Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Men hittar vi då inga borrade klyvplatser i den öppna fältmiljön utanför skogspartiet? Nej, några block som utsatts
för stenklyvning med borrteknik kan jag faktiskt inte registrera här. Och kanske skulle vi inte heller ha kunnat
förvänta oss det. Inte ens det betydligt blockrikare skogspartiet bjöd ju på särskilt många borrade klyvplatser –
om vi nu undantar de två storslagna och spektakulära stenplatserna, som beskrivs i 22.1 och 22.3. Samtidigt
måste vi ju dock ha i minnet att området innehåller en utflyttad gård, där ju behovet av huggen sten brukar vara
stort för användning i husgrunder och jordkällare, för uppförande av avgränsande stenmurar och till stentrösklar
och portstolpar m.m. Nu har jag dock varit hänsynsfull i mina undersökningar och inte rört mig särskilt nära de
byggnader som tillhör den utflyttade gården. Kanske skulle vi kunna hittade borrade klyvplatser i husens närmaste
omgivningar.
Helt lottlösa ifråga om borrat stenmaterial blev vi dock inte. I kanten av området - helt nära infarten till det
nyuppförda bostadsområdet Fullerö Hage - hittar jag två huggna, avlånga stenstycken, som dumpats här och blivit
nästan helt överväxta av markvegetation. Av formen av döma rör det sig om två portstolpar, som kanske en gång
markerat infarten till den utflyttade gården. Åtminstone den ena av stenstolparna avslöjar radsatta klyvborrännor
längs en kant. Möjligen har också den andra stenstolpen klyvborrännor. Men i så fall gömmer de sig på den svårinspekterade
undersidan.
Inre så långt från stenstolparna har röjsten, som uppvisar dubbborrhål, dumpats. I ett av blocken har vi turen att
upptäcka en kvarsittande järndubb med en länk från en järnkätting. Det påminner ju oss om att borrhål har
borrarts i helt andra syften än för att klyva eller spränga sten. Redan i första kapitlet i denna presentation gav vi
exempel på portstolpar i sten som borrats för att fixera en låsanordning. I just det här området möter vi också ett
modern exempel på hur stenborrning utnyttjats för att fixera ett objekt i stenytan. På ett impediment vid infarten
till den utflyttade gården stötte jag på ett stort block som helt nyligen utsatts för stenborrning för att fixera en
mycket speciell typ av utrustning. I det borrade hålet på blockets översida hade en metallarm fastsatts. Armen
avslutades med en utrustning som påminde om en liten strålkastare - kanske inkluderade den också en kamera.
Med hjälp av armen var utrustningen inriktad mor en myrstack, som bildats kring en stubbe nedanför blocket. Jag
antar att utrustningen ingår i ett forskningsprojekt med syfte att studera myror. Men jag är faktiskt inte helt säker.
När det är så här svårt att tolka en stenplats som helt nyligen påverkats, så kan man ju lätta förstå svårigheterna
att tolka äldre människopåverkade stenplatser vare sig de nu tillkommit genom äldre stenhuggning eller yngre
borrad sådan. Det gäller förstås att vara ödmjuk inför de stora tolkningssvårigheterna.