Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Redovisning av klyvplatser

med borrat stenmaterial i Storvretabygden

Del 1

Text och Bild: Sven-Inge Windahl, 2020

Del 1


Inledning

I. Hur det började

En dag steg jag av skogsvägen - som jag vandrat fram och tillbaka hundratals gånger under mina tidiga

pensionärsår - för att undersöka blockfloran i den omkringliggande höglänta skogsmarken i Storskogen.

Den anonyma kulissen av block och blocksamlingar längs vägen hade så småningom börjat lösas upp och

differentieras. Och trots att jag inte medvetet påverkat processen så hade de individuella blockens former och

placeringar börjat träda fram på ett alltmer medvetet och reflekterat sätt. Efter hand hade jag börjat tvivla på

att de block och blockarrangemang, som uppenbarade sig längs vägen, helt igenom hade skapats av de blinda

naturkrafterna. Tanken att människor kunde vara involverade i påverkan på blockfloran var ju egentligen inte

särskilt konstig eller orimlig. Det handlade ju om en relativt nybyggd skogsväg (Tipptoppvägen eller officiellt

Basketvägen) för timmertransporter - och en sådan väg kommer naturligtvis inte till stånd utan att vägbyggarna

åstadkommer viss påverkan på stenmiljön längs vägens sträckning. Men jag var naturligtvis i första hand

intresserad av att undersöka om samma spår av mänsklig blockpåverkan också fanns utanför vägsträckningen

och utgjorde ett mer generellt kulturstensinslag i den höglänta skogsmarken. Och för att undersöka den saken

fanns det ingen annan möjlighet än att vandra ut i skogsmarken på båda sidor om vägen. Jag kommer faktiskt

ihåg just den dag, då jag för första gången klev av grusvägen för att undersöka blockfloran i den omkringliggande

skogsmarken. Det var början på en kulturstensletande pensionärshobby, som nu hållit i sig i snart ett

decennium.

På många ställen där jag vandrade fram hittade jag gammal kultursten av flera olika typer. En del av den

kulturstenen är sannolikt så gammal att den huggits fram och arrangerats av en jägar/fiskarbefolkning i

Storskogen redan under sen stenålder. Men jag hittade mycket snart också spår av en annan märklig

kulturstenstyp (troligen betydligt yngre) där blockkärnor och bredvidliggande blockstycken uppvisade märkliga

rännor i stenytornas kanter. Det tog ganska lång tid för mig att förstå vad det handlade om. En del rännor var

ganska långa och såg ut som borrhål halverade längs hela sin längd. Det enda jag kunde relatera till

erfarenhetsmässigt var spränghål. Men spränghål spricker ju sällan upp på ett så kontrollerat sätt att två

perfekta borrhålshalvor bildas längs hela hålets längd. En del block som verkade styckade hade också flera

grunda (kanske bara 7-10 cm djupa) rännor tätt satta längs kanterna. På det sättet genomför man naturligtvis

inte spränghålsborrning, så det måste alltså handla om någonting annat. Den enda typ av stenborrning, som jag

var förtrogen med var spränghålsborrning. Jag minns från min bardom (slutet av 1940-talet) hur två

karlar samarbetade kring stenborrningen. En av dem slog på borrhuvudet med en slägga medan den

andra höll i borret och vred det en smula mellan varje slag. Jag minns också att det efter ett tag

smällde ordentligt från de borrade stenplatserna. Här var det således alldeles klart att det handlade

om spränghålsborrning.

Så småningom listade jag dock helt på egen hand ut att man kunde borra hål i sten för annat syfte än

sprängning. Man kan kila med järnkilar i borrade klyvhål och därmed klyva sten på ett kontrollerat sätt.

Efterhand har jag också hittar några få sådana järnkilar, som blivit kvar i klyvhål, som inte helt spruckit

upp. Egentligen hade jag inte behövt använda någon tankemöda för att komma fram till detta. Det

skulle egentligen ha räckt med att googla på internet. Här finns åtskilliga bra instruktionsvideos, som

visar hur stenklyvning med borrteknik går till.

Efter hand utvidgade jag mitt kulturstenssökande till andra områden i Storvretabygden. Och även i

dessa områden har jag funnit rikligt med borrkluvet stenmaterial. Eftersom vi vet ganska litet om

borrklyvningen ursprung, ålder och användningsområden, så bestämde jag mig så småningom för att

presentera mina inventeringsresultat. Trots de metodiska bristerna kan det förhoppningsvis utgöra en

informationsbas (kanske är det den enda som ännu så länge finns), som kan ge ett avstamp mot

fortsatt forskning och kunskapsbildning på området.

II. Kring inventeringens utförande

Det nedan presenterade inventeringsmaterialet över borrade klyvplatser är ytmässigt avgränsat till

Storvretabygden. Jag tror att man skulle få samma - eller i vart fall liknande - inventeringsresultat i de flesta

andra bygder i Sverige och att utfallet i Storvretabygden således är generellt giltigt. Men det vet vi förstås

inte förrän vi gjort liknande inventeringar i en rad andra bygder. Och skulle det vissa sig att det finns stora

lokala skillnader i förekomsten av borrade klyvplatser, så är ju det ett intressant resultat i sig, som måste

förklaras och därmed sannolikt ger oss ytterligare viktig information om borrklyvningen.

När jag inventerat olika områden i Storvretabygden har jag uppmärksammat kultursten i allmänhet och inte

speciellt haft fokus på det borrkluvna stenmaterialet. I efterhand har jag ur det större inventeringsmaterialet

valt ut de borrade klyvplatser, som jag ansett ha särskilt viktig information att tillföra om

stenhuggning med borrteknik. Jag har alltså lång ifrån redovisat alla borrade klyvplatser, som jag inventerat

i bygden. Och naturligtvis har jag inte på långt när lyckats identifiera alla klyvplatser i bygden. Merparten av

de befintliga klyvplatserna återstår att upptäcka. Och en del av dem kommer sannolikt aldrig att upptäckas.

Trots det subjektiva inslaget i urvalet av identifierade klyvplatser och trots att många klyvplatser säkerligen

undgått upptäckt, så fyller det redovisade materialet förhoppnings syftet att ge oss en viktig basinformation,

som kan ge oss en ökad kunskap och en möjlighet att ställa viktiga och förhoppningsvis besvarbara

frågor, som på sikt kan hjälpa oss att utveckla en vetenskap kring det borrkluvna stenmaterialet.

Till varje redovisat område har tillfogats ett utsnitt ur den topografiska kartan. För den som så önskar är det

därmed möjligt att besöka klyvplatserna inom ett visst område och göra egna iakttagelser på plats. Om

koordinaterna till en speciell klyvplats önskas, går det bra att kontakta författaren på följande mailadress:

sveningewindahl@hotmail.com.

Förr, när jag vandrade genom skog och mark i Storvretabygden, upplevde jag bara blocken omedvetet

som en anonym stenkuliss. Stannade jag någon gång upp för att betrakta ett block lite närmare så var

det bara (i och för sig inte så bara) för att fota ett vackert och spektakulärt block, som jag var övertygad

om att blinda naturkrafter skapat utan någon som helst mänsklig involvering. Men stenspåren efter

stenhuggning (såväl äldre traditionell som yngre (förmodligen) utförd med borrteknik har lärt mig att

människans påverkan på blockfloran har varit mycket omfattande - även i trakter som idag helt saknar

bebyggelse - från den stund människor för kanske 5-6 tusen år sedan permanent bosatte sig de höglänta

delarna av skogmarken ända fram i modern tid. Det finns knappast något område i Storvretabygden med

en av människor helt opåverkad blockflora. Omvandlingen av naturlig sten till kultursten har varit mycket

omfattande under en mycket lång tidsrymd. Och det är förstås i det sammanhanget som det borrkluvna

stenmaterialet på ett eller annat sätt måste passas in både tidsmässigt och användningsmässigt.

Trots den stora omfattningen vet vi förvånansvärt litet om den stenhuggning, som utförts med

borrteknik. Fackarkeologerna vet betydligt mer om tillverkning och användning av stenredskap och

framställning av keramik under stenåldern än om stenhuggning med borrteknik - eller om gammal

stenhuggning och stenhantering över huvud taget kan man nog tillägga. Traditionens makt är stor inom

den akademiska arkeologin och man fortsätter att fokusera på traditionella ganska smala spår. Samtidigt

måste man öppna upp för nya studieområden, som den snabba tekniska utvecklingen driver fram. Ett

sådant område är förstås den genetiskt orienterade arkeologin, som förmodligen kommer att kräva stora

forskningsresurser i framtiden. Nej, till en vetenskapligt studium av borrkluvet stenmaterial når nog den

akademiska arkeologin inte fram på egen hand. Och de många som en gång utnyttjade stenhantverket,

som visste hur det gick till ner på minsta detaljnivå och som också var helt på det klara med vad det

borrkluvna stenmaterialet skulle användas till och som förstås visste i vilken tid de befanns sig när de

utförde hantverket, vilar sedan länge i jorden och kan inte berätta. Så kanske behövs det ett inslag av

”citizen science” utanför den etablerade akademiska arkeologin - kanske i form av ett inventeringsmaterial

som det som nedan presenteras - för att förbättra vår kunskapsnivå och för att förhoppningsvis

på sikt inspirera den akademiska arkeologin att starta upp forskning kring det borrkluvna stenmaterialet.

III. Syften med redovisningen

Jag vill egentligen två saker med min redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial:

För det första vill jag förstås rikta allmänhetens uppmärksamhet mot och informera om ett gammalt och intressant

stenhantverk, som haft en stor omfattning i Storvretabygden – och säkert också i de flesta andra bygder i Sverige.

Man behöver inte ha särskilt mycket tur för att vid undersökning av första bästa blockhög utanför stuguknuten

upptäcka spår i form av borrännor efter detta spännande hantverk. Men ändå är det ett nästan helt bortglömt

hantverk. Och spåren ligger gömda under lav och mossa – och inte sällan bastanta ogenomträngliga rismattor efter

kalavverkningar. Inte ens hembygdsföreningarna verkar vara särskilt intresserade av att uppmärksamma

stenhuggning med borrteknik. När jag föreslog ett samarbete med Hembygdsföreiningen kring området för några

år sedan blev svaret: ”det känns inte som om det är våran nisch”! Jag vill med mitt arbete visa att det verkligen är

en nisch, som envar med intresse för gamla kulturyttringar, borde uppmärksamma.

Men man kan också se på redovisningen av klyvplatser som ett forskningsunderlag tidigt i forskningsprocessen.

Mitt bildmaterial med åtföljande kommentarer ger en hygglig bild av var klyvplatserna finns, hur de ser ut och hur

borrtekniken tillämpats i de enskilda fallen. De visar också i någon mån på klyvplatsernas rumsliga kopplingar till

fornminnen och övriga kulturlämningar och till spektakulär äldre blockflora och ev. bygdegränser.

Någonstans måste man ju börja. Och det är egentligen så litet vi vet om det borrkluvna stenmaterialet. Vi vet

egentligen inte hur gammalt det är. Kanske är det - eller i vart fall en del av det - betydligt äldre än vad vi och

fackarkeologerna vanligtvis tror. Kanske går det rent av tillbaka till förkristen tid. Och vi vet inte heller särskilt

mycket om det borrkluvna stenmaterialets funktioner. Med all sannolik handlar det inte bara om husbehovshuggning

för att hämta hem användbar sten till gårdar och torp för att bygga stengrunder och jordkällare eller för

att sätta upp grindstolpar eller stängselstolpar. Och varför ligger en del klyvplatser långt ute i oländig skogsmark?

Ingen rationellt tänkande bonde eller torpare skulle väl ens tänka sig att ge sig så långt ut i skogen för att hämta

hem tung och svårtransporterad sten, när de oftast hade lämplig sten att hugga utanför den egna stugknuten. Och

varför är en del klyvplatser omformade till imponerande stenmonument? Och varför är en del klyvplatser så

pyttesmå att det är svårt att förstå hur man kunde få fram något användbart stenmaterial över huvud taget?

Och varför finns åtskilliga klyvplatser på kullkrön och kullsluttningar där också gamla gravanläggningar finns?

Och varför är en del klyvborrännor så smala att det är svårt att förstå hur man skulle kunna borra med så tunna

borr? Och varför finner man ibland så storskaligt hugget stenmaterial, stora rätvinkliga stenklossar i skogsmarken,

att ingen enskild bonde ens skulle komma på tanken att använda det och än mindre forsla det? Och

varför låter man ofta allt hugget stenmaterial ligga kvar på klyvplatsen trots att man ägnat mycket arbete åt att

klyva fram det? Och varför använder man ofta endast ett enda mittsatt djupt klyvborrhål när man klyver bort

stora blockstycken från blockkärnor? Man hade väl kunnat få mycket bättre kontroll om man använt många

grunda borrhål satta i rad - och särskilt om man valt att kombinera radklyvningsmetoden med ett djupare borrat

hål, vilket nästan aldrig händer. Och är det ibland så att borrännorna som sitter kvar i de huggna blocksidorna

efter klyvningen är viktigare än det borthuggna materialet? Kanske har borrännorna ibland ett viktigt

signalvärde och alltså en egen bärande funktion?

Det redovisade borrkluvna materialet nedan ger knappast några uttömmande svar på de ovan ställda frågorna.

Men det har i vart fall hjälpt till att ställa de här frågorna. Och det är kanske minst lika viktigt. För utan frågar får

vi ju heller inga svar.

Jag hoppas att det presenterade materialet kommer att bidra till att forskning kommer igång på området. Helt

från noll skulle en doktorand i arkeologi inte behöva börja om hen ville börja forska kring borrkluvet

stenmaterial. Och ett litet hedervärt omnämnande i förordet till avhandlingen förväntar jag mig nog. Det är inte

mer än rätt. Jag har använt åtskilliga pensionärsår till att arbeta fram just det här materialet och till att ge

borrklyvningen en egen röst.

Jag har också använt pensionärsåren till att studera traditionell stenhuggning (utan inslag av borrteknik)

i skog och mark i Storvretabygden. Man skulle utifrån mina undersökningar kunna ställa många intressanta

frågor också kring detta material. På många sätt är den ”oborrade” stenhuggningen intressantare än den

borrade. Den är ofta mer spektakulär, har en betydligt rikare förekomst, är betydligt äldre och kopplar tydligt till

forntida boplatser, kultplatser och begravningsplatser. Men det är också ett knepigare undersökningsområde.

Naturkrafterna kan hantera sten på sätt som är svåra att skilja från den mänskliga stenhanteringen. Och det är

därför ofta svårt att skilja de två typerna av stenhantering från varandra. Men borrhål och borrännor har

naturkrafterna ännu inte lyckats framställa trots att de haft miljontals år på sig att träna. Hittar vi borrkluvet

stenmaterial, så kan vi vara bombsäkra på att det framställts av människor.

IV. Två huvudhypoteser - och en reservhypotes

Det finns väl egentligen - i alla fall som jag ser det - två huvudhypoteser när det gäller borrklyvningens

funktion. Vi ska nedan något utveckla dessa båda huvudhypoteser (husbehovshuggningshypotesen och

gränsmarkeringshypotesen). Och vi ska också något fundera över en reservhypotes (gammelhypotesen)

som vi skulle kunna ta till för den händelse huvudhypoteserna skulle visa sig inte hålla måttet.

Husbehovshuggningshypotesen.

Det vanligaste uppfattningen hos såväl en intresserad allmänhet som hos fackarkeologer (fast intresset

har egentligen inte varit särskilt stort från någon av parterna) är nog att stenklyvningen med borrteknik

använts för att förse gårdar och torp i anknytning till de gamla byarna med användbar huggen sten till

husgrunder, jordkällare, grind-och stängselstolpar - och kanske till en eller annan spektakulär gravsten att

placera på kyrkogården. Behovet av huggen sten har antagligen ökat kraftigt efter laga skiftet på 1800-

talet då bykärnorna slogs sönder och gårdarna flyttade ut till nya platser på bymarken. Nya hus (både

boningshus och uthus) behövde då uppföras - och kanske också nya jordkällare och stenmurar runt nya

tomter. Härtill behövdes mycket nyhuggen sten. Det fanns också användningsområden för huggen sten

som inte kanske är så uppbenbara för människor i vår moderna tid. Hit hörde den under 1800-talet

framväxande stentäckdikningen. Den slukade - innan rör började läggas - stora mängder sten. Och det är

inte orimligt att tro att en del av den huggna stenen kan ha tillverkats genom borrklyvning. Omfattande

stenröjningsvågor har dragit fram över åkermarken. Och för att forsla bort tung och skrymmande sten har

man behövt stycka upp den i mindre bitar. En del av styckningen har säkert skett genom sprängning. Men

när man betraktar röjsten i röjstensvallarna runt åkerfält och åkerholmar så ser man också att uppstyckning

i mindre bitar skett med hjälp av kilning i borrade klyvhål. När det gäller stenröjningen så har ju

egentligen inte den borrkluvna stenen använts till något utan bara undanröjts. Men vi kan väl vara snälla

och betrakta styckning av stora röjblock som ett specialfall av husbehovsanvändning.

Vissa markområden spelar förstås husbehovshuggningshyposen särskilt väl i händerna. Det gäller

särskilt hagmark och skogsmark nära gammal bebyggelse – och även en del impediment i

fältlandskapet. Men husbehovshypotesen känns mindre rimlig för borrade klyvplatser i avlägsen och

svårforcerad skogsmark. Det är knappast troligt att rationellt tänkande bönder skulle ha spillt möda

och tid på att hugga fram tung och svårtransporterad sten i avlägsen skogsmark, när de oftast hade

tillgång till lämpliga block för stenhuggning utanför den egna stugknuten. För sådana avlägsna och

svårtillgängliga klyvplatser måste vi rimligtvis utveckla andra förklarande hypoteser, som har en

större bärighet.

I Storvretabygden finns på en del platser i skogen mycket storskalig borrhugget stenmaterial. En del

stora och tunga - men välhuggna och rätvinkliga - stenklossar ligger kvar på marken. Ingen enskild

bonde skulle väl komma på tanken att använda så storskaligt stenmaterial och än mindre frakta det

långa vägar genom otillgänglig skog. Troligare är det då att det rör sig om uppdragshuggning där

speciella stenhuggningsspecialister huggit sten på uppdrag av någon resursstark institution i Uppsala

stad. I sammanhanget kan man påminna sig att Akademiförvaltningen i Uppsala genom en tidig

kunglig donation varit delägare i byallmänningarna i såväl Fullerö som Ekeby och senare ägt (och

fortfarande äger) skogsskiften i Storskogen, där merparten av det storskaliga stenhuggeriet finns.

Möjligen är det Akademiförvaltningen som stått för den storskaliga stenhuggningen, när man behövt

sten till olika stenbyggnationer. Men hur man i så fall kunnat lösa transportproblematiken förstår jag

inte. Men om det nu verkligen rört sig om uppdragshuggning av stenhuggningspecialister så kan man

kanske se denna som en specialvariant av husbehovshuggning. Men om det visar sig att det inte

handlar om uppdragshuggning, så kan det förstås bli problem. Vi har redan konstaterat att det

knappast kan röra sig om vanlig husbehovshuggning. Och någon gränsmarkerande funktion har

knappast det här storskaliga stenmaterialet, slarvigt omkringkastat på marken, haft. Kanske måste vi

rent av låta gammelhypotesen (se nedan) ta sig en titt på det här storskaliga borrkluvna

stenmaterialet. Men då måste vi kanske förflytta oss flera tusen år tillbaka i tiden Och det struntar vi

i tills vidare.

Gränsmarkeringshypotesen

Den andra huvudhypotesen kring de borrade klyvplatsernas funktion handlar om gränsmarkering.

Hypotesen förefaller särskilt relevant i de samanhang där klyvplatserna ligger ganska isolerade och/eller

där klyvplatserna omformats till spektakulära stenmonument. Det skulle alltså kunna vara så att det

borrkluvna stenmaterialet använts till skyltning av bygdegränser (bygränser, sockengränser och

häradsgränser, vilka inte så sällan sammanfaller med varandra). Hypotesen kan faktiskt tillspetsas och

göras än mer intressant. Kanske förhåller det sig rent av så att borrännorna, som bildas när borrhålen

spräcks genom kilning, har en egen bärande funktion. Kanske finns de här för att tydligt signalera att det

rör sig om gränsmarkerande monument. Möjligen kan det vara så att borrklyvning för gränsmarkering

utgör de tidigaste exemplen på stenklyvning med borrteknik i våra bygder. Och kanske har bruket av

borrklyvning först så småningom spritt sig till den profana husbehovshuggningen. Om det förhåller sig så

vet vi inte med säkerhet. Förvånansvärt ofta ser man dock block med borrännor upplagda i skyltpositioner,

som tycks maxinera möjligheterna att uppmärksamma dem.

Inte så sällan tycks gamla spektakulära skyltblock, som skyltat för boplatser, kultplatser och begravningsplatser

för många tusen år sedan, när människor fortfarande levde och verkade i den höglänta skogen, ha

omformats genom relativt sentida borrklyvning till gränsmarkerande block. En gammal skyltfunktion,

som sedan länge upphört att vara verksam, har ersatts med en ny. Jag brukar ibland benämna sådana

omformade stenplatser för 2-fasmonument, eftersom de haft två olika funktioner i två vitt skilda

tidsperioder. Det är egentligen inte förvånande att gamla spektakulära skyltblock återanvänts. Och

personer, som i senare tid arbetade med gränsmarkering, var naturligtvis intresserade av att hitta en

spektakulär gränsskyltning. Och man tog nog tacksamt hand om de äldre skyltblocken, när de passade in

i den gränslinje , som skulle utmärkas. Kanske var man t.o.m. villig att ändra lite i den planerade

gränssträckningen för att få möjliget att utnyttja ett ståtligt gammalt skyltblock från sen stenålder.

Även mindre klyvplatser utan spektakulärt utseende kan möjligen omfattas av gränsmarkeringshypotesen.

Det gäller särskilt om de står nära något spektakulärt skyltblock eller skyltblocksarrangemang.

Möjligen har dessa spektakulära block utgjort tidigare gränsskyltningar som sedan,

när gränsskyltningssystemen reviderats, kombinerats med en mindre borrad klyvplats. Klyvplatsen

kunde utföras i relativt beskedligt format, eftersom den kunde utnyttja den potenta gränsmarkerande

status som ett närstående spektakulärt skyltblock redan hade. Sådana stenplatser

benämner jag ofta för kombinationsplatser, eftersom olika gränsskyltande system från olika

tidsperioder kombinerats på en och samma plats. Det finns åtskilliga sådana (i vart fall troliga

sådana) i skogsmarken i Storvretabygden.

Man kan kanske av skrivningen ovan få intrycket att borrännemonumentens och kombinationsplatsernas

koppling till bygdegränser skulle vara bevisad. Men så är inte fallet. Utifrån mina egna

efterforskningar kan jag ibland konstatera att de ifrågavarande klyvplatserna har gränskoppling.

Men lika ofta måste jag konstatera att de inte tycks relatera till några kända bygdegränser. Det

behövs betydligt mera forskning (med tydlig gränsfokusering, där inte bara bygdegränser utan

också mindre skiftesgränser i skogsmarken uppmärksammas) för att kunna avgöra bärigheten hos

gränsmarkeringshypotesen.

Men vad gör vi när både husbehovshuggningshypotesen och gränsmarkeringshypotesen sviktar och tycks

förlora sin förklaringskraft?

Hur ska vi då tänka:

Gammelhypotesen

när borrkluvet stenmaterial ligger på kullkrön eller kullsluttningar i nära anslutning till gamla

gravanläggningar av stensättnings- eller högtyp eller har en rumslig koppling till blockgravsliknande

konstruktioner och till märkliga gamla blockhögar, som ser arrangerade ut.

när borrade klyvplatser ligger nära gamla skyltblock som kan antas ha skyltat för boplatser, kultplatser

eller begravningsplatser.

när borrkluvet stenmaterial delar markyta med traditionellt hugget stenmaterial, som kan vara mycket

gammalt.

när borrkluvet stenmaterial har omformats till kulturstenstyper (exempelvis uppallningar och

podieläggningar) som vi vanligt vis förknippar med mycket avlägsna tidsperioder.

när klyvplatserna omformats till stora blockhögar med borrkluvna blockstycken utan att något kluvet

stenmaterial tycks ha avhämtats från platsen. Vore det inte rimligare att betrakta sådana blockhögar som

en speciell form av gravanläggningar?

när block kluvits itu genom kilning i ett mittsatt klyvborrhål utan att vidare bearbetas. Kan det inte var

ett uttryck för mycket gamla föreställningar som haft med folktro, religion och kosmologi att göra för

mycket länge sedan - så länge sedan att vi inte längre kan förstå innebörden.

när borrkluvet material använts till uppbyggnad av stenmonument med skyltkaraktär ( borrännemonument)

som är svåra att koppla till kända gränser.

För att förklara de olika problemområden, som ovan listats och som inte låter sig enkelt tolkas med de båda

huvudhypoteserna, skulle man kunna behöva utveckla ett antal specifika hypoteser med relativt begränsad

räckvidd. Men man skulle också kunna välja att utveckla en generell hypotes med mycket bred

förklaringspotential. Men då måste man verkligen försöka att tänka utanför boxen och släppa taget om ett par

rimliga men mycket begränsande restriktioner som finns inbyggda i de två huvudhypoteserna: husbehovshuggningshypotesen

och gränsmarkeringshypotesen. Dels måste vi släppa antagandet att borrkluvet

stenmaterial ute i skog och mark bara har några hundra år på nacken. Och dels måste vi släppa kravet på att

borrkluvet stenmaterial nödvändigtvis måste framställas med järnredskap. Avsäger vi oss dessa , som man kan

tycka ganska självklara antaganden, så öppnar sig naturligtvis ett svindlande tidsperspektiv bakåt i tiden för det

borrkluvna stenmaterialet. Det borrkluvna materialet kan då bli en del av de allra äldsta kulturstensskikten i

skog och mark. Precis som den äldre oborrade kulturstenen kan den borrade då ha använts för att skylta för

boplatser, kultplatser och gravplatser. Och det kan också som äldre oborrad kultursten ha använts som

byggmaterial i olika typer av äldre gravanläggningar. Och man skulle egentligen inte behöva se någon

problematik i det dokumenterade faktum att borrkluvet stenmaterial i Storvretabygden ganska ofta återfinns i

höglänt skog över 40-metersnivån. Det är ju i dessa områden som vi måste föreställa oss att människor bodde

och verkade och sysslade med omfattande stenhantering under sen stenålder. Vi får heller inga problem med

att förstå att det ofta finns en nära rumslig koppling mellan borrkluvet stenmaterial å den ena sidan och

forngravar, urgamla blockhögar, spektakulära skyltblock å den andra. Och vi behöver inte heller bekymra oss

över att det borrkluvna stenmaterialet ofta finns på samma markytor som det traditionellt huggna

stenmaterialet. Gammelhypotesen uppgraderar ett dokumenterat rumsligt samband till ett tidsmässigt

samband, som förstås också kan innefatta ett funktionellt samband. Vi kan utgå ifrån att den borrkluvna

kulturstenen används på ungeför samma sätt som den huggna, oborrade, kulturstenen. Sedan kan man förstås

tänka sig att de framkluvna borrännorna kan ha haft en spetsfunktion genom att signalera någonting mycket

viktigt av sybolisk-religiös art. Man kan tänka sig möjligheten att borrklyvningstekniken inledningsvis inte

tillfört något alls till den profana stenhuggningen utan bara använts mycket smalt i ett utpräglat sakralt

sammanhang. Kanske skulle det rent av dröja flera tusen år innan borrklyvningen frigjorde sig från det sakrala

sammanhanget och började användas i ett helt profant stenhuggningssammanhang.

Gammelhypotesen kommer nog sannolikt aldrig att bli ett förstahandsalternativ, när vi ställs inför

svårtolkat eller nyupptäckt borrkluvet stenmaterial i skog och mark. Gammelhypotesen måste nog

alltid få finna sig i att vara en reservhypotes (en slags förklarande B-plan) när huvudhypoteserna,

efter omfattande testning och begrundan, bryter ihop och inte kan generera något förklaringsvärde.

Men det är nog värdefullt att alltid hålla en liten mental dörr på glänt mot gammelhypotesen, så att

vi inte slentrianmässigt och lättvindigt plockar in orimligt mycket under huvudhypotesernas

förklaringsparaplyer.

V. Lite mer om gammelhypotesen

Gammelhypotesen förutsätter att ett dokumenterat rumsligt samband kan uppgraderas till ett

tidsmässigt samband och att det sambandet förläggs flera tusen år tillbaka i tiden. Att det finns ett

rumsligt samband mellan det borrkluvna stenmaterialet å ena sidan och forngravar, gamla boplatser,

olika gamla kulturstenstyper och traditionell stenhuggning (utan borrteknik) å den andra får anses vara

väl dokumenterat och innebär att det finns en viss empirisk plattform - även den om den är bräcklig – för

gammelhypotesen att bygga vidare från. Men det finns inga raka, tydliga och självklara kopplingar

mellan rumsliga och tidsliga samband. I Storvretabygden har människor bott och verkat och sysslat med

olika typer av stenhantering i kanske 6000 år. Och de borrade klyvplatserna som ytmässigt sammanfaller

med fornminnen, äldre stenhuggning och gammal kultursten av olika slag kan mycket väl vara flera

tusen år yngre än dessa andra kulturföreteelser. Utgår vi från Storvretabygden så förekommer ju här

fornminnen och äldre kultursten så spritt och i så hög frekvens att de borrkluvna klyvplatserna ofta av

ren slump rimligtvis måste hamna i deras närområden. Sedan kan man kanske inte blunda för att äldre

och yngre stenhuggares kravspecifikationer på den stenmiljö, som lämpade sig för stenhuggning, kunde

vara ganska likartade, vilket naturligtvis kunde leda till att man med sin verksamhet hamnade på samma

platser.

Även om vi skulle komma dithän att vi för enskilda stenhuggningsområden skulle kunna bevisa ett

tidsmässigt - och rimligen också ett funktionellt - samband mellan borrkluvet stenmaterial och

traditionellt hugget dito så behöver det inte nödvändigtvis innebära att det borrkluvna materialet har

särskilt hög ålder och därmed stödja gammelhypotesen. Vi tenderar nog ofta att överskatta det

traditionellt huggna stenmaterialets ålder. Det kan visserligen vara många tusen år gammalt. Men

traditionell stenklyvning har människor aldrig slätt greppet om. Den har faktiskt bedrivits parallellt med

borrklyvningen ända in i modern tid. För ett enskilt stenhuggningsområde i skog och mark kan det

således vara lika rimligt att låta det borrkluvna materialet bestämma det oborrade materialets ålder som

omvänt. Och en sådan bestämning gör förmodligen varken det borrkluvna eller oborrade stenmaterialet

särskilt gammalt - i alla fall inte så gammalt som gammelhypotesen antar.

Ibland kan man antagligen - ovanpå ett rent rumsligt sammanhang - tänka sig ett funktionellt samband utan

att det nödvändigtvis förutsätter ett tidsmässigt samband. Om man gör ett stenhuggningsexempel av detta

så kan man tänka sig att stenhuggare i gränsmarkeringssyfte medvetet utnyttja mycket gamla skyltblock

- från yngre stenåldern eller bronsåldern - som skyltat för boplatser och gravanläggningar. Kanske har man

bättrat på blockens skylteffekt genom att branthugga dem och efterlämna gränssignalerande borrännor i de

släthuggna stensidorna. Stenhuggarna har medvetet utnyttjat äldre skyltblock för en ny skyltfunktion. Det

är visserligen mycket intressant - och värt en närmare undersökning. Men det gör inte nödvändigtvis

borrklyvningen särskilt gammal.

Det förhållandet att en enskild stenplats med borrkluvet stenmaterial till form och uppställning mycket nära

påminner om kulturstenstyper som har flera tusen år på nacken innebär inte nödvändigtvis att det skulle

finnas ett tidsmässigt - och kanske rent av funktionellt - samband mellan de båda företeelserna.

Form- och uppställningslikheten innebär inte att det borrkluvna materialet behöver vara särskilt gammalt.

Både det svårbearbetade materialet och kanske också den speciella uppbyggnaden av den mänskliga hjärnan

medför antagligen begränsningar, som gör att samma begränsade uppsättning av former och uppställningar

kommer att realiseras närhelst behov att skapa kultursten av skyltkaraktär uppstår. Vissa ”arketypiska” former

och uppställningssätt kommer således att upprepas gång på gång under den mänskliga stenhanteringens

mycket långa historia. En upprepning kommer att ske utan att vi ens behöver tänka oss en överföring av en

stentradition från en generation till en annan. Svårare blir det då att förstå varför sentida stenhuggare, som

behärskat borrteknik, skulle ha behövt skylta för sin stenhuggarverksamhet – och särskilt svårt att förstå blir

det givetvis om de skyltande stenplatserna inte kan kopplas till några kända gränser i landskapet. Kanske har

stenhuggarna velat göra andra uppmärksamma på sin verksamhet och velat kommunicera något i stil med

”Kilroy was here”. Eller ska möjligen stenskyltningen uppfattas som en inmutning av ett stenhuggningsområde.

Eller har stenmaterialet ställts i skyltläge bara för att det lättare skulle uppmärksammas när det

skulle avhämtas - vilket tydligen aldrig blev av. Eller handlar skyltningen bara om att stenhuggare velat ge

utlopp åt en inneboende pockande skaparkraft. (Ungefär som man kan se att stenröjare - när de väl fått

tillgång till effektiva lyftanordningar - ibland placerade röjsten på de mest förbryllande och fantasifulla

ställen). Inget av de föreslagna syftena verkar särskilt generellt gångbara. Skyltsyftena blir betydligt mer

självklara om vi i linje med gammelhypotesen tänker oss att de borrkluvna stenplatserna skyltat för boplatser,

kultplatser och gravplatser i ett avlägset förflutet - precis som andra typer av gammal kultursten gjort.

Gammelhypotesen har när det gäller skyltsyften en mer självklar förklaringspotential än husbehovshuggningshypotesen.

Och den är förstås gränsmarkeringshypotesen helt överlägsen när en borrad skyltplats

inte går att relatera till en känd gräns eller då skyltplatserna ligger i ett ickelinjärt gytter. Men inte ens i de fall

där gammelhypotesen har en hög förklaringspotential fångar den nödvändigtvis sanningen. Den enklaste och

bredaste förklaringen är nog inte alltid den som kommer sanningen närmast.

Som synes har gammelhypotesen många hinder att ta sig över, under eller igenom innan den kan sträcka på sig

och känna sig etablerad och respekterad. Sannolikt kommer den att fastna och falla på något hinder längs

vägen. Man behöver ju bara tänka på de tekniska svårigheter den ställs inför när den förutsätter att borrklyvningen

kan ha ägt rum utan användning av järnredskap. Men kanske ska vi ändå låta den leva lite till

- åtminstone tills vi har skaffat oss mer kunskap om hur borrklyvningen uppstått, utvecklats och använts under

historiens gång. Den synpunken ger oss också en anledning (bland flera andra) att också inom presentationens

ram beakta också gammal stenhuggning och gammal kultursten.

Ett tolkningsexempel, där gammelhypotesen skulle kunna involveras.

Långt inne i Storskogen står en stor stensugga* uppställd på en kulle. Stensuggan är uppallad på en liten sten i ena

kanten. Uppallningen gör att man kommer åt att undersöka undersidans kanter. Några av kanterna - en gavelsida

och en långsida - är fullpepprade med grunda klyvborrännor. På kullen där stensuggan står uppställd finns ingen

klyvplats. Nedanför kullen en bit bort finns dock en borrad klyvplats, där stensuggan troligen huggits fram. Efter

huggningen har tydligen den tunga stensuggan baxats upp för kullsluttningen och ställts på kullkrönet i något

speciellt skyltsyfte. Det råder inget tvivel om att stensuggan har skyltkaraktär. Något vanligt skrotstensblock efter

husbehovshuggning är det med stor sannolikhet inte fråga om. Inga normalt funtade husbehov-stenhuggare skulle

väl ägna sig åt att släpa upp en stor stensugga på en kulltopp, när deras huvudsyfte var att hugga fram lämplig sten

för hemtransport och användning vid gårdarna i byarna nedanför Storskogen. Och egentligen hade nog husbehovshuggare

inte brytt sig om att komma hit överhuvudtaget. Det fanns lämplig sten att hämta på betydligt närmare håll.

Nej den borrade stensuggan på kullen med sin klyvplats nedanför har säkerligen inte framsprungit ur något

husbehovshuggningssyfte. Men skulle så varit fallet, så skulle man ju kunna tänka sig att stenhuggare byggt någon

form av monument för att skylta för sin verksamhet och kanske kommunicera något i stil med ”Kiloy was here” eller

kanske bara för att få utlopp för en inre skaparkraft. Men eftersom det med stor sannolikhet inte varit fråga om

husbehovshuggning så köper vi inte här den förklaringen.

*Stensuggan beskrivs också i Kap.13 nedan.

Vill man ändå hålla kvar skyltningsmotivet så skulle man ju kunna tänka sig att den borrade stensuggan framhuggits

och ställts här för att skylta för en bygdegräns. Och då blir givetvis gränsmarkeringshypotesen högst aktuell. Men tillförlitligt

kartmaterial (t.ex. den häradsekonomiska kartan från mitten av 1800-talet) ger ingen antydan om att någon

bygdegräns skulle ha löpt fram här. Bygränsen mellan Fullerö och Ekeby löper över Tipptoppvägen några hundra meter

längre söderut och häradsgränsen mellan Vaksala och Rasbo härad (tillika bygräns och sockengräns) löper en bra bit

längre norrut. Så under i vart fall de senaste dryga 150 åren har knappast någon bygdegräns löpt fram över den

borrade stensuggan i Storskogen. Men bygdegränser har ju en lång - kanske tusenårig - historia. Och åtminstone

mindre bygdegränser som bygränser kan nog ha ”oscillerat” en del under så lång tid. Men det återstår nog att bevisa

att bygränsen mellan Fullerö och Ekeby en gång i tiden löpt fram i en nordligare bana och tangerat platsen där

stensuggan står. Vi återkommer till gränsen mellan de två ovannämnda byarna i avslutningskapitlet (Kap.22 i Del 2 av

denna presentation).

Vi har hittills enbart fokuserat på större bygdegränser men efter laga skiftet på 1800-talet då byskogen delades upp

löper naturligtvis en eller annan mindre skiftesgräns igenom det område där stenstuggan står. Men det är knappast

troligt att en så stor skyltningsinsats, som framhuggning och placering av en tung stensugga skulle ha skett för att

markera ett vanligt bondeägt skogsskifte. Men genom gårdsdonationer under 1600-talet blev Akademiförvaltningen i

Uppsala delägare i byskogen både i Fullerö och Ekeby. Och vid uppdelningen av bondeskogen fick Akademiförvaltningen

flera egna skogsskiften i Storskogen. Det är kanske möjligt att den borrade stensuggan ligger i gränsen till ett

skogsskifte som tillhört (kanske fortfarande tillhör) Akademiförvaltningen. En så pass resursstark institution hade

naturligtvis möjligheter att ge sina skiftesgränser en ståtlig och påkostad stenmarkering.

Innan vi helt överger gränsmarkeringshypotesen för den borrade stensuggans vidkommande så finns det således

anledning att närmare undersöka om bygränsens (mellan Fullerö och Ekeby) ev. haft en nordligare sträckning genom

Storskogen under någon period före mitten av 1800-talet och även att närmare klargöra om Akademiförvaltningen

haft (har) något skogsskifte i området, som stensuggan skulle ha kunnat markera - och kanske rent av fortfarande

markerar.

Det är väl inte helt orimligt att vi kan hamna i ett läge, där såväl husbehovshuggningshypotesen som gränsmarkeringshypotesen

har uttömt sina möjligheter att förklara den märkliga borrade stensuggan i Storskogen. Hur

går vi då vidare? Kanske kan vi börja med att närmare granska stensuggans närmaste omgivning. Gör man det kan

man snart konstatera att omgivningen är mycket speciell. Alldeles nedanför stensuggan finns en stor ovalformad

och stenröjd yta, som är något nedsänkt i marken. Det finns en hel del som talar för att vi kan stå inför en bobotten

från sen stenålder. I omgivningen finns också mycket spektakulär stenskyltning med stora block, som formats på

märkligt sätt genom stenhuggning. Återigen finns det mycket som talar för att här funnits gamla boplatser och att

den märkliga kulturstensfloran skyltat för bobottnar, kultplatser och begravningsplatser. Och om inte stensuggan

på sin kulle haft borrännor på magen så skulle vi ju lätt ha kunnat dra slutsatsen att den var ett skyltblock för den

nedanför liggande bobottnen. Men tänk om vi här skulle koppla på gammelhypotesen och släppa på restriktionerna

att borrkluvet stenmaterial måste vara producerat under senare århundraden och att det nödvändigtvis

måste vara tillverkat med järnredskap! Ja, då öppnar sig ett hisnande tidperspektiv bakåt i tiden. Och stensuggan

skulle kunna tillhöra samma gamla kulturstenskikt, som andra typer av huggen, formad och positionerad kultursten

i området och fyllt en liknande skyltfunktion.

Men vi måste förstås undersöka gränsförhållandena i området mer ingående innan vi kan tillåta oss att mer

seriöst släppa in gammelhypotesen i resonemanget.

VI. Varför ett första kapitel utan klyvplatsfokusering?

Den här presentationen kommer - som den övergripande titeln antyder - att till allra största delen handla om

klyvplatser där borrklyvning utförts. Och för att undersöka sådana platser måste vi bege oss ut i skog och

hagmark utanför gammal bybyggelse - och ibland ganska långt bort från enskilda byar och gårdar. Men

klyvplatserna i skog och mark har ju inte varit ett självändamål. Den framhuggna stenen skulle ju användas på

ett eller annat sätt. Innan vi tar steget ut i skogen kan det därför vara rimligt att först besöka de platser, där

det borrkluvna stenmaterialet användes. Vi lär oss därigenom om olika användningsområden. Och vi lär oss

också hur borrkluvet stenmaterial ser ut och vilka borrklyvningstekniker som finns. Vi förbättrar därigenom vår

förmåga att identifiera svårfunna klyvborrännor, som inte precis ropar på att bli upptäckta. Och genom att

kunna datera stenanläggningar och stenföremål, där spår av borrklyvning kan finnas, så får vi också en bättre

möjlighet att datera det ingående borrkluvna stenmaterialet. Borrännor efter manuellt borrade klyvhål kan se

ganska lika ut trots stor variation i tillkomsttid. Och de ger i sig mycket liten hjälp vid åldersbestämning av det

borrkluvna materialet. Men genom en datering av ett stort antal användarplatser kan vi antagligen skapa ett

relativt tillförlitligt tidsintervall inom vilket inte bara det borrkluvna materialet på användarplatserna utan

också klyvplatserna (stenmaterialets källa) i skog och mark bör ha tillkommit. Och genom att studera

stenmaterialet i riktigt gamla stenanläggningar (t.ex. kyrkornas gråstensväggar) kan vi kanske så småningom

rent av ganska exakt fastställa när borrklyvningstekniken introducerades i svensk stenhuggning.

Genom att studera användningsområden kommer vi också ofta att se att borrkluvet stenmaterial spränger den

snäva husbehovsramen (användning av sten för husbehov vid enskilda byar och gårdar). Borrkluven sten

används ofta i större gemensamhetsprojekt som exempelvis byggandet av kyrkor och kyrkogårdsmurar (och

kanske vi också kar räkna anläggning av större kvarnar till denna kategori. Och det används också av maktens

män för uppförande av försvarsanläggningar, slott och herresäten.

Av det första kapitlet nedan kommer också att framgå att borrklyvning inte enbart använts för att klyva sten

på ett effektivt sätt. Ibland har den också haft en konstnärlig och dekorativ funktion. Att borrännor kan ha en

dekorativ eller kanske rent av en signalerande/kommunicerande funktion är kanske något vi kan ta med oss när

vi tar steget ut till klyvplatserna i skogen.


I. Borrännor i användarmiljöer

- och lite om ålder och konst

Vill man se mycket borrkluvet stenmaterial på ett begränsat utrymme så finns det bättre platser att välja än de

enskilda klyvplatserna ute i skog- och hagmark. Lämpligen kan man bege sig till någon kyrkogård vid en gammal

stenkyrka. Särskilt givande för studiet av borrklyvningshantverket brukar särskilt de omgivande kyrkogårdsmurarna

vara. I dessa murar dominerar nästan alltid äldre stenhuggning (utan borrteknik) men vissa mursträckningar

kan ha en hög andel borrkluven sten. Och det är svårt att hitta mursträckningar, som helt saknar ett

borrkluvet inslag. I murarna hittar man exempel på både radklyvning och enkelhålsklyvning. Och man kan ta sig en

funderare på varför den ena eller andra borrtekniken valts just i det aktuella fallet. Och här kan man träna upp sin

förmåga att att hitta borrännor som döljer sig under lavskickt och mosstäcken. Och man kan öva sig i att hitta

även de svåridentifierade borrännorna – de som döljer sig i stenarnas underkanter och försvinner vågrätt in i

stenen.

Har man genomsökt en stenmurssträcka på 50 meters längd och inte funnit en enda borränna, så är det rimligt att

dra slutsatsen att man nog missat en eller annan borränna. Och det blir till att börja om och leta igenom samma

sträcka ytterligare en gång. Och hela tiden bör man givetvis påminna sig om att en kyrkogårdsmur har tre synliga

sidor: en yttersida, en ovansida och en innersida. Har man gjort om proceduren en fyra fem gånger utan att hitta

en endaste borränna, så är det rimligtvis läge att dra någon form av slutsats ang. avsaknaden av borrännor.

En slutsats kan ju vara att dagsformen ifråga om borränneletning inte varit på topp. Och då finns kanske anledning

att återkomma vid ett senare tillfälle och göra om sökproceduren. En annan slutsats skulle kunna vara att det här

murpartiet faktiskt helt igenom byggts av sten som inte huggits fram med borrteknik. En annan liknande slutsats

- men lite tuffare - skulle kunna vara att det genomsökta murpartiet är så gammalt att borrklyvningstekniken

ännu inte introducerats. I linje med den sista slutsatsen skulle man ju kunna tänka sig att man utifrån förekomst

eller avsaknad av borrännor i olika mursträckningar skulle kunna bestämma åtminstone en ungefärlig tidpunkt när

borrklyvningen introducerades. Men det förutsätter att vi ganska precist skulle kunna datera varje enskild

mursträckning. Redan här går man antagligen på pumpen. Antagligen har vi sällan tillgång till tillräcklig och

tillförlitlig information om åldern på olika mursträckningar vid svenska kyrkogårdar. Och en kyrkogårdsmur blir

inte nödvändigtvis gammal bara för att den inte innehåller någon borrkluven sten. Äldre stenhuggningstekniker

fortlevde ju parallellt med borrklyvningstekniken ända in i modern tid. Har man haft relativt låga krav

på formkvaliteten i den stenmur som skulle anläggas, så har man kanske kunnat spara både tid och arbete

genom att använda en äldre huggteknik. Ville man ha en jämnare och tätare mur av ett mer enhetligt

utseende så valde man kanske att använda borrteknik för att få bättre kontroll över stenklyvningsprocessen.

Och ville man ha riktigt täta och jämna stenmurar ökade man kanske på radklyvningsinslaget på bekostnad av

enkelhålsklyvningen. Framtida forskning får väl utvisa vilken av faktorerna tid och kvalitet som spelar störst

roll för att förklara förekomsten/avsaknaden av borrännor i svenska kyrkogårdsmurar. Forskningsuppgiften är

antagligen inte helt lätt. Man behöver bara tänka på svårigheterna att operationalisera kvalitet.

Men vill man leta efter de tidigaste borännorna i svenska stenanläggningar så bör man nog inte välja

kyrkogårdsmurar som undersökningsobjekt. De är nog oftast inte särskilt gamla. Och det är nog få om ens

några idag kvarstående murar som kan dateras till medeltiden. Och borrännorna och borrklyvningstekniken

kan mycket väl ha sina rötter i tidig medeltid. Större chans att hitta mycket tidiga borrännor har vi då

rimligtvis om vi - för att nu stanna kvar på kyrkoområdet - undersöker de gamla stenkyrkorna med sina

gråtensmurar. Kanske skulle vi redan i de tidigaste medeltida stenkyrkorna kunna finna spår efter

borrklyvning. Men även om vi hittar borrännor i de gamla stenkyrkornas stenväggar, så är det förstås inte

säkert att borrklyvningen genomförts i samband med kyrkans uppförande. Nästan 1000-åriga kyrkväggar har

rimligtvis förändrats och restaurerats ett flertal gånger. Och det är svårt att avgöra om en sten med borränna

hör till det ursprungliga kyrkbygget eller till en senare renovering. Och även borrkluven sten i renoverade

väggpartier skulle ju faktiskt kunna vara ursprungliga stenar som återanvänts. Man måste nog förlita sig på

experter på gammal stenhuggning och på restaurering av gamla stenbyggnader (förmodligen en ganska

begränsad skara ) för att kunna göra säkra bedömningar om ev. borrkluvna stenar i kyrkväggarna hör till

kyrkans anläggningstid eller inte. Men experterna skulle naturligtvis behöva ett antal borrännefynd att arbeta

vidare med. Och här kan man naturligtvis tänka sig att en intresserad allmänhet (det rör sig kanske inte om så

många personer) skulle kunna hjälpa till och bedriva ”citizen science” och leta efter borrännefynd i gamla

stenkyrkor - fynd som sedan experterna skulle kunna arbeta vidare med. I ett avsnitt nedan (se Kap. 1.2.)

lämnas några resultat från min egen jakt på gamla borrännor .

Och den som vill leta efter tidiga exempel på borrklyvning i gamla stenanläggningar behöver naturligtvis inte

begränsa sig till intakta stenkyrkor. Det går förstås lika bra att undersöka gamla kyrkoruiner. Och vi behöver

naturligtvis inte hålla oss enbart inom det kyrkliga området. Vi skulle naturligtvis kunna utsträcka letandet

efter borränneinslag till gamla medeltida försvarsanläggningar, slottsbyggnader, kvarngrunder etc.

Men medan vi befinner oss på kyrkoområdet så kan vi undersöka förekomsten av borrännor inom en helt

annan kategori av stenobjekt. Vi kan studera hur borrklyvningen används för att framställa äldre och oftast

ganska högresta gravmonument på kyrkogårdarna. För att kunna kunna hugga fram de flera meter höga (och

relativt smala) gravmonumenten har stenhuggarnas skicklighets ställts på svåra prov. Ofta har man löst

svårigheterna genom att använda borrklyvning med hjälp av radklyvningsmetoden där flera grunda klyvborrrännor

satts tätt i rad. På en del resta gravmonumentet kan man ibland se hur klyvborrännorna bildar en flera

meter lång bård längs en eller flera stenkanter från monumentets topp till dess bas.

Ibland får man faktiskt en känsla av att borrtekniken överutnyttjats och att de efterlämnade borrännorna

inte längre är passiva spår efter en använd huggteknik utan fått ett dekorativt och/eller symboliskt tilläggsvärde.

Man kan säga att gravmonumenten tar borrtekniken och dess borrännor in i en konstdimension.

I.I. Borrkluven sten i uppländska kyrkogårdsmurar

Stenarna i kyrkogårdsmurarna ger ett mångfacetterat vittnesbörd om borrmetodens användning inom

stenklyvningen. Båda teknikerna - radklyvning och enkelhålsklyvning* - är väl representerade. Att studera gamla

kyrkogårdsmurar är därför ett bra sätt att komma i kontakt med och lära sig mera om det gamla borrklyvningshantverket

– och så får vi också tillfälle att bredda vår kunskap om hur borrkluvet stenmaterial kunde användas. Att

det kunde användas för att bygga murar som, avskärmar och tryggar kyrkoplatsens heliga rum, är nog inget som vi,

så där i förstone, kommer att tänka på.

Men kyrkogårsmurarna runt svenska kyrkor är nog överlag för unga - och dessutom för bristfälligt dokumenterade -

för att vi ska kunna använda dem för att leta efter de tidigaste spåren efter borrkluvet stenmaterial i Sverige. Men

från kyrkogårdsmurarna är det oftast ett ganska kort avstånd till de gamla stenkyrkorna (och kyrkoruinerna) . Och

där finns kanske en chans att hitta borrännor, som producerats redan under tidig medeltid.

Nedan visas några exempel på borrkluvna stenar i kallmurade kyrkogårdsmurar från Uppland.

* På s. 35 nedan i detta avsnitt visas ett exempel på radklyvning. Och på s. 38 visas exempel på

enkelhålsklyvning.

Klyvhål som sitter i underkanten och är riktade inåt, så att bara själva ingångshålet syns, är inte helt lätta att

upptäcka. Här visas ett exempel (troligen från kyrkogårdsmuren vid gamla Uppsala kyrka).

Svårupptäckt klyvborränna på en sten i en kyrkogårdsmur någonstans i Uppland.

Klyvborrännor i en kyrkogårdsmur, vilka plötsligt fått

ett talrikt besök

Klyvrännor på blockfundament i kyrkogårdsmur. Även det övre blocket visar spår efter borrning. Möjligen rör det sig om borrhål som inte

utnyttjats eller som inte sprucket upp vid klyvningen.

Vackert huggna stenar i kyrkogårdmur vid Ärentuna kyrka. Just i den här mursträckningen finns många skickligt

tillhuggna stenar. De grunda närliggande borrännorna vittnar om att flera klyvhål borrats på rad (radklyvningsmetoden).

En del av mursträckningen stenar är så vackert borrkluvna att man undrar om stenarna tidigare haft

en annan och viktigare funktion. Stenarna kan således var äldre än kyrkogårdsmuren.

Ännu en vackert huggen sten i samma mursträckning vid Ärentuna kyrka. Också här har radklyvning med flera

grunda borrhål tillämpats.

Borrännor efter radklyvning i kyrkogårdsmur vid Lena kyrka.

Borränna efter enkelhålsklyvning i block i kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka

Borrännor i block som utsatts för enkelhålsklyvning - i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka

I ett parti av kyrkogårdsmuren vid Funbo kyrka hittar man det här stora rektangulära blocket, som kluvits

fram genom klyvborrhål satta på rad.

I ett parti av kyrkogårdsmuren vid Tensta kyrka hittar vi ett block som kluvits genom kilning i ett enda lite djupare

borrhål. En hel del block här är så vasskantade och oregelbundna att man kan undra om inte sprängblock använts här.

Men i sådant material brukar man hitta bitar med intakta sprängborrhål och även borrännor som inte följer kanter och

större släta ytor. Sådant sprängrelaterat material hittar man inte här. Troligtvis handlar det om grovkluvet material,

där traditionella klyvmetoder använts. Möjligen skulle man kunna tänka sig att sprängning (i sprängningens tidigaste

barndom) kunde genomföras utan borrhål. Men det är nog mycket ovanligt.

Block som kluvits genom kilning i ett enda lite djupare klyvborrhål - troligen kyrkogårdsmur vid Vaksala

kyrka. En del borrännor som utsatts för tidens tand blir naturligtvis mycket svåra att identifiera. Det är

mycket möjligt att blocket ovanför också har en borränna i nedre kanten. Men för att avgöra detta måste

man gå fram och känna efter med pekfingret, som är betydligt effektivare än ögat. Den möjliga borrrännan

upptäckte jag först när jag i efterhand studerade bilden. Och något säkerställande taktilt test

(med den känsliga pekfingertoppen) har därför inte utförts.

?

Långt blockstycke med många grunda borrännor efter radklyvning - i kyrkogårdsmur vid Rasbo kyrka.

Borränna efter enkelhålsklyvning tillsammans med en järnring (troligen för att binda hästar vid kyrkobesök). Järnringen

visar på ett annan användningsområde för stenborrning: att sätta fast olika föremål. I en del kyrkogårdsmurar kan man

se tomma borrhål. Förmodligen är det ofta fråga om järnringar som fallit bort.

Borrännnan på denna bild kan vara intressantare än den på föregående

bild. Den finns på norra kyrkogårdsmuren vid Rasbokils kyrka. Kyrkan är

byggd kring 1500. Och kyrkogårdsmuren kan vara lika gammal. Muren har

säkert kvar sin ursprungliga sträckning. Men den kan naturligtvis ha

renoverats eller byggts på senare i tiden. Men tillhör borränneblocket den

ursprungliga muren så måste det rimligtvis innebära att klyvning med

borrteknik tillämpats redan under 1500-talet.

I.2. På jakt efter de tidiga borrännorna

.

1.2.1. En tidig (?) borränna i västtornet på kyrkoruinen St Lars, Sigtuna

För att få mer kunskap om borrklyvningens ursprung och användningsområden bör vi naturligtvis

försöka utröna hur gammal borrklyvningen som hantverk är. Det kan man förstås se som en seriös

forskningsuppgift. Men det skadar inte att man ibland lättar lite på det vetenskapliga allvaret. Det kan

man t.ex. göra genom att ägna sig åt den intressanta och spännande hobbyn att leta gamla borrännor.

Ju äldre borrännor man hittar desto större poäng delar hobbyklubben ut. Den hobbyn har jag ägnat mig

flitigt åt under ett antal år. Det finns naturligtvis många typer av gamla stenanläggningar, där man kan

ha en god chans att hitta riktigt gamla klyvborrännor: gamla stenkyrkor och kyrkorunuiner, kyrkogårdsmurar,

förvarsanläggningar, gamla kvarn- och husgrunder, grindstolpar, gravstenar etc.

Under sommaren 2019 besökte jag Sigtuna och passade då på att besöka ruinen efter kyrkan St. Lars

från tidigt 1100-tal. I det kvarstående västtornet hittade jag faktiskt ganska snart en klyvborränna.

Fyndet redovisas och diskuteras nedan i ord och bild. Då jag får tillfälle, brukar jag leta borrännor längs

runstenarnas stenkanter. Runstenarna tillhör ju ungefärligen samma tidsperiod som de tidiga

stenkyrkorna. Men några borrännor har jag inte funnit i det undersökta runstensbeståndet. Kanske

indikerar detta att borrklyvningstekniken ännu inte fanns inom den inhemska stenhuggningen under

tidig medeltid. Kanske var det de stenmästare, som rekryterades från utlandet och som byggde de

första stenkyrkorna i Sigtuna och på andra centralorter i dåtidens Sverige., som förde med sig

borrklyvningstekniken till vårt land. Men det blir bara en spekulation. Vi saknar dataunderlag för att

kunna uttala oss om detta med någon högre grad av säkerhet.

Idag återstår bara västtornet till den en gång mycket imponerande St Lars-kyrkan i Sigtuna. Tornet är uppfört under

tidigt 1100-tal. Och har man tur kanske man skulle kunna hitta en tidig klyvborränna i något av de stenblock som

bygger upp det. Jag letar en stund. Och plötsligt hittar jag faktiskt en borränna - ganska långt ner på en av tornets

yttersidor.

Kanske är det möjligen Sveriges äldsta funna klyvborränna, som vittnar om att borrklyvning förekom redan under tidigt 1100-tal?

Fast det återstår att bevisa att den verkligen är så gammal. Tornet har ju undergått senare restaureringar (bl.a under

Johan III:s tid). Och kanske har borränneblocket satts på plats i samband med en sådan. Och så vet vi nog inte till hundra

procent att det verkligen rör sig om en borränna. För att vara borrad är rännan ovanligt skrovlig. Men det kan kanske

möjligen stärka antagandet att det rör sig om en tidig borränna. För det är rimligt att räkna med att även en ursprungligen

glatt borränna vittrar en del under nästan 1000 år.

2

1

Yttermuren på en an av tornsidorna vid S:t Lars i Sigtuna.

Siffrorna på stenmuren förklaras på nästa bild.

2

Utifrån en förstoring av bilden på föregående sida

har jag i efterhand kunnat identifiera två

intressanta block i tornmuren (S:T Lars) som skulle

kunna vara borrkluvna och uppvisa spår av

borrännor. Men eftersom jag inte undersökt

blocken taktilt, så är de ännu inte bekräftade.

Man kan aldrig riktigt lita på bilder. Men samtidigt

fungerar de utmärkt som hjälpmedel för att

generera förslag på troliga borrkluvna block, som

bör undersökas närmare på plats. Hit finns det

anledning att återkomma - gärna med en lång

stege

1

Eventuellt borrkluvna block i S:t Olofs

kyrkoruin utifrån en bildanalys i efterhand.

Ingen uppföljning har gjorts på plats.

Min son Ole kollar med pekfingret om det rör sig

om en klyvborränna på toppen av den

fyrkantiga portstolpen. Det taktila testet verkar

utfalla positivt. Jag tror nog inte att portstolpen

i fråga om ålder kan mäta sig med

stenväggarna i S:t Olof i bakgrunden. Men

antagligen kan den ha några hundra år på

nacken – och likaså klyvborrännorna i

Utanför Lovö kyrka står stora runstenar (inte helt kompletta) uppställda. Stenarna är framhuggna ur större block eller bergknallar. För

framhuggning av den här typen av stora stenskivor borde borrklyvningstekniken har varit mycket lämplig. Men här finns inga spår efter

klyvborrännor. Det tyder möjligen på att borrklyvning i början av 1100-talet var okänd - åtminstone bland inhemska stenhuggare.

1.2.2. Borränna på strävpelare vid Gamla Uppsala kyrka

Strävpelarna i Gamla Uppsala kyrka byggdes för att ta upp en del av trycket från valvbågarna då

högkyrkan valvslogs på 1450-talet. Om de nuvarande stenfundamenten till strävpelarna är de

ursprungliga så borde ev. borrännor på de kluvna stenarna ha tillkommit redan på 1450-talet.

Strävpelarna renoverades visserligen vid mitten av 1600-talet och ev. borrännor kan alternativt

ha tillkommit då - eller rent av ännu senare. Som vanligt uppstår således problem med att avgöra

om ev. klyvborrännor härrör från den ursprungliga anläggningen eller tillkommit vid senare

restaureringar. Sedan finns det kanske anledning att understryka att senare restaureringar inte

nödvändigtvis utesluter förekomsten av ursprungliga borrännor. Gamla stenar kan ju rimligtvis ha

återanvänts vid restaureringen. Och gamla stenar kan ha placerats i nya lägen vid restaureringar

som medför att ursprungliga klyvborrännor först då blivit synliga. Men hur som helst så medför

senare restaureringar alltid osäkerhet om det borrkluvna stenmaterialets ålder. Och den

osäkerheten kan sällan helt reduceras.

Strävpelarna i Gamla Uppsala kyrka byggdes för att ta upp en del av trycket från valvbågarna då högkyrkan valvslogs på 1450-talet. Om

de nuvarnde stenfundamenten till strävpelarna är de ursprungliga så borde ev. borrännor på de kluvna stenarna ha tillkommit redan på

1450-talet. Strävpelarna renoverades visserligen vid mitten av 1600-talet och ev. borrännor kan alternativt ha tillkommit då - eller rent

av ännu senare. Som vanligt uppstår således problem med att avgöra om ev. klyvborr rännor härrör från den ursprungliga anläggningen

eller tillkommit vid senare restaureringar. Sedan finns det kanske anledning att understryka att senare restaureringar inte nödvändigtvis

utesluter förekomsten av ursprungliga borrännor. Gamla stenar kan ju rimligtvis ha återanvänts vid restaureringen. Och gamla stenar kan

ha placerats i nya lägen vid restaureringar som medför att ursprungliga klyvborrännor först då blivit synliga. Men hur som helst så

medför senare restaureringar alltid osäkerhet om det borrkluvna stenma-terialets ålder. Och den osäkerheten kan sällan helt reduceras.

Klyvborränna på stenfundamentet till en strävpelare vid norra kyrkväggen vid Gamla Uppsala kyrka.

Det ser faktiskt ut som att man vid upptagningen av klyvborrhålet använt sig av två borr med olika

borrdiameter.

1.2.3. Borränna i Svartsjö slottsruin

Sommaren 2017 besökte jag Mälaröarna i Stockholmstrakten och stannade några timmar vid Svartsjö slott

på Färingsö. Framför det nuvarande slottet finns rester efter ett tidigare Vasaslott från 1500-talet. Jag ägnade

en stund åt att leta efter klyvborrännor i de gamla ruinerna. På ett ställe (se bilderna nedan!) hittade jag

faktiskt en klyvborränna. Det är naturligtvis svårt att veta om stenen med borrännan hör till ursprungliga

slottsbyggnaden eller inplacerats senare. Men skulle den ha placerats här i anslutning till slottsbygget, så

indikerar detta att man åtminstone vid 1500-talets mitt använde sig av stenborrning i stenklyvningens tjänst.

Dateringen till 1500-talet är kanske inte så förvånande. Redan i nästa avsnitt hittar vi en liknande datering

från en försvarsanläggning vid Vasaslottet i Uppsala.

Allt som oftast måste man vid letandet efter tidiga borrännor gardera sig för risken att en identifierad

borrännesten kan ha tillförts den ursprungliga anläggningen vid ett senare tillfälle, t.ex. i samband md en

restaurering. Det är nog sällan som man måste gardera sig åt andra hållet: att en identifierad borrännesten

skulle kunna vara äldre än den anläggning, där den nu är inplacerad. Men just när det gäller Svartsjö slott

bör man kanske också göra den typen av gardering. Det finns nämligen uppgifter om att stenmaterial från

kyrkoruinerna i Sigtuna fraktades till Svartsjö för att avvändas vid uppbyggnaden av Vasaslottet. Märkligt

nog, skulle alltså borrännestenen vid slottsruinen vid Svartsjö ha kunnat sitta i en tidig stenkyrka i Sigtuna

och kanske rent av vara jämngammal (och t.o.m. rumsgranne) med borrännestenen i St. Lars kyrkoruin, som

vi presenterade i avsnittet innan. Det är nog inte troligt att det förhåller sig på det sättet. Men blotta

möjligheten att det skulle kunna vara så fascinerar och förhöjer givetvis motivationen att leta vidare efter

riktigt gamla borrännor.

Av Holger.Ellgaard - Eget arbete, CC BY-SA 3.0,

https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=27215436

I förgrunden syns ruinen efter gamla Vasaslottet från 1500-talet. I bakgrunden ser vi

Svartsjö nya slott, som uppfördes kring mitten av 1700-talet.

Del av Vasaslottsruinen fotograferad av författaren

Närbild på en borränna i en av ruinhögarna vid Svartsjö slott.

1.2.4. Borrännor i murverket till bastionen Gräsgården

vid det gamla Vasaslottet i Uppsala

Gamla försvarsanläggningar kan ibland ha undgått nedrivning. Och här finns naturligtvis möjlighet

att söka efter tidiga borrännor. Hittills har jag bara gjort ett nedslag vid bastionen Gräsgården, som

var en del av det försvarsverk, som tillhörde den gamla Vasaborgen i Uppsala. Bastionen uppfördes i

mitten av 1500-talet och är byggd som en utskjutande spetsig vinkel så att det inte skulle uppstå

döda punkter, som var svåra att försvara. Vasaborgen kom så småningom att rivas för att ge plats åt

Uppsala slott. Men själva bastionen blev kvar. Bastionen är uppbyggd av gråsten. Men det är svårt

att veta hur omfattande restaureringar som genomförts fram till vår tid. Det är också svårt att

bedöma hur originaltrogna restaureringar var i gamla tider. Idag skulle man antagligen inte vid ett

restaureringsarbete lägga in en ny sten framhuggen med borrteknik i en gammal originalanläggning,

som uppförts med sten som kluvits med traditionell metod (utan borrteknik). Men kanske var man

inte alltid lika nogräknad förr i tiden. Hittar man stenar med borrännor i gamla försvarsverk är det

således svårt att veta om det är originalstenar i sina ursprungliga positioner eller om det är en

senare tillverkade stenar som tillförts vid restaureringen. För att komplicera saken ytterligare så kan

det ju faktisk också vara originalstenar som återanvänts både i gamla och nya positioner i

murverket.

Den första bilden nedan togs på ett borrännemärkt block, som jag hittade vid en hastig, nästan

minutkort, besiktning sommaren 2015. Det var denna enstaka upptäckt, som grundade för den

försiktiga skrivningen ovan. I december 2015 gjorde jag en mer ingående besiktning och hitta en

ganska stor mängd block med klyvborrännor i olika delar av bastionens murverk och i olika

höjdlägen. Även mycket små stenar utan någon rimlig bärande funktion uppvisar borrännor. Det

nya upptäckterna har gjort att jag blivit mer styrkt i min uppfattning att det kan röra sig om

ursprungliga klyvborrännor från bastionens uppförande vid mitten av 1500.talet.

Bastion Gräsgården, Uppsala slott, stadsdelen Fjärdingen, Uppsala 1947

Uppsala slott - utgrävningarna, Uppsala 1948

När man jämför med föregående bild så framgår tydligt att bastionens murverk genomgått en ganska omfattande

restaurering mellan 1947 och 1948. Vad det inneburit för förekomsten av murstenar med klyvborrännor är svårt att säga.

Utsnitt från Gräsgårdens stenmur, som visar att det fyrkantiga blocket har flera borrännor i underkanten,

som löper vågrätt in i stenytan. Om klyvytan vittrat en del och om borrhålen gjorts med borr med liten

diameter kan klyvborrännorna vara mycket svåra att upptäcka.

En del borrännor upptäckte jag faktiskt först när skymningen började falla. Trots att avståndet var

ganska stort till blocken högst upp, så avtecknade sig borrännorna ganska tydligt som skuggstreck i

stenytan (Gräsgårdens murverk). Klyvborrännorna är ännu inte taktilt bekräftade.

Klyvborränna på liten inmurad sten (Gräsgårdens murverk)

1.2.5. Borrännor i stengrunden till Ekeby kvarn, Storvreta

Sedan slutet av medeltiden har det funnits en vattendriven kvarn vid Fyrisån i Ekeby, Storvreta. I vissa

källor uppges den nuvarande kvarnhuset (uppfört 1791 i tegel) vara byggt på en tidigare stengrund. Det

ger oss en möjlighet att leta efter tidiga borrännor i en stengrund, som kan vara uppförd i medeltidens

slutskede - eller senast i slutet av 1700-talet. Runt kvarnen finns mäktiga stenanläggningar i form av

upplagda, kallmurade stenvallar både längs Fyrisåns huvudfåra och längs kvarnfåran. Kraftiga stenvallar

omger också själva mangårdsbyggnaden ovanför kvarnhuset. Mycket sten har också använts för att

bygga upp brofästen för den spång som leder över Fyrisån. Ev. borrännor i dessa anläggningar kan ha

en hög ålder och härröra från kvarnombyggningen på 1790-talet eller rent av från nyanläggningsperioden

under sen medeltid.

Information om Ekeby kvarn från några skriftliga källor

Ekeby 3:1 m. fl., Ekeby kvarn och såg

Postadress: Storvreta. Tel. 6.

Läge 2 km. från Storvreta jvst. o. vid busshpl.

Tax.v. 50.000, därav mark 3.700, byggn. 46.300. Areal: 450.000 kvm.

Kvarnen o. sågen uppf. på 1500-talet av

sten. Omb. 1791, moderniserad 1937. Dessutom finnes mjölnarbost.

Kvarnverket omfattar 3 par stenar, rensverk, utsädesrens o. betningsapparat.

Sågen är utrustad med 1 dubbelt kantverk o. ramsåg.

Kvarnen är donerad av drottning Kristina. Den är tillsammans med Ulva kvarn

den äldsta i Uppland.

Ägare: Uppsala Akademi.

Arr. (sedan 1917): Insp. Aug. och Annie Löfgren f. 1884 resp. 1887. Barn: Maj f.

1921.

Källa: Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del III, 1948

EKEBY ligger vid Fyrisån. Byn har radbykaraktär och utmärks av enhetlig bebyggelse av rödfärgade hus

i en förtätad bymiljö. På gården 23:19 är den äldsta mangårdsbyggnaden - en mycket ursprunglig

parstuga från 1700-talet - bevarad och bebodd. Huset har ett svagt brutet tak.

Ekeby kvarngård äger ett betydande kulturhistoriskt värde. Dess miljö har en genuin och ålderdomlig

prägel. Kvarnhuset är uppfört 1791 på en äldre kvarngrund. Även mangårdsbyggnaden är troligen

från 1700-talet. Kvarndammen med luckor och fall är bevarade, vilket ytterligare understryker anläggningens

kulturhistoriska värde.

Källa: Kulturhistorisk bebyggelseinventering i Uppsala kommun 1976-78, Upplandsmuseet

Delar av Björklinge, Bälinge, Gamla Uppsala, Lena, Skuttunge, Tensta och Ärentuna socknar

Detalj av den vackra och mycket imponerande stengrunden till kvarnhuset vid Ekeby kvarn, Storvreta.

Kvarnhuset i tegel är byggt 1791. Men sannolikt har man byggt tegelkroppen på en redan befintlig

stengrund från 1500-talet. I stengrunder hittar vi åtskilliga kluvna stenar med tydliga borrännor.

På mittstenen i bildens nedersta stenrad ser vi en av dem.

Det kan ju hända att man vid tegelbygget 1791 byggt på den tidigare stengrunden med några

ytterligare varv. Jag visar därför här några borrännemärkta stenar i de lägre stenlagren, som sannolikt

tillhör den äldsta stengrunden.

De tomma borrhålen i kvarnbyggnadens stengrund ingår i en längre rad. I hålen har man antagligen

slagit in järnrör som burit upp byggnadsställningar. Det skulle också kunna röra sig om hål för gamla

ankarjärn. Hålen kan vara borrade på 1500-talet, eftersom den gamla stengrundens antagligen behölls

när den nya kvarnbyggnaden i tegel uppfördes i slutet av 1700-talet.

Borrhål och klyvborränna i i brofäste till spången över kvarndammen. Jag vet i dagsläget

inte när de här kraftiga kallmurade brofästena uppfördes. Men antagligen går detta att ta

reda på .

Längs ena sidan av Fyrisåns huvudfåra finns vid kvarnen en mycket kraftig och ganska hög

uppbyggnad av staplade block. Merparten av stenmaterialet förefaller vara tillhugget. Har

stenborrningsteknik använts för klyvning av stenen här? I så fall borde man hitta borrännor.

Strömstaren är en trogen gäst vid kvarnen varje vinter. Ingen känner bättre än honom stenvallen längs åfåran. Varje hålighet

i vallen har han säkert undersökt och stenarnas borrännor borde han ha full koll på. Men någon information har han inte

velat lämna. Så här får man själv gå ut på den lilla landtungan mellan kvarnfåran och huvudfåran och leta efter borrännor.

Klyvborränna på en av de upplagda stenarna i stenvallen längs åfåran.

Klyvborränna (nästan helt dold i mossa) på sten i den stenvall som byggts upp längst Fyrisåns huvudfåra

nedanför kvarnfallet. Jag vet inte i nuläget när stenvallen längs ån byggdes. Men om den hör till det

kvarnbygge, som utfördes i skiftet mellan medeltid och nyare tid, så är det mycket som talar för att

borrteknik använts vid stenklyvning i åtminstone 500 år.

Också stenarna i den stensatta kvarnfåran bär spår av stenklyvning med borrteknik. Den stora stenen i mitten av

bilden har en vertikal borränna, som kanske inte är så lätt att upptäcka på bilden.

Ovanför kvarnbyggnaden finns flera mycket kraftiga stenvallar. I dessa vallar hittar man flera stenar som kluvits

med borrteknik. Utan fortsatt efterforskning är det naturligtvis svårt att veta om vallarna hör till nybyggnadsperioden

på 1500-talet eller till den omfattande ombyggnationen i slutet av 1700-talet - eller rent av till en ännu

senare epok.

1.3. Borrännor i gamla grindstolpar

När det gäller att datera borrtekniken och att hitta de tidigaste yttringarna av den, så har vi hittills - och

antagligen helt med rätta - fokuserat på gamla stenanläggningar (kyrkliga såväl som profana). Men möjligen

skulle vi också kunna utgå från gamla stenobjekt - nyttoföremål av sten. Jag tänker då här särskilt på gamla

grindstolpar. Här och där i anknytning till gammal bebyggelse kan man fortfarande se kvarstående gamla

grindstopar. Och de kan sinsemellan se mycket olika ut. Man får en känsla av att olikheterna härrör sig till

olika stiltrender, som avlöst varandra och bildat en lång typologisk serie av grindstolpar. Och skulle man

kunna datera de olika stilarna i en sådan serie så skulle man ju också kunna datera de borrännor som

grindstolpar av en viss stil ev. uppvisar. En del av dessa stengrindstolpar ser riktigt gamla ut och har kanske

ställts upp redan under medeltiden. Och uppvisar dessa borrklyvning, så har vi ju kanske belägg för

medeltida användning av borrklyvningstekniken. Men bara kanske. Kanske gick trendförskjutningen trögt

ibland. Och kanske kunde gamla stenformer nyproduceras i vissa bygder långt efter det att andra stilar

introducerats i centralorter som var trendsättande. I avsnittet nedan visas en grindstolpe med spetsig topp

från Biskops Arnö. Den påminner starkt om bevarade medeltida portstolpar från Gotland (Vamblingbo).

Längs ena kanten uppvisar grindstolpen tätt satta grunda borrännor, som vittnar om borrklyvning med

radklyvningsmetoden. Kanske utgör grindstolpen från Biskops Arnö ett belägg för medeltida borrklyvning

Samtidigt visar ju borrkluvna grindstolpar i olika stilar att borrklyvningen frigjorts sig från ren nyttohuggning

och fått rent estetiska och konstnärliga ambitioner. De former och stilar som borrklyvningen skapar när det

gäller grinsstolpar påverkar sannolikt inte grinstolpens praktiska funktion nämnvärt. Men de påverkar hur

grindstolpen uppfattas i beraktarens ögon. Borrklyvningen som hantverk har underställts en estetisk och

konstnärlig ambition.

Grindstolpe med spetsig topp i Lillvretatrakten. Klyvborrännorna syns ganska tydligt längs högerkanten. Hela

grindstolpen är ganska grovt huggen. Och jag har svårt att avgöra om tillspetsningen upptill är medvetet

åstadkommen eller bara en ren tillfällighet. På de två grindstoparna på de närmaste två bilderna är dock

spetsformen mycket medvetet vald.

På Biskops Arnö kan man göra bekantskap med den här vackra grindstolpen, som huggits fram ned borrteknik. Jag

vet inte om det finns experter på gamla grindstolpar av sten. Men om det gör det, så kanske någon av dessa skulle

kunna datera stolpen utifrån stilmässiga kriterier. Möjligen skulle grinstolpens låsmekanism, som ju är av järn,

kunna dateras med hjälp av C 14-metoden. Men en sådan datering skulle kanske ändå inte hjälpa oss med

grindstolpens datering, eftersom låsmekanismen kan ha satts in långt senare.

Bilden visar de medeltida grindstolparna i Vamlingbo (Gotland) med spetsigt formade överdelar. (http://www.vamlingbosocken.se)

Ytterligare en grindstolpe på Biskops Arnö, som ser mycket ålderdomlig ut och som har klyvborrännor längst den

närmaste kanten. Grindstolpens topp är rundad. Och jag har svårt att avgöra hur den ålderasmässigt förhåller sig

till grindstoparna med spetsig topp på de två bilderna ovan. Såväl denna grindstolpe som de på föregående bilder

visar tydligt en annan stenborrningsfunktion: att borra hål för att fästa föremål och olika anordningar. Hålen i

grindstolparnas överdelar har borrats för att fästa en del av grindens låsmekanism.

Grindstolpe med klyvborrännor i skogsparti ovanför Skogs Årby.

Grindstolpen har en platt avhuggen topp och är förmodligen tillverkad

ganska sent

1. 4. Borrklyvning med konstnärliga ambitioner

I klyvplatsmiljön i skogslandskapet är det ju naturligt att studera borrklyvning som en teknisk/praktisk teknik,

som använts för att effektivt klyva sten. Men i andra miljöer kan vi ibland finna borrkluvet stenmaterial som

tycks ha lämnat det praktiska/tekniska sammanhanget och där klyvningen använts i ett konstnärligt

sammahang. Borrännorna blir någonting mer än bara spår av en använd klyvteknik. De får ett dekorativt och

kanske t.o.m. symboliskt tilläggsvärde. På en del äldre gravar med gravmonument av sten kan man ibland se

hur klyborrännorna i stället för att ha en undanskymd plats i en bakre stenkant lyfts fram och tydligt exponeras

längs framsidans ena kant - från toppen och hela vägen ner till marken. Att de tätt satta borrännorna är

tänkta att ge stenen en vacker dekorativ inramning är det nog ingen tvekan om. I många fall skulle säkert

stenarna ha kunnat klyvas fram med en teknik som inte efterlämnade några borrännor. Men borrtekniken har

ändå valts för att skapa en dekorativ effekt. Ett exempel på en sådan dekorativ borrklyvning med koppling till

ett gravmonument lämnas nedan. Den avbildade gravstenen (se första bilden nedan!) finns på kyrkogården

vid St Olofs kyrkoruin i Sigtuna.

Men man kan faktiskt finna borrklyvning med konstnärliga ambitioner i moderna gravmonument, som

tillkommit under de senaste 20 åren. Ett exempel på ett sådant borrkluvet gravmonument står på en

kyrkogård ute på en mälarö. En bullig stenbumling med oregelbunden form - av en typ som man ser tusen och

åter tusen av ute i skog och hagmark - står uppställd på en gravplats. Men blocket är inte helt. De har kluvits i

två lika stora delar med borrteknik. De matchande borrännorna exponeras tydligt på de två blockhalvornas

insidor. En odelad vanlig stenbumling skulle naturligtvis i sig väcka uppmärksamhet på en kyrkogård. Och en

delad, borrkluven, stenbumling gör det naturligtvis i än högre grad. Man riktigt känner hur det borrkluvna

blockarrangemanget söker kontakt och vill kommunicera. Sedan vet man förstås inte om blocket främst vill

kommunicera med den döde i graven eller med den levande betraktaren. Och det är inte heller så lätt att

avgöra om kommunikationen har en negativ eller positiv innebörd. Vill blockarrangemanget med den tydligt

markerade klyvningen illusterera hur döden slår till med våldsam kraft och förintar även den allra starkaste,

och klipper banden mellan människor –precis som stenhuggare med våld borrar och kilar sönder den starkaste

sten. Eller handlar det om en positiv tolkning. Är det kanske själen , som lämnar graven och tar sig igenom

även den hårdaste sten för att fri sväva ut i rymden och söka sig väg mot det gudomliga? Och den kluvna

stenen blir då ett slags uppståndelsemotiv. Andra tolkningar är förstås också möjliga. Man anar nog att det

finns en slags oskrivet och kanske t.o.m. outtalat trepartskontrakt mellan tillverkaren, stenen och den döde i

graven, som innehåller den korrekta tolkning av det enkla borrkluvna stenarrangemanget. Och den

tolkningen kommer nog aldrig att avslöjas - särskilt inte om det nu förhåller sig så att tillverkaren av det

borrkluvna gravmonumentet är den person som ligger i graven. Och stenar kan som bekant inte tala - även

om nu den här kluvna stenen gör allt som står i dess makt för att kommunicera.

