Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

14.5. Storskalig stenhuggning på bergsryggen högre
upp i skogspartiet
Nedan visas bilder från det den stenhuggning, som är kopplad till den höga bergsryggen i
området. Mycket av stenhuggningen här har skett utan borrteknik. Man kan gå långa sträckor och
spana i de huggna stenytorna i bergsbranterna utan att finna några spår efter borrklyvning. Det
kan innebära att en del huggningarna här kan vara mycket gamla. Men det behöver inte
nödvändigvis tolkas så. På många ställen i bergsbranterna har det nog funnits spontana
sprickbildningar. Och det har nog gått att kila loss stora ytterpartier i stenväggarna utan att
behöva borra klyvborrhål. Möjligen har de stora borthuggna stenflaken sedan bearbetats vidare
med borrteknik. