta del. Bildmässigt vinner skogens stensättningar<br />

avsevärt p<strong>å</strong> att f<strong>å</strong>nga in ett träd inom sin stenkrets. Men sett ur en fornminnesv<strong>å</strong>rdande synvinkel m<strong>å</strong>ste ju trädens närvaro rimligtvis<br />

uppfattas som n<strong>å</strong>got negativt, <strong>efter</strong>som trädens rotsystem förstör den uppbyggda stenstrukturen. Men under de ca 3000 <strong>å</strong>r, som<br />

stensättningen legat här m<strong>å</strong>ste det rimligtvis ha st<strong>å</strong>tt <strong>å</strong>tskilliga träd inom stenkretsen. Och änd<strong>å</strong> är den ganska välbeh<strong>å</strong>llen. Kanske<br />

har träd och trärötter inte <strong>å</strong>stadkommit särskilt stor förstörelse trots allt? Eller ocks<strong>å</strong> tänker jag fel. Kanske har det här omr<strong>å</strong>det<br />

förskogats ganska sent. Kanske hade det tidigare haft ungefär samma karaktär av öppen naturlig betesmark som L<strong>å</strong>ngbacken och<br />

Horsberget idag har. Och kanske <strong>till</strong>hör det stora trädet inom stenkretsen faktiskt den första generationes träd inom omr<strong>å</strong>det. Och d<strong>å</strong><br />

har ju trädens fornminnesförstörande effekt bara p<strong>å</strong>börjats.

Ytterligare en bild p<strong>å</strong> den topplacerade stensättningen i skogspartiets mellersta del

Vackert välvd gravanläggning i skogspartiets mittdel ganska <strong>nära</strong> en topplacerad stensättning och <strong>nära</strong><br />

ett sydligt <strong>fält</strong>omr<strong>å</strong>de som idag är bebyggt med bostäder. Det är ovanligt med vackra släta rundade<br />

gravblock i skogspartiet - och även ute p<strong>å</strong> Årby<strong>fält</strong>en. Men här har vi faktiskt ett s<strong>å</strong>dant.

Hög (samma som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild) med ett vackert rundat gravblock i toppläge - strax nedanför en<br />

större stensättning, som dominerar omr<strong>å</strong>det.

Hög av jord och mindre stenar i Skogspartiets södra del <strong>nära</strong> bebyggelse. Eftersom högen<br />

ligger <strong>nära</strong> bebyggelse, med sentida avfallshögar, är den sv<strong>å</strong>rbedömd. Det finns dock <strong>gammal</strong><br />

<strong>kultursten</strong> i omr<strong>å</strong>det och anlagda gravhögar längre in i skogsomr<strong>å</strong>det. S<strong>å</strong> förmodligen hör<br />

ocks<strong>å</strong> den här högen <strong>till</strong> ett <strong>gammal</strong>t kulturskikt.

Ytterligare en stensättning p<strong>å</strong> lägre niv<strong>å</strong> i skogspartiet.

I skogspartiets västliga l<strong>å</strong>ga del finns runda svagt välvda gravanläggningar, som uppvisar en rund krater i mitten. Det här typen av av<br />

anläggningar har ibland jämförts med stekta ägg. Och det är en mycket välfunnen liknelse. Jag tror inte arkeologerna är helt klara<br />

över hur kraterbildningen <strong>till</strong>kommit. Kanske är det n<strong>å</strong>gon inre konstruktion, som s<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>ningom rasat in. Kanske har mitth<strong>å</strong>let en<br />

koppling <strong>till</strong> ett begravningsritual - kanske n<strong>å</strong>gon form av likb<strong>å</strong>l. I enstaka fall kan kanske gravplundrare ha varit framme. Jag vet<br />

egentligen ingenting om kratergravarnas <strong>å</strong>lder i förh<strong>å</strong>llandena <strong>till</strong> andra gravanläggningar av hög-/stensättningstyp. Här i skogspartiet<br />

ligger de flesta samlade i skogspartiets l<strong>å</strong>ga västliga del <strong>nära</strong> <strong>fält</strong> i söder, som idag hyser bostadsomr<strong>å</strong>den. Det kan möjligen tyda p<strong>å</strong> att<br />

de kan ha uppförts senare än andra gravtyper.

Nedanför en stensättning i toppläge hittar vi n<strong>å</strong>gra flacka l<strong>å</strong>ga högar med en grund krater i mitten. Som<br />

tidigare nämnts liknar den här typen av anläggningar stekta ägg i formen. Här gör b<strong>å</strong>de markvegetation<br />

och träd sitt bästa för att dölja fornminnet.

I skogspartiet finns <strong>å</strong>tskilliga kullar som är sv<strong>å</strong>rbedömda: helt igenom naturliga eller med en gravanläggning p<strong>å</strong> toppen? I det<br />

här fallet gissa jag p<strong>å</strong> det senare. Den lite välvda anläggning är garnerad med n<strong>å</strong>gra block p<strong>å</strong> toppen. P<strong>å</strong> nordsidan sluttar<br />

skogspartiet brant ner mot <strong>fält</strong>en vid Årby. I närmaste omgivningen finns exempel p<strong>å</strong> stenhuggning: b<strong>å</strong>de av äldre traditionell<br />

typ och yngre med inslag av borrteknik.

Samma kulle sedd p<strong>å</strong> lite längre h<strong>å</strong>ll med ett liggande hugget block (med borrteknik) framför.

En liten gravanläggning med mittblock <strong>nära</strong> den högre liggande p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild. Jag klagar ofta p<strong>å</strong> kamerans bristande<br />

förm<strong>å</strong>ga att <strong>å</strong>terge djup. När jag fotade här var jag bara uppmärksam p<strong>å</strong> stenen, som jag tyckte var märkligt placerad. Jag<br />

s<strong>å</strong>g inte ens att den var placerad i en l<strong>å</strong>g flack hög. Det var först när jag hemma studerade bilden som jag upptäckte en lilla<br />

gravhögen/stensättningen. S<strong>å</strong> förl<strong>å</strong>t, kameran! Hittar man fynd, som kan säkerställas, s<strong>å</strong> ökar ju sannolikheten för att en<br />

sv<strong>å</strong>rtolkad fyndgranne kan vara av samma typ. S<strong>å</strong> det här fyndet styrker rimligtvis antagandet att toppstenarna och<br />

välvningen p<strong>å</strong> den föreg<strong>å</strong>ende bilden konstituerar en gravanläggning. Strategin att närhet borgar för likhet kan nog vara<br />

användbar inom arkeologin – men kan först<strong>å</strong>s vara direkt livsfarlig när det gäller svampplockning.

Möjligen markerar ocks<strong>å</strong> det här blocket i bergsbranten med utsikt över <strong>fält</strong>en en gravanläggning.<br />

Rimligtvis m<strong>å</strong>ste den avlidnes själ ha jublat när den fick en s<strong>å</strong> här vacker utsiktsplats <strong>till</strong> hemvist.

M<strong>å</strong>nga gravanläggningar fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>lder/järn<strong>å</strong>lder här i skogspartiet saknar markerande toppblock. Men en del har vackra<br />

stenprydnader högst upp - eller ibland lite p<strong>å</strong> sidan. Det är inte säkert att jag över huvud taget skulle ha uppmärksammat<br />

den här lilla gravhögen om inte solen belyst stenen p<strong>å</strong> toppen. Nu ligger det lilla blocket lite p<strong>å</strong> sniskan. Möjligen har det<br />

st<strong>å</strong>tt upprätt en g<strong>å</strong>ng.

Markerande block högt upp i välvd hög/stensättning

Trolig stensättning med m<strong>å</strong>nga mindre block i ytlagret. Ett block sticker upp mera över ytan och fungerar<br />

antagligen som gravmarkering.

Markörsten, som st<strong>å</strong>r lite p<strong>å</strong> sidan i en ganska stor höganläggning.

I ekbacksomr<strong>å</strong>det i väster finns en stor välvd hög med tv<strong>å</strong> ganska stora block placerade p<strong>å</strong> toppen. Den ena<br />

stenen är högre och lite spetsigare. Den andra är lägre och lite knubbigare. Man associerar lätt <strong>till</strong> en<br />

dubbelbegravning, där en välbeställd bonde och hans hustru begravts sida vid sida. Men om det verkligen<br />

förh<strong>å</strong>ller sig s<strong>å</strong> vet vi naturligtvis inte med säkerhet.

Ytterligare en stensättning p<strong>å</strong> ekbacken<br />

i väster.

Brons<strong>å</strong>lderns och järn<strong>å</strong>lders gravar var ofta anlagda p<strong>å</strong> vackra platser i naturen. Och sentida människor har ibland<br />

<strong>å</strong>terupptäckt och <strong>å</strong>teranvänt platserna. Här p<strong>å</strong> ekbacken i undersökningsomr<strong>å</strong>det västligaste del har en stensättning<br />

använts som uteplats med planterad syrenbers<strong>å</strong>, som fortfarande finns kvar.

Bilden visar ett litet impediment i den öppna gräsytan, som använts för anläggning av en gravpalts av rund stensättningstyp.<br />

Nu p<strong>å</strong> <strong>efter</strong>middagen är f<strong>å</strong>ren p<strong>å</strong> väg för för att f<strong>å</strong> lite vila. Jag tror de kommer hit och vilar en stund varje dag.<br />

Och s<strong>å</strong> kunde det nog ha sett ut ocks<strong>å</strong> för ett par tusen <strong>å</strong>r sedan, när graven var alldeles nylagd. Det är skönt med platser<br />

som uppvisar konstans över tusentals <strong>å</strong>r när det mesta i världen annars förändras i rasande takt. Fast det där med<br />

konstans är ju alltid relativt. Vi har visserligen haft tamf<strong>å</strong>r i Sverige sedan sten<strong>å</strong>ldern. Men vi har inte använt ullen för<br />

kläd<strong>till</strong>verkning förrän en bra bit in i brons<strong>å</strong>ldern. S<strong>å</strong> fr<strong>å</strong>gan är om människorna, som anlade den här vackra stenanläggningen,<br />

verkligen hade yllekläder.

Här har f<strong>å</strong>ren samlats <strong>till</strong> sin <strong>efter</strong>middagsvila vid den vackra stenkretsen p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild. Jag borde ha kunnat<br />

göra n<strong>å</strong>gonting bättre av det här vackra motivet. Men jag ville inte g<strong>å</strong> <strong>nära</strong> och skrämma f<strong>å</strong>ren. Och d<strong>å</strong> fick jag ta<br />

ett ”l<strong>å</strong>ngskott” med halvdant resultat.

Sv<strong>å</strong>rbedöd anäggning i kanten av betesmarken i väster - <strong>nära</strong> bebyggelsen. Det skulle kanske kunna<br />

vara en gravanläggning med tanke p<strong>å</strong> den rundade formen. Men det skulle ocks<strong>å</strong> kunna vara en hög<br />

med röjsten. Men d<strong>å</strong> är det nog fr<strong>å</strong>gan om tidig röjsten, <strong>efter</strong>som dubbh<strong>å</strong>l saknas.

Med tanke p<strong>å</strong> de m<strong>å</strong>nga fornlämningar av stensättningstyp, som finns i och kring ekbacken i undersökningsomr<strong>å</strong>dets västra del s<strong>å</strong><br />

antar jag att ocks<strong>å</strong> den här stenfiguren i marken hör <strong>till</strong> samma kategori. Under flera tusen <strong>å</strong>r har antagligen människor, djur och<br />

vagnar passerat över anläggningen otaliga g<strong>å</strong>nger. Den ligger inte precis i n<strong>å</strong>got skyddat läge. Och ända är stensp<strong>å</strong>ren fullt synliga<br />

i marken. Men kanske är den inte helt oskadad. Den kan ha funnits ytterligare stenar i anläggningen, som röjts undan. Här skulle<br />

det väl ha kunnat passa bra med en smäcker (eller bullig) rest sten. N<strong>å</strong>gon säger kanske att det kan vara en liten husgrund istället.<br />

Och att det kan ha st<strong>å</strong>tt ett dass här, Underbar vacker plats för ett dass i s<strong>å</strong> fall - med öppen dörr mot <strong>fält</strong>en i ljuvlig sommartid.<br />

Men djäkligt kallt i isande snöbl<strong>å</strong>st p<strong>å</strong> vintern. Nej, jag tror inte p<strong>å</strong> dass-hypotesen. Hur länge har vi haft dass under tak i Sverige?<br />

N<strong>å</strong>gon kanske vet.

Kap.6. Blockgravar<br />

I jämförelse med bildens stora och vackra kandidat <strong>till</strong> blockgrav i Storskogen<br />

bleknar först<strong>å</strong>s kandidaterna i Årbyomr<strong>å</strong>det bort högst väsentligt. N<strong>å</strong>gra riktigt<br />

bra kandidater som hugger tag i hjärterötterna hittade jag faktiskt inte. Men<br />

blockgravsinslaget kan nog skilja fr<strong>å</strong>n omr<strong>å</strong>de <strong>till</strong> omr<strong>å</strong>de. I ett annat liknande<br />

brons<strong>å</strong>ldersomr<strong>å</strong>de - med samma närhet <strong>till</strong> skog, <strong>fält</strong> , <strong>å</strong> och obrukbara<br />

impediment - hittar jag faktiskt en riktigt högrelevant blockgravskandidat. Jag<br />

redovisar den i kapitel 8 (bild 274 ) nedan.

Blockgravar eller …?<br />

När jag började utforska <strong>fält</strong>omr<strong>å</strong>det vid Årby, kom jag vandrande ner fr<strong>å</strong>n Storskogen med sten i blicken.<br />

Jag hade där hittat <strong>å</strong>tskilliga blockarrangemang, där mindre block var samlade i en liten (ibland ganska stor)<br />

hög framför ett större huvudblock. Jag tolkade den typen av blockarrangemang som gamla blockgravar<br />

fr<strong>å</strong>n sen sten<strong>å</strong>lder. Jag tyckte egentligen inte att det fanns n<strong>å</strong>gra vettiga tolkningsalternativ. Det var ganska<br />

naturligt att generalisera tolkningen <strong>till</strong> liknande blockarrangemang inom undersökningsomr<strong>å</strong>det vid Årby.<br />

Men formlikhet kanske inte borgar för n<strong>å</strong>gon större grad av funktionslikhet när b<strong>å</strong>de tid och rum varierar.<br />

Och formlikheten ska kanske inte heller överdrivas. I Storskogen (och angränsade höglänta skogsmarker)<br />

bestod högarna invid huvudblocket oftast av större blockstycken än ute p<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en vid Årby. I Årby-omr<strong>å</strong>det<br />

komplicerade skärvstenen bilden. Det var sv<strong>å</strong>rt att veta om det bara rörde sig om en skärvstenshög, som<br />

bara r<strong>å</strong>kade bli placerad vid ett block eller om skärvstenen hade n<strong>å</strong>gon djupare funktionell samhörighet<br />

med blocket, s<strong>å</strong> att de <strong>till</strong>sammans utmärkte en gravplats.<br />

Det är säkert sunt att ta min blockgravstolkning av de blockarrangemang, som nedan visas, med en nypa<br />

salt. Men samtidigt är det värt att p<strong>å</strong>minna sig att det totalt under brons<strong>å</strong>lder och äldre järn<strong>å</strong>lder m<strong>å</strong>ste ha<br />

bott ett mycket stort antal människor inom omr<strong>å</strong>det. Gravarna av hög-och stensättningstyp räcker helt<br />

enkelt inte <strong>till</strong>. Det m<strong>å</strong>ste nog ha funnits andra typer av gravar. Och olika blockgravs-arrangemang kan vara<br />

en s<strong>å</strong>dan kompletterande gravtyp. Sedan m<strong>å</strong>ste vi först<strong>å</strong>s, som tidigare nämnts, räkna med möjligheten att<br />

m<strong>å</strong>nga av d<strong>å</strong>tidens människor kanske aldrig fick n<strong>å</strong>gon gravmarkör ovan jord - i vart fall ingen som st<strong>å</strong>tt<br />

emot tidens tand under flera tusen <strong>å</strong>r.

