Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

22. 6. Borrrad sten i den öppna fältmiljön norr om skogspartiet.
Det är nog först under de senaste århundradena, som skogspartiet fått en tydlig gräns mot den öppna fältmiljön
utanför, som sträcker sig ända fram till den höjdrygg, vilken bildar gräns mot Fyrisåns dalgång. Går vi längre tillbaka
i tiden så fanns inte den öppna fältmiljön. Här fanns i stället en glesbeväxt skogsmark, som förmodligen gav ett
ymnigt skogsbete, ända fram till höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290. Området har också varit
betydligt blockrikare än vad det idag är – även om blockrikedomen inte kunnat mäta sig med den som skogspartiet
innanför hyste. Området har säkert i flera olika omgångar utsatts för stenröjning. Och i samband med stenröjningsinsatserna
har antagligen en hel del gravanläggningar försvunnit. Kvar finns nog endast ett fåtal gravanläggningar,
som placerats på låga skyddande impediment. Jag har ingen säker kunskap om de kvarvarande gravanläggningarnas
ålder. Jag gissar att de kan härröra från tidig bronsålder. Men det är som sagt bara en gissning. Kanske låg
de jord- och torvtäckta gravhögarna ursprungligen vid stranden av en grund havsfjärd, som täckte det område, där
så småningom Fyrisåns å-fåra bildades. Vi vet inte om det är yngre generationer till den jägarbefolkning, som stod
för den omfattande och spektakulära stenhuggningen i skogspartiet, som skapade gravanläggningarna i fältmiljön
utanför. Kanske fanns det invandrande folk, som bättre förstod sig på att utnyttja de nya resurser som den ur havet
uppstigande marken erbjöd. Kanske har vi här utanför skogspartiet nått den kritiska zon där jägarbefolkningen
hindrats att fortsätta sin naturliga vandring i det bortflyende vattnets spår och där i stället ett boskapsskötande
invandrande folk lägger beslag på nya gräsproducerande områden längs floddalarna.
I relativt sen tid - strax efter mitten av 1800-talet - hamnade en utflyttad gård (från Fullerö by) på ett större
impediment i fältmiljön utanför skogspartiet. Gården kom att ligga nära bygränsen mot Ekeby. Enligt den
häradsekonomiska kartan från 1850/60 -talet har bygränsen löpt fram en bit öster om den utflyttade gården,
vinklat av mot sydost för att sedan följa Norrbovägens (den norra vägens) kant ut över Fullerömyren för att
slutligen landa vid socken gränsen (mellan Gamla Uppsala och Lena socknar) i Storskogen. Medans vi ändå
befinner oss i området gör vi ett försök att hitta något gränsrelaterat gränsmärke. Det är antagligen inte helt lätt i
dagens uppodlade landskap - ett landskap dessutom, där bygränserna sedan länge spelat ut sin roll.