Även moderna konstverk - utanför den kyrkliga-sakrala sfären - kan ibland uppvisa borrännor, som vill

kommunicera något utöver detta att de utgör spår efter en speciell huggteknik. Ibland vill de kanske inte

kommunicera med vårt intellekt utan nöjer sig med att kommunicera med våra sinnen och då kanske bara i

ett rent dekorativt syfte. Nedan visas några skulpturer från olika offentliga miljöer.

Vacker högrest och borrännemärkt gravsten på kyrkogården vid S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna. Här har

borrännorna en så framträdande plats att de antagligen placerats här för att ge en förhöjd dekorativ effekt.

Stenkonst utanför Willys lager i Boländerna, Uppsala. Likheten med

gravstenen på föregående bild är slående.

Gravsten kluven i två delar med borrteknik - på kyrkogården

vid Lovö kyrka (se inledningstexten till 1.4. ovan).

Samma gravsten i närbild

Gulli Gustafsson och sonen Tomas Windahl vid

borrännemärkt stenkonst i Strängnäs, sommaren 2015

Vacker stenkonst vid kapellvägen i Uppsala. Stora blockklossar har ställts i en rundel bakom några parksoffor.

Borrännorna som gömmer sig i gliporna mellan blocken har säkert inte fabricerats för att fylla ett dekorativt

syfte. Kanske har konstnären tänkt att betraktaren ska bli nyfiken på hur blockklossarna tillverkats. Och

själv leta efter klyvspår. Det fungerade i vart fall utmärkt på mig.

Jag vet egentligen ingenting om den här vackra blockklossen på åssluttningen nedanför högarna i Gamla Uppsala.

Borrännorna antyder att den förmodligen inte har särskilt många år på nacken. Men den faller in i en gammal

tradition med klosskyltning som sträcker sig tillbaka till sen stenålder. Vacker stenkonst är det hur som helst! Och

praktisk fikaplats! Borrännorna gör kanske inte blocket vackrare. Men, eftersom de inte är helt lätta att tolka, så

laddar de blocket med en mystisk - eller varför inte mytisk - enegi.

2. Stenhuggningsområdet nära Norrbo

Undersökningsområde

Utsnitt från Lantmäteriets topografiska karta

2. Stenhuggningsområdet nära Norrbo

Nu är det ändå dags att att lämna användarmiljöerna vid kyrkor och kvarnar och bege oss till klyvplatserna i

skog och mark. Vi börjar lite försiktigt i ett skogsparti vid Norrbovägen. Strax norr om den uppsatta

vägbommen finns ett märkligt stenhuggningsområde, där sten kluvits nästan genomgående med endast

äldre traditionella klyvmetoder.

Det verkar som om ett stort antal homogena originalblock någon gång styckats och ombildats till

blockhögar. De flesta av dessa har en slarvig och kaotisk karaktär. Men några få av dem tycks vara

förvånansvärt välordnade och strukturerade. På några få ställen i detta kaotiska stenhuggningsområde finns

röjda markytor, som möjligen kan ha hyst boplatser i en avlägsen forntid – kanske redan under sen

stenålder. Och på en del ställen i området möter vi också välformade skyltblock. Bl.a. imponerar ett stort

och välhugget pyramidformat skyltblock i den södra delen av området – nära den skogsstig som förenar

Norrbovägen med Himmelsvägen.

Insprängt i området finns också ett par klyvplatser där borrteknik använts. De kommer nedan att

presenteras. De borrade klyvplatserna ligger ganska nära det ovannämnda spektakulära pyramidformade

blocket . Det är inte heller särskilt långt till en mycket välordnad blockhög med mycket välhuggna,

klossliknande, blockstycken. Området här är ett ”gränskänsligt” område. Söder om de nu nämnda

stenplatserna har bygränsen mellan Fullerö och Ekeby löpt fram på sin väg mot byarnas utmarker i

Storskogen. Alla stenplatserna ligger norr om den gränslinje som den häradsekonomiska kartan anger

(1859).Men vi kan naturligtvis inte utesluta att gränsen oscillerat en del under sin kanske 1000-åriga

historia. Och kanske har den en gång i tiden haft en nordligare bana – eller kanske rent av flera olika

sträckningar norr om den sentida bygränssträckningen. Man skulle naturligtvis kunna tänka sig möjligheten

att en eller flera av de nämnda stenplatserna ingått i markeringen av en sådan nordligare bygräns.

Åtminstone är det svårt att tänka sig att gränsläggare, som rört sig i området, skulle ha missat att dra nytta

av det ståtliga pyramidblocket som antagligen funnits på plats långt innan några bygränser började

anläggas. Om också de borrade klyvplatserna kan ha haft något att göra med en nordligare bygräns är

svårare att säga något bestämt om - kanske är de trots allt för unga.

Stenhuggningsområdet – och särskilt då det traditionellt huggna stenmaterialet- har närmare beskrivits i ord

och bild i min presentation Blockhögarna i Storvretabygden, Del 2 (2018). Den finns uppladdat för gratis

läsning i e-bokformat på yumpu.com. Jag har där tillåtit mig att spekulera en hel del kring det traditionellt

huggna stenmaterialets ålder. Särskilt de röjda boplatsytorna och en del stenplatsers tydliga skyltkaraktär talar

för att det skulle kunna röra sig om mänsklig stenhuggning med rötter i sen stenålder. Men äldre stenhuggning

är ytterst svår att åldersbestämma. Det skulle faktiskt kunna vara så att den är jämnårig med eller

bara snäppet äldre än den borrklyvning, som vi ser några exempel på i området. Men även om det skulle

förhålla sig på det sättet, så säger det nödvändigtvis inte så mycket om den faktiska åldern, eftersom även det

borrkluvna stenmaterialet är svårt att åldersbestämma - något som vi många gånger i den här presentationen

kommer att få anledning att påpeka.

Det aktuella skogspartiet är bara ett exempel bland många på markområden där det traditionella

stenhuggeriet fullständigt dominerar över borrklyvningen – inte bara vad gäller förekomst utan också i den

spektakulära framtoningen. Den har en monumentalitet, som det borrkluvna materialet inte kommer i

närheten av. Och medan det borrkluvna materialet i sådana områden egentligen bara är värt en radanmärkning

så är det traditionellt huggna värt ett helt beskrivande kapitel. Men vi får passa oss och försöka hålla

emot. Den här presentationen ska ju främst handla om den borrkluvna kulturstenen.

2.1 Klyvplats 1 i stenhuggningsområdet nära Norrbo

Det är spännande - och förhoppningsvis också meningsfullt - att spekulera kring den borrade klyvplats som beskrivs

nedan: varför har man exempelvis valt just den här stenplatsen till klyvplats. Det finns säkert något 100-tal i området,

som skulle vara lika lämpade. Och det finns säkert åtskilliga som skulle kunna ge ett betydligt större utbyte

om man nu var ute efter att hugga sten till husbehov. Var det bara en slump att det råkade bli just den här

stenplatsen, som utsattes för klyvning med borrteknik? Eller var stenplatsen noga utvald utifrån en utgångspunkt,

som inte hade något med husbehovshuggning att göra? När man försöker värdera den stenmassa, som huggits bort

från den kvarstående blockkärnan och som ligger omkringspridd i form av stora klossliknande stensuggor med

klyvborrännor åtminstone i någon kant, så är det lätt att komma till slutsatsen att inget stenmaterial

överhuvudtaget avlägsnats från klyvplatsen. Sannolikt rör det sig således inte om vanlig husbehovsstenhuggning.

Kanske har stenplatsen i stället valts för att den sammanfaller med en gränslinje (troligtvis en tidigare nordlig

variant av bygränsen mellan Fullerö och Ekeby). Och kanske skulle den borrade klyvplatsen helt enkelt skylta för

bygränsen. Nu har klyvplatsen i och för sig ingen tydlig skyltkaraktär - möjligen med undantag för ett lite

upprättstående block med borrännor i överkanten. Men kanske skulle själva stenborrningen och de borrännor som

skapades genom klyvningen utgöra ett tillräckligt tydligt tecken på att det rörde sig om en skyltning för en gräns.

Och med en sådan gränsmarkerande tolkning behöver vi ju inte se det som ett problem att allt borthugget

stenmaterial tycks ligga kvar på klyvplatsen.

Kanske rör det sig rent av om en gränsmarkerande kombinationsplats. Alldeles bredvid finns nämligen en stenplats

där traditionell stenklyvning bedrivits och där det huggna stenmaterialet arrangerats på ett märkligt sätt. En stor

borthuggen stensugga står lutad mot en blockdel, som den antagligen styckats loss från. Mellan stensuggan och

blockdelen finns några mindre blockklossar inslagna. Det är svårt att avgöra om de inslagna blockklossarna, som

med all säkerhet förpassats på plats av människor, har något med den praktiska stenhuggningen att göra eller om

de möjligen slagits in för att signalera något viktigt t.ex. gränsskyltning. Jag tror mera på det sistnämnda alternativet.

Kanske är det så att denna oborrade och arrangerade klyvplats först fungerat som gränsmarkerande

monument och senare på samma plats efterträtts av den borrade klyvplatsen, när man någon gång bestämt sig för

att införa en ny typ av gränsmarkering. Det är inte så orimligt att tänka sig att bygdegränser med kanske 1000 år på

nacken kan ha omskyltats med olika markeringssystem både en och flera gånger under tidens lopp.

Sett i ett hypotetiskt gränsperspektiv skulle således båda klyvplatserna (den äldre med traditionell

stenklyvning och den yngre med borrrklyvning) kunna ha samma gränsmarkerande funktion även om

det kan vara en avsevärd ålderskillnad mellan dem.

Det är svårt att avgöra om den borrade klyvplatsen bestått av ett eller två originalblock. Förmodligen handlar det

bara om ett enda större block som styckats upp med borrteknik. Mitt i bilden ser vi en av de borrade stensuggor,

som kluvits bort från originalblocket och ligger kringspridda runt omkring. Egentligen vet vi inte hur de kluvna

blocken en gång varit arrangerade. Kanske har de en gång varit vackert arrangerade och skyltat för en bygräns.

Om gränsen senare flyttats kan ju den skyltande stenplatsen medvetet ha demolerats

Ytterligare en klossliknande välhuggen stensugga med borrännor i en kant. Blocket hör säkert till samma

klyvplats även om det ligger en bit bort.

Närbild på blocket med klyvborrännor i överkanten. Det är det block som har mest skyltkaraktär

på klyvplatsen. Möjligen har det huggits loss från den bredvidliggande blockkroppen , vars

överdel är borthuggen.

Det större blocket har fått sin överdel borthuggen med borrteknik. Kilning har skett i ett borrat djupt klyvhål, som

anlagts vågrätt in i blocket. Här har alltså inte radklyvning via flera grunda borrhål satta i rad tillämpats utan i

stället enkelhålsklyvning, där klyvning skett via kilning i ett enda djupt klyvborrhål.

Bild som visar urhuggningen i ovansidan på det större blocket.

Alldeles bredvid klyvplatsen, där borrteknik använts, finns en annan klyvplats där traditionell stenhuggning bedrivits.

Ett borthugget block har ställs lutande mot ett annat block med två blockklossar som mellanled. Vi ser den här

uppställningen med blockklossar både i äldre och yngre huggningar. Jag är osäker på klossarnas funktion. Det kan

vara ett skyltande, dekorativt, inslag. Men det skulle kunna ha en praktisk funktion, så att blocket skulle ligga stilla

och dikt inför en fortsatt stenhuggning. Några kilstenar, verkar det av formen att döma inte vara fråga om. Möjligen

har den här huggna och arrangerade stenplatsen en gång utnyttjas som gränsmonument för en bygräns. Se den

kombinationshypotees som utvecklats i avsnittets inledning. Men stenplatsen kan naturligtvis vara äldre än så.

Här ser vi en översiktbild av den komplexa klyvplatsen. Blocken längst till vänster har kluvits med borrteknik medan

blocken till höger har kluvits med gammal, traditionell teknik. Kanske har gamla och nya klyvtekniker använts

parallellt vid ett och samma klyvningstillfälle. Men det skulle naturligtvis kunna vara så att det skiljer flera tusen år

mellan huggningen till vänster och motsvarande till höger. Egentligen är det ju inget konstigt att stenhuggare, som

använt borrteknik, i senare tid utnyttjat det stenmaterial, som äldre stenhuggare lämnat efter sig. Mer förvånande är

då att återanvändning skett i så liten utsträckning i undersökningsområdet, trots att det här funnits mycket läckert

stenmaterial att utnyttja.

Blocket, som bearbetats med borrteknik, betraktat från den snöiga baksidan. Ibland händer det naturligtvis

att man tappar blockfokuseringen hur intressanta blocken än kan vara. Se den vackra snöpelaren på

trädstubben vid blocket!

På en kulle en bit norrut bildar den här intressanta blockhögen gräns för stenhuggningsområdet.

Det är en omfattande stenhuggninginsats, som ägt rum här och som förvandlat det mäktiga

blocket till en blockhög. I vart fall några block tycks medvetet ha lagts i en skyltposition. I

närheten av högen finns mindre stenplatser med stenpackning, som är svåra att upptäcka i den

ymniga markvegetationen. Blockhögsarrangemanget har skapats med traditionell stenhuggning

utan inslag av borrteknik.

2.2. Klyvplats 2 i stenhuggningsområdet nära Norrbo

Klyvplats nr 2 i området finns bara något 100-tal meter från den ovan presenterade. Som vanligt har ett större block

utnyttjats som klyvplats. Ett ganska stort välformat blockstycke ligger på marken framför blockväggen. Både den

kvarstående blockväggen och det liggande blockstycket uppvisar klyvborrännor. Troligen matchar borrännorna

varandra, vilket skulle indikera att blockstycket med borrteknik (radklyvningsmetoden) huggits loss från den

kvarstående och upprättstående blockväggen. Helt säker på denna matchning är jag dock inte. En noggrannare

granskning av blockens form och storlek – liksom också av borrännorna – skulle behövas för att säkerställa detta. Det

är ganska vanligt att borthuggna stensuggor - ofta av vacker och användbar rätvinklig form (stenklossar) - ligger kvar

på borrade klyvplatser. Hade det rört sig om vanlig husbehovshuggning så hade nog den borthuggna stensuggan

styckats i mindre bitar och fraktats bort. Möjligen har den placerats framför blocket i rent skyltsyfte. Med tanke på

det relativt närliggande pyramidblocket ( som sannolikt ingått i något gränssammanhang) så kan man tänka sig att

också den borrade stenplatsen haft en gränsskyltande funktion . Men säkert är det inte.

Det tycks inte som om någon borthuggen stenmassa tagit bort från klyvplatsen, vilket förstår talar mot

husbehovshuggningshypotesen. Men det finns här goda skäl att betona ordet ”tycks” . Det är nämligen mycket svårt

att bedöma form och storlek på den ursprungliga stenplats, som omformats till en klyvplats. Min bedömning att all

stenmaterial tycks ligga kvar på en klyvplats måste därför nästan alltid tas med en viss nypa salt.

Den borrade klyvplatsen befinner sig inte bara nära det ståtliga pyramidformade skyltblocket (s.113) och den

välarrangerade blockhögen (s.112). I närheten finns också mindre klyvplatser, där medelstora block tycks ha styckats

upp (med traditionella klyvmetoder) och förvandlats till slarviga - ändå tydligt avgränsade - blockhögar. Vad som

ligger bakom blockhögsproduktionen vet vi inte. Och vi vet inte heller om de har någon relation till den närliggande

borrade klyvplatsen. Vill man försöka sig på att göra en intressant spekulation kring ett ev. samband så man ju kasta

fram möjligheten att det det rör sig om en övergångsperiod, när borrklyvning så sakteliga börjar ta marknadsandelar

från den tidigare helt dominerande traditionella stenhuggningen. Men så här ser det faktiskt ut i de flesta områden

där vi återfinner borrkluvet stenmaterial. Och skulle då alla vara övergångsområden, där huggteknikskiftet skett?

Tveksamt!

2

Bilden visar den borrade klyvplats som ovan beskrivits. Underkanten på det borthuggna liggande blocket är

pepprad med klyvborrännor. Även på den kvarstående blockväggen till höger finns en kant med klyvborrrännor

(se pilarna!).

Egentligen behövs det ju bara torv och jord för att förvandla den här ganska välbyggda blockhögen till en

höggrav. Kanske är blockhögarna (eller i vart fall en del av dem) någon form av gravhus, som så småningom

utvecklas till högar, där blocken döljs av torv och jord. Från den här blockhögen är det bara några hundra

meter till kanten av odlingslandskapet, där de första högarna dyker upp. Men kan lätt tro att blockstyckena

här med sina rätvinkliga klossliknande former huggits fram med borrteknik. Men några klyvborrännor hittar

man inte här. Och det öppnar ju för möjligheten att att blockhögen skulle kunna ha åtskilliga tusen år på

nacken. Till den borrade klyvplats, som beskrevs på föregående sida, är det bara ett stenkast.

I sydost nära skogsstigen mellan Himmelsvägen och Norrbovägen står den här vackra pyramidstenen (just i den här fotovinkeln närmast

konformad). Stora och spektakulära pyramidstenar skyltar antagligen för boplatser under sen stenålder. Jag möter dem ofta i höglänt

skogsmark på platser där troligen gamla boplatser funnits. Också här på stenhuggningsområdet vid Norrbo finns märkliga, röjda ytor,

som kan ha fungerat som boplatsytor. Men ingenting hindrar förstås att ett så spektakulärt och vackert format block långt senare kan ha

använts för att markera en bygdegräns. Blocket blir då ett 2-fasmonument som haft två olika skyltfynktioner i två vitt skilda tidsperioder.

En närliggande klyvplats, där ett block kluvits (med traditionella metoder) och omformats till en blockhög. Kanske är det bara en gammal

skrotstenshög efter stenhuggning? Eller rör det sig möjligen om en urgammal gravplats som är äldre än de välvda och täckta gravanläggningar,

som på den här höjdnivån börjar dyka upp i landskapet? Eller missbedömer jag klyvningen helt? Är det möjligen naturkrafterna,

som helt på egen hand haft en huggsexa här? Vissa huggna block och blocksamlingar i området har dock en så tydlig karaktär av mänskligt

stenhuggningshantverk (se den välarrangerade blockhögen ovan) att det inte verkar orimligt att tänka sig och också de mer slarvigt

komponerade blockhögarna skulle kunna vara skapade i något bestämt syfte genom mänskliga stenhuggningsinsatser.

Ytterligare en slarvig blockhög i närheten bestående av ganska stora kluvna blockstycken.

(Fläcken i bildens övre del har skapats av en vattendroppe på kameralinsen - se också

närmast föregående bild).

3. Klyvplatserna nära Tipptoppvägens slut.

Tipptoppvägen

Undersökningsområde


3. Klyvplatserna nära Tipptoppvägens slut.

Inte så sällan så sammanfaller borrkluvet stenmaterial rumsligt med spår av äldre stenhuggning och

uppställda skyltblock. De stenhuggare som bemästrade borrteknik verkar således inte ha varit först på

plats. Stenfloran verkar ha tuktats och formats långt tidigare. Det samgåendet är kanske inget att förvånas

över när man stöter på det i gammal jordbruksbygd. Men att återfinna samma samband uppe i den

höglänta, avlägsna och svårforcerade Storskogen kan nog uppfattas både förvånande och svårsmält för de

flesta. På båda de klyvplatser, som nedan ska beskrivas, så finner vi dock det här sambandet. Klyvplats 1

befinner sig mycket nära en uppallad stensugga, som djärvt skjuter ut över en klippbrant, och även mycket

nära en svårtolkad blockhög av huggna block (utan spår av borrännor) som med stor säkerhet arrangerats

av människor. Klyvplats 2 kopplar också till gammalhuggna block och stora skyltande flyttblock – och

faktiskt även till stenröjda ytor (varav en är tydligt nedsänkt i markytan). Möjligen rör det sig om gamla

bobottnar från sen stenålder. Kanske är det när allt kommer omkring inte så förvånande att hitta spår av

boplatser och gammal stenhantering i det här höglänta Storskogsområdet. Under sen stenålder var

skogsområdet omgiven av en skärgård med riklig tillgång på fisk och säl. Det var inte konstigt att människor

bosatte sig här och levde och verkade här – och ägnade sig åt olika typer av stenhantering, där naturlig

sten omvandlades till kultursten. Mer förvånande är nog då att människor lång senare ägnat sig åt

stenhuggning med borrteknik i samma område. Det fanns inga skäl för jordbruksbygdens bönder att dra så

långt upp i oländig skogsmark för att hugga och hämta hem sten till husbehov. Och även om det går ganska

tätt med skiftesgränser genom skogsområdet, så har det borrkluvna stenmaterial, som ligger utspritt på

marken, ingen gränsskyltningskaraktär. Och frågan är väl om så stora stenhuggningsinsatser

överhuvudtaget skulle ha genomförts enbart för skyltning av en mindre skiftesgräns i skogsmarken.

Så hur ska vi då förklara den borrklyvning av sten som skett i området? Ja, vi vet egentligen inte. Men i

samband med beskrivningen av klyvplatserna nedan ges några tänkbara förklaringar.

3.1. Den borrade klyvplatsen nära den djärvt

uppallade stenssyggan

En ganska stor och slarvig ansamling av borrkluvna blockstycken ligger framför ett större block med branta sidor

och platt tak i övre delen av sluttningen mot Tipptoppvägen. Med sitt branthuggna och fyrkantiga utseende är

det lätt att tro att borrstyckena framför har kluvits fram ur blocket med borrteknik. Men i de branta blocksidorna

finns inga borrännor. Blocket och det framförliggande stenmaterialet passar således inte ihop. Det kan tyckas

märkligt. Men den enkla förklaringen kan ju vara att det stått andra block framför det fyrkantiga blocket och att

det är dessa andra block som huggits ner och genererat det borrkluvna stenmaterial som finns på platsen. Det

hindrar naturligtvis inte att det fyrkantiga kvarstående blocket också kan ha utsatts för stenhuggning. Men i så fall

rör det sig om traditionell stenhuggning, som utförts i en troligen mera avlägsen tidsperiod. Men man kan också

tänka sig möjligheten att traditionell huggteknik och borrklyvning används vid ett och samma tillfälle. Först kan

stora sidopartier av det nu kvarstående blocket ha huggits bort med traditionella huggmetoder. Därefter kan de

borthuggna stenstyckena ha vidarebearbetats med borrteknik. Tänker vi oss denna möjlighet så kan de fyrkantiga

blocket och de borrade stenstyckena framför faktiskt organiskt höra till samma ursprungliga blockmassa fastän

blocket inte har matchande borrännor. Fast ett sådant förfaringssätt måste nog ha varit svårt att genomföra rent

tekniskt. Det måste nog ha varit svårt att få borthuggna stenstycken, liggande på marken eller på andra block,

att ligga tillräckligt stilla och stumt, när de skulle efterbearbetas med borrteknik. Man försökte nog om möjligt att

genomföra all borrklyvning i odelad stenmassa.

Om en märklig blockhög och en djärvt uppallad stensugga

Från klyvplatsen i slutningen vandrar jag ut mot högplatåns södra kant och stannar till en stund och betraktar

förvånad ett märkligt blockarrangemang. Ett stort avlångt block verkar till största delen ha styckats i mindre

blockbitar, som bildar en välvd långsträckt blockhög. I ena kanten står en del av originalblocket fortfarande kvar.

Huggningen här verkar inte ha något som helst med profan husbehovshuggning från senare århundraden att göra.

Jag funderade en stund över om det möjligen kunde röra sig om ett mycket gammalt blockgravsarrangemang från

sen stenålder eller möjligen någon form av rituell huggning, eftersom tyngdpunkten tycks ha lagts mer på själva

stenhuggningsaktiviteten än på framtagandet av sten av god kvalitet. Det är också tveksamt om någon huggen sten

hämtats från platsen. Möjligheten att det skulle kunna röra sig om en mycket särpräglad gränsmarkering längs en

skogsgräns dök också upp i huvudet. Utan att vara i stånd att prioritera någon tolkning framför de andra vandrade

jag vidare mot söder - bort mot det höglänta områdets kant.

Jag upptäcker på håll ett mindre block ställt framför ett större block. Bakom det större blocket försvinner markytan

och jag förstår att blocket står vid kanten till en brant, som leder ner till ett betydligt lägre område. Jag går inte

direkt fram till blockformationen utan väljer att vandra ner ett stycke i branten för att betrakta det större blocket

snett framifrån. Jag möter då en syn som chockar mig ordentligt! För djärvt uppallad över bergsbranten står en

stensugga ganska bräckligt vilande på en stödsten. Stensuggan skjuter långt ut över kanten. Och det är svårt att

förstå att den inte för länge sedan tippat över ända och ramlat nedför branten. Jag har sett andra stensuggor djärvt

uppallade över branter. Men den här suggan i branten i Storskogen tar definitivt hem djärvhetspriset!

Jag vänder tillbaka och betraktar stensuggan bakifrån. Det mindre blocket bakom är placerat på ett sådan sätt att

det ger ett nedtyngande baktryck på den uppallade stensuggan. Kanske är det förklaringen till att stensuggan inte

ramlat nedför branten för länge sedan.

Jag vet inte hur det såg ut nedanför blocket när stensuggan en gång pallades upp. Kanske var Storskogen

fortfarande en ö i en skärgård och kanske gick det en vattenled förbi branten. Kanske skulle stensuggan vittna

om att platsen var bebodd och att den som ville göra anspråk på platsen kunde räkna med motstånd. Och det

var nog lätt att räkna ut för en potentiell inkräktare att platsen skulle försvaras av många personer, eftersom

det rimligtvis hade krävs ett stort arbetslag för att rigga upp den stora stensuggan på ett så spektakulärt sätt.

I sin skyltposition kan kanske stensuggan ha haft en konfliktreducerande funktion. Men om stensuggan satts

upp över en vattenled, så måste det ha skett för mer än fem tusen år sedan. För 5000 år sedan var det

nämligen (utifrån SGU:s strandlinjekarta) möjligt att gå hela Tipptoppvägens sträckning torrskodd. Troligare är

nog att stensuggan placerades i branten för att, något årtusende senare, skylta för en boplats i det låglänta

området nedanför branten.

Men även om jag haft helt fel i mina spekulationer och att det skulle visa sig att stensuggan i ställer utgör

en säregen gränsmarkör för en skogsgräns från senare århundraden, så finns det fortfarande stor anledning att

besöka den här märkliga stenplatsen. Den vittnar ju om stor skicklighet i fråga om stenhantering. Och den är

dessutom ett lysande exempel på vacker och spektakulär stenkonst, som vi än så länge inte kan ta del av i något

konsthistoriskt bokverk. Och det finns nog anledning att skynda på besöket. Vilken dag som helst kan ju

stensuggan doppa ner nosen och falla nedför branten. En fallande fura som träffar stensuggans översida skulle

antagligen vara tillräckligt för att sända den till stenhimlen.

Om de aktuella stenplatsernas koppling till gränser

Man kan naturligtvis fundera över om någon eller flera av de imponerande stenplatser, som finns i området,

skulle kunna ha en gränsmarkerande funktion. Det är nog främst den spektakulära och djärvt uppallade

stensuggan i branten som skulle kunna uppfattas som ett gränsmonument. Men har det verkligen löpt fram

någon bygdegräns i området ? Någon mindre skiftesgräns är nog knappast aktuell i sammanhanget. Det

omfattande stenarbete, som här utförts, kan knappast vara kopplat till en obetydlig, sen skiftesgräns.

Det är faktiskt möjligt att Fullerö bys södra gräns kan ha löpt fram över den plats där den uppallade

stensuggan är belägen.* Men det behövs ytterligare studier av gamla dokument och kartor för att kunna

säkerställa detta. Möjligen skulle i så fall också den märkliga blockhögen i närheten kunna ha samma

gränsmarkerande funktion. Det skulle då kunna innebära att vi här har en kombinationsskyltning för

bygränsen. Det innebär inte nödvändigtvis att stensuggan och blockhögen anlagts för gränsskyltningsändamålet.

Det kan vara en återanvändning av stenplatser, som iordningställts redan under sen stenålder.

Möjligen skulle den närliggande borrade klyvplatsen kunna höra till samma gränsskyltande komplex. Men

det är inte särskilt sannolikt. Det finns inget tydligt skyltande inslag i det borrkluvna stenmaterialet. Om nu

inte det borrkluvna långsmala blockstycke som ligger längre ned i sluttningen en gång stått upprest på

klyvplatsen.

Det är frusterande att vara så fysiskt nära det borrkluva stenmaterialet så att man kan smeka det med både

öga och händer och ändå ha så påfallande svårt att klarlägga huggningens verkliga syfte.

* Se bilagan till Kap. 20 nedan

Klyvplatsen består av ett branthugget stort fyrkantigt block med flera mindre vasskantiga block framför. Så vitt jag

kunnat se har den stora blockkärnan ingen klyvborränna, vilket kan innebära att också traditionell stenhuggning

(utan borrteknik) bedrivits här. Av de kaotiskt utslängda blockstyckena framför har dock de flesta kluvits med

borrteknik.

Slarvig hög av skrotstensstycken framför den kvarstående blockkärnan.

Stensuggan i Storskogsbranten - den djärvaste av dem alla

(i kanten av höglänt område nära Tipptoppvägens slut) Avsnitt 8

Vandrar man in i Storskogen längs Tipptoppvägen (Basketvägen) kan man hitta intressant kultursten var man än

avviker in i skogen. Och håller man sig på ett betryggande avstånd från vägen - kanske 50 meter eller så - så

undviker man det svårtolkade stenkaos, som vägbyggarna lämnat efter sig längs vägen.

I en vägslänt nära Tipptoppsvägens slut står några inbjudande och märkligt formade block. De är så inbjudande att

de ibland brukar sprejas med färg. Bakom blocken öppnar sig en högplatå med mycket blockrik mark. Fast området

ligger ganska långt inne i Storskogen, så hittar man här åtskilliga klyvplatser - en del med endast gammal traditionell

stenhuggning och andra där det finns ett inslag av borrteknik. Jag vandra ut mot högplatåns södra kant och stannar

till en stund och betraktar förvånad ett märkligt blockarrangemang. Ett stort avlångt block verkar till största delen

ha styckats i mindre blockbitar, som bildar en välvd långsträckt blockhög. I ena kanten står en del av originalblocket

fortfarande kvar. Huggningen här verkar inte ha något som helst med profan husbehovshuggning från senare

århundraden att göra. Jag funderade en stund över om det möjligen kunde röra sig om ett mycket gammalt

blockgravsarrangemang från sen stenålder eller möjligen någon form av rituell huggning, eftersom tyngdpunkten

tycks ha lagts mer på själva stenhuggningsaktiviteten än på framtagande av sten av god kvalitet. Det är också

tveksamt om någon huggen sten hämtats från platsen. Möjligheten att det skulle kunna röra sig om en mycket

särpräglad gränsmarkering längs en skogsgräns dök också upp i huvudet. Utan att vara i stånd att prioritera någon

tolkning framför de andra vandrade jag vidare mot söder - bort mot det höglänta områdets kant. Jag upptäcker på

håll ett mindre block ställt framför ett större block. Bakom det större blocket försvinner markytan och jag förstår att

blocket står vid kanten till en brant, som leder ner till ett betydligt lägre område. Jag går inte direkt fram till

blockformationen utan väljer att vandra ner ett stycke i branten för att betrakta det större blocket snett framifrån.

Jag möter då en syn som chockar mig ordentligt! För djärvt uppallad över bergsbranten står en stensugga ganska

bräckligt vilande på en stödsten. Stensuggan skjuter långt ut över kanten. Och det är svårt att förstå att den inte för

länge sedan tippat över ända och ramlat nedför branten. Jag har sett andra stensuggor djärvt uppallade över

branter. Men den här suggan i branten i Storskogen tar definitivt hem djärvhetspriset.

Märkligt block med klyvborrännor i underkanten. Det verkar nästan som att blocket är inmonterat i överdelen av

sluttningen ovanför klyvplatsen. Kanske har en stenhuggare använt stenen för att inta sin medhavda matsäck.

Borrkluvet välformat stenstycke en bit nedanför klyvplatsen. Formmässigt verkar stenstycket som gjort för att

fungera som en grindstolpe. Kanske har det placerats här för senare avhämtning- och helt enkelt glömts bort. En

annan möjlighet är att det en placerats upprättstående för att markera en gräns. Men det är inte särskilt troligt. I så

fall borde det finnas ett närliggande litet gränsröse. Men spår av något sådant saknas.

Stenlaven har här gjort ett gott arbete för att täcka över blockstyckenas borrännesår. Ibland får jag en känsla av

att klyvning av stenytor ger extra god förutsättning för lavtillväxt. Jag vet dock inte om det finns vetenskapliga

belägg för detta. Och när laven etablerat sig på de huggna stenytorna så verkar mossan få svårigheter att

invadera samma ytor.

Ytterligare huggna blockstycken som bearbetats med radklyvning (flera grunda, borrade klyvhål satta i rad).

Klyvborrännor (efter radklyvning) i blockstycke vid klyvplatsen.

Nära den troliga arrangerade blockhögen finns en bergsbrant där en stor stensugga står djärvt uppallad. Det är

på håret att den skulle tippa framåt och falla ner. Det uppställda blocket bakom behövs sannolikt för att ge ett

baktryck, som förhindrar att stensuggan tippar framåt. Stensuggan är antagligen ett boplatsskyltande block från

sen stenålder och skulle kunna vara samtida med blockhögen (se bilder lite längre fram i detta avsnitt!) knappt

hundra meter bort.

Bilden visar den uppallade stensuggan djärvt framskjuten över kanten på en bergsbrant i Storskogen.

Den uppallade stensuggan i branten sedd ur en annan synvinkel

Stensuggan med det bakomliggande blocket, som ev. utövar ett nedpressande

baktryck så att suggan inte tippar över

I närheten av den djärvt placerade stensuggan finns ett märkligt blockarrangemang

med stora huggna blockbitar i en stor hög framför ett huvudblock

Ytterligare en bild på den märkliga blockhögen nära stensuggan

Under en period var en stor trave timmer placerad ovanpå högen. Jag misstänker att den något plattats ut av timrets tyngd.

Blocket till vänster har en uppställning (uppallning) som gör att man kan misstänka att det rör sig om ett medvetet

skyltningsarrangemang.

3.2. Klyvplatsen med det storskaliga och vackert huggna

stenmaterialet.

Bilderna nedan visar ytterligare en borrad klyvplats - i samma område i Storskogen som de ovan presenterade

klyvplatserna. Man blir förvånad över hur mycket storskaligt och vackert hugget stenmaterial, som ligger kvar på denna

och flera andra klyvplatser i Storskogen. Det är knappast husbehovshuggande bönder, som haft behov av så storskaligt

material. Kanske har det beställts av någon myndighet eller institution i Uppsala stad för att ingå i någon form av

byggnadsverk. (Akademiförvaltningen äger ju sedan gammalt skogsmark i Storskogen). Förvånansvärt nog har dock inte

ens de allra läckraste stenklossarna forslats bort - om det nu är så förvånande med tanke på deras stora tyngd. Eftersom

Akademiförvaltningen äger (och länge så gjort) Ekeby kvarn, så skulle man ju också kunna tänka sig att man här huggit

material, som skulle ingå i den mäktiga gråstengrunden till kvarnbyggnaden. Eller också var de här vackra och mycket

skickligt huggna (och säkert mycket svårtransporterade) stenklossarna tänkta att användas på plats. Eftersom de ligger

utspridda på marken, så har de nog knappast varit tänkta att utgöra ett gränsmonument längs en skogsgräns. Om blocken

huggits i gränskyltande syfte så hade de rimligtvis lagts samman till ett spektakulärt monument. Eller är det möjligen så

enkelt att gränsmonumentbyggandet av någon anledning aldrig kom att genomföras trots att det huggna råmaterialet

fanns på plats? Och om nu blocken verkligen skulle användas på platsen, där de huggits, så är det svårt att tänka något

annat syfte än just det gränsmarkerande. Jag märker medan jag skriver att jag har svårt att värdera hur tunga stenblock

man kunde frakta i oländig skogsmark och på smala steniga skogsvägar (eller kanske inga vägar alls) för några hundra år

sedan. Vintertid - med hjälp av stora kraftiga kälkar- kunde man kanske forsla stenblock på åtskilliga ton. Men det måste

nog i så fall handla om en resursstark myndighet, som kunde tillhandahålla både specialfordon och en stor arbetsstyrka.

Svårigheten att värdera det borrkluvna stenmaterialet i Storskogen och på angränsade skogshöjder hänger naturligtvis

samman med dateringsproblematiken. Jag brukar i regel räkna med att man kluvit sten med hjälp av järnborr i högst

några hundra år. Men vissa efterforskningar, som jag gjort (och som beskrevs i Kap 1 ovan) tyder på att borrtekniken kan

vara betydligt äldre . Kanske använde man borrteknik i stenklyvningens tjänst redan i slutet av medeltiden? Och kanske har

man rent av använt blockstentäkter i skogsmarken för att framställa sten med borrteknik till våra medeltida kyrkor. Men

har man i så fall verkligen hämtat hugget stenmaterial ända uppe i den avlägsna och oländiga Storskogen? Kanske är

huggningrna rent av så gamla att de förekom de första stenkyrkorna i bygden?

Storskaligt borrkluvet stenmaterial av hög kvalitet som ligger kvar på klyvplatsen inne i

Storskogen. Svårtolkat!

Bild från samma klyvplats i Storskogen

Ytterligare en bild från samma klyvplats

Ytterligare en borrkluven stenkloss på klyvplatsen

Ytterligare en stor borrkluven blockkloss en bit från den ovan beskrivna klyvplatsen. Vid första påseende ser

det nästan ut som om blockklossen dumpit ner från himlen. Men undersöker man platsen lite närmare så tyder

det mesta på att det varit en klyvplats även här.

Stenröjd rundoval yta - lite nedsänkt - som kan ha fungerat som bobotten för en jägar/fiskargrupp under sen

stenålder. Platsen ligger alldeles bakom den borrade klyvplatsen med de vackra rätvinkliga blockklossarna.

Märklig rund och röjd yta nära den större nedsänkta ytan (se nästa bild). Möjligen spår av en

gammal hyddbotten?

Svårbedömd huggen blockkloss i området. Den kan vara jämngammal med de borrade klyvplatserna i området. Men

huggningen skulle alternativt kunna vara från samma tidsepok som de gamla bobottnarna i området. Att döma av

den omfattande mänskliga påverkan på blockforan, som finns i åtskilliga områden i Storskogen, så tycks stenhuggning

för olika syften ha varit ett viktigt hantverk redan för jägar/fiskarbefolkning för cirka 5000 år sedan. Sedan

kan jag förstås inte helt garantera att den här blockklossen verkligen saknar klyvborrännnor. En sådan här mastig

blockkloss vänder man ju inte på i en handvändning - i alla fall inte ensam - för att studera undersidan.

3.3. En utvikning kring förflyttning av tung sten

I avsnittet ovan fastnade vi lite på frågan om det förr var praktiskt möjligt att transportera tung och otymplig

sten, som huggits fram i avlägsen och svårframkomlig skogsmark. Och gjorde man sådant över huvud taget?

Några exempel på riktigt tunga stenförflyttningar (över 10 ton) finns dokumenterade från andra trakter av

Sverige. Vi ska nedan redovisa två sådana exempel:

Ett sådant beryktat flyttexempel stötte jag på av en slump när jag, efter min avflyttning från Storvretabygden till

Arvika, en sommardag 2020 vandrade omkring i den höglänta skogsmarken ovanför Taserud, strax norr om

Arvika. I övre delen av en skogsluttning hade jag stött på en vacker stenplats med ett spektakulärt upprättstående

block. Efter det att jag fotograferat den vackra stenplatsen från olika håll upptäckte jag plötsligt en

informationsskylt, som berättade att det var just på den här platsen som den värmländske bildhuggare Christian

Eriksson (bördig just från Taserut) valt ut det block, som, efter skulptering i Stockholm, blev den berömda

Frödingstenen. Stenen placerades strax före Alsters herrgård (utanför Karlstad), där Fröding var född. Att stenen

hamnade på en plats en bit före herrgården berodde på att blocket var så tungt (18 ton!) att vägen inte höll för

transport den allra sista biten fram till herrgården.

När blocket skulle skickas på järnväg till Stockholm, gick transporten på Styckåsgatan i Arvika - alldeles nedanför

huset, där jag nu bor. Och gatan måste förstärkas för att tåla påfrestningen. Det finns gamla fotografier, som visar

hur stenen i Taserudskogen förbereddes för transport och hur den transporterades efter det den lämnat skogen.

Ett annat ganska välkänt exempel på tung stenflytt utgör transporten av det 11 ton tunga porfyrblock, som från

Älvdalen (i nordvästra Dalarna) drogs landvägen ända till Gävle hamn, där det sedan med sjötransport fördes till

Stockholm. Året var 1856. Och blocket drogs av 110 älvdalskarlar på en specialgjord kälke. Att blocket drogs av

manliga dragare (benämnda kungshästar) och inte av oxar eller hästar var nog ingen praktisk nödvändighet. Det

hade nog mera att göra med att dragandet uppfattades som ett hedersuppdrag och festligt inslag i den grå

vardagen. Vad hände då slutligen med det långväga transporterade blocket? Jo, det blev en imponerande

porfyrsarkofag för kvarlevorna efter Karl XIV, som avlidit redan 1844. Sarkofagen finns att beskåda i

Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Inte i någon av de här två flyttberättelserna finns det någon dokumentation om hur de extremt tunga blocken

flyttades den första sträckan - genom skogsmarken - innan de hamnade på järnvagn resp specialsläde. Det

måste egentligen rent tekniskt vara den svåraste transportsträckan. Vi vet inte hur det gick till. Exemplen ger

oss ingen hjälp. Men vi måste ändå konstatera att man lyckades övervinna den första svåra sträckan - förmodligen

i skogsmark för båda blocken - eftersom de ju ändå så småningom kom fram till sina slutdestinationer.

Så visst går det att flytta tunga block i skogsmark med begränsad framkomlighet. Men det här

var ändå mycket speciella tillfällen långt utanför de förflyttningsuppdrag som stenhuggare vanligtvis ställdes

inför. Hur tunga block var egentligen stenhuggarna beredda att förflytta i Storskogen - och var de huggna

blocken egentligen avsedda att förflyttas från platsen över huvud taget? Och om de ändå var tänkta att forslas

ut ur skogen, vem var egentligen beställare av den huggna stenen? Fanns det andra intressenter än markägande

bönder, som ägde eller samägde skogsmark här i Storskogen och som till skillnad från bönderna hade

behov av huggen sten i större format och som också hade möjlighet att anställa stenhuggarspecialister och

tillhandahålla specialfordon för transporter.

Det finns en hel del frågor kring Hur (transportsätt), varför (huggningssyfte) och vem (beställare ) som måste

beforskas och besvaras innan vi fullt ut kan förstå stenhuggningen här ute i Storskogen. Och vi lär förstås inte

heller glömma bort ytterligare en fråga: När? Vi har fortfarande alldeles för dålig koll på när den genomförda

stenhuggningen utfördes. Det gäller såväl stenhuggning med borrteknik som av gammal traditionell typ.

Här gör ett arbetslag i Taserudskogen i ordning det stora block (18 ton!), som så småningom skulle bli

Frödingstenen vid Alsters Herrgård utanför Karlstad. Året är 1913.

Jag vet inte exakt var den här bilden är tagen. Men troligen är det någonstans längs Styckåsgatan i Arvika. Det

berättas att gatan fick förstärkas för att hålla för den tunga transporten, som tycks ha skett på någon form av

järnvagn.

I den höglänta skogsmarken ovanför Taserud kan man fortfarande se håligheten efter det borttagna block, som

den värmländske bildhuggaren Christian Eriksson förvandlade till Frödingstenen. Uppe i högra hörnet ser vi en bild

på den färdigskulpterade stenen.

Frågan är om inte stenplatsen här uppe i Taserudskogen blev än vackrare när Chrisian Erikssom låtit avlägsna

det större blocket. Nu blev det tillfälle fär det minst lika vackra och välformade mindre blocket att exponera

sig och ge platsen en utsökt vacker stenskyltning.

Bild som återger den viktigaste händelsen i Älvdalsbygden 1856. Det skildrar hur det elva ton tunga

porfyrblock, som skulle bli Karl XIV:s sarkofag , dras genom Älvdalen ( av mänskliga dragare på en

specialgjord kälke) på sin långa landväg till Gävle hamn för båttransport till Stockholm. Drygt 150 år senare

(2018 - porfyrverkets 200-års jubileum) bestämde man sig i Älvdalen för att försöka upprepa sarkofagdraget.

Se bild och text på nästa sida!

Uppslutningen till det moderna sarkofagdraget verkade inledningsvis god och det fann många villiga dragare. Men

efterhand föll de flesta dragarna ifrån och Draget som börjat i så positiv anda slutade i fiasko. (Min tolkning!). Jag tror

inte ens att man tog sig genom Älvdalen. Och i Gävle hamn väntar man fortfarande förgäves. Erfarenheten från

Älvdalen skickar en klar passning till Arvika: försök inte upprepa en Frödinstenförflyttning! Det skulle inte funka! Det är

ändå intressant att konstatera att kälken höll. Det går alltså att konstruera träkälkar. som håller för transport av

mycket tunga stenar. Men skulle verkligen en sådant här kälke fungera för tung stentransport i oländig skogsmark.

Och hur skulle man väl kunna få upp tung sten på en kälke utan hjälp av moderna lyftanordningar. Inte kunde man väl

bära omkring på stubbrytare ute i skogsmarken? Och stubbrytare har väl inte funnits särskilt länge?

Här i Riddarholmskyrkan i Stockholm finns beviset för att älvdalskarlarna genomförde den tunga stentransporten

med lyckat resultat: Karl XIV:s porfyrsarkofag.

4. Klyvplatser på och kring en stenålders-

boplats (?) - i skogsmark ovanför Adolfsbergsvägens slut.


4. Klyvplatser på och kring en stenåldersboplats (?)

- i skogsmark ovanför Adolfsbergsvägens slut.

Ibland, när jag befinner mig ute i skog och mark, får jag en märklig känsla av att befinna mig på en gammal boplats

från sen stenålder. När jag vandrar omkring i den höglänta skogsmarken ovanför Adolfbergsvägen, så får jag en

sådan känsla. Känslan är väl egentligen inte så svårfångad . Det går nog ganska bra att sätta fingret på vad det är för

faktorer som utlöser den:

Jag ser här en stor jämn yta mellan två högre liggande markpartier. Ytan verkar stenröjd - fast inte helt. Här står flera

stora märkligt formade - troligen genom äldre traditionell stenhuggning - block, som har skyltkaraktär. Några block

har också den typiska uppspräckning (sprickblock) som man ofta ser på gamla boplatser. Och på några ställen ser

man små upphöjningar i marken med stenpackningar, som döljer sig under markvegetationen. Ibland kan dessa små

upphöjningar vara försedda med ett par större markerande block. Men det som framförallt väcker min boplatskänsla

är två ganska stora ovalformade nedsänkningar i markytan - en på varje sidan om den stora jämna aktivitetsytan.

Nedsänkningarna verkar medvetet grävda och kan vara spår av gamla bobottnar. Vill man ytterligare bädda för en

boplatsmöjlighet här i den höglänta skogsterrängen, så kan man ta en titt på SGU:s strandnivåkarta. Det framgår då

ganska tydligt att en havsstrand låg alldeles nedanför just det här markområdet för ca 5000 år sedan ( se strandnivåkartan

nedan). Således måste platsen ha varit mycket lämpad för en fiskar/jägarbefolkning under stenålderns

slutfas.

Nå, boplats eller inte, här kan man ju förstås leta efter klyvplatser med borrkluvet stenmaterial. Och det har jag

också gjort. Jag upptäcker då ett särskilt intressant block, som har en tydlig skyltkaraktär och som har bearbetats

med borrteknik. En stor klossliknande stensugga har huggit loss från blockets översida med radklyvningsmetoden,

där flera grunda klyvborrhål anlagts tätt i en rad. Efter klyvningen har stensuggan placerat på blocket på ett sådant

sätt att både stensuggans och blockets borrännor exponerats på ett optimalt sätt. Det kan knappast råda någon

tvekan om att blockarrangemanget utförts för att skylta för något viktigt. Blockets ståtliga karaktär - med

branthuggna sidor (som verkar ha kluvits fram utan borrteknik) - vittnar om att det förmodligen långt tidigare

fungerat som skyltblock - kanske för en boplats. Om vi tillåter oss att skippa den långsökta möjligheten att blocket

iordningställts med borrteknik för att skylta för boplatsen, så måste vi alltså tänka oss att stenhuggare lång senare

kom hit med borr och kil och formade om den för ett nytt skyltsyfte. Tänker vi oss att borrklyvningen ägt rum i kristen

tid, så finns kanske inte så många skyltsyften att välja på. Högst troligen har det formats om för att skylta för

en gräns, som dragits fram i skogsmarken. Jag tänkte i förstone att det skulle kunna röra sig om bygränsen

mellan byarna Storvreta och Årby. Men en titt på den gamla häradsekonomiska kartan informerar mig om

att den bygränsen gått betydligt längre söderut. Borännemomumentets (för så måste vi rimligen kalla det)

position tycks visserligen överenstämma med en senare skogsskiftesgräns, som tillkommit efter laga skiftet

vid mittten av 1800-talet. Men har en så omfattande stenhuggningsinsats utförts bara för att skylta för en

mindre skiftesgräns? Jag har svårt att tro det. Jag (och kanske flera intresserade vill hjälpa till) får undersöka

skyltblockets gränsrelation lite närmare och återkomma i saken. Man möter då och då den här typen av

ståtliga borrännemonument ute i skogsmarken.* Och det skulle naturligtvis vara intressant om man kunde

koppla åtminstone några till en gränsmarkerande funktion. I just det här fallet känns det nästan som en

nödvändighet att kunna göra detta. För hur ska vi annars tänka kring ett borrännemonument lång uppe i

skogsmarken, som troligtvis står på en boplats- och aktivitetsyta från sen stenålder?

I skogspartiet ned mot bebyggelsen vid Adolfbergsvägens avslutning finns en del intressanta stenfynd där

äldre stenhuggning utan borrteknik varit inblandad. Några av dessa fynd presenteras nedan i ord och bild.

Ännu längre ner mot bebyggelsen hittar man åtminstone en klyvplats med klyvborrännor. Det är lätt - och

möjligen korrekt - att koppla stenhuggningen här till den befintliga bebyggelsens behov av sten. Men en

sådan ihopkoppling bygger förstås på att vi säkert kan veta något om just den här borrklyvningens ålder.

På en karta från mitten av 1800-talet finns fortfarande ingen bebyggelse här (enl. den häradsekonomiska

kartan). Och borrklyvningen kan ju ha skett innan bebyggelsen etablerats.

Att bedöma en enskild klyvborrännas ålder låter sig knappast göras på något precis sätt - i alla fall inte ännueftersom

vi saknar tillförlitliga bedömningsredskap. Det manuella borrhantverket har varit sig ganska likt

under många århundraden. Och borrännor från olika tidsperioder ser sannolikt därför mycket lika ut. Men

det finns antagligen några kännetecken som skulle kunna användas för att åldersbestämma borrännor. Ett

sådant är klyvborrännans diameter. Ju tunnare borr som använts desto mindre diameter har den borränna

som blir kvar efter klyvningen och desto äldre är förmodligen klyvplatsen. Det är rimligt att tänka sig att

man i äldre tider försökta spara på det dyra och svåråtkomliga järnet genom att framställa tunna borr.

*Andra borrännemonument med möjlig eller trolig gränsmarkerande funktion presenteras i Kap 12, 16 och 22 nedan.

Och även i Kap 7 och 22 i Del 2. beskriver vi troliga gränsmarkerande borrännemonument.

Men man skulle lika väl kunna vända på resonemanget och hävda att det borde vara tekniskt svårare att

framställa hållbara tunna borr och att sådana borr har kunnat framställts först i ganska sen tid. Men för att

kunna bestämma borrdiameterns relation till klyvålder så skulle vi behöva ett facit - ett oberoende tillförlitligt

sätt att bestämma ålder på borrännor. Det kanske skulle gå att få fram ett oberoende tidsmått i de sammanhang

där vi kan åldersbestämma platser eller byggnader där sten med klyvborrännor finns. Men några sådana

studier har så vitt jag vet (förutom mina trevande försök , som redovisades i Kap.1 ovan) ännu inte utförts.

Sedan är det ju inte så enkelt att en smal borränna nödvändigtvis indikerar ett tunt borr. Vid kilningen klyvs

inte alltid borrhålen exakt mitt itu. Det kan hända att endast en mindre del av borrhålet hamnat på just det

kluvna stenstycke som finns kvar på stenplatsen. Det matchande stenstycket, som då har merparten av

borrhålet i sin borränna, har kanske borttagits från klyvplatsen. Det går rimligtvis att utifrån även ett mindre

borrännefragment beräkna det ursprungliga klyvborrhålets diameter. Men för att kunna göra det måste vi

först vara medvetna om problemet: dvs att borrhål vid kilning inte alltid spricker upp fifty-fifty.

Och vi skulle också kunna dra slutsatser om borännors ålder utifrån graden av inväxning av lavar och mossor i

borrännor och på kluvna stenytor, där borrännor sitter. Men jag kan tänka mig att det är en ganska komplicerad

och svårframkomlig väg. Borrännor och kluvna stenytor kan ju ha mycket olika sammansättning vad gäller

bergarter och mineraler och kan befinna sig i mycket olika mikroklimat, vilket avsevärt kan påverka både typen

och takten av inväxning. Och man skulle naturligtvis kunna undersöka graden av homogenisering (dvs i vilken

utsträckning en huggen yta återtagit den vegetationsdräkt de ohuggna delarna av blocken har) för att

därigenom kunna bestämma när klyvningen gjordes. Ett problem i samanhanget är dock att kluvna ytor långt

ifrån alltid återtar den ursprungliga vegetationsdräkten. Det verkar ofta som om själva klyvningen provocerar

fram en inväxt av helt andra typer av lavar, som gör att de huggna ytorna får en vegetationsdräkt, som med

tiden bara blir allt mer olik den ursprungliga. Det finns redan en vetenskaplig metod för att mäta inväxten av

lavar i stenytor och för att datera de stenytor där laven växer (lichenometri). Några försök att tillämpa denna

metod för att åldersbestämma borrkluvna stenytor har så vitt jag vet inte gjorts. Men det kunde nog vara på sin

plats att närmare undersöka metodens potential för åldersbestämning av borrade klyvplatser. Självfallet skulle

metoden också kunna prövas för åldersbestämning av klyvplatser med oborrat stenmaterial.

Ett tredje sätt att bestämma klyvplatsers ålder relaterar till de järnredskap (borr och kilar) som användes

vid klyvningen. Fynden av sådana kvarlämnade redskapsdelar är dock ytterst sparsamma på klyvplatserna.

Borr eller delar av järnborr har jag aldrig funnit trots att jag säkerligen undersökt över tusen

klyvplatser i Storvretabygden. Antagligen tog man hem trasiga och uttjänta borr för omsmidning.

Sökresultatet är bara marginellt bättre när det gäller järnkilar. Jag har bara funnit två intakta fynd, där

själva kilhuvudet sitter kvar, plus några få rester av kilar som sitter kvar nere klyvborrhål. * Att kilarna

sitter kvar i klyvhålen indikerar sannolikt att något gått snett i klyvprocessen. Tidigt under klyvningen

visar det sig kanske att klyvsprickan tänker ta en oplanerad och oönskad väg genom stenen. Och

klyvningen har därför avslutats på ett relativt tidigt stadium. Eller också har klyvningen genomförts. Men

klyvsprickan har gått vid sidan om ett eller flera klyvhål, som alltså inte spruckit upp. Om kilarna var

gamla och uttjänta har man kanske inte spillt tid och arbete på att ta loss dem. De fick helt enkelt sitta

kvar.

En C14-analys av endast dessa få kilar och kilfragment skulle naturligtvis inte kunna ge någon

representativ bild av det tidsintervall inom vilket en omfattade stenhuggning med borrteknik ägde rum.

Men jag tycker ändå det finns skäl att underkasta dessa kilar en C14-analys. Det rör sig inte om några

lösfynd. De kopplar i stället tydligt till specifika klyvplatser ute i skogsmarken. Om någon av dessa kilar

skulle - på ett säkerställt sätt - vittna om en betydligt högre ålder än förväntat (100 -300 år) och faktiskt

indikera att den använts under tidig medeltid eller rent av i förkristen tid, så måste det ju rimligtvis starkt

påverka vår syn på borrklyvningen och vår tolkning av dess roll i stenhanteringens långa och mångfacetterade

historia. Så visst finns det goda skäl att genomföra en C14-analys även om det nu bara rör sig

om några få kilar. Jag guidar förstås gärna till de platser, där de finns. Tyvärr är kanske intresset för en

C14- analys inte särskilt stort hos den akademiska arkeologin. Stenhuggning är över huvud taget inget

forskningsprioriterat område och man har nog redan en väletablerad och svårrubbad uppfattning om

borrklyvningens ålder. Så risken är nog tyvärr stor för att de rostiga järnkilarna blir kvar ute på sina

stenplatser i skogsmarken tills de alldeles vittrat bort.

* Resultat har något förbättrats sedan skrivningen av det här avsnittet. Se exempelvis Avsntt 2.5.1. i Del 2 av presentationen.

Utsnitt från SGU:s strandlinjekarta för 5000 år sedan

Det strandnära undersökningsområdet för 5000 år sedan

4.1. Klyvplatser på en trolig stenåldersboplatsen

Det vackra skyltblocket med de välexponerade borrännorna är förstås platsens stora sevärdhet

(se texten i kapitlets inledning). Fortsatta gränsutforskande studier får väl utvisa om det rör sig

om ett gränsmonument som kan kopplas till någon känd gräns.

Borrat stenmaterial finns på ytterligare en plats inom området. Ett borrkluvet blockstycke med

säregen form ligger löst på marken och bredvid hittar man efter en stunds letande den troliga

klyvplatsen.

Nedan visas också bilder på de ovalformade nedsänkta markytorna på var sin sida om den stora

jämna aktivitetsytan. Möjligen har de fungerat som bobottnar på en boplats från sen stenålder.

På platsen finns också annan intressant och spektakulär kultursten (oborrad) med trolig

koppling till boplatsen.

På den blockrika verksamhetsytan i anknytning till den troliga stenåldersboplatsen finns en märklig borrad klyvplats med tydlig skyltkaraktär.

Både huvudblocket och en kvarliggande sten har tydliga och kraftiga borrade klyvhålsmärken. Rimligen har originalblocken inte

varit särskilt högt och någon större mängd hugget stenmaterial har nog inte forslats bort - om ens något. Det framkluvna block som ligger

kvar har ingen hög kvalitet - i vart fall inte formmässigt. Det är svårt att förstå varför man utfört ett så omfattande borrarbete med tät

klyvhålsteknik utan att få fram kluven sten av hög kvalitet för användning på annat håll. En förklaring skulle naturligtvis kunna vara att

det inte rör sig om en husbehovshuggning i vanlig mening utan i stället om skapandet av ett gränsmonument. Stenkvaliteten spelade i det

avseendet ingen roll. Det var i stället monumentets form och kanske den tydliga borrännemärkningen, som var avgörande.

Närbild på de övre blockdelarna i stenmonumentet på föregående bild. Borrännorna efter de anlagda klyvhålen

syns tydligt i överkanten. Man får känslan av att stenplatsen arrangerats så att borrännorna ska uppmärksammas.

Även den undre blockdelen, som det losshuggna blocket vilar mot, har en präktig rad klyvborrännor, som

följer ytterkanten.

Från flera håll manifesterar det här blockarrangemanget sina borrännor mycket tydligt. Men om man kom vandrande

mot den gavelsida, som bilden visar, så skulle man faktiskt kunna gå förbi blocket utan att ha lagt märke till en enda

borränna. Fast å andra sidan uppvisar ju blocket så märkliga sprickbildningar att man bara av den anledningen

antagligen stannar till och undersöker blocket lite närmare från flera olika håll.

Borrkluvet block i ena kanten av aktivitetsytan. När det handlar om enstaka borrkluvna block kan det

ibland vara ganska svårt att avgöra var klyvplatsen varit. Men i det här fallet är det inga större

problem att hitta klyvplatsen. Se nästa bild!

Blockhällen med klyvborrännor i kanten är förmodligen en del av den ursprungliga klyvplatsen.

När man ser samma block från den här vinkeln så kan man nog fråga sig om inte blocket en gång stått upprest och haft

någon form av skyltfunktion. Man har lagt ner mycket stenhuggningsresurser på att blocket skulle få just den här formen.

Det finns radsatta klyvborrännor både på undersida och översida och även på vänster kortsida, som möjligen utgjort

stödyta om blocket en gång stått upprätt.

Stenpackning markerad med två större blockstycken på aktivitetsytan

Jag har svårt att tro att den nedsänkta - förmodligen urgrävda - bottnen nedanför aktivitetsytan har varit

relaterad till kolning eller framställning av tjära. Troligare är då att den varit boplatsrelaterad och

utgjort en bobotten.

Ytterligare en bild på den ovalformade urgrävningen i markytan

Ganska djupt nedgrävd yta ovanför aktivitetsytan

Bilden visar en ganska välarrangerad blockhög på aktivitetsytan. Flera blockstycken är ganska välhuggna och

utgör ganska rätvinkliga stenklossar. Jag har letat ganska noggrant efter borrännor på de huggna blockstyckena.

Men jag har inte kunnat finna några. Blockhögen är med stor sannolikhet skapad av människor. Blockhögen syfte

är svårbedömt. Möjligen rör det sig om en skyltning för en gammal gravplats – en blockgrav?

Studerar man det det klossliknande mittstycket i blockhögen lite mer noga så upptäcker man en tydlig

fördjupning mitt i överkanten.

Med all sannolikhet rör det sig om ett klyvhål. Men det är osäkert hur klyvhålet skapats. Klyvrännan har en svag

rundning i ytan som varken stämmer med en flat huggmejsel eller ett runt borr. Och ytan i rännan är skrovlig - inte en

borrännas glatta yta. Någon form av järnverktyg har nog använts. Eller också har klyvhålet slagits upp med ett hårt

stendredskap. Rör det sig om ett stenredskap så kan ju faktiskt klyvningen ha skett redan under sen stenålder, när det

troligen fanns en boplats här. Men det unika klyvhålet borde ju faktiskt vara värt lite bättre skärpa. Jag ska försöka

åstadkomma en skärpeförbättring till nästa version av presentationen.

Vackert och spektakulärt hugget skyltblock på aktivitetsytan.

Det här vackert formade blocket är placerat bara ett 20-tal meter från det ovan presenterade borrännemomumentet. Det

är kanske svårt att se att det faktiskt är samma block som visas på vinterbilden ovan. Men oavsett om blocket varierar i

form beroende från vilket håll vi betraktar det, så framstår det i tydlig dager att det inte bara är naturkrafterna som svarat

för tillformningen. De måste ha haft en betydande hjälp av mänskliga stenhuggare - stenhuggare som antagligen inte hade

den ringaste aning om borrklyvningstekniken.

Sprickblock på aktivitetsytan. Det är en blocktyp som nästan alltid återkommer på ställen i skogsmarken, som troligen hyst gamla

boplatser.

4.2. Klyvplatser nedanför stenåldersboplatsen

I bild och text visas här borrad och oborrad kultursten i skogspartiet närmast bebyggelsen vid

Adolfbergsvägens slut. Här finns några särskilt märkliga och sevärda block, som formarts med

traditionell stenhuggning. Man kan verkligen undra varför blocken fått en sådan märklig formgivning.

Någon vanlig husbehovshuggning har det med all sannolikhet inte varit fråga om. De känns nästan

mera som udda konstobjekt eller som kreativa steninstallationer i skogsmarken. Kanske vore det på

tiden att vi började betrakta den gamla kulturstenen ur ett konstperspektiv, där vi kanske för en

stund kan koppla loss från funderingar kring datering och funktioner och bara njuta med våra sinnen.

Ett sådant perspektiv skulle vi nog också behöva ha kring det borrkluvna kulturstenen. Det vackra

borrränneblocket, som finns på aktivitetsytan och som beskrivits i föregående avsnitt (4.1), skulle

man mycket väl kunna betrakta som ett konstverk. Och på flera andra ställen i skogsmarken möter vi

borrännemomument, som har hög konstnärlig kvalitet.* Den som ville ta på sig den stora och svåra

uppgiften att skriva en konsthistoria över gammal kultursten i skog och mark saknar verkligen inte

stenobjekt att välja bland.

* Se exempelvis Kap. 22 (Avsnitt 22.1 och 22.2) nedan och Kap 22 i Del 2 (Avsnitt 22.1).

Den borrade klyvplatsen här – förmodligen i en bergknalle - ligger mycket nära bebyggelsen. Men det är osäkert

om stenklyvningen har någon husbehovskoppling till bebyggelsen, som nog inte funnits på platsen särskilt länge.

Klyvborränna, som visar att bergknallen utnyttjats som klyvplats.

Ett exempel på stenhuggning med borrteknik i skogskanten nära bebyggelsen.

Bilden visar borrännans placering i det kluvna blocket

I samma område visar oss det här blocket sin inte särdeles uppseendeväckande ryggsida. Hur stor är egentligen

chansen att vi skulle kunna hitta borrkluvet stenmaterial i anknytning till det här blocket? Vet man inget på

förhand om borrklyvningsförekomsten i området så kunde man kanske tänka sig att sannolikheten för att hitta

borrklyvning här skulle kunna ligga kring kanske 1 promille. Men eftersom jag vet att det förekommer

klyvplatser, där borrteknik använts, i området, så skulle jag nog höja sannolikheten till i vart fall 10 procent.

Jag har nu kommit så pass nära blocket att jag kan betrakta det från ena gavelsidan. Jag upptäcker då en

sprickbildning i blocket, som inte ser helt naturlig ut. Nu ökar sannolikheten för att vi faktiskt ska hitta borrkluvet

stenmaterial här ordentligt. Vi har fortfarande inte kommit i läge för att betrakta blockets framsida. Men sannolikheten

för att man ska hitta klyvborrännor där kan nog nu uppskattas till så mycket som 40 %.

Vi har nu gått runt och betraktar blocket från framsidan. Blocket har som synes en tydligt upphuggen framsida. Det

är inte troligt att ett block ”kraschar” på det här sättet enbart genom naturkrafternas påverkan. Det lite vasskantiga

oregelbundna stenmaterialet framför förstärker bilden av att det rör sig om en borrklyvning. Ännu ser vi

dock inga borrännor. Men vi kan nog med 90 procents sannolikhet slå fast att det rör sig om klyvplats där borrteknik

använts. I det här undersökningsläget skulle jag inte vilja sätta 100 procent, eftersom vi måste lämna visst utrymme

för att det faktiskt kan handla om en klyvplats som bearbetat med traditionella stenhuggningstekniker (utan

borrteknik).

På ett av blockstyckena hittar vi en grund borränna i en kant , som vittnar om att borrklyvning - just här av

typen radklyvning - använts. Nu kan vi väl vara till 100 procent säkra på att vårt block utsatts för stenhuggning

med borrteknik? Fast kanske inte riktigt! Vi kan ju inte med säkerhet veta om det framförliggande blockstycket

med borränna verkligen kommer från det större blocket, som vi är intresserade av. För att vara helt säkra bör vi

alltså hitta en borränna, som helt säkert hör ihop med blocket. Se nästa bild!

Efter lite sökande hittar vi en lodrät klyvborränna mitt i blockytan. Och nu är vi äntligen till 100 procent säkra på

att vi står inför en klyvplats där borrteknik använts - just här av typen enkelhålsborrning.

Bilden visar ett spräckt (kilat) klyvborrhål i klyvspricka längst till höger på blockkärnan. Märk det lilla stenstycket, som

slagits in i sprickan vid klyvhålet. Man hittar ofta inslagna stenar i klyvsprickor ( också i sådana där borrteknik inte använts).

Ibland kan det nog handla om en markering eller signalering för att utmärka platsen som ett gränsmärke. Men här, där

stenen knappat syns, har nog inslagningen varit kopplat till själva stenhuggningsarbetet: att vidga en klyvspricka eller att

stabilisera blockdelar inför fortsatt klyvning .

Liten blockhög av små huggna blockstycken i skogsparti ovanför Fredrikslunds gård i Adolfsberg.

Det finns ytterligare några blockhögar av samma karaktär i området och även ett blockgravsliknande

arrangemang, där en stenpackning ligger framför ett huvudblock (se nästa bild).

Vacker blockgravsliknande anläggning i slutningen nedanför aktivitetsytan.

Den äldre stenhuggning, som här bedrivits, har nog uteslutande använts till att skapa en

täckande förgård (kanske över en grav) framför blocket. Möjligen har det kvarstående

skyltande blocket tidigare varit mer omfångsrikt. Kanske stenmaterialet framför huggits

loss från blocket. Block och stenpackning bildar således kanske inte bara en funktionell

enhet utan också en organisk enhet eftersom det är blockets egen stenmassa som använts

till stentäckningen.

Märkligt hugget och uppstyckat block nästan nere vid Adolfsbergsvägen.

Samma block sett från andra hållet. De breda sprickorna i blocket har troligen framprovocerats av mänskliga

stenhuggare. Osäkert när och i vilket syfte. Men troligen för någon skyltsyfte, eftersom blocket har skyltkaraktär

– om än mycket märklig sådan. Det finns åtskilliga skyltblock i bygden, som har en mycket individuell och

ideosynkratisk utformning och som knappast går att infoga i någon speciell skyltblockstyp.

Vid skogsväg i Adolfsbergsskogen stöter man på det här blocket, som nästan skulle kunna beskrivas som ett stycke modern

stenkonst. Men vad är det egentligen för märkligt blockbygge? Blockformationen har säkerligen skapats genom mänsklig

stenhuggning. Men vad är egentligen funktionen? Är det ett skyltblock från sen stenålder? Är det en restprodukt efter sentida

husbehovshuggning? Är det ett egensinnigt gränsmärke eller en kreativ vägsten? Eller finns kanske syftet bara i det

hemligstämplade kontrakt, som upprättats mellan konstnär och konstverk?

5.Fältnära skogsparti före Stenhem


5. Fältnära skogsparti före Stenhem

I det här kapitlet tar vi oss in i ett fältnära skogsparti, som sträcker sig mellan nya Ängebyvägen och Stenhem. Vi

undersöker blockfloran både längs fältkanten och en bit högre upp i skogssluttningen - nära de klyvplatser och

det troliga boplatsområde, som uppmärksammats i Kap. 4. ovan.

Vi kan redan nu avslöja att vi kommer att hitta åtskilliga borrade klyvplatser. Åtminstone en del av dessa har

säkert utnyttjats för att få fram husbehovssten till husgrunder för torp- och backstugor i närheten och till

tillhörande jordkällare. Andra klyvplatser kan antagligen relateras till gränsmarkering. Men några ingående

studier av ev. bygde- och skiftesgränser i området har inte utförts inom ramen för den här kapitlet.

Det är viktigt att understryka att skogsområdet också är rikt på klyvplatser, där sten huggits med traditionella

äldre metoder och där man således inte hittar spår efter klyvborrännor. En del av dessa har antagligen

producerat sten till husgrunder och jordkällare - precis som de borrade klyvplatserna. Var blocken lätta att klyva

(genom att exempelvis ha spontana sprickor, som gick att kila i), så fanns naturligtvis ingen anledning att använda

en tidsödande borrteknik. Sedan tycker jag mig också se en viss skillnad i huggteknik mellan vanliga husgrunder

och kallmurade grunder i jordkällare. Så vitt jag har kunna se har husgrunder i betydligt större utsträckning än

jordkällare block, som huggits fram med borrteknik. Möjligen har man ställt högre krav på de huggna blockstyckenas

formkvalitet när det gäller husgrunder. Man har därför varit mera noggrann och använt sig av

borrklyvning. Formkvaliten har antagligen inte varit lika viktig när det gäller blockstyckena i jordkällarnas

kallmurade väggar.

Men den mänskliga påverkan på blockfloran kan vara mycket äldre och ha ett helt annat syfte. Det finns

nämligen åtskilliga block i skogsområdet som huggits och tillformats i skyltsyfte. Sannolikt rör det sig om en

stenhantering av en jägar/fiskarbefolkning bosatt i området under sen stenålder. Sannolikt bodde man i de här

vackra skogssluttningarna, som sakta och försiktigt sluttar ner mot dagens lågt liggande fält. Men fortfarande

under sen stenålder var fälten täckta av vattenmassor, som bildade en vattenpassage (kanske skulle vi kunna

kalla den för Ängebypassagen) mellan Storvretalandet och Vattholmalandet. Här fanns det antagligen gott om

fisk och säl. Och här var det följaktligen lätta att försörja sig och leva ett drägligt liv.

Det är inte bara påverkan på blockfloran som skvallrar om tidiga mänskliga bosättningar här. På sina ställen

uppvisar den blockrika marken märkliga stenröjda jämna ytor, som sannolikt en gång utnyttjats som boplatser.

Speciellt märkliga är de ovalformade och nedgrävda svackor , som vi här och där kan identifiera i området.

(Jämför liknande fynd i Kap. 4.1. ovan - ett fyndområde, som ligger strax ovanför det som vi besöker just i det här

kapitlet). Troligen utgör svackorna i marken bobottnar för husbyggnader under sen stenålder. Det är svårt att

finna någon annan rimlig funktion för de nedgrävda bottnarna än att de utgjort underlag för husbyggnader.

Det är naturligtvis viktigt att fackarkeologerna uppmärksammar dess ovalformade nedsänkningar och genomför

noggranna undersökningar. Allt som allt skulle jag nog kunna bidra med ett drygt tjugutal objekt av den här

typen bara i de begränsade delar av Storskogen (Storvretatrakten), som jag genomströvat.

5.1 Klyvplatser i skogspartiets början

Alldeles i början av skogspartiet finns flera borrade klyvplatser. Ett par av dem har ganska djupa stentäktsgropar

framför sig. Groparna vittnar om att de ursprungliga blocken, som utsatts för stenhuggning, haft en ganska

ansenlig volym och nått ganska långt ner i jorden. Åtskilliga blockklossar ligger kvar i groparna. En del av

klossarna (med grunda borrännor längs en eller flera kanter) har god formkvalitet. Och man förvånas över att

de inte plockats upp och använts - när man nu ändå gjort sig så stor möda med att hugga fram stenmaterialet.

Märkligast av klyvplatserna är ett borrkluvet upprättstående block. Det vackra blocket uppvisar radklyvning

(flera grunda klyvborrhål satta i rad) längs ena sidan och enkelhålsklyvning (ett enda djupt lodrätt klyvborrhål)

längs en annan sida. Det visar att både klyvteknikerna ibland kunde kombineras för att få fram ett användbart

blockstycke. Klyvplatsen är svårbedömd. Det upprättstående blocket - med en liten stenplatta framför och med

flera andra huggna upprättstående blockstycken i närheten - har onekligen skyltkaraktär. Det är knappast troligt

att den här stenplatsen uppstått slumpmässigt i samband med stenklyvningen. Man anar ett visst mått - nog

ganska så stort - av medveten arrangering av de huggna blockstyckena.

En del av klyvplatserna har antagligen levererat sten till husgrunder i närheten och kanske också till jordkällare.

Två äldre boningshus står fortfarande kvar utanför skogspartiet. Och en husgrund - troligen till en torparstuga -

står i skogskanten ner mot fälten (med en tillhörande jordkällare lite högre upp i terrängen).

Förflyttar vi oss lite högre upp i terrängen (mot de klyvplatser och det troliga boplatsområde, som redovisades i

4.1. ovan), så stöter vi på ytterligare en klyvplats. På baksidan av den kvarstående blockkärnan finns en märklig

uthuggning - som om någon huggit loss (utan borrteknik) ett blockstycke ur blockväggen. Framsidan har

bearbetats med borrteknik. Och även här - mitt i ett skrotsenskaos - anar man förekomsten av en medveten

skyltning med huggna blockstycken ställda framför blockkärnan. Möjligen kan något av dessa blockstycken vara

identiskt med det blockstycke som huggits ut på baksidan. Möjligen skulle den borrade klyvplatsen kunna vara

en gränsmarkering. Men det finns åtskilliga andra borrade klyvplatser i närheten. Och det är knappast rimligt

att tro att samtliga skulle ha med gränsmarkering att göra. Förmodligen handlar det i samtliga fall om

husbehovshuggning - även i de fall där det finns en viss medveten arrangering av efterlämnade blockstycken.

Man kan nog tänka sig att även husbehovshuggande stenhuggare kan ha haft behov av att skylta på

stenhuggningsplatserna. Kanske ville man bara stenskylta för att tala om att man varit på platsen: ”Kilroy

was here”. Men stenhuggning är ju ett flertusenårigt hantverk. Det är kanske inte så konstigt om vissa

urgamla ritualer (kanske av offerkaraktär) levt kvar lång fram mot modern tid. Vi vet ju att så var fallet

inom jordbruket, där spår av hedniska sedvänjor kunde spåra i vart fall långt fram på 1800-talet. Sedan är

det nog så att olika typer av material - vare sig det nu är sten, trä eller något annat - inte är helt passiva i

interaktionen med människan. Olika material triggar igång olika organiserande mönster och väcker

konstnärliga och skapande behov. När det gäller sten skulle det kunna resultera i olika skyltande

arrangemang. Det här ställer förstås till en del tolkningsproblem. Vanligtvis brukar jag räkna med - i vart

fall när det gäller yngre stenhuggning utförd med borrteknik – att tydlig stenskyltning talar för gränsmarkering

och inte husbehovshuggning. Det stämmer nog flertalet gånger. Men i de enskilda fallen kan

man nog inte vara alltför säker.

Klyvplats med ett borrkluvet block framför en kvarstående blockkärna.

Svåridentifierad klyvborränna längs ner på blockkärnans ena gavel.

Märklig uthuggning på baksidan av den kvarstående blockkärnan. Uthuggningen har gjorts utan

borrteknik och skulle kunna vara betydligt äldre än framsidans borrklyvning. Vi vet inte om de två

typerna av huggning haft något samband med varandra. Men man skulle kunna tänka sig ett funktionellt

samband även om huggningar är av olika ålder. Det är möjligt att den äldre uthuggningen är någon form

av gränsmarkering, som senare på framsidan följts upp med en borrad klyvplats, som också markerat

samma gräns. Det skulle alltså kunna vara en en kombinationsplats, där två olika gränsmarkerande

system avlöst varandra. På nästa bild kommer vi att visa ett uppställt blockstycke som påminner om en

djurfigur. Möjligen har detta blockstycke huggits ut på baksidan för att sedan placeras framför blocket.

Åtskilliga klyvplatser har mitt i sin kaotiska utformning ett eller flera skyltningsdrag, som kan uppfattas som

medvetet arrangerade. Här framför klyvplatsen, står ett märkligt stenstycke med formen av en djurkropp

uppställd. Att klyvplatser, som ska fungera som gränsmarkeringar, kan ha sådana skyltdrag är relativt lätt att

förstå. Men alla klyvplatser med sådana skyltinslag kan knappast vara gränsmonument. Kanske kan det ibland

ha varit så att stenhuggare behandlat stenmaterialet på ett kreativt sätt för att få utlopp för en inneboende

konstnärlig ådra.

Kvarstående välhugget blockstycke med en liten

stenplatta framför. Längs den främre vertikala kanten

finns en lång rad av grunda klyvborrännor. Här har

alltså radklyvningsmetoden använts.

Samma kvarstående block har på andra sidan också en

lång vertikal klyvborränna, som visar att också enkelhålsborrning

ägt rum här. Samma block bär således spår

av att båda borrklyvningsmetoderna använts.

Nära det huggna block som ovan visades hittar vi några kvarliggande kluvna block i en ganska djup grop. Troligen

handlar det om en stentäktsgrop. Men jag är inte riktigt säker.

I kanten av stentäktsgropen hittar vi ett större block, som bär tydliga spår av stenhuggning.

Med lite ansträngning hittar vi en klyvborränna på det större blocket i gropkanten.

Alldeles i början av området - strax före det huggna upprättstående blocket finns ett märkligt blockarrangemang. Ett

stort block verkar ha kluvits i två delar genom en upptagen mittspricka. Den främre blockdelen vilar på några mindre

blockstycken. Det är svårt att säga om uppriggningen av den främre blockdelen är en spontanbildning eller om den

åstadkommits genom mänsklig stenhantering. Framför blockarrangemanget finns en en ganska stor röjd yta (syns ej

på bilden).

Närbild på den främre blockdelens märkliga uppriggning

Mellan två blockstycken i den främre blockdelens fundament finns en mindre sten inkilad. Inkilade

stenar ser man ofta på äldre klyvplatser (och ibland också på borrade klyvplatser). Men om det just i

det här fallet rör sig om en mänsklig stenhuggningsinsats är svårt att säga.

Också i sprickan mellan bakre och främre blockdel tycks en sten (inom den vita ovalen) ha slagits in. Inslagna

stenar kan förstås ha haft flera olika funktioner. De kan ha använts som kilstenar för att vidga en spricka. De

kan ha fungerat som låsstenar för hindra en upptagen spricka att sluta sig. De kan ha använts för att

stabilisera blockstycken inför fortsatt stenhuggning. Och i vissa fall har de nog använts för att skylta för en

viktig plats eller en gräns.

5:2 Klyvplatser och en husgrund längs skogspartiets kant mor fälten

Vi lämnar nu klyvplatserna vid skogsvägen - nära ingången till skogspartiet. Vi väljer i stället att söka av

skogskanten ner mot fältkanten. Vi hittar här flera klyvplatser - både borrade och oborrade. I området hittar vi

en vällagd husgrund, som antagligen härbergerat en torparstuga för mycket länge sedan - för förmodligen ett par

århundraden sedan. Antagligen har klyvplatserna - både de borrade och oborrade - fått leverera sten till

torpgrunden här. Jag undersöker den vällagda och täta stengrunden lite närmare. Min slutsats (efter några

stickprov där mossa skrapats bort från stenarna) blir att flertalet grundstenar huggits med traditionella metoder

utan inslag av borrteknik. Men det finns ändå ett ganska stort inslag av borrkluvna grundstenar. Någon stans

mellan var 5: och 10:e sten verkar ha kluvits med borrteknik - företrädesvis då (kanske inte så förvånande

eftersom man velat ha blockklossar av en god formkvalitet) med hjälp av radklyvningsmetoden. När man ser

denna blandning av borrad och oborrard kluven sten i husgrunden är det inte så svårt att förstå varför det finns

både borrade och oborrade klyvplatser i närheten - med en tydlig övervikt för de oborrade.

På Riksantikvarieämbetets Fornsökkarta finns torpargrunden angiven. Men det påpekas i fyndbeskrivningen att

äldre kartmaterial inte redovisar något torp på den här platsen. Jag har själv sökt på den häradsekonomiska

kartan fråm mitten av 1800-talet utan resultat. Antingen har torpet tagit sig under kartans radar eller också har

torpet varit rivet redan då. Om det senare skulle vara fallet så innebär ju detta att torpet kanske anlades redan

under 1700-talet och att också det borrkluvna stenmaterialet bör härstamma från samma tid.

Bilden visar en borrad klyvplats i den fältnära skogsmarken. Klyvningen här har skett med radmetoden. Och det

går att urskilja de grunda klyvborrännorna i överkanten på den kvarstående blockkärnan.

Samma klyvplats sedd från ett annat håll

Bilden visar en av klyvborrännorna i blockkärnans överkant.

Vid den här klyvplatsen i samma område finns inga spår av stenborrning. Det ursprungligen homogena

blocket har kluvits mitt itu med traditionell stenhuggning. Det kan mycket väl vara en stenkil, som sitter

kvar i klyvsprickan längs fram.

Ibland behöver man inte skrapa undan mossa för att identifiera en klyvborränna. Är mosslagret tunt så

följer det borrännans rundning och gör den lätt att känna av taktilt och ibland faktiskt lättare att

också se. (Se också nästa bild!).

Närbild på den mosstäckta klyvborrännan

Eftersom jag befann mig i ett stenhuggningsområde med flera säkerställda klyvplatser där borrteknik använts, så var

jag ganska säker att den svaga inbuktningen på bildens block (se pilen), som doldes av stenlav, skulle innehålla en

borränna. Men så var inte fallet. Se nästa bild!

Skåran i blocken är förmodligen en klyvskåra. Men det rör sig definitivt inte om en rundad klyvborränna. Här har nog

mer traditionell stenhuggning utan borrteknik ägt rum.

Till höger om skåran på föregående bild finns ytterligare en skåra – kanske också en klyvskåra. Kanske

har vi här ett exempel på radklyvning utan borrteknik.

I skogspartiet nära fälten – och nära klyvplatserna som ovan redovisats – hittade jag en husgrund. Eftersom det

finns en tydlig upphöjning inne i grunden – förmodligen rester efter en eldstad – rör det sig sannolikt om ett litet

boningshus. Den låga stengrunden är tät och mycket vällagd.

Radkluven sten i husgrunden

Bilden visar en vågrät klyvborränna på en av grundstenarna.

Jag har skrapat bort mossan på åtskilliga grundstenar i stuggrunden. Här och där hittar jag stenar med klyvborrännor.

Men de flesta grundstenar här verkar ändå framhuggna med traditionell teknik. Jag skulle tippa att ungefär var tionde

sten i grunden har tillformats med borrteknik. Det kan nog förklara varför det i den nära omgivnigen finns betydligt

flera block som påverkats med traditionell huggteknik än med borrteknik.

5.3. Klyvplats och jordkällare.

Från skogskanten mot fälten tar vi oss åter upp mot skogsstigen, som leder vidare mot Stenhem. På var sin

sida av skogsstigen finns här två intressanta fynd. Det ena utgörs av en borrad klyvplats och det andra av en

jordkällarruin. Jordkällaren är med sin bakre del inbyggd i en kulle medan framsidan har en ganska kraftig

kallmurning.

Jag tog inledningsvis för givet att den borrade klyvplatsen på andra sidan stigen levererat blockstycken till

jordkällarens kallmurning. Men när jag går igenom de ganska stora blockstyckena i källarväggarna så hittar

jag faktiskt inga borrännor här. Det verkar således som om jordkällaren helt är byggd av block som kluvits

fram på traditionellt sätt - utan borrteknik. Resultatet är detsamma som för jordkällarna i Kap. 6.5. nedan.

Inte heller här uppvisar de kallmurade källarväggarna några klyvborrännor.

På kullen ovanför ena källarväggen hittar jag däremot ett litet blockstycke löst liggande på marken, som har

en klyvborränna. Det är naturligtvis svårt att säga vilken koppling (om någon alls) det lilla borränneblocket

har till jordkällaren.

Avslutningsvis i avsnittet presenteras den närliggande klyvplatsen med några kommenterade bilder.

Husbehovssten har antagligen huggits här - men sannolikt inte till murarna i den närliggande jordkällaren.

Det är viktigt att trycka på ordet ”sannolikt” i det här sammanhanget. För helt säker kan man förstås inte

vara. Alla blockstycken i kallmurningen kommer man inte åt att undersöka fullt ut. Särskilt kring de huggna

blockstyckenas underkanter kan det finnas borrännor, som undgått upptäckt.

En av de kraftiga kallmurade källarmurarna på jordkällarens framsida vänd mot skogsstigen

Jordkällaren sedd bakifrån - uppifrån den kulle som den är ingrävd i.

P

Litet blockstycke med klyvborränna ovanför en av källarmurarna

Nära jordkällaren - på andra sidan skogsstigen - ligger bildens borrade klyvplats.

I den kvarstående blockväggen finns en längre lodrät klyvborränna. Det har varit att ganska vanligt angreppssätt att

placera ett ganska djupt klyvborrhål centralt i det block som skulle klyvas. Många klyvplatser uppvisar därför en övre

blockvägg med en centralt placerad klyvborränna. (Se exempelvis den klyvplats, som redovisas i 4.2 s. 188).

Klyvborränna i blockkant vid samma klyvplats

5.4. Borrad klyvplats - och en hel del annat svårbestämt

Vandrar man högre upp i skogspartiet närmar man sig utkanten av det troliga boplatsområde som

beskrevs i 4.1.

Här stöter jag på en märklig blockkonstellation med en mycket egendomlig form. En avlång ganska hög

blockkärna flankeras av ett liknande avlångt blockstycke, som ligger på marken. Blockstyckena har ganska

rätvinkliga sidor. Och det ser faktiskt ut som om blockstyckena en gång tillhört samma block och som om

någon med någon form av stenhuggning särat på dem. Den märkliga blockformationen beskrivs närmare

nedan.

Märkliga stenplatser brukar ofta leda till andra lika märkvärdiga platser. Och så sker även i det här fallet.

För alldeles i närheten hittar jag en rektangulär grop med stensatta kanter. Kanske en grund till en

jordkällare. Men jag är långt ifrån säker. Och i samma område - på andra sidan en liten skogsstig - hittar

jag en stor långsmal fördjupning med en trolig jordvall på ena sidan. Och i jordvallen finns ett stort grunt

- lite trattformat hål -. När jag kommit så långt erinrar jag mig faktiskt att jag sett den här platsen tidigare

när jag kommit vandrande från ett helt annat håll. Jag har då haft de nedgrävda ovala ytorna vi den

troliga boplatsen (se 4.1.) i färskt minne. Och jag har då tolkat också den här platsen som en bobotten

från sen stenålder. Men nu är jag inte lika säker längre. Kanske handlar det om en betydligt senare

bosättning.

När jag vandrar tillbaka nedanför sluttningen hittar jag ytterligare en ovalformad nedsänkning i marken

och påminns om att människor troligvis bott här för flera tusen år sedan. Men det hindrar förstås inte att

också torpare/backstugusittare kan ha bott här betydligt senare. Det är ju inte alltid säkert att de

efterlämnat spår i äldre kartmaterial. Och våra vänner från sen stenåldern har definitivt inte efterlämnat

några boplatsspår i det äldre kartmaterialet. Kanske är det dags att såväl äldre som yngre bebyggare i den

här delen av Storskogen får sina boplatser markerade på morgondagens kartor.

Märklig blockkonstellation med ett stående och ett liggande blockstycke. De avlånga blockstyckena verkar höra ihop och har möjligen kluvits

fram från ett och samma homogena block. När jag tog bilden hade jag ännu inte undersökt blockstyckenas kanter, som var täckta av ett

tjockt lager mossa. Det ljusa området strax ovanför texten till vänster är mitt finger som oplanerat råkat komma med på bilden.

Samma blockkonstellation fotograferad från ena gaveln.

Mossan växte så frodigt och vackert att jag bara valde att frilägga en mycket liten del av den upprättstående blockdelens

överkant. Jag hittade genast en klyvborränna (efter radklyvning) även om den framgår dåligt på bilden.

Alldeles brevid den märkliga huggna blockformationen finns en rektangulär nedgrävning i marken med kallmurade

kanter. Svårbedömd anläggning. Möjligen en jordkällargrund. Men osäkert.

Mitt emot den stensatta håligheten finns en jordvall med en stor - lite trattformad - grop.

Alldeles bredvid jordvallen finns en röjd ovalformad - och lite nesänkt - yta. Möjligen har den tillkommit redan under

sen stenålder. Men det skulle också kunna vara en röjd markyta för en betydligt senare byggnad.

Ytterligare en röjd ovalformad svacka - troligen en planerad nedgrävning - i närheten. Som vanligt har kameran

svårigheter att återge det verkliga djupet. Nedsänkningen i marken är betydligt djupare än vad bilden antyder.

5.5. Klyvplatser och bobottnar – och bara lite borrännor

Så länge människor bott i området har man säkert sysslat med olika typer av stenhantering för olika

syften. Och har man ägnat sig åt stenhantering, så har man också på olika sätt påverkat blockfloran i

området och därmed skapat kultursten, som borde vara möjlig att spåra än idag. För 4500 år sedan var

Storvretaområdet med Storskogen fortfarande en ö i en innerskärgård. Vårt undersökningsområde hade

kontakt med den stora havsfjärden, som smalnade av upp mot Vattholma, och den vattenpassage, som

skilde Vattholmalandet från Storvretalandet. Det var alltså ett utpräglat strandnära område.

Det är svårt att tänka sig att människor inte var bosatta i området vid den här tiden - inte minst med

tanke på de rikliga näringsresurser, som havsfjärdarna kunde erbjuda. Och de röjda ytorna - ibland

nedsänkta i marken - tycks ju också bekräfta att så var fallet. Antagligen kom de nedvandrande från ännu

högre höjder, som var tidigare tillgängliga för boende. I kapitel 4 har vi ju försökt fånga in detta högre

belägna området och hittat både bobottnar och kultursten, som förmodligen vittnar om dessa tidiga

innevånare. Men idag går vi inte så högt upp. Vi undersöker i stället förekomsten av äldre kultursten i

den långsträckta slänten ner mot fältkanten. Och stora problem ställer sig genast i vägen för vår

ambition att hitta riktigt gammal kultursten. Det är förstås inte helt enkelt att skilja äldre kultursten från

sådana stenformationer, som blinda naturkrafter skapat. Och det är förstås inte lätt att skilja äldre

kultursten från yngre oborrad kultursten. Människor har ju rört sig och verkat i området genom alla tider.

Men förmodligen har människor knappast bott i området sedan sen stenålder. Och det är antagligen de

permanent boende i området som mest präglat stenfloran här i sluttningen. Kluven sten (utan borrteknik)

behöver ju dock inte vara särskilt gammal. Den skulle ju faktiskt kunna vara jämnårig med det

borrade kulturstensmaterialet. Borrade och oborrade klyvmetoder har ju använts parallellt långt in i

modern tid. Och ytterligare ett problem är ju förstås att vi inte med säkerhet vet hur gamla de borrade

klyvplatserna i området är. Så även om en del av den oborrad kulturstenen inte är äldre än den borrade,

så kan den kanske ändå vara ganska gammal.

Det kändes så mycket enklare när vi rörde oss längre ner i terrängen kring husgrunden ( Kap. 5.2). Här

kändes det självklart att borrade och oborrade klyvplatser kunde vara av samma ålder och samspela kring

att producera sten till husgrunden. Men här upp i sluttningen är sambandet mellan de två typerna av

kultursten inte lika självklar. Vi vet inte riktigt vad varken den äldre oborrade kulturstenen eller den yngre

borrade dito har använts till – mer än att det i båda fallen troligtvis handlar om skyltning. Och man får lätt

känslan att det skiljer tusentals år mellan borrad och oborrad kultursten.

Trots de stora identifieringssvårigheterna kommer jag nedan att redovisa exempel på äldre oborrad

kultursten i sluttningsområdet ner mot fältkanten. Och förhoppningsvis lyckas jag ringa in åtminstone

några stenplatser, som iordningställdes redan av de första innevånanarna i området för cirka 4500 år

sedan. Och sedan går det förstås inte att undvika att stöta på en eller annan borrad klyvplats. Märkligt nog

har också dessa borrade stenplatser en del drag som ger dem skyltkaraktär. För ett ögonblick erinrar jag

mig gammelhypotesen (se inledningskapitlet), som antar att också borrade klyvplatser skulle kunna vara

flera tusen år gamla. Men jag förtränger den snabbt och försöker hitta andra förklaringar till skyltinslaget

på de borrade klyvplatserna. Det kan ju mycket väl vara så att yngre stenhuggare, som behärskade

borrteknik, gått loss på äldre skyltande stenplatser och att skyltinslaget överlevt borrklyvningen. Man

kan ju också tänka sig möjligheten att relativt sena borrade klyvplatser arrangerades och skyltades för att

fungera som gränsmarkörer - eller för att uppmärksammas av andra eller kanske bara för att få utlopp för

en inneboende skaparkraft. Kanske är det så att sten är - och har alltid varit - ett material som fascinerar

människor och bitit sig fast i deras själar. Stenen är död, oresponsiv och svårhanterlig. Kanske triggar

stenmaterialet just därför människor att göra någonting med det - att besegra och behärska det. Kanske

tvingas vi att läsa in oss själva i materialet. Och kanske kan vi därför inte hantera det på ett strikt neutralt

sätt. Vi måste alltid göra någonting med materialet, som anknyter till grundläggande föreställningar

(existentiella, religiösa och kosmologiska) om oss själva . Att vi därför stöter på arrangemang och

skyltinslag i snart sagt alla sammanhang där människor hanterat sten (även i stenröjarnas röjstenshögar

längs fältkanterna) är kanske ingenting vi storligen ska förvånas över utan snare nicka lite igenkännande

åt.

Översiktsbild från SGU:s strandlinjekarta för 6000 år sedan.

Vårt undersökningsområde

För 6000 år sedan var Storvretaområdet en ö i en ytterskärgård. Och österut vidtog ett mäktigt hav. Pilen visar att vårt undersökningsområde

fortfarande var dolt under vatten. Men man anar att det något tusental år senare bör ha höjt sig upp ur vattenmassorna (se nästa

bild).

Utsnitt från SGU:s strandlinje karta för 4500 år sedan.

Vårt undersökningsområde har nu stigit upp ur havet och införlivats med norra delen av Storvretalandet, som fortfarande är en ö

– nu i en innerskärgård. Det kommer inte att dröja länge förrän Ängebypassagen stängs och fjärden upp mot Vattholma smalnar

till en vik. Men än så länge ligger vårt undersökningsområde strandnära och fullkomligt badar i vatten. Försörjningsmässigt

måste människorna som nu bodde i området ha varit starkt beroende av de näringsresurser som havsfjärdarna kunde erbjuda

(fiske och säljakt).

Trolig klyvplats i skogssluttningen. Ungefär så här skulle en borrad klyvplats kunna se ut. Men här hittar vi inga

borrännor. Just här, där vi har många röjda jämna eller nedsänkta ytor, som tyder på gamla bosättningar, skulle

det kunna röra sig om mycket gammal stenhuggning - kanske rent av från sen stenålder.

Framför den kvarstående höga blockvägen ligger en stort avlångt blockstycke , som antagligen för mycket länge

sedan huggits loss från ett stort originalblock på platsen.

Ytterligare en bild från den intressanta klyvplatsen

Ytterligare en klyvplats i området, som mycket väl skulle kunna vara borrad. Men inte heller här hittar man några

borrännor. De vasskantiga - och en aning arrangerade - blockstyckena framför blockkärnan tyder ändå på att det rör

sig om en klyvplats. Åldern är svårbedömd. Men med tanke på det troligen medvetna blockarrangemanget, så kan

blocken ha huggits för att täcka och markera en gravgömma från sen stenålder. Men det är förstås bara en gissning

från min sida. Någon spontan stenplats, tillverkad av blinda naturkrafter är det med stor sannolikhet inte. På en

tiogradig skala över kulturstenstrovärdighet skulle jag ge den här stenplatsen en stark 8:a. Men det sig inte särskilt

mycket om vare sig ålder eller funktion.

Tanken med den här bilden var att jag skulle visa den djupa hålighet i marken som klyvplatsens huvudblock

är ställt över. Men tyvärrr återger kameran inte gropen särskilt tydligt.

På en 10-gradig skönhetsskala för kultursten skulle den här vackra stenplatsen få en 9:a. Även på en

trovärdighetsskala för kultursten (också 10-gradig) skulle jag skatta den här stenplatsen högt: minst en 8:a.

Förmodligen har de mindre blockstyckena en gång i tiden huggits loss från originalblocket och placerat i en liten

rundel framför blockkärnan.

Ytterligare ett märkligt blockbygge i skogsområdet. Det är knappast naturkrafterna som varit byggmästare

här. Både funktion och ålder är okänd. Men inget hindrar att den skulle kunna vara byggd av

Storskogsmänniskor under sen stenålder. Men när man sticker ut hakan på det sättet, så kan man

naturligtvis råka ut för bakslag. Jag har naturligtvis inte kunna gå igenom alla blockstycken här

ordentligt – kanske döljer det sig här en eller annan borränna - trots allt.

Samma ”blockhög” sedd från ett annat håll.

Block som tycks ha utsatts för stenhuggning (utan borrteknik). I klyvytans överkant ser man en tydlig

ojämnhet, som skulle kunna vara ett klyvmärke efter genomförd klyvning.

I området hittar vi en ovalformad , stenröjd sänka, som skulle kunna vara medvetet grävd för att fungera

som bobotten under sen stenålder.

Alla stenröjda ytor i skogspartiet är inte ovalformade nedsänkningar. En del består bara av en jämn rund yta. Kanske

har de ovalformade nedsänkningarna hyst större långhus med de små jämna rundade ytorna utgjort underlag för

mindre hyddor.

Bilden visar ett vackert och märkligt block i skogsområdet. Block som fått en del av sin översida borthuggen, så att

en hylla bildats, brukar jag ibland helt enkelt benämna ”hyllblock” Man stöter på dem lite då och då i Storskogens

skogsmarker – och även längre ner i haglandskapet nära fälten. I det höglänta skogslandskapet (som här) står de

ofta i anknytning till gamla boplatser, som de antagligen skyltar för. I bronsålderns haglandskap markerar hyllblocken

inte sällan större gravhögar.

Stora branthuggna block, som också har egendomliga huggningar i översidan, kan ha fungerat som boplatsmarkörer

under sen stenålder. Runt det här blocket finns intressanta röjda, jämna ytor, som antyder att här funnits en gammal

boplats.

Märkligt format block, som antagligen utsatts för mänsklig påverkan. I bakgrunden ser vi en intressant jämn

och stenröjd yta.

Men de borrade klyvplatserna är aldrig långt borta! På väg upp i skogssluttningen hittar vi exempelvis den här borrade

klyvplatsen. På den stora brandskattade blockkärnan till höger hittar vi flera borrade klyvhål, som säkerställer att det rör sig

om borrklyvning. Den vackert och rätvinkligt huggna blockklossen till vänster uppvisar dock inga klyvborrännor. Det är

egentligen märkligt att blockklossen lämnats orörd. Ur husbehovshuggningssynpunkt skulle den ju ha kunnat styckas upp i

ett flertal användbara blockbitar. Man får nästan intrycket att den lämnats kvar som någon form av skyltning. Kanske ska

stenklossen markera att stenplatsen utgör en gränsmarkering. Det är inte ovanligt att borrade klyvplatser uppvisar någon

form av stenskyltning i form av ett uppallat block eller en vackert huggen blockkloss. Det handlar nog inte alltid om

gränsmarkering. Men vad det alternativt skulle kunna handla om har jag ingen säker uppfattning om.

Samma klyvplats på lite närmare håll.

Klyvborränna i blockkärnans överkant

På det mindre framförställda blockstycket syns två klyvborrännor

Vid min snabbundersökning hittade jag inga klyvborrännor på den här stenklossen. Men även om

sådana skulle finnas, så är det ändå märkligt (om det nu skulle röra sig om husbehovshuggning) att

klossen inte styckats upp i mindre bitar.

6. Centralt Storvreta/Lyckebo

6.2

6.1

6.3

6.4

6.6

6.8

6.5


6. Centralt Storvreta/Lyckebo

I det här kapitlet håller vi oss för ovanlighetens skull inte till ett enda avgränsat undersökningsområde. Vi undersöker

i stället flera olika och utspridda markytor, som är insprängda i tätortbebyggelsen i Storvreta/Lyckeboområdet.

Det finns fortfarande en del skogsklädda ytor (oftast lite svårtillgängliga impediment) som inte utnyttats

till bostadsbyggande och som inte utnyttjats för någon omfattande markanvändning över huvud taget under

sannolikt flera tusen år. En del har spår som visar att de tidigt utnyttjats för boplatser och gravanläggningar. Efter

den tidiga användningsperioden har de här skogspartierna fått vila och har nog bara utnyttjats för skogbete och

lite stenhuggning - och kanske då och då för vedbrand.

Ur stenhuggningssynpunkt är kanske 6.5. det intressantaste avsnittet. Vi har här i - utkanten av Lyckebo -

hamnat i ett gammalt backstugeområde med några välbevarade jordkällargrunder. Källarna är antagligen byggda i

slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet. Och vi erbjuds här en möjlighet att studera om - och i så fall i vilken

utsträckning - som borrkluvet stenmaterial utnyttjats i de kallmurade källargrunderna. Intressant borrklyvning

kommer vi också att stöta på i den höglänta terrängen ovanför Ärentunaskolan (6.2). Här kommer vi i kontakt med

borrkluvna block, som kluvits genom kilning i flera borrade klyvhål och sedan lämnats åt sitt öde. Inte helt lätt att

föstå syftet bakom denna typ av stenhuggning. I ett av fallen måste vi kanske t.o.m. backa från antagandet att att

kilning skett. Kanske har blocket spruckit ändå.

Och så kan vi naturligtvis inte heller i detta kapitel helt hålla oss borta från intressanta stenplatser, där stenklyvning

skett med traditionella metoder utan borrteknik. Mest spänannde och spektakulär i sammanhanget är en

blockformation vid infarten till Hasselvägen (från Skogsvallsvägen). Blockarrangemanget består av några stora

blockdelar som antagligen styckats loss från ett och samma större originalblock. Blockformationen har onekligen

skyltkaraktär. Den kan ha skyltat för en gravplats eller en närliggande boplats – och den kan mycket väl ha

återanvänts för att skylta för en gräns (se vidare i 6.6 nedan).

6.1. Skogspartiet i kilen mellan Ärentunavägen och Adolfsbergsvägen

Det mest centralt liggande skogsområdet ligger i kilen mellan Ärentunavägen och Adolfsbergsvägen.

I kanten ut mot Adolfsbergsvägen finns gravkullar som vittnar om att en del av området en gång

använts som begravningsplats. Merparten av de borrade klyvplatserna ligger nära Ärentunavägen.

Och det rör sig sannolikt i samtliga fall om husbehovshuggning. Klyvplatserna lyfter sig bara

obetydligt över markytan och försvinner nästan i markvegetationen. De saknar helt skyltkaraktär

och har knappast fungerat som några gränsmarkörer. Lite annorlunda förhåller det sig med den

borrade klyvplatsen längre bort nära bebyggelsen. Den är högt placerad och har en tydlig skyltkaraktär.

Den kan mycket väl ha skyltat för en gräns. Men någon bygdegräns har det med stor

sannolikhet inte rörts sig om i så fall. Det finns ingen bygdegräns (häradsgräns, sockengräns eller

bygräns) som enligt tillgängligt kartmaterial löpt genom området. Men möjligen skulle det kunna

handla om en mindre skiftesgräns. Men hur skiftesgränserna löpt i området efter byallmänningens

uppdelning på 1800-talet har jag inte närmare undersökt. Jag noterar dock i förbigående att på

1952 års ekonomiska karta (Storvreta J133 – 1210b54) löper en skiftesgräns/fastighetsgräns långt

österut i skogspartiet i nord-sydlig riktning. Och det kan mycket väl vara så att den borrade klyvplatsen

med skyltkaraktär ligger i denna gränslinje.

Borrad klyvplats med två blockstycken med klyvspricka emellan. Klyvplatsen har ingen skyltkaraktär.

Men det har möjligen några närstående blockstycken till vänster, som bildar en vacker stenplats.

Genom mossan skymtar grunda klyvborrännor fram i överkanten på det främre blockstycket.

Ytterligare en klyvplats nära den som visades på föregående sida.

Klyvboerränna från samma klyvplats.

Klyvplats lite längre bort i samma område med ett kvarstående, uppmärksamhetstilldragande block.

Klyvplatsen har onekligen skyltkaraktär och skulle mycket väl kunna ha en gränsmarkerande funktion.

I den kvarstående blockkärnan skymtar man till vänster en klyvborränna (se också nästa bild)

Klyvborränna i blockkärnans främre kant.

Övre delen av blockkärnan har med en klyvspricka separerats från underlaget. Ur en viss vinkel ser det ut som

om överdelen stod på ett stenpodium. Och det understryker ytterligare klyvplatsens skyltkaraktär.

6.2. Kullen vid Ärentunaskolan

Den skogsklädda höjdryggen ovanför Ärentunaskolan har, som inledningsvis redan nämnts, ett

svårtolkat inslag av stenhuggning, där block i princip spräckts mitt itu genom kilning i borrhål och

sedan lämnats utan vidare åtgärd. Stenhuggningen längre ner i sluttningen på samma kulle och

även dito längre bort mot Ärentunaskolans sporthall verkar vara av mer ”normal” husbehovshuggningstyp.

I en svacka mellan två höjder finns ett jämt och stenröjt område, som kan ha fungerat

som boplatsyta under sen stenålder eller början av bronsåldern. Den spektakulära blockfloran runt

omkring har skapats med äldre stenhuggning. Här finns formade toppiga block (typiska vid äldre

boplatser). Och här finns också en märklig stor blockformation, där ett stort borthugget blockstycke

står lutat mot blockkärnan. Förmodligen har den spektakulära blockformationen - liksom de

toppiga blocken - haft en boplatsskyltande funktion.

På höjden ovanför den troliga boplatsen finns en sammanläggning av block, där ett av blocken har

en långsträckt smal skåra längs undersidans kant. Det är definitivt inte en borränna. Möjligen kan

det vara en klyvskåra som åstadkommit med något sten- eller metallverktyg.

Block med platt ovansida, som har ett uppspräckt klyvborrhål, som löper vertikalt ner i den platta ytan. Genom kilning i klyvborrhålet har

blocket spräckts upp i två halvor, som av någon anledning inte tycks ha bearbetats vidare. Ja, det var i vart fall en enkel tolkning av hur

klyvningen gått till. Men den är sannolikt inte korrekt. Det finns visserligen en spricka l blockets längdriktning. Men som jag senare

kunnat konstatera så finns det inte ett utan två klyvhål i blockets platta översida (se de vita pilarna). Och klyvborrhålen bildar ingen

klyvlinje i blockets längdriktning. Och om man nu hade tänkt sig att klyva blocket mitt itu på längden, varför har man då inte anlagt flera

klyvborrhål längs hela klyvlinjen, där nu blocket spruckit upp. Båda klyvhålen sitter ju långt ner mot ena kortsidan.

Verklig längsgående sprickbildning

Bilden visar borrhålens placering och utseende i borrhålszonen på det block som

visades på föregående bild

Borrhål A Borrhål B

Borrhål brukar vid kilning spricka upp fifty-fifty vid kilning - helt annorlunda än vad bildens borrhål visar. De senare har

nog inte spräckts genom kilning över huvud taget utan i stället fått en mindre del av borrhålsväggen bortsliten av den

sprickbildning som uppstått.

Två tolkningsförsök

Den ena tolkningen bygger på att det faktiskt rör sig om klyvhål i en tänkt klyvlinje, som inte

överensstämmer med sprickbildningen i blockets längdriktning. Kanske hade man tänkt sig att borra flera

klyvhål i den tänkta klyvlinjen. Men blocket sprack självsvåldigt upp i sin längdriktning redan under

borrningen och omintetgjorde klyvplanens genomförande. Man gav upp klyvförsöket och lämnade platsen

utan vidare åtgärd.

Den andra tolkningen utgår ifrån att det faktiskt inte rör sig om några borrade klyvhål. Man har i stället

borrat hål för att fästa någon typ av anordning (exempelvis ett stag till en ledningsstolpe) i blocket.

Under borrningen – eller senare när man slog ner någon typ av objekt i hålen – så har blocket, genom de

påfrestningar det utsatts för, spruckit upp i sin längd-riktning.

Övervuxet block i stenkullen ovanför Ärentunaskolan, vilket utsatts för stenhuggning med borrteknik

Uppspräckt klyvborrhål i kanten av klyvsprickan på blocket på föregående sida.

Jag trodde länge att det rörde sig endast om ett enda klyvborrhål. Men en vår,

innan vegetationen hade lagt sin skymmande grönska över blocket, kunde jag

konstatera att det satt en lång rad av uppspräckta grunda borrhål i blockets

översida. (Se nästa sida !).

På bilden ser man ett par av de uppspräckta borrhål, som använts för att klyva blocket. Så långt är det egentligen

inga konstigheter. Klyvningen är lyckad och blocket har spruckit upp på det sätt man tänkt sig. Mer

anmärkningsvärt är då att den bortkluvna delen av blocket ligger kvar på plats trots att man gjort så stora

ansträngningar för att klyva fram det. Kanske måste man tänka sig saken så att man inom husbehovshuggningens

ram ofta högg mera sten än man behövde. Man högg kanske inte för något speciellt närliggande behov utan mera

fär ett diffust framtida behov. Och då blev det kanske ibland en överhuggning, som man aldrig kom att nyttja sig av.

ag trodde inledningsvis att den här stenplatsen i kullens sluttning var en borrad klyvplats. Jag hade t.o.m. med ögonen märkt ut en plats där det

imligtvis borde finnas en borränna. Men den lilla inbuktningen vid pilen klarade inte fingertestet. En klyvplats är det nog likväl – men en sådan,

nbart traditionell stenhuggningsteknik använts.

Däremot har klyvning med borrteknik bedrivits alldeles i närheten. Bildens block har en lång rad av klyvborrännor

längs framsidans överkant. Ett klyvhål i högerkanten är fortfarande intakt och har alltså inte spräckts upp vid

klyvningen. Klyvsprickan har just här helt enkelt valt en annan väg och ratat klyvborrhålet (se pilen). I närheten av den

här klyvplatsen i kullens sluttning har troligen av av gårdarna i Storveta bys gamla bykärna legat. Stenhuggningen

kan ha utgått därifrån.(Se nästa bild!)

Utsnitt från storskifteskartan 1764 för Storvreta by

Stenhuggningsområde med

borrkluvet material

Gård i Storvreta by

Mot Ekeby

Mot Årby

Utsnittet är hämtat från Lantmäteriets

Historiska kartor, Lantmäterimyndighetens arkiv

Det är oftast omöjligt att specificera en speciell stenhuggare/användare för det borrkluvna stenmaterial, som man kan

identifiera. Man vet ju inte hur gammalt materialet är. Och materialet har ju inte heller alltid någon tydlig husbehovskaraktär.

Men skulle man kunna identifiera alla vuxna män som under de senaste seklerna arbetat på den markerade, närbelägna

gården fram till 1900-talets början (och det borde inte var omöjligt med hjälpa av kyrkböckerna), så har vi nog lyckats ringa in

en trängre krets på några tiotal män, där stenhuggaren/användaren med stor sannolikhet finns. Närmare än så kommer vi nog

inte. Men det är vackert så.

Uppe på stenkullen finns ett block, som har en märklig smal ränna i kanten mellan en platt och en rundad sida. Möjligen är det spår efter en

klyvning, som genomförts långt innan borrklyvning började tillämpas. Det är definitivt inte något järnborr, som åstadkommit den här rispan i

stenmaterialet. Det kan vara en uppslagen klyvlinje, som man ibland använde sig av i äldre stenhuggning. Man slog med en slägga på ett

vasseggat föremål som placerats i klyvlinjen. Mellan varje slag flyttade man verktygets egg en aning längs klyvlinjen. Så fortsatte man tills

blocket sprack. Det kan vara en rest av en sådan uppslagen klyvlinje som blocket uppvisar. Men jag är inte helt säker .

Denna och de två följande vinterbilderna är tagna vid ett klyvplatsområde nära Ärentunaskolans sporthall. Egentligen förtjänar alla

klyvplatser att fotograferas i vinterdräkt. Döljande lövverk och markvegetation har försvunnit . Och snön skapar rena ytor och tydliga lijer,

som framhäver klyvplatsernas vackra arkitektoniska drag på ett förtjänstfullt sätt. Att snön döljer en och annan borränna kan man lätt stå

ut med.

Samma klyvplats sedd ur en annan vinkel

Klyvborränna i snö

Som jag bedömer det har den här klyvplatsen en ganska tydlig skyltkaraktär. Det större blocket med spetsig topp har en klyvborränna

i undersidans kant och har alltså strax efter klyvningen inte haft just den här positionen. Möjligen har blockstycket och även övriga

blockstycken placerats just i de här positionerna för att skylta för något – kanske en framlöpande gräns. Man kan naturligtvis inte helt

utesluta att stenhuggare ibland skapade skyltplatser bara för att få ge uttryck för en inre skaparkraft, eller för att skapa lite ordning i

det stenkaos som de själva skapat – eller möjligen för att signalera till andra att de varit verksamma på platsen (Kilroy was here).

Sedan är vi förstås som betraktare mycket olika. Det jag betraktar som ett medvetet arrangerat blockarrangemang kan förstås andra

uppfatta som en kaotisk och slumpmässigt uppkommen skrotstenshög. (Samma klyvplats som på snöbilderna ovan).

I närheten hittar jag ytterligare en klyvplats. Jag bedömer i vart fall inledningsvis att det rör sig om en klyvplats på grund av

den breda sprickan i blocket. Men några borrännor kan jag inte upptäcka i den här vinkeln.

När jag betraktar klyvplatsen rakt framifrån så upptäcker jag en rad av klyvborrännor i kanten på det övre blockstycket.

Naturligtvis tänker man sig då att det ska finnas matchande borrännor på det undre blockstycket. Men det gör det faktiskt

inte. Blockstyckena har således inte, som jag först trodde, hört samman organiskt. De har bara vid klyvningen hamnat

nära varandra och skapat en falsk klyvspricka.

PS! Jag blir tveksam när jag nu återigen betraktar bilden. Kanske kan man trots allt ana mycket små borränneingröpningar

i det undre blockets översta kant. Man borde nog för säkerhets skull kolla ytterligare en gång här.

Borrade klyvplatser är inte alltid särskilt tydliga. Men det lönar sig att undersöka vassa uppstickande blockkammar

- även om de som den här inte sticker upp särskilt mycket ovan markytan. Den här blockkammen uppvisar åtminstone

en borränna i kamkanten längst bort.

Jag har senare undersökt blockkammen längs hela dess längdsträckning. Och det sitter åtskilliga borrännor

längs hela klyvkanten med ungefär 20 centimeters mellanrum. På bilden ovan visas en av borrännorna i närbild.

Ett stycke från den kluvna blockkammen hittar jag en ensam blockbit på marken. Någon borränna kan man

inte observera med blotta ögat. Men på undersidans kant finns en skada eller oregelbunden fördjupning,

som det finns skäl att undersöka närmare. (Se nästa bild!)

När jag kör in pekfinget i öppningen vid pilen, så känner jag tydligt en rundad och slät borränna. En lärdom vi kan

dra av detta är att ingångshålet till de borrade klyvhålen inte alltid är perfekt runda. Öppningarna kan var lite

oregelbundna, eftersom borret i inledningsskedet kan ha haft svårt att få ordentligt fäste. Det kan också bero på

en skada som uppstått under kilningen.

Nära blockklossen på föregående bild hittar vi ytterligare ett borrkluvet block. Inte heller här är det möjligt att se

några klyvborrännor. Men på båda ställena, där pilarna indikerat ojämnheter i i underkantens yta, finns klyv-

Också ett närliggande mindre blockstycke uppvisar en tydlig klyvborränna

Ett mindre blockstycke ligger upplagt på större blockstycke. Stenplatsen ser inte ut att ha skapats av blinda

naturkrafter utan snare genom någon form av mänsklig stenhantering. Kanske stenhuggning? (Se nästa bild!).

Det större underliggande blocket visar sig ha en lång klyvborränna i underkanten.

Det är inte särskilt sannolikt att ett rätvinkligt blockstycke som det på bilden skulle ha huggits till och placerats här av

blinda naturkrafter. Fast helt omöjligt är det förstås inte. Blinda naturkrafter kan ibland uppträda som mycket skickliga

stenhuggare. Men det är betydligt troligare att det ingår i stenskyltningen för en närliggande gravhög eller att det

tillkommit genom borrklyvning eftersom det finns kända borrade klyvplatser i närheten. I det här fallet visade det sig att

blockstycket faktiskt tillhuggits med borrteknik (se nästa bild). Det hindrar förstås inte att det ändå kan ha en viss

koppling till gravkullens stenskyltning. Åtskilliga gravkullar har ofta en yttre ring av stora skyltande block. Och ibland

har säkert senare tiders stenhuggare utsatt dessa skyltblock för stenhuggning.

Klyvborränna i det aktuella blockstycket

Ytterligare en trolig borrad klyvplats i höjdryggens slut nära Ärentunaskolans sporthall. Men här

syns inga klyvborrännor. (Se dock nästa bild!).

Det främre blocket i blockhögen på föregående bild har en grund klyvborränna i insidans överkant. Den syns

mycket svagt. För att markera den lite extra har jag lagt en liten kvist i borrännan.

Nära klyvplatsen och den ovanför liggande gravhögen hittar jag den här vackra blockbiten upplagd

på en låg sten. Här finns inga klyvborrännor. Och antagligen har det här vackra podieblocket

ingenting med sentida stenhuggning att göra. Det är mer sannolikt att det är en gammal stenskyltning

för gravhögen.

Bilder visar den jämna utplanade ytan mellan två höjder, vilken kan ha fungerat som en gammal boplatsyta. Långt borta till höger

skymtar ett tillformat toppigt block. Och på nästa bild ser vi den märkliga lutande blockformationen i vinterskrud.

Den spännande lutande blockformationen i vinterskrud.

Samma märkliga blockformation utan snö

Blockarrangemang (trolig stensättning) ovanför blockformationen på de två föregående bilderna.

6.3. En klyvplats strax norr om Idrottsplatsen i Storvreta

I det här området, strax norr om IP, finns åtskilliga block – en del med spår av gammal stenhuggning.

Men jag hittar endast ett block, som kluvits med borrteknik. I håligheten efter ett borthugget

blockstycke hittar jag en tydlig borränna. Borrännan har en stor diameter och ser dessutom fräsch ut.

Det tyder på att det kan röra sig om en ganska sen huggning.

Block med en stor hålighet i ena gaveln, där ett stort blockstycke huggits loss

med borrteknik.

I kanten av håligheten syns en klyvborränna, som tydligt visar att ett blockstycke huggits bort genom kilning i ett

borrat klyvhål.

Möjligen finns det ytterligare en borrad klyvplats här. Men här har tydligen barnen i det närliggande bostadsområdet en

lekplats. Och jag ville inte gå in och rota runt här för att ev. hitta en borränna. Men redan det man ser av stenen antyder

att det skett en stenhuggning här. Men inte nödvändigtvis med borrteknik.

Block i samma område som troligtvis utsatts för äldre stenhuggning.

6.4. Dubbhål och knepiga borrhål vid Himmelsvägen i Lyckebo.

Alla borrade hål i sten är inte klyvborrhål. Och alla borrade hål som inte är klyvhål är inte nödvändigtvis

spränghål. Hål kan borras i sten av skäl som varken har med klyvning eller sprängning att göra. Hål kan

exempelvis borras för att sätta fast och fixera någon typ av anordning ( t.ex. en låsmekanism av järn i en

grindstolpe). Men då tänker man sig i regel att hålen ska användas över lång tid. Men hålupptagning med

borrteknik kan också användas tillfälligt för att fästa en järndubb med ögla, som via en järnkedja eller en vajer

kan kopplas till en lyftanordning (exempelvis en stubbrytare eller en stenvagnsvinsch), så att blocket kan

brytas upp ur jorden, lyftas och fraktas till en åkerkant eller en åkerholme. Borrningen av hål (dubbhål) utgör

då ett första moment i en stenröjningsinsats. När röjstensblocket flyttats till sin slutliga dumpningsplats

lösgjordes dubben från hålet för att användas på nytt - och kvar finns bara ett block med ett tomt gapande

borrhål. Det är vanligtvis lätt att skilja dubbhål från klyvborrhål och spränghål. Dubbhålen är alltid intakta och

har aldrig splittrats upp i borrännor som klyvborrhålen. Till skillnad från sprängborrhålen är dubbhålen

mycket grunda (oftast bara 8-10 cm djupa). Och de löper aldrig genom hela blocket som spränghål kan göra.

I mitt sökande efter borrade klyvplatser stöter jag naturligtvis ofta på röjstensblock med dubbhål. Nedan visas

några dubbhålsblock från ett markområde nära Himmelsvägen i Lyckebo.

Någon enstaka gång kan man finna block, som uppvisar en uppsättning borrade hål, som är svåra att koppla

vare sig till borrklyvning, sprängning eller dubbning. Ett sådant block visas nedan. Det kanske kan – om inte

annat - stimulera till lite hälsosam hjärngympa. Och det är gott så. Någon slutgiltig lösning på

borrhålsproblematiken i just det här fallet lär vi kanske aldrig nå fram till.

Bilden visar en del av ett hägnadssystem i höstdräkt i Lyckeboområdet (nära Himmelsvägen). Det har i gamla tider

funnits åtskilliga stenhägnader i Storvretabygden. En del kan gå tillbaka till järnåldern - kanske rent av ända till

bronsåldern. Nästan all sten i den här hägnadsresten har huggits fram. Det finns här inget inslag av klyvborrännor eller

borrhål/borrännor från sprängning. Stenmaterialet har alltså huggits fram på traditionellt sätt. Materialet kan alltså

vara mycket gammalt. Men behöver inte nödvändigtvis vara det. I den här typen av stenanläggningar har traditionellt

hugget stenmaterial använts långt in i modern tid. Åtskilliga stenblock måste ha brandskattats för att få fram det

nödvändiga stenmaterialet. En del block har huggits ned fullständigt. Andra står förminskade och skadade kvar i

närheten av stenhägnaderna och exponerar sin huggna ytor.

Block som utsatts för stehuggning - antagligen för att få fram stenmaterial till stenmuren. Stenhuggningen

har skett utan borrteknik och kan vara av hög ålder.

I slutet av stensträngen stöter vi på ett block med vagt inbuktande yta. Det ser onekligen hugget ut. Och jag letar

efter klyvborrännor längs överkanten - men hittar inga.

Istället hittar jag tre grunt borrade hål i det aktuella blocket. Alla tre hålen sitter inte i rad.

Möjligen kan två hål vara klyvhål (som av någon anledning inte utnyttjats) medan det tredje

är ett dubbhål.

Närliggande röjstensblock, som uppvisar ett borrat dubbhål

Det är förstås inte varje dag som man lyckas hitta ett röjstensblock med kvarsittande järndubb. På 1000

genomsökta röjstensblock hittar man möjligen ett med kvarsittande dubb. Och då ska man nog ändå ha lite tur.

Här längs Himmelsvägens kanter hittar jag förstås inget sådant block. Men på ett impediment i åkermarken vid

Årby hittade jag faktiskt ett röjstensblock, som vägrat lämna ifrån sig den fastkilade järndubben. I järndubben

sitter en kedjelänk som tillhört en järnkätting, som varit kopplat till en lyftanordning (stubbrytare eller

stenvagnsvinsch).

Ytterligare ett närliggande block med dubbhål. Hålet är markerat med en uppstickande pinne.

Lite längre upp i skogen ovanför stenmuren hittar jag detta block, som utan tvekan utsatts för

stenhuggning. Men här rör det sig om äldre stenhuggning utan borrinslag.

Ännu längre upp i samma skogsparti hittar jag denna imponerande blockskyltning. Den stora

blockkupan har ställs på ett underlag av mindre block och har antagligen skyltat för en närliggande

boplats. En ovalformad nedsänkt markyta finns i närheten – antagligen en bobotten.

Block som vid första påseende verkar höra till den ursprungliga stenmiljön här i Himmelsvägens kant.

Men mossan lyckas inte helt dölja ett borrat dubbhål, som visar att det rör sig om ett röjstensblock,

som dumpats här.

Ytterligare ett röjstensblock i en närliggande blocksamling

6.5.Kallmurade grunderna i gammalt backstugeområde vid vägen mot Norrbo

Ovanför den lilla grusvägen, som från Himmelsvägens slut leder bort mot Norrbo finns inom två områden

stenspår efter backstugor. På åtminstone tre ställen finns i jorden nedsänkta kallmurade stengrunder. Jag

trodde inledningsvis att dessa grunder utgjort fundamentet till backstugorna (dvs boningshusen.) Men

grunderna är små även med backstugemått mätt. Och några tecken på spisrösen och inrasade skorstenar ser

man inte här. Förmodligen rör det sig om jordkällare. Och själva backstugorna har nog legat i närheten. De

har nog legat på jämn mark och har alltså inte varit äkta backstugor i den meningen att de varit inbyggda i en

sluttning. Men jordkällare eller inte, stengrunderna här visar inget inslag av stenhuggning med borrteknik. En

del blockstycken här är stora och rätvinkliga (klossliknande) men innehåller ändå inget borränneinslag. Och

inte heller den uppbyggda stenmur som avgränsar en av backstugetomterna har inslag av borrteknik. Det är

en avsevärd mängd sten, som huggits för husbehov här. Men någon borrteknik har man inte använt sig av.

Också spisrösen skulle kunna vara en lämplig plats att leta efter borrkluvet stenmaterial. Vid det första

backstugeplatsen vid Himmelsvägens slut kan jag utöver jordkällare inte återfinna vare sig husgrund eller

spisröse. Möjligen har husresterna schaktats bort i samband med senare tiders anläggningsarbeten här. På

det andra backstuguområdet närmare Norrbo finns faktiskt två troliga spisrösen. Man får således utgå

ifrån att det funnits två boningshus med eldstad här. Det skulle ju också kunna stämma med att det funnits

två jordkällare i området. Samtidigt har jag svårt att bli riktigt god vän med spisrösena här. Det ena röset

består av ett platt stenfundament, delvis övertäckt av en liten hög med en del tegelstensbitar. Men var har i

så fall den inrasade skorstensdelen tagit vägen? Det andra röset snett nedanför utgörs av en betydligt större

blockhög med en del tegelstensbitar synliga på toppen. En så stor blockhög kan nog också inrymma en

skorstenskonstruktion. Men samtidigt finns överst i blockhögen en del stora oformliga blockstycken, vars

koppling till spisröse jag har svårt att förstå. Kanske har blockstyckena senare dumpats här när exempelvis

den närliggande grusvägen iordningställdes. Nåja, spisrösen eller inte, några borrännor går inte att återfinna i

dessa rösen.

Häradsekonomiska kartan från 1861 visar att backstugorna fanns här redan då. Klyvning med borrteknik var

säkert väl etablerad i bygden vid den tiden och var det säkert något halvsekel tidigare, om vi antar att

stugorna kanske kom till någon gång vid 1800 - talets början. Den troligaste förklaringen till avsaknade av

borrkluven sten är nog helt enkelt att de traditionella stenhuggningsmetoderna räckte till för jordkällarbyggandet

här (och kanske också för byggande av husgrunder och eldstadskonstruktioner). Användning av

borrtekniken var nog både mer tidsödande och arbetskrävande. Och den extra kontroll över klyvprocessen,

som borrklyvningen medförde, behövdes inte.

Nåja, helt lottlösa behöver vi inte gå från backstuguområdena. På ett par ställen har jag funnit sådant spår

efter borrklyvning. Men det är förstås inte självklart att det borrkluvna materialet har någon koppling

(utöver den rent rumsliga) till backstugorna.

Längst till vänster ser vi den lilla grusvägen, som leder bort mor Norrbo. I skogskanten längs vägen

finns ett backstugeområde, där vi kan urskilja grundrester efter åtminstone tre backstugor. Vid infarten

till området möts vi av en uppställd sten med lite trubbig topp. Det råder ingen tvekan om att stenen

medvetet ställts här för att skylta för något viktigt. Möjligen kan den ha skyltat för en backstuga. En

jordkällarruin ligger strax bakom (se nästa bild!). Men det skulle också kunna röra sig om en gränstsen.

Den troliga jordkällaren med kallmurade stenväggar vid Himmelsvägens slut. Jag trodde ett tag att den trädgren

som ligger tvärs över håligheten var ett nedfallen gren. Men det visat sig att den medvetet satts i spänn mellan

murväggarna - antagligen för att stödja dem. Det finns alltså människor som bryr sig om den här typen av gamla

stenanläggningar och pysslar om dem. Jag blir faktiskt riktigt rörd! Det finns antagligen andra förklaringar till

trädpinnen här. Men knappast någon som skulle vara lika berörande.

I den sluttande terrängen ovanför jordkällaren, som inte verkar ha något borrkluvet stenmaterial, letar jag

efter kluvet stenmaterial. Jag hittar den här lilla blocksamlingen, som jag väljer att studera närmare.

Här någonstans tror jag. Men jag är

faktiskt inte riktigt säker - nu, när jag

bara har bilden att utgå från.

Kameran är knappast till hjälp för att upptäcka den här väl dolda borrännan på översidan av ett lavbevuxet

blockstycke. Det är knappt att ens ett mycket vältränat öga på plats kan upptäcka borränneinbuktningen i

stenytan. Men pekfinget är osvikligt. Men hjälp av den känsliga fingertoppen känner man tydligt den släta

rundade spår som borrännan bildar. Man behöver inte ens borsta av lavlagret för att förvissa sig om

klyvborrännan existens. Det är inte utan att man känner sig lite extra stolt när man lyckats göra ett så

svårfångat fynd.

Lite längre bort längs vägen (närmare Norrbo) ligger en större och mer

välbehållen källargrund.

Inte heller här uppvisar blockstyckena i den kallmurade grunden några borrännor, trots att en del

blockklossar här är mycket välhuggna.

I anslutning till källargrunden (en bit nedanför) finns ett troligt spisröse som indikerar att en backstuga stått

här. Inte heller här kan jag upptäck några borrännor i de välhuggna stenar, som bygger upp spisfundamentet

- om det nu är ett sådant.

Från ett annat håll ser man att det på ovansidan av spisröset ligger småbitar av

tegel.

Alldeles i närheten finns ytterligare en märklig rösebildning. Det skulle möjligen kunna

röra sig om ytterligare ett spisröse.

Också här ser man en del tegelrester, som stärker mitt antagande att det rör sig om ett spisröse. Möjligen har det

funnits två mindre stugor nära varandra.

På några ställen ser man låga stenmurar. Men inte heller här finns något borrat stenmaterial.

Lite längre bort nära grusvägen finns en kaotisk blocksamling . Och i denna upptäcker jag faktiskt en

stenmursrest. I bildens mitt har ett block placerats på ett annan. Mellan blockstyckena är några små

stenstycken inkilade. (Se också nästa bild!)

När man tar en närbild på de två blocken så ser man faktiskt att det undre blocket har en klyvborränna i bortre

överkanten. Möjligen rör det sig om en grund till en hus, som en gång stått här.

Lite längre bort i terrängen - och nära den nuvarande bebyggelsen i Norrbo.- finns ytterligare en trolig

källargrund. Inte heller här går det att upptäcka några klyvborrännor.

All vacker är förstås inte gjort av sten. Den här gamla trädstubben i jordkällarområdet nära Norrbo har klätt

sig extra vackert och borde få ett skönhetspris.

6.6. Gång och Cykelvägen mellan Skogsvallsvägen och IP

När man letat klyvplatser under många år, så bär man med sig en minnesbank av ganska diffusa synminnen. Man

vill minnas att man sett kluvet stenmaterial på en plats för flera år sedan. Och så bestämmer man sig en dag för

att återbesöka platsen. Ibland hittar man inget alls. Ibland hittar man faktiskt klyvplatsen ifråga. Men ofta hittar

man kanske bara ett enstaka borrkluvet borrstycke. Och då har klyvplatsen antagligen varit någon annanstans.

Och blocket har kanske dumpats här i samband med hus- eller vägbygge.

Vid cykelvägen mellan Skogsvallsvägen och IP hittar jag ett borränneblock. Så det fanns i vart fall en viss substans i

mitt synminne. Men någon klyvplats är det inte fråga om. Bara en enstaka mindre block med en klyvborränna i

mitten. Längre upp i skogspartiet hittar jag ytterligare ett litet blockstycke. Inte heller här handlar det nog om

någon klyvplats utan mera om dumpning. Blocken liknar faktiskt varandra i form och vad gäller borrännans

utseende och placering. Möjligen är det matchande blockhalvor. Men det krävs en närmare undersökning för

att klargöra detta.

När jag cyklar hem till Månskensvägen kan jag inte låta bli att kasta ett öga upp mot infarten till Hasselvägen. Här

finns en av de mest sevärda klyvplatserna i Storvretabygden. Ett stort block har någon gång - troligen för flera

tusen år sedan - styckats sönder i några stora bitar, som alla står kvar på platsen. Trots den kaotiska styckningen

har blockformationen mycket av skyltkaraktär över sig - och den karaktären förstärks ytterligare av en liten

arrangerad blockhög framför den större blockbiten. Möjligen har blockarrangemanget en gång skyltat för en hög

eller en boplats. När jag ibland funderat över den gamla häradsgränsens sträckning från Vretalundsområdet och

ner till Fyrisån, så har jag inte kunnat undvika att sätta det spektakulära blockarrangemanget vid Hasselvägens

början i spel. Jag tänker mig då möjligheten att häradsgränsen tidigare haft en annan sträckning och tagit vägen

förbi just den här imponerande stenplatsen. Rena spekulationerna naturligtvis! Men vad gör man inte för att ge

en så utomordentligt spännande stenplats en så ärorik historia som möjligt. Jag har verkligen letat efter klyvborrännor

i de branthuggna sidpartierna här. Jag har nu slutat leta - utan att ha hittat några. Men om någon

behöver hjälp med att fördriva tiden, så kom gärna hit och leta. En enda liten borränna kan göra storverk och

medför kanske att vi helt måste tänka om vad gäller blockarrangemangets ålder och funktion.

Innan jag stötte på det lilla borrkluvna blocket vid vägkanten på just den plats där mitt synminne sagt mig

att det borde finnas hade mitt minne faktiskt spelat mig ett ordentligt spratt - och jag har inte förlåtit det

ännu. Jag cyklade nämligen förbi en upplagd stenmur och mindes att jag för flera år sedan stannat här

och undersökt ett antal upplagda stenar - och faktiskt hittat en klyvborränna. Jag minns också att jag

drog slutsatsen att det förmodligen rörde sig om en ganska sen stenmur med syfte att avgränsa en

fastighetstomt. När jag nu stannade till här för att på nytt undersöka stenmuren, så kunde jag faktiskt

inte hitta några borrännor. Vad är egentligen förklaringen? Är det verkligen minnet som svikit mig? Eller

gjorde jag dålig research vid det tidigare tillfället och felaktigt tolkade en spricka eller en urgröpning i

stenytan som en borränna? Eller har min syn försämrats med åren (det har den!) så att jag idag inte

förmådde upptäcka den borränna, som jag utan problem identifierade för några år sedan. Eller har man

möjligen lagt om en del av mursträckningen, så borränneblocket försvunnit eller lagts med borrännan

inåt eller nedåt, så att den inte längre är inspekterbar. Jag vet (eller snarare minns) att jag fotograferade

borrännan i stenmuren vid mitt första besök. Och visst skulle jag kunna gå igenom åtskilliga tusen bilder

på block med borrännor för att hitta just den här bilden. Fast jag vet inte om jag är beredd att ta på mig

det arbetet. Det kan ju faktiskt vara så att minnet svikit mig på nytt – och att det alltså aldrig tagits någon

borrännebekräftande bild. Nåja, nu kanske en borränna hit eller dit inte är så viktig just i det här

sammanhanget. Min bedömning att det rör sig om en ganska sen fastighetsavgränsande stenmur står

ändå fast - borrännor eller inte. Den här typen av tomtrelaterade stenmurar kunde antagligen utföras

helt utan borrkluvna block eller med ett mindre - eller rent av större -inslag av borrklyvning. Och hur

utfallet blev i det enskilda fallet berodde säkert på en rad olika faktorer.

Annorlunda skulle det förstås vara med vår tidigare presenterade styckade block vid infarten till

Hasselvägen. Här skulle en enda borränna kunna få stora konsekvenser för bedömning av tillkomstsätt,

datering och funktion.

För några år sedan upptäckte jag en borränna i ett av blocken i stenmuren – just på den här platsen. Men idag är den

borta! Vad är det egentligen som hänt. Kanske ingenting? Kanske minns jag fel. Eller kanske såg jag fel. Kanske litade

jag endast på ögat och underlät att göra fingertestet. Hur som helst så finns det nog anledning att jag åker hit ytterligare

en gång och undersöker mursegmentet ännu noggrannare.

Brandskattat block vid sidan av stenmuren, som antagligen fått släppa till stenmaterial till murbygget.

Inte heller ur den här vinkeln kunde jag upptäck några borrännor på murens stenar. Däremot upptäckte jag när

jag i efterhand granskade bilden, en plastflaska på marken. Jag stegade tillbaka i kameran och kollade på den

första murbilden, som togs vid det här tillfället. Där kan jag inte se någon flaska på marken. Det lutar åt att jag

är den skyldige. Troligen har jag tappat min vattenflaska här medan jag flyttade undan grenar för att kunna

urskilja detaljerna i stenmuren tydligare. Så mycket större anledning då att jag åker tillbaka och plockar upp

flaskan – och genomför en sista borränneletning. PS. Jag har nu hämtat vattenflaskan. Men inte heller den här

gången kunde jag finna några borrännor.

Borränna i mindre blockstycke vid cykelvägens kant.

Liknande blockstycke en bit upp i skogspartiet. Kanske rör det sig om matchande blockhalvor?

1

I ett höglänt parti vid infarten till Hasselvägen i Lyckebo tronar det här stora blocket. Borthugget - ganska storskaligt - material har lagts

upp i en ganska välordnad hög framför blocket. Blockgravsformen i storformat finns där. Men kanske har arrangemanget aldrig fungerat

som blockgrav. Kanske har det skyltat för närliggande högar eller för en boplats i skiftet mellan stenålder och bronsålder. Man anar spår

efter gamla gravhögar i de närmaste omgivningarna. Men området har under senare decennier exploaterats för byggande av bostäder och

vägar så det är därför svårt att få någon klar uppfattning om områdets fyndkaraktär. Det stora blocket tillhör kategorin oregelbundna

stenkolosser. Stenhuggningen har inte haft till syfte att skapa en symmetrisk rundform. I stället ger blocket mycket olika intryck beroende

på från vilken sida det iakttas. När vi ser blocket från sidan så förbyts harmoni och struktur mot disharmoni och kaos, som om en vildsint

otyglad stenhuggning ägt rum. (Se nästa bild!).

1

Bilden tagen från sidan visar ett betydligt mer oharmoniskt och ostrukturerat blockarrangemang

1

Framför huvudblocket har två mindre block lagts upp på ett större hugget block. Ett av de mindre

blocken har en rundad form och är knappast framhugget ur det större blocket.

1

Närbild på de upplagda stenarna framför blocket

1

Även om det imponerande blockarrangemanget uppförts lång innan nu kända

bygdegränser uppförts i skogsmarken, så kan det ha återanvänts i ett senare

gränsmarkerande sammanhang - kanske för att markera häradsgränsen mellan

Vaksala och Rasbo härader på dess väg ner till Fyrisån.

1

Samma block sett snett bakifrån

1

Ytterligare en bild på blockets baksida – vänd bort från Hasselvägen.

Som synes är det en omfattande blockstyckning som genomförts här.

Vid sidan av huvudblocket ligger ett par stora borthuggna blockstycken.

6.7. Om traditionell klyvning med med hjälp av uppslagna klyvhål

Alldeles bredvid det stora uppstyckade blocket vid Hasselvägen, vilket beskrevs i föregående avsnitt, finns

ett mindre block, som har båda sina gavelpartier borthuggna. Båda de borthuggna blockstyckena ligger kvar

på marken. Och både de borthuggna blockstyckena och de motstående sidorna på det kvarstående blocket

har släta och jämna klyvytor. Vid den ena gaveln finns bara två släta matchande klyvytor utan något tydligt

(inte ens otydligt) spår av klyvmärke. Möjligen har klyvningen skett spontant utan människors inverkan.

Men det skulle också kunna förhålla sig så att man kilat i en spontant uppkommen mindre spricka. Man har

då kunnat kila direkt i sprickan och har inte behövt slå upp något klyvhål. Vid den andra gaveln verkar

klyvningen vara av en annan karaktär. Klyvytan på det bortkluvna blocket är helt slät medans motsvarande

yta på det kvarstående blocket har ett tydligt hack i överkanten. Möjligen rör det sig om ett klyvhack efter

ett uppslaget klyvhål, där man sedan kilat för att spräcka upp blocket. Men varför finns då inte något

morsvarande klyvmärke i klyvytan på det borthuggna blocket? Det skulle kunna bero på att klyvhålets

baslinje ligger på den tilltänkta klyvlinjen och att klyvhålets urgröpning bara utbreder sig på ena sidan av

denna linje. Vid klyvningen kommer då klyvhålets basvägg att ingå i överkanten på det borthuggna

blockets klyvyta. Och här ser man då bara en opåverkad slät yta. Klyvhålet visar sig i stället som ett

klyvhack (oftast V-format) i överkanten på det kvarstående blockets klyvyta. Från borrklyvningen är vi ju

vana vid att de borrade klyvhålen spricker upp på ett symmetrisk sätt och efterlämnar matchande

borrännor i båda klyvytorna. Men när det gäller äldre traditionell stenhuggning där uppslagna klyvhål

använts, så ser man oftast assymetrisk klyvning där klyvhacket bara återfinns på den ena klyvytan.

Symmetrisk klyvning som lämnar klyvhack i överkanterna på båda klyvytorna kan förekomma – men de är

inte särskilt vanliga.

Det finns säkert många faktorer som påverkar klyvsprickans riktning och därmed klyvningsresultatet vid

klyvning med en traditionell stenhuggningsteknik. Det upphuggna klyvhålets form och placering är bara två

av många. Klyvkilens form och anpassning till klyvhålet är exempel på ytterligare några. Klyvningens syfte är

förstås en annan viktig faktor, som påverkar hur den traditionella klyvtekniken utformas i det enskilda fallet.

I äldre stehuggning tycks exempelvis klyvning ofta ha utförts för att uppta en spricka eller öppning i ett

homogent block eller för att ge blocket en viss skyltkaraktär.. Det var alltså inte fråga om att hugga fram ett

välformat block för avhämtning och användning på annan plats. Många gånger tycks klyvningen i sig vara

viktigare än precisionen och noggrannheten i klyvinsatsen. Och just detta påverkade säkert hur klyvinsatsen

genomfördes. Hur som helst var säkert traditionell stenhuggning ett avancerat hantverk, som det tog åtskilliga

år att lära sig.

Som redan inledningsvis nämndes tycks en hel del klyvningar ha skett utan upptagning av och kilning i klyvhål.

Man kan istället ha kilat i spontant uppkomna sprickor eller i sprickor som framprovocerats genom

eldning/avkylning. Därmed har man inte fått särskilt stora - om ens några - skador på klyvsidorna vid

klyvningen. Och har man för mindre klyvningar använt sig av träkilar - ev. bevattnade så att man kunde

utnyttja svällningseffekten - så måste det rimligtvis vara omöjligt att hitta någon åverkan på klyvytorna

överhuvudtaget.

I åtskilliga klyvsprickor ser man inslagna blockstycken av olika storlekar och former. Det är dock få som har en

tydlig kilform. De flesta inslagna stenarna har nog använts som drivstenar för att ytterligare vidga en redan

upptagen klyvspricka eller som låsstenar för hindra en upptagen spricka från att sluta sig. Vissa inslagna stenar

skulle också kunna ha ett signalvärde och t.ex. skylta för en gräns.

Precis som vid borrade klyvplatser ser man vid äldre oborrade klyvplatser grävda gropar längs en eller flera av

det kluvna huvudblockets sidor. När större block skulle klyvas kunde det hända att blockets undersida låg

ganska långt under markytan. En klyvning kunde då innebära att de kluvna blockstyckena satt fast i marken

och behövde grävas fram. Men det fanns antagligen ytterligare en anledning till att grävning ibland

tillämpades. Vid bortklyvning av en gavelbit på ett block kunde det nog handa att man grävde under gaveln så

att den låg fri. Den brytkraft som då uppstod underlättade då klyvningsarbetet - ibland högst väsentligt.

Det som ovan beskrivits kring den tekniska appliceringen av den traditionella äldre stenhuggningstekniken

(utan stenborrning) bör förstås tas med en nypa salt. Jag har inga egna erfarenheter av traditionell

stenhuggning. Och jag har inte heller haft möjlighet att betrakta någon stenhuggare som utövat traditionell

stenhuggning. Och någon litteratur som beskriver den här typen av stenhuggning, har jag inte heller funnit.

Visserligen stod jag under flera somrar på 1950-talet och högg ved på vedbacken. En del vedklampar var

riktigt svåra att klyva och jag fick använda mig av egenhändigt förfärdigade träkilar för att kunna spräcka dem.

Kilningen underlättade vedklyvningen högst väsentligt. Men jag antar att parallellen med vedklyvning inte

ska dras alltför långt. Stenklyvning är nog i många avseenden väsentligt annorlunda.

Identifiering av klyvhål är en ganska trixig och svår verksamhet. Det är ingen lätt uppgift att skilja ett äkta

klyvhål (klyvhack) från åverkan som kan ha uppstått på andra sätt. Ett falskt klyvhack kan ju uppstå genom

att en klyvspricka löper fram genom en befintlig urgröpning i blockets yta eller genom en skada som uppstår

i samband med klyvningen, när klyvytor spricker upp. Vi behöver utveckla en expertis för att kunna skilja

äkta klyvhack från falska.

Lyckas vi med det så får vi ytterligare en potent metod för att kartlägga var männsiskor bott och verkat i

förhistorisk tid. Men det räcker ändå inte riktigt ända fram. Vi skulle ju också behöva bestämma åldern på

enskilda klyvhål. Traditionell stenhuggning har sannolikt bedrivits i åtskilliga årtusenden och ända fram i

modern tid. Idag har vi ingen effektiv metod för datering av klyvhål och får i bästa fall förlita oss på att det

finns en fyndkontext, som kan ge en rimlig åldersbestämning. Men lyckas vi få fram en sådan metod så har

arkeologin verkligen fått ett viktigt instrument för att studera den mänskliga stenhuggningen genom

årtusenden och hur den griper in i olika aspekter av människors liv.

1 2

Bortklyvning av en mindre bit i ena ändan av originalblocket.

Bara det kvarstående originalblocket uppvisar ett

klyvhack i klyvsidans överkant (assymmetrisk klyning).

3

Klyvning av originalblocket på längden i två lika stora halvor.

Bara den ena halvan kommer att uppvisa ett klyvhack i

klyvytans överkant (assymmetrisk klyvning)

4

Klyvning av originalblocket på bredden i två lika stora

halvor. Bara den ena halvan kommer att uppvisa ett

klyvhack i klyvytans överkant (assymmetrisk klyvning).

Klyvning av originalblocket på bredden i två lika stora

halvor genom ett klyvhål som överskrider klyvlinjen. Båda

halvorna kommer att uppvisa matchande klyvhack i

överkanten på klyvytorna (symmetrisk klyvning)

Bilden visar klyvning med klyvhack på ena sidan av blocket nåra den den imponerande stenplatsen vid Hasselvägen,

som visades i föregående avsnitt. Bara klyvsidan på det kvarstående huvudblocket uppvisar klyvhack.

Närbild på klyvhacket i överkanten på huvudblockets klyvyta

Klyvning utan klyvhack i klyvytorna på huvudblockets andra sida

Kluvet block i Storskogen, där klyvytans överkant visar två klyvhack. Tekniken påminner om

radklyvningsmetoden vid stenhuggning med borrteknik.

6.8. Ovanför Idrottsplatsen - kanten av Storskogen

Ovanför IP i Storvreta - norr om den lilla grusväg, som leder vidare mot jaktstugan och Gammelängen, hittar vi

en klyvplats. Klyvplatsen i sig, som förmodligen är relaterad till husbehovshuggning, är inte särskilt uppmärksamhetstilldragande

- dold som den är av träd och buskar och nästan omöjlig att fotografera. Och förmodligen

skulle den inte uppmärksammas, om vi inte fokuserat letade efter just borrade klyvplatser. Och det innebär väl

i princip att det bara är jag som skulle kunna återfinna den. Desto mer iögonfallande är då den jämna stenröjda

markyta med märkliga svackor strax ovanför. Det är troligt att vi här står inför ett gammalt boplatsområde från

sen stenålder. Området är ju en del av Storskogen. I detta höglänta skogsområde finns många liknande platser

(se exempelvis Avsnitt 4.1. ovan) med stora stenröjda flacka markytor med svackor och ovalformade

nedsänkningar och med spektakulär karaktäristisk stenskyltning, vilka förmodligen alla utgjort boplatsområden.

Klyvplatsen är väl dold under grangrenar och avslöjar inte mycket. Den vasskantiga stenen i förgrunden antyder

dock att det skulle kunna röra sig om en klyvplats.

Långt in bland grangrenarna hittar jag slutligen - efter idogt letande - en blockdel som utsatts för stenklyvning med

borrteknik.

Lite längre bort stöter vi på ytterligare en klyvplats - utan skymmande träd. Men här är det inte mycket kvar av

klyvplatsen, De flesta huggna blockstycken verkar ha fraktats från platsen. Så här har vi nog en äkta husbehovshuggning.

Och man har varit noggrann med klyvningen och använt sig av radklyvningsmetoden för att att

få extra god kontroll.

Ovanför klyvplatsen och Idrottsplatsen finns ett jämt område - relativt blockfritt. Men då och då bryts den jämna ytan av små (omotiverade)

svackor i marken. Jag tror det är ett lovande område, om man skulle få för sig att leta efter boplatser från sen stenålder.

En av många typiska nedsänkningar i marken i skogsområdet.

Det är nästan alltid svårt för kameran att återge djup i markytan. Här kom solljuset till

hjälp och tydliggjorde den här svackan, som en gång kanske utgjort en bobotten. Men

nu har vi kommit ganska långt bort från borrännorna. För det är knappast bobottnarnas

folk som skapat de borrade klyvplatserna i närheten. Möjligen kan de ha slagit upp

hålet i blocket på nästa bild.

Uppslaget hål i block i den jämna terrängen med små grunda svackor. Fast är det verkligen ett hål? Jag blir mer

och mer tveksam. Jag minns inte om jag taktilt undersökt det här möjliga hålet. Bilder kan man inte lite på fullt

ut. Och den uppförstoringsgrad som jag kan åstadkomma på min dator hjälper mig inte att avgöra saken. Det

skulle faktiskt kunna röra sig om en rund mossfläck. Och jag åker inte (inför den närliggande uppladdningen av

presentationen) 40 mil från Arvika till Uppsala bara för att i efterhand kolla upp saken. Jag får nöja mig med en

reservation. Möjligen kan då bakgrunden vara intressantare. Bakom blocket döljer kanske mossan en utlagd

krets av stenar som det skulle vara intressant att närmare studera.

Alldeles nära en liten skogsstig stöter vi på det här välhuggna blocket. Det har en perfekt släthuggen framsida. Huggningen är ett mästerverk

- särskilt som ingen borrklyvning använts. Man anar ett gammaldags V-format klyvmärke vid pilen. När man ser så här välhuggna block,

formade med traditionell stenhuggning, så undrar man hur det överhuvudtaget var möjligt för borrtekniken att kunna etablera sig och ta

marknadsandelar från den traditionella stenhuggningsverksamheten. Att bildens block är ett skyltblock behöver vi inte betvivla. Det skulle

kunna skylta för något viktigt redan under den senneolitisk tid. Men det skulle alternativt kunna vara ett betydligt senare gränsmarkerande

Det är spännande med det välutvecklade nätverket av skogsstigar i skogsområdet. I nästan alla områden i den

höglänta skogsmarken i Storvretabygden där röjda och nedgrävda markytor förekommer i kombination med

blockpåverkan, vilket antyder att gamla boplatser funnits, hittar man också den här typen av välutvecklat

skogstigsystem. Kanske har stigarna anlagts redan under sen stenålder. Ock kanske har människor och djur (vilda djur

och skogsbetande husdjur) - och kanske också myror - hjälpt till att hålla dem öppna ända fram till dags dato.

Fascinerande tanke!

7. Klyvplatser i fältnära skogsområde väster

om Lilla Husby och Norr om Gränby


7. Klyvplatser i fältnära skogsområde väster om Lilla Husby

och norr om Gränby

Höglänta skogsområden nära den bördiga slätten är spännande och givande platser för kulturstensletning. På

vissa ställen har antagligen mänskliga boplatser haft kontinuitet från sen stenålder (då boplatserna låg helt

strandnära) och lång in i bronsåldern , då vattnet efterträtts av bördiga betesmarker. På sådana platser har det

också förekommit en omfattande stenhantering och stenhuggning driven både av religiösa och kosmologiska

föreställningar och även av praktiskt behov av sten för hushålls- och hantverksaktiviteter. På sådana ställen

finns också en spektakulär stenskyltning för gravplatser, kultplatser och boplatser. I de allra flesta fall rör det sig

således om äldre kultursten, där stenhuggning utan borrteknik bedrivits. Då och då stöter man dock på

klyvplatser, där borrteknik använts. Det kan röra sig om sentida husbehovshuggning, då det sällan är långt till

bebyggelse och till de gamla bykärnorna. Men ibland kan man nog misstänka att de borrade klyvplatserna

tillkommit för att fungera som gränsmarkeringar - särskilt i de fall där allt kluvet stenmaterial tycks ligga kvar på

klyvplatserna. Stödet för gränsmarkeringshypotesen ökar naturligtvis om vi kan göra sannolikt att flera borrade

klyvplatser ligger i en och samma gränssträckning.

Ett sådant typiskt fältnära skogsområde, där äldre spektakulär kultursten med ett stort inslag av äldre

stenhuggning dominerar stort över ett mindre inslag av borrkluvet stenmaterial finns väster om Lilla Husby

(och norr om Gränby).

I flera av presentationens kapitel framförs tanken att vissa borrade klyvplatser har en funktion, som ligger

utanför ramen för vanlig husbehovshuggning. De anses i stället ha tillkommit i syfte att markera gränser i

landskapet. Man kan ganska ofta hitta enstaka borrade klyvplatser som passar in i kända gränslinjer. Men det

är sällan som man finner flera borrade klyvplatser som kan passas in längst en och samma gränssträckning.

I föreliggande kapitel kommer vi dock att i tre olika avsnitt (7.1, 7.2 och 7.3) beskriva borrade klyvplatser, som

verkar följa och markera en och samma gränslinje. De tre klyvplatserna ligger utmed den gränslinje som

avgränsar Gränbys inägor från den utmark, som utgjorde gemensam skogsmark fram till dess att skogen

delades upp i olika skogsskiften. (Se kartan över storskifte på inägor för Gränby, 1764, på nästa sida). Möjligen

kan denna gräns ha varit markerad redan innan storskifte genomfördes. Men troligare är nog att vissa

gränspunkter kom att markeras längs denna gräns mot utmarken i samband med att skog och inägor skiftades.

Utmarksgränsen kom då att utgöra skogsskiftenas sydgräns och inägeskiftenas nordgräns.

Inledningsvis hittade jag endast en borrad klyvplats längs utmarksgränsen långt väster ut. Jag trodde då att

gränsen fortsatte mot öster längs några närliggande kullar, som uppvisade spektakulär blockskyltning. Men jag

har senare förstått att gränsen gick norr om kullarna. Och här har jag funnit ytterligare två borrade klyvplatser.

Kullarnas spektakulära blockskyltning är antagligen endast kopplade till de boplatser och gravplatser, som fanns i

området under förhistorisk tid. De gränsrelaterade klyvplatserna med borrat stenmaterial beskrivs i avsnitten

7.1, 7.2 och 7.3 nedan. De tre borrade klyvplatserna har jag också märkt ut längs utmarksgränsen på kartutsnitt

från storskifteskarta för Gränby från 1764. (Se nästa sida!)

Den fältnära skogsmarken kring utmarksgränsen har, som redan inledningsvis nämndes, på många ställen en

mycket spektakulär blockflora, som fångar vår uppmärksamhet i betydligt högre grad än de ganska modesta,

borrade kluvplatserna. Jag har försökt att begränsa beskrivningen av dessa uppmärksamhetstilldragande block

och blockarrangemang i detta kapitel för att i stället ge plats åt och lyfta fram den yngre borrkluvna

kulturstenen. Men det är en svår uppgift, eftersom den äldre oborrade kulturstenen så starkt pockar på

uppmärksamhet. Sannolikt har de spektakulära blocken (delvis formade genom äldre traditionell stenhuggning)

haft olika skyltfunktioner inom de boplatsområden, som funnits här under sen stenålder och äldre bronsålder.

Det hindrar förstås inte att de ibland långt senare kan ha återanvänts för att markera kända bygdegränser i

landskapet. I avsnitt 7.4 presenterar vi några spektakulära block, som tillsammans med ett par gränsrösen av

standardtyp, markerar en del av bygränsen mellan Gränby och Husby. Om jag förstår saken rätt så är gränsen här

också sockengräns mellan Ärentuna och Lena socknar. Det gör det naturligtvis svårt att veta vilken specifik

bygdegräns, som de stora imponerande blocken skyltar för.

Kartan från 1764 (storskifte på inägor) visar Gränbys utmarksgräns (se pilen): gränsen mellan

byns inägor och den oskiftade byskogen. Det är med all säkerhet längs denna gräns som de

borrade klyvplatserna i 7.1, 7.2 och 7.3 ligger. De identifierade stenplatserna (se de röda

kryssen) överensstämmer väl med de skiftesgränser, som drogs upp på byns inägesområde i

samband med storskiftet 1764.

7.1

7.3 7.2

Storskifteskarta (över inägor) för Gränby, 1764 - med de borrade klyvplatserna

inlagda längs den norra gränsen. (Kartan är hämtad från Lantmäteriets Historiska kartor).

7.1. Klyvplatsen som förmodligen ligger både i hög och i gräns

Strax väster om vårt skogsparti – på andra sidan en inäga – finns en välvd kulle (troligen en forntida

gravanläggning av stensättningstyp) med en del stengarnering. Troligen har det här funnits ett (eller

möjligen två) block, som fungerat som skyltblock för gravanläggningen (liknande typer av gravanläggningar

finns i närheten). Långt senare har det kullplacerade blocket utsatts för stenhuggning. Genom kilning i ett

ganska djupt klyvborrhål har ett blockstycke längst fram huggits bort och efterlämnat en blockkärna med

en branthuggen sida. Det losshuggna blockstycket tycks ha bearbetats vidare och styckats upp i mindre

bitar (varav en del uppvisar radklyvning), som lagts i en liten hög framför blockkärnan. Man kan fråga sig

varför den mer tidsödande radklyvningen använts för att skapa högens blockstycken. Radklyvning

förknippar man ju oftast med precisionshuggning för att få fram sten av god formkvalitet. Kravet på god

formkvalitet kan rimligtvis inte ha varit så viktigt i just det här sammanhanget. Möjligen har klyvborännorna

efter radklyvningen haft en tilläggsfunktion: att signalera gränsmarkering.

Gränslinjen fortsätter mot öster ända fram till bygränsen mellan Gränby och Husby. Jag vet egentligen inte

vilken typ av gränslinje det ursprungligen varit här. Den finns redan som en suddig (utsuddad?) linje på

häradsekonomiska kartan från början av 1860-talet. På senare kartor tycks det utgöra en sydgräns för de

skogsskiften som bildades, när Gränbys byskog skiftades. Men gränsen går inte nere i skogskanten mot

fälten utan ett eller ett par hundra meter högre upp i skogen och följer i stort den norra kanten av det

kalhygge som nyligen skapats längst ut mot fälten. Det är troligt att båda de klyvplatser, som beskrivs i 7.2

resp. 7.3 nedan i detta kapitel, utgör markering för samma gränslinje. Det är kanske det tydligaste

exemplet (i mina två presentationer som rör redovisning av klyvplatser i Storvretabygden) på att borrade

klyvplatser (med viss arrangering) kan ha använts som gränsmarkörer.

På avstånd (på andra sidan inägan) ser vi här den svagt välvda kullen med den mittplacerade stenplatsen (branthugget

block med huggna blockstycken i en hög framför). Kullen är antagligen en ursprunglig gravanläggning med blockskyltning.