Block med mycket hugget sm<strong>å</strong>skaligt stenmaterial framför i den blockrika kantzonen mellan skogsparti och <strong>fält</strong>.

Block omgärdat med finskaligt stenmaterial p<strong>å</strong> flera sidor. I den blockrika zonen mellan skogsparti och <strong>fält</strong>.

Nära blocket p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild finns en sten som utsatts för stenhuggning. Antagligen har den sm<strong>å</strong>skaliga<br />

stenstycken, som omgärdar blocket huggits ut här.

Det finns <strong>å</strong>tskilliga block, som har ett mindre block vackert framför ett större block och som helt saknar stenpackning. Det skulle kunna röra<br />

sig om ytterligare en gravtyp vid sidan om höggravar, stensättningar och block med stenpackningar, som det finns <strong>å</strong>tskilliga av i omr<strong>å</strong>det.<br />

I vart fall stämmer den här blockkompositionen väl med v<strong>å</strong>r arketypiska föreställning om hur en gravplats bör se ut.

Vid en hastig blick ser man bara en sten som verkar placerad. Men undersöker man vegetationen<br />

framför stenen s<strong>å</strong> upptäcker man att det där ligger ett lager av sm<strong>å</strong>skalig sten i en halvcirkel.

Block med sm<strong>å</strong>skalig skärvig sten framför

Blockarrangemang där b<strong>å</strong>de sm<strong>å</strong>skalig skärvsten och större blockbitar ligger samlade i en hög framför<br />

ett huvudblock. Kanske rör det sig om en gravplats. Kanske är det bara röjsten, som lagts i ett vackert<br />

arrangemang. Eller är det bara skärvsten, som dumpats vid blocket. I princip kan ju alla tolkningsalternativen<br />

vara riktiga. Skärvsteen skulle mycket väl ha kunnat utgöra stentäckning över en grav, som<br />

markerades av ett block. Och hela anläggningen kan ha flyttats fr<strong>å</strong>n det lägre liggande <strong>fält</strong>et <strong>till</strong><br />

impedimentets slänt. Flyttningen kan ha gjorts s<strong>å</strong> tidigt att man fortfarande av pietet och respekt för<br />

den döde byggde upp gravanläggningen p<strong>å</strong> ett identiskt sätt p<strong>å</strong> en ny plats.

Sv<strong>å</strong>rbedömd anläggning, där ett <strong>till</strong>hugget kubformat block flankeras av ett antal mindre block

Spännande pyramidformat block med flankerande mindre block

Troligen en anlagd plats, där ett mittblock omgärdas av en rektangulär stenpackning av mindre block.

Kap.7. Större<br />

skyltblock<br />

Vackert hugget skyltblock i Fulleröskogens<br />

sluttning ner mot väg 290. Det är inte bara<br />

stenhuggningen (av traditionell typ) som<br />

imponerar här. Blocket har ocks<strong>å</strong> f<strong>å</strong>tt en<br />

vacker uppallning för att verkligen understryka<br />

att det skyltar för n<strong>å</strong>got mycket viktigt.

Om större skyltblock<br />

Efter att ha vandrat omkring och studerat blockfloran i höglänt skogsmark (exempelvis Storskogen och<br />

Fulleröskogen) i Storvretabygden tyckte jag mig se ett markant skyltblocksinslag best<strong>å</strong>ende av enskilda<br />

spektakulära block eller av flera block som arrangerats <strong>till</strong> specifika former. I ett annat sammanhang har jag<br />

uttryckt mig p<strong>å</strong> följande sätt:<br />

Sten<strong>å</strong>lders vackra och spektakulära skyltblock har i stor utsträckning <strong>till</strong>formats med hjälp av traditionell<br />

stenhuggningsteknik. Blocken kunde skylta för gravplatser och kultplatser (sakral funktion) eller för boplatser eller större<br />

territorier och gränser (juridisk funktion). Antagligen fanns det ett etablerat formprogram som bestämde hur olika block<br />

skulle utformas för att fylla olika skyltfunktioner. Efter 4000 <strong>å</strong>r - kanske rentav 5000 <strong>å</strong>r - är det naturligvis inte alltid lätt att<br />

bestämma vad ett enskilt block haft för skyltfunktion. Men blockens form, placering i terrängen och speciella uppställningsätt<br />

talar änd<strong>å</strong> ganska tydligt om för oss att blocken är skyltblock. De har konstruerats för skilja ut sig fr<strong>å</strong>n den spontant formade<br />

flockfloran i naturen. De har konstruerats för att uppmärksammas – oavsett om den <strong>till</strong>tänkta publiken var levande<br />

människor, gudar eller avlidna förfäder. De vill ocks<strong>å</strong> rikta uppmärksamheten mot n<strong>å</strong>got viktigt och speciellt utanför sig<br />

själva. Man kan s<strong>å</strong>ledes betrakta dem som uppförda monument i sten.<br />

Megalitinslaget med uppställning och arrangering av stora block försvinner inte när sten<strong>å</strong>ldern glider över i<br />

brons<strong>å</strong>lder. Möjligen blir inslaget n<strong>å</strong>got nedtonat. Men det finns definitivt kvar. Nedan ska vi presentera n<strong>å</strong>gra<br />

vackra och spektakulära skyltblock fr<strong>å</strong>n v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de vid Årby. Men först kan vi betrakta n<strong>å</strong>gra<br />

spektakulära skyltblock och skyltblocksarrangemang, som hör <strong>till</strong> sen sten<strong>å</strong>lder i höglänt skogsmark.

Skyltblock fr<strong>å</strong>n höglänt skogsmark<br />

- utanför undersökningsomr<strong>å</strong>det -

Bilden visar den märkliga, st<strong>å</strong>ende stenkolossen vid Vildmarksleden. Kanske har det<br />

här upprättst<strong>å</strong>ende och <strong>till</strong>formade blocket n<strong>å</strong>got med den gamla häradsgränsens<br />

skyltning att göra. Gränsen mellan Vaksala och Rasbo härader löper nämligen fram<br />

alldeles i närheten. Kanske rör det sig rent av om ett 2-fas – monument, där ett<br />

<strong>gammal</strong>t skyltblock fr<strong>å</strong>n sen sten<strong>å</strong>lder omformats <strong>till</strong> ett gränsmarkerande block.

Ett av de vackraste och mest storskaliga stenmonument, som över huvud taget rests i Storskogen eller p<strong>å</strong> angränsande<br />

skogs<strong>höjd</strong>er! Ett större block har antagligen kluvits i tv<strong>å</strong> delar. En del har ställts p<strong>å</strong> högkant medan den andra halvan kluvits <strong>till</strong><br />

sm<strong>å</strong>block, som i huvudsak placerats i en ring p<strong>å</strong> baksidan. Framsidan har en vacker slät yta. Men i mitt tycke är ryggsidan<br />

vackrast. Blocket skulle mycket väl kunna vara ett entrémonument <strong>till</strong> ett boplatsomr<strong>å</strong>de under slutfasen av sten<strong>å</strong>ldern (fr<strong>å</strong>n<br />

ett skogsomr<strong>å</strong>de <strong>nära</strong> Norrbo).

P<strong>å</strong> Fullerö<strong>höjd</strong>ens kalhygge kan man iaktta den här märkliga blockskapelsen, där block i allt mindre storlekar staplats p<strong>å</strong><br />

varandra för att slutligen krönas med ett större spektakulärt block p<strong>å</strong> toppen. Framför blockformationen finns en stor, jämn<br />

och stenröjd yta. Det finns ocks<strong>å</strong> m<strong>å</strong>nga märkliga blockfynd i närheten. Möjligen rör det sig om ett boplatsmarkerande<br />

monument fr<strong>å</strong>n sen sten<strong>å</strong>lder.

Bilden visar ett vackert och imponerande siduppallat block, som placerats p<strong>å</strong> en liten bergrygg. Nedanför blocket breder en stor<br />

röjd yta ut sig (idag ett kalhygge), som troligen utgjort ett boplatsomr<strong>å</strong>de under senare delen av sten<strong>å</strong>ldern. Det behövs b<strong>å</strong>de<br />

teknisk skicklighet och ett stort uppb<strong>å</strong>d av arbetskraft för att kunna ställa upp det här blocket, som troligen väger kring 30 ton.

En djärvt uppallad stensugga intar sin skyltposition över en bergsbrant inne i Storskogen. Antagligen skyltar den<br />

för en lägre liggande boplats.

Vackert skyltblock i skogsmark inom Grimsta Naturreservat

Under sina skogspromenader i Grimsta Naturreservat stannar min syster Gulli ofta upp och betraktar det här blocket (samma som p<strong>å</strong><br />

föreg<strong>å</strong>ende bild). Fortfarande har allts<strong>å</strong> de gamla skyltblocken förm<strong>å</strong>ga att upprätta en kommunikatonskanal med oss. Sedan är det<br />

kanske inte självklart att vi alltid kan tolka vad de gamla blocken mer specifikt vill kommunicera. Den lilla plastskärmen <strong>till</strong> höger tyder<br />

ocks<strong>å</strong> p<strong>å</strong> att det finns <strong>å</strong>tskilliga andra, som ocks<strong>å</strong> uppmärksammat det här spektakulära blocket.

Skyltblock fr<strong>å</strong>n v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de

Det här välformade och vackert uppställda blocket i det blockrika omr<strong>å</strong>det i kantzonen mellan skogspartiet och<br />

<strong>fält</strong>en skulle ha kunnat placeras här som skyltblock redan under brons<strong>å</strong>ldern. Och man vill s<strong>å</strong> gärna att en undersökning<br />

av blocket ska sl<strong>å</strong> fast att s<strong>å</strong> varit fallet.

Samma block ur en annan synvinkel

Men när vi granskar blocket bakifr<strong>å</strong>n s<strong>å</strong> ser vi tv<strong>å</strong> tydliga dubbh<strong>å</strong>l i stenytan. Vanligtvis har dubbade block endast ett<br />

dubbh<strong>å</strong>l. Men tunga block (som det här) kunde ibland förses med tv<strong>å</strong> h<strong>å</strong>l för att underlätta lyftandet. Det är s<strong>å</strong>ledes<br />

inte brons<strong>å</strong>ldersmänniskor utan tämligen moderna stenröjare, som placerat blocket här. Men det hindrar först<strong>å</strong>s inte att<br />

det verkligen kan röra sig om ett <strong>gammal</strong>t skyltblock. Det kan ha st<strong>å</strong>tt bara n<strong>å</strong>gra meter längre <strong>till</strong> höger och flyttats <strong>till</strong><br />

sin nuvarande plats för att <strong>å</strong>stadkomma en för jordbruksmaskiner framkomlig väg <strong>till</strong> <strong>fält</strong>en längre bort. Det verkar som<br />

om stenröjarna först<strong>å</strong>tt att det var n<strong>å</strong>got speciellt med det här blocket. Och de har verkligen ansträngt sig för att hitta en<br />

vacker ersättningsplats.

Ett av omr<strong>å</strong>dets vackraste skyltblock finns p<strong>å</strong> den gräsbevuxna och delvis ganska steniga inägan mellan <strong>fält</strong>en i norr och bebyggelsen i söder<br />

och mellan skogspartiet i öster och ekbacken i väster. Blocket är elegant format. Det ligger inte tungt mot marken, som m<strong>å</strong>nga andra block<br />

av den här storleken. Det reser sig med kraft upp ur jorden som skulle det kunna flyga iväg trots sin tyngd. Även om inägan runt omkring är<br />

ganska stenig har inga block <strong>till</strong><strong>å</strong>tits att st<strong>å</strong> kvar i närheten. Blocket vill ensamt dominera sin omgivning.

Att ha ett s<strong>å</strong> här vackert block <strong>nära</strong> inp<strong>å</strong> knutarna m<strong>å</strong>ste rimligtvis avsevärt förhöja boendekvalitén b<strong>å</strong>de i<br />

nutid och avlägsen forntid. För länge sedan var det kanske en plats för kultfester. Och idag kan man komma<br />

hit med picknickorgen och njuta av blockets skönhet och känna hur blockets inneboende kraft ger själen ro<br />

och styrka.

Här ser vi blocket med utblick mot de norra <strong>fält</strong>en. Blocket st<strong>å</strong>r mycket lätt placerat p<strong>å</strong> marken. Jag är faktiskt inte<br />

riktigt säker p<strong>å</strong> att det är inlandsisen, som s<strong>å</strong> försiktigt ställt det här. När man studerat gamla tiders stenhantering<br />

s<strong>å</strong> f<strong>å</strong>r man ett intryck av att det egentligen inte finns n<strong>å</strong>gra gränser för vad människor kunnat uträtta med tunga<br />

block. Det skulle inte förundra mig om blocket placerats här av människor under brons<strong>å</strong>ldern eller järn<strong>å</strong>ldern.

P<strong>å</strong> ekbacken längst i väster st<strong>å</strong>r ett av de mest spektakulära blocken inom undersökningsomr<strong>å</strong>det. Huggytan lyser starkt i olika<br />

ockratoner och man fascineras av den stora sparade blockklumpen längst ner. P<strong>å</strong> blockklumpen har en liten del av den ursprungliga<br />

tr<strong>å</strong>kiga murriga gr<strong>å</strong>stensytan sparats. Huggna ytor i block lockade verkligen fram nya och vackra färger hos stenmaterialet. Man f<strong>å</strong>r<br />

utg<strong>å</strong> ifr<strong>å</strong>n att blocket haft en skyltblocksfunktion. Hela omr<strong>å</strong>det är egentligen ett enda stort grav<strong>fält</strong>. S<strong>å</strong> kanske markerar det en<br />

gravplats - även om det inte st<strong>å</strong>r direkt i anknytning <strong>till</strong> n<strong>å</strong>gon hög/stensättning. Vacker stenkonst med en djärv, unik utformning!<br />

Jag har under senare <strong>å</strong>r sett mängder av block – men inget som har just den här mycket speciella utformningen.

Ytterligare en bild p<strong>å</strong> blocket med den vackra huggytan

Reliefhugget block <strong>nära</strong> en topplacerad stensättning i skogspartiets mellanparti. Förmodligen har blocket haft<br />

som funktion att markera stensättningen.

Vackert skyltblock upplagd p<strong>å</strong> andra block. Blocket är placerat i överdelen av en skogsslänt, som sluttar ganska brant ner<br />

mot <strong>fält</strong>en.

Det är n<strong>å</strong>got visst med de gamla skyltblocken. Man kan lita p<strong>å</strong> dem. De har tryggt och stabilt st<strong>å</strong>tt p<strong>å</strong> plats sedan<br />

sten<strong>å</strong>ldern - eller i vart fall brons<strong>å</strong>ldern. De har trotsat väder och vind, ofred och hugersnöd. Det här blocket<br />

st<strong>å</strong>r p<strong>å</strong> en flerdelad huggen stensockel p<strong>å</strong> en hög stenkulle strax väster om Årbyvägen och markerar en slutpunkt<br />

b<strong>å</strong>de mot norr och öster för v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de.

Blocket (samma som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild) st<strong>å</strong>r uppställt p<strong>å</strong> ett flerdelat stenpodium. När jag stöter p<strong>å</strong> den här<br />

typen av block i höglänt skogsmark som Storskogen och Fullerö<strong>höjd</strong>en, brukar jag kalla dem för podieblock. Det<br />

här är definitivt ett av de vackraste podieblocken, som jag har i min fotosamling. Men det är n<strong>å</strong>got som inte<br />

stämmer här. Kanske kan vi inte riktigt lita p<strong>å</strong> att blocket är s<strong>å</strong> <strong>gammal</strong>t som det vill ge sken av?

Blockets baksida är släthuggen och helt vertikal. Och i stenytan sitter ett tydligt borrh<strong>å</strong>l - runt och glatt p<strong>å</strong> insidan. Djupet är ca<br />

10-12 cm. Och det stämmer precis med djupet p<strong>å</strong> röjstenarnas dubbh<strong>å</strong>l. Men det finns inte en chans - inte ens i modern tid -<br />

att man skulle ha släpat upp ett s<strong>å</strong> här stort och tungt röjblock fr<strong>å</strong>n <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>en. Vi talar nämligen om en av <strong>fält</strong>landskapets mest<br />

sv<strong>å</strong>r<strong>till</strong>gängliga stenkullar.

Det intressanta borrh<strong>å</strong>let i närbild.

Även om det är ett oländigt omr<strong>å</strong>de och sv<strong>å</strong>rt att ta sig upp här, s<strong>å</strong> utbreder sig faktiskt en plan liten terrass framför blocket.<br />

Tittar man väldigt noga p<strong>å</strong> bilden, s<strong>å</strong> anar man ett utlagt stenmönster under vegetationslagret - kanske en stensättning eller en<br />

liten husgrund. Är det rent av en boplatsterrass fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>lder/järn<strong>å</strong>lder här? Och har det vackra blocket skyltat för<br />

boplatsen? Eller har den jämna röjda ytan använts som boplats under de senaste ett eller tv<strong>å</strong> hundra <strong>å</strong>ren. Och har blocket<br />

rent av st<strong>å</strong>tt p<strong>å</strong> den här ytan och röjts undan och givits en ny och ännu vackrare hederplats. D<strong>å</strong> kan det ju faktiskt röra sig om<br />

ett röjblock och d<strong>å</strong> är det ju fullt rimligt att blocket har ett dubbh<strong>å</strong>l för att underlätta borttransporten. En annan tolkning<br />

skulle kunna vara att man relativt sent borrat i blocket för att stadga upp n<strong>å</strong>gon form av anordning, som installerats p<strong>å</strong><br />

kulltoppen – exempelvis en ledningsstolpe. Men fr<strong>å</strong>gan är väl om det över huvud taget g<strong>å</strong>r att borra i ett block med s<strong>å</strong> pass<br />

bräcklig uppställning. Eller är det rent av ett äkta borrh<strong>å</strong>l fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>ldern? M<strong>å</strong>nga fr<strong>å</strong>gor blir det. Men alla behöver vi inte<br />

nödvändigtvis lösa inom ramen för den här framställningen.

Vackert skyltblock placerat ganska l<strong>å</strong>ngt ner i slänten av en större hög.

Exempel p<strong>å</strong> sena och nutida skyltblock<br />

Människans önskan att omge sig med vackra block har nog en genetisk förankring.<br />

Blockfascinationen slutar inte med brons<strong>å</strong>ldern. Den finns kvar hos stenhuggare som<br />

arbetade men borrteknik i skog och hagmark för ett eller ett par <strong>å</strong>rhundraden sedan. Och<br />

den finns ocks<strong>å</strong> hos sentida stenröjare under 1900-talet. Och i moderna bostadsomr<strong>å</strong>den<br />

f<strong>å</strong>r vackra block (vare sig de nu är nyuppställda block eller kvarvarande skyltblock fr<strong>å</strong>n<br />

sten<strong>å</strong>ldern ) ofta pryda villatomterna. Och nya skyltblock skapas hela tiden. Ett nytt mycket<br />

vackert skyltblock finns exempelvis uppställt vid parkeringsplatsen vid Skogsvallens<br />

idrottsplats här i Storvreta.

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd p<strong>å</strong> en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med borrade klyvh<strong>å</strong>l. Jag<br />

har försökt tala om för stensuggan att den inte f<strong>å</strong>r st<strong>å</strong> här ute i skogen, om den inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har den inte sagt<br />

n<strong>å</strong>got. Den fortsätter bara att st<strong>å</strong> här p<strong>å</strong> en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att förv<strong>å</strong>na och<br />

skaka om, s<strong>å</strong> har verkligen den här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst. S<strong>å</strong>väl blockets form och uppallning som fynd i<br />

närmiljön talar för att det är ett skyltblock fr<strong>å</strong>n sen sten<strong>å</strong>lder. Men de ”förbaskade” borrrännorna talar för en l<strong>å</strong>ngt senare datering. Jag<br />

f<strong>å</strong>r rädda mig med att framkasta hypotesen att det kan röra sig om ett relativt sentida gränsmarkerande block, som framställts med<br />

borrteknik. Det finns skäl att erinra sig det här blocket i Storskogen, när vi längre fram (i kap. 9) presenterar n<strong>å</strong>gra monumentliknande<br />

blockarrangemang med borrännor.

Man skulle kunna tro att stenmästaren här g<strong>å</strong>tt en kurs i modernistisk stenkonst. Det är spetsigt, släthugget och<br />

uppfläkt. I skogen skulle stenskapelsen inte ha kommit <strong>till</strong> sin rätt. Men här mot de den öppna <strong>fält</strong>vidden (<strong>nära</strong><br />

Edshammar) gör sig konstinstallationen mycket bra. Och det tog nog konstnären med i beräkningen. Det är han som<br />

gjort den sista insatsen här genom att klyva fram den släta vertikala ytan. En l<strong>å</strong>ng klyvborränna i ytan vittnar om det.<br />

Och han visste antagligen att det här aldrig skulle klyvas fram n<strong>å</strong>gon mera sten. S<strong>å</strong> mycket viktigare d<strong>å</strong> att sätta punkt<br />

för ett flertusen<strong>å</strong>rigt stenhuggeri med ett mästerligt konstverk.

Det vackra röjstensmonumentet (i <strong>fält</strong>miljö väster om Östa<strong>å</strong>sen) ligger p<strong>å</strong> ett s<strong>å</strong> litet och l<strong>å</strong>gt <strong>fält</strong>impediment att<br />

det knappast syns p<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ngt h<strong>å</strong>ll. Man f<strong>å</strong>r intrycket att monumentet växer upp direkt ur slättens mylla. Hela<br />

kompositionen - och särskilt det djärvt utskjutande övre blocket - talar starkt för att det här inte rör sig om vanlig<br />

dumpning av röjsten. Den som uppfört konstverket har helt säkert haft för avsikt att skapa ett skyltblock - ett<br />

monument - som skulle dra <strong>till</strong> sig människors blickar.

Hej! N<strong>å</strong>gon m<strong>å</strong>ste<br />

ju stanna hemma<br />

och vakta huset.<br />

Men jag först<strong>å</strong>r inte<br />

varför just jag<br />

m<strong>å</strong>ste offra mig<br />

varje g<strong>å</strong>ng !?<br />

I det relativt nybyggda bostadsomr<strong>å</strong>det i Storskogens kant <strong>nära</strong> järnvägen har p<strong>å</strong>fallande m<strong>å</strong>nga villaägare valt att<br />

beh<strong>å</strong>lla gamla spektakulära block p<strong>å</strong> sina tomter - även om blocken kanske ibland är flyttade för att komma mera <strong>till</strong><br />

sin rätt och kanske ocks<strong>å</strong> bearbetade för att f<strong>å</strong> fram stenmaterialets egen vackra färg.

Den gamla sten<strong>å</strong>lderstraditionen att<br />

<strong>till</strong>verka och ställa upp skyltblock p<strong>å</strong><br />

viktiga ställen har egentligen aldrig<br />

upphört i Storvretabygden. Om vi<br />

fr<strong>å</strong>gade beställare och utförare <strong>till</strong> det<br />

här moderna skyltblocket varför blocket<br />

ställts upp, s<strong>å</strong> kanske vi skulle f<strong>å</strong> svar,<br />

som inte l<strong>å</strong>g s<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ngt fr<strong>å</strong>n dem som<br />

sten<strong>å</strong>lders skyltblockskreatörer skulle ha<br />

givet. Och jag tror definitivt att de gamla<br />

sten<strong>å</strong>ldersmästarna skulle ha givet det<br />

här blocket ett mycket högt betyg.<br />

Blocket st<strong>å</strong>r uppställt vid en<br />

parkeringsplats <strong>nära</strong> Skogsvallens<br />

Idrottsplats

Kap. 8. Klyvplatser<br />

- där traditionella klyvtekniker använts -<br />

I Fulleröskogen, som ligger p<strong>å</strong> betydligt högre <strong>höjd</strong> än v<strong>å</strong>rt<br />

undersökningsomr<strong>å</strong>de, hittar vi den här vackra klyvplatsen, där<br />

ett skickligt framhugget rätvinkligt stenstycke placerats framför<br />

ett större block med släthuggen framsida. Stenhuggningen har<br />

här helt igenom utförts med traditionella metoder. Stenhuggning<br />

med traditionella klyvmetoder är tidlös och har bedrivits under<br />

<strong>å</strong>rtusenden i den höglänta skogsmarken. Vem känner sig skickad<br />

att mer exakt datera den här klyvplatsen?

Allmänt om stenhuggning<br />

Gammal traditionell stenhuggning i olika former har <strong>till</strong>ämpats för olika syften s<strong>å</strong> länge<br />

människor permanent bott i v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de - i vart fall sedan mitten av brons<strong>å</strong>ldern.<br />

Och teknikerna var inte nyutvecklade när de började <strong>till</strong>ämpas här. I högre liggande<br />

skogsomr<strong>å</strong>den i Storvretabygden har man <strong>till</strong>ämpat traditionell stenhuggning redan under sen<br />

sten<strong>å</strong>lder. Och de teknikerna har naturligtvis människorna tagit med sig när de flyttade ut i lägre<br />

liggande <strong>fält</strong>miljöer. Form och utseende p<strong>å</strong> de huggna stenprodukterna kan ha varierat kraftigt<br />

under <strong>å</strong>rtusenden (beroende p<strong>å</strong> förändringar i religion och kosmologiska föreställningar, i<br />

hush<strong>å</strong>llsaktiviteter, hantverksprocesser och byggnadsteknik. Men själva grundteknikerna var<br />

nog tämligen oförändrade över tid - kanske rent av l<strong>å</strong>ngt in p<strong>å</strong> 1800-talet. Vi har redan stött p<strong>å</strong><br />

n<strong>å</strong>gra av de huggna stenprodukterna i den tidigare presentationen. Vi har där stiftat bekantskap<br />

med uthuggna och <strong>till</strong>formade skyltblock, med den speciellt finfördelade stenen i skärvstenshögar<br />

och med den oftast osynliga huggna blocken i gravhögar och stensättningar. Ofta<br />

kilade man med mindre stenar i redan befintliga sprickor för att p<strong>å</strong> s<strong>å</strong> sätt spräcka upp block och<br />

mindre bergknallar. Men man kunde ocks<strong>å</strong> kila i upptagna (ofta V-formade) klyvh<strong>å</strong>l i intakt<br />

stenmaterial för att framkalla klyvsprickor. Det är fullt möjligt att man ibland kan ha använt<br />

träkilar, som begöts med vatten och därmed fick stor sprängkraft. Och naturligtvis kunde man<br />

använda värme- och köldp<strong>å</strong>verkan för att provocera fram sprickor i block och bergknallar- även<br />

om man d<strong>å</strong> inte fick särskild god kontroll över sprickbildning och de framstyckade stenarnas<br />

form.<br />

När järnet introducerades i stenklyvningens tjänst fick det antagligen inledningsvis ingen<br />

revolutionernade effekt. Successivt övergick man <strong>till</strong> att använda järnkilar i stället för stenkilar.<br />

Och <strong>efter</strong>hand bytte man säkert ut bräckor av trä och horn mot bräckjärn . Och kanske började<br />

man s<strong>å</strong> sm<strong>å</strong>tt att hugga klyvh<strong>å</strong>l och att putsa <strong>till</strong> stenytor med hjälp av järnmejslar.

Järnet revolutionerar antagligen inte stenhuggningen förrän järnborret introducerades i stenklyvningens<br />

tjänst. Vi först<strong>å</strong>r att det m<strong>å</strong>ste röra sig om en revolution, <strong>efter</strong>som det plötsligt (som det tycks) växte fram<br />

nya klyvplatser i skog och hagmark och p<strong>å</strong> olika impediment i <strong>fält</strong>landskapet, där borrteknik användes . Ofta<br />

l<strong>å</strong>g de nya klyvplatserna <strong>nära</strong> de gamla, där traditionella klyvtekniker använts. Och ibland är det nog s<strong>å</strong> att<br />

gamla och nya klyvtekniker använts sida vid sida inom en och samma klyvplats. Egentligen är det sv<strong>å</strong>rt att<br />

först<strong>å</strong> hur borrtekniken kunde f<strong>å</strong> ett s<strong>å</strong> stort gensvar. Man kunde ju redan med <strong>gammal</strong> teknik <strong>å</strong>stadkomma<br />

avancerade stenformer och hade inga problem med att framställa läckra block med släta ytor och rätvinkliga<br />

hörn. Egentligen handlade ju borrtekniken bara om ett nytt sätt att ta upp klyvh<strong>å</strong>l för att kila i. Möjligen<br />

kunde borrtekniken ge n<strong>å</strong>got högre kontroll över klyvprocessen. Men det var nog egentligen marginellt och<br />

kompenserade nog inte för den längre tid som borrklyvningen rimligtvis tog. Nu tog klyvning med borrteknik<br />

inte över all stenklyvning. Ända fram mot slutet av 1800-talet användes gamla traditionella tekniker - t.ex.<br />

vid uppförande av stengärdesg<strong>å</strong>rdar. Men trots allt är det sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> hur borrtekniken kunde roffa <strong>å</strong>t sig<br />

s<strong>å</strong> stora marknadsandelar p<strong>å</strong> det traditionella stenhuggandets bekostnad. Se mera om klyvning med<br />

borrteknik i kap.9.

Större uppstickande bergknalle som tycks ha använts som stenbrott och spräckts upp med traditionella klyvtekniker.

Block i stenbrottspartiet med en bred spricka, som antagligen indikerar att blocket spräckts med v<strong>å</strong>ld.

Inslagen mindre sten i spricka p<strong>å</strong> block i stenbrottspartiet. Den inslagna stenen kan vara en kilsten eller<br />

möjligen en l<strong>å</strong>ssten för att hälla sprickan öppen.

Bilden visar ett större block, som antagligen styckats upp i mindre bitar med hjälp av traditionell klyvteknik.<br />

Det skulle kunna röra sig om n<strong>å</strong>gon form av skyltblocksarrangemang i skogspartiets mellanparti. Formen<br />

talar knappast för att det skulle röra sig om en relativt sentida husbehovshuggning (stentägt).

Huvudblocket i det huggna blockarrangemang, som visades p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild

Tillhugget block i skogspartiet med förv<strong>å</strong>nansvärt släta, lodräta sidor och utan sp<strong>å</strong>r av<br />

klyvborrännor. Förmodligen har det <strong>till</strong>formats med traditionell klyvteknik

Bilden visar ett större borthugget parti i nedre delen av blockytan. Det finns <strong>å</strong>tminstone tv<strong>å</strong> indikatorer p<strong>å</strong><br />

huggning här. För det första har ytpartiet en avvikande vegetationstäckning. Och för det andra finns tv<strong>å</strong><br />

horisontella klyvlinjer i ytan.

Block i skogspartiets sluttning, som inte verkar ha kluvits spontant. Möjligen<br />

har den mindre stenen i sprickan fungerat som kilsten eller l<strong>å</strong>ssten.

Vackert block med en mittspricka som man nog bör ta sig en närmare titt p<strong>å</strong>.

Bilden visar en sten som sitter inslagen i sprickan p<strong>å</strong> det block som visades p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild. Det inslagna stenstycket<br />

stärker naturligtvis antagandet att det rör sig om en klyvning och inte en spontan sprickbildning.

Kluvet block i skogspartiets kant mot <strong>fält</strong>en. Blocket uppvisar en onaturligt stor spricka, som inte<br />

förefaller ha uppkommit spontant. När man inventerar sprickan finner man en ganska stor inkilad<br />

sten.

Stenen i sprickan är ganska stor och är kanske inte den kilsten som användes för upptagning av sprickan.<br />

Men det kan röra sig om en drivsten för att ytterligare vidga en upptagen spricka. Möjligen skulle det kunna<br />

vara en l<strong>å</strong>ssten som bara har funktionen att h<strong>å</strong>lla sprickan öppen. Man kan naturligtvis inte utesluta att<br />

denna typ av inkilade stenar kan ha med religion och folktro att göra. Kanske handlar det om att öppna<br />

kommunikationsportar mellan tv<strong>å</strong> världar: de levandes och de dödas. Kanske var det en port där de avlidna<br />

anfädernas själar kunde n<strong>å</strong> kontakt människorna värld och p<strong>å</strong>verka skeendena där.

Vi har redan presenterat det här blocket i skyltblocksavsnittet. Men den huggna exponeringsytan är s<strong>å</strong> spektakulär och unik att den<br />

t<strong>å</strong>l att presenteras ytterligare en g<strong>å</strong>ng. Det m<strong>å</strong>ste vara en stehuggare av rang, som kunnat <strong>å</strong>stadkomma n<strong>å</strong>got s<strong>å</strong> märkligt. Här har<br />

stenhuggning överg<strong>å</strong>tt i stenkonst.

Blocket med den huggna ytan betraktat fr<strong>å</strong>n sidan

Det är inte vanligt med reliefhuggningar bland <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong>. Men ibland kan man faktiskt<br />

hitta s<strong>å</strong>dana inslag. Det här blocket st<strong>å</strong>r i anknytning <strong>till</strong> en topplacerad stensättning i skogspartiets<br />

mittparti.

Överdelen p<strong>å</strong> det här blocket har med stor sannolikhet utsatts för stenhuggning. Avst<strong>å</strong>ndet <strong>till</strong> ett röse med<br />

skärvsten är bara n<strong>å</strong>got trettital meter. Blocket kan därför mycket väl ha f<strong>å</strong>tt släppa <strong>till</strong> sten <strong>till</strong> rösets uppbyggnad<br />

- eller <strong>till</strong> uppbyggnaden av n<strong>å</strong>gon stensättning eller hög i närheten.

Stort block i skogspartiet i anknytning <strong>till</strong> en gravhög. Den ojämna ytan antyder troligen att blocket<br />

har använts som stentägt för att f<strong>å</strong> stenmaterial <strong>till</strong> uppbyggnad av högen.

Block med urhuggen överdel är alltid intressanta att närmare undersöka.<br />

Vi skrapar därför lite i den mossbelagda stenytan.

När vi försiktigt skrapar undan lite mossa framträder en vacker ”ros” i mjölkkvarts tydligt. Ojämnheterna i<br />

ytan tyder p<strong>å</strong> att man här karvat eller huggit bort mindre kvartsstycken.

Vackert formad sten vid den höga kullen i det nedre impedimentets norra del. S<strong>å</strong> här formar varken Gud eller naturkrafter en sten. Här<br />

är det mänsklig stenhuggning som gjort jobbet. Förmodligen för mycket länge sedan. N<strong>å</strong>gon sentida liten stentägt är det sannolikt inte<br />

fr<strong>å</strong>ga om. Överdelen har en märklig rödtoning. Jag vet inte om det är en utfällning ur stenmaterialet eller m<strong>å</strong>lad färg.

I ett omr<strong>å</strong>de med högt liggande gravar i skogspartiet hittar vi ett block med en typiskt huggen yta. Huggytan<br />

var s<strong>å</strong> jämn att jag länge letade <strong>efter</strong> klyvborrännor längs kanterna. Här fanns dock inga. Och blocket m<strong>å</strong>ste<br />

därför ha huggits med traditionella klyvtekniker.

P<strong>å</strong> avst<strong>å</strong>nd förväntade jag mig att den här huggna stenytan skulle uppvisa en eller flera klyvborrännor. Men<br />

en närbesiktning gav negativt besked. Den har allts<strong>å</strong> <strong>till</strong>huggits med traditionell teknik och skulle faktiskt<br />

kunna vara jämn<strong>å</strong>rig med den stensättning, som ligger topplacerad i närheten.

Det är sv<strong>å</strong>rt at tro att den märkliga blockvägg, som avslutar stenkullen med det vackert upplagda borrade<br />

blocket, inte skulle ha n<strong>å</strong>got med stenhuggning att göra.

Vackert kluvet block med alldeles slät vertikal yta i skogspartiets sluttning ner mot <strong>fält</strong>en.

Det är inte alltid som huggna stenytor <strong>å</strong>tertar sin naturliga gr<strong>å</strong>stensfärg. Ibland verkar nya fräscha stenytor ge<br />

konkurrensfördelar <strong>å</strong>t andra lavsorter (än gr<strong>å</strong>stenslavarna), som i stället färgar ytorna i vitt. Den här ytan passade<br />

alldeles utmärkt för att ”spegla” sin egen skugga.

Vi fuskar lite här. Bilden är tagen ovanför Årbyvägen, som avslutar v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de mot öster. Men<br />

stenen uppvisade en s<strong>å</strong> intressant genomg<strong>å</strong>ende spricka, som inte alls s<strong>å</strong>g naturlig ut, att jag änd<strong>å</strong> lät den vara<br />

med. Här skulle man ju faktiskt kunna tänka sig att finna en fastkilad kilsten eller l<strong>å</strong>sten.

Med lite bildredigering g<strong>å</strong>r det att visa att det faktiskt t sitter en liten sten inkilad i<br />

den ganska breda blockspringan

Vackert kluvet block med en helt slät, lite in<strong>å</strong>tlutande, framsida. När man ser hur skickligt man kunde klyva fram<br />

helt släta ytor med <strong>gammal</strong> traditionell klyvteknik är det sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> hur klyvning med borrteknik över huvud<br />

taget kunde etablera sig inom stenhuggeriet.

Kap.9. Klyvplatser<br />

där klyvning skett med borrteknik<br />

Kvarsittande söndervittrad rest av en<br />

järnkil i övre delen av en klyvborränna<br />

(fr<strong>å</strong>n Lyckeboomr<strong>å</strong>det i Storvreta).

Om stenborrning<br />

Stenhuggning är antagligen en ur<strong>gammal</strong> verksamhet. Med den har troligen ändrat karaktär m<strong>å</strong>nga<br />

g<strong>å</strong>nger under sin utvecklingshistoria. Stenhuggningen har p<strong>å</strong>verkats när religion och<br />

begravningsskick förändrats. Ocks<strong>å</strong> förändringar i byggnadsskick och i hush<strong>å</strong>lls- och hantverksaktiviteter<br />

har spelat roll för stenhuggeriets omfattning och utformning. Behovet att stenmarkera<br />

boplatser och större territorier har ocks<strong>å</strong> medfört att skyltblock formats med hjälp av stenhuggning.<br />

En hel del av de olika typer av skyltblock, som presenterats i kap 7 (Större skyltplock)<br />

ovan har säkert framställts genom stenhuggning.<br />

När nya näringar som jordbruk och boskapsskötsel växte fram uppstod behovet av huggen sten för<br />

att bygga stenhägnader, som omgärdade och skyddade odlade grödor fr<strong>å</strong>n betande djur.<br />

Men n<strong>å</strong>gon g<strong>å</strong>ng under stenhuggeriets l<strong>å</strong>nga historia inträffar en viktig teknisk innovation. Sten<br />

börjar nu att klyvas med hjälp av borrteknik, där borr av h<strong>å</strong>rt järn (st<strong>å</strong>l) används.<br />

Det är viktigt att klargöra att borrning av sprängh<strong>å</strong>l (som började <strong>till</strong>ämpas under 1800-talet) är<br />

n<strong>å</strong>gonting annat än stenborrning för att klyva sten. Antagligen har borrning för klyvning funnits bra<br />

mycket tidigare än sprängh<strong>å</strong>lsborrning. Stenborrningens tv<strong>å</strong> olika tekniker för stenklyvning är sv<strong>å</strong>ra<br />

att följa bak<strong>å</strong>t. Borrning med ett enda djupt borrh<strong>å</strong>l och borrning med flera grunda borrh<strong>å</strong>l satta i<br />

en tät rad kan ha olika utvecklingslinjer och har kanske ganska sent förenats i ett profant<br />

stenhuggeri. Kanske har de tidigare enbart använts i ett sakralt eller i ett juridiskt (gränsmarkerande)<br />

sammanhang.

Den manuella stenborrningstekniken är ju i själva verket s<strong>å</strong> enkel och självklar (ett vridmoment och ett<br />

slagmoment, som kombineras kring ett järnverktyg) att det nog finns skäl att problematisera fackarkeologernas<br />

sena datering av klyvborrningen. Tekniken byggde inte p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>gon avancerad vetenskap. Och det<br />

behövdes säkert ingen Einstein-figur för att räkna ut hur tv<strong>å</strong> olika borrmoment (snurrmetod och slagmetod)<br />

skulle kunna kombineras. B<strong>å</strong>da metoderna var ju kända sedan tidigare. Och alla nödvändiga förutsättningar<br />

fanns egentligen <strong>till</strong> hands redan under äldre järn<strong>å</strong>ldern - flera tusen <strong>å</strong>r tidigare än fackarkeologernas<br />

datering av stenborrningens uppkomst. S<strong>å</strong> varför har man inte borrat i sten i tusentals <strong>å</strong>r? Eller har man<br />

kanske det?<br />

Egentligen kan man ocks<strong>å</strong> göra en helt annan typ av problematisering kring stenborrningsteknikens<br />

uppkomst. Man skulle kanske kunna fr<strong>å</strong>ga sig varför den manuella stenborrningen över huvud taget började<br />

användas. De traditionella stenklyvningsmetoderna var ju egentligen fullt <strong>till</strong>räckliga. Den som har vandrat i<br />

skogspartier med <strong>gammal</strong>t stenhuggeri, där bara traditionella klyvmetoder använts, kan ju själv förvissa sig<br />

om att man egentligen inte hade n<strong>å</strong>gra sv<strong>å</strong>righeter med att klyva fram stora stenstycken i en rad olika former.<br />

Och man klarade galant att klyva fram släta sidor och helt rätvinkliga stenklossar. Och s<strong>å</strong> länge som man<br />

använde manuell borrteknik s<strong>å</strong> innebar det nog knappast n<strong>å</strong>gon besparing i tid och arbetsinsats jämfört med<br />

det traditionella oborrade stenhuggeriet. S<strong>å</strong> vad fanns det egentligen för press mot att utveckla<br />

borrningstekniker i stenklyvningens tjänst? Nästan ingen alls kan man tycka. Annorlunda förhöll det sig<br />

naturligtvis när stenborrningen mekaniserades och lufttrycksborrning infördes. D<strong>å</strong> kunde en man enkelt<br />

borra ett ganska djupt borrh<strong>å</strong>l p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>gra minuter. Men innan dess?<br />

Kanske är det trots allt s<strong>å</strong> att man fortfarande bör vara försiktig när det gäller att uttala sig om den bortre<br />

tidsgränsen för stenklyvning med borrteknik. Och fortfarande finns, s<strong>å</strong> vitt jag vet, inga säkra metoder för<br />

bestämning av en borrännas <strong>å</strong>lder. Kanske är det rent av s<strong>å</strong> att stenborrningstekniken har sina rötter i<br />

förkristen tid?

Om det borrkluvna stenmaterialets funktion<br />

Det är nog ganska klart att en hel del av det borrkluvna stenmaterialet har varit husbehovsrelaterat.<br />

Särskilt senare <strong>å</strong>rhundradens skiftesreformer drev fram en nybyggnation, som kunde kräva <strong>å</strong>tskilligt<br />

med sten. Man behövde lämplig sten för husgrunder, jordkällare, portstolpar, trösklar m.m. Men en<br />

hel del av det borrkluvna stenmaterialet passar inte in i det mönstret. B<strong>å</strong>de i skogsmark och hagmark<br />

finner man <strong>å</strong>tskilliga block - sm<strong>å</strong> och medelstora - som kluvits med borrteknik utan att n<strong>å</strong>got<br />

stenmaterial avhämtats och där förutsättningar för framhuggning av lämplig husbehovssten varit<br />

minimala. Blocken har helt enkelt kluvits och lämnats <strong>å</strong>t sitt öde. Man f<strong>å</strong>r inget intryck av att<br />

klyvningen varit ett tidigt led i en stenhuggningsprocess utan snarare att klyvningen varit m<strong>å</strong>let i sig.<br />

Det liknar mycket den klyvning av block, som genomförts med traditionell teknik och där sedan en<br />

stenkil eller l<strong>å</strong>ssten lämnats i klyvsprickan.<br />

I samma marker stöter vi ocks<strong>å</strong> p<strong>å</strong> kluvet stenmaterial av större dimensioner, där klyvningen tycks ha<br />

ing<strong>å</strong>tt i ett monumentskapande sammahang. Även i v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i Årby stöter vi p<strong>å</strong><br />

klyvning med borrteknik med monumentskapande intentioner. Och jag <strong>till</strong>fogar ocks<strong>å</strong> i sammanhanget<br />

n<strong>å</strong>gra ytterligare exempel fr<strong>å</strong>n andra mer höglänta skogsomr<strong>å</strong>den. Om vi nu utg<strong>å</strong>r fr<strong>å</strong>n (väl<br />

inte bevisat) att borrklyvning bara existerat under ett par hundra <strong>å</strong>r s<strong>å</strong> m<strong>å</strong>ste man naturligtvis fr<strong>å</strong>ga sig<br />

varför man s<strong>å</strong> sent fortfarande hade behov av att skapa skyltblock/monument. Jag kan egentligen inte<br />

komma p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>gon annan anledning än gränsmarkering. Kanske har man helt enkelt markerat gränser i<br />

skogsmark med block framkluvna med borrteknik. Och kanske har ocks<strong>å</strong> borrännorna p<strong>å</strong> blocken haft<br />

en sorts stämpelfunktion, som intygat att gränsdragningen varit sanktionerad av en myndighet med<br />

stora befogenheter p<strong>å</strong> det markrättsliga planet. Det finns nog en del som tyder p<strong>å</strong> att klyvplatser<br />

ibland kan ha använts <strong>till</strong> att uppföra gränsmarkerande ”borrännemonument”. S<strong>å</strong> tyder exempelvis<br />

mycket p<strong>å</strong> att de stora monumentala borännemonumenten i Årbytrakten st<strong>å</strong>r p<strong>å</strong> eller <strong>nära</strong> en<br />

ägogräns (i vart fall om man f<strong>å</strong>r tro riksantikvarieämbetets fornsökkarta). En annan omständighet som<br />

kan tydas i samma riktning är att vi har monumentliknade klyvplatser l<strong>å</strong>ngt inne i Storskogen. <strong>Fr<strong>å</strong>n</strong> ett<br />

s<strong>å</strong> avlägset och oländigt skogsomr<strong>å</strong>de skulle nog ingen rationellt tänkande bonde hämta hem<br />

borrkluvet stenmaterial för husbehovsanvändning.

