Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

För att förklara de olika problemområden, som ovan listats och som inte låter sig enkelt tolkas med de båda
huvudhypoteserna, skulle man kunna behöva utveckla ett antal specifika hypoteser med relativt begränsad
räckvidd. Men man skulle också kunna välja att utveckla en generell hypotes med mycket bred
förklaringspotential. Men då måste man verkligen försöka att tänka utanför boxen och släppa taget om ett par
rimliga men mycket begränsande restriktioner som finns inbyggda i de två huvudhypoteserna: husbehovshuggningshypotesen
och gränsmarkeringshypotesen. Dels måste vi släppa antagandet att borrkluvet
stenmaterial ute i skog och mark bara har några hundra år på nacken. Och dels måste vi släppa kravet på att
borrkluvet stenmaterial nödvändigtvis måste framställas med järnredskap. Avsäger vi oss dessa , som man kan
tycka ganska självklara antaganden, så öppnar sig naturligtvis ett svindlande tidsperspektiv bakåt i tiden för det
borrkluvna stenmaterialet. Det borrkluvna materialet kan då bli en del av de allra äldsta kulturstensskikten i
skog och mark. Precis som den äldre oborrade kulturstenen kan den borrade då ha använts för att skylta för
boplatser, kultplatser och gravplatser. Och det kan också som äldre oborrad kultursten ha använts som
byggmaterial i olika typer av äldre gravanläggningar. Och man skulle egentligen inte behöva se någon
problematik i det dokumenterade faktum att borrkluvet stenmaterial i Storvretabygden ganska ofta återfinns i
höglänt skog över 40-metersnivån. Det är ju i dessa områden som vi måste föreställa oss att människor bodde
och verkade och sysslade med omfattande stenhantering under sen stenålder. Vi får heller inga problem med
att förstå att det ofta finns en nära rumslig koppling mellan borrkluvet stenmaterial å den ena sidan och
forngravar, urgamla blockhögar, spektakulära skyltblock å den andra. Och vi behöver inte heller bekymra oss
över att det borrkluvna stenmaterialet ofta finns på samma markytor som det traditionellt huggna
stenmaterialet. Gammelhypotesen uppgraderar ett dokumenterat rumsligt samband till ett tidsmässigt
samband, som förstås också kan innefatta ett funktionellt samband. Vi kan utgå ifrån att den borrkluvna
kulturstenen används på ungeför samma sätt som den huggna, oborrade, kulturstenen. Sedan kan man förstås
tänka sig att de framkluvna borrännorna kan ha haft en spetsfunktion genom att signalera någonting mycket
viktigt av sybolisk-religiös art. Man kan tänka sig möjligheten att borrklyvningstekniken inledningsvis inte
tillfört något alls till den profana stenhuggningen utan bara använts mycket smalt i ett utpräglat sakralt
sammanhang. Kanske skulle det rent av dröja flera tusen år innan borrklyvningen frigjorde sig från det sakrala
sammanhanget och började användas i ett helt profant stenhuggningssammanhang.