Närbild på det branthuggna blocket med framförliggande liten blockhög. I blockytan löper en ganska lång lodrät borränna.

(Se också nästa bild!).

Bilden visar en del av klyvborrännan i blockets branthuggna framsida.

Blockhögen framför blockkärnan är ingen spontantbildad skrotstenshög utan en medvetet arrangerad hög i gränsmarkerande syfte.

Det går antagligen att diskutera om både block och blockhög ingår i gränsmarkeringen eller om bara blockhögen är markerande – och

att det borrännemärkta blocket med borrännan bara släppt till stenråvaran.

Det kan tyckas något förvånande att de ganska oformliga blockstyckena i blockhögen utsatts för precisionshuggning med radklyvning,

där flera grunda klyvborrhål satts i rad. Möjligen har tanken varit att de många klyvborrännorna längs blockstyckenas kanter skulle

förstärka den gränssignalerande effekten.

Högre upp i skogssluttningen (nu kalhuggen) ligger en hög av borrkluvna stenstycken (av god formkvalitet). Högen kan vara en

upplagshög kopplad till husbehovshuggning i området. Tanken var kanske att blocken så småningom skulle forslas vidare till någon

närbelägen gård - något som tydligen inte blev av. Man kan kanske inte utesluta att högen har en gränsmarkerande funktion (för ett

skogsskifte). Men det är inte särskilt troligt. Kanske är det bara så enkelt att man försökt rädda undan de huggna stenstyckena från

skogsmaskinernas härjningar genom att lägga dem i en väl synlig hög.

Ännu högre upp i den kalhuggna skogssluttningen stöter man på den här vackra stenplatsen. Det upprättstående blocket markerar

en låg – lite välvd – stensättning. Också det här skyltblocket har formats genom stenhuggning. Men stenhuggningen har skett för

många tusen år sedan och något borrinslag finns inte här.

visar en anlagd stenplats i närheten. Här i den höglänta skogssluttningen ner mot fälten finns det gott om anlagda platser av den här typen.

e rör det sig också här om en stensättning. Men jag är långt ifrån säker. Registrerade fornminnesplatser löper som ett band nere i skogskanten m

, när man studerar en aktuell fornminneskarta.. Men fackarkeologerna skulle naturligtvis hitta många intressanta fornminnesplatser, om de sökt

upp i skogsmarken. Jag antar att de är medvetna om detta. Men båda drivkraft och resurser att undersöka den höglänta skogsmarken närmare

s nog.

Jag trodde inledningvis att de skyltande stenarna på kullen markerade en gräns. Men sannolikt rör det sig om

stenskyltning för gravplatser. Gränbys utmarksgräns, som bildar sydgräns för skogsskiftena går längre bort i

skogen. Här kanske man skulle behöva problematisera varför inte gränsläggare valde att inkludera de här

spektakulära och högt placerade blocken i gränssträckningen utan i stället valde att låta gränsen gå i den

lägre och mer anonyma skogsmarken bakom kullerna. En anledning kan ju vara att kullarna vid gränsläggningstillfället

var tätt bevuxna med träd och att de spektakulära skyltblocken knappt syntes bland

7.2. Klyvplatsen vid stängslet - och förmodligen i gränslinjen.

Klyvplatsen är placerad vid ett stängsel, som ligger i gränsen mellan ett kalhygge och oavverkad skog. Troligen

rör det sig om en klyvplats som markerar en skiftesgräns. För denna tolkning talar också den omständigheten

att ingen huggen sten tycks ha transporterats bort från platsen. Troligen ligger klyvplatsen i samma gränslinje,

som beskrevs i avsnitt 7.1 ovan.

Hela området nedanför - ända ner till fältkanten - har antagligen varit en enda stor aktivitetsyta, där människor

under bronsåldern - och förmodligen ännu tidigare - bott, verkat och gravlagts. De högst liggande gravanläggningarna

har kanske byggts, när de nedanför liggande fälten fortfarande var täckta av vattenmassor. Det

finns mycket spektakulär äldre kultursten - med skyltkaraktär - i området. Särskilt ett stort pyramidformat

block (med största sannolikhet medvetet tillformat) drar till sig uppmärksamheten. Det imponerande blocket

kan ha haft en boplatsskyltande funktion. Ett så spektakulärt block borde rimligtvis ha ifrågakommit för

markering av senare gränslinjer i landskapet. Men den passar varken in i skogsskiftenas (Gränbys) sydgräns

eller i bygränsen mellan Gränby och Husby, som gått längre österut och närmare gårdshusen i Lilla Husby.

Alldeles nedanför klyvplatsen finns en delvis öppnad (eller skadad) gravanläggning där en del av den

kallmurade gravkammaren (min tolkning) tittar fram. Den står upptagen som skärvstenshög i fornminnesregistret.

Men i så fall är det nog troligen en blandform. När man går igenom fornminnesregistret för området

ifråga, så blir man förvånad över att den spektakulära äldre kulturstensfloran i området över huvud taget inte

omnämns. Inte heller den i det här avsnittet beskrivna klyvplatsen med borrinslag omnämns. Den borde ju

åtminstone tas upp som övrig kulturhistorisk lämning. Men man borde egentligen inte bli förvånad över den

uteblivna registreringen. Utelämnandet av kulturstenen är ju regeln med mycket få undantag. Om det nu

beror på att fackarkeologerna inte ser kulturstenen i skog och mark eller om de ser den men finner den

ointressant - eller möjligen alltför svårbedömd och svåretiketterad - bör de väl själva svara på.

I övre kanten av kalhygget, som gränsar mot oavverkad skog, står ett märkligt blockarrangemang bestående av

två blockstycken - ett större och ett mindre. Redan på långt antyder det större blockstycket genom sin rätvinkliga

öppning i ena sidan och genom en bred spricka med raka kanter att en klyvning med borrteknik kan ha skett här.

Stängslet som löper till vänster om stenplatsen antyder att det kan vara en gränsmarkerande stenklyvning. Men på

det här avståndet kan vi inte avgöra om en borrklyvningen verkligen skett.

På den här bilden syns det tydligare att blockstyckena hör ihop och att det mindre blockstycket huggits loss från det större

som uppvisar ett stort tomrum i sidan. Men även om vi nu kommit betydligt närmare så kan vi fortfarande inte avgöra

om borrklyvning förekommit.

När vi kommer närmare så hittar vi flera klyvborrännor. En lång klyvborränna, som delas av en ganska bred

blockspricka, hittar vi i det större blockstycket. Det är kilningen i det borrade klyvhålet, som orsakat

sprickan i blocket.

Vi närmare inspektion ser man en tydlig borrännerad runt den övre kanten på det mindre blockstycket - den sida som

vetter mot kameran. I överkanten på högersidan finns också en lång klyvborränna. Långa klyvborännor kan ibland

vara svåra att skilja från rännor efter spränghål. Men här - i kombination med radsatta grunda borrännor – är det

inget tvivel om att det rör sig om en lång klyvborränna.

Närbild på en av de radsatta grunda klyvborrännorna i överkanten på det mindre blockstycket

Ytterligare en bild på det uppställda mindre blockstycket. Den vågräta klyvborrännan lyser genom

mossan i den hitre sidans övre kant.

Svårbedömt litet fyrkantigt blockstycke med klyvborränna i ena sidan. Också undersidan verkar ha en klyvborränna

(ej verifierad). Blocket ligger nära klyvplatsen och den troliga gravanläggning, som visas på nästa bild.

Rund anläggning med tydlig uppbyggd kant/vall runt omkring – nära den borrade klyvplatsen. I håligheten i mitten

skymtar en del av en kallmurad mur. Jag har tolkar den som en kallmurad gravkammare. I beskrivningen i

Fornminnesregistret antyds (vid sidan av huvudförslaget skärvstenshög) att det skulle kunna röra sig om en

jordkällare. Vallen runt omkring är dock intakt. Och någon ingång från sidan har i så fall inte funnits. Kanske har man

gått in genom en lucka uppifrån. Jag tror dock mera på att det rör sig om ett konstruerat gravrum – men se bilderna

på s. 402 - 404 nedan, som möjligen öppnar för andra tolkningar.

När jag besökte platsen tog jag för givet att det rörde sig om en flertusenårig kallmurning. Och jag brydde mig inte ens om

att kolla om muren har något borränneinslag. Men det borde man nog lite försiktigt göra. En enda borränna i kallmuren

kommer att betyda att jag måste tänka om när det gäller anläggningens ålder och funktion.

Jag har faktiskt besökt den här platsen ytterligare en gång. Jag har bl.a. konstaterat att stenarna i den synliga

kallmurningen inte innehåller några borrännor efter borrklyvning. Men frånvaron av borrännor säger egentligen inget

bestämt om anläggningens ålder. Kallmurning utan inslag av borrteknik har förekommit långt in i modern tid. Strax

bredvid platsen med den nedsänkta kallmurningen hittar jag en upphöjning i marken - nu helt överväxt. (Se också bilderna

nedan!).

I den lilla överväxta högen hittar man flera stycken, som består av grovt grus och småstenar som gjutits

in i någon form av murbruk. Det kan vara rester av en anläggning på platsen. Men det skulle också kunna

vara dumpat material från någon närliggande gård.

På bilden ser vi att två tegelstenar (möjligen obrända och lite missfärgade lerstenar) tillsamman med med en

del mindre stenar, som gjutits in i murbruk.

Man kan också i samma hög finna mindre stycken av förmodligen lerstenar. Här har en sådan bit lagts upp på

blockstycket med de ingjutna lerstenarna. Med dessa nya fynd är jag inte längre lika säker på att platsen med den

nedsänkta kallmurningen verkligen är en gravplats – eller en jordkällare för den delen.

I vart fall i en viss vinkel får man intrycket att man står inför en mäktig stenpyramid, som med stor sannolikhet är medvetet

tillformad. Sannolikt har den skyltat för ett boplatsområde under sen stenålder eller tidig bronsålder. Pyramidformade,

konformade eller bikupeformade skyltblock förekommer ofta på troliga gamla boplatsområden. Kanske realiserade blocken

någon viktig ingrediens i dåtidens kosmologiska föreställningsvärld.

Från en annorlunda vinkel ser det mäktiga skyltblocket helt annorlunda ut. Det stora blockstycket till vänster

har sannolikt huggits bort från ett större ursprungligt block på platsen så att den branthuggna imponerande

stenrauken bildats. Vi underskattar nog ofta megalitinslaget i den upplänska sten-och bronsålderskulturen.

På många gamla boplatser finns imponerande skyltblockskapelser. Men vi ser dem sällan, eftersom de ofta

finns i ganska tät skogsmark ovanför dagens fältmiljöer. Det finns också andra anledningar till att blocken

inte närmare uppmärksammas: att vi helt enkelt inte är intresserade av skogsmarkens blockformer eller att

vi felaktigt tror att det bara handlar om blinda naturkrafters verk. På de inledande bilderna i avsnitt 7. 4

nedan får vi stifta kontakt med ytterligare en spektakulär megalit - stenplats.

Bara något tiotal meter från det stora pyramidformade blocket stöter vi på ytterligare ett stort block.

Kalhuggningen och den följande exponeringen för det starka solljuset har förstört blockets mosslager. Och den

underliggande stenytan börjar lysa igenom. Vid närmare påseende ser man att en del av blocket har ett stort

kvartsinslag och att det finns ett litet (och förmodligen mycket gammalt) kvartsbrott här. Möjligen har losshuggna

kvartsstycken bearbetats vidare på den lilla flata stenhällen framför blocket.

Kvartsbrottet sett på lite närmare håll. Det framgår ganska tydligt att små bitar huggits loss från den

kvartsbemängda stenytan. På åtskilliga troliga boplatser, som jag funnit i höglänt skogsmark, har jag

kunnat identifiera den här typen av kvartsbrott i stora block. Anknytningen till boplatser verkar logisk. Kvarts

användes ju för tillverkning av jaktredskap – och antagligen också för en del andra ändamål t.ex. smyckestillverkning.

Närbild på en mindre del av kvartsbrottet

7.3. Två nyupptäckta klyvplatser, där borrteknik använts.

Efter det att jag färdigställt beskrivningen av ovannämnda klyvplatser, hittade jag en vacker höstdag

ytterligare två borrade klyvplatser i området. Den ena av dessa ligger i linje med de två ovan beskrivna

(mitt emellan dessa) och har antagligen iordningställts för att skylta för samma gränslinje. Tre borrade

klyvplatser i en och samma gränslinje kan rimligtvis inte vara en slump utan stärker hypotesen att borrkluvet

stenmaterial åtminstone ibland anvämdes för att markera gränser.

Den andra klyvplatsen upptäcktes ganska nära den imponerande stenpyramiden. Nedanför ett block med

en helt slät klyvsida ligger ett blockstycke som visar sig ha klyvborrännor på undersidan. Klyvsidan på det

närstående blocket har (trots den fina huggkvalitén) inga borrännor och förefaller således ha huggits fram

med traditionell teknik. Jag har tidigare betraktat blocket som ett skyltblock (sannolikt för den närliggande

gravanläggningen). Det kan nog fortfarande stämma. Men blocket har nog då haft en annorlunda

utformning. Den vackert kluvna sidan har nog tillkommit i anslutning till den betydligt senare borrklyvningen.

Just här har, så vitt jag vet, ingen gränslinje (vare sig bygdegräns eller skiftesgräns) löpt fram.

Det stärker antagandet att det kan röra sig om en husbehovshuggning. Det förhållandet att såväl block som

bredvidliggande blockstycke saknar matchande borthuggna stenstycken pekar i samma riktning. Ett annat

tolkningsalternativ är förstås att också borrklyvningen här ingår i stenskyltningen för de gravanläggningar

som finns i området. Se vad som skrevs om ”gammelhypotesen” i presentationens inledning! Så länge som

vi har svårigheter att säkerställa åldern på enskilda klyvborrännor så får vi kanske hålla en dörr om inte helt

öppen så väl ända en smula på glänt för denna ganska svårsmälta hypotes.

Om jag ute i skogsmarken ser block som förefaller märkligt uppstyckade som det här blocket, stannar jag

nästan alltid upp och undersöker dem närmare. Det finns nämligen en hög sannolikhet för att blocket

utsatts för mänsklig stenhuggning. Den breda mittsprickan ser framprovocerad ut. Och flera lösa

blockstycken, som förmodligen styckats bort från blockkärnan, ligger utlagda på marken på ett sätt som

tyder på att någon annan aktör än de spontana blinda naturkrafterna varit verksam här.

Framför blockkärnan ligger två ganska välformade blockstycken - utlagda på ett sätt som påminner om någon sorts

stenskyltning.

Vill man hitta svårupptäckta borrännor, så är det strategiskt riktigt att börja letande i anknytning till någon bred spricka,

som verkar framprovocerad. I det här fallet fungerade metoden mycket bra. Jag hittade en ganska lång lodrät borränna

alldeles i kanten av den breda sprickan. Med tanke på den stora mängd stenmaterial som ligger kvar på klyvplatsen - en

del av mycket god formkvalitet - har antagligen ingen husbehovshuggning ägt rum här. Det rör sig nog snarare om en

gränsmarkerande huggning. Som ytterligare bevis för detta tycks klyvplatsen ligga i den gränslinje, som markerar sydgränsen

för de skogsskiften, som en gång utgjort Gränbys byskog. Platsen ligger mitt emellan de två gränsmarkerande

klyvplatser, som ovan presenterats och i samma gränslinje.

En bit längre mot öster - troligen längs samma gränslinje - hittar vi ytterligare en stenplats, som ser ut att ha

påverkats av mänsklig stenhuggning. Några klyvborrännor kunde jag inte finna här. Möjligen skulle någon sådan

kunna gömma sig på de svåråtkomliga undersidorna på blockstyckena. Men det verkar inte sannolikt.

Stenhuggningen här har nog skett med traditionell metod utan borrteknik. (Se nästa bild!)

Samma klyvplats sedd från en annan vinkel.

Inne i vinkeln på det upprättstående blockstycket finns en skåra, som sannolikt åstadkommits med något

klyvverktyg. Skårans profil visar dock tydligt att inget borr varit inblandat här.

På höjdryggen mellan gränsen och fälten finns flera blockmarkerade kullar av den typ som bilden visar. Vi vet

inte vad dessa kullar riktigt står för - möjligen rör det sig om gravanläggningar. Någon form av senneolitisk

anläggning rör det sig med största sannolikhet om. De ganska regelbundet utplacerade blocken i kullsluttningen

talar sitt tydliga språk. I de här fältnära höglänta skogspartierna finns det mycket att göra för

fackarkeologerna vad gäller inventering och registrering - och kanske också mindre utgrävningar.

Den södra skogsskiftesgränsen följer till stora delar ett taggtrådsstängsel. Alldeles i stängselriktningen halvligger

en gränssten och vilar sig efter lång och trogen tjänst.

Lite längre bort i samma gränslinje hittar vi ytterligare en trolig gränssten. Om man påtade i jorden skulle man

antagligen kunna gräva fram rester av ett litet gränsröse, som naturen nästan helt återvunnit.

Ett uttjänt och fallet stängsel i gränsriktningen. Frågan är väl om det någonsin kommer att ersättas av ett

nytt. Jag tror inte det.

Vi är nu tillbaka i området med den stora imponerande pyramidstenen. Förmodligen har det just här en gång

funnits ett blockarrangemang, som skyltat för den bakomliggande gravhögen. Om den vackra släthuggna

gaveln (utan klyvborrännor) ingått i denna skyltning är svårt att säga. Den kan ha tillkommit senare i samband

med en borrklyvning på platsen. Blockstycket framför uppvisar nämligen radsatta borrännor längs underkanten.

Blockstycken framför blockkärnan har flera svåridentifierade klyvborrännor på undersidan.

Borrännorna på undersidan låter sig inte fotograferas. Men på bilden är i vart fall ingångshålet till en av

borrännorna synligt.

7.4. Arrangerade stenplatser i bygräns – och tillika sockengräns.

Ingen av de borrade klyvplatser eller andra arrangerade stenplatser, som vi hittills berört, har, så vitt

jag kunnat se, någon koppling till den bygräns (mellan Husby och Gränby) som passerar i nordlig

riktning genom skogspartiet längre österut och närmare gården Lilla Husby. Bygränsen här är särskilt

intressant eftersom den utgör västgräns för Lena socken – en socken som alltså inte nöjt sig med

landområdena öster om Fyrisån utan också kapat åt sig avsevärda markområden väster om ån. Det rör

sig således här om en bygdegräns av ganska hög dignitet. Trots att fokus i det här presentationen ligger

på borrade klyvplatser, så har jag inte kunna låta bli att - när jag ända befunnit mig i området - leta

efter gränsmarkerande stenplatser överhuvudtaget. Nedan beskrivs tre stenplatser, som med stor

sannolikhet haft som funktion att markera by/sockengränsen. Därmed inte sagt att alla skapats just för

detta syfte. Åtminstone två av dem kan ha haft en skyltfunktion inom ett boplatsområde redan under

stenåldern eller tidig bronsålder och har således långt senare återanvänts i gränsmarkerande syfte.

Det rör sig således om vad jag brukar kalla 2-fas – monument, som haft två olika skyltfunktioner i två

vitt skilda tidsperioder.

Bildtexterna till de två första stenplatserna har jag skrivit i ett tidigare sammanhang, innan jag var klar

över att by/sockengränsen löpt fram genom området. Med den nyvunna vetskapen framstår det som

troligt ( om inte bevisat) att de ursprungliga skyltande stenplatserna fått sina släthuggna sidor i

samband med att de skulle återanvändas som gränsmarkörer.

I en viss vinkel har det stora blocket nära den jämna stenröjda ytan (se s. 428) en form som påminner om en

pyramid, kon eller bikupa. Det är blockformer som man ofta återfinner i höglänt skogsmark i närheten av

troliga boplatser. Antagligen har dessa - ofta imponerande block - haft en boplatsmarkerande funktion.

Samma stenmonument som på föregående bild presenterat från en annan vinkel i skogsmarken bakom Lilla Husby

- på kanten till en stor, stenröjd yta. Trots sin storlek är nog blocket medvetet positionerat här för att troligtvis skylta

för ett boplatsområde. På nästa bild ser vi också att blocket har en släthuggen sida.

Här ser vi samma block med sin släthuggna sida. Möjligen har det vackra blockstycke, som ligger snett framför blocket, huggits loss från det

stora blocket. Mosskikten på de olika blocksidorna ser verkligen olika ut. Här på den släthuggna vertikala blocksidan har mossan verkligen

haft svårigheter att ta sig in. Huggningen här kan vara flera tusen år gammal och ändå saknar den i stort sett mossvegetation. Kanske har

den huggna vertikala ytan under lång tid varit målad (eller i vart fall hållits ansad), vilket hindrat mossinväxt. Den släthuggna stenytan

saknar säkert inte vegetation. Antagligen har ytan täckts av ett lager med stenlavar. Kanske har stenlavar konkurrensfördelar framför

stenmossor, när det gäller att ta sig in på stora släthuggna vertikala stenytor. Och har dessa väl etablerats så kanske de aktivt motverkar

mossans inträngande på samma yta. Möjligen skulle man kunna tänka sig att det stora stenmonumentet i relativt sen tid omformats till en

gränsmarkerande monument och att framhuggningen av den släta ytan först då ägt rum. I så fall behöver vi kanske inte förvånas över att

mossan ännu inte lyckats invadera stenytan. Men det finns alldeles för många stora monument med släthuggna mossfria ytor i området för

att det ska vara en rimlig genomgående förklaring.

Troligen stenröjt , stort och plant markområde i början av skogspartiet ganska nära hagmarken. I kanten av detta

område står det stora skyltblock, som vi ovan presenterat.

Stort block (möjligen placerat av människor) i branten ovanför den lägre delen av skogsmarken bakom Lilla

Husby. Den släthuggna ytan vetter ner mot den röjda jämna yta (se föregående bild !), där en boplats kan

ha funnits under sen stenålder. Blocket kan ha skyltat för den nedanförliggande boplatsen. Märk att den

släta stora stenytan är nästan helt fri från mossa. Men det behöver nog inte betyda att framklyvningen av

den här mäktiga stenytan genomförts under senare århundraden.

Samma block som på föregående bild, sett från sidan. Även blocktaket verkar ha

utsatts för stenhuggning. Inte alla tillformade block kring troliga boplatser i

skogsmarken har standard-utformningar, som återkommer från boplats till boplats.

De stora stenkolosser, som skyltade för boplatsområden, är ofta mycket individuellt

utformade. De förenande dragen mellan dessa kolosser är nog egentligen bara att

de har stora dimensioner och är spektakulärt huggna – och möjligen också att de

står i sluttningar en bit från boplatsen - kanske för att markera boplatsens yttersta

gräns.

Ytterligare en bild av samma block

Gränsröse med markerande upprättstående mittsten i stängsel ett 10-tal meter från det stora blocket i

sluttningen. I gränsmarkeringsavseende rör det sig här antagligen om en kombinationsskyltning. Det är

troligt att det stora huggna blocket markerat by/sockengränsen långt innan gränsröset uppfördes för att

markera samma gräns.

På bergskrönet en bit ovanför blocket i sluttningen hittar vi en flack ringformad anläggning med bara en svag

antydan till välvning. Det är knappast fråga om en vanlig blockhög, som blinda naturkrafter skapat. Troligen rör

det sig om en topplacerad stensättning. Om det är en medvetet täckt stensättning vet jag inte. Möjligen har den

under årens lopp täckts av markvegetation. Här i skogsmarken är stensättningarna inte särskilt vanliga trots att det

finns många utmärkta höglänta lägen. Stensättningen kan vara en senare inslag bland kulturstenen i området.

Kanske är det bronsålderns jordbrukare och boskapsskötare, som anlagt en ensam grav här uppe på krönet.

?

Det här röset – en bit längre norrut - med upprättstående markerande sten och vilande mot ett block

skyltar antagligen också för bygränsen/sockengränsen. När jag i efterhand studerar bilden upptäcker

jag en möjlig borrränna på framsidan av det block som gränsröset är byggt mot. Bilder kan vara bra

hjälpmedel för att generera förslag på stenplatser, som kan innehålla spår efter borrklyvning. Men

de kan sällan ensamma bekräfta en förekomst av borrklyvning. Bildens block måste undersökas på

plats med hjälp av det känsliga pekfingret. Jag har onekligen hittat en del borrännor genom att först

studera bilder. Men i betydligt mer än hälften av fallen har bildfynden visat sig inte stämma med

verkligheten. Så jag kan mycket väl ha fel även i det här fallet.

Kartutsnitt från Lantmäteriets Topografiska karta, som visar de presenterade stenplatsernas

inplacering i bygränsen (tillika sockengräns) mellan Husby och Gränby.

Gränsröse

med

mittsten

Stort block

och gränsröse

med mittsten

Stenplats

med stort

toppigt

block

8. Borrade klyvplatser och annan kultursten

i Vaxmyra


8. Borrade klyvplatser och annan kultursten i Vaxmyra

Vaxmyratrakten är ganska styvmoderligt behandlad i den här presentationen. Jag har inte genomsökt området

på något systematiskt sätt i jakten på borrkluvet stematerial. Jag har bara gjort några sporadiska nedslag som

resulterat i två identifierade klyvplatser. En av de borrade klyvplatserna verkar vara ganska ordinär natur och har

möjligen tillkommit för att producera sten till en närbelägen stenmur, som skiljer haglandskapet från fältlandskapet.

Den andra klyvplatsen är nog däremot av betydligt större principiellt intresse. Den är belägen i

kanten mellan hagmark och höglänt skogsmark (Vaxmyragrytet) och har ett mycket stort spektakulärt flyttblock i

sin absoluta närhet. Klyvplatsen är liten. Ett mellanstort block har spräckts med borrteknik i två delar - en underdel

och en överdel. Men det är egentligen det enda som hänt på klyvplatsen. Inget stenmaterial har tagits från

platsen. Och någon husbehovshuggning är det nog med största sannolikhet inte fråga om. En möjlighet är att det

handlar om gränsmarkering. Kanske har det imponerande flyttblocket först utnyttats som spektakulärt

gränsmärke. Och kanske har man lite senare markerat gränsplatsen med en borrklyvning. Eftersom det redan

fanns en så spektakulär stenmarkering på plats var den signalerande borrklyvningen mer en formalitet och

behövde inte göras särskilt iögonfallande. Platser där två gränsmarkerande system (eller ännu flera) samsas om

utrymmet brukar jag kalla för kombinationsplatser* - och just den här platsen med ett stort spektakulärt

flyttblock och en liten borrad klyvplats skulle kunna var en sådan kombinationsplats. Att den borrade klyvplatsen

fungerar som gränsmarkering är den enda rimliga förklaring, som jag i nuläget kan prestera. Det är annars svårt

att förstå varför ett isolerat block (utan andra närliggande klyvplatser) delas i två delar utan att vidare bearbetas.

Jag har inte ”gps:at” klyvplatsen. Men det är mycket troligt att den ligger i den gränslinje (enligt topografiska

kartan, se bild nedan), som från hagmarken drar vidare upp över Vaxmyragrytet. Vid tillfälle får jag cykla ut till

klyvplatsen och koordinatsbestämma den. Men resultatet lär inte hinna tas in den här presentationen men

kommer naturligtvis att redovisas i en ev. framtida uppdaterad version.

Borrade klyvplatsers koppling till gränser i terrängen är naturligtvis ett område som den akademiska arkeologin

borde intressera sig för. För min del handlar det mera om - om nu liknelsen tillåts – att som amatör sätta bollen i

spel och trixa med den några gånger långt nere vid hörnflaggan på vänsterkanten för att sedan med en lång 50-

meterspassning lämna över den till proffspelarna på mittfältet – fackarkeologerna.

*Se mera om gränsmarkerande kombinationsplatser i presentationens sista kapitel (Kap. 22 i Del 2).

Stort imponerande flyttblock i hagmarkskanten mot den skogsklädda bergshöjden (Vaxmyragrytet).

Borrad klyvplats bredvid det stora flyttblocket

Blocket har kluvits med hjälp av kilning i ett enda klyvborrhål. Någon ytterligare stenhuggningsinsats har inte gjorts här. Troligen

handlar det om att markera ett block som gränsmarkör. Se också nästa bild!

Den borrade klyvplatsen med det imponerande flyttblocket bakom.

Utsnitt från Lantmäteriets topografiska karta (med gränser)

Trolig placering för klyvplats och flyttblock – men positionen måste bekräftas genom en uppföljande mätning.

Borrad klyvplats sydöst om Vaxmyra - nära fältkanten

Borrklyvningen här har skett med både enkelhålsmetoden - kilning ett enda djupt

borrhål - och radklyvningsmetoden - kilning i flera grunda borrhål satta på rad.

Bilden visar radklyvningen i bortre delen av klyvsprickan

Bredvid klyvplatsen ligger två blockdelar, som skiljs åt av en klyvspricka. I sprickan sitter en mindre sten inslagen.

Möjligen är det en klyvsten som använts i stenhuggningsarbetet. Men det skulle lika gärna kunna vara en

signalsten, som indikerar att blocket har en gränsmarkerande funktion. Så mitt antagande i kapitelinledningen

att den borrade klyvplatsen brevid är relaterad till husbehovshuggning är kanske ändå inte helt självklart.

Tröttnar man på att leta efter borrade klyvplatser kan man alltid kliva upp på det höga berget strax före Vaxmyra

och studera de vackra blockhögarna/rösena (helt utan borrat inslag) som ligger ganska tätt samlade här. De som

begravts här har haft en mycket vacker utsikt över bygden.

Utsikt mot bebyggelsen nedanför från ett av de krönplacerade rösena. Det går nog att få till betydligt vackrare utsiktsvyer

här uppifrån än vad jag lyckades med här.

Det är förmodligen ingen slump att vi stöter på det här vackra branthuggna blocket nedanför gravrösena på

bergskrönet. Troligen har det spektakulära och välformade blocket skyltat för gravfältet högre upp och kanske också

haft någon speciell funktion i samband med de riter som utfördes vid begravningarna. Uthuggningen framtill är nog

inte blinda naturkrafters verk - och inte heller det platthuggna taket.

Längs Torsberget strax öster om Vaxmyra finns fler ganska stora gravhögar som den på bilden. Förvånansvärt nog

hittar man ganska lite spektakulär stenskyltning i anknytning till högarna här. Och något borrkluvet material hittar

jag inte heller här vid min ganska snabba översiktliga besiktning.

Ute i den öppna, vidsträckta och vandringsbara fältmiljön sydväst om Vaxmyra finns många intressanta och spektakulära

block, som antagligen haft en skyltfunktion - svårt att säga vilken.

Samma block som på föregående bild. Det är sällan vi möter skyltblock som är likformiga runt om. Det här blocket byter skepnad ganska

ordentligt när man betraktar det från ett annat håll. Och mystiken tätnar ytterligare kring det här blocket, när vi plötsligt upptäcker att det

uppvaktas av ett UFO. Kanske har det fantasieggande blocket inte bara utgjort landmärke för jordvarelser utan kanske också landningsmärk

för utomjordingar under flera tusen år.

Då och då hittar man ”stenstubbar” ute i terängen. Den avplanade toppen och de branthuggna sidorna tyder

på att det handlat om mänsklig stenhuggning. Här tyckte jag mig ha en god chans att hitta klyvborrännor.

Jag hittade visserligen inga. Men undersökningen försvårades av frodiga och tätt växande ormbunkar.

Antagligen handlar det om en gränsmarkering, eftersom det löper fram en skiftesgräns i området.

I det här området med täta buskage är det svårt att få något riktigt grepp om blockflorans utseense.

Det verkar i vart fall som ett spännande block döljer sig bakom buskarna. Jag minns att jag var trött

efter en hel dags botaniserande bland stenfloran. Därför uppmärksammade jag inte det liggande

blocket på platsen. Jag upptäckte det först när jag i efterhand studerade bilden. Det förtjänar att

undersökas närmare. Chansen är stor att man här skulle hitta borrännor.

Det visar sig, när vi får fri insikt, att blocket har en mycket intressant framsida. Sannolikt har blocket fått den här mycket

speciella uthuggningen för att fungera som gränsmarkör. Men det skulle naturligvis kunna vara äldre och först långt

senare ha återanvänts som gränsmarkör. (Se också nästa bild!).

Det är inte bara stenmaterial som kommer ifråga vid gränsmarkering. Också trä(d) förekommer. Inhuggningar i

trädstamma på friska träd har ju använts sedan gammalt. På senare tid verkar det ha gott mode i att stubba

mindre träd, renbarka dem och använda dem som gränsmärken. Lite längre bort ser vi (vid pilen) blocket med den

urhuggna framsidan. Man skulle kanske kunna kalla det en kombinationsplats, där ett gränsmärke i sten samsas

med ett betydligt yngre i trä. Det upplagda blocket mit emellan skulle också kunna ingå i kombinationsplatsen.

9. Före Vittulsberg –

- söder om vägen som från väg 290 leder upp mot Vittulsbeg -


9. Före Vittulsberg

- söder om vägen som från 290 leder upp mot Vittulsberg -

Hagmarken söder om Vittulsbergsvägen (just där en stor kraftledning korsar vägen) hyser flera låga och

flacka blockhögar/rösen. En del består bara av ganska glest lagda blockstycken på den karga marken eller

direrkt på bergsytan. Några har också ett inslag av småskalig skärvig sten innanför en avgränsning av lite

större block. Blockhögen närmast vägen är större och verkar mer komplext sammansatt. Ett ursprungligt

röse kan ha pålagrats av några större röjstensblock, som nog också har en ganska hög ålder. Och mot ena

sidan står några stenhällar lutade. Stenhällarna (åtminstone en av dem) har tydliga vertikala klyvborrännor

längs kanterna, vilket tyder på att de nog inte är särskilt gamla och att de förmodligen dumpats här i

samband med någon röjningsinsats. Det är svårt att avgöra blockhögarnas funktion här i den karga

hagmarken. Det kar röra sig om gravhögar, gamla odlingsrösen eller senare röjstensrösen. Inga blockstycken

här uppvisar spår efter dubbhål efter sentida stenröjning. Och det stämmer väl med intrycket att de ser

gamla ut. Förutom de säkrade klyvborrännorna på den stenhäll, som står lutad mot den större högen har jag

inte funnit några säkra klyvborrännor på något av blockhögarnas block. Någon form av stenhuggning har

blocken utsatts för. Med det handlar i vart fall inte om borrklyvning. Möjligen finns en del av en borränna på

en stenskärva i en samling av skärvig sten i en av blockhögarna. Men den ev. borrännan har uppmärksammats

utifrån en bild i efterhand. Och den måste säkerställas genom ett återbesök.

Fortsätter man i hagmarkens förlängning så når man snart till fältmiljön. I fältkanterna hittar man inte

särskilt förvånande sentida röjsten med dubbhål. På en skogsudde som sticker ut i fälthavet hittar jag en

stor vacker stensugga (nästan sarkofagliknande) uppallad på understenar. Det skulle kunna vara en flera

tusen år gammal stenskyltning. Men jag tror mera på att det är en skapelse av sentida stenröjare. Ibland när

skaparandan föll på kunde de faktiskt avbryta sitt kaotiska stendumpande och åstadkomma underbart

vackra stenplatser som om de hade varit de skickligaste landskapsarkitekter. För den tolkningen talar också

den omständigheten att flera närstående block uppvisar dubbhål. Jag har visserligen inte kunnat se något

dubbhål i den vackert uppställda stensuggan. Men den håller undersidan väl dold. Och det kan mycket väl

finnas ett dubbhål här

Men stensuggan behöver för den skulle inte bara vara ”ofunktionell” röjsten. Den kan mycket väl ha haft någon

skyltfunktion uti i fältmiljön, där den förmodligen tidigare stått. När stenröjningsvågorna drog fram över

fältlandskapet hände det ganska ofta att gammal kultursten drabbades och fraktades bort och dumpades

tillsamman med annan röjsten. Röjstensvallarna vid fältkanter och runt åkerholmar är inte sällan spännande

sopstationer där en ansenlig mängd gammal kultursten dumpats.

Längre bort längs vägen (och fortfarande söder om) hittar vi ett mycket välarrangerat och nästan helt runt röse

(se bild s. 466). Det är kanske rent av det mest välbyggda röse som jag stött på i Storvretabygden - om jag nu tar

mig friheten att räkna Vittulsbergsområdet till denna bygd. Kratern i mitten talar nog om att det rör sig om ett

gravröse och inte ett odlingsröse. Röset är uppbyggt av huggna och likstora blockstycken. För att få fram huggna

blockstycken, som genomgående har samma storlek, måste det ha funnits en medveten plan och en välutvecklad

huggstrategi. Jag antar att ett odlingsröse skulle ha en betydligt större blandning av olika storlekar i sitt stensortiment.

Möjligen skulle det närliggande slarviga röset, som är mindre och som består av större blockstycken

kunna utgöra ett odlingsröse. Några borrännor har jag inte hittat bland stenmaterialet i det välformade runda

röset. Och det skulle väl närmast ha betecknats som en arkeologisk knallsensation om jag hittat borrännor här –

åtminstone om jag hittat åtskilliga stycken. Ett ynka blockstycke med borränna skulle möjligen kunna vara

inkastat i efterhand för att signalera gränsmarkering.

I inägans kant mot den bakomliggande glesa och nästan parkliknande skogen finns en ganska omfångsrik kulle

med ganska låg välvning. Jag har svårt att avgöra om det är en naturlig kulle eller en gravkulle. Det skulle

naturligtvis kunna vara både ock. Och det skulle alternativt kunna vara fråga om någon typ av husplatå. I

kullsluttningen hittar jag en tydlig, borrad klyvplats. Kanske har det ursprungligen funnits ett ursprungligt block

här, som skyltat för kullen och som senare stenhuggare med kunskaper i borrteknik försett sig av. Det är

egentligen den enda borrade klyvplats, som jag hittat i vårt ganska stora undersökningsområde söder om vägen.

Jag har visserligen tidigare nämnt en stenhäll med klyvborrännor lutad mot en stor blockhög. Men här vet vi

faktiskt inte var själva klyvplatsen varit eftersom hällen är dumpad här. Det är egentligen märkligt hur fattigt på

klyvplatser området är trots att det är ganska blockrikt. Det är stor skillnad mot det klyvplatstäta skogsområde

bakom Vittulsberg som vi ska beskriva i de nästkommande två kapitlen. Området är så klyvplatsfattigt att jag

faktiskt avslutningsvis i kapitelpresentationen lånat in en klyvplats från ett höglänt område på andra sidan vägen.

Strax efter det vi svängt in på Vittulsbergsvägen från väg 290 upptäcker vi på höger sida ett vackert hagmarksområde med flera

arrangerade blockhögar (inte spontanskapade genom naturkrafter). Just den här större högen är en mardrömshög att tolka.

Den verkar ha dragit till sig stenmaterial från flera olika tidsperioder. Kanske utgörs det äldsta blockskiktet av ett mycket

gammalt odlingsröse och/eller gravröse av ganska storskaliga blockstycken av oregelbunden form. Högst upp verkar några

ganska stora röjstensblock ha placerats. Och längst fram har några intressanta och välhuggna stenhällar placerats lutande mot

högen. På nästa bild betraktar vi en av stenhällarna på lite närmare håll.

Jag trodde inledningsvis att det kunde röra sig om resta skyltstenar från borttagna gravanläggningar. Men det är det nog med

största sannolikhet inte. Just den här stenhällen har klyvborrännor (möjligen sprängborrännor) i gavelkanterna. Det rör sig

troligen om ganska ung kultursten. Om blockhällarna kluvits för att användas i något speciellt syfte eller bara för att kunna

transporteras och dumpas här, kan jag inte avgöra.

Ytterligare ett röse/blockhög i den vackra betesmarken nära Vittulsbergsvägen.

med ovanligt småskalig skärvig sten i samma område. När jag tog bilden upptäckte jag inte att ett lite större blockstycke i bilden uppvisar någo

faktiskt liknar en borränna. Det var först när jag långt efteråt granskade bilden, som jag upptäckte den möjliga borrännan. Skulle det visa sig vi

rkoll på plats att det verkligen rör sig om en borränna, så får det förstår tolkningskonsekvenser. Men tolkningarna skulle kunna gå i lite olika

ingar. Skärvstenshögen skulle fortfarande kunna vara gammal. Och blockstycket med borränna skulle senare ha kunnat kastas in i högen. Eller o

le vi kunna dra slutsatsen att allt skärvigt materail i högen är betydligt yngre än vad vi hittills föreställt oss. Vi skulle naturlitvis kunna göra

rligare en tolkning: att borrklyvning är betydligt äldre än vad vi hittills räknat med och kanske rent av förekom under bronsåldern. En ytterligare

ing skulle kunna vara att det rör sig om finfödelad sprängsten och att det lilla blockstycket med borränna är ett sprängstensfragment. Men nu g

ligarna i förväg. Vid första bästa tillfälle (blir nog inte förrän under våren 2020) får jag försöka ta mig till platsen och göra en borrännekoll. Me

r naturligtvis alltid bra att vara tolkningsförberedd. Som jämförelseobjekt visas nedan ett annat röse i fältmiljö utanför Hökbackarna.

åren 2020 avflyttade jag till Arvika. Nu finns det inte länge möjlighet att åka ut med cykeln för att kolla. Och det lär nog dröja , tyvärr, innan det

n borrännekoll här.

Jämförelseobjekt från annat område

I fältmiljön utanför Hökbackarna ligger detta ganska välkomponerade röse. Röset består av medelstora blockstycken som antagligen huggits

fram ur den lilla bergknallen i bakgrunden. Bland alla oborrade blockstycken finns här i mittpartiet ett stycke med en borränna. Någon

större gräns (typ bygräns, sockengräns) går inte fram över det här området. Och det är knappast troligt att man skulle ha uppfört ett så här

storslaget röse med bruten sten från bergknallen bakom bara för att uppföra en mindre skiftesgräns. Möjligen skulle det kunna vara ett

gammalt gravröse (av ungefär samma ålder som gravhögarna högre upp i skogspartiet) som senare utnyttjats som gränsmärke i en mindre

skiftesgräns genom att ett gränsmarkerande borrat blockstycke placerats in i röset. Men innan vi helt kan låsa oss för en sådan tolkning

måste vi nog ännu mer nogsamt undersöka både röse och stenbrottet i bergknallen bakom för att utesluta förekomsten av ytterligare

borrännor. Och vi måste framför allt klarlägga hur skiftesgränserna löper i området.

Bilden visar borrännan i det mittplacerade blocket i röset. Observera att röset här ett jämförelseobjekt ,som inte är

beläget i Vittullsbegsområdet. Men det skulle ändå kunna ge lite stöd vid tolkningen av en ev. borränna i

Vittulsbergsröset.

På en inäga lite längre bort vid Vittulsbergsvägen - i närheten av en flack kulle (se s.469 nedan) - hittar vi ett spännande och välarrangerat

odlingsröse eller gravröse (troligen det senare med tanke på det insjunkna mittpartiet och det mycket enhetliga storleken på det ingående

stenmaterialet). Men här hittar vi inga borrännor.

I sluttningen upp mot kullkrönet (se bild på kullen nedan) finns en stenplats med ganska vasskantiga blockstycken och släta stenytor. Det skulle

mycket väl kunna röra sig om en borrad klyvplats. Men det är omöjligt att avgöra på det här avståndet så vi behöver komma närmare..

Det dräller inte av klyvborrännor här. Men vi hittar i alla fall en som tydligt visar att det rör sig om en borrad klyvplats.

Klyvplatsen ligger i kanten av en ganska stor flack kulle. Det är svårt att veta vad som är naturligt och vad som är senare

påbyggt här. Tänker man sig att det rör sig om en gravkulle (kanske inte helt säkert) så skulle klyvplatsen ha kunnat

anläggas i ett skyltblock som placerats i högen. I kanten ned mot inägan finns mycket småskalig sten, som nog tillförts när

högen anlades. Kanske är rent av hela den välvda kullen uppbyggd av sådan sten, som är dold under ett tunt jordtäcke.

Vackra landskap kan ibland bli så andlöst vackra på bild att de avlägsnar sig från verkligheten. Kanske var det kanske bra då

att jag lät den störande grenen ligga kvar så att landskapet förankras i verkligheten. Längst ut på udden ska vi träffa vår

stensugga (Se nästa bild!).

Vacker uppallad stensugga på skogsudde som sticker ut i fälthavet. I kapitelintroduktionen skrev jag att den här suggan, innan sin placering

här av stenröjare, skulle ha kunnat haft en skyltfunktion någonstans ute på fälten. När jag tittar lite närmare på bilden så ser jag det finns

en tydlig färgskiftning mellan stensuggans överdel och underdel. Det är nog inte så länge sedan den här stensuggan till stor del var gömd i

jorden. Så någon gammal kultursten med skyltfunktion är det nog inte fråga om. Hur som helst så har steröjarna haft mycket ”feeling” när

de ställde upp den så vackert på den kanske naturskönaste platsen i Vittulsberg.

Bilden visar en typisk liten klyvplats i skog- och hagmark i Storvretabygden. Originalblocket har kluvits genom kilning i ett

mittsatt djupt klyvhål. En del av klvborrännan avtecknar sig i klyvytans vassa mittkant. Förutom ett kvarliggande

skrotstensstycke har allt borthugget stenmaterial avlägsnats från platsen. Trots att klyvplatsen finns på andra sidan

Vittullsbersvägen (norr om) så har den fått dispens för att medverka i det här avsnittet, eftersom vi hittade så få borrade

klyvplatser i det södra området.

10. Skogshöjderna bakom Vittulsberg

- ovanför vägen mot Jälla -


10. Skogshöjderna bakom Vittulsberg – ovanför vägen mot Jälla

Ju mer man kammat av skogsmarkerna i det närmaste grannskapet - platser man kan nå med

apostlahästarna inom 3 kilometers radie - desto färre nya kulturstensöverraskningar bjuder markerna

på. Då kan det vara skönt att sätta sig på cykeln, åka lite längre bort och låta sig överaskas av fynd i

helt okända marker.

Sommaren 2019 cyklade jag till Vittulsberg och fortsatte ett stycke på grusvägen mot Oxkällan/Jälla

och vandrade upp på höjden till höger om vägen. När jag står här upp på höjden bland stensättningar

och gamla skyltblock - och faktiskt också en intressant borrad klyvplats - så tittar jag ner mot ett

skogsparti på andra sidan en inäga. Jag bestämde mig för att ta en snabbtitt i skogspartiet innan jag

cyklade hem. Och här i skogskanten - helt nära inägan - hittar jag en så imponerande borrad klyvplats

att jag nästan tappade andan. Den har så imponerande mått att den nästan kan mäta sig med

stenkolossen i skogspartiet vid Norrbo, som beskrivs i sista kapitlet i denna presentation (1:a delen)

- om nu någon av dem egentligen bör betecknas som klyvplatser. Man kan lika gärna se på dem som

medvetet byggda anläggningar. Och båda är ytterst svårtolkade, vilket förstås gör dem extra

spännande.

Idag tog den stora magnifika stenplatsen med kluvet stenmaterial all min uppmärksamhet i anspråk.

Men några hastiga sidoblicker indikerar att skogspartiet här bakom Vittulsberg kan hysa många

andra intressanta klyvplatser. Jag bestämmer mig således på stört att göra ett återbesök i

skogspartiet och leta efter ytterligare klyvplatser längre in området. Ett sådant besök har jag också

genomfört med lyckat resultat. Se nästa kapitel.

10.1. Höjden och sluttningen ner mot lägre liggande skogsparti

Jag gillar egentligen inte kalhyggen. Men det hindrar förstås inte att man kan utnyttja dem. Här

uppe på höjden över den lilla grusvägen som leder ner mot Jälla ger kalhygget ögat möjligheter

att med långa svepande blickar scanna av markytan för att upptäcka olika typer av kultursten.

Och så mycket trädrikare än så här var kanske bergshöjden inte på den tid det begav sig och man

anlade sina gravar (stensättningar) här på höjdryggen och i sluttningarna nedanför. Det är svårt

att tänka sig att människor anlade gravhögar med spektakulär stenskyltning i tät ogenomtränglig

skog. Det var nog tänkt att gravanläggningarna skulle synas på långt håll. Vi hittar troliga

gravanläggningar och vacker stenskyltning på flera ställen längs höjdryggen. Vi spanar

naturligtvis efter borrade klyvplatser i det här höglänta området. Där det finns skyltande och

spektakuär blockflora ökar rimligtvis chanserna att hitta borrkluvet stenmaterial. Vi hittar en

klyvplats i sluttningen, där ett större block utsatts för borrklyvning, som efterlämnat tydliga

klyvborrännor. Frågan är väl om det inte ligger en ganska stor stensättning ovanför det

borrkluvna blocket. Kanske har blocket (innan det klövs, får man förmoda) använts som skyltning

för gravplatsen. Nedanför sluttningen ligger ett skogsparti. Vi tittar bara som hastigast in i

kanten av skogspartiet och upptäcker genast några klyvplatser, som vi beskriver sist i det här

kapitlet (se de två följande avsnitten). Men hit återkommer vi redan i nästa kapitel för att leta

efter flera klyvplatser längre in i skogspartiet.

Vacker kulturstensplats i höjdsluttningen bakom Vittulsberg som fångar vår uppmärksamhet. Kanske är det en flertusenårig

gravanläggning. Men det skulle också kunna röra sig om en senare gränsmarkerande stenskyltning - eller varför inte bådadera?

Det finns åtskilliga vackra (och arrangerade) stenplatser här uppe på den kalhuggna höjden. Det är inte alltid

lätt att bestämma deras funktion. Alla har nog inte varit gravplatser i form av stensättningar.

Samma krönplacerade stenplats sedd från ett annat håll.

Block i sluttningen ner mot en inäga och ett bakomliggande skogsparti. Blocket ser onekligen ut att ha utsatts

för stenhuggningsinsatser. Men om det rör sig om borrad stenklyvning är för tidigt att säga. Vi måst helt

enkelt komma närmare.

Samma klyvplats på lite närmare håll. Men fortfarande kan vi inte urskilja några borrännor.

Närbilden visar den vertikala klyvborrännan i blockkärnans huggna framsida. Man kan notera att det rör sig om

en borränna med mycket liten diameter. Det kan möjligen indikera att det rör sig om en särskilt gammal borrklyvning.

Klyvborränna på losshugget blockstycke framför blockkärnan.

Blockkärnan med ett losshugget blockstycke framför.

Ovanför klyvplatsen finns en blockrik sluttning upp mot ett krön, där kanske en stensättning är placerad.

Gammal stenhuggning i bergsbrant nedanför den troliga stensättningen. Kanske är huggningen här rent av

funktionellt relaterad till stensättningen ovanför. Kanske har man hämtat stenblock hör för uppförande av

stensättningen.

I området finns ytterligare ett större block som verkar hugget och tillformat. Här finns dock inget inslag av

borrteknik.

10.2 En ovanligt spektakulär klyvplats i skogspartiets kant nedanför höjden.

För mycket länge sedan måst det ha stått ett eller flera av mänskliga insatser helt opåverkade block här i

skogskanten mot en idag igenväxande inäga. Uppe på höjden en bit längre bort - nära den lilla grusvägen mellan

Vittulsberg och Jälla finns flera gravanläggningar av stensättningstyp - en del ganska svåra att identifiera, eftersom

de smälter samman med de naturliga höjdkrönen. Om den stora blockkonstellationen haft någon skyltfunktion

(skyltning för boplatsområde, för kultplats eller för begravningsplats) i relation till en bosättning, som måste ha

funnits här, kan man med säkerhet inte veta. Men det är inte omöjligt att de naturliga blocken tidigt påverkades av

traditionell stenhuggning (utan borrteknik) för att få en ännu mer spektakulär form för något speciellt skyltsyfte.

Någon gång (för mycket länge sedan eller bara för ett par århundraden sedan eller kanske ännu senare - beroende

på hur man värderar borrklyvningens ålder) har de förmodligen mycket vackra och spektakulära blocken utsatts för

stenhuggning med borrteknik. Större delen av blockformationen här har huggits ner helt och bara efterlämnat en

blockhög av huggna block. I ena änden har dock har dock en hög och mäktig blockkärna sparats med branthuggna

sidor, där man kan finna en och annan borränna, som uppstått när de borrade klyvhålens kilades och sprack upp i

två matchande halvor.

Man kan visserligen uppfatta blockhögen som en oplanerad slarvig skrotstenshög. Men med den stora branthuggna

(nästan monumentliknande) stenrauken vid den ena sidan och ett spektakulärt blockstycke (båda med borrännor)

på den andra sidan om en avgränsad långsträckt och välvd blockhög är det lätt att få uppfattningen att stenplatsen

har skyltkaraktär och kanske en gång medvetet planerats för att skylta för något speciellt.

Stenskyltning under senare århundraden har ju nästan alltid handlat om gränsmarkering. Och visst skulle man

kunna uppfatta den mycket imponerande huggna blockhögen som en skyltning för någon form av bygdegräns, som

löpt fram i området. Men äldre kartmaterial ger inget stöd för gränsmarkeringshypotesen. Varken någon

häradsgräns eller sockengräns - eller ens någon mindre bygräns - tycks någonsin ha löpt genom det här området.

Så har stenplatsen en gång arrangerats som skyltmonument, så har det med all säkerhet inte varit för att skylta för

en bygdegräns. Och att en så här storslagen stenplats skulle ha tillverkats för att skylta för en mindre och ganska sen

skiftesgräns får nog betraktas som helt uteslutet.

Vill man luta sig mot husbehovshuggningshypotesen så kan man naturligtvis konstatera att det inte är

långt till den stora och gamla gården Vittulsberg. Här har behovet av huggen sten för bostadshus och

uthus säkert varit stort under senare århundraden – och troligen tidigare än så. Men är vi verkligen rätt

ute när vi tolkar den här stenplatsen, som verkar så avgränsad och tillrättalagd, som en blockstentäkt,

som fått sitt nuvarande utseende helt oplanerat och slumpmässigt? Jag är mycket tveksam!

Men om vi avvisar båda hypoteserna, så blir det också problem att hitta någon annan rimlig funktion

för borrkluvets stenamaterial under senare århundraden. Kanske måste vi överväga möjligheten att

det borrkluvna stenmaterialet kan vara betydligt äldre och haft en både funktionell och tidsmässig

koppling till gamla boplatser och gravanläggningar i området. Mer forskning behövs som man brukar

säga. Eller man skulle kunna inskränka sig till att säga ”forskning behövs”, eftersom den akademiska

arkeologin ännu inte ens närmat sig ämnesområdet.

Redan på långt håll ser vi den stora huggna blockkärnan, med en stor blockhög framför, skymta fram mellan

träden. Man blir aldrig immun mot den mäktiga upplevelse, som de här stora kulturstenskolosserna väcker.

Den häftigaste upplevelsen har nog stenkolossen i Skogspartiet vid Norrbo (Kap 22.1.) skapat. Men den här

kolossala blockkärnan åstadkommer nästan samma chockartade upplevelse.

Den branthuggna blockkärnan med stora huggna blockstycken framför

Bilden visar den kvarstående blockkärnans branthuggna baksida, sedd lite snett bakifrån. I

ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte är helt säker på att det verkligen rör sig om

en kvarstående blockkärna. Alternativet - att stenrauken faktiskt är ett blockbygge och

uppbyggd av stora blockklossar, som staplats på varandra - kan nog inte helt uteslutas.

När man på avstånd betraktar den här märkliga klyvplatsen, så får man faktisk en känsla av att hela

stenplatsen är byggd över en flack hög eller stensättning. Men vi kan naturligvis inte utesluta att det rör sig

om en övervuxen skrotstenshög.

Man ser både på blockkärnans sidor och på de stora borthugga blockstyckena nedanför att det är riktigt storskalig stenhuggning som

bedrivits här.

Tydlig klyvborränna i den den stora och höga blockärnans ena branthuggna sida.

Blockkärnan sedd ur en annan vinkel

Blockhögen avslutas i andra ändan med ett borrkluvet block i lutande läge.

Borränna på det avslutade lutande blocket

Närliggande block med platt tak och släthuggen framsida. Den nuvarande blockkroppen har troligen huggits fram ur ett större

originalblock. Huggningen tycks helt ha skett med äldre klyvmetoder. Jag har i vart fall inte lyckats finna några klyvborrännor här.

Samma block, som på föregående bild. Här framträder den släta huggna framsidan

än tydligare.

10.3 Ytterligare en intressant klyvplats i skogspartiets kant.

I samma skogsparti som den stora klyvplatsen med den stora och imponerande branthuggna stenrauken (se

föregående avsnitt) möter vi ännu en borrad klyvplats med en spännande blockkomposition. Två huggna

block - ett liggande och ett upprättstående - bildar en avgränsad och isolerad stenplats. Och det är kanske

främst just det förhållandet att de två blocken står för sig själva, som ger anledning att tro att de utsatts för

stenhuggning, som utförts av människor. Formerna i sig är inte unika. Man kan finna liknande block som

huggits fram av blinda naturkrafter. Men de blocken står inte ensamma. De förekommer ofta i naturliga

blockhögar och rasbranter – i ett gytter av andra block. De ensamstående blocken här är antagligen rester av

ett större block på platsen. Efter klyvningen har resterande stenmassa fraktats bort och de två blocken har

blivit lämnade kvar på platsen. Möjligen kan det ligga ytterligare något block under det ymniga mosstäcket.

På håll ser faktiskt de huggna blockstyckena ut som stiliserade figurer – en människofigur och en djurfigur –

som är involverade i någon form av samspel. Och man kan välja att se dem som vacker stenkonst och bara

låta sinnena njuta utan att fundera så mycket över tillkomsttid, konstruktionssätt och funktion.

Vid närmare påseende uppvisar det upprättstående blockstycket en lång och ganska smal borränna i den

lodräta stenytan. Det innebär naturligtvis att blockstycket är framhugget med borrteknik. Men bockstycket är

inte markfast utan står med en sargad underkant på markytan. Man blir osäker på om blocket verkligen kluvits

fram här (vilket väl ändå är det troligaste) eller om det möjligen förts hit från en annan klyvplats. Den stora

klyvplatsen med de imponerande stenrauken finns ju bara knappt hundra meter bort. Kanske har båda

blockstyckena förts hit från den stora klyvplatsen och ställts upp här för att skylta för någon viktig företeelse.

Men en sådant scenario måste då rimligtvis förläggas i en tidsepok, som ligger lång före borrteknikens

introduktion i stenklyvningens tjänst - åtminstone om vi utgår från den vedertagna uppfattningen att

borrklyvning bara har ett par hundra år på nacken. Men det kan ju vara så att vi måste börja vänja oss vid

tanken att vi hittills underskattat borrteknikens ålder - kanske t.o.m. riktigt rejält.

Spännande borrklyvning i skogspartiets kant. Men lite fantasi kan vi uppfatta blockstyckena

som en människofigur och en djurfigur i någon sorts samspel. Troligen har blockstyckena

huggits fram ur ett och samma originalblock. Se också nästa bild!

Den stående blockklossen har en ganska lång vertikal borränna i den sida som är vänd mot kameran.

11. Inägan och närliggande

skogsparti vid Vittulsberg


11. Inäga och närliggande skogsparti vid Vittulsberg

Strax efter den långa lönnallén och bakom en stort långsträckt uthus går en mindre grusväg i riktning

mot Jälla. Vi har varit i det här området tidigare (se Kap. 10). Men då följde vi vägen ett lite längre

stycke och gick över höjden ner mot skogspartiet med den stora och imponerande klyvplatsen. Vi

nosade då bara på några klyvplatser i kanten av skogspartiet. Idag ska vi ta oss en bit längre in för att

leta efter ytterligare klyvplatser. Men vi tar oss hit genom en mindre fältväg, som går genom

hagmarken med en del steniga inägor. Steniga inägor är intressanta på många sätt. De har aldrig varit

uppodlade utan bevarats som betesmark genom årtusenden. Här finns det skäl att leta efter gamla

förkristna gravplatser, vackert formade skyltblock och spår efter olika typer av stenhuggning - såväl

oborrad som borrad. Jämför förresten inägan mellan två fårhagar (Kap. 18. nedan).

Efter att ha fotograferat en del intressanta stenplatser på det steniga inägeområdet (se bild och text

nedan) ger vi oss in i det intressanta och blockrika skogspartiet. Vi hittar rikligt med stenhuggningsinslag

- både av äldre (oborrad) och yngre (borrat) typ. På ett ställe står ett stort och välhugget borrkluvet

stenstycke uppställt vid några mindre blockstycken. Det är svårt att tro att det rör sig om ett

skrotstensblock, som bara av en slump hamnat i den här positionen, eftersom det har en så tydlig

skyltkaraktär. Man skulle kunna tro att det rör sig om någon form av gränsskyltning. Men så vitt känt

har det knappast gått någon bygdegräns genom det här området. Det uppresta blockstycket står i

kanten av en flack kulle med en del mindre block på krönet. Kanske rör det sig om en äldre gravplats.

Det finns många liknande platser i skogsområdet, som också skulle kunna vara blockrika gravkullar

- ibland med ett stort mittblock placerat högst upp. Kanske har det stått ett stort och imponerande

block här som skyltat för högen (troligen av stensättningstyp). Och kanske har senare tiders stenhuggare

försett sig på skyltblocket. Men varför har de i så fall efterlämnat ett relativt välhugget skyltblock?

Sedan är det faktiskt något konstigt med den långa klyvborränna på blockets ena sida. Längst upp är

borrännan bred. Och hela mitt pekfinger ryms lätt i rännan. Längre ner - när det återstår ungefär en

tredjedel av borrännans längd - får mitt pekfinger inte längre plats i rännan. Rännan är således betydligt

smalare längst ner. Det skulle kunna tyda på att ett borr med mindre dimensioner används i

borrningens slutskede. Helt säker på en sådan tolkning kan man dock inte vara. Antagandet bygger på

att borrännan vid kilningen spruckit upp 50 - 50 längs hela sin längd. Har klyvsprickan gått det minsta snett

genom klyvborrhålets längdsträckning så kan ju resultatet bli att en större del av borrännan i dess slutskede har

hamnat på det bortkluvna stenstycket med påföjd att borrännan på det kvarstående blockstycker smalnar i sin

slutände. En erfaren borrtekniker skulle nog behöva undersöka borrännan för att bedöma hur pass rakt

klyvsprickan gått genom borrklyvhålet. Ibland kan man få märkligt avsmalnande borrännor som en följd av den

använda fotovinkeln. Men någon sådan effekt kan det knappast vara fråga om här, eftersom jag fysiskt kunnat

mäta borrännans bredd genom att använda pekfingret. Hur som helt, man blir lite betänksam, när man ser ett

skyltande block med borrännor nära en trolig gravplats. Gammalhypotesen, som faktiskt räknar med att

borrännor kan gå långt tillbaka i förkristen tid, gör sig påmind i bakhuvudet. Och när man hittar en märkligt

avsmalnande borränna så blir man ännu mer fundersam kring vissa borrännors ålder. Det troligaste är nog

trots allt att det vid den här klyvplatsen - så väl som vid många andra i närheten - rör sig om husbehovshuggning.

Vittulsbergs gård/by har antagligen genom århundraden behövt åtskilligt med sten både till

husgrunder och byggnader.

Bland den rikliga förekomsten av klyvplatser, där borrteknik använts, har vi några, där block kluvits genom ett

enda mittsatt klyvhål, utan att någon sten överhuvudtaget avlägsnats från platsen. Ur användningssynpunkt är

det mycket svårtolkade klyvplatser – särskilt i det här området, som inte verkar ha koppling till några kända

bygdegränser. Vi kommer längre fram att se flera prov på denna ”mittspräckning” via ett centralt placerat

klyvhål på ovansidan. Se exempelvis stensluttningen ner mot Fullerövägen (Kap 16 i Del 2).

Trotts den rikliga förekomsten av borrkluvet stenmaterial så dominerar detta ändå inte kulturstensbilden.

Traditionellt huggna och formade block stjäl oftast uppmärksamheten. Den rikliga äldre skyltstensfloran har

antagligen koppling till såväl gravplatser som boplatser i skogsområdet. Men jag skulle uppskatta att i vart fall

90 % av fornfynden i skogsområdet ännu inte registrerats. Det är egentligen inget förvånande. Så ser det ofta

ut i höglänt, fältnära skog i det uppländska landskapet. Och går vi tillbaka till sen stenåder/tidig bronsålder när

de här områdena verkar ha intensivt utnyttjats så var antagligen skogskaraktären en helt annan. Skogen var

sannolikt glesare – mera som ett öppet beteslandskap. Lövskogsinslaget var betydligt massivare. Och granen

hade förmodligen inte börjat göra sig påmind - i varje fall inte i någon större utsträckning.

11.1. Den blockrika inägan före skogspartiet

På vägen till skogspartiet vandrar vi genom en stor långsträckt inäga. Inägor av den här typen, som aldrig

stenröjts och uppodlats och som genom ständig betning hållits fri från sly och skog, har bevarat många

olika kulturstenslager, som spänner över flera tusen år. Och de är naturligtvis ett eldorado för den som vill

studera kultursten av olika typer. Redan när man inledningsvis skannar av området med några långa

svepande blickar så känner man intuitivt att här kommer man att finna exempel på både äldre och yngre

(borrad) stenhuggning, på vackert formade skyltblock och antagligen också på en och annan gravhög,

eftersom markytan på sina ställen ger ett ”småkulligt” intryck.

En så stor och blockrik inäga skulle man antagligen behöva åtminstone några timmar för att undersöka mer

noggrant. Men huvuduppgiften idag är att leta efter borrade klyvplatser inne i det närliggande skogspartiet.

Och jag får därför nöja mig med att genomföra en kortare blockundersökning på cirka halvtimmen.

Nedan redovisas flera intressanta kulturstensfynd från undersökningen. Men det är högst troligt att jag

missat flera intressanta stenplatser här. Och det finns därför anledning att göra ett uppföljningsbesök här.

Det där med uppföljningsbesök är sådant man slentrianmässigt lovar sig själv. Men det är långt ifrån alltid

som man infriar löftet. Och för en 75-årig gubbe smyger sig sakta en vemodig insikt på - insikten att det

kanske var sista gången man besökte en plats. Så besöket här på den fantastiskt vackra och spännande

inägan vid Vittulsberg är kanske både mitt först och sista.* Desto större anledning då att beskriva den i

text och bild, så att andra intresserade kan inspireras till ett besök för att vidare utforska inägan - eller bara

för att njuta av det vackra men alltmer sällsynta inägeinslaget i det gamla kulturlandskapet.

* Det blev nog mitt sista , eftersom jag följande år (2020) flyttade till Arvika i Värmland.

Spännande blockrik inäga bakom Vittulsberg. Jag utgår från att den utnyttjats för många olika syften under flera

tusen år. Naturligtvis har den utgjort betesmark. Men här har också gravplatser anlagts . Och här har säkert olika

typer av stenhuggning bedrivits. Och spåren efter de gamla kulturyttringarna finns kvar. Här har aldrig genomförts

någon radikal stenröjning och marktäcket har inte förstörts genom uppodling.

Här tittar vi lite närmare på blocksamlingen, som visades i mitten på föregående bild. Ett blockstycke (längst fram) skulle

kunna vara en upprest sten som fallit omkull). Och flera blockdelar har så vassa kanter att det nog skulle löna sig att

leta efter klyvborrännor.

Från det här hållet kan jag faktiskt inte upptäcka någon borränna - men så lätt ger jag mig naturligtvis

inte. Jag går runt och betraktar blockdelarna från andra hållet (se nästa bild!)

Och då hittar jag faktiskt en klyvborränna, som vittnar om att stenhuggning med borrteknik ägt rum här. Sedan blir

man en aning fundersam över borrännans utseende. Det tycks som om den smalnade av nedåt. I det avseendet

liknar den faktiskt borrännan på det upprättstående stenstycke, som vi kommer att presentera längre fram i detta

avsnitt (Se sid. 538!).

Under en tidsperiod har inägan med all säkerhet utnyttjats som gravfält. Det finns flera gravanläggningar av

typen ”stekt ägg” (med en liten fördjupning i mitten) inom området. En av gravhögarna här har ett stort

skyltblock i närheten, som tydligt markerar gravplatsen. (Se nästa bild!).

Bilden visar skyltblocket med den upphöjda gravanläggningen i bakgrunden.

Det finns antagligen ett samspel mellan block och närliggande gravanläggning. Sten kan ha tagits från blocket för

att bygga upp gravrummet. Samtidigt har man nog passat på att forma till blocket lite extra så att det skulle få en

vässad skylteffekt. Jag tror att vi här står inför ett stycke mycket medvetet utformad stenkonst. I stenskyltningen

för gamla gravar, boplatser och kultplatser manifesterar sig en tidig och mycket spännande stenkonst, som tyvärr

inte ägnats något mer ingående studium.

Gammal stenhuggning i block på samma inäga. Men här har jag inte kunna hitta några klyvborrännor.

Möjligen skulle den här klyvningen kunna vara flera tusen år äldre än det borrkluvna

stenmaterialet ute på inägan. Men det är långt ifrån säkert.

Men vid en närliggande stenplats i inägans kant hittar jag en borränna, som vittnar om borrklyvning. Men på det

här avståndet syns faktiskt inte borrännan. Men se nästa bild!

Anstränger vi oss lite så kan vi ju här urskilja borrännan, som löper från överkanten av blocket snett

ner i stenytan. Svårigheten att identifiera borrännan har delvis att göra med att borrännans yta

antagit samma färg som den omgivande kluvna ytan. En klyvspricka som löper lodrätt genom

borrännan har vidgat borrännan något, vilket också bidrar till att göra den mindre distinkt och tydlig.

Bredvid det borrkluvna blocket (till vänster på bilden) står ytterligare en block som har en märklig sprickbildning

i ryggsidan. Jag var nästan säker på att sprickbildningen provocerats fram genom kilning i ett

borrhål, som borde vara placerat där jag placerat den vita cirkeln.

Men här gick jag faktisk bet. Jag hittade inget borrhål där sprickorna löper samman - och inte heller någon

annanstans på blocket. Det verkar således som att två stora blockdelar alldeles bredvid varandra bearbetats

Vi har nu nått in i skogspartiet väster om inägan. Vi hittar snabbt ett block som verkar uppspräckt genom

stenhuggning.

Från en anann vinkel ser vi att blocket spruckit upp i tre delar. Och det våld som behövs för att spräcka blocket i tre delar

bör rimligtvis ha anbringats i en punkt där blockstyckenas inre hörn möter varandra. Har våldet skett genom kilning i ett

klyvborrhål, så bör vi rimligtvis hitta borrännor i mittpartiet.

Här i mittpartiet, där de olika blockdelarna möts, hittar vi mycket riktigt en klyvborränna.

Ytterligare en spännande klyvning i samma skogsparti. Se också nästa bild!

Också här har borrklyvning ägt rum. Vi ser en del av klyvborrännan i kanten på det vänstra blockstycket.

Möjligen har det lilla stenstycke, som sitter längs ner i klyvsprickan, haft någon funktion i stenhuggningsarbetet.

Men jag är inte säker.

Här skulle det kunna finnas anledning att lite närmare fokusera det vackra bulliga blocket bakom

klyvplatsen. Men i det här avsnittet avviker vi inte från planen. Vi håller oss strikt till stenplatser, där

stenklyvning ägt rum och fokuserar på det styckade blocket i förgrunden.

När vi betraktar stenplatsen framifrån på det här avståndet, kan vi säkerställa att det rör sig om

en klyvplats. Men vi måste komma närmare för att kunna avgöra om det verkligen rör sig om en

borrad klyvplats. (Se nästa bild!).

Alldeles till höger om klyvsprickan finns någonting som skulle kunna vara en klyvborränna. Men

att det verkligen är en klyvborränna går knappast att avgöra med blotta ögat. Men pekfingret,

som tydligt känner den släta rundningen, verifierar att det verkligen är en klyvborränna.

Block i skogspartiet som splittrats i flera delar. För att klargöra att det verkligen rör sig om en borrad klyvplats

måste vi närmare undersöka klyvsprickans kanter. Se nästa bild!

Det syns inte så tydligt på bilden. Men pekfingret avslöjar att det finns en rad av grunda klyvborrännor

längs sprickans överkant.

Den här stenplatsen i samma skogsparti luktar stenhuggning lång väg! Blockformationen i mitten ser ut att ha

brandskattats på en hel del stenmaterial. Och kvar står endast en märklig stenrauk. I förgrunden ligger ett stort

skrotstensstycke, som sannolikt hör till samma klyvplats. Det är relativt tomt på borthuggen sten runt själva den

kvarstående blockkärnan. Det tyder på att stenmaterial har avlägsnats från platsen för något användningssyfte,

som vi inte känner till. Se också de två följande bilderna!

När vi tittar in i den breda öppningen mellan de stora blockstyckena så ser man faktiskt en smal vertikal

påverkningsyta i en blockkant (se pilen). Möjligen rör det sig om en klyvborränna.

Längs den vertikala kanten avtecknar sig en klyvborränna.

Den är verifierad med fingertestet.

Så här kan det gå när man inte sköter dokumentationen på ett tillfredställande sätt. Jag har ett bestämt minne av

att jag sett klyvborrännor på den vackra blockklossen till vänster, när jag besökte stenplatsen. Men bilden avslöjar

inte tillräckligt tydligt några borrännor - inte ens när jag förstorar den. Och pekfingertestet fungerar inte på bilder.

Det understryker hur viktigt det är att ta närbilder på borrännor (även om de ofta blir suddiga). Och det är inte helt

fel att ta en närbild medans man har pekfingret i borrännan så att man får en bildbekräftelse på att man verkligen

undersökt det berörda blocket taktilt och funnit en borränna.

Misstänkt borrrkluvet block i skogspartiet

Både öga och pekfinger avslöjar att blocket kluvits genom kilning i ett mittsatt klyvborrhål, som efterlämnat

borrännor i överkanten på båda blockhalvorna.

Bilden visar en mycket spännande stenplats i skogspartiet. Ett branthugget blockstycke står uppställt bredvid en

samling liggande blockstycken. Möjligen har dessa blockstycken lagts ut medvetet så att de bildar en stenrad.

Ytterligare en bild på den unika stenplatsen. Och just i den här vinkeln ser det huggna upprättstående blocket

ut som en stenfigur - ett mellanting mellan djur och människa. Det känns inte som det här blockstycket fått sin

form av en ren slump. Snarare har det medvetet formats för att skylta för något - osäkert vad.

Bakom stenplatsen med det upprättstående blocket finns en en blockrik kulle. Det skulle mycket väl kunna

röra sig om en gammal gravanläggning. Kanske har det en gång funnits ett större originalblock på den här

platsen som skyltat för gravanläggningen. Oh kanske har stenhuggare långt senare utnyttjat blocket, styckat

det och byggt ett gränsmonument. Jag har dock inte kunnat bekräfta att någon gräns löpt fram i det här

området. På andra sidan blockkullen finns den stora huggna blockkoloss som vi beskrev i Kap. 10 ovan.

Borränna i det upprättstående

blockstycket sida, vilken bekräftar

att en borrklyvning ägt rum här. Om

det rört sig om en gränsmarkerande

monument så kan möjligen

borrännan ha haft en signalerande

funktion. När man betraktar bilden

ser det ut som om borrännans

diameter minskar längre ner på

blocket. Det skulle ju kunna tyda på

att det djupa klyvborrhålet en gång

borrats med två borr av olika

diameter. Men det kan finnas andra

anledningar till att en borränna inte

är jämnbred längs hela sin bana.

Dels kan fotograferingsvinkeln spela

oss ett spratt. Och dels händer det

att att klyvsprickan inte alltid delar

klyvborrhålet precis mitt itu längs

hela dess längd. Men det är

definitivt en intressant iakttagelse,

som bör undersökas närmare.

11.2. Äldre stenhuggning och stenskyltning i området.

I det här området gäller inte det omdöme som gäller det flesta fältnära skogspartier i bygden : att stenplatser

med äldre stenhuggning har en mer storskalig och spektakulär än de som utförts med den yngre borrtekniken.

Det är framför allt den mäktiga stenrauken med borrännor, som motsäger det omdömet. Med det finns ändå

flera intressanta och spektakulära klyvplatser och skyltningar med block som formats med äldre traditionell

huggteknik. Antagligen hör detta äldre kulturstensskikt samman med de gravanläggningar och antagligen också

boplatser, som funnits i området i en övergångsperiod mellan yngre stenålder och bronsålder. Det är svårt att

avgöra om mindre kullar i skogsområdet är naturliga eller medvetet uppbyggda av block och jord. Men oavsett

detta har de sannolikt använts för begravning och kult. En del spektakulära block (i krönläge, på kullsluttningar

och strax nedanför kullarna) har säkert formats och placerats för att utgöra skyltblock. Ute på det närliggande

inägeområdet är sådana blockskyltade kullformationer betydligt lättare att upptäcka. Här i kuperad och naturligt

blockrik miljö med ett tjock skikt av markvegetation och med tät barrskog är sådana avgränsade kullmiljöer

svårare att upptäcka. Men när man under flera år tränat ögat att upptäcka den typen av gamla kulturmiljöer så

lyckas de inte hålla sig undan upptäckt hur mycket de än försöker. Nu är det antagligen inte så att dessa

anläggningar en gång anlades i tät barrskog. För flera tusen år sedan fann nog här ett ganska parkliknande

område med gles trädväxt och ett dominernde lövskogsinslag. Det är svårt att föreställa sig det, när man idag

vandrar kring i det barrskogstäta området.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför jag väljer att ge så stort utrymme åt det äldre ”oborrade” kulturstensmaterialet

i skogspartiet. Det generella svaret kan ju vara att det i båda fallen rör sig om intressant kultursten.

Men det kan ju också vara så att det finns en rimlig och logisk successionsordning mellan äldre stenplatser med

oborrad stenhuggning och yngre sådana med borrad stenhuggning. Tidig kultursten - huggen, formad och

positionerad för olika skyltsyften - kan tusentals år senare ha utgjort lämpliga klyvplatser för stenhuggare som

behärskade borrteknik. En sådan rimlig successionsordning förklarar dock inte varför senare tiders stenhuggare

högg sten med borrteknik just här. Var det möjligen för att hugga sten för husbehov med koppling till

Vittulsbergs gård /by? Eller var det för att skapa gränsmonument för gränser som löpt genom området? Eller var

det möjligen för något helt annat syfte som jag helt missat? I gårdar och byars närhet finns det ju alltid skäl att

överväga husbehovshuggning. Men just i det här området finns en del klyvplatser som knappast har karaktär

av husbehovshuggning. Och området verkar i gamla tider inte heller ha varit särskilt gränskänsligt, vilket

antyder att gränshypotesen nog inte har någon högre grad av relevans. I ett sådant läge finns det väl ändå viss

anledning att fråga sig om inte det borrrkluvna kulturstenen kan vara mycket äldre än vad vi vanligtvis tror.

Kanske är den jämngammal med den äldre kulturstenen i området? Och kanske har den använts för precis

samma syften? Det sistnämnda har jag svårt att tro på. Jag gömmer undan gammalhypotesen i bakhuvudet

för den möjlighet att den kanske en dag kan komma till användning.

Jag fortsätter således att i detta och följande kapitel beskriva förekommande äldre kultursten i undersökningsområdena,

eftersom det finns ett rumsligt och troligen också funktionellt samband mellan dessa äldre

kulturstenstyper och det yngre borrkluvna stenmaterialet. Men jag fortsätter också som en förberedande

åtgärd att beskriva äldre kultursten i områden med borrkluvet stenmaterial för den händelse att man - hur

otroligt det än kan låta - också skulle hitta en tidsmässig koppling, som skulle göra borrklyvnigstekniken

avsevärt äldre än vad vi idag håller för troligt.

Svårbedömd stenplats. Har blockstycket nedtill spontant spruckit loss från blocket

eller är det fråga om medveten stenhuggning? Jag har i andra sammanhang sett

blockstycken, som huggits loss, eftersom de intar placeringar, som de inte skulle ha

kunnat få om de bara spontant spruckit loss. Men just här är det nog hugget som

stucket.

Äldre stenhuggning (utan borrteknik) i block/bergknalle i skogspartiet

Troligen en arrangerad stenplats i höjdsluttning i skogspartiet. På platsen har nog en gång funnits ett

större block som av någon anledning - kanske för att skapa en gravplats - huggits upp i mindre

blockstycken, som arrangerats runt en blockkärna.

Vissa huggna block ser bara ut att ha fallit ner från ovan – utan tillstymmelse till klyvplats. Möjligen har

andra kluvna blockstycken tagits bort från platsen. Men troligare är nog att blocket placerats här för att

skylta för något viktigt.

Troligt mittblock i en höganläggning.

Vacker stenröjd jämn yta - lite nedsänkt i marken - i sluttning ner mot fälten utanför. Idealisk terräng

för en gammal boplats. Runt omkring finns större block med skyltkaraktär.

Block med skyltkaraktär ovanför den troliga boplatsen

Ytterligare ett block med skyltkaraktär ovanför den troliga boplatsen

Vackert format block i höglänt terräng - ev. mittblock i gravhög.

Blockskyltning i höjdsluttning i skogspartiet.

Den här typen av lite flacka blockrika kullar i skogslandskapet är svårbedömda. Det skulle mycket väl kunna vara

en arrangerad plats – en gammal gravanläggning eller kultplats. I närheten av kullen finns både det uppställda

borrkluvna stenstycket (s.536) och klyvplatsen i kolossalformat (s.491).

Blocket i förgrunden (borrkluvet) har vi tidigare stiftat bekantskap med. Bakom klyvplatsen

finns ett vacker format block. Möjligen har båda blocken ingått i en gemensam stenskyltning

Block högt upp i sluttning. Möjligen står blocket i en konsgjord upphöjning. Kanske skyltar blocket för en

gammal gravanläggning.

Bilden visar en stor stensugga, som pallats upp i lite lutande ställning på mindre block i blockhögen i

skogspartiets nedre kant mot inägan. Stora blockhögar har inte bara producerats genom spontana naturkrafter.

En del verkar vara byggda av människor och verkar ha tillkommit redan under sen stenålder eller tidig bronsålder.

Den stora lutande stensuggan, som nog haft en skyltande funktion, antyder att det här kan ha varit ett sådant

tidigt människobygge.

Svårbedömd upphöjning av sten och jord ovanför blockhögen.

Ytterligare en bild på den slarvigt arrangerade blockhögen

Block på inägan som påverkats genom gammal traditionell stenhuggning. Svårt att säga i vilket syfte.