Men det finns ocks<strong>å</strong> n<strong>å</strong>got som talar mot borrännemonumenten som gränsmarkörer. De har ingen<br />

standardiserad utformning (utom borrännorna). Formerna varierar kraftigt. En del av monumenten är<br />

högresta medan andra utbreder sig l<strong>å</strong>gt längs markplanet. Ocks<strong>å</strong> borrklyvningstekniken kan variera.<br />

I en del fall har klyvning genomförts med enstaka djupa borrade klyvh<strong>å</strong>l. I andra fall har klyvning<br />

skett med hjälp av grunda borrh<strong>å</strong>l som satts i rad. Ibland har faktiskt b<strong>å</strong>da teknikerna kombinertas.<br />

S<strong>å</strong> fortfarande r<strong>å</strong>der det m<strong>å</strong>nga fr<strong>å</strong>getecken kring borrännemonumenten (en del mycket storslagna)<br />

och deras funktion.

När man vandrar in i skogspartiets östra del fr<strong>å</strong>n söder hittar man <strong>å</strong>tskilliga block med ytor som verkar huggna. P<strong>å</strong><br />

l<strong>å</strong>ng h<strong>å</strong>ll är det naturligtvis sv<strong>å</strong>rt att avgöra om ett <strong>till</strong>hugget block har utsatts för traditionell stenklyvning eller<br />

kluvits med borrteknik.

Vid närmare p<strong>å</strong>seende upptäcker man att det här blocket har en ganska l<strong>å</strong>ng vertikal borränna i den kluvna ytan,<br />

vilket indikerar att det kluvits med borrteknik. En del block kan ha betydligt mer otydliga borrännor än det p<strong>å</strong> bilden.<br />

Ett identifieringsknep är att stryka med pekfinget längs klyvkanterna. Känselsinnet har betydligt större förm<strong>å</strong>ga att<br />

upptäck rundade och glatta borrännor än synsinnet. Ibland kan det faktiskt vara sv<strong>å</strong>rt att se borrännorna trots att<br />

man tydligt känner dem med fingret.

Ytterligare en klyvplats där klyvning skett med borrteknik. Klyvplatser av den här typen kan mycket väl vara<br />

husbehovsstentägter, där borthuggna stentycken forslats bort för användning vid närliggande g<strong>å</strong>rdar.

Blocket (samma som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild) har kluvits med den borrteknik, där endast ett enda djupt klyvborrh<strong>å</strong>l anlagts.<br />

Efter borrningen har blocket kluvits genom att en järnkil slagits ner i borrh<strong>å</strong>let. Borrh<strong>å</strong>let har vid klyvningen spruckit upp i<br />

tv<strong>å</strong> borrännehalvor, varav den ene sitter kvar p<strong>å</strong> originalblocket. Den bortkluvna biten med den matchande borrännan har<br />

antagligen transporterats bort.

P<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ngt h<strong>å</strong>ll skjuter jag med kameran och ser att stenen verkar ha en kubform, som antagligen inte <strong>till</strong>kommit<br />

spontant genom naturkrafternas inverkan.

Det räcker med att g<strong>å</strong> fram och lyfta lite p<strong>å</strong> mossa längs en av överkanterna för att avslöja att ocks<strong>å</strong> det här blocket<br />

utsatts för klyvning med borrteknik. Men här är det inget enstaka djupt klyvborrh<strong>å</strong>l som borrats. Här har i stället flera<br />

grunda klyvborrh<strong>å</strong>l borrats i rad. P<strong>å</strong> bilden ser vi en av de korta klyvborrännorna, som blivit kvar i originalblocket <strong>efter</strong> det<br />

att det utsatts för klyvning.

I Skogspartiet <strong>nära</strong> <strong>fält</strong>en i norr har ett mycket stort block f<strong>å</strong>tt en stor del av den östliga sidan bortkluven. Ett<br />

stort stenstycke och <strong>å</strong>tskilliga mindre ligger utspridda framför blocket. Originalklyvningen har skett genom ett<br />

enda djupt klyvborrh<strong>å</strong>l. Det är en mycket grov huggning, som genomförts. Och knappast n<strong>å</strong>got stenmaterial<br />

har tagits fr<strong>å</strong>n platsen. Det liknar s<strong>å</strong>ledes inte en husbehovshuggning. Snarare verkar syftet här ha varit att<br />

markera ett block genom att hugga fram en stor slät blockvägg med en iögonfallande borränna i. Kanske har<br />

man här velat skapa ett ansl<strong>å</strong>ende gränsmonument. Det förh<strong>å</strong>llandet att en ägogräns drar fram i omr<strong>å</strong>det<br />

stärker <strong>å</strong>tminstone n<strong>å</strong>got gränsmonumenthypotesen.

L<strong>å</strong>ngt ner p<strong>å</strong> det stora blocket kluvna sida löper en borränna. Jag har inte undersökt<br />

stenmaterialet, som ligger utspritt framför blocksidan. Men rimligtvis bör man här finna<br />

matchande borrännor p<strong>å</strong> ett eller flera stenstycken.

Det här blocken vars framsida kluvits med borrteknik (se den djupa borrännan i mitten) skulle mycket väl<br />

kunna vara en husbehovsstentägt. Men blocket finns i skogspartiets norra del, där en ägogräns drar fram.<br />

Det skulle s<strong>å</strong>ledes kunna röra sig om ett gränsmarkerande block.

Vackert block placerat i norra delen av skogspartiet. Redan p<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ngt h<strong>å</strong>ll ser man att det utsatts för<br />

stenhuggning. När man kommer närmare s<strong>å</strong> ser man ocks<strong>å</strong> att borrteknik använts vid stenklyvningen.<br />

Husbehovsstentägt eller gränsmarkör? Det är nog hugget som stucket. Men ocks<strong>å</strong> detta block ligger i<br />

skogspartiets norra del, där en ägogräns drar fram.

Bilden visar den l<strong>å</strong>nga vertikala borrännan i en kluven sida p<strong>å</strong> det block, som visades<br />

p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild.

När stenhuggningen skapar<br />

storskaligt stenmaterial av<br />

närmast monumental karaktär,<br />

s<strong>å</strong> finns det goda skäl att tro att<br />

den har utförts för andra syften<br />

än att hämta hem brukssten <strong>till</strong><br />

närbelägna g<strong>å</strong>rdar. Den här<br />

märkliga stenskapelsen, som<br />

kluvits fram med borrteknik,<br />

st<strong>å</strong>r i skogspartiets västra del<br />

(<strong>nära</strong> Årby-vägen). I en klyvspricka<br />

har man slagit ner en<br />

ganska stor sten. Stenen har<br />

ingenting med klyvnigen att<br />

göra <strong>efter</strong>som den skett med<br />

borrteknik. Möjligen har den<br />

satts in för att staga och räta<br />

upp den höga monumentstenen,<br />

som har ett märkligt<br />

utskjutande överhang upp<strong>till</strong>.<br />

Det är sv<strong>å</strong>rt att tro annat än att<br />

det rör sig som ett spektakulärt<br />

gränsmarkerande monument<br />

- märkliga monument av en typ,<br />

som man d<strong>å</strong> och d<strong>å</strong> finner i<br />

höglänt skogsmark ända upp i<br />

Storskogen. Kanske markerar<br />

stenen och den vidgade sprickan<br />

just den linje, där en ägogräns<br />

drar fram. Antagandet stärks av<br />

Fornsökskartan som anger att<br />

en ägogräns drar fram just i det<br />

omr<strong>å</strong>de, där det här märkliga<br />

stenmonumentet finns.

Samma stenmonument betraktat fr<strong>å</strong>n baksidan

Bilden visar en del av den l<strong>å</strong>nga borränna, som löper längs kanten p<strong>å</strong> ett av de stenstycken, som avgränsar sprickan.

I höglänt mark i mellersta delen av skogspartiet möter vi ett större block vars ena gavel är släthuggen och helt<br />

vertikal. Och bakom blocket skymtar upplagt hugget material. Sannolikt närmar vi oss en lite större klyvplats i<br />

skogspartiet. Det g<strong>å</strong>r inte p<strong>å</strong> det här avst<strong>å</strong>ndet att säga om det är en klyvplats, där klyvning skett med äldre<br />

traditionella klyvmetoder eller med yngre borrteknik.

Framför det kluvna originalblocket med sin släta vertikala yta ligger flera l<strong>å</strong>ngsträckta huggna blockstycken.<br />

Blocket närmast kameran bör uppmärksammas särskilt. Det har en vacker avl<strong>å</strong>ng form och smalnar i ena<br />

änden av <strong>till</strong> en trubbig lite böjd spets. Formmässigt skulle den kunna passa som portstolpe, minnessten<br />

eller rent av som rest järn<strong>å</strong>lderssten. Man har lagt ner mycket arbete p<strong>å</strong> att hugga fram detta blockstycke,<br />

<strong>efter</strong>som man längs flera kanter ser klyvborrännor i täta rader.

N<strong>å</strong>gon vanlig stentägt för husbehovshuggning är det nog inte fr<strong>å</strong>ga om här. Troligen har man haft för avsikt att <strong>till</strong>verka<br />

en stenmonument antingen för hemforsling eller ocks<strong>å</strong> för resning p<strong>å</strong> platsen. Rör det sig om en skyltsten som skulle<br />

forslas hem, s<strong>å</strong> har det naturligtvis varit katastrofalt att den spruckit av p<strong>å</strong> mitten. Har det däremot handlat om<br />

<strong>till</strong>verkning av ett monument som skulle skylta för en gräns i skogspartiet, s<strong>å</strong> har skadan inte varit lika stor. Det har g<strong>å</strong>tt<br />

nästan lika bra att skylta med stenen liggande som rest. Jag har inte närmare studerat gamla gränsdragningar i<br />

skogspartiet. Men redan Fornsökkartan avslöjar att en ägogräns drar fram i skogspartiets norra del. Klyvplatsen ligger<br />

antagligen p<strong>å</strong> eller <strong>nära</strong> den gränsen och det stärker väl <strong>å</strong>tminstone n<strong>å</strong>got gränsmonumenthypotesen.

Det är tydligt att blocket längst fram spruckit i tv<strong>å</strong> delar. Jag kan inte avgöra om det skett vid <strong>till</strong>verkningen, i väntan p<strong>å</strong> resning eller<br />

avhämtning eller vid själva resnings<strong>till</strong>fället eller avhämtnings<strong>till</strong>fället.

Bilden visar en av de m<strong>å</strong>nga korta klyvborrännor, som finns längst<br />

blockets kanter.

Bilden visar den djupa klyvborrännan p<strong>å</strong> originalblocket. Genom en kilning i ett enda djupt borrh<strong>å</strong>l har man<br />

kluvit bort ett stort stenstycke, som sedan bearbetas och kluvits ytterligare. Lite förv<strong>å</strong>nande kanske att man inte<br />

redan här i den första viktiga grundklyvningen använt sig av flera grunda klyvborrh<strong>å</strong>l i rad som man sedan gjort i<br />

den fortsatta klyvningen. Man har nöjts sig med ett enda lite djupare borrh<strong>å</strong>l och litat p<strong>å</strong> att klyvsprickan skulle<br />

hamna precis där man ville ha den. Och det har man ju ocks<strong>å</strong> lyckats med. Antagligen kunde erfarna<br />

stenhuggare läsa stenen mycket bra och kunde därmed reducera klyvningsarbetet <strong>till</strong> ett minimum.

Sv<strong>å</strong>rbedömd klyvplats i skogspartiets<br />

norra del ganska <strong>nära</strong> <strong>fält</strong>en. Stenen p<strong>å</strong><br />

bilden ligger <strong>till</strong> hälften dold under<br />

vegetation i ett blockrikt omr<strong>å</strong>de (med<br />

n<strong>å</strong>gra forngravar) ovanför en brant.<br />

Ytterligare sm<strong>å</strong>skaligt hugget stenmaterial,<br />

där ocks<strong>å</strong> borrteknik använts,<br />

finns i närheten. Det liggande blocket har<br />

kluvits fram med stor noggrannhet, vilket<br />

framg<strong>å</strong>r av att grunda borrännor sitter tätt<br />

i rad längs flera l<strong>å</strong>ngsidekanter. Möjligen<br />

kan det röra sig om en rest sten som fallit<br />

omkull. Men <strong>efter</strong>som det inte finns<br />

n<strong>å</strong>gon fästanordning i marken s<strong>å</strong> är det<br />

troligt att den ligger vid klyvplatsen<br />

antingen för att senare resas eller för att<br />

transporteras hem. I s<strong>å</strong> fall har den<br />

naturligtvis f<strong>å</strong>tt vänta väldigt länge. Äldre<br />

portstolpar kan ibland ha den här formen<br />

med bred bas och avsmalning upp<strong>å</strong>t. Men<br />

det gäller ocks<strong>å</strong> för en del stenar som i<br />

skogsmark fungerar som gränsmärken.<br />

Det är s<strong>å</strong>ledes sv<strong>å</strong>rt att med säkerhet<br />

uttala sig om stenens <strong>till</strong>tänkta funktion.<br />

Det är osannolikt att stenen skulle ha<br />

n<strong>å</strong>gon funktionell koppling <strong>till</strong> närliggande<br />

förkristna gravar med tanke p<strong>å</strong> att den<br />

<strong>till</strong>huggits med borrteknik. Men kanske<br />

m<strong>å</strong>ste man alltid, när det gäller borrkluvet<br />

stenamaterial, kasta in en brasklapp. Det<br />

finns nog ingen som med säkerhet vet hur<br />

l<strong>å</strong>ngt <strong>till</strong>baka i tiden stenborrning (i stenklyvningens<br />

tjänst) har sina rötter.

Ytterliggare borrkluvet stenmaterial (ganska sm<strong>å</strong>skaligt) <strong>nära</strong> den liggande stenen p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild

Ytterligare en klyvplats i skogspartiet norra del <strong>nära</strong> en ägogräns. Här finns dock inget som helst<br />

monumentskapande med i bilden. Här är det nog fr<strong>å</strong>ga om en regelrätt husbehovshuggning<br />

trots närheten <strong>till</strong> ägogränsen.

