Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

1. 4. Borrklyvning med konstnärliga ambitioner
I klyvplatsmiljön i skogslandskapet är det ju naturligt att studera borrklyvning som en teknisk/praktisk teknik,
som använts för att effektivt klyva sten. Men i andra miljöer kan vi ibland finna borrkluvet stenmaterial som
tycks ha lämnat det praktiska/tekniska sammanhanget och där klyvningen använts i ett konstnärligt
sammahang. Borrännorna blir någonting mer än bara spår av en använd klyvteknik. De får ett dekorativt och
kanske t.o.m. symboliskt tilläggsvärde. På en del äldre gravar med gravmonument av sten kan man ibland se
hur klyborrännorna i stället för att ha en undanskymd plats i en bakre stenkant lyfts fram och tydligt exponeras
längs framsidans ena kant - från toppen och hela vägen ner till marken. Att de tätt satta borrännorna är
tänkta att ge stenen en vacker dekorativ inramning är det nog ingen tvekan om. I många fall skulle säkert
stenarna ha kunnat klyvas fram med en teknik som inte efterlämnade några borrännor. Men borrtekniken har
ändå valts för att skapa en dekorativ effekt. Ett exempel på en sådan dekorativ borrklyvning med koppling till
ett gravmonument lämnas nedan. Den avbildade gravstenen (se första bilden nedan!) finns på kyrkogården
vid St Olofs kyrkoruin i Sigtuna.
Men man kan faktiskt finna borrklyvning med konstnärliga ambitioner i moderna gravmonument, som
tillkommit under de senaste 20 åren. Ett exempel på ett sådant borrkluvet gravmonument står på en
kyrkogård ute på en mälarö. En bullig stenbumling med oregelbunden form - av en typ som man ser tusen och
åter tusen av ute i skog och hagmark - står uppställd på en gravplats. Men blocket är inte helt. De har kluvits i
två lika stora delar med borrteknik. De matchande borrännorna exponeras tydligt på de två blockhalvornas
insidor. En odelad vanlig stenbumling skulle naturligtvis i sig väcka uppmärksamhet på en kyrkogård. Och en
delad, borrkluven, stenbumling gör det naturligtvis i än högre grad. Man riktigt känner hur det borrkluvna
blockarrangemanget söker kontakt och vill kommunicera. Sedan vet man förstås inte om blocket främst vill
kommunicera med den döde i graven eller med den levande betraktaren. Och det är inte heller så lätt att
avgöra om kommunikationen har en negativ eller positiv innebörd. Vill blockarrangemanget med den tydligt
markerade klyvningen illusterera hur döden slår till med våldsam kraft och förintar även den allra starkaste,
och klipper banden mellan människor –precis som stenhuggare med våld borrar och kilar sönder den starkaste
sten. Eller handlar det om en positiv tolkning. Är det kanske själen , som lämnar graven och tar sig igenom
även den hårdaste sten för att fri sväva ut i rymden och söka sig väg mot det gudomliga? Och den kluvna