Också den här stenplatsen skulle kunna vara en gammal gravanläggning. Hade den befunnit sig i skogsmarken en bit

bort skulle vi antagligen inte ens ha reflekterat över en sådan möjlighet.

Även nere på inägeområdet har gammal stenhuggning utförts. Just den här blocksamlingen innehåller ingen

röjsten. Blockstyckena bildar här en flack stenpackning. Och i kanten av denna ser man skalet av ett större block -

eller bergknalle - som huggits ner.

Den här troliga gravanläggningen med stort skyltande block är relativt lätt att upptäcka, där den ligger i inägans

kant. Men skulle den ha anlagt i det bredvidliggande skogspartiet, så skulle den säkerligen efter tusentals år i

skogen, vara mycket svårupptäckt.

Ytterligare en trolig blockmarkerad gravplats på inägan nedanför skogspartiet.

Hugget blockstycke i nerkanten av stor hög. Möjligen har det en gång stått uppställt och

utgjort skyltning för högen.

12. Stensuggorna och de borrännemärkta

blockväggarna ovanför


12. Stensuggorna och de borrännemärkta blockväggarna ovanför

Höglänt mark i Storskogen, väster om Tipptoppvägen - och strax norr om den plats där

bygränsen mellan Fullerö och Ekeby korsar Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen).

Ibland kan det kanske vara mer intressant att studera tomrummen, som uppstått i blockväggarna efter

stenhuggningen än att fokusera på de stensuggor som huggits bort och ligger neddrösade på marken. Och ibland har

vi helt enkelt inget val. Stensuggorna har på ett eller annat sätt lämnat platsen. Och vi har bara tomrummen kvar.

En trolig gränsskyltande stenplats

Men när vi närmar oss två varandra närliggande klyvplatser i ett höjdparti ovanför Tipptoppvägen så märker vi tydligt

att här är det inte bara tomrummen som finns kvar. De stora borrkluvna stensuggor, som en gång suttit i tomrummen

ligger faktiskt kvar som stora stenklossar på marken. Och de troligen matchande klyvborrännorna syns tydligt såväl i

stenklossarnas kanter som i de kvarstående blockväggarna. Husbehovshuggande bönder skulle nog knappast ha

efterlämnat så stora stensuggor. De hade nog valt att klyva ner dem i mindre bitar, som kunde transporteras. En så

märklig orationell handling av säkert mycket rationellt tänkande bönder går nog knappast att försvara. Vi måste nog

tänka oss att stenhuggningen här haft ett annat syfte. Kanske har det handlat om att skapa en gränsmarkerande

stenplats, där de släthuggna stenytorna med sina borrännor skulle signalera att en viktig gräns löpte fram här i

skogslandskapet. De borthuggna stensuggorna var nog inte särskilt viktiga i sammanhanget. Det var de släthuggna

stenytorna med sina borrännor som utgjorde det viktiga skyltinslaget. Som vanligt när man traskar runt i ett

skogsområde, där man hittat storslagen och spektakulär kultursten, så hittar man ofta flera andra block med

skyltkaraktär. Bara något hundra meter bort möter vi ett block som med gammal stenhuggning omvandlats till ett

vackert och uppmärksamhetsfångande skyltarrangemang. Ett tag blir mina tankar upptagna av att fundera kring om

det utifrån gränsmarkeringsperspektivet skulle kunna gå att skapa någon vettig koppling mellan den här äldre

klyvplatsen av tydlig skyltkaraktär och de två närliggande borrade klyvplatserna en bit längre bort. Jag utvecklar

tankegången lite närmare nedan.

Trolig gränsmarkerande stenhuggning - men inte helt säkerställd

Det är en rimlig tolkning att de borrkluvna stenplatserna här fungerar som gränsmarkering - kanske för

en bygräns mellan Ekeby och Fullerö, som en gång kan ha haft en nordligare bana än den som tillgängligt

kartmaterial indikerar.* Och det är också rimligt att anta att det ståtliga traditionellt huggna blocket i

närheten, som verkar ha kluvits mitt itu och som har en spektakulär branthuggning på ena sidan, utgjort

en tidigare stenmarkering för samma gränssträckning. Kanske kan vi här skönja en kombinationsskyltning

med spår av två olika skyltsysten, där den äldre skyltningen åstadkommen med traditionell

stenhuggning senare efterträtts av en blockskyltning, som utförts med borrteknik. Ett sådant antagande

hindrar naturligtvis inte att det traditionellt huggna blocket tidigare kan ha haft en funktion som boplatsmarkerande

skyltblock. Platsen har definitivt en karaktär som associerar till gammal boplats - kanske så

långt tillbaka som under sen stenålder. Det ståtliga traditionellt huggna blocket, som står i kanten mot

ett betydligt lägre markparti, skulle således kunna vara ett ”2-fas – monument”, som haft två olika

skyltfunktioner i två vitt skilda tidsperioder.

Min bedömning att det borthuggna stenmaterialet helt och hållet ligger kvar på den borrade klyvplatsen

(eller klyvplatserna snarare, eftersom det rör sig om två närstående block), stämmer förstås väl överens

med tolkningen att det rör sig om gränsskyltning. De personer som arbetade med gränsskyltning hade

rimligtvis inga ambitioner att frakta hem huggen sten för husbehovsanvändning. Men samtidigt måste vi

vara medvetna om att det är mycket svårt att i efterhand fastställa hur blocken ursprungligen såg ut och

hur mycket stenmassa de innehöll, innan de utsatts för borrklyvning. Så min bedömning att allt borthugget

stenmaterial ligger kvar på klyvplatsen bör uppfattas som just rimlig men knappast nödvändigvis

som korrekt. Men karaktären på stenhuggningen här talar också mot husbehovshuggningshypotesen.

Huggningen är så storskalig att det knappast funnits någon användning för de stora borthuggna

stensuggorna inom bondesamhällets ram. Och de lär inte heller i ostyckat skick ha kunnat fraktas från

platsen. Inga försök tycks ha gjort att stycka upp de kvarliggande stensuggorna i mindre bitar.

• Se det avslutande kapitlet i Del 2 - särskilt Avsnitt 22.3.3 - där gränssträckningen mellan byarna Ekeby och

Fullerö diskuteras mer ingående.

Vid husbehovshuggning bildas också ofta skrotstensmaterial i olika former och dimensioner. På de aktuella

klyvplatserna ser man inget sådant material. Det är de stora stensuggorna, som helt dominerar. Men å

andra sidan vet man ju inte riktigt vad som döljer sig nere i markvegetationen. Det har antagligen bildats

åtskilliga lager av markvegetation här sedan borrklyvningen genomfördes.

Vi får nog lämna de borrade klyvplatserna här utan att kunna lämna någon heltäckande garanti för att det

rör sig om en gränsmarkerande stenplats. För att kunna bevisa (eller avvisa) gränsmarkeringshypotesen

krävs nog ingående studier av gamla dokument och äldre kartmaterial. Förhoppningsvis finns det någon

därute i läsekretsen, som skulle gilla att göra den typen av forskningsinsats. Jag gör det inte – i alla fall inte

för tillfället.*

Intakta borrhål och portliknande uthuggningar

Jag är då mera intresserad av att försöka reda ut varför det större blocket som utsatts för borrklyvning har

ett upptaget intakt borrhål längst ner på en sida. Borrhålet går rakt in i blocket. Och det är svårt att tro att

det rör sig om vare sig klyvhål eller spränghål. Borrhålet är placerat ända nere vid marken. Och det är svårt

att förstå hur man praktiskt klarat av att anlägga borrhålet så nära markytan. En möjlig förklaring är att borrhålet

är kopplat till gränsmarkering och att borrhålet ska signalera att blocket har en gränsmarkerande

funktion. Då och då hittar jag faktiskt enstaka intakta borrhål i block långt ute i skogsmarken, som inte tycks

ha något med stenhuggning att göra och som nog har en gränssignalerande funktion. Men då handlar det

om borrhål, som sitter synligt ganska högt upp i stenytorna. Här sitter borrhålet tämligen osynligt långt ner

* PS. Jag vet egentligen inte var för jag ovan låter så avvisande när det gäller att för egen del bringa klarhet i kulturstens koppling till en ev .äldre

bygränssträckning. Jag har ju ändå i ett annat sammanhang (se slutkapitlet i Del 2) redovisat hur en förlängning av en trolig äldre bygränssträckning

över höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 skulle kunna beröra just det kulturstensområde, som beskrivits ovan.

Möjligen fick jag i det sammanhanget nog av att studera osynliga och odokumenterade gränser och deras relation till svårtolkad kultursten. Det

blev ett minst sagt knepigt forskningsupplägg, där det är lätt att tappa fotfästet och hamna i rena spekulationer. Men se gärna slutkapilet (och

särskilt då avsnitt 22.3.3, som berör det ovan beskrivna kulturstenområdet). Kanske kan det inspirera någon att utveckla en mer handfast och

träffsäker forskningstrategi

och täcks nästa av vegetation. Det är ju inte precis någon optimal position för ett gränssignalerande borrhål.

Någon decimeter till höger om borrhålet finns en lång lodrät spricka (svårt att uttala sig om huruvida den är

spontan eller framprovocerad). Mitt i sprickan finns en utvidgning, som kan tyda på att man försökt

åstadkomma ett klyvhål med något huggverktyg. Men någon kilning har så vitt jag kan se inte verkställts här.

Avslutningsvis finns skäl att konstatera att också det mindre borrklyvna blocket på platsen har en egenhet i sin

stenyta. Det rör sig inte om ett borrhål utan om en ganska stor grund urhuggning i ena gavelsidans

stenyta. Eftersom blocket har utsatts för klyvning och en del av blockmassan huggits loss så har halva

uthuggningen försvunnit. Det intakta blocket hade alltså haft en portliknande uthuggning på gavelsidan.

Jag har sett flera såda urhuggna block (portblock brukar jag kalla dem) ute i skogsmarken. Och några finns

faktiskt i närliggande skogspartier i Storskogen. Ett par av de här blocken har jag kunna spåra till säkerställda

gränslinjer och till gränsmarkerande stenplatser, eftersom det där funnits säkerställda typer av gränsmärken.

Den portliknande urhuggningen i blocket här stärker antagandet att platsen har använts för gränsmarkering.

Och portupptagningen i blocket skulle kunna tillhöra ett äldre gränsmarkeringssystem, som först långt senare

ersattes med ett markeringssystem, där borrklyvning använts. Vi skulle kanske här faktiskt kunna tala om ett

2-fas – monument som signalerat samma skyltfunktion men på två olika sätt i två olika tidsperioder.* I bildredovisningen

nedan lämnar jag några exempel på portblock från närliggande skogspartier. De portliknande

uthuggningarna är inte helt lätta att fotografera. Ljusriktningen måste var helt optimal för att uthuggningen ska

kunna fångas på bild. Det är inte alltid man lyckas med detta.

* I andra sammanhang har jag ibland talat om en integrerad kombinationsmarkering, där två olika

markeringssystem successivt gör avtryck i ett och samma block.

12. 1. De huggna blockväggarna med de stora stensuggorna nedanför.

De stora huggna stensuggorna liggande på markytan och de kala släthuggna och borrännemärkta

blockväggarna ovanför bildar ett klyvplatsområde, som är svårtolkat. I kapitlets inledning framför jag

förslaget att det rör sig om en speciell typ av gränsmarkering. Det är kanske för tillfället den rimligaste

tolkningen. Men den är långt ifrån säkerställd. Ett problem är givetvis att det saknas belägg för någon

form av bygdegräns i området. Möjligen kan bygränsen mellan Fullerö och Ekeby tidigare ha haft en mer

nordlig sträckning än vad senare kartmaterial indikerar och därmed kunnat löpa igenom klyvplatsområdet.

Men det är ändå inte mer än en kvalificerad gissning. I ett senare avsnitt (12.3.) lämnas en del ytterligare

information om klyvplatserna, som ytterligare något stärker gränsmarkeringshypotesen. Det handlar

främst om att originalblocket vid en av klyvplatserna tycks ha haft en portliknande uthuggning i ena

gaveln och att den andra (större) klyvplatsen har ett märkligt intakt borrhål i den branta blockväggen.

Båda attributen har i andra sammanhang visat sig ha en gränsmarkerande funktion.

Framför den närmaste borrkluvna blockväggen ligger en stor välhuggen stensugga med

åtskilliga radsatta borränor längs en kant. Bakom finns ytterligare ett branthugget block

med en stor stensugga framför.

På ena sidan av den stora blockväggen ser man klyvborrännor efter ett stort block (uppskattningsvis två meter

långt och 1 meter brett och kanske en dryg halvmeter tjockt) som huggits bort. Hur kan man över huvud taget

lyfta och transportera så stora och tunga block i svårtillgänglig skogsmark? Kanske har man inte heller gjort

det. Flera stora blockklossar ligger kvar på marken nära blockväggen. Och vad kan då meningen med uthuggningarna

vara? Kanske rör det sig om en typ av gränsmarkering. Men jag är långt ifrån säker. (Se också nästa

bild!).

Bild på den kvarstående delen av det större borrkluvna blocket. I den närmaste delen har en stor uthuggning

gjort med borrteknik (radklyvning) och efterlämnat ett stort tomrum i blockväggen (se föregående bild). Den

branta blockväggen till höger är betydligt mer svårdiagnosticerad. Det förefaller som man försökt ta upp en

en vertikal klyvspricka med traditionell stenhuggning. Men långt ner (nära markytan) finns ett borrhål som

löper rakt in i blocket. (Se avsnitt 12.3. nedan)!

Det är som vi redan tidigare noterat lätt att

missa borrännor på stenblock. De kan vara

överväxta med lavar och mossor.

Borrännorna har dessutom ofta samma

färgdräkt som stenpartierna runt omkring.

Och man måste ha lite tur med ljuset för

att upptäcka dem med ögat. Känseln är

ojämförligt det bästa sinnet för att

identifiera borrännor på block. Genom att

svepa med fingertopparna över

blockkanterna klarar man av att

identifiera även de mest svårfångade

borrännorna. Men då måste man ju först

ha tillägnat sig förmågan att avläsa blockfloran

så att man vet var det kan löna sig

att känna efter. För man går väl knappast

runt i skogsmarken och ”palperar” varje

block man stöter på? Eller… ? Jag har

faktiskt gjort så några gånger - i mycket

avgränsade områden. Och tänk vilka

mängder av borrännor jag hittat!

Uthugget hålrum

Här ser vi det större blocket bakifrån.

Stor avlång blocksugga med borrännor på magen, vilka inte går att fotografera, men som jag kan

känna med fingrarna. Stensuggan har antagligen huggits bort från det bredvidstående blocket.

Klyvborrännor längs överkanten på det mindre blocket ( i samma klyvområde)

som fått släppa till en stensugga

Borrännor kan ibland vara svåra att upptäcka, eftersom de med tiden antar samma vegetationsdräkt som den

omkringliggande kluvna stenytan. Men ibland kan faktiskt borrännorna skapa sig en helt egen vegetationsdräkt, som

tydligt framhäver dem. Så har skett med den här borränan som ingår i klyvraden högst upp på det mindre blocket (se

föregående bild).

Stor borthuggen stensugga med klyvborrännor på undersidan. Stensuggan

står snett framför det mindre blocken med släthuggen framsida och

har förmodligen huggits loss från det blocket,

Markvegetationen arbetar oförtrutet på att täcka spåren efter stenhuggningen här. Under vegetationstäcket

här anar man ett blockstycke. Men man måste stampa hårt med foten för att känna konturerna

av det.

12. 2. Det kluvna blocket som bearbetats med äldre stenhuggning.

- den förmodligen vackraste och skickligaste äldre stenhuggning, som jag

stött på i Storvretabygdens skogsmark -

När man vandra ut mot kanten av det mycket jämna och ganska trädglesa ytan och upptäcker

det här ståtliga blocket, som formats genom mycket skicklig stenhuggning - heltigenom av

traditioellt slag - så kan man mycket väl utropa ”kors i alla sina dar”! Men man skulle lika gärna

kunna utropa ”konst i all sin dar”! För det är just vad det handlar om här: vacker gammal

stenkonst, som märkligt nog ingen kommit på tanken att beskriva. Den skrivna svenska

konsthistorien saknar fortfarande sina första kapitel. Men det här vackert huggna blocket skulle

kunna ingå som illustrativt exempel i något av de första kapitlen.

En så här konstfull och spektakulär stenplats skapas naturligtvis inte av en tillfällighet. Syftet

har antagligen varit att skapa ett uppmärksamhetstilldragande stenmonument (kanske både

för människor och gudar) som skyltat för en boplats för åtskilliga tusen år sedan. Och det är

lätt att förstå att senare tiders gränsläggare gjort allt som stått i deras makt för att kunna

inkludera en så spektakulär stenplats i sin gränsskyltning. Jag skulle mycket väl kunna tänka

mig att de kom att rucka lite granna på den planerade gränssträckningen bara för att kunna få

förmånen att återanvända den urgamla stenplatsen i gränsskyltande syfte.

Bilden visar de vackra och skickligt huggna stenytorna på baksidan av det förmodligen medvetet kluvna blocket bara något

knappt hundratal meter från de två borrkluvna blocken med stensuggorna. Här har stora blockstycken huggits bort med

gammal traditionell klyvteknik och efterlämnat vackra blockväggar med perfekta rätvinkliga hörn och med släta helt

vertikala stenväggar. Intrycket är så överväldigande att det är lätt att tappa fokuseringen på den tekniska

stenhuggningsanalysen och bara låta sinnena njuta av de vackra stenytorna. Här tas stenhuggningen till en helt ny

dimension: konstdimensionen. När man ser så här tekniskt avancerade huggningar utförda med enbart traditionell

stenhuggningsteknik, så kan det inte hjälpas att man frågar sig vad den senare introducerade stenborrningstekniken

egentligen hade att erbjuda, som kunde göra den konkurrenskraftig. Och inför en så här vackert anlagd stenplats med

monumental resning är det inte så svårt att tänka sig att den kan ha haft olika funktioner: först har den kanske fungerat som

en boplatsmarkerande skyltplats för flera tusen år sedan. Och senare - betydligt senare - kan den ha återanvänts för att

skylta för en gräns, som dragits fram i skogslandskapet.

Blockets motstående sida har nästan helt undgått stenhuggning och behållit sin ursprungliga stenyta med sitt tjocka

täcke av mossor och lavar. Men även här syns ändå spår av stenhuggningsinsatser. Vi ser den upptagna klyvsprickan

som löper genom hela blocket. Antagligen startade klyvinsatserna här genom att klyva det stora blocket i två delar.

Det sitter fortfarande en sten i den upptagna sprickan. Det skulle kunna röra sig om en kilsten eller en drivsten för

att ytterligare vidga sprickan. Men det skulle lika gärna kunna vara en stödsten med uppgift att stödja upp det

högra blockdelen, som är blockarrangemangets mest skyltvärda del.

Här ser vi den fastkilade stenen i klyvsprickan. Genom att studera klyvningsytorna på de båda blockytorna

så ser man att ena blockhalvan (har flyttats en aning ur sitt ursprungliga läge – antagligen för att få en

större skylteffekt. Antagligen har den fastkilade stenen avvänts för att låsa blockhalvan i sin nya läge.

12.3. De gränsmarkerande portblocken

Vi har ju redan ovan noterat att det mindre av de båda borrklyvna blocken troligen varit ett ”portblock”

med en portformad och upptill rundad uthuggning i ena gavelsidan. Under något tidsskede (troligen

innan borrklyvningen kom i bruk) har det tydligen varit ganska vanligt att förse gränsmarkerande block

med en portliknande uthuggning. Den typen av uthuggning är dock inte den enda som använts i det

gränsmarkerande sammahanget. Inte så sällan ser man block med en kvadratisk uthuggning - ofta är

kvadraten vriden så att ett hörn pekar rakt upp.

Nedan visas i bild den genom stenhuggning halverade porturhuggningen på det mindre blocket på den

aktuella stenplatsen. Vi visar också några exempel på portblock från andra skogspartier i närheten.

Också några exempel på kvadratuthuggningar redovisas. Porthuggningarna till hör ett äldre gränsmarkerande

system och har säkert funnits länge på plats när borrklyvning började användas i

gränsmarkerande syfte. I vårt blockexempel har ju en befintlig porthuggning skadats genom senare

borrklyvning. Hur gammal kvadrathuggningarna är vet jag inte med säkerhet. Men min magkänsla säger

mig att de kanske inte är så gamla. Kanske har de börjat tillämpas först i samband med stenmarkering av

skiftesgränser under senare delen av 1800-talet. Ett par exempel på kvadrathuggningar redovisas i

slutet av avsnittet.

I området finns ett borrkluvet block, som på ena gaveln uppvisar en portliknande uthuggning, som inte har med

borrklyvning att göra. Halva porten har avlägsnats genom den borrklyvning som ägt rum här.

I Storskogen och angränsande skogsområden finns åtskilliga block, där ganska djupa ”portar” huggits upp i ytan.

Det här blocket har nog den tydligaste ”porten”. Blocket finns i höglänt skogsterräng ovanför Vretalund. Förbi

blocket går bygränsen mellan Ekeby och Storvreta. Men om blocket markerat bygränsen är svårt att säga. Här

sammanfaller nämligen bygränsen med såväl sockengräns som häradsgräns.

Portliknande uthuggning i märkligt tillformat (troligen tillhugget) block i Storskogen.

Det är svårt att fånga den här typen av uthuggningar på bild. Jag gjorde ett nytt försök här. Men resultatet blev

knappast bättre än på förra bildrn.

Bredvid ”portblocket” på föregående bild står ett litet gränsmärke. Och förmodligen har också själva portblocket haft en

gränsmarkerande funktion.

Här har jag försökt fånga både gränsmärke och portblock på samma bild.

Då och då kan man i den höglänta skogsmarken hitta block som påverkats av en stenhuggningsaktivitet i något speciellt syfte. I

närheten - om inte nödvändigtvis precis bredvid - kan man då ofta hitta mera standardiserade - och ofta mindre - gränsmarkeringar.

Uthuggningarna i blocken kan ju utgöra en äldre typ av gränsmarkering innan ett rikstäckande lantmäteri uppstått och kunnat

lansera ett standardiserat gränsmärkningssystem. Men man kunde nog även ganska långt fram i tiden använda uthuggningar ur

större block som gränsmarkeringar. De små och bräckliga standardiserade markeringarna behövde kanske ibland säkras upp genom

att ett spektakulärt block i närheten markerades. Oftast använde man en kvadratisk uthuggningsform. Inte så sällan var kvadraten

- som här på bilden - vriden.

Det här stora spektakulära gränsblocket befinner sig precis i kanten av Fulleröskogen - just där det stora kalhygget tar vid.

Placeringen i relation till skog och kalhygge antyder att det rör sig om ett gränsmarkerande block. Den kvadratiska

uthuggningen, som förmodligen gjorts av ett lantmäteribiträde, styrker den tolkningen.

Markfast block med kvadratisk uthuggning i Storskogen - ganska nära området med de borrkluvna blockväggarna.

12.4. Märkligt intakt borrhål och märklig sprickbildning med

troligt äldre klyvhål.

Nedan redovisas det intakta borrhålet alldeles nära markytan i det större blocket, som längst till

vänster utsatts för borrklyvning. Alldeles till höger om hålet finns en spricka, som sträcker sig hela

vägen upp till blocktaket. Man skulle kunna tänka sig att sprickan uppstått när kilning skedde i det

upptagna borrhålet. Men det förefaller inte sannolikt. För att kilning skulle ha något resultat i en så här

stor blockmassa har det nog behövs flera klyvborrhål satta i en rad ovanför. Och några sådana finns det

inte spår av. Antagligen har borrhål och blockspricka inte något med varandra att göra över huvud

taget. Blocksprickan verkar dessutom ha sitt eget klyvhål, som dock av någon anledning inte utnyttjats

för klyvning så vitt jag kan se. Men det antyder att blockmiljön här kan ha haft stenhuggningskontinuitet

över åtskilliga tusen år. Det borrade intakta borrhålet i blockväggen kan möjligen ha använts

för att signalera att blockväggen haft (har?) en gränsskyltande funktion.

Det stora borrkluvna blocket med stensuggor nedanför har också utsatts för andra typer av påverkan. Ingen av dessa insatser är särskilt

lätta att förstå utifrån ett sent husbehovshuggningsperspektiv. Men särskilt svårt att tolka är det ganska stora och djupa borrhål, som

anbragts vågrätt in i blocket i nivå med markytan. Det måste ha varit oerhört svårt att genomföra borrningen så långt ner mot marken. Och

någon grop tycks inte ha upptagits för att underlätta borrningen. Borrhålet bara stirrar mot en med sitt mörka kalla öga och vägrar lämna

något svar på varför det över huvud taget finns till. Och de vackra gröna bladen framför hålet verkar inte bry sig. I Kap. 16.4 och 17.5 nedan

hittar läsaren exempel på liknande borrhål, som inte verkar ha anlagts för att ha någon klyvningsverkan. Troligen har de istället någon form

av gränssignalerande roll. Se också det märkliga blocket på de två följande bilderna!.

Märkligt block i Storskogen inte så långt från de borrkluvna blockväggarna med de nedfallna stensuggorna. Blocket ligger

doch utanför det gränskänsliga bygränsområdet (mellan Fullerö och Ekeby) i Storskogen. Blocket har fått en hel del

stenmassa borthuggen till höger. Och tittar man riktigt noga på blockytan längst ut till vänster så kan man på bilden

upptäcka ett borrhål, som försvinner rakt in i ytan. Framför blocket t.v. ser man en liten hög av arrangerade blockstycken.

Kanske ska det föreställa ett litet gränsröse. Och kanske har blockstyckena hämtats från blockets deformerade yta.

Bilden visar en närbild på det upptagna borrhålet. Borrhålsöppningen ser nästan oval ut. Men det bror på att en

bit av borrhålskanten lossnat. Jag har känt med det aldrig svikande fingret. Och borrhålets insida är helt rund

och glatt. Borrhålet är mycket grunt - bara ca 5 cm. Antagligen indikerar såväl borränna som uthuggning och

framförliggande blockhög att det rör sig om en en gränsmarkerande stenplats, där tre olka gränsmarkerande

system är kombinerade. Troligen markerar stenplatsen en skogsskiftesgräns som löper parallellt med bygränsen.

Och skulle gränstolkningen visa sig var fel, så behöver vi inte vara ledsna för det. Det gör ju bara stenplatsen här

ute i Storskogen än mer intressant!

Vi återvänder nu avslutningsvis till det stora borrkluvna blocket uppe på höjden väster om

Tipptoppvägen. Långt höger ut tycks blocket ha utsatts för stenhuggning av äldre typ. Vi kan se

en lång vertikal klyvspricka med enstaka utvidgningar. Bilden visar en del av sprickan, som

vidgats (möjligen för kilning).

12.5. Märkliga klyvplatser ut mot Tipptoppvägen

Nedanför höjden - ut mot Tipptoppvägen - finns några märkliga stenplatser som nedan kommer att

beskrivas. Alldeles nedanför den lilla bergskanten ligger ett antal blockstycken tätt sammanlagda i en

stenpackning av närmast fyrkantig form. Anläggningen är svårtolkad. Jag associerar närmast till en tidig

gravanläggning. Anläggningen skulle då kunna vara jämnårig med den vackra stenhuggningen i det

kluvna blocket på höjden ovanför och tidsmässigt sträcka sig så långt tillbaka som till sen stenålder, då

en jägar-/fiskarbefolkning rimligtvis haft boplatser i Storskogen.

Ytterligare ett stycke längre ner i terrängen ligger en borrad klyvplats av mycket märkligt utseende.

Det rör sig om en stor plan stenhäll, som spräcks i två stora stycken genom kilning i ett enda mittsatt

klyvborrhål. Just där klyvsprickan bildar en vass vinkel löper idag två matchande borrännor ganska långt

ner i hällen. Den främre blockdelen står i en hålighet. Och vid borrningen har denna del utsatts för stark

brytkraft, vilket lett till att en bred klyvspricka bildats. Stenhuggningen är svårbedömd. Hade man varit

ute i husbehovshuggningssyfte så hade man antagligen försäkrat sig om en god kontroll över sprickbildningen

genom att anlägga en lång rad av klyvhål. Men här har man bara använt sig av ett enda

mittsatt klyvborrhål. Det verkar mera som man varit intresserad av att spräcka hällen och att kontrollen

över klyvsprickan varit av underordnad betydelse. Man har helt enkelt spräckt hällen, varit nöjda med

resultatet hur än klyvsprickan löpte och sedan bara vandrat vidare. Det skulle kunna röra sig om en unik

typ av gränsmarkering. Eller möjligen om ett misslyckande i det gränsmarkerande arbetet. Kanske har

man försökt borra ett hål i hällen för att sätta ner ett markerande järnrör. Och istället har hällen

spruckit upp av den oväntade brytkraft som främre delen utsatt hällen för. Det som motsäger denna

tolkning är den långa (meterlånga) borrännan. Så djupa borrhål behövde man rimligtvis inte borra för

att sätta fast ett järnrör. Alternativt skulle det kunna röra sig om någon form av malmletning. Men jag

vet faktiskt inte. Fyndet är unikt i min samling av klyvplatser och jag har egentligen inget att relatera till.

Ännu närmare Tipptoppvägen står ett stort block lutat mot ett blockunderlag. En stor längsgående spricka leder

till misstankar om att blocket utsatts för ett fokuserat våld. Vid närmare inspektion visar sig detta stämma. Det

finns två klyvborrännor högst upp i sprickan. Men några ytterligare borrännor finns inte längs hela den långa

sprickbildningen. Någon god kontroll över sprickbildningen har man inte haft här. Och något kluvet stenmaterial

har man inte heller plockat ut från klyvplatsen. Man verkar ha varit nöjd med att åstadkomma en klyvspricka

oavsett vilket väg klyvsprickan än skulle komma att ta. Vi rör oss här i ett gränskänsligt område, så kanske har

blocket utsatts för stenhuggning för att fungera som ett gränsmarkerande block. Men säkert är det inte.

Klyvplatsen här är lika svårbestämbar som den tidigare beskrivna spräckta hällen. Det finns en hel del

stenhuggning av äldre modell i området. Alldeles i närheten finns en blockhög som verkar arrangerad av

huggna block. Och i nedkanten av blockhögen tittar ett nyfiket och mycket vackert uppallat block (utan

borrännor) fram. Det rör sig om en mycket medveten skyltning. Men om och hur det uppallade blocket är

kopplat till de närbelägna klyvplatserna måste vi nog fundera vidare på.

Då och då stöter man i Storskogen på områden med ovalformade nedgrävda ytor. De kan ha utgjort bobottnar

för en jägar-/fiskarbefolkning under sen stenålder. I det här området kan man faktiskt finna flera sådana

nedgrävda bottnar. Idag är slybildningen (efter kalhuggning) så stark i området att det inte går att fotografera

de troliga bobottnarna längre. En del äldre stenhuggning i området skulle kunna vara relaterad till de här

bottnarna och till människor som bott här för länge sedan. Att människor bott i Storskogen medan skogsområdet

fortfarande utgjorde en skärgårdsö skulle inte precis vara någon arkeologisk knallsensation. Och att

de genom äldre stenhuggning påverkat stenfloran borde inte heller vara det. Men att dess människor i en så

avlägsen tid borrat i sten i stenklyvningssyfte och skapat borrade klyvplatser skulle definitivt vara det!

Område 11

Flack liten blocksamling i anslutning till högt berg. Sannolikt har blocken huggits fram i bergskanten ovanför.

En bit in från Tipptoppvägen har ett stort stycke av en bergsklippa huggits loss med hjälp av borrteknik. En lång djup

borränna sitter i den inre vassa kanten av det borthuggna stycket (syns ej på bilden). Men efter den inledande klyvningen

verkar man ha lämnat klippan åt sitt öde. Någonting har helt enkelt kommit i vägen - som det ofta gör i livet. Eller också har

berget inte spruckit upp på det sätt man velat. Men vad kan man egentligen begära om man bara använder sig av ett enda

klyvborrhål? Eller också var man helt enkelt inte nöjd med stenkvalitén. Stenkvalité är tyvärr ingenting som jag kan

bedöma. Stenhuggarna har säkert lämnat in för gott och vi kan inte fråga dem. Men antagligen sitter de i sin

stenhuggarhimmel och planerar för sin återkomst till platsen. Och då ska det huggas av bara fanken!

Ytterligare en bild av den stora, borrkluvna berghällen

På bilden syns borrännan efter det långa klyvborrhål som anlagts för att

klyva berghällen

De flesta har naturligtvis hört uttrycket ”hugga i sten”. Och det har ju stenhuggarna här gjort i dubbel bemärkelse. Att de verkligen

huggit i stenen och kluvit den förstår man av ett par borrade grunda klyvhål längst upp. Och samtidigt verkar de ha huggit i sten i

den bemärkelsen att de varit missnöjda med klyvningen och bara lämnat blocket åt sitt öde. Men hur exakt klyvning har man väl

rätt att förvänta sig, när man är så lat att man bara sätter ett par små klyvborrhål högst upp? Det är något som inte stämmer här.

Kanske stenen sprack innan man ens hann anlägga alla klyvborrhål som man tänkt sig? Eller kan det faktiskt vara så att stenhuggarna

var helt nöjda med sitt klyvarbete? Och hur ska man då uppfatta klyvningen?

Stor blockhög i gammalt stenhuggningsområde nära ”stenlejonet”. Mer om

stenlejonet hittar Du i Kap 7 i Del 2)

På framsidan av blockhögen (se föregående sida) har en vacker stensugga i form av en avlång, huggen kloss

pallats upp på en understen. Stenhuggningen verkar genomgående vara av äldre typ (utan borrteknik).

13. Området kring den borrade stensuggan

och österut mot Tipptoppvägen


13. Området kring den borrade stensuggan och

österut mot Tipptoppvägen

Om vi från de borrkluvna block, som beskrevs i föregående kapitel, sakta och utforskande vandrar österut

mot den närliggande Tipptoppvägen, så kommer vi i princip att stöta på glest liggande borrade klyvplatser,

längs hela sträckningen. En del av dem är nog trots allt klyvplatser där vanlig husbehovshuggning ägt rum –

hur besvärligt det nu än är att acceptera husbehovshuggning så här långt ute i skogsmarken. På några ställen

ligger blockklossar med klyvborrännor kvar på marken. Men några andra klossar med matchande borrännor

ligger inte kvar, vilket väl ändå bör tolkas så att de medvetet avlägsnats från platsen.

På ett ställe stöter vi på en ståtlig stensugga, uppställd på en liten kulle. Stensuggan är uppallad i ena kanten

och har en hel rad av tätt satta klyvborrännor på magen. Det är svårt att tro att stensuggan (med sin tydliga

skyltkaraktär) skulle ha tillkommit inom ramen för någon vanlig husbehovshuggning. Men den vägrar totalt

att motivera sin existen här ute i skogsmarken. Och man får försöka gissa sig till varför den placerats här.

Jag utvecklar mina tankar kring detta lite närmare i avsnitt 13.1. nedan.

Lite längre ut mot Tipptoppvägen stöter vi på ett block, som att döma av sin branthuggning och klossliknande

form utsatts för stenhuggning. Vid närmare inspektion av blockets översida hitta vi också en kvarsittande

järnkil i ett klyvhål. Klyvningen har nog inte gått riktigt som man tänkt sig här. Och man har lämnat platsen

och låtit järnkilen sitta kvar - kanske har man bedömt den som uttjänt. Men här finns i vart fall en möjlighet

att via kol 14-analys kunna bestämma klyvplatsens ålder. Men då gäller det att få fackarkeologerna med på

tåget. Och det tillhör inte det lättaste. Intresset för stenhuggning med borrteknik –och för stenhuggning över

huvud taget – är och har alltid varit mycket svagt från det hållet. .

I ett avsnitt i detta kapitel redogörs också för några intressanta borrade klyvplatser ute vid Tipptoppvägen.

Det är lätt att tro att borrklyvningen haft något med Tipptoppvägens tillkomst att göra. Men grusvägen - för

att underlätta timmertransporter - har tillkommit först under senare delen av 1900-talet och har nog

knappast något att göra med den närliggande stenhuggningen.

14.1. Den borrade stensuggan, som vägrar att motivera sin existens.

(på naturlig kulle i Storskogen)

På en liten kulle långt inne i Storskogen står en vacker stensugga och blickar ut över det lägre liggande

skogslandskapet. Det är egentligen inget märkligt med det. Det finns mängder av stensuggor på kullar och

bergshöjder runt omkring i skogsmarken. Men när jag kommer närmare och har stensuggan i tydligt sikte, så ser

jag ju att den står uppallad på en stödsten i ena underkanten (siduppallning). Och det skvallrar redan detta om att

det nog rör sig om en uppställd stensugga, som har särskild status. Och när jag kommer ända fram och trevar med

handen på undersidan, så upptäcker jag att en stor del av undersidans kant är pepprad med tätt ställda

klyvborrännor. Innan jag såg borrännorna, så tänkte jag mig möjligheten att stensuggan var ett stenmonument

från sen stenålder. Det passade egentligen bra in i området, som hade en stenflora med flera märkligt formade

block och med en ovalformad nedsänkning i marken, som skulle kunna vara en rest av en bobotten från sen

stenålder. Men klyvborrännorna på blockets undersida komplicerar saken. Även om vi kan ha använt oss av

klyvborrhål i stenklyvningen tjänst under ganska lång tid, så borrade nog inte stenålderns jägarbefolkning i sten

för att klyva block. Så stensuggan måste ha tillkommit vid ett betydligt senare tillfälle. Efter ett tag hittar jag den

lägre liggande klyvplatsen, där stensuggan kluvits fram. Man har alltså efter klyvningen kånkat upp den stora och

tunga stensuggan på den lilla höjden bredvid. Att det rör sig om ett skyltningssyfte är nog ganska klart: både

uppallningen och den upphöjda placeringen (och att stensuggan har en vacker - om inte särskilt spektakulär –

form) talar för det. Men att det skulle röra sig om ett gränsmonument är inte lika självklart. Varför har man i så fall

inte bara ställt samman några stenar, som redan fanns tillgängliga här uppe på kullen? Varför har man gjort en så

enorm överprestation bara för att åstadkomma en skyltning vid en skiftesgräns i skogsmarken? Eller ska vi kanske

förkasta gränsskyltningshypotesen? Kanske har det rört sig om en husbehovshuggning där stenmaterialet skulle

hemtransporteras. Kanske har man ställt upp stensuggan på kullen i väntan på hemtransport - som aldrig blev av.

Men hur skulle man väl kunna transportera hem en så här stor och tung stensugga? Kanske har man tänkt att

stycka stensuggan i bitar innan man transporterade hem stenen. Men i så fall har man väl låtit stycka suggan

redan nere i klyvgropen och inte dragit upp den med mycket möda på kullen. Och varför skulle väl bygdens

bönder ge sig upp i oländig storskog, när de hade mängder med lämpliga block att stycka utanför den egna

stugknuten? Det är något lurt med borrningen och uppställningen av stensuggan, som jag inte riktigt lyckas reda

ut. Kanske får vi rent av skylla den borrade stensuggans existens på Uppsala Universitet, som sedan gammalt

(genom en donation) äger skogsskiften i Storskogen. Kanske är det Akademiförvaltningen, som vid något

tillfälle, bestämt sig för att storslaget markera sina skiftesgränser. En så resursstark institution kunde

naturligtvis slå på stort när det gällde gränsmarkering. Och kanske förfogade man också över specialiserade

stenarbetare, som tidigt behärskade konsten att klyva sten med borrteknik, Men i så fall borde det

antagligen finnas andra märkliga ”borrännemonument” i Storskogen. Och det gör det också! Men det är en

annan historia.

Jag har många gånger försökt säga till den borrade stensuggan att hon verkligen inte borde stå här på en

kulle i Storskogen utan i stället flytta till någon blockrik fårhage i anknytning till det lägre liggande jordbruksbygden.

Men stensuggan bara vägrar att lämna sin plats. Och den vill absolut inte berätta varför den lät sig

placeras här. Och jag tror inte heller att stensuggans skyltning varit särskilt effektiv. Sedan hon ställdes här

- när det nu var - är det kanske bara mig som hon lyckat göra uppmärksam på sin existens. Hon har inte

förstått att hon borde ha satt sina borrännor på ryggen så att de lättare uppmärksammas. Det är ju inte alla

som inleder bekantskapen med stensuggor genom att känna dem på magen. Den upplagda stensuggan i

Kap 4.1. ovan har varit betydligt skickligare i att exponera sina borrännor, så att de maximalt fångade

betraktarens uppmärksamhet .

Bilden visar den vackra uppallade stensuggan, uppställd på en kulle ute i Storskogen. Undersidan är pepprad med klyvborrännor.

Jag har försökt tala om för stensuggan att den inte får stå här ute i skogen om den inte tydligt motiverar sin existens. Ännu har den

inte sagt något. Den fortsätter bara att stå här på en helt osannolik plats för borrade stensuggor. Om det nu är konstens signum att

förvåna och skaka om, så har verkligen den här stensuggan uppträtt som ett utsökt stycke stenkonst. Kanske har den smyckat ett

nordligt alternativ av bygränsen mellan Fullerö och Ekeby. Eller kanske har den ställt upp av en markägare som stått utanför

bygemenskapen och velat markera sin skiftesgräns lite extra. Skogsmarken i Storskogen är ju inte helt igenom bondeägd.

Närbild, som visar klyvborrännorna på undersidan och uppallningen i ena kanten.

Strax nedanför stesuggans lilla kulle hittar vi en klyvplats, som bearbetats med borrteknik. Kanske har den borrade

stensuggan rent av huggits fram här för att sedan baxas upp på kullen och ställas i skyltposition.

Uppallad sten vid klyvplatsen, där stensuggan huggits fram.

Uppifrån stensuggans lilla kulle kan man stå och blicka ut över ett jämt och troligen stenröjt område. Ytan är aningen

nedsänkt i marke. Jag föreställer mig ofta att den här typen av stenröjda och lite nedsänkta ytor fungerat som

bobottnar. Men om det nu rör sig om en gammal bobotten så har knappast den borrade stensuggan skyltat för

boplatsen. Om det nu inte skulle visa sig att borrade klyvhål är långt äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. Men det

skulle i så fall vara en arkeologisk knallsensation!

Svårbedömd stenpackning på höjden strax före området med den borrade stensuggan

Skogspartiet bjuder på en alldeles speciell och mycket konstfull uthuggning. Det verkar nästan som om någon

försökt forma till ett huvud på ett stort monsterdjur. Och det är inte utan att man ryggar till lite granna när

man upptäcker den här stenskapelsen. Men konstverket är inte helt unikt. Då och då hittar man liknande

uttrycksfulla reliefhuggningar i andra höglänta skogsområden i Storvretabygden. Ett liknande exempel

kommer vi att visa från skogspartiet vid Norrbo. (Se Avsnitt 22.4. nedan!).

13.2. Kluvet stenmaterial i närheten av den borrade stensuggan

- och ett unikt lärkbestånd -

När jag strövar igenom skogspartiet mellan den borrade stensuggan och de stora huggna

blockytorna med stensuggor nedanför, så hittar jag åtskilliga klyvplatser. Men kanske ska man

inte kalla dessa fyndplatser med borrade blockstycken för klyvplatser. För ibland ser det faktiskt

ut som om som om vissa vackert huggna blockklossa bara dumpit ned från himlen - eller forslats

hit och släppts ner på platsen. Ibland kan man nog efter mycket letande hitta någon närliggande

överväxt klyvplats - men inte alltid. Man kan naturligtvis fråga sig vad dessa vackert huggna

blockklossar har för ärende långt ute i skogsmarken. Om det rört sig om husbehovshuggning så

borde ju dessa stenklossar, som man lagt ner mycket arbete på att hugga till, ha varit bland de

första huggna blockstycken, som transporterades hem till byar och gårdar. Möjligen skulle man

kunna tänka sig att dess vackra rätvinkliga klossar använts för att markera en gränslinje. Men om

så vore fallet hade man nog bemödat sig om ställa upp dem på ett vackert sätt (uppställda på ett

stenpodium, uppallade på understenar eller ställda i ett röse). Stenklossarna i det här området –

liksom i många andra områden har inte arrangerats på ett sådant sätt att man får intrycket att de

ska uppfattas som skyltobjekt.

Lika svårt som det är att förstå varför stenklossarna finns här i området lika svårt kan det kanske

vara att förstå varför det växer ett litet lärkbestånd här bland den kluvna stenen. Det är i vart fall

enda gången som jag träffat på ett sådant bestånd under mina strövtåg i Storskogen eller i

närbelägna höglänta skogsmarker. Träden är ganska små och ser lite förtvinade ut. Antagligen

har de inte trivts särskilt bra här. Möjligen är träden äldre an vad storlek och höjd antyder.

Kanske är det en kvarleva från något inplanteringsexperiment under 1800-talet. Jag har

egentligen ingen aning. Men kanske markägaren sitter på information om det unika lärkbeståndet,

som faktiskt fick mig att tappa stenfokus för en lång stund.

Hugget trekantigt block med klyvborrännor längs ena kanten - ganska nära stensuggan som vi

besökte i föregående avsnitt. Jag hade hoppats att jag skulle kunna prestera en borrkluven sten

omgiven av lärkgrenar i Storskogen. Men jag är inte så säker på de grenar som bilden visar verkligen

tillhör ett lärkträd. Jag tror snare att det är grangrenar. Så därför får jag visa det unika lärkträdsbeståndet

på en separat bild

När jag gick omkring i det här skogspartiet mellan den borrade stensuggan på kullen och de kluvna blockväggarna

med stensuggarna nedanför, så förändrades plötsligt ljuset. Reflexmässigt tittade jag upp mot

himlen för att se om molntäcket förändrats på något sätt. Men himlen såg lika dan ut som tidigare.

Det tog en stund innan jag började betrakta träden, som omslöt mig. Jag upptäckte då till min förvåning att

jag stod omgiven av lärkträd - mitt inne i Storskogen! Antagligen silar dessa träd ljuset på ett helt annat sätt

än vad tall och gran gör, som vanligtvis är mina kompisar i skogen.

En borrkluven blockkloss ligger för sig själv nästan övervuxen av markvegetation. Ett stycke längre bort

upptäcker jag en välhuggen block som tycks ligga i ”splendid isolation”. De ser nästan ut som om det dumpit

ner från himlen (se nästa bild).

Den här vackra välhuggna stenklossen borde rimligtvis ha framställs genom borrklyvning och sannolikt med hjälp av

radklyvningsmetoden som ger god kontroll över klyvprocessen. Men jag fick faktiskt leta en god stund innan jag hittade några

klyvborrännor (se nästa bild). Och jag fick verkligen anstränga mig för att hitta någon närliggande klyvplats.

I blockklossens hörn finns några grunda borrännor , som är nästan helt överväxta och inte helt lätta att

identifiera.

?

Så småningom hittade jag en övervuxen plats, där stentäktskällan till blocket på föregående bild mycket väl kan döljas. Enskilda

stentäktplatser kan således vara svåra att få syn på och kan lätt missas. Nu har inte detta varit ett särskilt stort problem vid mina

efterforskningar i Storvretabygdens höglänta skogsmarker. Problemet har snarare varit att kunna förstå och förklara den stora mängden

klart synliga klyvplatser i skogsmarken.

Lärkträdsbestånd och borrade klyvplatser

Vid närmare eftertanke skulle det kunna finnas ett samband mellan lärkbestånd och stenhuggning

här uppe i det höglänta området strax väster om Tipptoppvägen - hur underligt det än kan låta.

Sambandet förmedlas i så fall genom att sten och skog i området har en och samma ägare. Redan

på 1600-hundratalet donerades gårdar i Fullerö och Ekeby byar till Uppsala Universitet. Det

innebär att Universitetet länge ägt och fortfarande äger skogsskiften i Storskogen. Både

lärkbeståndet och den närbelägna stenhuggningen ligger troligen inom ett av dessa skogsskiften.

Det är möjligt att universitetet (och den anknutna botaniska trädgården) vid något tillfälle under

1800-talet försöksplanterat lärkträd på ett mindre område i Storskogen. Och det är likaså möjligt

att Universitetet bedrivet stenhuggning i samma område. En resursstark institution som

universitetet har antagligen klarat av (genom inhyrning av olika typer av specialister) att hugga och

frakta storskalig huggen sten över långa avstånd i oländig terräng, något som nog skulle vara

omöjligt för bönderna i byarna kring Storskogen.

Det bör väl i sammanhanget sägas att stenhuggningsområdena i Storskogen inte alla ligger på mark

som ägs av Universitet (Universitetsförvaltningen). Men det skulle ju kunna förklaras med att

byskogen före laga skiftet var allmänningar och att de som var delägare kanske kunde hugga sten

var som helst på allmänningsskogen. Stenhuggning som utfördes av specialister skulle man kunna

kalla för en typ av husbehovshuggning. Men det är kanske bättre att benämna den som en speciell

typ av stenhuggning: uppdragshuggning. Den skulle kunna förklara storskaliga huggningar i

oländig terräng långt från jordbruksbygdens byar och gårdar. Men uppdragshuggningen i

Storskogen är än så länge bara en hypotes.

13.3. Klyvplatser nära Tipptoppvägen

- och en kvarlämnad järkil i ett klyvborrhål -

När vi vandrar vidare ut mot Tipptoppvägen stöter vi på flera borrade klyvplatser som nedan kommer att

redovisas. Vi lägger särskilt märke till en stor branthuggen stenkloss som påminner om en sarkofag. På den

branthuggna gavelsidan löper en spricka genom blocket. Sprickan löper inte rakt genom blocket utan löper ut en

del åt ena sidan. Mycket talar för att det rör sig om en klyvspricka som nog inte tagit sig så rakt genom blocket

som stenhuggaren önskat. Men det vet vi ännu inte säkert. När vi kommer fram till det branthuggna blocket

kan vi lite närmare skärskåda den platta översidan. Det dröjer inte länge förrän vi kan identifiera en kvarsittande

järnkil i ett borrat klyvhål. Med sina utstickande sidjärn påminner järnkilen om en järnspindel. Det är andra

gången under min 8-åriga pensionärskarriär som utforskare av den människopåverkade blockfloran i

Storvretabygden, som jag hittar ett borrat klyvhål med en intakt järnkil. Den andra järnkilen sitter i ett block i

sluttningen upp mot Fullerö park. En genomgång av många tusen borrkluvna block har således resulterat i

endast två intakta järnkilar.* Det lönar sig således inte att systematiskt leta efter kvarsittande järnkilar. Man får

ta det som en bonus när man väl råkar hitta på någon i samband med inventeringen av klyvplatser. I ett

ytterligare klyvhål och i en borränna har jag hittat järnrester, som troligen härrör från en järnkil.

Varför järnkilen sitter kvar i blocket här i Skogspartiet vid Tipptoppvägen kan man bara spekulera kring. Något i

klyvningen här gick kanske fel och den avbröts på ett tidigt stadium. Kanske järnkilen fastnade i det spräckta

klyvhålet och var omöjlig att få loss. Eller också bemödade man sig inte ens om att plocka ut den. Kanske var de

gammal och uttjänt. Men den finns alltså här och påminner oss om att vi med en kol 14-analys skulle kunna få

fram ett hyfsat snävt tidsintervall inom vilket stenhuggningen här ägt rum. Det är en av få klyvplatser, som vi

alltså ganska exakt skulle kunna tidsbestämma. Vi får se om det på sikt går att intressera den akademiska

arkeologin för en kol 14-analys. Kanske blir det inte så lätt. Kanske tycker man från det hållet att det blir en

omnödigt dyr undersökning för att bekräfta det man redan tror sig veta om borrklyvningens ålder. Men ur ett

lokalhistoriskt perspektiv skulle det naturligvis vara intressant med en datering oavsett vilken ålder den än visar.

Och skulle det vara så att undersökningen oväntat visar på en mycket hög ålder: ja, då skulle vi kanske behöva

fundera kring borrklyvningen i andra banor än vi hittills gjort. Och då skulle nog t.o.m. de akademiska

arkeologerna bli intresserade.

* Efter att detta skrivits har jag hittat ytterligare några fynd av fastsittande järnkilar Se exempelvis Avsnitten 2.5.1 och 2.5.2. i Del 2 .

Stor blockkloss i skogsparti i Storskogen. Klossen ser inte naturlig ut utan verkar ha utsatts för stenhuggning.

På klossens översida löper en längsgående spricka, som tagits upp genom kilning i ett stort antal grunda

klyvhål. I ett av klyvhålen sitter det faktiskt kvar en järnkil. Det är ett unikt fynd. Jag har gått igenom många

hundra klyvplatser där borrteknik använts. Och det här är ett av mycket få helt säkerställda järnkilsfynd, som

jag hittat! (Se nästa bild!).

Mitt i klyvsprickan finns en kvarsittande järnkil. Kring kilhuvudet sitter några sidjärn,

som fördelar trycket på ett effektivt sätt. Den troligaste förklaringen är att det rör sig

om en misslyckad klyvning och att man inte brytt sig om att lossgöra kilen, som kanske

satt fastklämd. Alternativt skulle det kunna rör sig om en nedslagen kil för att markera

blocket som gränsmärke. Man då hade man knappast behövt använda sig av sidjärn.

Och man hade definitivt inte behövt borra flera borrhål i en lång rad.

Svårbedömd blockformation där stenborrning använts. Det kvarstående blocket har en lång lodrät borränna, som

motsvaras av en borrännerest på det större framförlagda blocket. De borthuggna bitarna har inte transporterats

bort eller slarvigt lämnats på marken. Det har prydligt ställts framför det större blocket som en medveten

skyltning. Skyltning för vad? Kanske rör det sig om ett gränsmarkerande stenplats? Och trots den tydliga

borrännan (kanske inte så tydlig på bilden) är det kanske inte helt lätt att åldersbestämma blockarrangemanget.

Fullständiga klyvborrhål på blockets framsida

Det spräckta blocket sett bakifrån

Granen framför blocket hade hittills dolt borrhålsmynningarna

på den lodräta ytan. Men en dag valde min blick rätt vinkel och

trängde fram till de vågrätt satta borrhålen. Det var varken de

första eller sista klyvborrhål som jag upptäckt längs Tipptoppens

vägsträckning. Men det är ändå ovanligt att få se hela

klyvborrhål. Vanligtvis ser man bara en del av ett borrhål (en

borränna) efter en genomförd klyvning. Men här har klyvningen

visserligen påbörjats men av någon anledning avbrutits och

därför finns de runda borrhålen kvar. Av märkena vid själva

borrhålsmynningarna kan man se att man antagligen börjat kila

i borrhålen. Vid sidan av blocket har ett mindre block med

tydliga borrade klyvhålsmärken i underkanten prydligt uppställts

Bredvidstående mindre block med klyvhålsmärken i

underkanten

En dag upptäckte jag att en trädröjning nyligen genomförts kring det kluvna blocket. Och då visade sig inte

bara den vertikala klyvsprickan utan också en tydlig rad av klyvborrännor längs överkanten. Klyvplanen här

har nog varit att först klyva blocket på längden med grunda klyvborrhål på rad (radklyvningsmetoden) för

att sedan fortsätta klyvningen genom att borra och kila i djupare horisontellt satta klyvborrhål (i en gles rad

under varandra) för att spräck den kvarstående blockkärnan i två delar. Det senare klyvmomentet har inte

genomförts fullt ut. Anledningen kan ha varit att blocket visade sig gå längre ner i marken än vad man först

trott. Trots att man kilade och faktiskt lyckades åstadkomma en klyvspricka stod blockbitarna orubbligt fast i

marken. Och det kanske bedömdes vara alltför resurskrävande att gräva fram dem. Block är ibland

oberäkneliga. Och inte ens erfarna stenhuggare rår alltid på dem.

Spännande stenhög med kluvna stenar precis bredvid Tipptoppvägen. Jag har

ägnat årskillig tid till att leta efter borrännor på stenmaterialet. Till slut – när jag

var på väg att ge upp - hittade jag en (se lilla bilden). Borrännan är så otydlig att

man behöver verifiera synintrycket genom att känna på den glatta borränneytan

med pekfingret. Gå gärna till platsen och försök själv identifiera den. Man vad

säger egentligen borrännan om blockhögens ålder?

Även på andra sidan Tipptoppvägen hittar vi en klyvplats. Här finns flera blockstycken som bär borrännespår efter

klyvning med borrteknik. Mycket klyvmaterial ligger kvar på klyvplatsen och det är osäkert hur mycket (om ens något)

som verkligen avlägsnats. När man ser klyvplatsen så här framifrån så upplever man att den åtminstone till en del är

arrangerad och alltså har viss skyltkaraktär. Det skulle möjligen kunna tyda på att det rör sig om en gränsmarkerande

stenplats.

Blockkärnan visar tydliga spår av klyvning med borrteknik. Samma klyvplats som på

föregående bild. Upptill till höger ser vi också borrännor på en blockkloss.

Som vanligt, måste man säga, så trivs äldre stenhuggning och stenskyltning bra tillsammans med borrade

klyvplatser. Det här vackra skyltande blocket står bara ett tiotal meter från den borrade klyvplats, som visades

på föregående bild. Kanske rör det sig här om en gränsskyltande kombinationsplats där två olika skyltsystem

från olika tidsperioder skyltar för en och samma gräns. Äldre bygdegränser är ju så gamla att de kan ha skyltats

om både en och två gånger.

Och som vanligt förföljs man i Storskogen av de svårtolkade blockhögarna. Just den här ligger ganska nära den ovan

presenterade borrade klyvplatsen.

Här ser vi blockhögen från ett annat håll. Mittblocket utgörs av ett vacker hugget liggande block. Jag var

faktiskt tvungen att gå upp och känna om mittblocket hade några klyvborrännor, eftersom det är så

välhugget. Några sådana hittade jag inte. Och det innebär i princip att högen skulle kunna vara flera

tusen år gammal. Man undrar lite över mittblockets liggande position. Kanske har det en gång stått rest

uppe på högen. Blockstyckena i högen kan mycket väl ha huggits fram i en närliggande bergsbrant.

14. Väster om om Tistelvallsvägen (Fullerö)


14. Väster om om Titelvallsvägen (Fullerö)

- både långt ner och högt upp -

Infarten till Tistelvallsvägen ligger alldeles bakom Fullerö Handel. Jag har återbesökt skogspartiet

väster om vägen vid åtskilliga tillfällen av åtminstone två anledningar. Dels gränsar vägen till en en

ganska hög bergrygg, i vars branter jag funnit omfattande spår efter stenhuggning - både av äldre

traditionell typ och av yngre borrklyvning. Och dels har jag i den lägre delen av skogspariet funnit

några stora spektakulära block, som varit intressanta att studera ur ett gränsperspektiv. Det finns vissa

skäl att tro att en del stora borrkluvna block kan ha utnyttjats för gränsmarkering. I det aktuella

området finns just ett sådant borrännemärkt block, vars gränsrelatering jag försökt undersöka lite

närmare. I området finns också ett spektakulärt block, som utsatts för äldre traditionell stenhuggning,

och som har en intressant kringstående blockskyltning. Också här finns skäl att anta att blocket använts

som gränsmarkör.

I några avsnitt nedan beskrivs dessa båda stenplatser lite närmare - tillsammans med en märklig

blockhög som också skulle kunna ha något med gränsmarkering att göra. Någon mer ingående

gränsundersökning görs dock inte här. Jag återkommer med en sådan i en uppföljande presentation

(i serien Gräns och Sten), som är under planering. Preliminära resultat från denna studie redovisa dock

här helt kort.

I det näst sista avsnittet redovisas stenhuggning, som har koppling till den höga bergryggen i norr.

Presentationen har ju egentligen inte som syfte att redovisa klyvplatser i fast berg. Men vi gör här ett

undantag.* Det kan ju vara intressant att känna till att det vid sidan om en onfattande stenhuggning i

block också funnits en välutvecklad (ofta betydligt mer storskalig) stenhuggning i massivt berg under

senaste seklerna - och förmodligen betydligt tidigare än så.

För dem (förmodligen mycket få) som är intresserade av att på närmare håll betrakta gammal

stenhuggning i bergsbranter (och även i partier uppe på berget) är höjdryggen här mellan

Tistelvallsvägen och väg 290 ett mycket lämpligt utflyktsmål.

* I Kap. 21 nedan gör vi ytterligare ett undantag

I ett avslutande avsnitt kommer jag att beskriva små borrade klyvplatser på ett kalhygge, som gränsar till den

lägre delen av skogspartiet. Jag skulle tro att både klyvplatsernas utseende och förekomstfrekvens här är

ganska typisk för fältnära skogspartier i den större omkringligande bygden. De små klyvplatserna här, där

syftet förmodligen är husbehovshuggning, kontrasterar mycket starkt mot det storskaliga stenhuggeriet uppe

på bergsryggen. Här uppe på begshöjden har stenhuggningen syfte antagligen varit ett annat. Och de som

arbetat här har nog hört till en annan - och mer specialiserad - kategori av stenhuggare.

14.1. Blockhögen nära Tistelvallsvägen

Från Fullerö Handel tar vi skogsvägen ner mot Tistelvallen. Något hundratal meter före husen i Tistelvallen

viker vi av mot väster och tar oss in i skogspartiet. Alldeles nära vägen stöter vi på en märklig, lite långsträckt

blockhög av blockstycken - lite slarvigt staplade på varandra. Blockstyckena verkar vara huggna. Men det är

svårt att identifiera någon tydlig stentäktkälla på platsen. Det går inte att utesluta möjligheten att

blockstyckena huggits fram någon annanstans och sedan transporterats till den nuvarande platsen. Jag

misstänkte i början att blockstyckena kommit från ett stenbrott på en bergsknalle ett hundratal meter längre

söder ut i samma skogsparti. Stenbrottet har dock bearbetats genom kilning i borrade klyvhål. Om

blockstyckena kommit härifrån så borde åtminstone några av dem uppvisa klyvborrännor, som uppkommit när

klyvhålen spräckts upp av nedslagna järnkilar. Några sådan kunde jag dock inte vid en hastig inspektion

upptäcka. Det innebär dock inte att stenbrottshypotesen helt kan avfärdas. Jag kan naturligtvis ha missat en

eller annan borränna, eftersom jag inte systematiskt känt av varje blockstycke med det känsliga pekfingret

(betydligt känsligare än ögat). Vissa blocksidor döljs också av andra blockstycken och kan inte undersökas. Vi

får således lämna stenbrottshypotesen öppen tills vidare även om den inte verkar särskilt trolig.

Blockstyckena verkar staplade och bildar ingen typisk rundad gränsröseform. Och till skillnad från sådana

gränsrösen har blockhögen ingen profilerad markörsten. Möjligen är det så (t.o.m. troligt) att alla

gränsmarkerande blockarrangemang inte utformades som typiska rundade gränsrösen. Också på en del andra

ställen i höglänt skogsmark i Storvretabygden har jag kunnat iaktta liknande staplade blockhögar, som också

kan ha fungerat som gränsmarkörer. Vi får i alla fall ta med oss att gränsmarkering kan vara en rimlig (kanske

rent av trolig) funktion hos blockhögen av staplade block nära skogsvägen till Tistelvallen. Hypotesen skulle

naturligtvis förstärkas om vi, vid den fortsatta vandringen upp genom skogspartiet, hittade flera spektakulär

stenplatser som bildade en rak stenlinje (en gräns) med blockhögen. Så länge vi inte undersökt en ev.

kulturstensflora högre upp i skogspartiet så kan vi naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om blockhögens

funktion. Det skulle ju faktiskt kunna röra sig om huggen sten som dumpats här nära skogsvägen.

Bilden visar en del av blockhögen med huggna block, som staplats på varandra.

Som framgår av bilden har blockhögen en ovanlig, långsträckt form. Och några klyvborrännor hittar vi inte här.

Uthuggen yta i bergknalle en bit söder om blockhögen. På det här avståndet kan man inte avgöra om stenhuggningen

här skett med äldre traditionell teknik eller med borrteknik.

På närbilden ser man dock tydligt att borrteknik används. Vi ser här en grund borränna som borstats ren från

mossa. Under mossan på båda sidor om den synliga borrännan döljer sig antagligen en lång klyvrad av borrrännor.

14.2. Stenplatsen med det stora borrkluvna blocket.

Vi har nu kommit längre upp i skogspartiet. På långt håll skymtar ett stort block, som ser

branthugget ut - åtminstone på en sida - och som har en del stora blockstycken liggande eller

stående på marken runt omkring. På det här avstående kan vi inte avgöra om blocket är

tillhugget med äldre traditionell teknik eller med yngre borrteknik. Vi kan inte ens avgöra att

det är en huggning utförd av människor. Det skulle mycket väl kunna vara en stenplats, där

naturkrafterna haft en egen huggsexa utan mänsklig inblandning.

När vi kommer närmare så upptäcker vi att det stora blocket tillhuggits med borrteknik. På

framsidan har blockstycken huggits bort och lämnat efter sig en mycket slät lodrät stenyta. I

den stenytan löper två vertikala klyvborrännor. Stora blockstycken har alltså huggits loss

genom kilning i två djupa klyvborrhål och efterlämnat släta branta sidpartier. Runt omkring den

kvarstående blockkärnan står eller ligger borthuggna blockstycken, varav flera har kluvits med

radklyvningsmetoden innebärande att flera grunda klyvborrhål satts i rad längs en tilltänkt

klyvlinje. Spåren av klyvborrhålen visar sig i form av grunda klyvborrännor längs kanterna på

en del blockstycken. Här har vi således en klyvplats där båda borrklyvningsteknikerna

(enkelhålsklyvning i djupt borrhål och radklyvning i grunda borrhål satta i rad) kombinerats.

Eftersom vi befinner oss i kanten av ett stort stenhuggningsområde (bergshöjdens krön och

branter ovanför vår stenplats har många spår efter en omfattande stenhuggning, där både

äldre traditionella tekniker och yngre borrtekniker använts) så skulle man naturligtvis kunna

tänka sig att den nuvarande stenplatsen är rester av en genomförd blockstentäkt, där

stenmaterial hämtades för användning på gårdarna i det lägre liggande odlingslandskapet- eller

ingått i någon uppdragshuggning, som utförts av stenhuggningsspecialister. Mycket tyder dock

på att allt borthugget stenmaterialet fortfarande ligger kvar kring blockkärnan. Det finns

inte heller något som tyder på att en blockstentäkt ägt rum för att skaffa fram blockstycken för att

bygga upp ett gränsröse av standardform. Spår av något sådant röse finns inte på platsen. Snarare

får man en känsla av att själva den kvarstående blockkärnan med sina branthuggna sidor tillformats

för att utgöra ett gränsmonument. Och kanske ska också de tydligt exponerade borrännorna i de

vertikala blockväggarna inte bara uppfattas som en oplanerad automatisk biprodukt av en tillämpad

stenhuggningsmetod utan också som ett planerat inslag för att signalera att stenplatsen har en

gränsmarkerande funktion. Man kan också tänka sig möjligheten att några av de borthuggna blockstyckena

(särskilt de upprättstående med exponerade borrännor) medvetet ställts i skyltlägen för

att flankera den kvarstående blockkärnan och ytterliga understryka stenplatsens viktiga gränsmarkerande

roll.

Man kan nog inte utesluta att stenplatsen redan tidigare - innan det stora blocket borrkluvits - kan

ha haft en skyltfunktion. Kanske har den skyltat för en gammal bygdegräns eller kanske t.o.m. för ett

gammalt boplatsområde under sen stenålder. Kanske står vi inför en stenplats som kan betraktas

som ett 2-fas-monument (eller rent av 3-fas-monument) som haft skyltfunktioner i flera vitt skilda

tidsperioder.

Mycket talar således för att stenplatsen med det borrkluvna blocket är ett gränsmonument. Kanske

bildar det en gränslinje tillsammans med den tidigare beskrivna blockhögen med staplade block.

Men eftersom vi i skogsområdet ännu bara har tillgång till två potentiella gränsmonument så kan vi

inte med säkerhet uttala oss om huruvida de markerar en gränslinje. Det går ju som bekant alltid

att dra en rak linje mellan två punkter. Men skulle vi vid vår fortsatta vandring hitta ytterligare en

spektakulär stenplats, som skulle kunna tolkas som en gränsmarkering så har vi, om den nu ligger

rätt positionerad, etablerat en stenlinje, som mycket väl skulle kunna ingå i en faktisk gränslinje

genom skogspartiet. Så låt oss vandra vidare.

Blockkolossen har en mycket säregen form med platt tak och branta sidor och en relativt sent tillhuggen

framsida, där borrteknik använts. Det går nog inte helt att utesluta att det pampiga blocket redan tidigare

utsatts för stenhuggning (utan borrteknik) för att få en spektakulär form så att det kunde användas som

skyltblock. Men det har vi inga säkra belägg för.

Blockets kluvna framsida uppvisar två långa klyvborrännor , som löper vertikalt långt ner på blockväggen.

Ytterligare en bild som visar blocket med sina två långa vertikala borrännor.

11 juni 2018 Tistelvallen

Vissa kluvna blockstycken runt den stora blockkärnan har ställts upp på ett sådant sätt (med exempelvis uppallning) att

de kanske är tänkta att utgöra en flankerande skyltning till huvudblocket. En del blockstycken, som det på bilden, har

grunda klyvborrännor längs någon kant.

Blockstycke nära huvudblocket, som kluvits med radklyvningsmetoden: flera grunda klyvborrhål satta i rad.

Borrännorna syns tydligt längs överkanten.

14.3. Stenplatsen med det stora, lutande blocket

Vi har nu lämnat stenplatsen med det borrkluvna blocket bakom oss och vandrar mot väster högre upp i

terrängen. Det dröjer inte länge förrän man på avstånd vagt kan urskilja ett stort block som verkar märkligt

framåtlutat så att en hålighet bildas framtill under blocket. Redan på det här avståndet kan man se att

blocket står i kanten av det höglänta skogspartiet och att marken bakom sluttar ganska brant ner mot

lägre liggande åkerfält. En gång -för flera tusen år sedan - täcktes de lågt liggande fälten sannolikt av en

havsfjärd. Häruppe på den höglänta stranden hade kanske dåtidens jägare/fiskare en boplats. Och kanske

arrangerades stenplatsen med det lutande blocket redan då för att skylta för boplatsen.

Stenplatsens huvudblock utgörs av en stor blockkoloss med branta sidor och en något kulligt tak med

gropig yta (kanske medvetet bearbetad). Blockets släta framsida har en mycket stark inåtlutning så att ett

tomrum bildas mellan marken och blockytan längs ner. I tomrummet har en mycket vacker, spetsig och

vitfärgad sten satts in så att basen vilar mot marken och spetsen mot den lutande blockytan. Det ser

faktiskt ut som om det vitfärgade blockstycket hindrade det lutande blocket att falla framåt. Det skulle

således kunna röra sig om en äkta uppallning (av mittuppallningstyp). Men troligare är nog att den vackra

vita stenen ställts dit i efterhand för att skylta för något speciellt - kanske en gränssträckning med tanke på

stenens spetsiga form. Antagligen har det lutande blocket tillräcklig naturlig bakvikt för att undvika ett fall

framåt utan hjälp av en uppallande sten. Men jag är inte säker. Jag skulle i vart fall inte vara den som stod

nere i hålan under blocket och försökte pilla bort den spetsiga stenen!

Det stora lutande blocket har flera flankerande blockarrangemang i sin närhet. Alldeles bredvid finns en

märklig blockformation, där ett block tycks ha spräckts i två delar så att en bred mittspricka bildats. Mitt i

sprickan - ganska långt in - anar man en mindre sten som kan ha använts som kilsten. Det spräckta blocket

uppvisar också en del andra märkliga detaljer, som tyder på att gammaldags stenhuggning bedrivits här.

Spår av yngre stenhuggning, där borrteknik använts finns inte här och inte heller på det stora lutande

blocket.

På andra sidan av blocket finns en låg hög av avlånga, huggna blockstycken. Högen kan knappas betraktas

som ett typiskt välarrangerat gränsröse. Men med en välvillig tolkning skulle man kanske kunna få det till

en slarvig gränsmarkering med några få huggna blockstycken. Kanske har blockhögen senare lagts till för

att förstärka stenplatsens gränsmarkerande funktion - men så värst mycket förstärkning har det i så fall

inte blivit just i det här fallet. Eller kanske har man bara pliktskyldigast placerat några blockstycken här i

ett lamt och halvhjärtat försök att efterkomma en lantmäterimyndighets instruktioner om hur gränsmarkeringar

ska uppföras. I kanten av skogspartiet nära det lutande blocket finns också en stor bullig

stensugga uppallad på en sten. Något längre in i skogspartiet finns ytterligare en av samma typ.

Uppallning av block på understenar har använts sedan urminnes tider för att skapa iögonfallande och

spektakulära stenskyltningar. Men både människor och naturkrafter kan palla upp block på understenar

och i de enskilda fallen kan det vara svårt att avgöra vem som varit kreatör. Men nu har vi två uppallade

stensuggar i närområdet – och kanske till och med tre om vi räknar det lutande blocket med sin

underställda vita, spetsiga sten. Kanske har man medvetet arbetat med ett uppallningsschema, när

stenplatsen här anlades i en avlägsen forntid - kanske så långt tillbaka som under sen stenålder.

En så här mäktig stenplats med spektakulärt lutande block, uppspräckt block och uppallade stensuggor

har sannolikt inte anlagts enkom för att stenmarkera en skiftesgräns eller ens en bygdegräns. Troligast är

nog att stenarrangemangen skapats för att skylta för en gammal boplats. Men det måste rimligtvis ha varit

mumma för senare gränsläggare att i gränsmarkerande syfte utnyttja en så spektakulär stenplats - och

kanske t.o.m. anpassa gränssträckningen något så att stenplatsen skulle kunna användas.

------------------------------------------

I samband med vår beskrivning ovan av de tre spektakulära stenplatserna i skogspartiet vid Tistelvallen,

har vi redan spekulerat en del om platsernas gränsmarkerande funktioner. Men än så länge har vi inte

levererat några bevis för att stenplatserna ligger längs en känd gränstsräckning i skogsmarken. Det är nu

rimligvis dags att anföra belägg för att stenplatsena verkligen har en sådan gränsrelatering. (Se nästa

avsnitt)!).

Bilden visar det vackra lutande huvudblocket i skogspartiets kant mot en lägre, uppodlad markyta. Det

ser nästan ut som om blocket är uppallat på den pyramidformade vitaktiga stenen längst ner. Men

stenen kan också senare ha ställts in under blocket för att fungera som gränsskyltning.

Flankerande block som troligen medvetet spräckts i två delar

Bilden visar en ståtlig, uppallad stensugga nära stenplatsen med det lutande blocket

Alldeles bredvid det lutande blocket finns en flack blockhög av avlånga huggna blockstycken. Man

skulle kunna tänka sig möjligheten att det rör sig om ett slarvigt gränsröse, som anlags här för att

få extra skyltkraft av det spektakulära lutande blocket. Det är ju inte helt ovanligt att gränsrösen av

standardmodell placerats vid stora spektakulära block (se exempelvis bilderna i Kap. 3.2. i del 2).

Men man kan förstås inte utesluta att det rör sig om en dumphög, där huggna block tillfälligt

placerats för att senare avhämtas. Men i så fall har de här blockstyckena vid det här laget fått vänta

ganska länge på att borttransporteras.

14.4. Om de tre stenplatsernas gränsrelatering.

Preliminär bedömning i avvaktan på det slutresultat som kommer att redovisas i den

kommande presentationen (Gräns och Sten):

Jag hade faktiskt förhoppningar om att de tre stenplatser, som ovan beskrivits (i avsnitt 1 – 3)

i den nedre delen av skogspartiet väster om Tistelvallsvägen, skulle ligga i en känd gränslinje

och alltså alla tre utgöra gränsmarkörer. De tre stenplatserna klarar visserligen det första

testet: att ligga i en rak linje genom skogspartiet. Men alla tre ligger så vitt jag kunna

konstatera, inte i någon gemensam känd gränslinje. Blockhögen och det borrade blocket kan

jag överhuvud taget inte placera in i någon gränslinje - varje sig bygdegräns eller skiftesgräns.

Däremot tycks det spektakulära lutande blocket ingå i den skiftesgräns som korsar

Tistelvallsvägen i dess slutskede. Det är egentligen alldeles för pampigt och gammal för att

ingå i en sentida skiftesgräns med kanske bara 150 år på nacken. Men blocket stod ju här och

erbjöd sina tjänster. Och ett så läckert erbjudande kunde säkert inte de som arbetade med

skiftesgränsens stenskyltning stå emot. Men ingen av de beskrivna stenplatserna har någon

bygdegränsrelatering. Fullerös södra bygräns är visserligen inte så långt borta. Men nära

skjuter ingen hare. Och något belägg för borrännemonumentens gränsmarkerande funktion

fick vi inte genom att studera det imponerande borrkluvna blocket här i skogspartiet vid

Tistelvägen.

14.5. Storskalig stenhuggning på bergsryggen högre

upp i skogspartiet

Nedan visas bilder från det den stenhuggning, som är kopplad till den höga bergsryggen i

området. Mycket av stenhuggningen här har skett utan borrteknik. Man kan gå långa sträckor och

spana i de huggna stenytorna i bergsbranterna utan att finna några spår efter borrklyvning. Det

kan innebära att en del huggningarna här kan vara mycket gamla. Men det behöver inte

nödvändigvis tolkas så. På många ställen i bergsbranterna har det nog funnits spontana

sprickbildningar. Och det har nog gått att kila loss stora ytterpartier i stenväggarna utan att

behöva borra klyvborrhål. Möjligen har de stora borthuggna stenflaken sedan bearbetats vidare

med borrteknik. Den omständigheten att man ofta hittar mer borrännefynd i små blockstycken

nedanför bergsbranterna än i själva branternas stenväggar tyder på att så kan ha varit fallet.

Det är svårt att veta hur länge man huggit sten i bergsbranterna här eller i motsvarande branter

på andra sidan väg 290. Kanske är det här rent av ett område, som utnyttjades för att få fram sten

till den stora katedralkyrka, som vid mitten av 1100-talet uppfördes i Gamla Uppsala.

Avslutningsvis i detta avsnitt redovisa ett stort block (eller bergknalle) i höjdryggens nedre del.

Blocket tycks ha utsatts för helt igenom traditionell stenhuggning, eftersom inga klyvborrännor

förekommer. Men ändå har ett stort borrhål anlagts vågrätt rakt in blockets framsida. Borrhålet är

intakt. Och något klyvborrhål rör det sig nog inte om. I så fall hade nog ytterligare hål anlagts

både över och under det befintliga hålet. Eller har hålet möjligen tänkt utnyttjas för sprängmedel?

Eller har det kanske anlagts för att signalera en gräns i skogslandskapet? Vi vet helt enkelt inte.

Borrhålet här är av samma mystiska karaktär som det vi tidigare stött på i det delvis borrkluvna

blocket i Storskogen väster om Tipptoppvägen (Se Kap. 12.4.).

Brant i det höglänta området, som utsatts för stenhuggning

Bergsbrant i väster där en klyvborränna avteckar sig

Klyvborrännan på lite närmare håll

Blockkloss i närheten som uppvisar klyborrännor efter radklyvning

Det är inte alltid lätt att hitta klyvborrännor i branter som ser huggna ut. Det kan bero på flera olika

saker. Det kan var naturkrafterna (utan mänsklig hjälp) som stått för klyvningen. Det kan röra sig om en

äldre klyvning där traditionell klyvteknik (utan stenborrning) använts. Borrännor kan finnas med döljs av

det vegetationsskikt som täcker den huggna stenytan. Ibland lönar det sig att undersöka mindre block

nedanför branterna. Där kan man ibland hitta borrännor även om själva branten tycks sakna sådana. (Se

nästa bild!).

Block nedanför branten på föregående bild. Här hittar man faktiskt en klyvborränna!

Stort stenbrott i bergsbrant. Det finns åtskilliga vertikala borrännor i huggbranten (syns dock inte på bilden)

Ibland kan man undra om borrännorna snarare vittnar om sprängning än klyvning . Men nästan alltid rör

det sig om klyvning (genom kilning i uppborrade klyvhål) . Sprängning gav inte tillräcklig kontroll när det

gällde att åstadkomma välformade stenstycken. Och sprängning ökar också risken för senare sprickbildning

i stenmaterialet. När man ser borrännor i rad (efter grunda borrhål) behöver man förstås aldrig tvivla. Då

kan det bara handla om klyvning.

Svårbedömd hög av huggna block uppe på berget. Det skulle kunna vara en vanlig skrotstenshög.

Men det skulle alternativt kunna röra sig om en högt placerad gravplats (stensättning) där huggna

block använts. Stenhuggning är förstås inget sentida påfund. Den har bedrivits av människor i olika

syften under tusentals år.

Område högt upp på berget där stenhuggning ägt rum

Klyvborrännor i bergvägg där stentäkt bedrivits med hjälp av radklyvning (flera grunda borrhål satta

i rad) - från det område, som visades på föregående bild.

Tomrum efter borthugget stenmaterial uppe på bergskrönet

27 augusti 2018 Tistelvallen

Stort block ganska högt upp i terrrängen, som tycks ha blivit utsatt för stenhuggning. Jag

hittar dock inga borrännor här.

När jag undersöker den släta, lodräta sidan upptäcker jag ett intakt borrhål mitt i

stenytan (markerat med vit cirkel).Men är det verkligen ett klyvborrhål. Borde

man i så fall inte ha satt flera i en rad ovanför varandra. Jag har sett fler stora

block på andra ställen i skogsmark med borrhål som är svåra att koppla till

stenhuggning (se Kap. 12.4. ovan). I några fall tycks det röra sig om gränsmarkeringar.

Men här, där blocket är placerat, har det, mig veterligt, aldrig löpt

fram någon gräns.

Så trots den storslagna stenhuggningen i bergsbranterna ovanför Tistelvallen, så blev

det slutligen det här borrhålet, som fick störst uppmärksamhet - bara för att det

vägrar avslöja varför det över huvud taget finns!

14.6. Borrkluvet stenmaterial på ett kalhygge

- utanför det skogsparti som undersöktes i kapitlets första avsnitt -

Vid Tistelvallen finns ett ganska omfattande kalhygge. Avsaknaden av träd ger bättre överblick

och en bättre möjlighet att upptäcka borrade klyvplatser. Just här kan man nog upptäcka ett

tiotal mindre klyvplatser på en markyta som nog inte är större än ett hektar. Risken är förstås

stor att dagens radikala skogsavverkning med stora tunga skogsmaskiner förstör klyvplatserna.