Kring stenbrottet (se bild 177) finns mindre block ( bilden visar ett av dem) huggna med borrteknik. De st<strong>å</strong>r i en gles<br />

ofullständig cirkel och kan möjligen vara arrangerade. Det centrala stenbrottet har helt igenom bearbetats med<br />

traditionella stenklyvningsmetoder. Platsen är sv<strong>å</strong>rbedömd.

Ytterligare ett borrkluvet block uppställt runt det centralt liggande stenbrottet

Vacker blockhög p<strong>å</strong> den stora gräsbeväxta inägan i undersökningsomr<strong>å</strong>dets västra del. I den här typen av gamla<br />

blockhögar kan man ofta finna olika typer av stenborrning. Det kan röra sig om borrade dubbh<strong>å</strong>l i röjblock. Men det<br />

kan ocks<strong>å</strong> röra sig om sprängh<strong>å</strong>l, som ocks<strong>å</strong> ibland borrades i samband med röjningsarbeten. S<strong>å</strong> kan det slutligen<br />

ocks<strong>å</strong> röra sig om klyvborrh<strong>å</strong>l, som användes för att klyva block genom kilning. Vi kan ju undersöka den här högen<br />

lite närmare och se om vi hittar n<strong>å</strong>gra sp<strong>å</strong>r <strong>efter</strong> olika typer av stenborrning.

N<strong>å</strong>gra borrade dubbh<strong>å</strong>l hittade jag överhuvudtaget inte i blockhögen. Däremot hittar jag en borränna som tyder p<strong>å</strong> att<br />

kilning i ett borrh<strong>å</strong>l genomförts. Det är inte alltid lätt att skilja borrännor fr<strong>å</strong>n sprängh<strong>å</strong>l fr<strong>å</strong>n borrännor fr<strong>å</strong>n klyvborrh<strong>å</strong>l.<br />

Men klyvborrännor har oftast en mindre diameter och sitter oftast strategiskt längs kanter. Det ligger ocks<strong>å</strong> i sakens<br />

natur att man sällan finner intakta borrh<strong>å</strong>l i borrkluvet material <strong>efter</strong>som själva den bakomliggande idén är att borrh<strong>å</strong>len<br />

ska spricka upp. Däremot är det ganska vanligt att sprängt material kan inneh<strong>å</strong>lla blockbitar med intakta borrh<strong>å</strong>l.

P<strong>å</strong> ett mindre block längst nere vid marken hittar jag ocks<strong>å</strong> en kort borränna med en större diameter. Jag antar det är<br />

en borränna <strong>efter</strong> ett sprängborrh<strong>å</strong>l. Men jag är inte helt säker.

I övre östra delen av undersökningsomr<strong>å</strong>det <strong>nära</strong> Årby-vägen hittar jag ett större block, som genom stenhuggning<br />

närmast omformats <strong>till</strong> en stenrauk. Vid närmare p<strong>å</strong>syn visar det sig att blocket kluvits med<br />

borrteknik. Ett par ganska l<strong>å</strong>nga borrännor kan iakttas i de branta raukväggarna.

Bilden visar en av klyvborrännorna i blockväggarna.

Invid blocket ligger ett mindre block mot vilket en l<strong>å</strong>g hög av jord och mindre stenar är uppbyggd. Det är<br />

möjligt att originalblocket (l<strong>å</strong>ngt innan det utsatts för stenhuggning) haft en gravplatsmarkerande funktion.

N<strong>å</strong>gra jämförande borrännemonument fr<strong>å</strong>n Storskogen.<br />

Vi har ovan redovisat n<strong>å</strong>gra märkliga block (eller snarare blockarrangemang) med borrännor i skogspartiet i<br />

v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de. Särskilt blockarrangemangen p<strong>å</strong> bilderna 221 och 225 har en häpnadsväckande<br />

monumentalitet och verkar ha en noga planerad utformning. N<strong>å</strong>gra vanliga husbehovsstentägter är det inte<br />

fr<strong>å</strong>ga om här. Det m<strong>å</strong>ste rimligtvis istället handla om blockarrangemang som medvetet <strong>till</strong>huggits och<br />

uppställts (eller tänkt att uppställas) för att skylta för n<strong>å</strong>gon viktig företeelse. När jag tidigare genomströvat<br />

stora delar av Storskogen, s<strong>å</strong> har jag ocks<strong>å</strong> där funnit denna typ av monumentala och medvetet<br />

arrangerade borrännemonument. Nedan redovisas n<strong>å</strong>gra av dess fynd i bild och text. Se för övrigt även dem<br />

märkliga, borrade stensuggan p<strong>å</strong> bild 169 ovan.<br />

Jag har i olika sammanhang gissat p<strong>å</strong> att Storskogens borrännemonument haft (kanske rent av fortfarande<br />

har) en gränsmarkerande funktion. Men gränsmonument-hypotesen har egentligen inte haft n<strong>å</strong>got empiriskt<br />

stöd, <strong>efter</strong>som jag inte undersökt borrännemonumentens placering i förh<strong>å</strong>llande <strong>till</strong> de ägogränser, som<br />

löper fram genom Storskogen. Gränsmonumenthypotesen har jag egentligen bara anammat, <strong>efter</strong>som den<br />

verkar utgöra den mest rimliga och logiska förklaringen. För vad annat skulle det väl kunna vara? Det är helt<br />

enkelt sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> varför man annars skulle ha byggt monumentala, borrännemärkta skyltblocksarrangemang<br />

ute i avlägsen och sv<strong>å</strong>rforcerad skogsmark under de senaste tv<strong>å</strong> hundra <strong>å</strong>ren. (Jag utg<strong>å</strong>r d<strong>å</strong><br />

fr<strong>å</strong>n att man inte använt borrteknik i stenhuggningen tjänst i mer än ett par hundra <strong>å</strong>r och att s<strong>å</strong>ledes<br />

borrännemonumenten är relativt unga. Men helt säker p<strong>å</strong> dateringen kan man nog inte vara. De kan vara<br />

äldre - kanske mycket äldre).<br />

Borrännemonumentens placering inom v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de vid Årby ger i vart fall visst stöd för<br />

gränsmonumenthypotesen. Det är tydligt att de alla ligger utspridda i den norra delen av skogspartiet där en<br />

ägogräns drar fram. Nästa steg f<strong>å</strong>r bli att studera skogsskifteskartor i Storskogen och undersöka hur<br />

borrännemonumenten är placerade i förh<strong>å</strong>llande <strong>till</strong> skogsskiftesgränser. Skulle ocks<strong>å</strong> Storskogens<br />

borrännemonument visa sig ligga i anslutning <strong>till</strong> skiftesgränser s<strong>å</strong> f<strong>å</strong>r vi nog anse att gränsmonumenthypotesen<br />

bekräftats.

Jag har egentligen aldrig lyckats först<strong>å</strong> mig p<strong>å</strong> det här mäktiga överhangsblocket vare sig <strong>till</strong> funktion eller konstruktion. Det är naturligtvis<br />

en mästerlig stenhuggarprestation att f<strong>å</strong> det mycket tunga och l<strong>å</strong>ngt utskjutande överhanget att ligga kvar. Ett mycket l<strong>å</strong>ngt borrh<strong>å</strong>l har<br />

anlagts p<strong>å</strong> överhangets översida och fortsätter som en borränna l<strong>å</strong>ngt ner p<strong>å</strong> den urhuggna framsidan. Det är inte säkert att borrännan<br />

hör <strong>till</strong> ursprungskonstruktionen. Den kan ha lagts <strong>till</strong> betydligt senare. Det kan s<strong>å</strong>ledes vara ett 2-fas – monument, där ett skyltblock fr<strong>å</strong>n<br />

sten<strong>å</strong>ldern flera tusen <strong>å</strong>r senare gjorts om <strong>till</strong> ett gränsmarkerande borrännemärkt monument. Överhangsblocket är kanske Storskogens<br />

mest intressanta och spännande objekt b<strong>å</strong>de ifr<strong>å</strong>ga om arkeologi och konst - och kanske ocks<strong>å</strong> det mest osannolika. Det borde helt enkelt<br />

inte finnas!

Den här uppställda stenskivan med klyvh<strong>å</strong>lsmärken runt kanterna har <strong>till</strong>huggits bara n<strong>å</strong>got hundratal meter fr<strong>å</strong>n<br />

överhangsblocket och är egentligen en lika stor sevärdhet som detta. En fr<strong>å</strong>ga inställer sig ganska spontant: ett s<strong>å</strong>dant<br />

här resurskrävande och proffsigt stenalster glömmer man väl bara inte i Storskogen? Och en följdr<strong>å</strong>ga: om man inte<br />

glömt det, vad skulle det i s<strong>å</strong> fall handla om? Ett rimligt svar skulle d<strong>å</strong> kunna bli: gränsmonument. Fast helt säker p<strong>å</strong> det<br />

kan man inte vara.

Bilden visar en mycket vackert arrangerad klyvh<strong>å</strong>lsplats fr<strong>å</strong>n Storskogen, <strong>nära</strong> Tipptoppvägen. Den stora stenen har<br />

ställts upp s<strong>å</strong> att överkantens borrännor tydligt exponeras. Klyvh<strong>å</strong>lsblocket understöds i ena kanten av tre sm<strong>å</strong><br />

rundade stödstenar. Blockarragemanget är ställt ovanför en stor grop i marken. Och mycket övrigt klyvh<strong>å</strong>lsmaterial<br />

finns uppställt runt omkring gropen . Platsen är arrangerad p<strong>å</strong> ett s<strong>å</strong>dant sätt att den vill kommunicera n<strong>å</strong>got<br />

speciellt. Men det är först<strong>å</strong>s sv<strong>å</strong>rt att i <strong>efter</strong>hand avgöra vad? N<strong>å</strong>gon kaotisk stentägtsplats där skrotsten ligger huller<br />

om buller är det definitivt inte fr<strong>å</strong>ga om här.

P<strong>å</strong> en stenfylld verksamhetsyta i anknytning <strong>till</strong> en trolig sten<strong>å</strong>ldersboplats (i skogsmark ovanför Johannelund) finns en märklig klyvh<strong>å</strong>lsplats.<br />

B<strong>å</strong>de huvudblocket och en kvarliggande sten har tydliga och kraftiga borrade klyvh<strong>å</strong>lsmärken. Rimligen har originalblocken inte varit särskilt<br />

högt och n<strong>å</strong>gon större mängd hugget stenmaterial har nog inte forslats bort - om ens n<strong>å</strong>got. Det framkluvna block som ligger kvar har ingen<br />

hög kvalitet - i vart fall inte formmässigt. Det är sv<strong>å</strong>rt att först<strong>å</strong> varför man utfört ett s<strong>å</strong> omfattande borrarbete med tät klyvh<strong>å</strong>lsteknik utan att<br />

f<strong>å</strong> fram kluven sten av hög kvalitet för användning p<strong>å</strong> annat h<strong>å</strong>ll. En förklaring skulle naturligtvis kunna vara att det inte rör sig om en stentägt i<br />

vanlig mening utan i stället om skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten spelade i det avseendet ingen roll. Det var i stället<br />

blockarrangemangets form och kanske ocks<strong>å</strong> den tydliga borrännemärkningen, som var avgörande.

Kap.10. Resta stenar<br />

I Storskogen har jag aldrig stött p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>gon rest sten - med undantag kanske för n<strong>å</strong>gon<br />

enstaka gränssten. Men i skogspartier nedanför Storskogen stöter jag ibland p<strong>å</strong> uppställda<br />

block - ofta p<strong>å</strong> naturliga kullar (som jag bedömer det i alla fall). Kanske är de inte <strong>till</strong>räckligt<br />

smäckra och välhuggna för att benämnas resta stenar. Jag nöjer mig med att kalla dem för<br />

uppställda stenstycken. Stenen här (fr<strong>å</strong>n ett <strong>fält</strong><strong>nära</strong> skogsparti i Norrbotrakten) kan mycket<br />

väl ha ställts upp under sen sten<strong>å</strong>lder, d<strong>å</strong> <strong>fält</strong>en utanför (i norr) fortfarande täcktes av en<br />

havsfjärd. <strong>Fr<strong>å</strong>n</strong> den här kullen är det bara n<strong>å</strong>gra hundra meter <strong>till</strong> brons<strong>å</strong>lderns välvda<br />

gravanläggningar, som reser sig upp ur dagens <strong>fält</strong> som valar. Märk för övrigt den troligen<br />

medvetet uppallade stensuggan i förgrunden.

Om resta stenar<br />

Jag vet inte om det finns n<strong>å</strong>gon allmängiltig definition p<strong>å</strong> resta stenar. Men jag kan göra ett<br />

försök att framställa min egen kriterieversion. Eftersom det handlar om resta stenar. s<strong>å</strong> utesluts<br />

naturligtvis de skyltstenar som <strong>till</strong>huggits ur markfasta block, som alltid funnits p<strong>å</strong> platsen. De<br />

resta stenarna ska vidare vara högresta och smäckra. Det innebär bl.a. att <strong>höjd</strong>en ska<br />

överglänsa bredden vid basen väsentligt. De har med andra ord en hög tyngdpunkt och<br />

behöver alltid en fästning i marken för att kunna st<strong>å</strong> upprätt. Oftast är de ganska prydligt<br />

<strong>till</strong>huggna och har en huggyta p<strong>å</strong> alla sidor. Därigenom skiljer de sig fr<strong>å</strong>n uppställda block och<br />

grovhuggna stenstycken, som kan ha utplacerats redan under sen sten<strong>å</strong>lder men som ibland<br />

kan vara strängstenar i skiftesgränser. De resta stenarna är inte placerade i rösen och skiljer sig<br />

därför fr<strong>å</strong>n rösade gränsstenar. De resta stenarna är stadigt fastsatta i marken och är inte<br />

uppallade eller uppsatta p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>got stenpodium. De skiljer sig därför fr<strong>å</strong>n de stenkategorier som<br />

jag ibland brukar kalla uppallade block och podiestenar. Med den här definitionen kan de<br />

<strong>till</strong>höra vilken tidsperiod son helst. Och en hel del gravstenar p<strong>å</strong> v<strong>å</strong>ra kyrkog<strong>å</strong>rdar skulle platsa<br />

in. De första stenarna som fyller de här kriterierna dyker i Storvretabygden först upp i<br />

brons<strong>å</strong>ldersmiljön - ofta i anknytning <strong>till</strong> stensättningar och högar. Men de har kanske sin<br />

storhetsperiod under <strong>å</strong>rhundradena kring Kristi födelse (vi stöter p<strong>å</strong> en del praktexemplar p<strong>å</strong><br />

Östa<strong>å</strong>sen och i <strong>fält</strong>mark utanför ett skogsparti i Vallby) för att <strong>å</strong>terkomma med en relativt sen<br />

runstensv<strong>å</strong>g under 1000-talet.

I ekbackens norra del st<strong>å</strong>r den här vackra resta stenen. Antagligen markerar den n<strong>å</strong>gon närliggande hög. Stenen<br />

uppfyller solklart alla kriterier för rest sten

Samma sten som p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild sedd ur en annan vinkel

Vacker rest sten i det nedre impedimentets gräns mot <strong>fält</strong>en i norr. Det är inte helt lätt att säga vad stenen<br />

skyltat för. Den gamla överfarten av <strong>å</strong>n ligger inte l<strong>å</strong>ngt borta. Och möjligen har stenen skyltat för den väg<br />

som fr<strong>å</strong>n Årby ledde ned <strong>till</strong> överfarten. Huggkvalitén är kanske inte den allra bästa. Men visst kan vi<br />

inkludera den i kategorin resta stenar.

