Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

3.3. En utvikning kring förflyttning av tung sten
I avsnittet ovan fastnade vi lite på frågan om det förr var praktiskt möjligt att transportera tung och otymplig
sten, som huggits fram i avlägsen och svårframkomlig skogsmark. Och gjorde man sådant över huvud taget?
Några exempel på riktigt tunga stenförflyttningar (över 10 ton) finns dokumenterade från andra trakter av
Sverige. Vi ska nedan redovisa två sådana exempel:
Ett sådant beryktat flyttexempel stötte jag på av en slump när jag, efter min avflyttning från Storvretabygden till
Arvika, en sommardag 2020 vandrade omkring i den höglänta skogsmarken ovanför Taserud, strax norr om
Arvika. I övre delen av en skogsluttning hade jag stött på en vacker stenplats med ett spektakulärt upprättstående
block. Efter det att jag fotograferat den vackra stenplatsen från olika håll upptäckte jag plötsligt en
informationsskylt, som berättade att det var just på den här platsen som den värmländske bildhuggare Christian
Eriksson (bördig just från Taserut) valt ut det block, som, efter skulptering i Stockholm, blev den berömda
Frödingstenen. Stenen placerades strax före Alsters herrgård (utanför Karlstad), där Fröding var född. Att stenen
hamnade på en plats en bit före herrgården berodde på att blocket var så tungt (18 ton!) att vägen inte höll för
transport den allra sista biten fram till herrgården.
När blocket skulle skickas på järnväg till Stockholm, gick transporten på Styckåsgatan i Arvika - alldeles nedanför
huset, där jag nu bor. Och gatan måste förstärkas för att tåla påfrestningen. Det finns gamla fotografier, som visar
hur stenen i Taserudskogen förbereddes för transport och hur den transporterades efter det den lämnat skogen.
Ett annat ganska välkänt exempel på tung stenflytt utgör transporten av det 11 ton tunga porfyrblock, som från
Älvdalen (i nordvästra Dalarna) drogs landvägen ända till Gävle hamn, där det sedan med sjötransport fördes till
Stockholm. Året var 1856. Och blocket drogs av 110 älvdalskarlar på en specialgjord kälke. Att blocket drogs av
manliga dragare (benämnda kungshästar) och inte av oxar eller hästar var nog ingen praktisk nödvändighet. Det
hade nog mera att göra med att dragandet uppfattades som ett hedersuppdrag och festligt inslag i den grå
vardagen. Vad hände då slutligen med det långväga transporterade blocket? Jo, det blev en imponerande
porfyrsarkofag för kvarlevorna efter Karl XIV, som avlidit redan 1844. Sarkofagen finns att beskåda i
Riddarholmskyrkan i Stockholm.