Och det är förstås mängder av borrkluven kultursten, som förstörs varje år i Sverige genom det

radikala och intensiva (och också hänsynslösa) skogsbruk som bedrivs. Nedan redovisas några av

de klyvplatser, som jag fann på det kalhuggna området. Jag skulle tro att merparten av de små

borrade klyvplatser, som jag hittat här, är husbehovsrelaterade. En del skulle naturligtvis kunna

vara kopplade till gränsskyltning. Men de har i regel inte någon så tydlig skyltkaraktär att en

sådan tolkning verkar rimlig.

Block, som utsatts för radklyvning – i kalhyggens kant ner mot ett lägre liggande fältområde. Ett kluvet

blockstycke ligger kvar framför blocket. Det är svårt att avgöra (som vanligt frestas man tillägga) hur mycket

sten, som hämtats hem från den här klyvplatsen.

Upprättstående block med vassa kanter väcker förstås redan på avstånd misstankar om att

stenhuggning med borrteknik kan ha ägt rum..

Just den här borrade klyvplatsen (samma som på föregående bild) har så mycket skyltkaraktär över sig att det nog skulle kunna röra sig

om någon form av gränsskyltning.

Klyvplats med ovanligt välformat och välhugget stenmaterial. Här måste man nästan ställa sig frågan varför så här vacker kluvna

stenstycken inte avhämtats från klyvplatsen. Jag vet egentligen inte svaret. Men jag skulle kunna gissa att husbehovshuggning inte

bedrevs när man hade akut behov av sten utan för ett mer långsiktigt behov. Huggen sten fick ligga kvar tills man behövde den. Och ibland

behövdes den inte - eller också glömdes den bort.

Stora vasskantade blockstycken ute i terrängen indikerar att borrklyvning kan ha förekommit. På just den här

bilden ser man kanske inte klyvborrännan. Men när vi åker närmare med kameran så syns den tydligt. Se nästa

bild!

Blockstycket har en klyvborränna, som löper vågrätt över nästan hela blockstycket, (Se pilen!).

Kluvet block med en lång klyvborränna i den släta kluvna ytan. Här kan vi på goda grunder anta att husbehovshuggning

ägt rum och att det matchande bortkluvna blockstycket (eller blockstyckena) fraktats från platsen.

15. Klyvplatser och annan kultursten vid

kolonilottsvägen (officiellt Rymdbanan)

- väster om vägen


15. Klyvplatser och annan kultursten vid Kolonilottsvägen

(officiellt Rymdbanan) - väster om vägen

I presentationen Blockhögar i Storvretabygden, Del 2, har jag ganska ingående beskrivet det här fälrnära

skogspartiet. Jag berättade där om de stora märkliga blockhögarna i området, som nog inte helt igenom var

skapade av blinda naturkrafter utan i mer eller mindre grad var påverkade och utnyttjade av människor.

Jag berättade om de troliga terassformade boplatsytorna mellan blockhögarna och om den rika

blockskyltning, som fanns runt blockhögar och boplatsytor och om en märklig låg stensträng, som sträcker

sig mellan två blockhögar. Den omfattande påverkan på blockfloran, som människor gjort här är antagligen

mycket gammal. Antagligen är det en jägar/fiskar - befolkning från sen stenålder, som stått för stenhuggning

och annan stenhantering här. Och nedanför den ganska branta skogssluttningen, där det idag finns åkerfält,

flöt säkerligen en grund havsfjärd fram. Fortfarande låg ju skogspartiet i ett skärgårdslandskap.

Men med tiden drar vattnet sig undan och en annan befolkning (sannolikt) tar över området. Det är nu som

högarna börjar dyka upp i det här området – högar uppbyggda med mycket sten (av små och mellanstora

block) och bara med ett tunt täckande lager av jord och torv. På krönet placeras ofta ett större skyltblock

eller en garnering av mindre block och på högsluttningen eller strax nedanför placeras spektakulära skyltblock.

Ute mot kolonilottsvägen (alldeles innan den når fram till kolonilottsområdet möter vi åtminstone två

sådana blockuppbyggda kullar. (Det är inte så lätt av avgöra hur mycket som utgörs av naturlig kulle och hur

mycket som är påbyggt).

De är i kullsluttningarna ner mot dagens åkerfält som vi stöter på en ganska omfattande stenhuggning, där

borrteknik använts. Man blir nästan alltid fundersam när man stöter på borrklyvning i ett område med

gravhögar - och det gör man faktiskt ganska ofta. Har borrad stenhuggning använts redan så här tidigt för att

få fram lämpligt stenmaterial till högarnas byggande eller som ett rituellt inslag i begravningsproceduren?

Eller är det stenhuggare, som behärskat borrteknik, som långt senare (flera tusen år senare) försett sig av

högarnas skyltblocksläckerheter? Förmodligen rör det sig om det senare. Det är i vart fall det rimligaste

antagande vi kan göra i nuläget. Men man blir i vart fall lite extra fundersam, när man så ofta hittar en tät

rumslig koppling mellan gamla gravhögar och stenklyvning med borrteknik - och särskilt då man ibland

hittar borrklyvning, som är svår att tolka som husbehovshuggning.

Nedan ska vi redogöra för de klyvplatser vi hittat nedanför högarna här i skogspartiet. Det är just här som

klyvplatserna finns. Skogspartiet fortsätter ända fram till Norrbovägen ( och terrängkaraktären är den

samma). Men här stöter vi faktiskt inte på en enda borrad klyvplats. Trots de mängder av lättillgänglig sten

som finns att tillgå i de stora blockhögarna har de faktiskt aldrig utsatts för stenhuggning med borrteknik.

15.1. Klyvplatsen i vägkanten – i backen ner mot fälten och kolonilottsområdet

Den klyvplats som vi först ska beskriva ligger alldeles ute vid Kolonilottsvägen (officiellt kallad Rymdbanan)

i den lilla backen ner till kolonilottsområdet. Upptill har blocket en distinkt kant med med radsatta borrrännor,

som vittnar om att en blockbit huggits loss med borrteknik. Eftersom kolonilottsvägen är en

omtyckt promenadväg brukar jag ofta gå förbi här med vänner och bekanta - och tråka ut dem med att de

nödvändigtvis måste se och känna på borrännorna. Jag brukar också gå hit, när jag känner mig lite svag

och kraftlös. Jag lägger fingrarna i borrännespåren och känner hur kraft överförs från blocket till min

kraftlösa kropp. Det hjälper en stund. Men för att få en mer kontinuerlig effekt skulle jag behöva stå här

ganska ofta med fingrarna i stenens borrännor. Det vore OK för mig. Men jag vet inte riktigt vad andra

skulle tycka och tänka om de titt som tätt såg en äldre man stå vid blocket och doppa fingrarna i

borrännorna, vars existens de inte har en aning om. Så jag ransonerar mina besök här.

Följer man en klyvspricka som löper ner på blockets baksida hittar man ett borrat klyvhål, som spräckts

upp i två delar. Någon decimeter till höger om det uppspräckta klyvhålet finns ytterligare ett borrhål

- helt intakt och med ganska liten diameter. Jag vet inte riktigt hur det borrhålet var tänkt att utnyttjas.

Förhoppningsvis hade stenhuggaren, som arbetade här, koll på det. En gissning är att hålet var tänkt att

följas av flera klyvhål i samma höjd mot höger för att genomföra ytterligare en klyvning. Men av någon

anledning kom klyvhålsraden aldrig att fullföljas.

Nästan nere vid marken finns en märklig, vågrät borränna. Här blir det faktiskt extra svårt med tolkningen.

Hur har det varit möjligt att borra ett relativt långt borrhål så nära marken? Eller är det möjligen så att

den här stora blockkärnan, som står kvar på klyvplatsen haft ett annat läge under en tidig fas i stenhuggningsprocessen?

Det är möjligt att det kluvna blocket tidigare ingått i en yttre skyltring kring den ovanför liggande högen.

Det är inte helt ovanligt att skyltblock ställdes upp ganska långt från den hög de skulle skylta för. Det

vackert huggna blockarrangemang (oborrat) som står på andra sidan kolonilottsvägen (se sid. 691 – 692

nedan) kan också ha ingått i den yttre skyltkretsen.

I backen ner till kolonilottområdet (alldeles nedanför stenkullen) hittar jag en klyvplats. Ett större block har

huggits ner till mindre bitar. Skarphuggna kanter är ofta ett tecken på att klyvningen genomförts med borrteknik.

Men det är ingen garanti. Vi får helt enkelt undersöka blocket lite närmare.

På den vågräta blockkanten högst upp ser (och ännu tydligare känner) man spår av grunda tätt placerade borrännor. Det är

rester av borrade klyvhål, som användes för att få särskilt god kontroll över hur stenen sprack upp vid klyvningen. Ville man

ha fram rätvinkliga block med släta ytor så var det här en utmärkt bra metod.

Närbild på den del av klyvsprickan där klyvborrhålet anlagts. Vid klyvningen (som skett med kilning i borrhålet) har den högra blockdelen

glidit något nedåt så att den högra borrännehalvan ligger några centimeter längre ned och nästan döljs av mossa. Ganska nära denna

borränna - till höger- finns ytterligare ett borrhål, vars funktion jag inte med säkerhet kan bestämma. Men kanske har det hålet ingått i en

fortsatt klyvplan, som av någon anledning inte fullföljts.

Längst ner mot marken upptäcker jag faktiskt ytterligare en horisontell borränna. Det måste rimligtvis ha varit mycket besvärligt att

anlägga ett djupt vågrätt klyvborrhål så nära markytan - om nu inte stenytan haft ett helt annat läge före klyvningen.

Det vackert kluvna blocket på andra sidan kolonilottsvägen har så vassa kanter och släthuggna ytor att man nästan tar för givet att

klyvningen har genomförts med borrteknik. Men här hittar man inga borrännor. Och man måste konstatera att även det traditionella

(oborrade) stenhuggeriet kunde åstadkomma släta ytor och räta vinklar. Det traditionella stenhuggningen har tidigt haft så hög

effektivitet att det är svårt att riktigt förstå hur borrklyvningsteknikerna över huvud taget kunde ta några marknadsandelar inom

Den tillhuggna blockformationen ter sig ännu vackrare och konstfullare, när man ser den bakifrån - mot vägen. Kontrasten mellan det

spetsiga pyramidformade blocket, som strävar uppåt, och den kompakta platta och jordnära stenkloss-klumpen tillför dynamik och

spänning. Det är nästan så att man vill sätta en slant på att blockformationen medvetet komponerats för att som ett stenmonument

skylta för en viktig plats. Kanske redan under sen stenålder (och med säkerhet sedan tidig bronsålder) har människor bott och verkat i det

här området. Och med säkerhet har de redan från början använt sig av stenhuggning för olika syften. Så den huggna stensformationen

här kan vara mycket gammal. Men samtidigt har traditionell stenhuggning använts i området fram till modern tid, så den kanske bara

har ett eller ett par hundra år på nacken. Någon koppling till byggandet av den moderna väg (Kolonilottsvägen), som stryker förbi bara

några meter bort, tror jag dock inte det vackra stenhuggeriet här har. Jag skulle nog satsa på att den en gång arrangerats för att skylta

för den troliga gravhög som skymtar till höger i bildkanten.

15.2. Det borrkluvna blocket med klyvsprickan

I de flesta områden med många klyvplatser hittar man nästan alltid någon som inte följer

husbehovsmallen. Så gör vi också i det här området. Här har ett medelstort block av lite kullig form

helt enkelt kluvits med borrteknik i två delar. Båda delarna står kvar i sina ursprungslägen - nu bara

med en bred klyvspricka som skiljer dem åt. Ganska mycket tid och arbete har dock används vid

klyvningen. Klyvningen har nämligen genomförts med radklyvningsmetoden innebärande att flera

grunda klyvborrhål borrats i rad. Trots denna investering i tid och arbete (och ett, som det tycks, lyckat

klyvresultat) har platsen bara lämnats åt sitt öde utan minsta antydan till vidarebearbetning.

Men är det möjligen så att stenhuggarna här har varit helt nöjda med sin insats? Kanske är det bara så

enkelt att borrklyvningen här skulle ha till uppgift att åstadkomma en gränsskyltning? Klyvningen och

borrännorna på rad i klyvsprickan skulle kanske signalera att blocket nu fått en gränsmarkerande

funktion. Nu är ju det här ingen uppmärksamhetstilldragande plats. Men det var kanske inte heller

nödvändigt. Kanske fanns det redan på platsen en gränsmarkering, som behövde förstärkas med

ytterligare en skyltning i ett modernare gränsskyltningssystem. Den nya kombinerade skyltningen

måste ju ändå ha en starkare skylteffekt än den som ensam skyltade på platsen tidigare. Men finns

det ytterligare en gränsskyltning på platsen?

Ja, det ser faktiskt ut som om den lilla blocksamlingen (med en lite uppstickande rundad sten i

mitten) nedanför det kluvna blocket skulle kunna vara ett gränsröse. Så möjligen har vi här en

gränskyltande kombinationsplats. Och i det sammanhanhet får den märkliga borrklyvningen av

blocket en rimlig förklaring. Vad sedan den lite större blockdelen - med en klyvborränna nedtill i

framsidan - som står lite längre ner i samma sluttning, har för roll i sammanhanget förtäljer inte

historien.

Bilden visar den blockspricka som upptagits genom borrklyvning. Kilning har skett i flera grunda borrhål satta i

rad (radklyvning).

Ytterligare en bild, som visar den upptagna klyvsprickan.

Den lilla blocksamlingen (med en en liten, oansenlig och upprättstående mittsten) skulle möjligen (med välvillig tolkning) kunna

utgöra ett gränsröse. Kanske ska vi således uppfatta det borrkluvna blocket ovanför som en del i en gränsmarkerande

Lite längre ner mot fälten stöter vi på ett block med en vertikal klyvspricka längs ena sidan.

15.3. Flera borrade klyvplatser i kullens sluttning ner mot fältkanten

I det här avsnittet redovisar vi de övriga borrade klyvplatser, som finns I högsluttningen ner mot fälten.

Det är egentligen en salig blandning av äldre stenhuggning och yngre sådan med borrteknik. Vissa

traditionellt huggna block har små platta blocksamlingar framför sig. Antagligen har det framförliggande

blockmaterialet hämtats från det kvarstående blocket. Möjligen rör det sig om sekundärgravar här av

blockgravs typ. På några ställen finns det tydliga, arrangerade samlingar av mindre block utan något

närstående större block. Också det skulle kunna röra sig om sekundärbegravningar. Men mitt i denna

röra har vi således ett antal klyvplatser med borrteknik. Bakom det markerande krönblocket har tydligen

funnits ytterligare ett större block som nästan helt huggits ner. Kvar finns bara några ”stenstubbar” längst

ner. Stenstubbarnas karaktär säger mig att här måste jag bara hitta en klyvborränna. Och det gjorde jag

också - även om sökandet tog betydligt längre tid än jag trodde.

Nedan redovisas ytterligare klyvplatser i den vägnära kullen sluttning ner mot fältkanten. Klyvplatserna

här står inte ut på något särskilt sätt. De skulle nog kunna vara platser där sten kluvits för husbehov.

Någon koppling till anläggningen av den närliggande kolonilottsvägen (officiellt Rymdbanan) har nog

borrklyvningen inte. Den är nog betydligt äldre än så. Men hur gammal vet vi inte med säkerhet.

Högt upp på den första (vägnära) kullens krön ligger flera blockstycken som ser huggna ut.

En del av blockstyckena här har en klossliknande form, som ökar sannolikheten för att de framhuggits

med borrteknik. Men det är inte lätt att hitta någon klyvborränna här.

Till slut hittar jag en klyvborränna längs ner i kanten på en blockkloss. Det är möjligt att det block, som huggits

ner här uppe på kullkrönet, en gång utgjort skyltning för den gravhög/stensättning, som förmodligen är

pålagrad en spontanbildad naturlig kulle.

Lite längre ner i kullsluttningen mot fälten hittar vi en blockhög med ganska vasskantiga blockstycken. Ett större

block har troligen utsatts för stenhuggning. Jag hittar också efter lite letande två vertikala klyvborrännor, som är

rester av ett uppsprucket klyvborrhål. Se pilarna!.

När samma blockhög fotograferas från ett annat håll hittar jag också en

rad grunda klyvborrännor längs överkanten på en blockklos.

Åtminstone ett tränat öga skulle kunna sluta sig till att det fanns en god chans att hitta en klyvborrränna på det här

blockstycket trots att stenytan täcktes helt av frodig mossa.

Med tur och lite upptränad skicklighet hittar vi också en borränna på blockstycket. Nåja, det var kanske inte så

förvånande, eftersom det fanns synliga klyvborrännor på en del närliggande blockstycken. Utan vetskapen om

dessa närliggande borrännor hade jag knappast övervägt att leta efter just den här väl dolda borrännan.

Block i kullsluttningen, vilket tycks ha utsatts för någon form av stenhuggning. Men några borrännor hittar jag inte här.

Längre bort från vägen i samma skogsparti hittar vi ytterligare en kulle, som har en vacker

stenskyltning på en av sina sidor.

Ytterligare en vacker stenskyltning i samma område.

Här ser vi den blockrika kullsluttningen upp till kullens krön Det är möjligt att också den här kullen kan härbergera

en stensättning högst upp på krönet.

Nedanför kullsluttningen - helt nära fältkanten hittar vi bildens stenplats. Det är utseendemässigt

ingen riktigt typisk klyvplats. Men jag gör ändå ett försök att leta fram en borränna här.

Jag hittar faktiskt klyvborrännor i en spricka. Klyvborrännorna går inte att fotografera. Men jag har markerat

dem med den uppstickande grenen. Upptäckten av den här klyvplatsen får jag sätta nästan helt och hållet på

turkontot. Det är lätt att inse att även jag, som nu har övar upp min förmåga att finna borrännor i terrängen

högst väsentligt, fortfarande rimligtvis missar åtskilliga.

15.4. Stenkullen och den gamla kulturstenen i närområdet.

Den välvda stenkullen, i vars sluttning ner mot fälten de ovan beskrivna klyvplatserna ligger, är inte helt enkel

att tolka. Den på sina ställen mycket tydliga stenskyltningen på krönet och runt om tyder nog på att det rör sig

om en gravhög uppbyggd av mindre och mellanstora block och med bara ett tunt vegetationslager ovanpå.

Mycket tyder på att den närliggande kullen också är gravhög. Här har vi en än tydligare stenskyltning. Och

högen (se s.714) har även ett närliggande tydligt röjt och lite nedsänkt område, som kan ha utgjort en

bobotten i en avlägsen forntid. Bara något hundratal meter upp i samma skogsparti - fortfarande nära

kolonilottsvägen - finns en av Storvretabygdens mest storslagna blockhögar med tydlig skyltkaraktär.* De flesta

blockhögarna i området har nog till största delen skapats av blinda naturkrafter. Men just den här blockhögen

har med största sannolikhet arrangerats av människor. I närheten av de två förmodade gravhögarna nere i

skogskanten - men fortfarande gaska högt över fälten - finns också en kort, men fortfarande välbehållen,

stensträng , som löper mellan två blockhögar. Vid en av de lite större blockhögarna längre bort står också ett

vackert fyrkantigt block uppallat på två understenar. De är svårt att uttala sig om huruvida blocket är tillhugget

av människor eller av naturkrafter. I stora kaotiska blockhögar har människor alltid haft tillgång till redan

välhuggna block för sin skyltning. Men den vackra uppallningen av blocket är med största sannolikhet ett

människoverk.

Som vanligt i de flesta undersökta skogsområdet är det den äldre kulturstenen, som dominerar över den yngre

borrkluvna. Och så är det definitivt också i det här skogsområdet, som sträcker sig från kolonilottsvägen ända ut

till Norrbovägen. Skulle vårt beskrivningsfokus ha legat på kultursten i allmänhet i skogspartiet så skulle

rimligtvis borrkluvna stenmaterialet bara få en anmärkning i marginalen i en presentation som i ord och bild

helt skulle domineras av den äldre kulturstenen. Den dominerar både förekomstmässigt och storleksmässigt –

och också när det gäller spektakulär framtoning och konstnärligt värde. Men just därför är det nog särskilt

viktigt att ägna en egen studie åt det borrkluvna materialet. Det behöver verkligen hjälp på traven för att

uppmärksammas. I skogsmarken gör det ofta ingen väsen av sig och retar sällan vårt synsinne. De stora ståtliga

borrännemonumenten, som stjäl vår fulla uppmärksamhet (och som också tar plats i den här presentationen) är

trots allt en ganska begränsad del av det totala borrkluvna stenmaterialet.

* Den som vill läsa mera om just den här blockhögen/stenmonumentet kan exempelvis studera kap 13 i min presentation

Stenmonumenten i Storvretabygden (2016), som finns uppladdad för gratis läsning på yumpu.com.

Inte heller jag själv - som ändå medvetet fokuserat på just borrkluvet stenmaterial i skog och mark - har

lyckats att fullt ut hålla rågången mot den äldre kulturstenen. Gång på gång bländas jag av dess

spektakulära framtoning, monumentalitet och höga konstkvalitet. Och gång på gång glider jag över från

en beskrivning av det borrkluvna stenmaterialet till en beskrivning av äldre oborrad kultursten i samma

område. Men det finns ändå en viss rimlighet i detta. Jag vill inte helt upprätthålla en strikt rågång mellan

de båda kulturstenstyperna. Så länge vi inte vet tillräckligt om borrklyvnings ålder och rötter så finns det

trots allt viss anledning att beskriva den äldre kultursten - en stenbakgrund mot vilken det borrkluvna

stenmaterialet avtecknar sig. Så länge vi inte vet tillräckligt om kopplingen till denna stenbakgrund , så

finns det anledning att också uppmärksamma denna vid beskrivningen av de borrade klyvplatserna ute i

olika skogsområden.

Bilden visar den blockrika kullen längst ut mot kolonilottsvägen. Den här typen av stenkullar är svårbedömda: rör det sig om spontana kullar

som naturen själv format eller är de anlagda av människor för att fungera som exempelvis gravplatser? Eller kan möjligen båda

tolkningarna vara korrekta? Och att det i så fall rör sig om ett samspel mellan människa och natur? Tänker man sig att den här naturliga

kullen inkluderar en påbyggd gravkulle, så kan ju faktiskt den huggna stenformation, som vi ovan presenterat (och som skymtar i

högerkanten /se pilen/) utgöra en skyltning för anläggningen. I närområdet finns också flera uppställda stenar, som rimligtvis haft någon

skyltnings-/markeringsfunktion. Alldeles bakom högen i skogsslänten ner mot fältet vid kolonilottsområdet finns flera små klyvplatser (se

föregående avsnitt), där borrteknik avvänts vid klyvningen. I skogsområdet innanför finns också märkliga, svårbedömda blockhögar.

Krönplacerat block på stenkullen ute vid Kolonilottsvägen. Det är egentligen inget spektakulärt block.

Och det är möjligt att något av de block, som huggits ner genom borrklyvning, har haft en tydligare

skyltkaraktär.

Bild - tagen uppifrån ett höglänt parti - som ganska tydligt avslöjar den jämna röjda ytan framför

stenkullen/gravhögen. I bakgrunden ser vi Kolonilottsvägen/Rymdbanan

Ovanför den troliga boplatsytan finns - inte helt överraskande - en ganska spektakulär stenskyltning. Det här

blockarrangemanget är kanske det som sticker ut allra mest. Det tillhör den skyltkategori, som jag brukar kalla för

podieblock. En vackert formad stensugga med uthuggning framtill har här placerats på ett stenfundament.

Jag skulle nog kunna sätta en slant - fast inte så stor - på att den podieställda stensuggan, som skymtar fram bakom

trädet, har huggits fram ur det block, som huggits ner till till en plan stenhäll och vars översida döljer sig under

mossa och trädrötter.

Stenskyltning i den troliga gravkullen ute vid kolonilottsvägen. Har man vandrat omkring i skogsmarken

och undersökt block över lång tid, så får man så småningom en viss känsla för vilka block som

naturkrafterna placerat och vilka människor ställt upp för skyltning. Det här blocket hör definitivt till

den senare kategorin. Men om blocket skyltar för hela högen eller för den mindre blocksamling som

ligger ovanpå högytan vågar jag inte säga. Möjligen har blockstycket fått lite förbättrad skylteffekt

genom att det något lyfts upp från marken av en kraftig trädrot.

Bilden visar den stora välarrangerade blockhögen i området med tre imponerande takblock. De upplagda blocken

påminner om tre stora stenägg på ett mäktigt uppbrutet stenfundament. Det är ingen tvekan om att blockhögen

skapats av människor för att fylla ett viktigt skyltande syfte.

Blockhögen i skogspartiet vid Kolonilottsvägen vintertid. Det är ett av de ståtligaste och mest

spektakulära stenmonumenten i Storvretabygden. Det kan röra sig om ett boplatsskyltande

blockarrangemang från sen stenålder. Jag har försökt koppla blockhögen/monumntet till någon

känd bygdegräns. Men ingen sådan gräns löper genom den här delen av skogsområdet.

Uppställt stort stenstycke vid den övre delen av stora blocksamlingen

i skogspartiet vid kolonilottsområdet. Allt tyder på att det placerats

här i skyltsyfte.

Ibland behövs det kanske inte så mycket för att skapa en vacker stenplats för skyltning. Man klyver ett

block - eller kanske rent av hämtar det färdigkluvet i en närliggande blockhög. Man placerar det högt

upp i en sluttning. Man ställer det på den breda basen med spetsen riktad upp mot himlen - och gärna

med några andra låga stenar poserande framför. Och, förstås, låter man den vackra huggna ytan

exponera sig mot en trolig aktivitetsyta nedanför. Svårare än så är det inte att skapa vacker stenkonst.

Prova själv! Det här uppställda Samma blocket vackert står tillhuggna bakom block den bortre i sommardräkt högen (gravkullen?) nära en stor

Vackert uppställt block i kanten av den bortre stenkullen och nära en ganska stor blockhög.

Troligtvis skyltar blocket för kullen, som antagligen är en gravhög (i sin helhet eller som påbyggnad).

Man kanske inte helt ska utesluta att det skulle kunna vara ett gränsmärke. Inget

hindrar naturligtvis att den kan ha figurerat i båda skyltsammanhangen.

I skogsområdet väster om kolonilottsvägen finns ett antal mycket stora blockhögar i den branta terrängen ner mot fältmiljön. Ofta vill man

spontant undvika dessa kaotiska högar. De är svårtillgängliga och svårundersökta och har nog till största delen skapats av naturkrafter

utan någon handräckning från människor. Men det skadar nog inte att man ägnar dem lite extra uppmärksamhet. Blockhögarna har inte

sällan en rumslig koppling till gamla boplatser. Och kanske kopplar de också till viktiga inslag i gamla religiösa och kosmologiska

föreställningar. Och blockhögarna har också kunna förse människor med lämplig sten för olika ändamål - ofta förvånansvärt välhuggen

sådan. Just bildens vackert kluvna skyltblock har antagligen inte formats genom mänsklig stenhuggning. Men det är definitivt människor

som letat upp blocket, flyttat det och försett det med en uppallning för att förhöja skylteffekten. Man bör således vara särskilt uppmärksam

i områden med stora blockhögar. Här ökar ofta sannolikheten för att hitta kultursten, som producerats genom ett slags samarbetsprojekt

mellan naturkrafter och människor.

Högre upp i skogspartiet (ovanför en ganska djup ravin) har en skickligt huggen stenkloss pallats upp i skyltläge. Jag har många

gånger letat i blockklossens kanter efter borrännor - men aldrig hittat några. Förmodligen har klossen huggits och ställts upp lång

innan borrklyvningen introducerades. Närkontexten är också intressant. Man ser att blockklossen är uppställd i kanten av en

planhuggen och nu övermossad stenhäll. Blocket framför är också intressant. I en framprovocerad spricka har en mindre sten slagits

in ( se nästa bild). I min presentation Stensuggorna i Storvretabygden, 2018 finns ett avsnitt (Avsnitt 37) ) där man kan läsa mera

om den uppallade stenklossen. Presentationen finns för gratis läsning i e-boksform på yumpu.com

Block med upptagen spricka och inslagen sten bara några meter från den uppallade stenklossen. Sprickblocket

hör antagligen till samma skyltkomplex som stensuggan. I Kap 19 nedan kommer vi att stifta bekantskap med

ännu ett sprickblock med inslagen sten (s. 916). Möjligen finns det ett samband mellan de båda sprickstenarna:

kanske ingår de i kulturstenskontexter, som har en gränsskyltande roll..

16. Klyvplatser i Skog och hagmark

norr om Östa


Skogspartiet för 4500 år sedan enligt SGU:s strandnivåkarta.

16. Klyvplatser i Skog och hagmark norr om Östa

Norr om Storvreta ligger ett ganska stort skogsområde utslängt i fälthavet. Det är omringat av de gamla

byarna Gränby (i norr), Låta (i väster) och Östa i söder. Och i öster tornar Östaåsen upp sig med Fyrisån

strax nedanför. Området har antagligen mycket tidigt hyst en jägar/fiskar-befolkning - kanske redan under

sen stenålder innan vattenmassorna dragit sig undan från fälten utanför. Och här har människor säkerligen

fortsatt att bo när fjärdarnas vatten efterträddes av bördiga betesängar. Och här i skogsområdets närhet har

man så småningom utvecklat ett jordbruk som med tiden växt i omfattning. I skogens närhet växte

jordbruksbygdens byar fram. Och långt efter det att de gamla byarna spelat ut sin roll har människor bott

kvar här - och gör så än idag.

Människor som bott i skogsområdet har säkert avsatt många spår i skogsområdets blockflora. Och många

olika kulturstensskikt kan säkert identifieras här. Man har behövt sten för att bygga och skylta för gravplatser

och kultplatser (sakral funktion). Man har vidare behövt sten för att skylta för boplatsområden och

gränser (juridisk funktion). Och man har slutligen behövt sten för olika hushålls-och hantverksaktiviteter

(profan funktion). Ytterligare mänsklig stenhantering har förstås drabbat skogsområdet genom att röjsten

från åkratna under flera olika tidsperioder dumpats längs skogspartiets kanter.

I det här kapitlet ska vi främst fokusera på (försöka i alla fall) på det borrkluvna stenmaterialet. Med tanke

på närheten till flera bebyggelsekoncentrationer (såväl byar som senare bebyggelse utanför byarna) finns

det anledning att tro att det finns åtskilliga borrade klyvplatser i området. Och vi kan redan nu avslöja att vi

kommer att hitta åtskilliga sådan klyvplatser. Sedan är det inte alltid lätt att sortera det borrkluvna stenmaterialet

och skilja på klyvplatser där husbehovshuggning ägt rum och klyvplatser där det huggna

stenmaterialet arrangerats för att markera gränser. Vi gör ett försök att relatera klyvplatser till gränser i

området. Med det behövs fortsatta och mer grundliga undersökningar för att helt kunna säkerställa vissa

borrade klyvplatsers gränsmarkerande funktion.

I kapitlet kommer vi att lämna stort utrymme för äldre kultursten och äldre stenhuggning (utan inslag av

borrteknik). Det är naturligtvis ett intressant stenmaterial, som är svårt att helt förbigå i sammanhanget.

Men i den föreliggande versionen av presentationen har nog det äldre stenmaterialet ägnats väl stort

utrymme och flyttar nog fokus onödigt mycket från det borrade klyvmaterialet. I en reviderad upplaga av

presentationen (om det nu blir en sådan) kommer antagligen den äldre kulturstenen och den äldre

stenhuggningen att få ett nedbantat utrymme.

Men den stora kulturstensklenoden - stensuggan, som lagts upp högt i skyn över en skreva mellan två

blockväggar - kommer med största sannolikhet inte att bantas bort. Det är ju kanske det mäktigaste och

mest dramatiska stenmonument, som överhuvud taget skapats i Storvretabygden. Och det är stenkonst

på hög nivå i dubbel bemärkelse. Och helt ointressant är det inte heller ur borrklyvningssynpunkt trots att

den inte uppvisar en enda borränna. Det är nog ingen slump att senare tiders stenhuggare, som behärskat

borrtekniken, tagit upp åtskilliga klyvplatser i stensuggans närhet.

Delområden inom det större undersökningsområdet

- markerade på ett utsnitt från Topologiska kartan


Större skogsområdet

Mindre skogsområdet

Hagmarksområdet

16.1. Klyvplatser i hagmarken

Inom det större undersökningsområdet beskriver vi borrade klyvplatser på tre olika markytor. Den första

(som kommer att beskrivas i det här avsnittet) finns i den fältnära hagmark – som nu häller på att växa

igen med sly och som sträcker sig mellan det större skogspartiet och fram till det stora uthuset vid

slutet av en liten avfartsväg från väg 290. Den andra markytan omfattar det stora skogspartiet norväst

om hagmarken. Den tredje markytan, slutligen, utgörs av ett mindre skogsparti (öster om hagmarken),

som gränsar till en grupp hus (antagligen sen bebyggelse norr om Östa by). (Se det bifogade

kartutsnittet från Lantmäteriets Topografiska karta ovan!).

Idag, när jag vandrar fram i hagmarken, har jag märkbart svårt att orientera mig. Slytillväxten har nått

sådana dimensioner att jag har svårt att återfinna de klyvplatser, som jag, utifrån tidigare besök, vet ska

finnas här. Kanske är det fel att skylla på skymmande sly. Kanske är det bara så att jag har en dålig dag

och har svårt att fokusera på borränneletning. Hur som helst så återfinner jag bara knappt 50 % av de

klyvplatser, som jag tidigare funnit i området. De flesta klyvplatserna är till sin utformning ganska

ordinära och har nog producerat sten till husbehov. Strax nedanför uthuset finns dock ett blockrikt

område, där mer storskalig stenhuggning ägt rum. Just här har jag märkbart svårt att orientera mig idag.

Men jag hittar i vart fall ett par exempel, som visas nedan i det här avsnittet. Det blockrika området där

stenhuggningen ägt rum har möjligen en äldre historia. Man anar här en del upphöjningar i marken

som skulle kunna vara gravkullar. Kanske har områdets storblockiga karaktär stimulerat till anläggning

av gravplatser här. Och blocken har fått släppa till stenmaterial till gravarna och har samtidigt formats

för att skylta för gravplatserna. Långt senare har stenhuggare, som behärskade borrteknik, upptäckt

blockens potential och utsatt dem för stenhuggning ytterligare en gång.

Söder om det stora uthuset – ned mot fälten- kan man hitta ganska mycket hugget stenmaterial som

ligger i oordnade högar. Det är dock inte helt lätt att hitta klyvborrrännor på blockklossarna här. Efter

en stunds letande hittar jag dock spår efter radklyvning på några block.(Se de två följande bilderna) .

Det stora blockstycket i förgrunden uppvisar grunda klyvborrännor längs en kant.

Ytterligare exempel radklyvning från samma område. Radklyvning är ett särskilt viktigt fynd i ett

sådant här helt sönderstyckat område. Man skulle annars lätt kunna tro att det var någon form av

sprängning som ägt rum här. Men radklyvningen visar med önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

Svaga spår efter radklyvning på ännu ett block långt söderut i området.

Vi har nu förflyttat oss över till hagmarken på andra sidan den stig som leder upp till uthuset. I den slyiga och blockrika

terrängen hittar vi ett borrkluvet block som har en sten inslagen i klyvsprickan.

Bilden visar både klyvborränna och inslaget stenstycke. Funktionen hos det sistnämnda är svårfångad.

Den inkilade stenen skulle kunna ha en rent stenhuggningspraktisk funktion. Men den skulle också kunna

ha en signalfunktion och exempelvis markera en gräns.

Här ser vi samma inslagna sten från andra hållet.

Bredvid några större block hittar jag ett stort blockstycke, som har en lång rad grunda borrännor längs överkanten.

Jag vill minnas från tidigare besök att det finns betydligt mer storskaligt borrkluvet stenmaterial i just det

här området. Men det här var en dag då sökandet efter borrännor inte riktigt stämde. Då och då råkar man

förstås ut för sådana dagar.

Här ser vi samma borrkluvna block ur en annan vinkel.

Ytterligare exempel på borrklyvning i samma område

Alldeles utanför det storblockiga området hittar jag ett blockstycke, som jag tror är borrkluvet. Urgröpningar efter

klyvborrhål lyser svagt igenom det tjock och vackra lagtäcket. Men jag är inte säker. Och kommer aldrig att bli det. Jag

ville inte förstöra det vackra lavhöljet genom att skrapa. Jag släppte helt enkelt det här blocket. Jag behövde det inte. .

I hagmarken ovanför fälten hittade jag den här blockhögen. Jag tyckte den såg intressant ut så där i största

allmänhet. Men när jag tittade närmare på det högra blockets framsida så kunde jag upptäcka något som

också kan betecknas som stenhuggning – men antagligen från en mycket äldre period. (Se också nästa bild!).

I blocket finns ett litet kvartsbrott. Små kvartsstycken har karvats eller huggit ut med någon form av

stenverktyg. De losshuggna kvartsstyckena har antagligen använts för verktygstillverkning - och kanske också

för smyckestillverkning.

När jag vandrar genom hagmarken ner mot det större skogspartiet så hittar jag en blockdel, som uppvisar en

klyvborränna. Se också nästa bild!

Ingångshålet till en klyvborränna, som gömmer sig bland gräs och grenar. Samma block

som på föregående bild.

I hagmarkens kant mot fälten hittar vi ett block som utsatts för borrklyvning. I den övre blockdelens överkant kan

vi svagt skönja en rad med klyvborrännor

16.2. Borrade klyvplatser i det större skogspartiet.

Det fältnära större skogspartiet nordväst om hagmarken är mycket rikt på äldre kultursten. Och nedan

ägnar vi ett par avsnitt åt just beskrivning av denna intressanta och spännande kultursten. Men först

ska vi kort beskriva de borrade klyvplatser som jag funnit i området. Det dräller inte av borrade

klyvplatser här trots att det är mycket blockrikt och borde lämpa sig väl för stenhuggning med

borrteknik. Det är egentligen bara i två områden (runt omkring den skrevuppallade stensuggan /se

Avsnitt 16.4. nedan/ i skogspartiets början och i ett område i väster nära fälten) som jag kunnat

konstatera borrklyvning. Det betydligt mindre skogsområdet längre söder ut nära bebyggelse) har

faktiskt en högre förekomst av klyvplatser. Varför det förhåller sig så är inte helt enkelt att förstå.

Möjligen skulle man kunna tänka sig att det förhållandet att det mindre skogspartiet ligger närmare den

gamla bykärnan (Östa by) spelar en viss roll - i alla fall om vi antar att husbehovshuggning i stor

utsträckning utgick från de gamla byarna. Lite bättre anpassning till befintliga klyvplatscentra i undersökningsområdet

skulle vi kanske få om tog hänsyn till senare bebyggelse i området. Under 1900-talet

har antagligen både bebyggelsen i södra delen av det mindre skogspartiet och bebyggelsen strax före

hagmarksområdet (söder om) tillkommit (den senare t.o.m. efter 1950). Det är möjligt att det är

tillkomsten av dessa bebyggelser, som lett till att klyvplatscentra uppstått i det mindre skogspartiet och

i hagmarksområdet. Men då måste vi tänka oss att borrat stenmaterial i husbehovssyfte producerats

mycket långt fram i tiden. Just i det här området tror jag inte på en sådan sen produktion. Klyvplatserna

ser ut att vara av betydligt äldre datum. Men jag kan ha fel. Det är ingen lätt uppgift att bedöma åldern

på en klyvplats. Men sent tillkommen bebyggelse förklarar knappast klyvplatsförekomsten i det större

skogspartiet, som vi nu fokuserar på. Just i det här skogspartiet har nämligen ingen bebyggelse

tillkommet. Här kanske en gränsmarkerande förklaring ligger närmare till hands. Vi återkommer

närmare kring detta i klyvplatspresentationen nedan.

Bild på ett större upprättstående block i en större blockhög (i övergångszonen mellan hagmark och skogsmark), som utsatts för

stenhuggning. Spåren efter stenhuggning syns inte på den här bilden. Men se nästa bild!.

Klyvborränna på block till vänster om det stora block, som visades på föregående bild.

Stora block och blockhögar har en tendens att bli lite av sopstationer ute i naturen - så även

det här blocket.

I samma område hittar vi också den här kluvna blockresten med en tydlig borränna.

Stort block som utsatts för stenhuggning – alldeles i kanten mellan hagmarken och det lägre liggande

skogspartiet. Borrklyvningen syns inte på den här bilden. Men högst upp (i kanten) upptäckte jag en rad

med grunda klyvborrännor (se pilen). I så här stora borrkluvna block brukar man nästan alltid hitta någon

lång vertikal klyvborränna längs någon blocksida. Men det gjorde jag faktiskt inte här. Men blocket ligger

i stening mark med täta buskage runt omkring så det är inte helt lätt att inspektera det. Kanske har jag

missat någon lång borränna. På flertalet branthuggna sidor finns inte ens några grunda kantsatta borrrännor.

Kanske har huggningen här bedrivits med blandteknik, där också traditionell stenhuggning (utan

borrteknik) använts. Alternativt kan man förstås tänka sig att blocket utsatts för stenhuggning i flera olika

tidsepoker och att man endast i den senaste huggfasten haft tillgång till borrteknik. Det finns nog

anledning att återkomma och undersöka stenplatsen lite mer noggrant. Och kanske kan man då försöka

göra en bedömning om det rör sig om en gränsmarkerande klyvning eller en husbehovshuggning.

Också det här blocket i övergångszonen mellan hagmark och skogsmark har utsatts för borrklyvning

(radklyvning). Man kan notera att avståndet mellan klyvborrännorna varierar en hel del och själva

borrännorna har ganska liten diameter. Möjligen tyder det på att borrklyvningen här är av hög ålder.

Men det är ingenting som jag är helt säker på.

Vi har nu landat i närområdet runt den mäktiga skrevuppallade stensuggan (se Avsnitt 16.5. nedan). Bland blockstyckena

framför skrevuppallningen urskiljer vi ett, som har ett smalt spår av klyvborränna längs övre kanten.

Här ser vi spåret lite tydligare. Det ser inte mycket ut för världen. Men när vi stryker pekfinget utmed spåren upplever

man tydligt att det rör sig om en glatt, rundad borränna.

Vid sidan av den skrevuppallade stensuggan finns en liten stenplats av mindre, kluvna blockstycken. Man kan lätt

få den uppfattningten att den medvetet arrangerats för att få den runda formen.

Ett av blocken här har en en rad av grunda klyvborrännor längs överkanten.

Betydligt längre bort i skogspartiet - fortfarande ganska nära fältkanten - hittar vi en blockrest, som tycks ha

tillkommit genom stenhuggning.

Borränna på det kluvna blocket på föregående bild. Borrännor är ibland luriga och kan spela vår synapparat

ordentliga spratt - åtminstone när vi betraktar borrännorna genom bilder. Den här borrännan ser helt Ok ut med

sin konkava rundning. (Men se nästa bild).

Bilden visar samma borränna - men i annat ljus och fotograferad från en annan vinkel. Trots att jag vet att

borrännan har en kokav buktning så ser jag ändå borrännan som en konvex utbuktning. Någon enstaka gång

lyckas jag faktiskt se den konkava rännan - men oftast ser jag bara en utbuktning. Min hjärna förmår alltså inte

tolka näthinnans bild korrekt trots att jag vet hur den ska tolkas. Men det är nog inte synapparatens fel att vi

utsätts för den här typen av visuella illusioner. Det är snarare bildens fel. Synapparaten har inte utvecklats och

anpassats till sådana moderna påfund som bilder, där all djupinformation ligger inbakad i en en platt

En bit ovanför fältkanten - men på så betryggande avstånd att det knappast kan röra sig om röjsten - upptåcker

jag ett mycket stort blockstycke. Det står uppställt - lite lutande - på ett lägre block. Det ser nästan ut som det

här stora blockstycket – som inte skulle ha kunnat flyttas ens med den starkaste stenvagn - har dumpit ner från

himlen.

Den stora blockklossens framsida har flera huggna nischer som indikerar att stenhuggning bedrivits här. På det här hållet

är det dock svårt att avgöra om borrklyvning skett. Men de skarpa nischkanterna antyder att så kan vara fallet. (Se de

två nästföljande bilderna!).

Vid en närmare inspektion hittar vi denna klyvborränna och även flera andra (Se nästa bild!).

Ytterligare en borränna på samma block. Borrännorna på blocket har genomgående ganska liten

diameter, vilket antyder (men inte på något vis säkerställer) att de kan vara av ganska hög ålder. Jag

antog länge att borrklyvningen här (inklusive det kluvna block i närheten, som redovisades ovan) skulle

kunna ha med gränsmarkering att göra och att bygränsen mellan Låta och Östa löpt fram här på sin väg

upp mot den krönbelagda högen och stensträngen på en höjd längre norrut. Den sträckning som jag går

upp mellan borränneblocket och högen/stensträngen på höjden stämmer dock inte med bygränsens

sträckning. Enligt den inledande kartan i Avsnitt 16.5 nedan så verkar dock någon form av skiftesgräns ha

löpt genom skogspartiets allra sydligaste del. Möjligen kan borrklyvningen här vara relaterad till denna

gräns. Men det kan lika gärna röra sig om ren husbehovshuggning.

Från borränneblocket har vi nu förflyttat oss västerut ut på en udde, som bygränsen mellan

Låta och Östa (enligt tillgängligt kartmaterial ) ska ha löpt över på sin väg upp mot krönet

där gravhögen och stensträngen är belägna. Här hittar vi en stor huggen stensugga, som står

uppställd lutande i en blockhög.

Den huggna stensuggan är uppallad på flera underlagda stödstenar, vilket tyder på att det rör sig om ett

blockarrangemang, som skapats av människor och inte naturkrafter. Fast helt säker kan man förstås inte vara.

Framför den uppallade stensuggan finns ett block med en liten uthuggning längs fram. Utguggningen verkar

inte vara en borränna. Jag upptäcker den först när jag kommit hem och studerar bilden på datorn.

Jag har här förstorat upp det framförstående blocket. Uthuggningen framtill påminner om en pil. Jag är inte helt säker att

det är en sådan. Men om så är fallet så står vi antagligen inför en gränsskyltning i gränsen mellan Låta och Östa.

Blockhögens placering stämmer väl överens med bygränsens sträckning i området.

Ett närstående block vittnar om stenhuggning. Några borrännor kan jag dock inte urskilja här. Förmodligen rör

det sig om en äldre huggning, som möjligen kan ha anknytning till den närliggande gränsmarkerande blockhögen.

16.3. Klyvplatser –både gamla (oborrade) och unga (borrade) – i det mindre

skogspartiet.

Söder om det större skogspartiet ligger ett mindre skogsparti (se kartan på s.732 ovan) med en

mycket blockrik terräng. Jag ställer från mig cykeln, testar så att elstängslet inte är strömförande,

kryper igenom och börjar undersöka stenfloran. Här är stenhanteringen sammanpressad på en

relativt begränsad yta. Äldre och yngre (borrad) stenhuggning glider in i vartannat på ett

svåröverblickbart sätt. Och här och där kan man skönja blockskyltning, som antyder att det finns

gamla gravanläggningar här. Både gammal och ung stenhuggning kan ha koppling till gravplatsernas

blockskyltning. Äldre stenhuggning har bedrivits för att få fram stenmaterial till gravarnas

uppbyggnad och för att skylta för gravplatserna. De skyltande blockfloran har senare attraherat

stenhuggare, som arbetat med borr, slägga och kil. Borrklyvningen i området skulle användningsmässigt

kunna vara kopplat den bebyggelse som växt fram i områdets södra del. Men det vet

vi inte säkert. Min intryck är att flertalet av klyvplatserna här är äldre än bebyggelsen, som nog till

största delen tillkommit under 1900-talet - kanske t.o.m. efter 1950. Skogsområdet här är verkligen

intressant. Vi får här en komprimerad bild av stenhuggningens historia från tidig bronsålder till

kanske 1900-talets början. Och vi får också en hel del hjärngympa - för det är verkligen inte lätt att

sortera upp det huggna stenmaterialet i rimliga och förståeliga kategorier.

När vi tagit oss igenom elstängslet möter vi i sluttningen två blockstycken som formats med traditionell stenhuggning utan

borrteknik. Blocken står tätt sammanpressade. Möjligen har de huggit fram ur ett och samma originalblock.

Samma blockkonstellation sedd ur en annan vinkel

I sprickan mellan blockdelarna har ett vasst stenstycke slagits in. Det skulle kunna vara en kilsten, som är relaterad

till själva stenhuggningshantverket. Jag är dock långt ifrån säker. Stenen kan ha slagits in för att signalera att det

rör sig om ett gränsmarkerande block – eller möjligen för att markera någon annan viktig företeelse. Svårbedömt!

I samma sluttning möter vi ett annan block, som tycks påverkat av stenhuggning. Inledningsvis hittar vi här ingen

borränna. Men efter mycket letande hittar vi ändå en, vilket förstås indikerar att stenhuggningen skett med

borrteknik. (Se också nästa bild!).

Borränna i kluven blockvägg på det block, som visades på föregående bild.

Jag hittade så småningom ytterligare en borränna på samma block.

Högre upp i skogsmarken hittar vi ett block som tycks ha utsatts för våld så att en genomgående spricka

bildats. Från den här sidan går det dock inte att identifiera några borrännor.

När blocket betraktas från andra håller så framgår det än mer tydligt att det utsatts för stenhuggning. Men till en

början går det inte att hitta några borrännor.

Så småningom lyckas jag identifiera en vertikal klyvborränna på ena blockgaveln.

Högt upp i sluttningen på andra sidan krönet finns en stenplats med tydliga spår efter stenhuggning. Att det

rör sig om stenhuggning här kan man ganska lätt konstatera. Den kvarstående blockkärnan är branthuggen,

Några vasskantiga blockstycken står kvar framför blockkärnan . Och en hel del block (skrotsten) ligger

utslängda kring blockkärnan. Men det är för den skull inte självklart att det rör sig om borrklyvning.

En vertikal borränna i den branthuggna borrkärnan kan så småningom identifieras, vilket verifierar att det rör sig

om borrklyvning.

I det mindre skogspartiets östra kant uppmärksammar jag en stor blockkloss, som tycks ha uppkommit genom

stenhuggning. Vid närmare besiktning visar sig blockklossen ha borrännor på undersidan. Se också nästa bild!.

Bredvid blockklossen finns ytterligare ett block som utsatts för borrklyvning.

16. 4. Gammal stenhantering i de två skogspartierna

Det är orättvist egentligen! Gammal stenhuggning och gammal stenhantering över huvud taget

dominerar oftast över det borrkluvna stenmaterialet i de flesta höglänta och fältnära skogspartier

nära fältmiljön. Det gamla kulturstenen dominerar över den yngre inte bara i fråga om förekomst. Den

är oftast mer spännande och spektakulär och smälter också mer följsamt in i landskapsbilden. Det är

kanske inte så konstigt egentligen. Människor har bott i de här områdena kontinuerligt från sen

stenålder och genom kanske större delen av bronsåldern. Man har fötts, levt och verkat - och

begravts - i dessa områden. Och man har anpassat stenfloran efter sina behov - behov som nog i hög

grad styrs av föreställningar om religion och kosmologi. Man har behövt sten för olika typer av

hantverks – och hushållsaktiviteter. Och man har också behövt sten för uppbyggnad och skyltning av

kultplatser och gravplatser. Och man har slutligen också behövt sten för att skylta (revirmarkera) för

boplatsområden och kanske också för gränser som markerade större områden. Någon form av

stenmarkerade bygdegränser har antagligen funnits långt innan vi började organisera oss i byar,

socknar och härader. Senare tiders stenhuggare har inte haft samma behov, känslor och

föreställningar kopplade till stenen. De gjorde mera tillfälliga besök i skogarnas stenmiljö för att

hämta husbehovssten eller för att bygga gränsmarkeringar. Men de påverkade inte stenmiljön i så

omfattande grad som deras föregångare flera tusen år tidigare . Och de skapade inte heller lika

storslagna stenmonument.

I det här kapitlet ska vi i bild och text visa exempel från den gamla kulturstens floran i området Vi

hämtar våra exempel företrädesvis från det stora skogspartiet. Men vi hämtar också in enstaka

exempel från de övriga två markområden som ingår i det större undersökningsområdet. Och när vi

har gjort det så har vi ändå den främsta kulturstensklenoden i området kvar att redovisa. Men den

kräver ett eget avsnitt så vi återkommer till denna i Avsnitt 16.5 nedan.

Bilden visar ett märkligt block med släthuggen framsida och med en märklig sprickbildning tvärs

över framsidan. Troligen rör det sig om en klyvspricka. Framför ligger flera mindre blockstycken, som

kan ha tillhört samma originalblock som det kvarstående blocket med klyvspricka. Några klyvborrännor

finns inte på den här klyvplatsen.

Vid en del block som utsatts för traditionell stenhuggning ligger huggna blockstycken samlade i en hög framför en

enda sida. Kanske rör det sig om gravanläggningar av blockgravstyp. Men just här bör man kanske vara extra

försiktig med att lansera en gravtolkning, eftersom det finns en ganska stor skogsväg vid sidan om stenplatsen. Det

skulle ju kunna röra sig om överskottssten från anläggningen av vägen.

Spännande stenskyltning på en liten kulle i skogspartiet. Det finns åtskilliga små kullar i området med olika

typer av stenskyltning. Möjligen rör det sig om gravanläggningar från sen stenålder/tidig bronsålder. Varje

sådan här stenplats med stenskyltning på en liten kulle når kanske inte särskilt hög skattningspoäng på en

trovärdighetsskala för kultursten. Men när många sådana platser finns inom ett begränsat område så ökar

rimligtvis sannolikheten för att stenplatserna tillkommit genom mänskliga aktiviteter.

Det finns flera välvda gravanläggningar (förmodligen stensättningar) i skogsområdet. Bildens gravanläggning har en synlig

stensatt kant längs ena sidan.

anten av en högt liggande höganläggning - direkt på berget - finns en ensträngad låg stenmur av ganska stora blockstycken. Det är troligt att m

gon form av funktion, som kopplar till den närliggande högen. Alternativt skulle den kunna vara uppförd betydligt senare som gränsmarkering.

käl att mer noggrant kolla upp hur bygränsen mellan Låta och Östa löper genom landskapet här. En hastig blick på den senaste toplogiska karta

r att gränsen bör ha löpt fram över den höjd där gravhög och stensträng är belägna. Det blir till att undersöka närmare vid ett senare tillfälle.

Lite nedanför högen hittar vi två block, som verkar uppställda här. Blocken är formmässigt mycket olika: ett runt och bulligt och ett

lite mer kantigt och trubbspetsigt. Jag har sett den här kombinationen av olikformade block på andra gravhögar. Kanske är det

rent av minnesstenar över man och hustru, som fått en gemensam viloplats i högen strax ovanför.

Någon har säkert begravts i den krönplacerade högen, som skymtar i bildens nedre hörn till höger. Vackrare gravplats är svårt att tänka sig.

Här kan själen på sina utesittarkvällar njuta av det vackra fältlandskapet nedanför ända bort till skogsranden flera kilometer bort. Och

blickfånget har nog förändrats en del över tid. I början täckte nog en havsfjärd de lägsta delarna i landskapet. Kanske var det som allra

vackrast då. Senare fanns nog här vackra, gröna betesängar. Och så småningom efterträdes de av åkerfält, som skiftade i färg allt efter

årstid. Och vem vet någon gång kanske själen fick sin sömn störd av ljudet från en slägga, som monotont hamrade mot huvudet på ett

järnborr. Och kanske själen rent av tog sig en flygtur och identifierade karlarna som höll på med stenhuggning i skogskanten nedanför. Och

då blir jag förstås en aning avundsjuk. Jag har identifierat hundratals (möjligen tusentals) borrade klyvplatser i Storvretabygden – och aldrig

lyckats koppla en enda till någon bestämd person. Stenhuggarna vid de olika klyvplatserna är - och förblir nog - anonyma.

Spännande gammal stenhuggning i skogspartiet nedanför den högt i luften svävande stensuggan. Det kan röra sig om stenhuggning,

som är flera tusen år gammal. Stenhuggning verkar ha varit en nästan lika central verksamhet som jakt, fiske, och senare boskapsskötsel.

Ibland upplever man nästan att stenhuggning varit en fråga om liv och död. Den låg i samklang med människornas uppfattning

om religion och om väldsordningen i stort. Stenhuggning tycks ha behövts för att garantera människosläktets överlevnad och

världens fortbestånd.

Framifrån betraktad uppvisar den huggna stensuggan ett ovanligt fult tryne och framstår nästan som ett ondskefullt monster. Strax

nedanför stensuggan ligger den flacka blocksamling, som visas på nästa bild. Det är naturligtvis svårt att veta om det finns någon

koppling mellan stenplatserna. Men ett så här fult monster skulle naturligtvis kunna vara en bra vakthund och hålla onda andar borta

från den närliggande gravplatsen - om det nu rör sig om en gravplats. Man kan naturligtvis tänka i andra banor och fundera över om

det kan röra sig om en kombinationsskyltning för en gräns i lanskapet, där både stensugga och blocksamling har en gränsmarkerande

funktion. (Se vidare om blocksamlingen nedan!). Spännande stenkonst är det i vilket fall som helst.

I sluttningen ner mot fälten ligger en flack samling av mellanstora blockstycken. Formen är lite oregelbunden - men någon spontan,

naturlig blockhögsbildning är det säkerligen inte. Och någon sen röjsten är det nog inte heller fråga om . Det är ju ett bra stycke ner till

fältkanten. Möjligen skulle det kunna vara ett tidigt odlingsröse- Men jag gissar snarare på att det rör sig om en gravanläggning. Flera

små låga gravhögar finns i närheten.

Jag tar mig tid att gå igenom blockstyckena lite mer noggrant. Jag tänkte just konstatera att borrkluvet stenmaterial saknades här, när mina

ögon föll på några stenstycken i blocksamlingens ena kant. Jag kände genast att jag behövde titta lite närmare på dem. (Se nästa bild!)

Den högra blockdelen har faktiskt en klyvborränna längs en kant (se pilen!). Och möjligen är också överdelen av samma blockstycke

rödmålat. Kanske har man här utnyttjar en äldre gravplats/odlingsröse för gränsskyltning genom att borrklyva och ev. rödfärga ett

blockstycke. Jag har sett den här typen av gränsskyltning flera ggr tidigare. Ibland ser det ut som om ett litet borrkluvet stenstycke

kastats in i en betydligt äldre blocksamling (kanske en gravplats) utan något som helst borrkluvet stenmaterial bara för att markera

stenplatsen som ett gränsmärke. Men någon bygdegräns markerar stenplatsen troligen inte. Bygränsen mellan Låta och Östa går

betydligt längre västerut. Snare rör det sig om en betydligt senare skiftesgräns - eller också är jag helt fel ute.

Spännande stenhuggning i stort block i skogspartiet nedanför

den himmelssvävande stensuggan (se nästa avsnitt).

Vacker och storslagen blockmiljö i skogspartiet nedanför stensuggan. Sådan miljö hittar man nästan alltid i anslutning till trolig

bebyggelse från sen stenålder/bronsålder. Det känns som om blocken utgjort en central ingrediens i den kosmologi, som dåtidens

människor bekände sig till. Det finns ett dubbelt beroendeförhållande mellan stora spektakulära block och gamla boplatser. Människor

har ofta valt att anlägga boplatserna vid blocken och blocken har sedan genom århundraden – kanske årtusenden – påverkats till formen

av boplatsens människor genom stenhuggning för olika syften..

Vid sidan av de stora branthuggna och lite fyrkantiga blockkolosserna hör också de stora koniska (eller pyramidformade)

trubbspetsiga blocken till de gamla boplatsernas megalitskyltning. De har nog ofta återanvänts i gränsskyltningssyfte.

Men just här, där bildens block befinner sig har, mig veterligt, ingen bygdegräns (antagligen inte ens

en liten skiftesgräns) löpt fram

Ytterligare ett stort vackert toppigt block i skogspartiet.

Samma block som på föregående bild - fotat från ett annat håll. Det här blocket står i ett blockrikt område med

många spektakulära block. Det hade egentligen varit logiskt att gränsen mellan Låta och Östa gått genom det här

megalitstinna området. Och jag gissade också på det inledningsvis. Men en uppcheckning visar att gränsen mellan

byarna gått betydligt längre väster ut. Det är egentligen befriande med kulturstenstäta skogsområden, som inte

verkar vara det minsta gränskänsliga. Det finns då ingen risk för att vi blandar samman äldre kultursten med

betydligt yngre gränsmarkerande sten. Bildens block har med stor sannolikhet haft en skyltfunktion under sen

stenålder/tidig bronsålder och har antagligen inte figurerat i något annat skyltsammanhang sedan dess.

I det mindre skogspartiet hittar vi en klyvplats där mycket småskaligt stenmaterial huggits loss. Det är inte så ofta

man ser den här typen av små huggningar i vanligt stenmaterial. Man ser dem oftare i kvartsbemängda block. Jag

funderade ett tag på om det funnits ett kvartsinslag här som helt huggits bort. Men det verkar inte så.

Blocket med den småskaliga uthuggningen sedd ur en annan vinkel

Här i det mindre skogspartiet (i sluttningen ner mot fälten) hittar vi ett kaotiskt blockområde sannolikt med ett

inslag av hugget stenmaterial (se t.ex stenklosen i förgrunden). Men det är svårt att hitta någon inre struktur i detta

blockkaos. Anstränger man sig och har tålamod så kan man dock hitta arrangerade stenplatser mitt i det kaotiska.

(Se nästa bild!).

Här har vi en sådan medvetet arrangerad stenplats. Flera mindre blockstycken ligger utlagda framför ett huvudblock.

En sådan vacker förgård av utlagda blockstycken har med stor sannolikhet inte spontana naturkrafter åstadkommit. På

en tiogradig skala över kulturstenstrovärdighet skulle jag ge den här stenplatsen en 8:a. Men trots den höga

skattningen så säger det egentligen ingenting om stenplatsens funktion. Mindre block utlagda framför ett större block

för tankarna till en blockgravskonstruktion. Det är möjligt att vi måste räkna med ett blockgravsskick, som kanske är

äldre än stensättningar, högar och rösen men som fortsätter och användas parallellt med dessa gravformer under

mycket lång tid.

Både här och i det större skogspartiet på andra sidan fältet finns en del höglänta platser med blockskyltning.

En del av dessa platser verkar ha en högliknande påbyggnad, som antyder att det kan röra

sig om en gravplats. En del andra platser har ingen sådan påbyggnad men har ändå en tydlig

blockskyltning, som märker ut dem som viktiga platser. Just den här höglänta stenplatsen har en

mycket tydlig block-skyltning. Men det är svårt att avgöra om det verkligen finns någon påbyggd

gravanläggning här. Det utesluter förstås inte möjligheten att det ändå kan finns en gravplats här. Just

från det här hållet har nog blocket kvar mycket av sin tidiga skyltande form. Det finns visserligen en

uthuggning här. Men den kan mycket väl tillhöra den tidigaste skyltfasen.

Vi vet inte riktigt hur originalblocket på höjden här såg ut från början. Med tanke på de stora blockstycken som

ligger nedanför den kvarstående blockkärnan kan blocket en gång ha haft en betydligt större volym. Antagligen kan

blockstycken ha huggits loss redan när platsen en gång gjordes i ordning som begravningsplats. . Men det kan också

ha skett betydligt senare.

Det är definitivt mänsklig stenhuggning som bedrivits här. Och det är traditionell stenklyvning som utförts här. Men det skulle formmässigt

mycket väl ha kunnat vara en klyvplats där borrteknik använts. Angreppssättet är detsamma som vid borrklyvning. Och de efterlämnade

blockstrulturerna är desamma som vid borrklyvning. Jag letar här klyvborrännor på strategiska ställen - men hittar inga. Äldre stenhuggning

är svår att datera. Huggningen kan ha gjorts tidigt för att göra det block, som skulle skylta för gravhögen, extra spektakulärt. Men

huggningen kan ha gjorts betydligt senare - men innan borrklyvning börjat tillämpas. Och stenhuggningen kan, slutligen, ha utförts sent -

bara för ett eller ett par hundra år sedan - parallelt med att borrklyvning användes på andra stenplatser inom området. Några - kanske

rent av ganska många - som ser den här bilden skulle kanske hävda att klyvningen åstadkommits av spontana blinda naturkrafter. Jag håller

definitivt inte med om detta. Jag har sett alltför många borrklyvplatser med liknande struktur efter stenhuggning för att tro på naturkrafterna.

Det här blocket skulle av mig få en 10:a på den 10-gradiga skalan över kulturstenstrovärdighet. Däremot skulle jag inte helt vilja

gå i god för att det inte rör sig om en borrad klyvplats. Jag har ju inte sopat rent blocket från all mossa och lav. Kanske döljer det sig trots allt

en borränna någonstans på den huggna blockkroppen.?!

Här der vi en blocksida (samma klyvplats som på föregående bild) som troligen undgått stenhuggning

och har kvar sin rundade, ursprungliga form.

Det ovan presenterade skyltblocket är nog inte det enda skyltobjektet här på höjden. Det här blocket - ställt

lutande mot ett annat block - hör antagligen också till skyltarrangemanget.

Ytterligare ett block som antagligen hör till samma skyltarrangemang. Tanken är nog att blockupplägget här

ska uppfattas som en podieläggning, där ett block läggs upp på ett stenpodium (en stenhäll). Men möjligen

är det inte en äkta uppläggning. Blocket kan ha huggits loss från underlaget för att simulera en äkta

uppläggning.

Om jag nu minns rätt är det här samma block sett uppifrån höjden.

I närheten finns ett block, som förefaller ha spräckts (inte spruckit) mitt itu. På nästa sida tar vi oss en titt på

sprickblocket från andra hållet.

Vi ser att en sten sitter inslagen i sprickan mellan blockbitarna. Jag tror inte att det i det här fallet rör sig om en klyvsten ( även om

sådana säkert användes i gammal stenhuggning fär att kila i sprickor). Det rör sig nog snarare om en inslagen sten, som ska signalera

att blockarrangemanget skyltar för en särskilt viktig plats. Det rör sig alltså om en signalsten och inte en klyvsten. Nu finns förstås inget

som hindrar att en inslagen sten kan figurera i båda sammanhangen. I samma område har vi tidigare presenterat (se Avsnitt 16.3. på

s. 776 ovan!) en liknande blockformation, där en mindre sten sitter inslagen mellan två blockdelar. Man skulle kunna tänka sig

möjligheten att de två sprickblocksformationerna markerade en gräns här på höjdryggen i det mindre skogspartiet. Men tillgängligt

kartmaterial ger ingen antydan om att vare sig någon bugdegräns eller senare skiftesgräns går fram över höjdryggens längdriktning.

Jag antar att inslagna stenar i blocksprickor är en grundvariant av blockskyltning, som kan ha använts i olika skyltsyften i många olika

tidsperioder.

Stora, troligen huggna block) placerade på eller nära en kulle i haglandskapet - nära bebyggelsen i öster.

Blocken här i hagmarken har ofta en särskild gråvit färgton, som antagligen gjort dem särskilt attraktiva som

skyltobjekt

Förmodligen ett medvetet uppställt och uppallat block i bergsbranten ovanför

hagmarken.

På höjden ovanför haglandskapet hittar man mängder av märkliga stenplatser, där block tillformats

och arrangerats på olika sätt. Just det här arrangemanget är närmast av skrevuppallningstyp, där

block ställs över eller i en öppning (skreva) som bildas av andra block. Se också nästa Avsnitt (16.5)

för ett särskilt konstfullt exempel på skrevuppallning!

Mycket tyder på att det här rör sig om ett skyltblock, som medvetet formats på det här sättet. Så vitt känt

löper varken bygräns eller senare skiftsgränser genom området. Det indikerar att blocket kan ha utövat

sin skyltfunktion kanske redan under sen stenålder eller under bronsåldern. Det kan ha skyltat för en

speciell plats. Men det skulle också ha kunna skylta för en gräns. Även de tidiga innevånanrna i området

hade nog behov av att dra upp och skylta för gränser i skogslandskapet.

Stenplats i skogspartiet där det nog är ganska klart att stenhuggning bedrivits. Stenhuggnings ålder och

funktion är okänd. Någon borrklyvning har inte ägt rum här. Men det är mycket nära till en borrad klyvplats.

Strax innan vi kommer fram till den utstickande udden där blockhögen med den gränsmarkerande

stensuggan finns (se s. 771) hittar vi några blockstycken i en slarvig hög. Blockstyckena är vasskantiga

och har en oregelbunden form och är möjligen sprängblock. Det finns dock ingen sprängplats i nära

anknytning till blocken. Möjligen har något block ute på fälten sprängts sönder i samband med en

stenröjnings-insats. Och blockbitarna kan sedan ha fraktats upp en bit i sluttningen, där de dumpats.

Men fälten ligger inte helt nära. Och det är nog avståndsmässigt ett gränsfall för röjstenstransport.

De sammanlagda blockstyckena har alla ett intakt borrhål. Det är nog knappast spränghål utan troligare borrade

dubbhål för att transportera blockstyckena. Blocken ligger nog i eller nära bygränsen mellan Låta och Östa .

Det innebär att blockhögen skulle kunna vara en förstärkning av gränsskyltningen. Och borrhålen skulle - förutom

att ha en transportfunktion - också kunna ha en gränssignalerande funktion Gränstolkningen motsäger inte

nödvändigtvis att det rör sig om röjsten från fälten.

I branten ner från den krönplacerade gravhögen hittar jag en borrad klyvplats. Redan på det här

avståndet ser man en vertikal klyvborränna avteckna sig i den släthuggna bergytan. Det är möjligt att

en hel del kluven sten tagits ut från den här klyvplatsen och transporterats bort för husbehovsanvändning.

En stor stentäktsgrop framför vittnar om att stenplatsen ursprungligen haft en betydligt

större volym. Det är inte ovanligt med stentäcktsgropar vid borrade klyvplatser. Men de flesta saknar

ändå sådana.

Den släthuggna bergssidan har en lång vertikal borränna. Det är en ganska stor yta och volym som

berörts av stenhuggningen här. Och ändå hittar man endast en enda klyvborränna här. Jag vet inte

riktigt hur man ska tolka detta sparsamma användande av borrtekniken. Antingen visste man exakt

vad man gjorde. Man läste stenmassan så perfekt att det räckte med ett enda välplacerat klyvborrhål.

Eller också brydde man sig inte så mycket om klyvresultatet. Den sten man högg fram här

behövde kanske inte ha någon högre grad av formkvalitet. Hur som helt så har all borthuggen sten

transporterats bort från platsen, vilket indikerar att klyvningen i vart fall inte enbart genomförts i

gränsmarkeringssyfte.

Längst ner i den stora huggna stenytan finns ett intakt borrhål, som löper rakt in i blocket. Jag har svårt att se att ett

enstaka borrhål skulle ha någon praktisk stenhuggningsrelaterad funktion. Men det kan ju bero på att jag aldrig i

prakiken sysslat med stenhuggning utan mera fått gissa mig till hur hantverket utförts. Enstaka intakta borrhål satta

rakt in i en huggen stenyta kan man faktiskt se lite då och då och har kanske använts i gränsmarkerande syfte. (Se

exempelvis Avsnitten 12.4 och 14.5 ovan!).

16.5. Stensuggan som svävar fram uppe i himlen

”När man kommer gående nere i det låga skogspartiet och höjer blicken upp mot himlen så börjar det svindla

framför ögonen. En stor stensugga tycks sväva fram uppe i skyn. När man hämtat sig från chocken och tittar efter

lite närmare, upptäcker man att stensuggan där uppe är fastsatt mellan två V-ställda höga blockväggar.

Stensuggan är på intet sätt onåbar. Genom att vandra upp i det betydligt högre liggande hagmarksområdet kan vi

besiktiga stensuggan ovanifrån mer i detalj. Vi ser att den utgör ett exempel på den typ av uppallning som jag

ofta benämner skrevuppallning. Den stora stensuggan har helt enkelt placerats högst upp över den skreva, som

de snedställa blockväggarna bildar. Och det har inte behövts någon avancerad lyftteknik för att få den ganska

tunga stensuggan på plats. Inte bara själva stensuggan markerar den här stenplatsen. Också en uppställd

tillformad sten indikerar att det rör sig om en extra viktig stenplats. Stensuggan och övriga block här har huggits

fram med traditionella huggmetoder utan inslag av borrteknik. Men det finns också exempel i närheten på

stenhuggning, där kilning skett i borrade klyvhål.

Det är svårt att dra några slutsatser om datering utifrån tillämpningen av huggteknik. Traditionella huggmetoder

har tillämpats i tusentals år. Men de har också använts långt fram i modern tid tillsammans med den yngre

borrtekniken. Och vi kan nog inte ens med säkerhet bedöma åldern på klyvplatser, där den yngre borrtekniken

använts. Undersökningar som jag genomfört i bygden (se Kap. 1 ovan!) tyder på att borrteknik använts i

stenklyvningens tjänst åtminstone sedan 1500-talet. Men då handlar det om borrkluvet stenmaterial, som är

kopplat till försvarsanläggningar, stenkyrkor och kvarnbyggnader, som byggts av stenspecialister. Klyvning med

borrteknik i skogs-mark för att få fram husbehovssten är förmodligen yngre. Men skulle möjligen kunna vara lika

gammal eller t.o.m. äldre. Än så länge har vi nog ingen riktig koll på hur länge vi kluvit fram sten med borrteknik i

våra svenska skogar. Men för att återgå till själva stensuggan: varför ligger den då här? Jag kan egentligen bara

hitta två anledningar och båda relaterar till skyltblocksaspekten. Antingen har den skyltat för en boplats (eller

annan viktig plats) under sen stenålder eller tidig bronsålder. Eller också är den ställd här långt senare för att

skylta för en bygdegräns eller en skiftesgräns. Gränser i skogsmark brukar sällan ha en så här dramatisk, kreativ

och resurskrävande stenskyltning. Men då och då kunde det förstås hända att gränsmarkerare gav utlopp för sin

innebonde skaparkraft (liksom för den delen även stenröjare och stenhuggare) och åstadkommer något utanför

de vanliga ramarna”-

Ovanstående text är hämtad från min presentationen Stensuggorna i Storvretabygden, Del 2, 2018 (finns för

gratis läsning i e-boksform på yumpu.com). Texten kan jag fortfarande i stort ställa mig bakom. Men någon

bygdegräns (bygräns, sockengräns eller häradsgräns) har, så vitt jag kunnat konstatera, inte löpt fram över den

här märkliga stenplatsen. Bygränsen mellan byarna Låta och Östa går betydligt längre västerut. Däremot

förefaller det troligt att stenplatsen berörts av den södra skiftesgräns som löper fram i södra delen (ganska nära

skogskanten) av skogspartiet. Se kartutsnittet på nästa sida! Också en nord-sydlig skiftesgränser som följer den

mindre vägen tycks löpa genom området med stensuggan. Men skiftesgränser i all ära. Ingenting talar för att ett

så här storslaget monument, som varit mycket insatskrävande både ifråga om tid och arbete) tillkommit enbart

för att markera en mindre skiftesgräns. Monumentet har nog uppförts som skyltarrangemang för flera tusen

år sedan, när människor bodde och verkade i den omgivande skogen nära fälten. Placeringen är sådan att

monumentet exponerar sig mot det lägre liggande skogspartiet. Kanske har monumentet skyltat för boplatser,

som troligen låg nere i skogspartiet. Som tidigare nämnts ( se Avsnitt 16.2 ovan) finns flera borrade klyvplatser

i i den skrevuppallade stensuggans närhet. Möjligen kan någon av dessa (eller ev. flera) ha bearbetats och

arrangerats för att markera skiftesgränserna .

Utsnitt från den Ekonomiska kartan, 1952 (Fjuckby J133-12I0a69)

Kartan från 1952 visar att området med den skrevuppallade stensuggan (se den röda cirkeln) genom korsas av två

skiftesgränser: en i väst-östlig rikktning och en i nord-sydlig. I övrigt finns inga skiftesgränser inom skogsområdet väster om

stensuggan Längst i nordväst löper bygränsen mellan Östa och Låta genom området.

Redan på långt håll - och i lite skymningsljus - anar man den mäktiga skrevuppallade stensuggan i

kanten mellan det lägre liggande skogspartiet och den mer höglänta hagmarken utanför.

Bilden visar en vy nerifrån det lägre liggande skogspartiet. Här nerifrån är blockupplägget som allra mest spektakulärt. Det

ser ut som om blocket svävar fram i himlen. Blockupplägget har föregåtts av ett omfattande stenhuggningsarbete.

Mittpartiet av ett stort block verkar ha huggits bort och toppblocket har placerats mellan de två blockväggarna. Det jämna

lågt liggande skogspartiet har nog för flera årtusenden sedan använts som boplatsområde - med närhet till de omkringliggande

fälten. Det kan således röra sig om ett mycket gammalt boplatsmarkerande monument. En alternativ tolkning är

förstås att det rör sig om en betydligt senare gränsmonument. Men det är svårt att tro att gränsmarkerare skulle ha gjort en

så här stor insats bara för att skapa en gränsmarkör. Man måste nog i så fall anta att stenhuggningen utförts av andra skäl

(vilka?) och sedan utnyttjades som gränsmarkering. Ett mycket stort stenhuggningsområde finns utanför i hagmarken.

Den skrevuppallade stensuggan är kanske det mest konstfulla och imponerande stenmonument som jag över huvud taget träffat på i

Storvretabygdens skogsmarker. Nåja, det finns kanske ytterligare några som kan konkurrera om förstaplatsen. Se exempelvis uppräkningen

på nästa sida.

Andra spektakulära och storskaliga stenplatser i Storvretabygden - utan rangordning

Den imponerande blockhögen vid Kolonilottsvägen ( se Kap. 15.4.)

Det enastående stenmonumentet i Fulleröskogen (se Kap. 2.2., Del 2)

Det märkliga borrännemärkta överhangsblocket vid bygränsen väster om Tipptoppvägen (Kap.7., Del 2)

Den makalösa upprättstående stenkolossen med långa borrännan i skogspartiet vid Norrbo (Kap. 22.1.)

Den enastående upprättstående kolossen (utan borrännor) nära häradsgränsen i Storskogen (Kap.20.)

Den storslagna blockhögen med det djärvt upplagda toppblocket i en nedre delen av Fulleröhöjden (Kap. 2.2., Del 2)

Den helt makalösa avhuggna stenkonen med den märkligt uppallade stenskivan nedanför högre upp på Fulleröhöjden (Kap. 2.2. , Del 2)

Det vackert utformade och positionerade blocket med en gåtfull borränna i höjdsluttningen ner mot Fyrisån (Kap.22.1., Del 2)

Den djärva, uppallade stensuggan i bergsbranten i Storskogen (Kap. 3.1.)

Det ståtliga podieblocket öster om kolonilottsvägen i Lyckebo (Kap. 19.)

Den egendomliga blockformationen på höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 (Kap. 19.2.1., Del 2)

Alla de ovan uppräknade storskaliga stenplatserna går faktiskt att nå på en endags rundtur i

Storvretabygden. Och den som vill hålla fast vid ett borrklyvningsfokus kommer inte att bli

missbelåten. Tre av dem är borrännemonument med långa spännande klyvborrännor i klyvsidorna.

Ytterligare två har kortare borrännor. Och flertalet av de övriga har närliggande borrade klyvplatser.

Men gå inte in för uppgiften med alltför stort allvar och analytisk attityd. Att försöka förstå och tolka de

märkliga megalit-stenplatserna under ett endagsbesök leder ofelbart till frustration och rentav mental

härdsmälta. Mycket bättre då att betrakta de säregna stenplatserna som konstobjekt och låta sinnena

njuta fritt och utan förbehåll av deras förunderliga uppenbarelser. För stenkonst är det verkligen!

- kanske inte helt igenom vacker men alltid spännande och utmanande. Och så bör man förstås komma

ihåg att störst är inte alltid vackrast. Det finns många mindre stenplatser som skulle kunna tävla om de

förnämsta skönhetspriserna.

Och skulle varken tiden, orken eller lusten räcka till för ett fysiskt besök så går det naturligtvis att ta del

av dem via text och bild. Alla de ovannämnda megaliterna - och flera därtill - finns beskrivna i min textoch

bildpresentation Stenmonumenten i Storvretabygden (2016). Den finns uppladdad på yumpu.com

för gratis läsning. Nu fortsätter vi nedan med beskrivningen av den märkliga skrevuppallade stensuggan i

Östa-området:

Mellan blockväggar och toppblock skymtar det lägre liggande skogspartiet, där det antagligen

funnits boplatsytor under bronsåldern - eller kanske redan under sen stenålder.

Betraktad från det högt liggande stenhuggningsområdet liknar blockarrangemanget nästan en stenkammargrav med

ett stort toppblock. Men någon gravanläggning har det nog inte varit här. En plats av stor betydelse i gamla tider har

det dock med stor säkerhet varit. Det förstår man också av den framförställda, tillformade stenen. Anläggningen är

helt unik - i vart fall i mitt insamlade fotomaterial från Storvretabygden.

Längre söderut i samma blockkomplex, som bygger upp en av de V-formade blockväggarna mellan vilka

den imponerande stensuggan är uppställd, hittade jag faktiskt - sent omsider - spår efter borrklyvning.

Man kan se den skyltande stensuggan uppe i övre vänstra bildhörnet. Borrännan går inte att urskilja på

denna bild. Men se nästa!

Vid pilen löper faktiskt en vertikal borränna ned genom blocket. Det var ett överraskande fynd, eftersom jag sökt

här tidigare utan resultat! Det säger oss att den utomordentligt imponerande stenplatsen här har bearbetas

genom stenhuggning (storskalig sådan) med borrteknik under senare århundraden. Men om det nödvändigtvis

säger något om den skrevuppallade stensuggans ålder och tillkomst är osäkert.