Antagligen kan vi ocks<strong>å</strong> foga en rest<br />

sten med runor <strong>till</strong> den samling resta<br />

stenar som en g<strong>å</strong>ng funnits i<br />

<strong>fält</strong>landskapet <strong>nära</strong> <strong>å</strong>n. Runstenen<br />

stod en g<strong>å</strong>ng vid en <strong>gammal</strong> <strong>å</strong>-<br />

överfart inte s<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ng fr<strong>å</strong>n den plats<br />

där stenen p<strong>å</strong> föreg<strong>å</strong>ende bild st<strong>å</strong>r.<br />

I dag är runstenen uppflyttad <strong>till</strong> östra<br />

sidan av gamla landsvägen. <strong>Inge</strong>nting<br />

är beständigt - inte ens i stenarnas<br />

värld. Runstenen fyller utan vidare<br />

kriterierna för rest sten. Och<br />

dessutom har den - som s<strong>å</strong> m<strong>å</strong>nga<br />

andra runstenar - rests tv<strong>å</strong> g<strong>å</strong>nger.

Jag missade inledningsvis att stenen har text p<strong>å</strong> ytterligare en sida. Här syns det ocks<strong>å</strong><br />

tydligt att stenen är mycket vackert huggen med vassa kanter och jämna ytor och<br />

avsmalnande upp<strong>å</strong>t. Klyvningen har <strong>å</strong>stadkommits helt utan inslag av borrteknik.<br />

Kommentaren om avsaknad av borrteknik kan verka överflödig, <strong>efter</strong>som det inte är<br />

särskilt troligt att man använde stenborrning i stenklyvnings tjänst redan p<strong>å</strong> 1000-talet.<br />

Fast helt säker p<strong>å</strong> det är jag inte!

Förl<strong>å</strong>t pippin, som r<strong>å</strong>kade sätta sitt visitkort p<strong>å</strong> skylten!

Utifr<strong>å</strong>n mina egna kriterier m<strong>å</strong>ste jag nog godkänna de här tv<strong>å</strong> stenarna i en stor gravhög p<strong>å</strong> ekbacken som resta stenar. Fast det är<br />

nästan ett gränsfall. De är lite väl tjocka och rultiga

I gränsen mellan inäga och skog st<strong>å</strong>r en liten sten med speciell form. Den smalnar av upp<strong>å</strong>t och slutar med en<br />

trubbig topp. Det är en mycket enkel sten. Men trots sin enkelhet s<strong>å</strong> upplever man spontant att den m<strong>å</strong>ste vara<br />

<strong>till</strong>verkat av människor. Naturkrafterna skapar visserligen m<strong>å</strong>nga stenformer. Men just den här, som kontinuerligt<br />

smalnar av <strong>till</strong> en trubbig topp kan de knappast <strong>å</strong>stadkomma p<strong>å</strong> egen hand. Men är det en rest sten trots att den<br />

kanske fyller de kriterier som angavs inledningsvis i avsnittet? Jag tycker inte det. Det fordras tydligen en viss tyngd<br />

och storlek för att inkluderas i kategorin resta stenar. Att resa en sten innebär nog att det m<strong>å</strong>ste krävas en avsevärd<br />

ansträngning för att f<strong>å</strong> den p<strong>å</strong> plats. Och s<strong>å</strong> värst mycket ansträngning behövs nog inte för att hantera den här<br />

stenen, som är under halvmetern hög. Den f<strong>å</strong>r nog helt enkelt nöja sig med att bli kallad ”uppställd sten”.

Den resta stenen i Vallby konkurrerar först<strong>å</strong>s ut de resta stenarna i undersökningsomr<strong>å</strong>det vid Årby. Lite synd kanske att fokus<br />

ligger p<strong>å</strong> nyponrosorna. Men <strong>å</strong> andra sidan har nyponrosen troget blommat i stenens närhet <strong>å</strong>r <strong>efter</strong> <strong>å</strong>r i tv<strong>å</strong> tusen <strong>å</strong>r. S<strong>å</strong> den<br />

förtjänar faktiskt att vara i centrum.

Markeringssten i omr<strong>å</strong>de med flera gravhögar. Men här g<strong>å</strong>r antagligen en ägogräns Kanske<br />

markerar stenen snarare en gräns än en grav. Men är den inte lite väl knubbig för att kallas för rest<br />

sten – för stor basbredd i förh<strong>å</strong>llande <strong>till</strong> <strong>höjd</strong>en? Men hade stenen varit en halv meter högre, s<strong>å</strong><br />

hade den nog f<strong>å</strong>tt passera som rest sten. .

Vid närmare besiktning visar det sig att den vackert formade, koniska, stenen har ett dubbh<strong>å</strong>l p<strong>å</strong> baksidan. Vi m<strong>å</strong>ste allts<strong>å</strong><br />

utg<strong>å</strong> fr<strong>å</strong>n att stenröjare ganska sent (troligen vid mitten av nittonhundratalet) flyttat den här stenen <strong>till</strong> sin nuvarande<br />

plats. Stenröjarna bedömde nog att det här var en bra ersättningsplats . Det hindrar naturligtvis inte att blocket kan ha fyllt<br />

en skyltfunktion för flera tusen <strong>å</strong>r sedan – men d<strong>å</strong> p<strong>å</strong> n<strong>å</strong>gon annan närliggande plats. Men med den breda tunga basen<br />

och relativt l<strong>å</strong>ga <strong>höjd</strong>en kan vi knappast kalla blocket för en rest sten.

Kap.11. Annat<br />

I ett skogsparti nedanför Storskogen fann jag dessa tv<strong>å</strong> vackra ”hönsägg” (eller<br />

kanske ett strutsägg och ett hönsägg). Stenarna var upplagda p<strong>å</strong> ett stenblock. Hur<br />

länge de legat här är naturligtvis sv<strong>å</strong>rt att säga. För i det här omr<strong>å</strong>det har det<br />

sannolikt funnits bosättningar sedan sen sten<strong>å</strong>lder. Överallt kan man faktiskt hitta<br />

spännande och udda inslag i stenfloran. F<strong>å</strong> se vad vi kan hitta i v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de<br />

vid Årby!

Annat<br />

Användandet av kategorin ”Annat” kan ju lätt leda tankarna <strong>till</strong> en slaskkategori där man dumpar s<strong>å</strong>dant som inte<br />

är särskilt intressant. Men s<strong>å</strong> behöver det naturligtvis inte vara.<br />

Själv har jag valt att i kategorin ta upp s<strong>å</strong>dant, som inte riktigt platsar in de använda kategorierna ovan men som<br />

ända kan vara intressanta och viktiga fynd. S<strong>å</strong> tar jag exempelvis upp fynd av grundstenar, som visar p<strong>å</strong> <strong>gammal</strong><br />

bebyggelse i omr<strong>å</strong>det. Jag tar här ocks<strong>å</strong> upp fynd som tolkningsmässigt spretar <strong>å</strong>t olika h<strong>å</strong>ll: är en l<strong>å</strong>ngsträckt hög<br />

vid ett block en forntida grav eller ett l<strong>å</strong>ngt senare anlagt stenparti - eller är det m<strong>å</strong>nne b<strong>å</strong>dadera? En upptäckt<br />

kaffepanna p<strong>å</strong> en <strong>å</strong>kerholme kan naturligtvis ställa <strong>till</strong> problem för mig när jag utifr<strong>å</strong>n designen ska försöka<br />

bestämma <strong>till</strong>verkare och <strong>till</strong>verknings<strong>å</strong>r. Men samma kaffepanna kan ju ocks<strong>å</strong> f<strong>å</strong> oss att reflektera kring vad som<br />

skulle ha kunnat hända om n<strong>å</strong>gra personer ur brons<strong>å</strong>ldersbefolkningen i Årby-bygden hade upptäckt den. Det är<br />

ju omöjligt, tänker vi kanske. Men i tankens och fantasins värld är först<strong>å</strong>s inget omöjligt.<br />

Och s<strong>å</strong> händer det först<strong>å</strong>s att man snubblar över n<strong>å</strong>got märkligt fynd, som man inte alls först<strong>å</strong>r sig p<strong>å</strong>. Jag tänker<br />

här p<strong>å</strong> ett stenblock med mängder av närliggande borrännor p<strong>å</strong> en <strong>å</strong>kerholme. Men när jag säger ”snubblade<br />

över” s<strong>å</strong> l<strong>å</strong>ter det nästan som att vem som helst skulle kunna stöta p<strong>å</strong> det här märkliga blocket. Men s<strong>å</strong> är det<br />

antagligen inte. Man m<strong>å</strong>ste ha gott om tid att ströva omkring och leta i <strong>fält</strong>landskapet. Man m<strong>å</strong>ste vara allmänt<br />

intresserad av arkeologi och <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong> för att göra den typen av <strong>efter</strong>forskningar i <strong>fält</strong>miljön. Och man<br />

m<strong>å</strong>ste dessutom vara ganska kunnig i hur olika typer av stenborrning använts under senare <strong>å</strong>rhundraden (kanske<br />

ännu längre <strong>till</strong>baka) för att över huvud taget uppmärksamma att det är n<strong>å</strong>got konstigt och avvikande med det här<br />

blocket. Och <strong>efter</strong>som blocket ligger p<strong>å</strong> en <strong>å</strong>kerholme i <strong>å</strong>kermark (lite utanför v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de - det ska<br />

erkännas) s<strong>å</strong> finns det bara en kort period p<strong>å</strong> hösten (<strong>efter</strong> skörden) som blocket l<strong>å</strong>ter sig undersökas. En rad<br />

omständigheter m<strong>å</strong>ste s<strong>å</strong>ledes sammanfalla för att blocket skulle kunna hittas. Egentligen är sannolikheten näst<br />

in<strong>till</strong> obefintlig för att blocket skulle upptäckas. Och änd<strong>å</strong> hände det! Den osannolika upptäckten i sig är kanske<br />

det märkligaste i sammanhanget. Vad blocket sedan skulle ha kunnat haft för funktion är kanske en fr<strong>å</strong>ga av<br />

mindre vikt. Med det borrännepepprade blocket ute p<strong>å</strong> <strong>å</strong>kerholmen bör känna sig djupt lyckligt och hedrat över<br />

att ha blivit upptäckt. Det är en händelse som är s<strong>å</strong> osannolik att den aldrig borde ha inträffat!

I den arkeologiska fyndletarrollen ing<strong>å</strong>r naturligtvis ofta en komponent av besvikelse över att inte finna det<br />

som man förväntat sig att finna. Men besvikelsen över avsaknad av fynd kan ju vändas <strong>till</strong> n<strong>å</strong>got positivt.<br />

Avsaknaden av fynd kan ju faktiskt säga n<strong>å</strong>got lika viktigt om omr<strong>å</strong>det som upptäckta fynd. Kanske avsaknaden<br />

kan f<strong>å</strong> oss att tänka om p<strong>å</strong> ett hälsosamt sätt. Kanske avsaknaden indikerar att omr<strong>å</strong>det i gamla tider inte<br />

använts p<strong>å</strong> det sätt som vi förväntat oss. Jag saknar i undersökningsomr<strong>å</strong>det exempelvis rester av<br />

stensträngar/stenmurar. Men kanske avsaknaden indikerar att det i gamla tider inte funnits n<strong>å</strong>gon uppdelning<br />

mellan betesmark och <strong>å</strong>kermark i undersökningsomr<strong>å</strong>dets <strong>fält</strong>miljö. Kanske utgjorde <strong>fält</strong>marken här länge ett<br />

sammanhängande betesomr<strong>å</strong>de - utan <strong>å</strong>krar. Och d<strong>å</strong> behövdes naturligtvis inga avgränsande stenmurar.

Inför vissa motiv upplever man frustration och känner att det är dags att g<strong>å</strong> hem. Jag kan faktiskt inte avgöra om<br />

den avl<strong>å</strong>nga kullen här vid det stora blocket är en gravanläggning eller ett sentida anlagt stenparti (nu övervuxet)<br />

av en trädg<strong>å</strong>rdsintresserad person. Men behöver man egentligen bryta ihop för det? En enkel kognitiv<br />

omprogrammering, där antingen eller byts ut mot b<strong>å</strong>de och gör en genast p<strong>å</strong> bättre humör.

Den stora öppna gräsytan i väster, som gränsat <strong>till</strong> ekbacken, hyser inte bara forntida och nutida blockhögar - och ett st<strong>å</strong>tligt skyltblock.<br />

Här skymtar n<strong>å</strong>gra grundstenar <strong>till</strong> ett hus fram. Och letar man runt i den närmaste omgivningen s<strong>å</strong> kan man finna sm<strong>å</strong> tegelrester. Kanske<br />

är det inte s<strong>å</strong> länge sedan som n<strong>å</strong>gon form av hus stod p<strong>å</strong> platsen.

Ytterligare en bild p<strong>å</strong> resterna <strong>efter</strong> husgrunden

Sv<strong>å</strong>rbedömd plats i ett omr<strong>å</strong>de strax ovanför den öppna gräsytan med stenbrottet. Det förefaller som om platsen<br />

n<strong>å</strong>gon g<strong>å</strong>ng varit utsatt för mänsklig aktivitet, som lämnat sp<strong>å</strong>r <strong>efter</strong> sig. Kanske har det n<strong>å</strong>gon g<strong>å</strong>ng st<strong>å</strong>tt ett<br />

mindre hus här.

Sv<strong>å</strong>rbedömd trekantig stenanläggning i anknytning <strong>till</strong> en grav med mittkrater. Kanske rör det sig om en sekundärgrav. Kanske är det en<br />

stenpackning som haft n<strong>å</strong>gon funktion i samband med gravläggningen. Nedanför den öppna röjda gräsytan skymtar vi ett stort block<br />

(eller bergknalle) som använts som stenbrott. Kanske har man rent av tagit sten fr<strong>å</strong>n stenbrottet <strong>till</strong> den trekantiga stenformationen här?

Kanske stenfiguren här i markytan markerar en grav fr<strong>å</strong>n brons<strong>å</strong>lder/sten<strong>å</strong>lder. Men kanske är det n<strong>å</strong>got helt annat. Ett av människor<br />

skapat stenmönster är det med stor sannolikhet. Visserligen har vi människor en stark tendens att tolka in mönster och slutna figurer i<br />

i en samling stenar som naturen slumvis utplacerat. Men här f<strong>å</strong>r vi ända viss hjälp i v<strong>å</strong>r tolkning av att markytan är en aning upp<strong>höjd</strong>.<br />

Vi vet ju ocks<strong>å</strong> utifr<strong>å</strong>n säkerställda gravanläggningar i näromr<strong>å</strong>det att människor varit aktiva i omr<strong>å</strong>det för flera tusen <strong>å</strong>r sedan.

Intressant liten stensamling i gravkulle-sluttning p<strong>å</strong> det övre impedimentet. Märk särskilt den rundade stenen, som<br />

avviker starkt fr<strong>å</strong>n det övriga skarpkantiga stenmaterialet.