17. Kultursten kring kägelberget i Storskogen


17. Kultursten kring kägelberget i Storskogen

- ett gränskänsligt område väster om Tipptoppvägen -

I föreliggande kapitel söker vi oss återigen tillbaka till Storskogen. Vi kommer att undersöka ett gränskänsligt

område kring häradsgränsen (tillika sockengräns och bygräns) väster om Tipptoppvägen (officiellt

Basketvägen). Området får sin karaktär av ett stort kägelformat berg. Kring kägelberget finns flera nedsänkta

ovalformade ytor och spektakulära skyltblock, som tillformats med äldre stenhuggning. Här finns också en del

stora märkliga gropar i marken med regelbunden trattliknande form. Mycket tyder på att vi här ett

bosättningsområde från sen stenålder. Bland den äldre spektakulära stenhuggningen, som kopplar till både

boplatser och senare gränsmarkeringsinsatser, gör vi ett tappert försök att leta efter yngre borrad

stenklyvning. Resultatet blir tämligen magert och motsvarar knappast vad man kunde förvänta sig i ett så

storblockigt och gränskänsligt område. Jag förväntade mig att finna borrkluvet material i en omfattning som

kunde matcha fynden längs Tipptoppvägen längre söderut, där bygränsen mellan Fullerö och Ekeby löper fram

(se Kap 22 i Del 2 av denna presentation). Men mina förväntningar infriades inte. Det magra fyndmaterialet

(egentligen endast en klyvplats) redovisas nedan tillsammas med flera intressanta äldre kulturstensfynd. Men

först ger jag nedan lite allmän information om hur man kan betrakta och tolka gränskänsliga skogsområden

med en rik och varierad kulturstensflora.

17.1. Gränser och huggen sten - hur kan vi uppfatta sambandet

Längs bygdegränser i skogsmarken hittar man ibland områden med en intressant och varierad kulturstensflora,

som tycks ha tillkommit under en mycket lång tidsperiod. Äldre kultursten dominerar. Men här och där kan man

finna isolerade inslag av borrade klyvplatser. Förutom i det här kapitlet beskriver jag sådana gränskänsliga områden

med både äldre oborrad och yngre borrad kultursten i exempelvis Kap.20 nedan och i Kap. 7 i Del 2.

Den rumsliga kopplingen mellan gränser och områden med kultursten ute i skogsmarken kan tolkas på flera olika

sätt. En sådan tolkning skulle kunna vara att det aktuella gränsavsnittet går genom ett gammalt boplatsområde

från sen stenålder med en imponerande och spektakulär skyltstensflora. Kanske har något av skyltblocken senare

kommit att tilldelas en gränsmarkerande funktion. Med tiden har kanske de stora gränsmarkerande blocken

ersatts av andra typer av gränsmärken, exempelvis gränsrösen. Och kanske har en del nya gränsmärken utformats

genom borrklyvning. Det leder till en varierad kulturstensflora, där äldre stenhuggning från olika ålderskikt blandas

med yngre stenhuggning, där borrklyvning tillämpats. Det borrkluvna stenmaterialet bör då vara det yngsta

kulturstensskiktet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att det är särskilt ungt. Det föreligger för närvarande

ingen säkerställd datering av materialet. Borrkluvet stenmaterial långt ute i skogsmarken kan möjligen vara

betydligt äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. Det förhållandet att vi endast hittar enstaka borrade klyvplatser i

sådana kulturstenrika och gränskänsliga områden stämmer bra med den utvecklade gränsmarkeringshypotesen.

Stenhuggarna som skötte gränsmarkeringen var ju inte ute efter att hugga fram stora mängder sten för

avhämtning. I skyltningssyfte räckte det ju att markera ett enda block genom borrklyvning.

En annan -eller kanske snarare kompletterande - tolkning skulle kunna vara att gränsen under den långa tid som

den existerat haft olika sträckningar inom ett viss gränsavsnitt. Olika typer av gränsmärken kommer då att skapas

på olika ställen och alla kommer då inte heller att ligga i en och samma linje utan kommer istället att återfinnas

inom en ganska bred gränsgata. Det kan möjligen också förhålla sig så att vissa gränssträckningar som samtidigt

utgör häradsgräns, sockengräns och bygräns (inte helt ovanligt) kan få en rikare och mer varierad stenskyltning än

andra sträckningar. Kanske varje gränstyp vill sätta sin skyltningsprägel på den gemensamma gränsen.

En ytterligare tolkning är relaterad till husbehovshuggning eller till en variant därav i form av uppdragshuggning.

Inte så sällan var bygdegränser kopplade till allmänningar, där intresserade personer med

delägarskap i allmänningen lätt kunde få tillstånd att hugga sten. Rörde det sig dessutom om allmänningar av

hög dignitet (härads eller sockenallmänningar) var det åtskilliga personer, som kunde få tillstånd att bedriva

stenhuggning på allmänningen. Stenhuggningen kom nog oftast att bedrivas i gränskänsliga områden på

allmänningen, där det fanns en storblockig stenmiljö, som gav ett gott stenhuggningsresultat. Samma storblockiga

miljöer hade ibland utnyttjats som boplatsområden under sen stenålder. Det var i dessa storblockiga

områden som boplatsernas skyltblock och skyltblocksarrangemang skapades med hjälp av gammal

traditionell stenhuggning. I sådana storblockiga gränskänsliga områden kan vi då finna två typer (eller

snarare åldersskikt) av äldre stenhuggning (utan borrteknik): en urgammal med koppling till den sena

stenålderns boplatser och en betydligt senare med koppling till husbehovshuggning/uppdragshuggning - och

kanske bara snäppet äldre än det borrkluvna materialet. Till denna kulturstensvariation kan vi sedan lägga det

yngre borrkluvna stenmaterialet. Men inte ens det här yngre borrkluvna stenmaterial kan vi med någon

större säkerhet åldersbestämma. Vi tänker oss vanligtvis att det tillkommit under senaste århundradena. Men

kanske kommer det framgent att visa sig att det är betydligt äldre. Den här tolkningen behöver inte nödvändigtvis

motsägas av iakttagelsen att det bara finns någon enstaka borrad klyvplats i de aktuella

gränskänsliga områdena. Man kan tänka sig möjligheten att allänningarna och den till dessa knuta

stenhuggningen avvecklades innan borrklyvningen riktigt hade slagit igenom och tagit några större

marknadsandelar från den äldre traditionella stenhuggningen. Kanske har vi rent av en fryst (eller förstenad

om man så vill) bild från ett tidsskede när borrklyvningen så smått började ta över från den äldre traditionella

stenhuggningen.

!7.2. En enda borrad klyvplats bland mängder av äldre spektakulär kultursten.

Ett stycke nedanför gränsstigen (knappt 100 meter) hittar vi den borrade klyvplatsen. Ett stort block har

utsatts för flera olika klyvningar. Den kvarstående delen av blocket har ett trappstegsform, där två tydliga

trappsteg kan urskiljas. Borrklyvningen har till största delen skett med radklyvningstekniken (flera grunda

klyvhål satta i rad), som resulterar i radsatta klyvborrännor längs klyvytornas kanter. Borrklyvningen är

begränsad till just den här klyvplatsen trots att det finns åtskilliga block lämpliga för borrklyvning i närheten.

Den noggranna klyvningsmetoden (radklyvningen) tyder på att block huggits fram för avhämtning och

användning på annan plats (dvs att någon form av husbehovshuggning bedrivits här). Men det är samtidigt

svårt att avgöra hur mycket huggen sten - om ens någon - som transporterats bort. Det ligger nämligen

åtskilliga huggna block kvar på marken kring klyvplatsen. Den oländiga terrängen, det ganska stora avståndet

till närmaste bebyggelse, den isolerade klyvplatsen och osäkerheten kring om någon borttransport av

huggna block överhuvud taget skett är faktorer, som sammantaget snarare talar för att klyvplatsen kan vara

en gränsmarkering - även om klyvplatsen inte har någon tydlig skyltkaraktär. Men klyvplatsens funktion

behöver närmare utforskas.

Ett 50-tal meter länge bort - och med ungefär samma avstånd från gränsstigen som den borrade

klyvplatsen - uppmärksammar jag en mycket vacker stensugga uppställd på några mindre blockstycken så att

den tycktes sväva någon knapp halvmeter ovanför markytan. Förmodligen har stensuggan huggits fram på

platsen. Om så inte är fallet så finns det åtskilliga sargade block i närheten, där den kan ha huggits fram.

Stenplatsen är så välarrangerad och så konstfullt designad att den på en 10-gradig skala över kulturstenstrovärdighet

utan tvekan skulle få en 10:a. Det är således tveklöst en människobygge i sten. Men även om

den vackra stensuggan så tydligt kommunicerar att den ingår i kategorin kultursten, så förmår den ändå inte

att kommunicera vilken funktion den haft på platsen. Möjligen är det så att den haft funktionen att skylta för

häradsgränsen/sockengränsen/bygränsen, när den möjligtvis en gång i tiden haft en lite mer sydlig sträckning

i just det här terrängavsnittet. Kanske har den rent av bildat gränslinje med den ovan beskrivna borrade

klyvplatsen, som ligger på ungefär samma avstånd från den nuvarande gränsen, som markeras av en

gränsstig och en del mindre gränsrösen. Men den skulle också kunna markera (kanske tillsammans med den

borrade klyvplatsen) en senare skogsskiftesgräns som löper fram söder om gränsstigen. Den borrade

klyvplatsen, som antagligen inte är särskilt gammal, skulle nog åldersmässigt passa bättre in i en skogs-

skiftesgräns än i en äldre bygdegräns. Samtidigt får man väl ställa sig något tveksam till att man i en så

obetydlig gräns skulle ha satsat så stora stenhuggningsresurser, som man faktiskt gjort vid de här två

stenplatserna. Svårbedömt!

Det finns förstås ytterligare en tolkningsmöjlighet för den upplagda stensuggan (men nog knappast för den

borrade klyvplatsen). Den skulle kunna vara ett inslag i den uppsätttning av skyltblock och skyltblocksarrangemang

, som en gång skyltat för ett boplatsområde här under sen stenålder. Vilken funktion

stensuggan haft (kanske fortfarande har) och vilken ev. relation den har till den borrade klyvplatsen,

behöver närmare utredas. Men det får bli i ett annat sammanhang.

Vi avlutar med några bilder (med kommenteande text) på den ovan beskrivna borrade klyvplatsen och på

den upplagda skyltande stensuggan. I anslutning lämnas också några bilder på övrig (mycket rikligt

förekommande) kultursten i området.

Huggen blockkloss med klyvborrännor längs kanter vid klyvplatsen nära häradsgränsen väster om Tipptoppvägen

Närbild på samma blockkloss

med klyvborrännor

Borränna på den trappstegsformade klyvplatsen

Ytterligare klyvborrännor på ett ”trappsteg”

Översiktsbild över den trappstegsformade klyvplatsen

Bilden visar den vackra stensuggan uppställd en bit söder om gränsstigen. Det rör sig om en speciell typ

av podieblocksarrangemang, där podieblocket lagts upp på några huggna blockstycken. Troligen rör

det sig om ett gränsmarkerande monument. Men podieblocksformen har använts i skyltsyfte under

tusentals år. Man kan därför inte utesluta att det (också) kan röra sig ett monument från yngre

stenåldern. Troliga spår efter gamla boplatser finns i kägelbergsområdet.

Ytterligare en bild på den vackert uppställda stensuggan.

Den här stenplatsen ser inte helt naturlig ut utan verkar ha påverkats av gammal stenhuggning. Det finns åtskilliga

stenplatser av den här stenhuggningspåverkade typen i området kring kägelberget i Storskogen.

Troligt klyvmärke i överkanten på det upprättstående blocket på den föregående bilden.

Stort block med en märklig öppning nedtill alldeles bredvid stigen, som ganska troget följer häradsgränsens

sentida sträckning i området. Jag har noterat att överkanten på den käftliknande öppningen är avfasad/avrundad.

Det är knappast ett förfaringssätt som är typisk för spontana naturkrafter. Blocket tillhör antagligen ett mycket

gammalt kulturstensskikt. Men det kan senare ha utnyttjats för gränsskyltning. Notera den vita gränsmarkerande

ring, som målats på det lilla trädet bredvid. Här kan vi således ha en ytterst intressant kombinationsplats, där

gränsens äldsta och yngsta gränsskyltning står sida vid sida.

Svårbedömd stenplats i området, där antagligen gammal stenhuggning bedrivits.

Som oftast på klyvplatser i det här området hittar man inget inslag av borrklyvning.

Ytterligare en trolig människobearbetad stenplats med gapande käft i

området alldeles bredvid gränsstigen.

Vacker rundad stensugga, som verkar upplagd i skyltsyfte på en bergknalle nedanför kägelbergets östra sluttning. Eftersom

gränsstigen löper fram bara några meter bort så har blocket sannolikt utnyttjats för gränsskyltning. Men antagligen tillhör den

Ytterligare en bild på den vackra - och vackert upplagda - stensuggan.

Det händer hela tiden saker ute i den villande skogsmarken. Tiden står verkligen inte stilla. Den här bilden på den

upplagda stensuggan är några år äldre än den på föregående sida. Och vi kan se att den skymmande granen, som

jag svor över, när jag skulle ta den här bilden, nu är borta. Skogsavverkning med stora tunga - och kulturstensokänsliga

- skogsmaskiner har skett i området. Det här robusta blocket upplagt på en bergknalle har klarat sig.

Men mycket oupptäckt kultursten (både av av äldre och yngre typ) ute i skogsmarken dukar under för

skogsmaskinernas framfart - både i det här området och i otaliga andra skogsområden i Sveriges avlånga land.

På kägelbergets sluttning ner mot gränsstigen stöter man på denna märkliga stenplats, där mindre blockstycken tycks ha arrangerats framför

ett huvudblock. Det finns ytterligare några liknande stenplatser i den närmaste omgivningen - men ingen lika tydlig. På flera ställen i

Storvretabygdens höglänta skogsmarker kan man finna liknande – och än mer tydligt arrangerade - blocksamlingar framför större block. Jag

brukar ibland benämna dem som blockgravsliknande arrangemang - med betoning på liknande, eftersom vi ju inte vet om stenplatserna

verkligen fungerat som gravar. I min presentation Konsten i den gamla kulturstenen (Del 1, 2016), som finns för gratis läsning uppladdad på

yumpu.com, visar jag flera exempel på denna typ av stenplatser (se Kap. 6). Fyndet här ute vid Kägelberget - tillsammans med en rad andra

fynd, som jag ovan redogjort för - har lett mig fram till den försiktiga tolkningen att vi har att göra med ett boplatsområde från slutfasen av

stenåldern.

Alldeles bredvid gränsstigen - och nära den upplagda stensuggan - verkar någon form av stenhuggning i skyltande syfte

ha genomförts. I skrevan mellan två block har flera blockstyken staplats på varandra.

Exempel på vacker äldre stenhuggning - av stenstolstyp - strax nedanför gränsstigen.

I området finns ett gränsröse mitt i gränsstigen, där Uppsala kommun placerat en uppstickande metallstav. Det

finns åtskilliga gränsrösen av den här typen längs den gränsstig, som följer häradsgränsens sträckning. Jag har

svårt att relatera dessa små gränsrösen till en specifik gräns. Gränsen här är verkligen en multigräns! I samma

sträckning samsas - förutom häradsgränsen - såväl sockengräns som bygräns. Och det räcker inte ens med det.

Eftersom sträckningen är bygräns så måste den också rimligtvis innehålla en sen skiftesgräns. Och till vilken

gränstyp mer specifikt hör just bildens gränsröse? Jag vet i alla fall inte. Men jag tror knappast att det här röset

anlades när den ursprungliga häradsgränsen fick sin första stenamrkering.

Ett ännu mer anspråkslöst gränsröse längs samma gränsstig - ett gränsröse som jag antagligen inte

skulle ha observerat om det inte varit för den upprättstående kommunkäppen.

Mycket vacker och välformad grop med perfekt cirkelformad öppning. Tyvärr är den numera fylld med gamla

torra grenar. Gropen finns i ett platt terassformat område ganska högt upp på bergssluttningen efter bäcken.

Det finns åtskilliga gropar av den här djupa och välformade typen i området. Jag känner inte till deras funktion.

Möjligen är de kopplade till troliga bobottnar och hyddbottnar som finns i området. Några rotvältsgropar är

det definitivt inte fråga om. Förhoppningsvis kommer de någon gång att undersökas av fackarkeologer. Jag har i

vart fall signalerat att de finns - och var de finns.

Ytterligare en stor välformad grop fylld med grenar. Vid sidan om - väl samlad - ligger den sten, som

troligen utrymts från gropen.

På Kägelbergets sluttningar, på utplanade ytor, finns åtskilliga avgränsade platser

med intressanta avtryck i markytan - som den på bilden. Jag har funderat över om det

möjligen kan röra sig om rester efter hyddbottnar. Men det är bara en gissning. Hur son

helst borde det var ett område för fackarkeologer att studera närmare.

En bit nedanför kägelberget hittar vi en annan typ av grop. Gropen har bildats genom att ett stort block baxats upp

ur jorden. Möjligen har det uppbaxade blocket markerat (eller fortfarande markerar) en gränslinje i landskapet.

Och då är det framför allt det uppbaxande blocket som är funktionsbärare. Men den här typen av grop/block -

komplex har nog inte alltid haft en gränsmarkerande funktion. I en del skogsområden kan man finna kluster av den

här typen av komplex. Och då kan det knappast handla om gränsmarkering. I sådana fall har kanske själva gropen

spelat den funktionsbärande huvudrollen. Ibland kan man nog också hitta exempel på grop/block-komplex, där

varken grop eller block är funktionsbärande. Det kan helt enkelt handla om en slarvig röjning för att skapa en

framkomlig väg för timmersläp och skogsmaskiner.

Vad än nu grop/block - komplexet står för här så är det numera inte mycket kvar av det - i vart fall inte

av gropen - när en tung skogsmaskin nyligen gått fram genom området och plattat till ytskiktet.

18. Inägan mellan två Fårhagar


18. Inägan mellan två Fårhagar

På en stenig inäga mellan två fårhagar lönar det sig nog att leta efter klyvplatser med borrat stenmaterial

- och antagligen också efter klyvplatser, där sten kluvits med äldre traditionella metoder. Här står blocken

kvar på sina ursprungliga platser. Någon stenröjning har, så vitt jag kan förstå, aldrig bedrivits här och

marken har nog aldrig varit uppodlad. Ja, på den här steniga inägan - eller lyckan, som man nog skulle

kalla den på den plats jag kommer ifrån i Småland - står nog blocken kvar - i alla fall de flesta. Men det

hindrar inte att de har berörts och påverkats av människohänder. Här och där hittar jag borrännor i sidorna

på de kvarstående blocken och även på de skrotstensstycken, som ligger slängda i närheten. Det är alltså

ingen mild handpåläggning som människor utsatt blocken för. De har utsatts för överlagt våld och har

borrats och styckats med järnredskap - och en del av blocken har nog påverkats och brandskattas långt

innan järnverktyg fanns att tillgå.*

Med tiden har borrännorna efter klyvningen fått en vegetationsdräkt av lavar och mossor, som liknar den

som omgivande stenytor har. Och det gör dem ibland mycket svåra att identifiera. Ibland har också

borrningen skett med så tunna borr (hur man nu kunnat borra med sådana?) att borrännorna efter

klyvningen blir mycket svåra att identifiera. Lägger vi därtill inväxningen av lav och mossa i den mycket

smala borrännan så blir den nästan omöjlig att uppmärksamma - i vart fall med ögat. Då är det bättre att

stryka med pekfingret över stenytan - särskilt nära kanterna - när man letar efter svåridentifierbara

borrännor. Känselsinnet missar nästan aldrig en borränna hur minimal och kamouflerad den än är. Men

det låter sig inte praktiskt göras att undersöka alla block man stöter på med det känsliga pekfingeet. Oftast

är det ju det tränade ögat som avgör var man kan förvänta sig borrkluvet stenmaterial. Och det är först då

som man vanligvis tar fram pekfingret och förhoppningsvis bekräftar att ögat gjort en korrekt bedömning.

Men det innebär naturligtvis att det finns en stor risk för att många borrännor förblir oupptäckta. Jag antar

att vi också här på inägan - trots att vi gjort en grundlig undersökning - missat åtskilliga borrännor.

* Se också Kap.11.1. av denna presentation, där en liknande blockrik inäga beskrivs i närheten av Vittullsberg.

På vissa ställen här på inägan ser man också spår efter gammal traditionell stenhuggning. Förvånansvärt ofta

liknar de äldre klyvplatserna de yngre borrade till sin utformning. Det tyder på att man ofta haft ungeför

samma huggstrategier, när man tagit sig an klyvningsuppgiften. Skillnaden är bara den att de äldre stenhuggarna

inte haft till gång till järnverktyg - i vart fall inte borr. Det hjälper avsevärt till att ha sett åtskilliga

klyvplatser, där borrteknik använts, när vi ska försöka identifiera äldre oborrade klyvplatser. Det är i vart fall

min övertygelse. Helt säker på att man lyckats identifiera en oborrad klyvplats kan man inte vara. Man får helt

enkelt inget facit. Det händer nog nog då och då att vi misstar en klyvning, som genomförts av blinda naturkrafter,

för en klyvplats där människor varit aktörer - men nog ändå oftare att vi gör misstag i andra riktningen.

Man vet naturligtvis inte exakt vad det oborrade kluvna stenmaterialet, som framställts här på inägan, använts

till. Men man kan kanske försöka sig på en förhoppningsvis rimlig gissning. På inägan finns några mindre

upphöjningar i marken - små välvda högar, som kan vara gravanläggningar. I kanten av inägan finns också en

kallmurad stenmur. Kanske har hugget stenmaterial här från inägan använts både till gravanläggningarna och

till stenmuren. Lite mer konfunderad blir man dock när man i anslutning till en hög finner en klyvborränna på

ett av de lite större block, som markerar högen. Kan det verkligen vara så att man använde borrteknik i klyvningssyfte

redan så tidigt (högen får väl anses vara anlagd senast under järnåldern)? Eller – vilket nog ändå är

rimligare - har senare tiders stenhuggare med kunskap om borrteknik huggit ner ett av högens skyltblock?

Och egentligen vet vi inte vilken typ av hög det rör sig om. Kanske är det inte - som jag antar - en gravhög.

Kanske är det bara en skrotstenshög, som erövrats av markvegetationen så att det ser ut som en jordtäckt hög.

Är det en skrotstenshög efter stenhuggning, som bildats här, så är det naturligtvis inte det minsta konstigt att vi

här finner ett block med en klyvborränna i ovansidan. Det är verkligen inte lätt att säkert belägga att

borrännor har en mycket hög ålder. Det räcker förstås inte med att hitta borrännor i forngravars stenskyltning.

Det krävs nog att man hittar borrännor på stematerial, som lagts ner i högen när den byggdes. Och det är det

ingen som gjort, så vitt jag vet. Men har man som många fackarkeologer en ide om att det borrkluvna

materialet är ungt och härstammar från de senaste århundradena så har man kanske inte ens brytt sig om att

undersöka stenmaterial från forngravar. Arkeologerna - liksom folk i allmänhet - söker knappast efter sådant

som man inte förväntar sig hitta.

I slutet av inägan, strax innan de lågt liggande fälten, finns en liten bergsrygg. Den sluttar tämligen brant ner

mot fältkanten. Några större skyltblock - i olika former - står uppställda på höjdryggens krön och sidor.

Blocken ser faktiskt huggna ut. Med det är oftast inga släthuggna sidor. Sidorna är ojämna och skrovliga som

om de framhuggits ur en bergsbrant. Kanske är de rentav framhuggna i det branta höga partiet ner mot fälten.

Och kanske har de sedan transporterats upp på bergsryggen till sina resp. skyltpositioner. Här på bergsryggen

kan det således finnas block (t.ex den ståtliga, uppallade stensuggan), som inte alltid stått här - och som en

gång inte ens varit block utan bergsmassa.

Om det förhåller sig så har det naturligtvis rört sig om en högst anmärkningsvärd flyttinsats av tung och

otymplig stenmassa. Men mina stenstudier ute i skog och mark har lärt mig att ingenting är omöjligt när det

gäller människors hantering av sten genom tiderna. När det handlat om att att utöva religion och att upprätthålla

en rådande världsordning och säkra människosläktets fortbestånd har det knappast funnits några

gränser för vad människor kunnat göra med sten – oavsett dess storlek och tyngd.

När jag undersöker bergsbranten ner mot fälten lite närmare så upptäcker jag att borrklyvning också ägt rum

här. På två ställen - ganska nära varandra - hittar jag nämligen borrännor efter kilade klyvborrhål, som satts

lodrätt ner i berget. Nedanför branten ligger också några borthuggna stenstycken, varav åtminstone ett uppvisar

en borränna. Mycket tyder således på att bergsbranten ner mot fälten tidigare haft en betydligt större

utsträckning än idag och att stenmassa huggits bort både med och utan borrteknik. Hur mycket stenmassa

som huggits bort med borrteknik vet vi inte. Kanske är det ganska små mängder, som avlägsnats. Kanske har

man nöjt sig med att markera branten med några borrännor för att signalera att det löper fram en gräns här i

fältkanten. Med vi vet egentligen inget säkert om borrklyvningen syfte - och inte heller om dess ålder och

relation till det oborrade klyvmaterialet. Men ett vet vi med säkerhet. Och det är att branten ner mot fälten

som den idag ser ut inte är en naturligt skapad brant . Och den har inte längre samma stenvolym och samma

utseende, som den en gång hade.

Det var inte bara i själva branten, som äldre tiders stenhuggare höll tid. Också uppe på bergryggens krön finns

på flera ställen spår av stenhuggning. På ett ställe har ett ganska stort fyrkantigt hål tagits upp i själva

bergytan. Och på ett annat ställe har sprickor provocerats fram i själva stennytan så att bergytans övre lager

spruckit upp i ett rutmönster. Men här hittar man inga spår av borrännor.

18.1. Borrkluvet stenmaterial på inägan.

Jag delar upp redovisnigen i tre olika delar. Först den del som beskriver fynd av borrkluvet

stenmaterial på själva inägan. Därefter en andra del som beskriver klyvningsinsatser i branten

på den bergrygg som avgränsar inägan mot de nedanför liggande åkerfälten. Och slutligen i en

tredje del, där jag redovisar stenhuggning uppe på själva bergsryggen. Redovisningen är förstås

inriktad mot borrade klyvplatser, där jag redovisar alla jag funnit. Det finns dessutom mängder

av fyndplatser med äldre stenhuggning - utan inslag av borrteknik - både på själva inägan och

på den avgränsande bergryggen. Ur den fyndkretsen redovisar jag bara några få exempel.

Bilden visar ett skyltblock uppställt på en liten höjd. Bakom blocket breder den steniga inägan ut sig. De rödfärgade husen

till höger hör nog till en utflyttad gård, som ingått i byn Ekeby. Bilden är tagen för några år sedan. Idag finns ytterligare ett

boningshus till vänster om det nybyggda huset. Med det stora bebyggelsetryck, som idag finns i Uppsalas kransområden, är

risken stor att den här värdefulla steniga kulturmarken snart är ett minne blott. På andra sidan blocket - i riktning mot

kameran - ligger den lilla höjdrygg som beskrivs i nästa avsnitt.

Blockformation på inägan med spår av borrklyvning. Redan på det här avståndet kan man skönja klyvborrännorna

efter den radklyvningsmetod, som tillämpats på det främre blocket. Se också nästa bild!

Oskarp klyvborränna från den klyvplats, som visades på föregående bild

Svårupptäckt borränna på blockstycke med liten grop framför. När man väl upptäckt

klyvborrännan så kan man förundras över hur smal den är. Det är nästan svårt att

förstå hur så tunna järnborr kunde hålla för den påfrestning de utsattes för.

Block med klyvborränna i en täckt hög – kanske en förkristen gravhög. Väljer man den tolkningen, så skulle ju

det borrkluvna blocket kunna tillhöra högens ursprungliga stenskyltning. Men troligare är väl att att ett större

skyltblock för högen senare utsatts för stenhuggning med borrteknik. Och vi kan nog inte vara helt säkra på att

högen verkligen är en gravhög. Det skulle ju kunna vara en överväxt skrotstenshög efter stenhuggning. Och då

faller det sig ju helt naturligt att det borrännemärkta blocket ligger just här. Hur som helst så finns det inga starka

skäl att tillskriva borrklyvningen en mycket hög ålder utifrån blockets högplacering – inte ens om det skulle visa

sig att det faktiskt är en förkristen gravhög. Men högplaceringen ger ända lite spelrum för en misstanke om att

borrklyvning kan vara betydligt äldre än vad vi vanligtvis tror. Se också nästa bild!

Närbild på borrännan i det högplacerade blocket. En borränna, som är så väl täckt av ett tjocka lavlager, kan knappast

ha tillkommit igår. Men samtidigt är det nog svårt att dra särskilt stora växlar på graden av lavinväxning när det gäller

att bestämma en borrännas ålder. Lavinväxten påverkas antagligen av en stor mängd olika parametrar.

Stenhuggning utan spår av borrteknik i Fårhagen. Sannolikt har stenhuggningen här skett med andra äldre klyvningsmetoder.

Men man ska kanske inte helt utesluta att borrklyvning förekommit här. Det kan vara så att en borrad klyvhålsrad (eller

åtminstone ett djupt borrhål använts vid klyvningen, En svaghetszon i blocket kan då gjort att klyvsprickan banat sig en väg

bakom klyvhålen vid kilningen och att intakta borrhål hamnat på det nu borttagna blockstycket. Jag har kunnat verifiera några

sådana misslyckade klyvningar. Men vanliga är de inte. Möjligen har blocket (kluvet eller okluvet) ingått i stenskyltningen för

en gravanläggning. Det ser faktiskt ut som om blockstyckena står i en upphöjning i marken.

18.2. Bergryggens brant ner mot åkerfälten

I bergryggens brant ner mot fälten kan man upptäcka spår av både äldre klyvning och borrklyvning.

Branten vi står i har således inte bara skapats av blinda spontana naturkrafter. De har vid flera tidpunkter

haft hjälp av mänskliga stenhuggare, som kraftigt bidragit till brantens nuvarande form och utseende. I

Storvretabygden - och säkert i många andra gamla kulturbygder - har människor påverkat stenterrängens

utformning och omfördelat stenmassa i betydligt högre grad än vad vi vanligtvis föreställer oss. Den

vackraste stenkulle, där vi sitter och njuter av den orörda naturen, kan ha varit påverkad av omfattande

stenhuggning i flera olika tidsperioder.

Här ser vi samma block som på s. 875 ovan (men här fotograferad från andra hållet) och en del av den bakomliggande

bergryggen, som stupar ganska brant ner mot lågt liggande åkerfält. Vi ska nu förflytta oss till bergsryggens brant ner

mot de nedanför liggande åkerfälten.

Jag har åtskilliga gånger stått nere i fältkanten och spanat upp mot den här bergsbranten. I början tänkte jag nog att

styckningen här var ett utslag av blinda naturkrafter. Så småningom började jag fundera över om det möjligen rörde sig om

äldre stenhuggning - kanske flera tusen år gammal. Jag hade då inte en tanke på att styckningen här kunde vara ett

resultat av borrklyvning. Ganska nyligen gjorde jag en lite mer noggrann undersökning här i branten för att leta efter spår

av äldre stenhuggning. Till min stora förvåning upptäckte jag då att bergsbranten här utsatts för borrklyvning. Se de två

nästföljande bilderna!

Klyborränna i bergsbranten

Ytterligare en klyvborränna i samma bergsbrant

En bred klyvspricka i bergsbranten ner mot fälten. Men här hittade jag inga klyvborrännor. Troligen

är det mer traditionell stenhuggning, som tillämpats här.

Exempel på trolig äldre stenhuggning i bergryggens brant

Ytterligare ett exempel på äldre stenhuggning i bergsbranten, där kilning skett genom inslagning av

mindre stenar i sprickor.

Hugget blockstycke uppställt i skyltposition i bergryggens sluttning ner mot fälten.

Ytterligare ett skyltblock i bergryggens sluttning ner mot inägan.

Med tanke på den karaktäristiska formen brukar jag benämna den

här typen av skyltblock för ”huggkubb-block”.

Den här typen av framhuggna ”stolar” möter man ofta både i höglänt skogsmark och i hagmark i anknytning till fältlandskapet. Det är inte

självklart att betrakta dem som en kvarstående rest efter en husbehovsstentäkt under senare sekler. Huggningarna har knappast anpassats

för att optimera uttaget av sten. Och det borthuggna materialet tycks oftast ligga kvar framför stentäktsblocket. Det verkar snarare som om

syftet med huggningen varit att tillskapa just stolformen. Klyvningen har gjorts med traditionell metod (oborrat) och kan vara flera tusen år

gammal. Framklyvningen av nya fräscha stenytor verkar ofta, som i det här fallet, trigga tillväxten av vissa lavarter, som ger huggytorna en

gräddvit vegetationsdräkt.

Gammal stenstol-huggning i fårhagen i Lyckeboområdet – nära inägan.

Också borrkluvna block visar ofta upp en stolsform. Det här borrkluvna blocket står i fältnära hagmark nära

väg 290 en bit före södra infarten till Storvreta. Klyvborrännan syns i ”stolsryggen”. Förmodligen rör det sig om

en oproblematisk stentäkt för husbehov. Men skulle det visa sig att stenen framför stenstolen verkligen är det

stenstycke, som huggits bort, så uppstår ju en problematisering. Varför lämnar man kvar det borthuggna

stenstycket, när man nu ägnat ganska mycket tid och arbete åt att hugga loss det?

18.3. Stenhuggning uppe på bergryggen

Uppe på bergsryggens krön finns ett område med en uthuggen fyrkantig hålighet, som liknar ett litet

dagbrott. Huggningar av den här typen är inte vanliga, men inte heller helt unika. I Storvretatrakten har jag

sett ett par liknande uthuggningar. Det är svårt att veta vad som är den funktionsbärande delen i dessa

uthuggna fyrkantiga håligheter i berget. Är det den urhuggna och borttransporterade stenen, som varit

huvudobjekt? Eller är det möjligen själva håligheten, som varit syftet med uthuggningen. Uthuggningen har i

vart fall genomförts helt utan borrteknik. Och det möjliggör, om dock inte bevisar, att den urhuggna håligheten

kan ha skapats redan under sen stenålder.

Lite längre bort på samma bergskrön hittar vi en stor stensugga, som tydligt skjuter ut över bergsbranten. På

håll är det svårt att förstå hur den lyckas undvika att tippa på näsan ut över kanten. På närmare håll ser man

dock att stensuggans stora kropp står tryggt uppallad på en understen. Stensuggan här har definitivt skyltkaraktär.

Kanske stod den här i skyltposition redan när det fortfarande flöt en smal havsfjärd förbi nedanför

branten. Kanske hade rent av stensuggan ett budskap till dem, som paddlade förbi nedanför. Men då måste

vi tänka oss ett strandlinjescenario, som var aktuellt för minst 4000 år sedan. Ja, vem vet? Omöjligt är det

inte.

På bergknallar i Storvretabygden kan man ibland finna fyrkantiga urhuggningar i själva bergytan. Här på bergryggskrönet vid inägan i

Fårhagen hittar man en sådan närmast fyrkantig uthuggning (c:a 30 centimer djup). Rimligtvis kan det inte ha varit helt lätt att hugga fram

sten i solitt berg. Ville man ha huggen sten till olika ändamål måste det ha varit betydligt lättar att hugga loss stenstycken i en bergsbrant

eller klyva ett block. Kanske är det inte sten man varit ute efter. Kanske är det i stället håligheten i berget, som varit funktionsbärande. Men

jag har svårt att hitta något rimligt förslag på användningsområde.

Den uthuggna håligheten sedd snett ovanifrån

Uthuggningen här har inte gjorts men borrteknik. I vart fall har inte jag lyckats hitta någon klyvborränna i hålighetens

stenväggar. En delförstoring av föregående bild visar dock en trolig klyvskåra, som gjorts med någon annan typ av verktyg.

Det tyder på - men säkerställer inte - att urhuggningen här på krönet kan vara betydligt äldre än borrklyvningen i branten

ned mot åkerfälten.

En bit bort på samma bergryggskrön har det övre berglagret spräckts upp i mindre blockstycken. Man får

intrycket av att det rör sig om pågående stenhuggning - som aldrig kommit att avslutas.

Vacker uppallad stensugga, som i sin skyltposition på bergsryggen exponerar sig mot de de lågt liggande fälten

nedanför. Möjligen täcktes fälten av en havsfjärd, när stensuggan hade funktionell aktualitet. Svårt att säga.

Här anar vi den underliggande stödsten, som stensuggan är uppallad på. Se också nästa bild! Märk också hur väl det bakomstående trädet

anpassat sig till det uppallade blocket och låtit den uppväxande trädstammen forma sig efter blockets buktiga baksida

Jag har tagit åtskilliga bilder på den stödsten som pallar upp stensuggan. Ingen bild har blivit särskilt lyckad. Den

här är den minst dåliga jag tagit.

Spänannde stensugga i närmiljön uppställd på understenar. Från just det här hållet ser den lite

blockhögskaotisk ut.

Samma stensugga med uppsättning huggna block framför. Det skulle kunna röra sig om en gammal

gravplats - en blockgrav.

19. Stenhuggning från Vintergatsvägens

förlängning till Kolonilottsvägen


19. Stenhuggning från Vintergatsvägens förlängning

till Kolonilottsvägen

Vintergatsvägen i Lyckeboområdet i Storvreta har en stigliknande förlängning som leder ner till

kolonilottsområdet. Strax väster om stigen finns en av de mest spektakulära och spännande

blockarrangemangen i Storvretabygden - ett arrangemang, som skapats genom en omfattande

stenhuggningsinsats. Ett stort homogent block har styckats upp i stora blockstycken, som byggts samman till

en helt ny blockformation, som antagligen inte har särskilt stor likhet med det ursprungliga blocket. En stor

toppig blockhätta - uppkluven i två delar - har placerats på ett blockfundament. Ett par andra blockstycken

ligger kvar på marken. Bara ett 20-tal meter bort ligger en stor flack hög (antagligen gravhög). Det är troligt att

blockarrangemanget skapats för att skylta för högen. Det är genomgående skapat genom gammal traditionell

stenhuggning (utan borrteknik). Och det rör sig om en synnerligen imponerande och skicklig stenhuggningsinsats

särskilt med tanke på att varken borr eller kil - eller antagligen något annat järnredskap - använts här.

Vi lämnar det spektakulära blockarrangemanget och fortsätter vidare västerut i skogspartiet. Efter ett par

hundra meter längre mot väster möter vi en överväldigande syn: en utsökt vacker stensugga upplagd på ett

skickligt hugget stenpodium. Utan tvekan är blockarrangemanget ett av de vackraste som jag över huvud taget

kommit i kontakt med i Storvretabygden. I min presentantation Stensuggorna i Storvretabygden (2018) har jag

beskrivit det på följande sätt:

”I ett skogsparti nära kolonilottsområdet i Lyckebo möter vi en av de allra vackraste podielagda stensuggorna i

Storvretabygden – kanske den vackraste. Podiet är skickligt tillhugget och har längst fram en märklig utvidgning som liknar

ett huvud. Man kan nog inte utesluta att det är en medveten utsmyckning av stenhällen. På podiet har ett vackert

format block placerats. Genom blocket löper en ganska bred spricka. Möjligen indikerar sprickan att blocket

kluvits i två bitar för att lättare kunna lägga upp det på podiet. Det konstfulla blockarrangeanget spränger

arkeologins lite trånga gränser och för oss in i en konstdimension, där vi glömmer tid och rum och blir

sinnesnjutare i nuet. Det är nästan ofattbart hur svensk konsthistoria kunnat undvika att uppmärksamma

den vackra podielagda stensuggan och dess många nästan lika konstfulla kolleger i bygden - och förmodligen

i landet i stort. En kommande generation av konsthistoriker måste naturligtvis se till att suggorna

introduceras i svensk konsthistoria.”

Tills helt nyligen har jag uppfattat blockarrangemanget som ett gammalt skyltmonument, som helt varit

tillverkat med traditionell stenhuggning och som mycket väl skulle kunna ha uppförts redan i förkristen

tid. Men helt nyligen upptäckte jag en klyvborränna i stenpodiets framsida, vilket påverkar tolkningsläget

en del - men knappast gör det mindre komplicerat. Fyndet av borrännan ökar rimligtvis sannolikheten

för att det skulle kunna röra sig om ett skyltmonument från de senaste århundradena.

Och, kommer vi så långt fram i tiden, så är det svårt att tänka sig att resurskrävande skyltmonument

i skogsmark skulle kunna ha någon annan funktion än just gränsmarkering. Men det skulle ju faktiskt

kunna vara så att skyltarrangemanget uppförts långt tidigare (kanske för flera tusen år sedan) som ett

boplatsmarkerande monument. Att tala om en gammal boplats här är nog inte helt fel, eftersom det

finns både gravhögar och skärvstenshögar i närområdet. Först några tusen år senare har kanske det

gamla skyltmonumentet utsatts för en borrklyvning för att omformas till ett gränsmonument. (Helt kan

man förstås inte utesluta att fas 2 handlar om husbehovshuggning). Anläggningen blir enligt denna

tolkning ett 2-fas – monument, som haft helt olika funktioner i vitt skilda tidsperioder. Men det finns

förstås en tredje tolkning: att det faktiskt rör sig om ett mycket gammalt skyltmonument, som delvis

uppförts med stenhuggning, där borrteknik använts. Det skulle förstås innebära att stenborrningstekniken

i stenklyvnings tjänst måste vara avsevärt äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. En så hög

ålder verkar inte sannolik – men kan inte heller uteslutas, eftersom vi i nuläget inte med säkerhet kan

fastställa stenborrningens bortre tidsgräns. Så mycket klokare, tolkningsmässigt, blev vi nog inte av

fyndet av klyvborrännan. Det trasslade snarare till saken ytterligare.

På vår vandring västerut i skogspartiet vandrar vi över en höjd som sluttar ganska brant ner mot

kolonilottsvägen (officellt Rymdbanan). Det finns en del intressant men svårtolkad stenskyltning i

branten. Vi redovisar den inte här. Däremot intresserar vi oss avslutningsvis för en del kultursten som bär

spår av stenhuggning (både av äldre oborrad och yngre borrad typ).

Den märkliga stensuggan på sitt stenfundament i skogsparti vid kolonilottsområdet i Lyckebo

Stensuggan (samma som på föregående bild) visar här upp sin mittspricka med inslagen stenflisa längst ner.

Det märkliga blockbygget vid kolonilottsområdet i Lyckebo visar upp sig i vinterdräkt

Jag har försökt fotografera den här stora, men ganska platta, högen bredvid blockbygget åtskilliga gånger sommartid. Jag har aldrig

lyckats att återge högens försiktiga välvning på ett tydligt sätt. Men vinterbilden lyckades faktiskt bättre. Högens välvning avtecknar

sig nu mycket tydligare. Snö, som ju oftast har utsuddande och döljande egenskaper, kan faktiskt ibland lyfta fram och förtydliga

konturer i landskapet.

I ett skogsområde öster om kolonilottsvägen stöter vi på det här vackra stenmonumentet. Ett större kluvet block har lagts upp på ett

platthugget stenpodium. Huggningen har till största delen utförts med traditionell (oborrad) teknik. De två blockhalvorna på podiet verkar

höra ihop. Möjligen har klyvningen genomförts enbart för att möjliggöra upplyftningen på stenpodiet. Notera gärna stenpodiets

utsmyckning. Det ser faktiskt ut som podiet är smyckat med ett tillhugget utskjutande stenhuvud. Det här är ett av de mest konstfulla,

huggna stenarrangemangen från Storvretabygden, som jag över huvud taget har i min numera ganska stora fotosamling. Inför ett sådant

block är det lätta att tappa fokuseringen på huggteknik och funktion och bara låta sig bedåras av vacker stenkonst.

Här ser vi podieblocket från sidan. Möjligen har arrangemanget haft en ännu större skylteffekt om det flyttats något

högre upp på det underliggande stenpodiet. Borrklyvningen har skett längst fram få stenpodiet. Det är svårt att

säkert uttala som borrklyvningens syfte. Den kan vara husbehovsrelaterad eller kopplad till gränsmarkering.

Stenpodiets (fundamentets) översida är svår att undersöka p.g.a. det ovanpå liggande podieblocket. Skulle man hitta

borrännor här – eller på podieblockets undersida – så faller rimligtvis min hypotes om att det skulle röra sig om ett

2-fas – arrangemang.

En nyfunnen borränna på skyltarrangemangets stenfundament. Frågan är om borrännan hjälper oss att tolka

anläggningen. Den komplicerar nog mera än den hjälper (se avsnittets inledande text).

Bara några meter från podieblocket står det här vackra sprickblocket med en inslagen sten (eller möjligen kvarsittande

kilsten) i sprickan. Nu tror jag inte att det här handlar om en oavslutad stenhuggning. Spricka och inslagen sten markerar att

blocket fått en förändrad status och upphöjts till skyltblock. Vad det exakt skyltar för vet vi inte. Men möjligen är det en

flankerande skyltning för podieblocket. Sprickstenen här är inget unikt kulturstensinslag. Man hittar typen på många ställen i

blockrik skogsmark i Storvretabygden - ofta tillsammans med annan gammal kultursten. Hittar man ett sprickblock med

inkilad sten så skulle man bli ganska förvånad om man inte hittade annan intressant kultursten i närheten.

I ett blockrikt område öster om kolonilottsvägen har mossa skrapats bort från en blockkant. Under mossan avslöjas

en smal borränna efter ett klyvborrhål. Vanligtvis skrapar man sig inte fram i terrängen på det här sättet. Och större

delen av det borrade stenmaterialet missar vi antagligen, när vi vandrar fram genom skogsmarken. Skulle vi använda

oss av skrapmetoden mer systematiskt i Storvretabygdens skogsmarker, så skulle vi troligen hitta så stora mängder

borrat stenmaterial att bara volymen i sig skulle riskera att skjuta husbehovshuggningshypotesen i sank.

Sådana här stenhuggningsrester är lätta att missa - särskilt i tät skogsmark och när blockdelarna fått en tjock

mosspäls, som avsevärt dämpar vasskantigheten hos det huggna stenmaterialet. Men om man fått utveckla sin

förmåga att bedöma kluvet stenmaterial och dessutom har en god vetskap om den närliggande klyvkontexten,

så missar man inte en sådan här ”goding”. Naturkrafter kan skapa många märkliga blockformationer utan

mänsklig inblandning. Men för att skapa just den här blockkonstellationen behöver Gud och naturkrafter hjälp

av mänskliga stenhuggare

Uppställt hugget block (utan borrännor) i samma skogsparti. Man kan naturligtvis inte utesluta att det rör sig om ett skyltblock med

några tusen år på nacken. Men blocket tycks i vart fall inte koppla till någon gravhög. En alternativ tolkning är förstås att det rör sig

om ett gränsmarkerande block.

20. Längs häradsgränsen

- öster om Tipptoppvägen


Utsnittet från Lantmäteriets topografiska karta (med inlagda gränser) visat det

gränssträckningsområde (röd oval) öster om Tipptoppvägen, där kultursten (antagligen

gränsrelevant) har inventerats.

Utsnitt från häradsekonomiska kartan från 1859 – med markerade gränssträckningar.

Avsnitt 2

Avsnitt 6

Avsnitt 5

Avsnitt 1

Bygräns

Avsnitt 3

Avsnitt 4

Sockengräns

Utsnitt från den ekonomiska häradskartan från 1859, där den gränssträckning som behandlas i detta kapitel - från

Tipptoppsvägen mot sydväst fram till sockengränsens avlänkning mot sydväst - har markerats med ett gult streck.

Förhoppningsvis kommer alla de bygdegränsavsnitt som lagts in på kartan ovan att behandlas i en separat

presentation in presentationsserien Gräns och Sten, som är under utarbetande..

20. Längs häradsgränsen - öster om Tipptoppvägen

I det här kapitlet ska vi följa följa häradsgränsens sträckning på den östra sidan av Tipptoppvägen

ungefär till den punkt där Gamla Uppsala sockengräns viker av från häradsgränsen i sydvästlig riktning

och bildar en gränskil. Vi letar gränsrelevant kultursten i ett ganska brett stråk runt den sentida rösade

gränsstigen. Vi letar särskilt efter den äldsta stenskyltningen, som förmodligen inte utgjorts av de

ganska beskedliga gränsrösen, som vi stöter på mitt i gränsstigen. Den äldsta stenskyltningen har

antagligen utgjorts av spektakulära block och blockarrangemang med tydlig skyltkaraktär. Och här och

där har nog den äldre gränssträckningen avvikit en del från den sentida. De två mest spektakulära och

storslagna kulturstensplatserna i sträckriktningen (den stora upprättstående stenkolossen och det

märkliga och svårtolkade - branthuggna, plattakade och borrkluvna - blocket) ligger inte exakt i dagens

gränslinje. Men man kan nog med stor säkerhet anta att de inkluderats i den äldre - inte riktigt lika

”lantmäteriraka” - gränssträckningen.

En delrapport i presentationenserien Gräns och Sten (under utarbetande) kommer antagligen att

innehålla en mer ingående beskrivning av den här aktuella häradsgränssträckningen öster on

Tipptoppvägen. Vi nöjer oss här med en mer översiktlig beskrivning.

Men, innan vi övergår till att presentera en del av den identifierade kulturstenen i bild och text, ska vi

ändå lite närmare beskriva de två mest storslagna och spektakulära stenplatserna. Vi har redan nämnt

dem ovan: den upprättstående stenkolossen och det ytterst märkliga branthuggna borränneblocket

med platthugget tak.

Den upprättstående stenkolossen

Det finns många märkligt formade stenblock i Storskogen. Och man upphör aldrig att förvånas över de

fantasieggande former, som naturkrafterna åstadkommit, när de ställt till med en riktig huggsexa. Men

oftast finns dessa märkliga blockformer i svåråtkomliga blockmoras, där blocken ligger omkringslängda eller

står lutade mot varandra på olika sätt. Men här vid häradsgränsens sträckning möter vi en ensamstående,

branthuggen blockkoloss, som sträcker sig åtskilliga meter rakt upp mot himlen. Och kolossen står inte i

någon kaotisk blockmiljö. Snarare verkar det som om platsen närmast kolossen har röjts på block, så att en

stor öppen yta skapats. Troligen har ett stort ursprungligt block på platsen vid något tillfälle, i ett avlägset

förflutet, utsatts för stenhuggning, där sidopartier huggits bort så att blocket fått dagens branthuggna,

upprättstående utseende. Det finns inga borrännor i kolossens stenytor. Och det tyder på att stenhuggningen

utförts innan klyvning med borrteknik började tillämpas. Trots sin storlek och höjd är den svår att få

syn på den från den närliggande vandringsleden (ett 50-tal meter bort). Kolossen ligger nämligen i ett

nedsänkt markparti. Men en informationsskylt vid vandringsleden skulle kunna göra den upprättstående

stenkolossen till en riktig turistattraktion.

Jag har en stark känsla av att den här magnifika stenplatsen inte ursprungligen skapats för att att skylta för

den häradsgräns som stakades ut i terrängen för ca 1000 år sedan. Sannolikt är den betydligt äldre än så

och kan ha haft en territoriemarkerande (eller kanske kultrelaterad) funktion för ett boplatsområde under

sen stenålder. Det finns ingen närliggande markyta, som antyder att en boplats legat i närheten av

kolossen. Men genom skogen är det bar ett par hundra meter till en högplatå (ganska nära Tipptoppvägen)

som sannolikt fungerat som boplats under den sena stenåldern. Här kan man bl.a. hitta flera nedgräva

ovalformade fördjupningar i marken, som kan ha fungerat som bobottnar. Här finner man också flera

märkligt huggna blockformationer och t.o.m. några små högar av småskaligt stenmaterial.

Den upprättstående stenkolossen står faktiskt inte helt ensam. I närområdet hittar man två podieblock

(rundade block upplagda på en slät stenhäll). Det är möjligt att dessa ingår i samma stenskyltningskomplex

och är tänkta att flankera den stora kolossen.

Idag följer rösningen en rak linje som visserligen smiter tätt förbi kolossen men som inte inkludera den i

själva gränslinjen. Men en gång i tiden har säkert kolossen utgjort en viktig gränspunkt - så viktig att den

rent av kan ha styrt hur gränsen lades ut i terrängen. Det förefaller ytterst osannolikt att de första

gränsläggarna i området skulle ha förbisett stenkolossens enastående potential som gränskyltande

objekt. Se de talande bilderna nedan.

Det platt-takade borrännemonumentet

Närmare Tipptoppvägen och något 10-tal meter vid sidan av häradsgränsens rösade sträckning står ett

platt-takat, fyrkantigt och branthugget block. Det är så mycket som man kan urskilja på avstånd. När man

kommer närmare, så upptäcker man att branthuggningen av sidorna inte skett med traditionell huggteknik

utan med borrteknik. Man ser tydliga långa vertikala borrännor i blocksidorna efter kilning i borrade

klyvhål. På en sida har ett stort ytterstycke huggits bort och man hittar matchande borrännor på ryggen av

det nedrasade blockstycket och i blockkärnans stenyta. Åtskilliga djupa klyvborrhål har också satts i

blockets platta tak. Klyvningen har påbörjats så att sprickor uppstått. Men av någon anledning har

klyvningen inte slutförts. Och ingen stenmassa har avlägsnats från platsen. På ett par sidor ligger mindre

blockstycken nedanför blocket. En del av dessa har tydliga klyvborrännor, som visar att de huggits bort

från blocket. På en sida har flera borrhål (i en vertikal rad) satts horisontellt in i blockroppen. Även här

tycks klyvningen tidigt ha avbrutits, vilket visar sig i att borrhålsmynningarna fortfarande är förhållandevis

intakta.

Trots den intensiva stenhuggningsinsatsen finns det få - om ens några - tecken på att stenhuggningsmaterial

avlägsnats från platsen. Det verkar således inte handla om någon planerad husbehovshuggning.

Det skulle i stället kunna röra sig om en stenhuggningsinsats för att tillforma ett block för en

gränsmarkerande syfte. Mycket tyder på det, t.ex. den mycket speciella formen (platt tak, fyrkantighet och

branthuggna sidor). Också det förhållandet att en spetsig trekantig stenflisa upphittats under blocket

stärker möjligen den bilden. Kanske har flisan en gång stått som gränsmarkör ovanpå det platta blocket. Jag

har sett liknande konstruktioner med stora stenflisor på platta stora block på andra ställen i skogsmarken i

Storvretabygden. Man skulle faktiskt kunna tänka sig att det plattakade block med ett stort blockstycke på

taket (se s. 928 nedan ), som står i gränssträckningen nära Tipptoppvägen (bara ett litet stycke bort) är en

variant på samma skylttema.

Men vissa stenhuggningsinsatser går knappast att förena med tanken att stenhuggningen här bara haft en

formande funktion för att skapa ett spektakulärt skyltobjekt. Stenhuggningen har ju fortsatt med

anläggning av såväl vertikala som horisontella klyvhål efter det att blockkroppen fått sin form. Det styrker ju

snarare tolkningen att det rör sig om en vanlig blockstentäkt. Möjligen går det att förena dessa två

tolkningar. Någon gång kan gränslinjen ha flyttats något tio-tal meter och det tillformade blocket kan ha

förlorat sin gränsmarkerande funktion. Stenflisan på det platta taket gömdes undan och blocket kom att

utsättas för stentäkt. Den formade blockkärnan var ju som gjord för en framgångsrik stentäkt. Av någon

anledning slutfördes inte den påbörjade stentäkten. Något tycks ha gått åt skogen här i skogen. Block är

oberäkneliga - och människor likaså!

PS. Jag har svårt att släppa det här överdrivet uppborrade blocket. Jag har ibland tänkt mig att det fått

fungera som övningsobjekt. En äldre erfaren stenmästare har låtit unga lärlingar gå loss på blockkroppen för

att lära sig borr- och klyvteknik. Eller kanske har det utsatts för en ren destruktionshandling. Man har helt

enkelt borrat sönder det för att markera att det inte längre är ett giltigt gränsskyltningsobjekt, eftersom

gränsen flyttats en aning just här. Ja, vem vet!?

En del blockhögar vid Tipptoppvägen kan naturligtvis utgöra dumphögar för

överskottsten vid bygget av den moderna vägen. Men en del högar har nog

funnits här före den moderna lastbilsvägen. Högen på bilden uppvisar ett

vackert hugget trekantigt block. Längs båda de främre gavelkanterna löper en

klyvborränna. Det bör ju tyda på att blocket tillskapats och placerats i ganska

sen tid. Men vi ska kanske inte vara alltför säkra. Vi vet inte när borrännetekniken

kom till Storskogen. Kanske är det tidigare än vi tror. Med stor

sannolikhet är blockanläggningen ett gränsmonument, eftersom häradsgränsen

mellan Vaksala och Rasbo härader korsar Tipptoppvägen just här.

Vertikala långa

klyvborrännor

Område 8

Blockhögen på bilden ligger mycket nära blockanläggningen på föregående bild. Och liksom denna har den

antagligen fungerat som en gränsmarkör för häradsgränsen. Notera särskilt den spetsiga trekantiga stenen

i ena kanten. Ibland, när man ser spridningen av troliga gränsmarkerande blockanläggningar längs

häradsgränsen, får man en känsla av att gränsen inte betraktats som en teoretisk smal linje utan mera som

en bredare gata i skogen.

Platt-takat block med ett tillhugget blockstycke djärvt framlagt över blockkanten.

Kanske har blockformationen en gång skyltat för häradsgränsen strax efter det att den

korsat den nuvarande Tipptoppvägen. Men kanske rör det sig ursprungligen om en

stenplats som skyltat för en boplats under sen stenålder. Det stora hacket i blocksidan

kan möjligen ha bildats när blockstycket på krönet höggs loss.

Område 8

Stort platthugget block med huggna vertikala sidor. På olika ställen i blocket finns åtskilliga klyvborrhål,

som av någon anledning aldrig utnyttjats till fullgången klyvning (se också nästa bild).

Område 8

Exempel på klyvborrhål, där klyvning aldrig slutförts. Till höger om borrhålsraden löper en vertikal borränna.

Det är verkligen inte lätt att förstå syftet med klyvningsaktiviterna här! (Samma block som på föregående bild).

På en sida har ett mycket stort blockstycke huggits bort. Blockstycket, som ligger kvar framför

blockkärnan, har en matchande borränna i ovansidan men har inte bearbetats vidare.

Klyvningen är nästan identisk med den som skett i ett stort block ute vid Tipptoppvägen (Se

Kap. 13.3. ovan !). I båda fallen handlar det antagligen inte om husbehovshuggning utan om

formande stenhuggning för att skapa ett spektakulärt gränsskyltande block med branthuggna

sidor.

6

Bilden visar ett litet gränsröse mitt i

gränsstigen – inte så långt från det märkligt

borrkluvna block som ovan beskrivits.

7

Det här rundade blocket, upplagt på en stenhäll, stöter vi på längs med häradsgränsen en bit efter det att den korsat

Tipptoppvägen. Blocket står ett 10-tal meter från själva gränsstigen. Det kan ha ingått i en äldre skyltning av häradsgränsen, som

föregått en senare mer standardiserad skyltning. Men naturligtvis kan skyltblock av podieblockstypen, ha tillkommit redan under

sen stenålder. Just i det här området finns spår efter annan spektakulär stenskyltning och efter troliga nedgrävda bobottnar. Och

naturligtvis kan ett äldre skyltblock ha återanvänts för senare gränsskyltning.

I närheten av podieblocket på föregående bild står den här märkliga och spännande stenkolossen. Det finns gott om

stenkolosser både i storskogen och på angränsande skogshöjder. Men de flesta är liggande. Den här är upprättstående och

reser sig mot himlen med branta sidor, varav åtminstone två verkar huggna, och med ett stenröjt område framför. Är det ett

skyltmonument som skyltar för en gammal kultplats eller boplats? Eller är det ett gränsmonument som anknyter till den

näraliggande häradsgränsen? Och vilken relation har föregående bilds podieblock till den här upprättsående kolossen? Det

är många frågor som jag inte vet svaret på.

Här är den märkliga upprättstående kolossen fotograferat från det håll där vandringsleden drar fram. Men jag

har stått med kameran en bit ovanför leden. Från själva leden är den , märkligt nog, knappt synlig. Just från det

här hållet syns det tydligt att kolossen är formad genom stenhuggning.

Det här blocket skulle man nog lätt kunna gå förbi utan att uppfatta som kultursten om man kom vandrades i skogsmarken helt apropå utan

blockfokus. Men när jag når fram till det här blocket vet jag redan en del om blockkontexten. Jag vet att det finns en upprättstående

blockkoloss ett 50-tal meter bort. Och jag vet också att jag sett ett liknade blockarrangemang på andra sidan om den upprättstående

kolossen. Med vetskapen om den kontexten missar jag naturligtvis inte det här vackra podieblocket. Att de två podieblocken funktionellt är

relaterade till blockkolossen som flankerande skyltning kan man nog utgå ifrån. Kanske har de haft en gränsmarkerande roll. Men

antagligen har de placerats här långt tidigare - innan häradsgränser och sockengränser var påtänkta. Att utnyttja den redan kända

blockkontexten för att hitta ytterligare kultursten känns ju spontant som en självklar strategi och fungerar ofta bra. Men det finns förstås en

risk för att man blir alltför överinkluderande. Man vill så gärna hitta mera av det man redan hittat och börjar släppa på kriteriekraven. För

en kulturstenletare i skogsmarken är det väl inte hela världen. Men om vi byter ut kulturstensletare mot svampplockare skulle ju en sådan

överinkludering kunna leda till katastrof.

Gränsröse med kommunpinne i den nutida gränssträckningen. Men frågan är om häradsgränsen verkligen gått

fram just här i äldre tider. Ungefär 50 meter till vänster om röset står den mäktiga upprättstående blockkolossen,

som vi ovan stiftat bekantskap med. Och det är högst troligt att den gamla gränsen gjort en vänstersväng här och

inkluderat den ståtliga och skylteffektiva kolossen. Allt annat vore att underkänna de gamla gränsskyltarnas

skicklighet. Jag kan t.o.m. tänka mig att de genom stenhuggning givet kolossen en vässad profil för att förhöja

skylteffekten.

Stort vackert block med skyltkaraktär och med uppallningsliknande uppställning bara några tio-tal meter från den rösade

gränsstigen. I stället för att gå förbi det den här vackra stenplatsen med lättframkomlig terräng går gränsen idag vid sidan av

i omväxlande träskmark och blockmoras. Kanske har det inte alltid varit så. Kanske har gränssträckningen något ändrats under

gränsens 1000-åriga historia. Hur som helst är det här en stenplats värd att lägga märke till. Se också nästa bild!

I den här relativt steniga terrängen täcker blocken oftast hela markytan. Men just här framför det

ståtliga blocket med skyltkaraktär ser markytan märkligt röjd ut. Kanske har här funnits en boplats

under sen stenålder.

Gränsröse mitt i gränsstigen ganska nära gränskilen

Gränsröse i det område som utgör gränskilens spets. Det framgår inte riktigt av bilden

att det faktiskt finns två mindre gränsrören här – åtminstone uppfattade jag det så vid

min inspektion. Jag gjorde tolkningen att ett av rösena antagligen markerar den plats

där Gamla Uppsalas sockengräns lämnar häradsgränsen i sydvästlig riktning.

Den här stensamlingen med en lite oregelbunden yttre ring och en inneliggande trolig markörsten skulle kunna vara ett

gammalt sockenröse. Det ligger nämligen på en plats där Gamla Uppsalas sockengräns löper förbi just efter det att den i

sydvästlig riktning lämnat häradsgränsen. Men det är inget tydligt exempel på kultursten. På en 10-gradig skala över

kulturstenstrovärdighet skulle jag nog bara ge den här blocksamlingen en 7:a om man endast gjorde bedömningen utan

att ta hänsyn till närliggande kulturstenskontext och belagda gränssträckningar i området. Men tar man hänsyn till både

kulturstenskontext och närliggande gränssträckningar, så går det säkert att höja skattningen till en 8:a. och skattningsvärdet

8 behövs för att vi ska kunna tala om säkerställd kultursten.

En bit längre ner längs häradsgränsen (söder om gränskilen) står en vacker stensugga uppställd på ett stenhäll,

som verkar tillplanad för att hysa det här blocket. I samband med att vi presenterade den upprättstående

kolossen så redovisade vi två närstående podieblock (s. 933 och s. 936). Det här blocket verkar tillhöra samma

kulturstenskategori och har nog skyltat för den förbidragande häradsgränsen även om det kan ha tillhört ett

betydligt tidigare kulturstensskikt.

Ytterligare en bild på den vackra, skyltande stensuggan. Det är inte med helt positiva känslor som jag så här efteråt betraktar den podieställda

stensuggan och det bredvidstående branthuggna och fyrkantiga block, som beskrivs på nästa bild. Blocken måste ha överfört en

mycket kraftig negativ energi till mig - en energi som nästan helt tycks ha slagit ut min hjärnverksamhet. För när jag lämnade platsen råkade

jag gå rejält vilse. Jag lyckades inte ens träffa på den närliggande Tipptoppvägen som bara befann sig några hundra meter bort utan

förirrade mig in i skogen söder om vägen. Det avlöpte bra till slut. Men det kunde ha gått riktigt illa. Så just de här blocken är verkligen inte

att leka med! Se min lilla berättelse om mitt vilsna strövtåg i en mörknande storskog i kapitlets avslutande bilaga.

Den vackra stensuggan på de två föregående bilderna finns på en stenplats, som också inkluderar ett stort,

platt-takat block med branthuggna sidor. Också det här blocket hör antagligen till häradsgränsens stenmarkering.

En sida av blocket saknar mossbetäckning vilket antyder att den kanske ganska sent bearbetats för att

erhålla en spektakulär skyltkaraktär. För att ytterligare understryka platsens gränsmarkerande karaktär har

trädet vid blocket försetts med en vit ring. Det går naturligtvis att fortsätta följa häradsgränsens sträckning i

sydostlig riktning. Jag har sett ett vitringat träd skymta en bit längre bort. Men här slutar min egen utforskning

av kulturstenen i och nära häradsgränsen. Och hit återvänder jag aldrig efter den obehagliga händelse som

drabbade mig efter senaste besöket! Se bilagan nedan!

Bilaga till Kap.20

Vilse bland en massa gränsstenar

Gränskilen i Storskogen är ett märkligt område. Mängder av skogsskiften löper fram i östlig riktning mot själva

kilen. Skogsskiftena som uppstod efter laga skiftet, då den gemensamma byskogen uppdelades, löper som långa

smala band genom skogen. Men det är bara Ekebys skogsskiften, som når ända fram till kilen. Fullerö bys

skogsskiften fångas upp och avslutas mot bygränsen mellan Fullerö och Ekeby strax före kilen.

När jag ser kartan (s. 948 nedan)) med de många tätt liggande smala skiftesbanden genom Storskogen - särskilt

smala är skiftesbanden i den södra delen, som en gång hört till Fullerö by - så förstår jag betydligt bättre den

uppskakande händelse, som drabbade mig i området senhösten 2018. Jag hade letat gränsmarkerande

kultursten i ”kilenområdet” och skulle ta mig tillbaka till Tipptoppvägen. Skymningen sänkte sig. Och dagsljuset

försvann mycket snabbare än jag hade räknat med. På något märkligt sätt lyckades jag gå genom skogen så långt

mot sydväst att jag faktiskt missade Tipptoppvägen. Jag kom alltså att vandra i villande skog medan det

mörknande alltmer runt omkring mig. Jag var alltför lätt klädd för den kyliga natten, som närmade sig. Jag hade

ingen matsäck med mig - inte ens en bit druvsocker, som jag annars alltid har med mig. Mobilen, som verkligen

skulle ha behövts nu, stod på laddning hemma. Och insulinsprutan hade jag lämnat hemma. När jag startade

hemmavid tidigt på eftermiddagen hade jag inte en tanke på att jag kanske skulle behöva ta en kvällsdos insulin i

skogen. Och inte ens en ficklampa hade jag med mig. Paniken närmade sig alltmer, när jag förstod att jag kanske

skulle behöva tillbringa natten ute i skogen. Jag målade upp ett scenario framför mig, där oroliga anhöriga tog

kontakt med polisen, som inte hade en susning om var de skulle börja leta. I skymningsmörkret flöt allt samman.

Alla detaljer suddades ut. Fast bara nästan! Jag minns att jag i mitt desperata tillstånd lade märke till stor mängd

gränsmärken i sten, som med sina karaktäristiska (vasspetiga eller trubbspetsiga) toppar stod uppställda överallt

i skogen. Just då uppfattade jag gränsmärkena som synvillor orsakade av det starka stresspåslag, som jag

drabbats av. Jag vandrade dock oförtrutet på och lyckades tydligen hålla hyfsad rak kurs genom skogen. För

slutligen - efter någon timme - kom jag fram till en stor kraftledning. Via stigen under ledningen kunde jag sedan

ta mig tillbaka till Storvreta. Jag hade väntat mig ett polisuppbåd och en utskällning av min hustru, när jag kom

tillbaka. Men polisuppbådet uteblev och min hustru hade inte ens märkt att jag var borta. Hoppsan!

En lång period efteråt kunde jag drömma om min vilsna skogsvandring och om de mängder av gränsmärken,

som kantade min väg. I drömmen försökte jag följa små stigar som utgick från gränsstenarna. Men jag tappade

ständigt bort stigarna. Och vaknade i panik!

När jag nu skärskådar kartan (se kartbilden nedan) så förstår jag för första gången att gränsmärkena, som stod

som spön i backen, inte var någon stressframkallad synvilla. Läsaren kan ju själv förvissa sig om vilken enorm

mängd smala skogsskiften - de flesta säkert vederbörligt stenskyltade - som finns i området. Lägg därtill att

jag vandrade mot sydväst - lite på snedden mot skogsskiftenas längdriktning (se den blå linjen på kartan). Jag

vandrade alltså över mängder av skogsskiften. Och det var nog inte så konstigt att jag upptäckte - trots den

allt tätare skymningen - en närmast otrolig mängd gränsskyltande stenar.

Och kartbilden är verkligen värd att beskåda. Värsta kartan alltså, om man får uttrycka sig lite vanvördigt!

Jag skulle tro att man verkligen får anstränga sig för att någon annanstans i Sverige hitta lika många tätt

liggande skogsskiften på en motsvarande skogsyta. Och den här unika upptäcken gjorde jag genom att gå

vilse. Kanske skulle man gå vilse lite oftare - helst när mörkret sänker sig. Eller också kan man ägna sig åt ett

mer noggrant studium av kartan i god belysning. Och kombinerar man båda strategierna så kan det bli riktigt

bra!

Ett studium av kartbilden nedan förde också det goda med sig att jag fick korn på hur Fullerö bys södra gräns

löper fram i området kring Tipptoppvägen. Och med den sträckning, som kartan anger, är det faktiskt inte

omöjligt att den djärvt uppallade stensuggan i branten strax ovanför Tipptoppvägens slutdel ( se Kap. 3.1.)

skulle kunna ha en bygränsmarkerande funktion!

Bilden är ett utsnitt från den ekonomiska kartan , 1979

Kilen-området

Tipptoppvägen

Den djärvt uppallade

stensuggans ungefärliga

position

Häradsgränsen

Gamla Uppsala sockengräns

Den blå pilen visar hur jag vandrade från kilen-området i öster till kraftledningen i väster. På min vilsna vandring genom skogen

korsade jag åtskilliga av c:a 30-talet skiftesgränser, som söker sig mot kilenområdet. Den vita linjen förstärker den skiftesgräns som

utgör Fullerö bys södra bygräns, som korsar Tipptoppvägen (officiellt Basketvägen) i dess slutskede.

Röda cirkeln markerar den stenplats (med podieblock och plattakat branthugget block) som jag besökte innan jag gick vilse.

Blå cirkeln indikerar den punkt där jag befann mig när jag gick vilse . Jag hade således börjat gå i rätt riktning, när totalförvirrelsen

inträffade

21. Bergtäkt och Blocktäkt i Storskogen

- nära Vattentornet och IP -


21. Bergtäkt och Blocktäkt i Storskogen – nära Vattentornet och IP

I de två presentationsdelar, som behandlar borrkluvet stenmaterial, har jag nästan uteslutande redovisat

blocktäkter. Men borrklyvning har förstås också förekommit i samband med bergtäkt - främst i bergsbranter men

ibland även uppe på bergskrönen. Det främsta exemplet på gammal bergtäkt med borrteknik i bygden finns på

bergshöjden i Fullerö (söder om Fulleröhandel och öster om väg 290). Det området har också beskrivits i denna

den första delen av presentation ( se Kap. 14.5. ovan). Men som Storvretabo kan man betrakta gammal

bergstäkt med borrteknik på närmare håll. Flera klyvplatser finns i det höglänta bergsområdet kring vattentornet

och Skogsvallens idrottsplats.

I bergsbranten ner mot scoutstugan finns åtskilliga vertikala klyvborrännor i de släta bergväggarna. Och lite längre

ner i branten finns skrotstenshögar, där åtskilliga blockstycken uppvisar klyvborrännor. ( Se avsnitt 21.1. nedan).

Ännu längre bort på höjden (nära Orionvägen) finns ytterligare ett område, där bergtäkt skett med borrteknik.

(se avsnitt 21.2. nedan). Båda områdena visar också spår efter äldre traditionell stenhuggning (utan borrteknik).

Det är svårt att veta om den oborrade klyvningen skett i ett tidigare skede eller om båda huggteknikerna använts

samtidigt och kompletterat varandra. Äldre tekniker upphörde ju inte när borrtekniken introducerades. De fortsatte

att användas parallellt med och även tillsammans med den yngre borrtekniken.

Naturligtvis förkommer också blocktäkt med borrteknik i området. Men de borrklyvna blocken finns på behörigt

avstånd från bergtäktsområdena. (Se avsnitt 21.3. nedan). Och det är osäkert om de exploaterats samtidigt och

för något gemensamt syfte.

I nära anknytning till de borrkluvna blocken finns en märklig och spektakulär blockhög. Om presentationens fokus

inte hade legat på borrkluven sten utan på kultursten i allänhet så hade blockhögen kunnat framskrivas som en

av huvudattraktionerna. Den är ett vackert exempel på gammal stenhuggning, där huggna block komponeras till

ett imponerande blockarrangemang. Sannolikt har inte sten huggits här för något profant syfte. Snare har den

nog tillverkats för att skylta för en boplats, kultplats eller begravningsplats för åtskilliga tusen år sedan. (Se slutet

av avsnitt 21.3. nedan)!

21.1. Bergtäkt - med och utan borrteknik - i bergsbranten ovanför scoutstugan

Alldeles i kanten mot scoutstugan, stöter man på ett stenbrott, där man huggit sten i bergsbranten. Nedanför

branten hittar man flera skrotstenshögar och dessutom även enstaka utslängda blockstycken på markytan.

Det är lätt att förväxla ett sådant område med ett vanligt rasbrantsparti, där naturkrafterna styckat stenmaterialet

utan något mänskligt inslag i styckningsprocessen. Men tittar man närmare efter så hittar man

inslag av klyvborrännor både i de vertikalt huggna bergväggarna och på enstaka block nedanför. Och sådana

rännor har naturkrafterna ännu inte lärt sig att producera. Som vanligt i den här typen av områden finnas

också stora inslag av äldre traditionell stenhuggning (utan inslag av stenborrning). Och som vanligt blir det då

också problem med kronologin. Vi vet inte om det traditionellt huggna stenmaterialet är samtida med det

borrkluvna eller om det möjligen är något äldre och speglar en övergångsperiod, där borrtekniken i

stenhuggningens tjänst ännu inte introducerats. Men vi kan inte heller utesluta att det traditionellt huggna

materialet är flera tusen år äldre och går tillbaka till sen stenålder då människor förmodligen permanent

bodde i skogsområdet. Förhåller det sig på det sättet kan en del av huggningarna här ha gjorts av helt andra

syften än att anskaffa stenmaterial till relativt sentida anläggningsarbeten. Och så har vi förstås den

irriterande omständigheten att vi egentligen inte med säkerhet kan bestämma den bakre tidsgränsen för

borrkluvet stenmaterial. Vi antar ofta att det rimligtvis inte är äldre än ett par hundra år. Men vi blandar ofta

samman stenborrning för klyvning med stenborrning för sprängning. Stenborrning för klyvning är rimligtvis

betydligt äldre. Det är möjligt att det rent av förlorar sig ned i förkristen tid. Alla nödvändiga tekniska

förutsättningar fanns rimligtvis till hands redan under den yngre järnåldern - och kanske redan tidigare.

Ofta har det äldre stenmaterialet kluvits utan att några tydliga klyvmärken uppstått, vilket förstås tyder på

stor skicklighet i stenhuggningsarbetet. Men ibland hittar man ändå tydliga märken efter tillverkningen.

Ibland kan det röra sig om stora V-formade klyvhack. Det kan också handla om smala längre klyvrännor eller

klyvlinjer i huggna stenytor efter borthuggna blockstycken. I en vertikal bergvägg här hittar man en lång

ränna, som skulle kunna vara en klyvränna och som faktiskt till en del liknar en lång vertikal borränna. Uppe i

den horisontella bergytan hittar man också ett uthuggen grop i berget. Tolkningen är svår. Man vet inte om

huvudfokus legat på det borthuggna materialet eller på den uthuggna hålan, som kan ha använts till något

speciellt. Men inte heller det borrkluvna stenmaterialet (eller tomrummen efter det) är alltid lättolkat.

Just här i branten - i en vertikal klippvägg - har en liten uthuggning gjorts med flera borrade grunda klyvhål

satta på rad. En liten skreva har bildats efter det borthuggna blocket. Att döma av skrevans form måste det

borthuggna blocket ha haft en mycket oregelbunden form och dessutom varit av en mycket oansenlig storlek.

Man kan verkligen undra över vad ett sådant hugget block skulle kunna användas till. Men kanske skulle

blocket inte användas alls. Kanske var det bara fråga om en strategisk huggning för att kunna angripa

bergväggen mer effektivt i nästa fas. Man måste nog ha varit stenhuggare själv för att rätt kunna bedöma

den typen av huggning. Och de stenhuggare, som arbetade ute i skog och mark, har idag lämnat jordelivet . Vi

får hoppas att de har det bra i sin sten-himmel. Men kommunicera med oss kring varför de högg si eller så

kan de tyvärr inte.

Huggen vertikal bergvägg med en uthuggning. Det är alltid svårt att bedöma åldern på traditionellt hugget stenmaterial. Någon hjälp kan

man kanske ha av att studera graden av mossbeläggning på huggna stenytor. Den här släthuggna väggen har betydligt mer mossbildning

än exempelvis den borrkluvna väggen som visas på nästa sida. Men det är svårt att bedöma mikroklimatet vid olika huggna stenytor - även

om de ligger nära varandra. Mikroklimaten kan vara mycket olika. Och det kan handla om olika mossarter, som växer olika snabbt. Huggna,

stenytor som är är mossfria och ser fräscha ut kan vara huggna för mycket länge sedan. Vid närmare besiktigande kan det ibland visa sig att

fräschören i stället består av ett lavskikt i någon speciell färgnyans. Och kanske har rent av laven (som ibland kanske haft en konkurrensfördel)

hindrat mossan att växa in på den vertikala ytan.

Den smala rännan som löper vertikalt över bergytan är kanske en klyvränna, där något speciellt verktyg använts

- dock ej ett järnborr.

Det verkar som om stenhuggare markerade ut sektioner i en längre bergvägg genom att göra ganska kraftiga inhuggningar vinkelrätt mot

bergväggen. Bilden visar tydligt en av dessa inhuggningar, som upptagits med borrteknik. I kanten av urhuggningen ser vi tydligt borrrännorna

efter borrade klyvhål. Ungefär fem meter längre bort (vid träkäppen) finns en liknande inhuggning. Den huggna håligheten (se

pilen) längre upp inom samma sektion igår sannolikt också i huggningsstrategin. I våra ögon ser kanske ingreppen mycket primitiva ut. Men

sannolikt var det strategier, som prövats ut under lång tid och som med den tidens teknik visade sig fungera effektivt. Det är naturligtvis

frustrerande att inte kunna datera det här stenbrottet (liksom så många andra i skog och mark i Storvretabygden). Vi vet helt enkelt för lite

om stenborrningens ålder i stenklyvningens tjänst. Och eftersom en hel del stenhuggning här bedrivits med traditionell stenhuggningsteknik,

så kan delar av stenbrottet ha utnyttjats långt innan den yngre borrtekniken började användas. Stenhuggningsingreppen här är dock så

storskaliga att det knappast rör sig om enskilda bönders husbehovshuggning. De nöjde sig nog med mindre blockstentäkter. Det rör sig

antagligen (i alla fall till större delen) om uppdragshuggning utförd av stenhuggningsspecialister.

Uthugget blockstycke ur en vertikal bergvägg vid Scoutstugan (nära vattentornet i

Storvreta). Det uthuggna stenstycket har knappast haft någon form och kvalitet,

som gör det användbart i sig. Möjligen handlar det om en strategisk uthuggning

för att lättare kunna angripa bergväggen i nästa steg.

Kluven bergvägg i kanten av stenbrottsområdet. Klyvningen tycks ha skett genom ett enda djupt borrat klyvborrhål, varav en borrränna

syns i bergväggen. Ingen mossa tycks ha växt in på den kluvna bergväggen, vilket kan tyda på att huggningen är relativt sent

utförd. Men man kan inte dra för stora växlar på avsaknaden av ett mosslager. Det kan tidigare ha funnits ett mosslager, som förstörts.

Eller också kan ett lavskikt ha bildats och förhindrat mossinvasionen. Just här växer några barrträd nära bergväggen - och det kan ha

påverkat mossbildningen menligt. Och som vanligt måste vi, inför åsynen av en stenyta med klyvborränna, påminna oss om att vi inte

med säkerhet vet när man började klyva sten med borrteknik.

2

Blockstycke med klyvborrännor nedanför bergsbranten

Uthuggning högre upp i bergsbranten ovanför

scoutstugan

Uthugget avsnitt i den övre delen av branten. Huggningen här har genomgående skett med traditionell teknik

(utan inslag av borrteknik).

Ännu en bild av stenhuggning i den övre delen av branten.

Stenhuggning i övre delen av branten. Just här finns faktiskt en ganska lång vertikal klyvborränna. Den syns inte på denna

bild. Men se nästa sida!

På båda sidan om klyvsprickan ser man spår av en borränna. Borrännan ser bredare ut än vad den faktiskt

är, eftersom blockdelarna tvingats isär vid kilning i borrhålet.

21.2. Bergtäktsområdet nära Orionvägen

I samma skogsparti - nära motionsslingan och ett lägre liggande bostadsområde vid Orionvägen - finns ytterligare

ett stenbrott. Här är det nog enbart borrkluvet stenmaterial som producerats. Men även här finns spektakulära

block (ett med borrklyvning och ett utan), som ser märkligt uppställda ut - som om de har skyltkaraktär. Kanske

har platsen tusentals år tidigare använts av en bofast befolkning. Och kanske har också sentida stenhuggare haft

behov av att stenskylta - om så bara för att få utlopp för ett inre skaparbehov.

I bakgrunden ser vi stenbrottet ovanför

Orionvägen med sina typiska uthuggningar

Uthuggning i bergväggen i det högre liggande stenbrottet vid

Orionvägen

Ännu en bild från samma stenbrott i skogspartiet bakom vattentornet. Huggningen här har utförts med borrteknik, där flera

grunda klyvhål anlagts i rad. Borrännorna efter klyvhålen sitter i den huggna stenytans överkant. På bilden ovan är de svåra att se.

Men se nästa bild!

Närbild på en borränna i stenytans överkant. Oansenliga och ofta igenväxta borrännor är förstås ingenting som man

vanligtvis upptäcker och uppmärksammar. Man behöver vara fokuserat på jakt efter kluvet stenmaterial i skog och mark för

att kunna återidentifiera dem.

I en del av den huggna stenytan kan man återfinna spåren av en annan borrteknik, där ett enda djupt borrklyvhål anlagts. Halva det

kluvna borrhålet återfinns som en vertikal borränna i stenytan. Här i stenytan vid det högre liggande stenbrottet ser vi alltså prov på

båda borrteknikerna (radklyvning och enkelhålsklyvning).

Framför en av stenbrottsytorna i i berget står en vacker stenkloss uppställd. Den verkar till om med lite uppallad på några låga stenar

i ena änden. Stensuggan har klyvborrännor på undersidan, vilket innebär att den antagligen huggits ut här i branten. Man finner

sådana här vackra stenklossar lite då och då i anknytning till platser, där stenhuggning (både av äldre och yngre typ) ägt rum. Just

den här suggan står alldeles ensam på en i övrigt välröjd plats och har något av skyltkaraktär över sig. Men om det verkligen rör sig

om ett skyltsyfte vet vi förstås inte. Kanske har stenklossen bara fungerat som ett arbetsbord vid något moment i stenhuggningen

- ett utsökt vackert arbetsbord i så fall.

Även på bergets lägre delar (nära Orionvägen) finns tydliga uthuggningar i bergsidorna. Även sprickbildningen i

förgrundens bergknalle hör antagligen till stenbrottsverksamheten. Verksamheten här har antagligen inte skett vid

ett enda tillfälle utan bedrivits i etapper över mycket lång tid. De mindre uthuggningarna i berget är antagligen äldre

än de större högre upp. Det antagandet förstärks också av iakttagelsen att huggningarna här genomgående saknar

inslag av borrteknik.

Det är svårt att infoga det här vackra blocket (med alla sannolikhet ett skyltblock), placerat helt ensam på den släta bergytan, i något

sentida stenhuggningssammanhang. Men all stenhantering i området behöver naturligtvis inte vara sentida. Människor har bott och

verkat i Storskogen redan under sen stenålder. Och det här blocket (mycket nära stenbrottet) skulle kunna vara ett skyltblock från den

tiden. Och stenhuggning var man förstås inte främmade för. På nästa bild vänder vi på blocket och kan då konstatera att blocket har en

spektakulär uthuggning på baksidan.

Egendomlig uthuggning i det uppställda skyltblockets baksida. Uthuggningen har antagligen ingenting att göra med

stenhuggningen i det närliggande stenbrottet.

21.3. Borrkluvna block och en spektakulär blockhög.

Lite längre bort i samma område finns ett mindre antal borrkluvna block. Ett av dessa block har en märklig,

bågformad, huggen linje på en blocksida, strax ovanför markytan. Det är ingen vanlig inhuggning. Men jag

har ändå sett samma bågformade inhuggning på ytterligare ett ställe i Storvretatrakten. Jag vet inte vad

båglinjen haft för syfte. Men man kan förstås tillåta sig att spekulera. Troligen har den huggits in för att

effektivisera och underlätta stenhuggningsinsatsen. Möjligen har den huggits in för att motverka att en

framprovocerad vertikal klyvspricka går hela vägen ner genom blocket. Efter själva klyvningen måste ju -

om nu klyvsprickan löper vertikalt hela vägen - de kluvna blockstyckena grävas fram. Kanske skulle båglinjen

avleda klyvspricka åt sidan så att den fortsatte parallellt med markytan genom blocket. Då krävdes ju inget

mödosamt grävningsarbete för att få fram lämpliga stenstycken. Men, som sagt, det är bara en gissning.

Man skulle ju också kunna tänka sig att den inhuggna båglinjen hade någon signalerande funktion –

exempelvis gränsmarkering – och att båglinjen fanns där innan borrklyvningen påbörjades .

I samma område finns också några block som stenhuggningsmässigt angripits på ungefär samma sätt som

de borrkluvna men som ändå inte uppvisar några spår av borrteknik. Trots att blocken inte borrats har de

ungefär samma form och utseende efter huggningen som de borrkluvna. Och kanske är det egentligen inte

så konstigt att de olika klyvmetoderna lämnar liknande avtryck i de huggna blocken. Det finns nog goda

skäl att anta att borrtekniken utvecklats ur äldre klyvteknik och att de olika hugginsatserna efterlämnar

likartade spår på klyvplatserna. Det gamla stenhuggningstänket har helt enkelt överförts på den yngre

borrtekniken. Just likheten i angreppssättet, när det gäller stenhuggningen, gör det lättare för oss att

identifiera äldre klyvplatser, som ju inte har något specifikt och otvetydigt identifieringstecken (som ju

borrklyvningen har genom de kvarsittande klyvborrännorna). Har man väl skaffat sig en god kännedom om

borrkluvet stenmaterial ute i skog och mark, så blir det avsevärt lättare att också identifiera oborrade

blockklyvningar - vare sig de nu är samtida med eller betydligt äldre än det borrkluvna stenmaterialet.

Återstår i det här kapitlet att något beskriva den imponerande blockhög, som finns i samma område som de

borrkluvna blocken. Blockhögen är med största sannolikhet en klyvplats, där gammal traditionell

stenhuggning bedrivits. Visserligen kan naturkrafterna stycka block på märkliga sätt. Men här är det högst

sannolikt människor, som skött styckningsarbetet. Två stora block står märkligt lutande mot varandra och

framför finns en något ojämn plattform av huggna block. I närområdet finns flera block, som utsatts för

stenhuggning. Blockhögen har skapat en egendomlig stämning runt sig. Och det är svårt att se den som

enbart en kaotisk klyvplats. Blockhögen ger intryck av att vara arrangerad och har skyltkaraktär. En del block

i högens närhet verkar medvetet positionerade och ökar på platsens skylteffekt.

Kanske rör det sig rent av om ett stenmonument från sen stenålder, då människor sannolikt bodde

permanent i området? Kanske har det rört sig om ett boplatsmarkerande eller kultplatsmarkerande

blockhög? Men skyltande monument har också byggts betydligt senare i skogsmarken för att markera

skogsgränser. Och man kan naturligtvis inte helt utesluta att det kan röra sig om en gränsrelaterad

blocksamling. Men det är nog inte mycket som talar för det. Anläggningen är alldeles för stor och

resurskrävande för att skylta för någon obetydlig skiftesgräns. Och mig veterligt har ingen bygdegräns

(bygräns, sockengräns eller häradsgräns) löpt fram över det här området. Den vackra blockhögen passar nog

trots allt bäst som stenåldersmonument.

Klyvplats i området bakom Vattentornet. Redan på långt håll kan vi vara ganska

säkra på att det rör sig om en klyvplats. Inte minst den inslagna stenen mellan

två blockstycken talar om att det är något speciellt med den här platsen. Kanske

har stenen slagits in för att ge stabilitet i den fortsatta klyvprocessen.

Närbild av föregående klyvplats i området bakom vattentornet i Storvreta. Fortfarande har vi inte sett någon klyvborränna som

bekräftar att det rör sig om en borrad klyvplats. Men se de nästföljande två bilderna!

På ett blockstycke syns flera grunda klyvborrännor satta i rad längs en kant.

Se också nästa bild!

Även blockets översida har utsatts för stenhuggning. Längs klyvsprickans kant finns flera ganska intakta borrhål, som

jag markerat med pinnar. Många klyvplatser i skogsmarken ser ut på det här sättet: stora klyvinsatser har gjorts utan

att motsvarande mängd sten forslats från platsen. Många gånger får jag uppfattningen att så gott som all huggen

sten ligger kvar på klyvplatsen. Varför? Kan det möjligen vara så att klyvningen haft något annat syfte än att

producera husbehovssten för närliggande bygder?

Borrkluvet block, som längst ner har en märklig bågformad linje, som huggits med någon form av mejselverktyg. Jag har sett

den här typen av huggning också på andra ställen. Jag misstänker att den bågformade hugglinjen anlagts för att hindra en

vertikal klyvspricka att fortsätta ner i blocket under marken På så sätt blev det ju lättare att ta bort de klyvna blocken,

eftersom man inte behövde gräva fram blockstyckena. Men det är som sagt bara en gissning.

Många block ser ut på det här sättet med en av mossa överväxt mittspricka. Det betraktar man väl oftast bara

som en naturlig variation i blockfloran, som uppkommit helt spontant utan mänsklig påverkan. Men det är förstås

en annan sak när man vandrar fram i ett område där man med säkerhet vet att stenhuggning bedrivits - som i

närheten av de borrkluvna block som ovan beskrivits. Här finns det anledning att ta en närmare titt på det

spruckna blocket också från andra hållet. Se nästa sida!

Besiktningen av andra sidan av blocket gör det ganska uppenbart att det handlar om stenhuggning, även om det inte rör sig om en

borrklyvning, som efterlämnar borrännor. Men den stora mittsprickan i kombination med den fastkilade blockstycket i mitten förstärker

stenhuggningshypotesen. Det är dessutom bara något hundratal meter till en säkerställd klyvplats, där borrteknik använts. Merparten av

den här typen av klyvplatser i skog och mark kommer sannolikt aldrig att återidentifieras. Det är knappast något som fastnar i fackarkeologernas

nät i samband med skogsinventeringar. Och det är inte heller sådant som skogsvandrare normalt upptäcker, eftersom man

måste leta mycket fokuserat och dessutom ha en viss baskunskap om både gammal och ny stenhuggning i skog och mark. Och kunskapen

om hur säkerställda borrade klyvplatser ser ut förbättrar avsevärt möjligheten att upptäcka oborrade klyvplatser. Det finns ett tydligt

släktskap i form och utseende

4

Blockhög av större huggna block i Storskogen bakom vattentornet i Storvreta. Högen ligger

ganska nära en grusväg - men har antagligen ingenting med själva väganläggningen att göra.

Det skulle kunna röra sig om ett ganska sent gränsröse. Men varken central markörsten eller

eller stenar som visar gränsriktning finns här. Troligare är nog att högen hör till Storskogens

äldsta kulturstensskikt från sen stenålder. I närheten finns en stor spricksten med kvarsittande

kilsten och en stor grop. Längre bort i samma område finns ett troligt boplatsområde med

nedsänkta ovala ytor, som kan ha fungerat som bobottnar.

Samma blockhög sedd från lite längre håll. Det kan noteras att de större huggna

blocken har en liten plattform av mindre block framför sig. Plattformen verkar

medvetet uppbyggd och är allså inte en kaotisk dumphög av skrotstensblock

Ytterligare en bild på blockhögen med den ståtliga platttformen av huggna block framför

Block med skyltkaraktär i blockhögens närhet

Ytterligare ett block med trolig skyltkaraktär i blockhögens närhet

En liten efterskrift till Kap. 21

I början av februari 2020 gjode jag ytterligare en stenhuggningskoll i bergsbranten ovanför Scoutstugan.

Jag noterade alla de bergtäktsinslag, som jag tidigare hittat och fotograferat. Men jag hittade också en del nya

inslag, som jag tidigare inte uppmärksammat. I den branta bergsidan hittade jag överaskande nog en vertikal

rad av intakta borrhål, som borrats rakt in i bergväggen. Borrhålen var mycket grunda. Djupet var inte mer än

6-7 cm. Det utesluter förstås helt att det skulle kunna handla om någon sprängning. Några av borrhålsmynningarna

är lite deformerade, vilket kan antyda att man försökt kila i borrhålen men tvingats ge upp utan

att ens kunna åstadkomma en klyvspricka. Det finns en deformation (en utrymning i bergytan) ungefär en

meter till vänster om raden med klyvborrhål. Det är möjligt att det utrymningen gjorts av stenhuggningsstrategiska

skäl och att den skulle underlätta en klyvning i borrhålslinjen. Men här verkar det som man

misslyckats – eller gett upp utan att riktigt försöka. Jag kan inte riktigt förstå att man sätter en rad grunda

klyvhål rakt in i den homogena bergväggen - och dessutom mitt på bergväggen. Ingen av de stora

bergspartierna på båda sidor om klyvraden skulle nog ge efter och åstadkomma en klyvspricka. Det handlar ju

om stort, tungt och stumt berg - som dessutom forsätter långt ner under markytan. Hade jag varit på plats och

fått bestämma, så hade jag antagligen valt att sätta en rad med vertikala klyvborrhål i bergytans ovansida

ungefär en meter bakom bergväggens kant. Det skulle då finna en hög sannolikhet för att utsidan av

bergväggen skulle kunna spräckas loss vid kilningen i borrhålen. Nåja, jag borde inte sätta mig på någon hög

häst. Jag har ju aldrig jobbat som stenhuggare och kommer säkerligen heller inte att göra det. Jag tror nog att

stenhuggarna på den här platsen visste vad de gjorde. De stora ytorna här med borthuggen sten visar ju tydligt

att de kunde konsten att lossgöra sten ur bergväggen. Sedan kan det ju faktiskt vara så att stenhuggarna här

inte var färdiga med de planerade förberedelserna. Kanske hade de tänkt sig att att komplettera med

ytterligare en borrhålsrad ovanpå bergryggen och en bit bakom kanten. Precis så som jag skulle ha gjort. Men

något kom kanske emellan, som det ofta gör i livet - även för stenhuggare.

Lite längre bort hittade jag ett mindre block, slarvigt placerat i branten. Jag letar förstås efter klyvborrännor.

Men hittar inga. Precis när blicken är på väg att lämna blocket upptäcker jag en annan typ av huggmärke längs

en kant. Det handlar inte om någon variant av de urgamla klyvhacken. Huggspåret i ytan är ganska brett och

plant och har nog åstadkommits av en bred och platt huggmejsel av järn. Jag har sett den typen av huggspår

i kluvna stenytor vid endast ett par klyvplatser i Storvretabygden - av alla hundratals och åter hundratals

klyvplatser som jag observerat. I nästa kapitel (Avsnitt 22.1) uppmärksammar vi samma typ av

huggmärken när jag redovisar kultursten i närheten av den branthuggna stenkolossen (med den långa borrrännan)

i det fältnära skogspartiet vid Norrbo. Kanske ser vi här spåren av en stenhuggningsteknik, som

föregått borrklyvningstekniken. Vid sidan av branten ännu lite längre bort ser vi en utrymning av en

bergknalle, som mycket väl skulle kunna vara från sen stenålder. Vill det sig väl och har vi mycket tur, så

skulle vi vid vår vandring längs bergsbranten denna milda februaridag 2020 ha kunnat följa stenhuggningens

historia från grunda utrymningar i bergknallar under sen stenålder över stenklyvningar med

järnmejslar under kanske järnåldern fram till borrklyvningen under senaste århundradena (eller möjligen

något tidigare). Kort sträcka men lång tid! Men, som sagt, då ska man ha mycket tur!

En del av bergtäktsbranten vid Scoutstugan en februaridag 2020.

Den nyupptäckta raden av klyvborrhål i branten ovanför scoutstugan

Branten vid scoutstugan med vertikal klyvborrhålsrad och närliggande utrymning.

Bilden visar ett skrotstensblock nedanför branten. Se också närbilden på nästa sida!

Närbilden avslöjar att blocket har ett klyvmärke, som antagligen åstadkommits med en flat

järnmejsel.

I kanten av branten hittar vi en märklig utrymning i berget, som kan ha åstadkommit genom äldre

stenhuggning (utan borrteknik).

22. Skogspartiet väster om Norrbo


22. Skogspartiet väster om Norrbo

Innanför den fältnära tvärväg, som förbinder Norrboområdet med Fullerö Hage, ligger ett skogsparti med en

utomordentligt imponerande och intressant stenhuggning. När det gäller äldre traditionell stenhuggning (utan

borrteknik) är det med största sannolikhet Storvretabygdens fyndrikaste område*. Mängder av stora block har

(helt eller delvis) styckats upp och förvandlats till blockhögar. Även om de är slarvigt komponerade, så är de ändå

klart avgränsade från omgivningen och har ofta ett eller flera block, som placerats i skyltposition. Mellan

blockhögarna avtecknar sig en del låga välvda kullar - en del antagligen spontant bildade medan andra kan vara

uppbyggda av människor. De avgränsade kullarna har ofta någon form av blockgarnering på sidor och krön. Inte

så sällan förekommer mittplacerade block av huggkubbtyp eller med trubbspetsig form. Flera stora röjda ytor

- nästan parkliknande - finns insprängda i området. Förmodligen har de utgjort boplatsytor under sen stenålder

eller möjligen tidig bronsålder. De röjda, jämna - och lite nedsänkta - ytorna omges av blockhögar och mäktiga

skyltblock.

Denna märkliga stenmiljö har inte skapats av blinda naturkrafter utan är resultatet av stenhuggningsinsatser i en

mycket avlägsen forntid. Det rör sig således nästan uteslutande om gammal kultursten, som skapats för att

skylta för boplatser, kultplatser och gravar. Blockhögarna efter uppstyckade block har förmodligen utnyttjats som

gravplatser. Men det skulle också kunna röra sig om någon form av rituell huggning kopplad till dåtida religion

och kosmologi. Förmodligen har människor i detta stenhuggningsrike med förvåning kunna följa med blotta ögat

hur havsfjärdens vatten utanför skogspartiet långsamt drog sig undan och försvann ner i Fyrisåns dalgång efterlämnande

bördiga gräsbeväxta betesmarker.

Så långt har vi faktiskt inte sagt ett ord om det borrkluvna stenmaterialet i området. Den totala förekomsten är

mycket beskedlig. Och klyvplatserna skulle nästan kunna räknas på ena handens fingrar. Något eftertraktat

område för senare tiders stenhuggare, som behärskat borrtekniken, tycks vårt skogsparti verkligen inte ha varit.

* Se exempevis beskrivningarna av kulturstenen i området i Vandring och Mål. Windahl 2016 och Blockhögarna i Storvretabygden, Del 2, Windahl, 2018.

Båda finns för gratis läsning i e-boksform på yumpu.com.

Men likväl innehåller skogspartiet den förmodligen mest imponerande och spektakulära borrade klyvplatsen i

Storvretabygden: den stora upprättstående blockkolossen med den långa borrännan. Förmodligen har den nu

fyrkantiga och branthuggna kolossen en gång utgjort ett stort skyltblock här på höjdryggen. Troligen har det

jättestora blocket skyltat för nedanförliggande boplatser. Det finns spår av boplatsytor på båda sidor om

höjdryggen. Och förmodligen har det stora blocket inte varit ensamt skyltblock här. Det finns åtskilliga stora block

med tydlig skyltkaraktär lite längre bort på samma höjdrygg. Om blocket alltid stått här och bara fått en passande

skyltblockstillformning eller om det möjligen placerats här av människor i skyltsyfte är svårt att avgöra. Den

upprättstående fyrkantiga kolossen - det som återstår av det stora blocket - står mycket lätt och märkligt placerat på

bergytan, vilket något stärker misstanken om att det kan ha varit en medveten placering. Tekniskt omöjligt att

förflytta och placera ett så stort och tungt block har det definitivt inte varit. Det finns många exempel från forntiden

på förflyttningar och uppställningar av mycket stora och tunga block. (se också de senare exemplen på förflyttning

av stora block, som redovisats i Avsnitt 3.3. ovan).

Någon gång - förmodligen långt efter att blocket förlorat sin skyltande funktion och människor lämnat sina boplatser

i området - har det utsatts för en omfattande stenhuggning (till stor del med borrteknik). På ena sidan har blocket

(från toppen och långt ner mot foten) en enastående lång kontinuerlig borränna. Och på motstående sida finns

också en lodrät borränna högst upp, där ett stort blockparti huggits bort. Vi vet inte varför kolossen branthuggits

med borrteknik. Någon typisk klyvplats där husbehovshuggning utförts är det definitivt inte. Klyvningen tycks

snarare ha haft syftet att skapa ett storslaget och iögonfallande skyltmonument. Om borrklyvningen utförts i sen tid

(vilket väl ändå är det troligaste) har syftet sannolikt varit att skapa ett gränsskyltande monument. Det är väl ändå

den enda typ av monument som uppförts i skogsmarken under senare århundraden. Men eftersom området inte

verkar ha varit särskilt gränskänsligt* så måste man kanske överväga andra förklaringar. En sådan skulle då kunna

vara att det är någon form av specialhuggning (för att skaffa sten till ett stort stenmonument eller annan

stenanläggning, som skulle uppföras på annan plats). När det gäller att leta rimliga förklaringar får vi inte heller

blunda för det faktum att det i närheten (knappt hundra meter bort finns en mindre upprättstående koloss son

verkar vara stöpt i samma form (se Avsnitt 22.2 nedan!).

I olika avsnitt nedan kommer vi också att beskriva andra intressanta borrade klyvplatser i skogspartiet. Som vi

nämnt är de inte så många. Men de som finns har ofta en hög dignitet.

* Se dock resonemanget i inledningen till Avsnitt 22.2 nedan.

22.1. Den upprättstående stenkolossen med den

längsta klyvborrränna, som jag hittills sett.

Blockkolossen med den långa borrännan har ju ingående beskrivits både inledningsvis i det här kapitlet och i flera av

mina andra presentationer på yumpu.com*. Och vi behöver kanske inte vara så utförliga i det här avsnittet. Men

samtidigt är det svårt att förbigå ett sådant intressant borrkluvet stenobjekt bara med några få ord. Sannolikt rör det

sig om ett mycket stort block, som redan under sen stenålder eller tidig bronsålder tillformades (och kanske rent av

uppställdes) för att fungera som ett skyltblock (troligen för ett boplatsområde). Det finns stenröjda jämna markytor på

båda sidor om den lilla höjdrygg, där kolossen är placerad. Liknande skyltblock (om än inte så stora och spektakulära),

finns också på andra ställen längs höjdryggen. Det mest spektakulära av dessa skyltblock har således någon gång -

förmodligen för ett eller ett par hundra år sedan - eller möjligen betydligt längre tillbaka, eftersom vi inte vet särskilt

mycket om borrännors ålder här ute i skogsmarken - utsatts för stenhuggning med borrteknik. Det är förmodligen först

nu som kolossen fått sitt fyrkantiga branthuggna utseende. Men förmodligen långt före borrklyvningen har

stenkolossen (eller i vart fall platsen där den står) utsatts för en annan typ av stenhuggning. På några närstående

blockstycken ser man klyvspår, som inte har borrännans rundade och glatta form utan som slagits upp med en

flateggad mejsel (troligen ett järnredskap). Blockstyckena med de unika mejselklyvhålen kan mycket väl komma från

själva stenkolossen, som alltså kan ha utsetts för stenhuggning vid tre olika tillfällen under sin sannolikt flertusenårig

historia: en först gång när den för flera tusen år sedan började användas som boplatsskyltande monument, en andra

gång med oklart syfte när den utsattes för stenhuggning, där klyvhålen slogs upp med en järnmejsel och så en sista

gång, när den utsattes för borrklyvning och fick sin nuvarande form.

Den stora borrkolossen med borrännor på två motstående sidor står inte ensam här på platsen. Vi har redan nämnt att

två blockstycken med mejselhuggning står mycket nära på var sin sida om kolossen. Och på lite längre håll flankeras

den av två märkliga och spektakulära stensuggor. Den ena står uppställd på en bräcklig blockhög av huggna block. Den

andra förefaller vid första ögonkastet vara ett podieblock som ställts upp på ett stenfundament. Men vid närmare

inspektion kommer man fram till att det övre blockstycket huggits loss från den undre, så att en nästan osynlig

klyvspricka bildats. Sedan har det övre blockstycket flyttats en bit så att klyvsprickan blir mer synlig och spektakuär.

* Se exempelvis Stenmonumenten i Storvretabygden, Windahl, 2016. (Finns uppladdad för gratis läsning på yumpu.com).

Man skapar illusionen av att ett block lagts upp på ett annat och att ett äkta podieblocksarrangemang

skapats. Det handlar om fusk. Men egentligen ett ganska spektakulärt stenhanteringsfusk. De här

flankerande och skyltande stensuggorna är antagligen betydligt äldre än kolossens borrklyvning. De

passar bra in i skyltblocksammanhanget i slutet av stenåldern, då stenkolossen sannolikt var ännu större

och hade ett helt annat utseende.

Man blir nästan lite skrämd, när man kommer gående längs höjdryggen och ser den här märkliga och kolossala

”stenrauken” plötsligt dyka upp mellan trädstammarna.

Stenkolossen sedd från en annan vinkel. Märk hur märkligt platt och ytligt stenklossen står på

underlaget. Det ser faktiskt ut som om bottendelen preparerats så att kolossen kunnat placeras

upprättstående på platsen.

Den upprättstående kolossen visar här den sida som hyser den flera meter långa borrännan. Det är intressant att notera att

det mossparti, som en gång etablerat sig på toppen av kolossen, antagligen växt hela vägen ner till stenfoten i det lite

skrovliga mittpartiet på den stora stenväggen. Det tar tid för stenmossor att etablera sig på så här släta och branta

stenytor. Och mosstillväxten, som antagligen skett i små steg uppifrån, har pågått under mycket lång tid. Och mosstråket

verkar ännu inte ha etablerat sig på ett stabilt sätt. På några partier har det nog funnits mossa som försvunnit.

Den imponerande mossetableringen här antyder att det nog gått åtskillig tid sedan borrklyvningen skedde. Exakt hur lång

tid är svårt att fastställa. Men förmodligen är det så länge sedan att stenborrningen bör ha skett manuellt - vilket förstås

gör borrningsprestationen än mer imponerande. För att vara så lång har borrännan en förvånansvärd liten diameter, vilket

antagligen också tyder på hög ålder.

Ytterligare en bild på stenkolossens mest intressanta sida: den med den långa borrännan.

Bild på en del av de långa borrännan, som sträcker sig flera meter ner på en av kolossens fyra sidor

Den upprättstående kolossen sedd från en annan sida. Här ser man en tydlig sprickbildning i sidans övre

del. Har kolossen utnyttjats som stenbrott, så kan sprickbildningen var en orsak till att brytningen

upphört. Men samtidigt har kolossen en så monumental karaktär att det är svårt att tro att det bara

handlat om en profan blockstentäkt.

Borthugget stenparti i södersidans övre del. Inne i klyvsprickan döljer sig en lodrät borränna.

Uthuggningens form är nästan helt identisk med motsvarande uthuggning på den lilla stenkolossen

(Lillebror). Se nästa avsnitt! Liksom den långa borrännan på motstående sida är också denna

borränna påfallande smal.

Borränna och klyvhål på mindre block i en blocksamling bredvid kolossen.

Mindre block uppställt i skyltande ställning bredvid den stora blockkolossen.

Blocket är särskilt intressant, eftersom det uppvisar spår av klyvhål, som inte

upptagits med borr.

Klyvhålet kan ha slagits upp med någon form av av järnmejsel, eftersom klyvrännans botten

är platt och inte rundad som vid borrklyvning. Nu är det inte nödvändigtvis huggmejseln

som åstadkommit den här formen. Den kan ha uppkommit (eller i vart fall förstärkts) genom

en bredkil, som använts vid kilningen.

På andra sidan om blockkolossen finns ytterligare ett block med klyvhål, som inte upptagits med järnborr. Under ett

närliggande block har jag funnit en ganska stor lerkärlsflisa.( se nästa bild!)

Lerkärlsflisa som hittats under block vid stora stenkolossen. Vi vet inte varför flisan ligger här. Men det var förr inte helt

ovanligt att rester av lerkärl och tegel lades ut på stenplatser för att markera dem som gränsmärken. Fyndet stärker i

vart fall något antagandet att kolossen kan ha haft med gränsmarkering att göra

Märklig huggen blockformation med en losshuggen stensugga liggande kvar på det underlag från vilket den huggits

loss. Kompositionen flankerar den stora blockkolossen. Den har antagligen någon funktionell relation till den stora

stenkolossen, då denna fortfarande fungerade som stort skyltblock för förmodade boplatser i terrängen nedanför - och

långt innan den utsatts för borrklyvning.

Här ser vi hur den losshuggna stensuggan flyttats något så att en effektfull sprickkant mot underlaget bildats

Vackert huggen och formad stensugga upplagd på ett lite märkligt podium av blockstycken. Arrangemanget

flankerar den stora kolossen och har antagligen uppförts under kolossens allra äldsta skyltblocksfas.

22.2. Kolossens lillebror i samma skogsparti

Förminskar man den stora blockkolossen ett antal gånger och samtidigt bibehåller formen så får man en

”lillebror”, som faktiskt finns på riktigt i samma skogsparti - bara knappt hundra meter norrut och mycket

nära fältkanten. Den har samma lite oregelbudna fyrkantighet och samma branta sidor som storebror. Och

liksom storebror uppvisar den borrännor efter två lodräta borrklyvhål (enkelhålsklyvning) på två olika sidor.

Den längre borrännan framgår tydligt i stenytan. Den något kortare gömmer sig i vinkeln efter ett

borthugget blockstycke upptill på en sida. Uthuggningen här har exakt samma form som hos storebror.

Och både lillebror och storebror har borthuggningen upptill på samma sida - den som är vänd mot söder.

Till skillnad från storebror har den mindre kolossen en samling av borthugget stenmaterial vid fotändan.

Ett av blockstyckena (en stor vackert formad stensugga ) har en svåridentifierad borrännerad längs en

underkant. Här har alltså radklyvning utförts. Spår av sådan har jag inte upptäckt på eller vid den stora

blockkolossen.

Med sin branthuggna upprättstående form har både den stora och lilla kolossen en tydlig skyltkaraktär

Och de måste rimligen ha skyltat för något viktigt här i skogspartiet. Med tanke på likheten får man en

stark känsla av att den mindre kolossens medvetet stöpts i samma form som storebror för att tillsammas

med denne fylla en viktig funktion. Mellan kolosserna - och i linje med dessa - finns en ganska stor och

välarrangerad välvd blockhög. Blockhögen (utan inslag av borrteknik) har en stort mittplacerat och

upprättstående skyltblock av trubbspetsig form. Tillsamman utgör de tre stenplatserna den mest

spektakulära - och också mest spännande - kulturstenslinje, som jag över huvud taget träffat på i

Storvretabygden. Vi vet inte hur stenlinjen ska tolkas. Men en möjlighet är att det rör sig om gränsmarkering.

Trots att skogspartiet inte i sen tid verkar ha utgjort något särdeles gränskänsligt område, så kan

man ju tänka sig möjligheten att någon tidig bygdegräns (t,ex en bygräns) letat sig in här utifrån fältmiljön.

Så skulle det kunna vara även om uppgifter saknas i gamla dokument och äldre kartmaterial. (Se mer

härom i Avsnitt 22. 3.1. i Del 2 av denna presentation)!

Men att anta att monumenten skyltar för en tidig bygdegräns ställer till problem när det gäller borrklyvningens

ålder. Vi brukar vanligtvis anse att borrklyvning ute i skog och mark inte har särskilt många hundra

år på nacken. Men det skulle kunna vara så att blocken här skyltat för en gräns lång innan de utsatts för

borrklyvningen. Blockets gränsskyltande funktion kan senare ha förstärkts genom borrklyvning. Vi har då fått

vad jag brukar kalla för en integrerad gränsskyltande kombinationsplats, där den nya gränsmarkeringen inte

ställs upp vid sidan av det stora gränsskyltande blocket utan huggs in i själva blocket. Men ändå, skulle nog

många hävda, är det nog på näppen att borrklyvningen skulle kunna vara så gammal att den ingått i en

bygdegränsskyltning. Det måste rimligtvis vara flera hundra år sedan någon bygräns tog sig igenom det här

skogsområdet - om det någonsin skett. Men samtidigt bör vi påminna oss att vi vet mycket lite om borrklyvnings

utveckling ute i skogsmarken. Borrklyvningen kan ju vara betydligt äldre än vad vi vanligtvis

föreställer oss. Och det är ju inte självklart att den profana husbehovshuggningen var först på plats. Det skulle

ju faktiskt kunna vara så att borrklyvning för gränsmarkering har föregått husbehovshuggningen - och kanske

t.o.m. med god marginal. Sedan kan man naturligtvis inte utesluta att borrklvningen i såväl ”Storebror” som

”Lillebror” rör sig om blott och bart en husbehovshuggning. Men ett sådant tolkning råkar förstås genast ut

för problem. Borrklyvningarna tycks inte ha gjorts för att utvinna sten till husbehov. Borrklyvningen har i

stället mycket medvetet använts för att skapa ett stenmonument av en mycket karaktäristisk form.

Det verkar inte som vi just nu kommer särskilt mycket längre. När och varför stenhuggningen med borrteknik

skett i just de här blocken får vi försöka klara ut i ett annat sammanhang. Till dess kan vi ju fundera över om

det möjligen skulle kunna ligga någonting i gammelhypotesens tes: att borrklyvning kan ha använts betydligt

längre tillbaka i tiden än vad vi vanligtvis tänker oss.

Bild på den lilla blockkolossen, som visar hur borthugget stenmaterial omger kolossen på flera sidor.

Särskilt intressant är det större blocket framför kolossen. På undersidan av blocket finns en kant med en rad

av grunda klyvborrännor.

Lilla blockkolossen (Lillebror) sedd från en annan vinkel. Här ser man tydligt bortklyvningen, som ägt rum högst

upp. I vinkeln mellan klyvytorna gömmer sig en borränna (Se nästa bild!).

Inne i vinkeln mellan klyvytorna gömmer sig en klyvborränna. Den går knappast att se med blotta ögat. Men den

känns tydligt när man undersöker klyvsprickan med pekfingret.

Kolossen är fyrkantig i formen. Men den är en ganska oregelbunden fyrkant. Sedd i en viss vinkel ser baksidan

svagt rundad ut.

Kolossen sedd ur ytterligare en vinkel. Den ändrar verkligen utseende beroende på från vilket håll man betraktar

den. På den här bilden syns faktiskt en borränna i en av stenytorna (se pilen!). Kanske är det inte bara en

teknikrelaterad borränna. Kanske har den rent av en gränssignalerande funktion?

Bilden visar den vackra, nästan rätvinkligt huggna stensuggan, som är placerad framför den lilla

kolossen. Den här typen av vackert huggna stensuggor ser man ofta framför större block både i äldre och

yngre stenhuggning. Jag tror inte det rör sig om skrotsten utan snarare om någon form av skyltning.

På blockstyckets undersida (vid grankotten) finns en klyvborränna och en bit till vänster finns ytterligare en. Här ser

man inte själva klyvrännorna utan bara de (delvis deformerade) halvcirkelformade ingångshålen. Och de är ofta

lätta att missa.

Ännu en blockkloss framför den mindre, borrkluvna blockkolossen i skogspartiet.

En närbild av blockklosen (samma som på föregående bild), som uppvisar en

tydlig klyvborränna.

Mellan den stora blockkolossen och dess lillebror finns en välarrangerad blockhög med ett trubbspetsigt

block som markör på högkrönet. Det huggna kubformade blocket bredvid har nog också med högskyltningen

att göra. Det är nog inte en slump att de här tre spektakulära stenmonumenten bildar en rak linje,

som korsar skogspartiets höjdrygg. De luktar bygdegränsmarkering lång väg. Men monumentlinjen

överensstämmer inte med någon känd bygdegränssträckning.

Ytterligare en bild på den ganska stora blockhögen med krönplacerat trubbspetsigt toppblock

Alldeles i närheten av den stora blockhögen med topplacerat skyltblock finns en något mindre blockhög utan

markerande toppblock. Med stor sannolikhet är också denna hög medvetet arrangerad.

Exempel på kaotisk stenhuggning, där ett mittparti av en långsträckt blockformation huggits ner till mindre

blockstycken. Någon sentida husbehovshuggning är det med all säkerhet inte fråga om här. Kanske är det en

gammal gravplats eller en rituell huggning, som kopplar till dåtidens (yngre stenålderns) föreställningar om

religion och kosmologi. Någon spontanhuggning av blinda naturkrafter är det sannolikt inte fråga om,

eftersom sidpartierna är opåverkade. Jag brukar ibland skatta en stenplats kulturstenstrovärdighet på en

skala mellan 0 till 10. Den här platsen får inte full pott – men väl en stark 8:a.

22.3. Klyvplatsen med de stora blockklossarna

Det finns egentligen bara ytterligare en större borrad klyvplats inom skogspartiet ifråga. Den ligger mycket nära

den tidigare beskrivna blockkolossen med den långa borrännan och består egentligen bara av en stor flack grop

och några utspridda blockklossar med klyvborrännor. Mindre skrotstensmaterial, som man ofta kan se på

klyvplatser, lyser helt med sin frånvaro. Storleken på de kvarliggande blockklossarna får en att inse att en mycket

storskalig stenhuggning ägt rum här. Till skillnad från många andra klyvplatser har nog en ganska stor volym

huggen stenmassa fraktats från platsen. Det skulle ju kunna innebära att det borttagna stenmaterialet varit mindre

storskaligt och mer hanterligt. Men småskalig stenhuggnig efterlämnar ju nästan alltid skrotsten i olika storlekar

och former. Och någon sådan ser man inte här överhuvudtaget. Det tyder nog på att stenhuggningen varit

storskalig rakt igenom. Frågan är förstås vad den storskaliga stenhuggningen skulle användas till. En period var jag

faktiskt inne på tankegången att den närliggande upprättstående kolossen faktiskt tillverkats här av ett jätteblock,

som stått på platsen och sedan förflyttats och ställts upp på sin nuvarande plats. Att man i forntiden kunde klara

av förflyttningar av mycket stora block kortare sträckor - ibland t.o.m. längre sträckor- råder det ingen tvekan om.

Men eftersom kolossen uppvisar klyvborrännor på två motstående sidor så måste huggningen rimligtvis ha skett

under senare århundraden. Och i sen tid har man rimligtvis inte haft några motiv att konstruera och placera stora

monument i skogsmarken - särskilt inte i områden - liksom detta - som inte verkar ha någon koppling till någon

bygdegräns. Ingenting hindrar förstås att den stora stenkolossen en gång faktiskt ställts upp uppe på hödryggen –

men i så fall har den med största sannolikhet inte kommit från den närliggande klyvplatsen - och då hade den nog

en helt annorlunda form än vad den senare fick genom stenhuggning med borrteknik.

Man skulle kunna tänka sig möjligheten att att det rör sig om en husbehovshuggning och att man här hämtat sten

till husgrunder och liknande. Det finns ju en utflyyttad gård på ett impediment i fältmiljön utanför, som kan ha haft

ett stort behov av huggen sten i sitt etableringsskede. Men just det storskaliga materialet talar emot husbehovshuggningshypotesen.

Kanske har stenhuggningen här utförts som ett specialuppdrag för att få fram storskalig sten

till ett stort stenmonument - typ Sten Sture - monumentet i Uppsala.

Även om klyvplatsen inte har någon tydlig skyltkaraktär så finns det ändå - som på många andra klyvplatser - ett

märkligt och svårförklarat skyltinslag. På just den här klyvplatsen yttrar det sig i att en av de borrkluvna

blockklossarna ställts på högkant vid gropkanten och dessutom pallats upp på en understen.

Stenhuggning är ju ett hantverk, som existerat under många tusen år. Och kanske har det bevarat

kulturella inslag från tidigare perioder. Skyltning med uppallade block skulle kunna vara en sådan

kulturell relikt från en tidigare period. Vi har ju motsvarande kulturella relikter på andra områden. Inom

jordbruket har vi ju exempelvis den gamla sedvänjan att spara den sista sädeskärven – en sedvänja som

höll i sig antagligen ända in på 1900-talet.

Bild över klyvplatsen med den storskaliga stenhuggningen i skogspartiet.

Den här huggna blockklossen har en klyvborränna på översidan. Men den döljs nästan helt av mossa, löv

och små trädgrenar. (Se pilen!)

En annan huggen blockkloss verkar medvetet placerad på en understen och förefaller alltså

uppallad. (Se också nästa bild!).

På den här bilden framgår blockklossens uppallning lite tydligare

Den uppställda blockklossen har en tydlig borränna i ena sidan

Nära klyvplatsen finns ett stort, medvetet uppställt, block, som stöder sig på två bredvidliggande block. Centralt i

blocket finns ett grunt cirkelrunt hål (ej borrhål), som medvetet placerats här i något svårtolkat syfte.

Stor blockdel i närheten, son verkar medvetet uppallad på tre (kanske flera)

mindre blockstycken.

På ett ringformat fundament av block har ett lutande block placerats. Förmodligen rör det sig om ett

gammal skyltblocksarrangemang. Kompositionen har något djurlikt över sig. Ibland tycker jag den

påminner om ett sittande kattdjur.

22.4. Ytterligare några svårfunna klyvplatser i området

Utöver de tre stora borrade klyvplatser, som ovan beskrivits, får man verkligen anstränga sig för att hitta

borrkluvet stenmaterial i det aktuella skogspartiet.

Men i ett höglänt mittparti, mycket nära en stor imponerande lutande stensugga, som antagligen är

arrangerad i något skyltsyfte, hittar vi faktiskt en liten klyvplats. Under överkantens mosstäcke på ett lite

fyrkantigt huggkubb-liknade block kan vi konstatera en rad med grunda borrännor.

Syftet med stenhuggningen här är svårtolkad. Det skulle naturligtvis kunna handla om en vanlig

husbehovshuggning. Men det finns problem med en sådan tolkning. Rent stenhuggningsstrategiskt borde ju

den välformade blockkärna, som står kvar på platsen, vara bäst lämpad för att få fram klyvsten med en

användbar rätvinklig klossform. Och varför är det just denna del som i så fall sparats? Mer sannolikt är nog

att klyvningen genomförts för att blocket skulle få just den här huggkubb-formen i något speciellt skyltsyfte.

Under sen stenålder och äldre bronsålder var det inte ovanligt att tillhuggna stora huggkubb-block i

skyltsyfte ställdes på krönet av små välvda kullar - vare sig de är spontana naturbildningar eller uppbyggda

av människor. Men vår borrkluvna huggkubb-sten vid den lutande stensuggan kan knappast ha någon

tidsmässig koppling till dessa kullplacerade huggkubb-block. Eller…? Det kan inte hjälpas att man blir lite

fundersam när man så ofta finner borrade klyvplatser i anslutning till mycket gammal kultursten. Och

gammelhypotesen poppar upp och snurrar några varv i hjärnan innan man på nytt bestämmer sig att låsa in

den på en säker plats i bakhuvudet. Men det kan ju tänka sig att huggkubbformen är en av de arketypiska

stenformer, som lätt aktualiseras när det gäller att åstadkomma en stenskyltning - vilken tid vi än befinner

oss i. Kanske är det så enkelt att den borrkluvna lite fyrkantiga stenen här bara formats för att markera en

gräns i landskapet. Och kanske har man också medvetet valt den här platsen, där den spektakulära

stensuggan finns. Den kunde ju användas för att förstärka den gränsskyltande effekten. Och kanske har rent

av den mäktiga stensuggan ensam markerat gränsen i ett tidigt skede och först senare kompletterats med en

gränsskyltande borrkluven sten. Det skulle således kunna röra sig om en kombinationsskyltning.

Det låter väl ganska bra så långt. Men problemet är att skogspartiet inte verkar vara ett särskilt gränskänsligt

område - åtminstone enligt den information jag har. Det är svårt att finna säkra belägg för att större

bygdegränser någonsin tagit vägen genom det aktuella skogspartiet. Men som så ofta kan man ju vara

felinformerad och kanske missat viktig information i äldre kartmaterial. När jag I skrivande stund väljer att kasta

ett öga på Generalstabskartan från 1860-talet så framgår att Ärentuna kyrkosocken i en ganska smal kil tar sig

över Fyrisån och tar sig hela vägen bort till Storskogen. Det verkar faktiskt som gränskilens södra gräns berör vårt

skogsparti. Man ska nog i sammanhanget inte heller glömma bort att nästan tusenåriga bygränser kan ha ändrat

sina sträckningar både en och flera gånger under tidernas lopp. Jag har exempelvis ofta undra över varför

bygränsen mellan Fullerö och Ekeby gör en kraftig gir mot sydost (och hamnar i en bana strax norr om Norrbo)

ute i fältmiljön efter det att den från Fyrisån tagit sig över höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290.

Hade gränsen löpt rakt fram här så hade den faktiskt hamnat i vårt skogsparti. Kanske har den rent av haft en

sådan sträckning längre tillbaka i tiden.* Det finns väl slutligen skäl att tro att en eller flera skiftesgränser

(antagligen stenmarkerade) löpt genom skogspartiet efter det att bymarken delades upp vid laga skiftet (även

om numera hela skogspartiet tycks ha en och samma ägare). Sådana mindre gränser förklarar naturligtvis inte de

stora märkliga stenmonumenten i området. Men nog skulle det kunna vara möjligt att en och annan borrkluven

huggkubb-sten kan ha tillkommit i ett sådant sammanhang.

Och nära skogspartiets gräns mot de utanför liggande åkerfälten hittar jag ytterligare en liten klyvplats. Den hör

till de klyvplatser som inte har någon skyltkaraktär och över huvud taget inget resning över mark . Den ligger helt

enkelt och trycker mot marken och tvingas att samsas med ett stort barrträd med ett omfattande rotsystem. Ett

stenhuggningsanpassat öga (som jag lyckats förvärva under senare år) upptäcker naturligtvis det vasskantade

blockstycken på marken, som skulle kunna tyda på en klyvplats och t.o.m. en borrad klyvplats. Men inledningsvis

har jag svårt att hitta någon borränna. Efter en stunds letande hittar jag dock en sådan. Jag funderar en stund

över möjligheten att det har varit röjsten som dumpats här eller att det rört sig om överskottssten från

byggandet av det lilla grusväg som löper fram alldeles i kanten av skogspartiet. Till slut landar jag dock i

slutsatsen att det rör sig om en klyvplats och att huggen sten snarare tagits härifrån än dumpats här.

*Mera på gränstemat finns i Avsnitt 22.6. nedan. Se också det avslutande kapitlet (Kap. 22.) i del 2,

som till stor del handlar om bygränsen sträckning.

Den lilla stenstubben här ser inte mycket ut för världen. Men den är ändå tämligen unik. Trots att man inte kan utläsa

det ur just den här bilden är det faktiskt ett av mycket få block i det här oerhört blockrika skogspartiet, som uppvisar

klyvborrännor.

Inte ens på mycket nära håll är det särskilt lätt att upptäcka någon av de borrännor, som faktiskt finns här.

4

Efter ha lyft lite på mossan i blockets överkant så avslöjar sig en borränna. Fler finns säkert under mossan. När det

gäller radklyvning så uppträder alltid flera borrännor tillsamman. Det är lika säkert som amen i kyrkan - om det nu

inte slumpar sig så att vi råkar på mindre blockstycke, där det bara finns plats för en enda borränna. Se exempelvis

det inmurade lilla stenstycket i Gräsgårdens stenmur (Kap 1. s. 66).

Med framändan lutad mot ett block står en stor stensugga uppställd på en höjd nära den borrännemärkta stenstubben,

som ovan visats. Vad den spektakulära stensuggan ursprungligen skyltat för, när människor bodde här under sen

stenålder, kan vi bara spekulera kring. Men möjligen kan den senare ha återanvänts för att skylta för en gräns, som

dragits fram i landskapet. Och möjligen kan den borrkluvna stenstubben i närheten ha skyltat för samma gräns i

landskapet. Det skulle alltså kunna röra sig om en kombinationsplats, där flera gränsmarkeringssystem gjort avtryck. Men

det kan bara bli en hypotes, eftersom jag inte tillräckligt noggrant studerat hur ev. gränser löper fram i skogsområdet. Men

man ska inte utesluta möjligheten att gammal och ung kultursten ibland - trots den stora ålderskillnaden - kan ha funnit

varandra och samsats om att utöva en och samma gränsmarkerande funktion.

Alldeles i närheten av klyvplats och stensugga sticker ett block (troligen tillhugget) ut sitt tryne ur en en

kullsluttning. Troligen rör det sig om kultursten med tusentals år på nacken. Men vilken specifik funktion den haft

(eller vad den skyltat för) har jag egentligen ingen aning om.

Nära den lutande stensuggan finns en mycket speciell - och troligen mycket gammal - stenplats. En ganska stor

bergknalle har platthuggits ovantill och fått branthuggna sidor runt om. Och framför den märkliga stenformationen

ligger mängder av blockstycken utlagda i ett flackt lager. Det är bara ett av många märkliga stenmonument, som man

hittar i det här skogspartiet. Och det är inte utan att man ibland blir lite blasé på gammal stenhuggning och gammal

stenkonst. Det borde man egentligen inte bli. Men det kanske är en nödvändig försvarsmekanisk, när man överväldigas

av mängder av spektakulär kultursten och till stor del saknar redskapen att tolka den.

Då och då stöter man på i det riktigt gamla stenhuggeriet på ythuggningar”, där cirkelytor (eller ibland mer fyrkantiga

ytor) huggits ut i relief. Just den här står i skogspartiet vid Norrbo i kanten mot ett mer höglänt område.

I skogspartiet stöter vi ofta på små kullar (möjligen gravanläggningar) med mycket vacker blockskyltning. Det

fyrkantiga huggkubb-blocket är en skyltblockstyp, som ofta återkommer på den här typen av kullar. Blocket är troligen

format med gammal stenhuggning. Och några klyvborrännor hittar Du inte i den här kullskyltande blockklossen.

Större naturlig kulle med uppställt markerande block och ett uppallat block i förgrunden. Det är svårt att

avgöra om - och i så fall i vilken utsträckning - som den naturliga kullen är påbyggd. Blockfloran med

skyltkaraktär och en blocksamling på krönet gör det högst troligt att det rör sig om en gammal gravanläggning.

(Se också avsnittets bilaga nedan, där den här kullen figurerar!).

Någon gång för flera tusen år sedan har den här vackra stenplatsen arrangerats för att fylla ett syfte, som vi inte

känner till. Förmodligen har ett större ursprungligt block huggits ner i mindre blockbitar, som sedan arrangerats till

det här vackra blockbygget. Den här typen av stenplatser är förstås oerhört fascinerande, eftersom de lagrar så

mycket information om vår tidiga historia. Men de triggar samtidigt ganska mycket frustration, eftersom det är så

lite av denna information, som vi förmår tillgodogöra oss.

Jag lyckades faktiskt ”pressa fram” ytterligare en liten klyvplats placerad i kanten ut mot fälten.

Bilden visar ett blockstycke på klyvplatsen, som tydligt indikerar att det rör sig om en borrad klyvplats.

Jag pressade mig faktiskt ytterligare och lyckades upptäcka ännu ett borrkluvet block slängt i nedkanten av en blockhög.

Men var exakt det här blocket ursprungligen huggits fram är svårt att säga. Med tanke på de stora ansträngningar jag

lagt ner på att finna borrkluvet stenmaterial i det här skogspartiet , så vill jag strängt avråda alla läsare att försöka sig på

finna ytterligare material. Jag bedömer det som lönlöst. Men den som ändå lyckas får höra av sig till mig för att motta en

belöning.

Hej Sven-Inge Windahl! Pinsamt att behöva meddela att jag själv faktiskt hittat ytterligare ett borrkluvet block i

skogspartiet. Någon belöning är naturligtvis inte aktuell. Och bilden har så dålig skärpa att borrännan faktiskt inte

kan urskiljas. Blocket står vid en skogsväg som går genom området. Möjligen är det en gammal väg och att det i så

fall kan röra sig om en vägsten. Men jag är osäker.

Bilaga till avsnitt 22.4.

Nej. man ska inte sticka ut hakan och påstå att man hittat alla befintliga borrade klyvplatser inom ett område.

Jag har redan ovan fått sota för ett sådant övermodigt uttalande när det gäller det här fältnära skogsområde

vid Norrbo. Och i samma område kommer jag att behöva krypa till korset ytterligare en gång! I mars 2020

upptäckte jag ytterligare en klyvplats. Jag undersökte blockfloran kring nedre delen av den välvda kulle, som

beskrevs i Avsnitt 22.4. ovan (s. 1051). Jag försökte identifiera block, som kan ha ingått i en yttre

skyltblockskrans. I ett av de aktuella blocken upptäckte jag en borrklyvning, som utförts med radklyvningsmetoden

(fler grunda klyvborrhål satta i rad). Ett stort blockstycke har kluvits bort och ligger neddråsat framför

det kvarstående blockkärnan. Möjligen har en liknande bortklyvning gjorts på en närstående sida. Men här kan

dock inga spår av borrklyvning urskiljas. Borrklyvningen av blocket har lyckats mycket väl. Ändå har inte det

bortkluvna stenstycket tagits om hand. Det utesluter dock inte nödvändigtvis husbehovshuggning. Det kan ha

varit en förberedande huggning för att forma till det kvarstående blocket, så att det fick en form som lämpade

sig för stenhuggning. Någonting kan ha kommit emellan, som gjort att stenhuggningen inte drivits vidare. Men

det skulle också kunna röra sig om en gränsmarkering, där borrklyvningen hade en gränssignalerande funktion.

Har gränsmarkering varit syftet är det ju inte särskilt förvånande att ett bortkluvet blockstycke fick ligga kvar

på platsen. Tillsamman med det kvarstående blocket skulle det med sin borrännemärkning skylta för en gräns.

Men om det skulle visa sig att det inte går att dokumentera någon gräns - vare sig ung eller gammal - i det här

området, hur ska vi tänka då? Möjligen skulle vi kunna aktivera gammelhypotesen, som utgår från att man

kunde borrklyva sten långt innan borr och kil av järn uppfunnits. Borrklyvningen skulle i så fall ha utgjort en del

av den ursprungliga blockskyltningen för den högst troliga gravaläggning som finns på kullen. Jag diskuterade

klyvplatsens syfte med en av mina söner. Och han kom då med en fräsch synpunkt: ”kanske klöv de blocket

bara för att bevisa att de kunde”. Så har jag faktiskt aldrig tänkt. Det skulle ju ha blivit ett synnerligen frekvent

och upprepat bevisande i skogsmarkerna i Storvretabygden. Och stenhuggarna hade nog fullt upp med annat

än att ständigt bevisa att de kunde. Men kanske finns det andra fräscha uppslag som borde kläckas och prövas

för att få en bättre förståelse av den komplexa borrklyvningen. Kanske har jag haft en alltför trångsynt

fokusering på de två hypoteser, som handlar om husbehovshuggning och gränsmarkering.

När jag upptäckte stenplatsen i kullens nedkant koncentrerade jag mig först på den blocksida, som såg mest

släthuggen ut. Men varken i denna sida eller på det liggande blockstycket nedanför hittade jag några

klyvborrännor. Sannolikt har huggningen här genomförts med traditionell teknik. Någon spontanklyvning utförd av

naturkrafter är det knappast fråga om.

Rad med klyvborrännor

Matchande rad med klyvborrännor

Klyvspricka utan klyvborrännor

Den blocksida, som vetter ner mot ängen, har däremot kluvits med borrteknik. Både den kvarstående

blockväggen och blockstycket nedanför uppvisar klyvborrännor - förmodligen matchande - innebärande

att de hör till samma klyvning. Sprickan i det kvarstående blocket är förmodligen en klyvspricka. Men den

är svårbedömd. Varken här på sidan eller på ovansidan uppvisar sprickan några klyvborrännor. Om

klyvsprickan upptagits efter det att det nedanför liggande blockstycket huggits loss, så borde ju rimligtvis

också denna ha upptagits med borrteknik. Men här finns alltså inga borrännor.

Samma borrade klyvplats fotad ur en annan vinkel

Ytterligare en bild från samma klyvplats nedanför kullen. Blocket till vänster tycks ha utsatts för

stenhuggning med traditionell teknik.

Klyvborrännor i den övre kanten av klyvytan på det kvarstående blocket

Klyvborränna (en av flera) i kanten på det borthuggna blocket.

Jag har noga undersökt klyvsprickan i den kvarstående blockärnan för att finna spår av ev. klyvborrännor. Jag har till och med skrapat bort

mossa ovanpå blocket för att kunna se ev. borrännor. Men några sådana finns inte här. En klyvspricka är det nog ändå fråga om även om den

upptagits med äldre traditionell teknik. På stenplatsen har vi alltså ett blockstycke, som kluvits bort med borrteknik och ett som huggits loss

med äldre stenhuggningsteknik och som båda ligger nedanför den kvarstående blockkärnan. Och dessutom finns alltså ytterligare ett

blockstycke som kluvits fram (med lyckat resultat så vitt jag kan se) från blockkärnan utan borrteknik och som ligger kvar i sin ursprungliga

position.. Samtliga huggna blockstycken ligger alltså kvar på klyvplatsen, som inte har någon uttalad skyltkaraktär. Det är inte helt lätt att

förstå klyvningen syfte här!

På kullens krön finns en intressant flack samling av block. Bakom skymtar några större block som antagligen

utgjort skyltning för en gravanläggning. Möjligen skulle de (också) kunna vara relaterade till gränsmarkering.

22.5. En avskedspresent

Den 12 maj vandrade jag för sista gången igenom det fältnära skogspartiet vid Norrbo. Det är ett område som jag

antagligen vandrat igenom ett 50-tal gånger under de senaste 8 åren. I flera tidigare presentationer om stenhuggning

och gammal kultursten i Storvretabygden har jag beskrivit och redovisat området i både text och bild. Jag

har verkligen vinnlagt mig om att ge området rättmätig uppmärksamhet för sin spännande och intressanta

kulturstensflora.

När jag nu den allra sista gången vandrade in i skogspartiet så tyckte jag därför att det var på sin plats att det gav

mig en avskedspresent som tack för den insats jag gjort. Jag mumlade faktiskt fram en tyst bön om att få en

avskedsgåva i form av någon slags stenhuggningsrelaterad artefakt, som jag kunde ta mig som ett minne, när jag om

några få dagar flyttade vidare till Arvika i Värmland.

Under en timmes tid vandrade jag igenom skogspartiet och tog farväl av alla de spännande stenplatser, som jag lärt

känna genom åren. Men något nytt och spännande objekt, som jag kunde ta med mig som en avskedsgåva hittade

jag inte. Jag gjorde då en avslutande tur kring den stora stenkolossen med den långa borrännan och hamnade vid

den borrade klyvplatsen med några stora kluvna blockklossar. På baksidan av klyvplatsen finns ett mindre block.

Och i mossan på blocket avtecknade sig ett mörkt föremål. Jag lyfte upp det och upptäckte genast att det rörde sig

om ett järnstycke. Jag letade runt med fingrarna i mossan och hittade ytterligare ett järnstycke - betydligt större.

Jag märkte att det gick att pussla ihop de två järnstyckena till ett kilformat föremål. Jag stod alltså plötsligt här med

en järnkil, som använts vid stenhuggningsinsatserna i området! Jag har tidigare hittat ett mindre antal järnkilar på

olika klyvplatser i Storvretabygden. Men det har alltid rört sig om kilar som suttit fast i borrade klyvhål, som inte

spruckit upp. I det här fallet rörde det sig i stället om ett lösfynd. Jag antar att kilen gått sönder under kilningsmomentet

och kastats upp på det närliggande blocket. Kilfyndet är svårt att åldersbestämma - det gäller för övrigt

också de kvarsittade kilarna i borrade klyvhål, som jag tidigare hittat. Men eftersom den inte sitter fast i ett borrat

klyvhål, så finns ju möjligheten att den tillhör ett äldre stenhuggningsskikt, där borrtekniken ännu inte

introducerats. Kilens form (bredkil) antyder också att den kan ha en högre ålder än de stenkilar som använts i

borrade klyvhål. Den här kilen har nog främst använts i upphuggna klyvhål eller i spontanbildade sprickor.

Eftersom det är skogspartiets avskedgåva till mig - som jag verkligen gjort mig förtjänt av - så måste man väl

rent moraliskt anse att den tillhör mig och ingen annan. Jag kommer naturligtvis att göra en förfrågan hos

Upplandsmuseet, om man där är intresserad av fyndet. Men jag skulle knappast tro det , eftersom stenhuggning

är ett ytterst lågprioriterat område. Men ingen skulle bli gladare än jag om man bestämde sig för att genomföra

en C 14 – analys* för att bestämma järnkilens ålder. Det skulle ju bara ytterligare förhöja avskedsgåvans värde.

När en så här fin avskedsgåva infinner sig - perfekt vältimad och liksom på beställning - så blir man naturligvis en

smula undrande. Har järnkilen verkligen legat här på blocket hela tiden eller är det skogspartiets välvilligt

inställde ande, som helt nyligen lagt den här som en avskedsgåva till mig? Jag föredrar den senare tolkningen.

För jag har ju gått förbi just det här blocket säkert ett tjugotal gånger under de senaste åren. Och inte skulle jag

väl ha missat det här intressanta stenhuggningsredskapet varje gång? För om jag verkligen missat järnkilen trots

ett 20-tal efterforskningsförsök, så kan man ju verkligen fråga sig vad mer jag kan ha missat under min inventering

av klyvplatser i Storvretabygden. Nej, jag tror på anden! Det är definitivt den mest sympatiska tolkningen!

• Det är möjligt att jag underskattar svårigheterna att datera stenhuggningsverktyg av järn. Expertis på C 14 - mätningar skulle

kanske hävda att en mätning snarare daterar det träd, som släppt till det träkol som använts vid järnframställning och smidning

av järnföremålet ifråga än själva föremålet. Eller man skulle kanske anföra att rostigt gammalt järn kontamineras genom

upptagning av kol från omgivningen. Eller man skulle kanske påpeka att åtminstone järnverktyg som använts vid borrklyvning

har så låg förväntad ålder att mätvärdena blir otillförlitliga. Jag tycker ändå att det finns skäl att genomföra ett antal mätningar

på klyvverktyg från olika klyvplatser, eftersom vi i nuläget vet så lite om klyvplatsernas ålder. Trots mätsvårigheterna har ju ett

ganska stort antal C 14-mätningar genomförts med avseende på den förindustriella järnproduktionen. Såväl slagg som smältor och

ämnesjärn har utnyttjats för datering. I förindustriell tid har antagligen stenhuggning som hantverk varit betydligt mera utspritt över

bygder och engagerat avsevärt fler människor än järnhanteringen. Jämfört med järnhanteringen befinner sig dock stenhuggningen i

nästan total forskningsskugga. En datering av klyvplatser genom C 14-analys av på klyvplatserna kvarsittande/kvarlämnade

klyvverktyg skulle kunna vara ett viktigt steg ut ur skuggan. Om det sedan skulle visa sig att den inte tillfört särskilt mycket nytt till

den arkeologiska forskningen mer generellt så kan den ju ändå berika hembygdsforskningen genom att ett antal lokala klyvplatser får

en ungefärlig datering. (En listning av samtliga de klyvredskap (järnkilar) som jag funnit under min inventering av klyvplatser i

Storvretabygden finns på s. 574 i Kap.12 i Del 2).

På det mindre blocket framför den mäktiga blockformation, som utsatts för en omfattande stenhuggning av äldre typ, hittade

jag de två kildelarna. De ligger nu hoppusslade på stenytan (se pilen).

Närbild av den hoppusslade järnkilen (typ bredkil) liggandes på den mossiga stenyta, där jag hittade den. Man ser fortfarande en

Ytterligare en bild på samma järnkil

På flera ställen i närområdet kring den plats där järnkilen hittades finns huggna grunda klyvmärken i kanterna på kluvna

blockytor. Det är mycket möjligt att den upphittade järnkilen använts för att kila i dessa klyvhål, som gjorts med en huggmejsel.

Ytterligare ett mejselhugget klyvmärke på ett block i närområdet. För

flera mejselhuggna klyvmärken i närheten se Avsitt 22.1. ovan !

Klyvborränna

Huggna klyvhål

Det huggna klyvmärkena i överkanten på klyvytan längst fram ackompanjeras av en klyvborränna i blockklossens översida.

Det är svårt att undvika slutsatsen att de två klyvteknikerna använts för att komplettera varandra vid ett och samma

klyvningstillfälle. Vilken slutsats man ska dra av detta samgående i tiden är nog inte helt klart. Det kan vara så att den äldre

huggtekniken (med uppslagna klyvhål) hängt med långt fram i tiden. Men det skulle också kunna tyda på att borrklyvning

kan vara betydligt äldre än man vanligtvis föreställer sig.

22. 6. Borrrad sten i den öppna fältmiljön norr om skogspartiet.

Det är nog först under de senaste århundradena, som skogspartiet fått en tydlig gräns mot den öppna fältmiljön

utanför, som sträcker sig ända fram till den höjdrygg, vilken bildar gräns mot Fyrisåns dalgång. Går vi längre tillbaka

i tiden så fanns inte den öppna fältmiljön. Här fanns i stället en glesbeväxt skogsmark, som förmodligen gav ett

ymnigt skogsbete, ända fram till höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Området har också varit

betydligt blockrikare än vad det idag är – även om blockrikedomen inte kunnat mäta sig med den som skogspartiet

innanför hyste. Området har säkert i flera olika omgångar utsatts för stenröjning. Och i samband med stenröjningsinsatserna

har antagligen en hel del gravanläggningar försvunnit. Kvar finns nog endast ett fåtal gravanläggningar,

som placerats på låga skyddande impediment. Jag har ingen säker kunskap om de kvarvarande gravanläggningarnas

ålder. Jag gissar att de kan härröra från tidig bronsålder. Men det är som sagt bara en gissning. Kanske låg

de jord- och torvtäckta gravhögarna ursprungligen vid stranden av en grund havsfjärd, som täckte det område, där

så småningom Fyrisåns å-fåra bildades. Vi vet inte om det är yngre generationer till den jägarbefolkning, som stod

för den omfattande och spektakulära stenhuggningen i skogspartiet, som skapade gravanläggningarna i fältmiljön

utanför. Kanske fanns det invandrande folk, som bättre förstod sig på att utnyttja de nya resurser som den ur havet

uppstigande marken erbjöd. Kanske har vi här utanför skogspartiet nått den kritiska zon där jägarbefolkningen

hindrats att fortsätta sin naturliga vandring i det bortflyende vattnets spår och där i stället ett boskapsskötande

invandrande folk lägger beslag på nya gräsproducerande områden längs floddalarna.

I relativt sen tid - strax efter mitten av 1800-talet - hamnade en utflyttad gård (från Fullerö by) på ett större

impediment i fältmiljön utanför skogspartiet. Gården kom att ligga nära bygränsen mot Ekeby. Enligt den

häradsekonomiska kartan från 1850/60 -talet har bygränsen löpt fram en bit öster om den utflyttade gården,

vinklat av mot sydost för att sedan följa Norrbovägens (den norra vägens) kant ut över Fullerömyren för att

slutligen landa vid socken gränsen (mellan Gamla Uppsala och Lena socknar) i Storskogen. Medans vi ändå

befinner oss i området gör vi ett försök att hitta något gränsrelaterat gränsmärke. Det är antagligen inte helt lätt i

dagens uppodlade landskap - ett landskap dessutom, där bygränserna sedan länge spelat ut sin roll.

Naturligvis ska vi också i det här området leta efter borrade klyvplatser och även efter äldre kultursten. Vi hittar

kanske inte så mycket av den varan utöver det som säkert ligger dolt under gravhögarnas vegetationstäcke. Men

det vi hittar överraskar ändå ganska ordentligt.

En av de kulliga gravanläggningarna i det öppna fältlandskapet väckte särskilt min nyfikenhet. Mitt på krönet av

gravanläggningen var ett högrest block placerat i ensamt majestät. Jag tog inledningsvis för givet att det rörde sig

om en ursprunglig blockskyltning för gravanläggningen. Men när jag gjorde en närmare besiktning så upptäckte jag

ett borrhål i blockets ovansida. Borrhålet är ca 10 cm djupt. Och det handlar med stor säkerhet om ett borrat

dubbhål, som använts för att flytta blocket. Om borrhålet suttit väl synligt i någon av blockets sidor skulle det

möjligen ha kunnat signalera för en framlöpande gräns i landskapet. Men i det här fallet döljer sig borrhålet i den

lutande ovansidan och är mycket svårt att upptäcka. Och ingenting tyder heller på att det skulle kunna röra sig om

ett oanvänt klyvhål.

Den rimligaste förklaringen är att blocket någon gång (förmodligen relativt sent) inom ramen för en

stenröjningsinsats flyttats från en plats nedanför högen till den nuvarande platsen på gravkullen krön för att inte

vara i vägen för jordbruket. Borrhålet i ovansidan indikerar att blocket dubbats och flyttats med hjälp av en

stubbrytare eller (kanske troligare) en stenvagns motoriserade vinsch under den stora stenröjningsvågen på 1940 -

och 1950-talet.

Det verkar som om de berörda stenröjarna haft helt klart för sig att blocket haft en speciell skyltfunktion. Och man

har inte raderat ut blockets skylteffekt genom att dumpa det hur som helst på högen. Man har i stället varit väldigt

noga med att blocket skulle placeras på högen i samma position (på högkant) som det tidigare hade bredvid

högen. Och därigenom har man ytterligare förstärkt blockets skylteffekt.

Och samtidigt som man skapat en ny vacker stenplats så har man ändå upprätthållit en gammal skylttradition.

Det finns åtskilliga gravanläggningar i Storvretabygden som skyltar med ett spektakulärt block mitt i gravkullen. Vi

behöver ju bara vända tillbaka till skogspartiet (ett par hundra meter bort) för att hitta en välarrangerad blockhög,

som har ett ståtligt skyltblock placerat högst upp. (Se Avsnitt 22.2. ovan!).

Men hittar vi då inga borrade klyvplatser i den öppna fältmiljön utanför skogspartiet? Nej, några block som utsatts

för stenklyvning med borrteknik kan jag faktiskt inte registrera här. Och kanske skulle vi inte heller ha kunnat

förvänta oss det. Inte ens det betydligt blockrikare skogspartiet bjöd ju på särskilt många borrade klyvplatser –

om vi nu undantar de två storslagna och spektakulära stenplatserna, som beskrivs i 22.1 och 22.3. Samtidigt

måste vi ju dock ha i minnet att området innehåller en utflyttad gård, där ju behovet av huggen sten brukar vara

stort för användning i husgrunder och jordkällare, för uppförande av avgränsande stenmurar och till stentrösklar

och portstolpar m.m. Nu har jag dock varit hänsynsfull i mina undersökningar och inte rört mig särskilt nära de

byggnader som tillhör den utflyttade gården. Kanske skulle vi kunna hittade borrade klyvplatser i husens närmaste

omgivningar.

Helt lottlösa ifråga om borrat stenmaterial blev vi dock inte. I kanten av området - helt nära infarten till det

nyuppförda bostadsområdet Fullerö Hage - hittar jag två huggna, avlånga stenstycken, som dumpats här och blivit

nästan helt överväxta av markvegetation. Av formen av döma rör det sig om två portstolpar, som kanske en gång

markerat infarten till den utflyttade gården. Åtminstone den ena av stenstolparna avslöjar radsatta klyvborrännor

längs en kant. Möjligen har också den andra stenstolpen klyvborrännor. Men i så fall gömmer de sig på den svårinspekterade

undersidan.

Inre så långt från stenstolparna har röjsten, som uppvisar dubbborrhål, dumpats. I ett av blocken har vi turen att

upptäcka en kvarsittande järndubb med en länk från en järnkätting. Det påminner ju oss om att borrhål har

borrarts i helt andra syften än för att klyva eller spränga sten. Redan i första kapitlet i denna presentation gav vi

exempel på portstolpar i sten som borrats för att fixera en låsanordning. I just det här området möter vi också ett

modern exempel på hur stenborrning utnyttjats för att fixera ett objekt i stenytan. På ett impediment vid infarten

till den utflyttade gården stötte jag på ett stort block som helt nyligen utsatts för stenborrning för att fixera en

mycket speciell typ av utrustning. I det borrade hålet på blockets översida hade en metallarm fastsatts. Armen

avslutades med en utrustning som påminde om en liten strålkastare - kanske inkluderade den också en kamera.

Med hjälp av armen var utrustningen inriktad mor en myrstack, som bildats kring en stubbe nedanför blocket. Jag

antar att utrustningen ingår i ett forskningsprojekt med syfte att studera myror. Men jag är faktiskt inte helt säker.

När det är så här svårt att tolka en stenplats som helt nyligen påverkats, så kan man ju lätta förstå svårigheterna

att tolka äldre människopåverkade stenplatser vare sig de nu tillkommit genom äldre stenhuggning eller yngre

borrad sådan. Det gäller förstås att vara ödmjuk inför de stora tolkningssvårigheterna.

Ute i fältmiljön (nordväst om den utflyttade gården) hittade jag en arrangerad samling blockstycken

upplagda på en låg uppstickande bergknalle. Platsen bör vara positionerad ungefärligen på den punkt där

bygränsen mellan Fullerö och Ekeby ändrat riktning och vinklat av mot sydöst för att fortsätta mot Norrbo

och vidare in i Storskogen (se kartutsnittet från häradsekonomiska kartan nedan). Eftersom säden börjat

spira på åkerfältet kunde jag inte ta mig ända ut till stenplatsen.. Jag fick nöja mig med att ta ett ”långskott”

med kameran. Men det kan mycket väl vara ett gränsmärke för bygränsen som ligger här ute i åkermarken.

Sedan är det inte säkert att gränsmarkeringen alltid haft det utseende som den idag har. Bygränsen har

antagligen funnits här innan marken blev uppodlad. Och då har kanske gränsmarkeringen sett annorlunda

ut och kanske haft en mer spektakulär skyltkaraktär. Vi lämnar den här gränsmarkerande stenplatsen för

tillfället. Men vi är inte helt färdiga med den. Vi återkommer till just det här gränsknät där bygränsen ändrar

riktning i slutkapitlet av Del 2 (avsnitt 22.3.1.) där vi lägger ut en rak förlängningslinje som möjligen

motsvarar en äldre bygränssträckning.

Och så blev det, märkligt nog, på det viset att bygränsen mellan Ekeby och Fullerö fick spela en huvudroll i

avslutningen på båda presentationsdelarna.

Ovalformad välvd gravanläggning i fältmiljön utanför skogspartiet

Ytterligare en gravanläggning i samma fältmiljö

Låg gravanläggning, som har en rest sten på den plana krönet

Ytterligare en bild på den i högen resta stenen, som idag avtecknar sig mot en fond av välväxta enbuskar.

På översidan av det resta blocket skymtar man mynningen på ett borrat dubbhål, med vars hjälp blocket flyttas upp på

högen. Antagligen har blocket tidigare stått vid sidan av högen och fungerat som skyltblock för densamma – eller möjligen

för en gräns.

I anslutning till ett impediment, där åtskilliga uttjänta jordbruksredskap dumpats, hittade jag två

stenstolpar, som en gång antagligen stått vid infarten till den utflyttade gården. Åtminstone den bortre

stenstolpen har tydliga radsatta klyvborrännor längs en överkant.

Närbild på en klyvborränna på en av de dumpade stenstolparna.

I närheten av de dumpade stenstolparna har några undanröjda blockstycken dumpats. I ett av blockstyckena sitter

fortfarande en järndubb med en järnlänk kvar. Blockstycket har alltså lyfts hit med hjälp av en stubbrytare eller en

stenvagnsvinsch. Jag antar att det var med hjälp av en liknande dubbanordning, som det ovan presenterade blocket

lyftes upp på gravhögen.

Närbild på den kvarsittade järndubben

Utrusning fixerad i ett borrhål på taket av ett större block på ett impediment ute i fältmiljön.

Kanske rör st sig om en utrusning (lampa och kanske också kamera) för att studera myror, som byggt en stack

kring en trästubbe nedanför. Men jag är inte riktigt säker.

Bygränsens sträckning över undersökningsområdet enligt häradsekonomiska

kartan (1859).

Område inom vilket röset (troligt

bygränsröse) är placerat.

Se också Avsnitt 22.3.1. i Del 2 av Presentationen, där kulturstensförekomsten längs en rak förlängningslinje

undersöks.

Troligt bygränsröse ute i fältmiljön nära den utflyttade gården

I slutet av presentationsdel 2 återkommer vi till frågan om bygränsens (mellan Ekeby och Fullerö) sträckning i gamla tider. Och då spelar

bildens vidsträckta och öppna fältmiljö en avgörande roll. Hur har egentligen gränsen löpt fram över fältvidden här på sin väg mot Norrbo

och vårt spännande stenhuggningsområde väster därom. Och har det kanske funnits flera gränssträckningar, som avlöst varandra under

tidernas lopp? Men i den rofyllda vinterkvällens stämningsfulla skymningsljus låter vi gränsfrågorna falla. Det är något alldeles speciellt med

skymningsljuset, som faller över fältmiljön strax ovanför Fyrisåns dalgång.

Några avslutande ord

Med den magnifika borrklyvningen i skogspartiet vid Norrbo avslutar jag den första delen av Redovisning

av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden. Men eftersom klyvplatsfynden är så omfattande

så finns material till ytterligare en del - åtminstone. Jag räknar med att kunna färdigställa en andra

del under närmaste året. Den delen blir antagligen mer ”straight forward” i den meningen att det blir

kortare och mer neutrala beskrivningar av klyvplatserna. Redovisnigen av teknikanvändningen och

information och spekulation kring borrklyvnings ålder och det borrkluvna materialets användning har ju

till stor del klarats av i den här första delen och kommer därför att ges ett begränsat utrymme. Desto

viktigare då att delarna läses i rätt ordningsföjd. *

Jag hoppas att mitt inventeringsarbete kring borrade klyvplatser i Storvretabygden kan inspirera andra att

genomföra likande inventeringar i andra bygder. Det handlar inte bara om inventering för att skapa en

bättre förståelse av det borrkluvna stenmaterialet. Det handlar också om att rädda denna typ av

kultursten från förintelse. Radikalt skogsbruk med tunga maskiner och exploatering av skogsmark för nya

bostadsområden förstör klyvplatser i en oroväckande fart. Vi ska nog inte göra oss några förhoppningar

om att ett inveteringsarbete, hur intensivt det än kommer att bedrivas, kommer att kunna stävja den

fysiska förstörelsen i någon större utsträckning. Men genom inventeringsinsatser kommer vi ändå att

kunna bevara klyvplatserna för eftervärlden i form av en minnesbank i ord och bild. Och det är förstås

det minsta vi kan göra för klyvplatserna, som vittnar om ett intressant , spännande och mycket utbrett

stenhantverk från flydda tider.

• När jag nu återigen läser de avslutande orden inför uppladdningen av Del 1 på yumpu.com så kan jag konstatera att

jag inte nämnvärt lyckats uppfylla ambitionen att skriva en mer avskalad och mer neutralt beskrivande andra del. Del 2

är lika späckad med utvikningar, spekulationer och tolkningar som Del 1. Och det kan nog faktiskt kvitta i vilken

ordning man läser de två presentationsdelarna. Om det är bra eller dåligt får väl läsarna avgöra. Man ska ju komma

ihåg att det trots allt bara rör sig om arbetsversioner. Det finns stort utrymme för förändringar om det skulle bli

aktuellt att förfärdiga slutversioner .

Innehållsförteckning

Inledning I : Hur det började s. 5 - 6

Inledning II : Kring inventeringens utförande s. 7 - 8

Inledning III : Syften med inventeringen s. 9 - 10

Inledning IV : Två huvudhypoteser - och en reservhypotes s. 11 - 17

Inledning V : Lite mer om Gammelhypotesen s. 18 - 23

Inledning VI : Varför ett första kapitel utan klyvplatsfokusering? s. 24

I. Borrännor i användarmiljöer - och lite om ålder och konst s. 26 - 94

2. Stenhuggningsområdet nära Norrbo s. 95 - 115

3. Klyvplatserna nära Tipptoppvägens slut s. 116 - 154

4. Klyvplatser på och kring en stenålders boplats (?) - i skogsmark ovanför Adolfsbergsvägens slut s. 155 - 194

5. Fältnära Skogsparti före Stenhem s. 195 - 263

6. Centralt Storvreta/Lyckebo s. 264 - 376

7. Klyvplatser i fältnära skogsområde väster om Lilla Husby s. 377 - 435

8. Borrade klyvplatser och annan kultursten i Vaxmyra s. 436 - 456

9. Före Vittulsberg s. 457 - 472

10. Skogshöjderna bakom Vittulsberg s. 473 - 502

11. Inäga och närliggande skogsparti vid Vittulsberg s. 503 - 562

12. Stensuggorna och de borrännemärkta blockväggarna ovanför s. 563 - 606

13. Området kring den borrade stensuggan och österut mot Tipptoppvägen s. 607 - 637

14. Väster om Tistelvallsvägen (Fullerö) s. 638 - 682

15. Klyvplatser och annan kultursten vid kolonilottsvägen (officiellt Rymdbanan) s. 683 - 727

16. Klyvplatser i Skog och hagmark norr om Östa s. 728 - 838

17. Klyvplatser kägelberget i Storskogen s. 839 - 869

18. Inägan mellan två Fårhagar s. 870 - 904

19. Stenhuggning från Vintergatsvägens förlängning till Kolonilottsvägen s. 905 - 919

20. Längs häradsgränsen – öster om Tipptoppvägen s. 920 - 948

21 Bergtäkt och blocktäkt i Storskogens kant – kring vattentornet och IP s. 949 - 995

22. Skogspartiet väster om Norrbo s. 996 - 1091

Några avslutande ord s. 1092

Del 1



med borrat stenmaterial i Storvretabygden


Del 1

Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?