Ännu en spännande stenfigur p<strong>å</strong> det övre impedimentet - i kanten av den norra högen.

Placeringen av blocken här i kullslänten antyder att de ing<strong>å</strong>tt i n<strong>å</strong>gon form av funktionellt<br />

sammanhang. Men vilket?

I det övre impedimentets östra del, bland buskar <strong>nära</strong> vägen <strong>till</strong> Årby, finns ett mindre antal sm<strong>å</strong> flacka blockhögar - lite<br />

slarvigt uppbyggda av mindre blockstycken, som knappast är skärvsten. De sm<strong>å</strong> högarna tycks ligga direkt p<strong>å</strong> marken,<br />

vilket antagligen talar mot att det skulle röra sig om <strong>gammal</strong> röjsten. Sv<strong>å</strong>rbedömd funktion - i vart fall för mig. Fr<strong>å</strong>ga en<br />

specialist, skulle väl n<strong>å</strong>gon säga. Ok, det är väl inget dumt r<strong>å</strong>d. Men det är bara det att när man rör sig i s<strong>å</strong> här gamla<br />

fyndrika marker, s<strong>å</strong> skulle man egentligen behöva fr<strong>å</strong>ga en specialist hela tiden. Och d<strong>å</strong> blev det ju inte särskilt mycket<br />

uträttat. Och s<strong>å</strong> kan vi ju inte bortse fr<strong>å</strong>n den omständigheten att specialister inte sällan gör olika bedömningar. Men<br />

skulle man inte kunna gräva ut högen här för att f<strong>å</strong> veta mera? Tyvärr är det nog s<strong>å</strong> att arkeologer knappast skulle kunna<br />

tänka sig att gräva ut en s<strong>å</strong>dan här blocksamling, om inte markomr<strong>å</strong>det blev förem<strong>å</strong>l för exploatering. Och n<strong>å</strong>gon<br />

exploatering - med <strong>å</strong>tföljande markförstörelse - vill man ju inte att det vackra Årby-landskapet ska drabbas av.

Jag kunde ha presenterat det här blocket (upphittat p<strong>å</strong> en <strong>å</strong>kerholme bland röjsten) i samband med att jag redovisade block som kluvits med<br />

borrteknik. Men n<strong>å</strong>gonting säger mig att det här inte handlar om en regelrätt klyvning. Borrännorna i det här blocket täcker de tv<strong>å</strong> synliga<br />

sidorna av blocket och är anlagda bara med ett par centimeters mellanrum. Visserligen var det vanligt att man förr borrade flera klyvborrh<strong>å</strong>l i<br />

rad och sedan kilade i borrh<strong>å</strong>len för att klyva blocket. Men klyvborrh<strong>å</strong>len var aldrig djupare an 10 -12 cm (p<strong>å</strong> bildens block är borrdjupet minst<br />

det dubbla) och avst<strong>å</strong>ndet mellan borrrh<strong>å</strong>len var nästan aldrig under decimetern. Rimligtvis har man borrat s<strong>å</strong> tätt för att de uppkomna<br />

borrännorna (<strong>efter</strong> klyvningen) ska fylla n<strong>å</strong>gon specifik funktion. Kanske handlar det om att f<strong>å</strong> <strong>till</strong> en effektiv avrinning- Men jag är l<strong>å</strong>ngtifr<strong>å</strong>n<br />

säker. Det finns ocks<strong>å</strong> (nedanför en borränna) ett intakt borrh<strong>å</strong>l som är över 20 cm djupt (knappast ett borrat dubbh<strong>å</strong>l). Om ingen läsare hjälper<br />

<strong>till</strong> med att lösa borränne-problemet, s<strong>å</strong> kommer det antagligen att förbli olöst för all framtid.

Ibland kommer man av sig i utforskandet av <strong>kultursten</strong>en. En vacker emaljerad kaffepanna st<strong>å</strong>ende p<strong>å</strong> en sten p<strong>å</strong> en <strong>å</strong>kerholme tar <strong>till</strong>fälligt över<br />

uppmärksamheten. Men det kanske inte är s<strong>å</strong> lätt att bestämma det här ”fornminnet” heller. Vad kan man tänka sig? En gräddfärgad emaljerad<br />

kappepanna med grönt handtag och grön rand runt öppningen kan vara en Kockumprodukt fr<strong>å</strong>n 1940-50-tal. I vart fall känner jag igen modellen<br />

fr<strong>å</strong>n min barndom. Nu hittade jag kaffepannan. Men det är spännande och stimulerande att fundera över om vad som skulle ha hänt, om vi<br />

kastar om kronologin och tänker oss att n<strong>å</strong>gra personer i Årbyomr<strong>å</strong>det hittat den under brons<strong>å</strong>ldern. Hur skulle de ha reagerat inför ett s<strong>å</strong>dant<br />

anakronistiskt objekt? Skulle de ha sprunget sin väg? Skulle de ha behandlat det som ett fientligt objekt och krossat det med stora stenar? Eller<br />

skulle de ha betraktat kaffepannan som en g<strong>å</strong>va av gudarna och upp<strong>höjd</strong> den <strong>till</strong> kultobjekt? Eller skulle den ha blivit ett statusobjekt, som ärvdes<br />

fr<strong>å</strong>n hövding <strong>till</strong> hövding i generationer? Och skulle kaffepannans design märkbart ha p<strong>å</strong>verkat utformningen av kärl gjorda av lera och brons?<br />

Och skulle den med tanke p<strong>å</strong> sitt metallinneh<strong>å</strong>ll ha p<strong>å</strong>skyndat järnets introduktion i brons<strong>å</strong>ldersbygden?

I v<strong>å</strong>rt undersökningsomr<strong>å</strong>de i Årby hittade vi inte precis n<strong>å</strong>gra solklara kandidater <strong>till</strong> blockgravar (se kapitel 6). Men i ett<br />

likvärdigt omr<strong>å</strong>de i Lyckebyomr<strong>å</strong>det (om än p<strong>å</strong> avsevärt högre <strong>höjd</strong>) hittar vi n<strong>å</strong>gra betydligt troligare kandidater. Bilden visar en<br />

av dessa.

Under en höstvandring i Grimsta Naturreservat upptäckte jag den här imponerande stenmuren. Ett sätt att beskriva och avgränsa<br />

<strong>kultursten</strong> i ett undersökningsomr<strong>å</strong>de kan ju vara att visa bilder p<strong>å</strong> företeelser, som inte finns. Nog hade jag förväntat mig att finna<br />

<strong>å</strong>tminstone n<strong>å</strong>gon enstaka stenhägnadsrest p<strong>å</strong> och kring <strong>fält</strong>en vid Årby - i kanten mellan skog och <strong>fält</strong> eller mellan impedimentytor och<br />

<strong>å</strong>ker<strong>fält</strong>. Men de lyser med sin fr<strong>å</strong>nvaro. Det kan först<strong>å</strong>s tolkas p<strong>å</strong> tv<strong>å</strong> olika sätt. Antingen har stenhägnaderna funnits i det gamla<br />

odlingslandskapet och av n<strong>å</strong>gon anledning avlägsnats. Men borde vi d<strong>å</strong> inte hitta tydliga dumpningshögar? Eller har kanske hela<br />

<strong>fält</strong>landskapet här i gamla tider utgjorts av sammanhängande betesmark. Och kanske har delar av betsmarken omvandlats <strong>till</strong> <strong>å</strong>ker<strong>fält</strong><br />

först när stenhägnadernas glansdagar var passerade och man hade börjat avgränsa <strong>å</strong>kermark fr<strong>å</strong>n betesmark med helt andra metoder.<br />

Sedan m<strong>å</strong>ste man naturligtvis använda en presentationsmetod, som redovisar ”nonexsistent” företeelser, med omdöme och urskillning.<br />

Annars skulle naturligtvis en bildlista p<strong>å</strong> saknade företeelser bli b<strong>å</strong>de ointressant och pl<strong>å</strong>gsamt l<strong>å</strong>ng. Och för att undvika detta finns det<br />

goda skäl att här sätta en slutpunkt för presentationen av <strong>kultursten</strong>en i <strong>fält</strong>lanskapet vid Årby.

N<strong>å</strong>gra slutord<br />

Denna presentation av <strong>kultursten</strong> i <strong>fält</strong>landskapet är en arbetsversion. Det ing<strong>å</strong>ende materialet kan<br />

komma att förändras inför en slutlig publicering. Jag tar givetvis tacksamt emot synpunket fr<strong>å</strong>n läsare inför<br />

sammanställandet av slutversionen. Synpunkterna kan sändas <strong>till</strong> min e-postaddress:<br />

sveningewindahl@hotmail.com<br />

<strong>Inge</strong>n fackarkeolog har varit inkopplad som informatör, r<strong>å</strong>dgivare eller fackgranskare. Varken n<strong>å</strong>gon<br />

enskild arkeolog eller den akademiska arkeologin i stort har s<strong>å</strong>ledes n<strong>å</strong>got ansvar för tolkningar och<br />

slutsatser som framläggs i presentationens textdel. Jag bär själv det fulla ansvaret för tolkningar och<br />

slutsatser. Eventuella felaktigheter och svajiga resonemang kan jag bara själv lastas för. Ev. förtjänster med<br />

arbetet kan bara skrivas p<strong>å</strong> mitt eget pluskonto.<br />

Förutom n<strong>å</strong>gra f<strong>å</strong> kartbilder är det presenterade bildmaterialet helt igenom en egen produkt. Och de<br />

ing<strong>å</strong>ende bilderna f<strong>å</strong>r endast användas för privat bruk.<br />

När jag tog mig an undersökningsomr<strong>å</strong>det vid Årby s<strong>å</strong> hade jag just avslutat undersökningar över stenfloran<br />

i Storskogen och andra höglänta skogspartier i Storvretabygden. Jag hade allts<strong>å</strong> mängder av bilder fr<strong>å</strong>n<br />

dessa omr<strong>å</strong>den (särskilt fr<strong>å</strong>n Storskogen) b<strong>å</strong>de p<strong>å</strong> näthinnan och i datorn. Det gick inte att h<strong>å</strong>lla dessa<br />

bilder borta. Mycket av det jag observerade i undersökningsomr<strong>å</strong>det vid Årby p<strong>å</strong>minde om vad jag sett i<br />

den höglänta skogen - trots stora skillnader i tid, terräng och försörjningsunderlag. Bilder fr<strong>å</strong>n den<br />

höglänta skogen smög sig in i presentationen över Årbyomr<strong>å</strong>det. Och jag lät dem göra det utan att värja<br />

mig. Kanske var det ett misstag att inte h<strong>å</strong>lla dem borta fr<strong>å</strong>n presentationen. Kanske skapar det mer<br />

förvirring för läsaren än vad det synliggör generella företeelser inom stenhanteringen. Men nu är ju trots<br />

allt föreliggande presentation bara en arbetsversion. Kanske kommer jag p<strong>å</strong> andra tankar och gör ett<br />

striktare bildurval i presentationens slutversion. Den som lever f<strong>å</strong>r se.<br />

<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong><br />

September, <strong>2016</strong>

Andra presentationer<br />

Eftersom jag under ett antal <strong>å</strong>r genomströvat ganska stora arealer av <strong>fält</strong>- och skogsmark (kanske framför<br />

allt skogsmark) i Storvretabygden p<strong>å</strong> <strong>jakt</strong> <strong>efter</strong> <strong>kultursten</strong> och andra fynd fr<strong>å</strong>n forntida kulturer s<strong>å</strong> utgör<br />

naturligtvis Årby-materialet bara en liten del av totala fyndmängd, som jag kommit i kontakt med. Jag har<br />

försökt redovisa erfarenheter fr<strong>å</strong>n andra omr<strong>å</strong>den i ett antal text- och bildpresentationer (med olika<br />

vinklingar och tyngdpunkter) i digitalt bokformat p<strong>å</strong> yumpu.com. Förutom den aktuella presentationen<br />

finns följande presentationer uppladdade där:<br />

Stenmonumenten i Storvretabygden, <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />

Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 2: Borrat stenmaterial, <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />

Röjsten och annan sten p<strong>å</strong> Åkerholmar och <strong>fält</strong>kanter, <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />

Konsten i den gamla <strong>kultursten</strong>en, Del 2: Borrat stenmaterial, <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />

Konsten i den gamla <strong>kultursten</strong>en, Del 3: Block och Blandat, <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong><br />

Vandring och M<strong>å</strong>l. Gammal <strong>kultursten</strong> i och kring ett skogsparti, <strong>2016</strong><br />

I serien om den gamla <strong>kultursten</strong>en i Storvretabygden kommer ytterligare ett antal presentationer att läggas<br />

upp p<strong>å</strong> yumpu.com. Bl.a. kommer ett arbete om äldre (oborrad) stenhuggning och den äldsta <strong>kultursten</strong>en i de<br />

höglänta skogsmarkerna (Huggen sten i Storvretabygdens höglänta skogsmarker, Del 1) att presenteras 2017.<br />

Inventeringar av <strong>kultursten</strong> har ocks<strong>å</strong> genomförts i skogsmark längs Tipptoppvägen i Storskogen och p<strong>å</strong><br />

<strong>höjd</strong>ryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Presentationer med dessa inventeringar som underlag<br />

kommer att finnas <strong>till</strong>gängliga p<strong>å</strong> yumpu.com under <strong>2016</strong>/2017. Trilogin Konsten i den gamla <strong>kultursten</strong>en<br />

kommer ocks<strong>å</strong> att slutföras (2017) med ett arbete om den äldsta <strong>kultursten</strong>en (Del 1).<br />

Genom att g<strong>å</strong> in p<strong>å</strong> yumpu.com och skriva namnet <strong>Windahl</strong> i sök<strong>fält</strong>et (inställning SV), s<strong>å</strong> kommer Du <strong>å</strong>t<br />

samtliga uppladdade presentationer. Jag hoppas att Du som är intresserad av <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong> ska finna<br />

en hel del intressant och matnyttigt där.<br />

Bästa Hälsningar!<br />

<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>

Gammalt skyltblock p<strong>å</strong> klumpfötter<br />

uppställt p<strong>å</strong> stenkulle vid Årby

Bild och text:<br />

<strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>

P<strong>å</strong> <strong>jakt</strong> <strong>efter</strong> <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong><br />

i <strong>fält</strong>landskapet<br />

Text och Bild: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>

I inägans kant - mellan skogsparti och ekkulle - st<strong>å</strong>r n<strong>å</strong>gra enbuskar och blickar ut över <strong>fält</strong>en i skymningen. Det känns bra att<br />

kunna avsluta med en stämningsfull och rofylld bild, som är helt stenfri <strong>efter</strong> den massiva stenorgie, som ovan presenterats<br />

<strong>Fr<strong>å</strong>n</strong> <strong>skogsklädd</strong> <strong>höjd</strong> <strong>till</strong> <strong>å</strong>-<strong>nära</strong> <strong>fält</strong><br />

P<strong>å</strong> <strong>jakt</strong> <strong>efter</strong> <strong>gammal</strong> <strong>kultursten</strong> i <strong>fält</strong>landskapet<br />

Bild och text: <strong>Sven</strong>-<strong>Inge</strong> <strong>Windahl</strong>, <strong>2016</strong>

logo

products

Resources

Company

Terms of service
Privacy policy
Cookie policy
Cookie settings
Imprint
Change language
Made with love in Switzerland
© 2024 Yumpu.com all rights reserved

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!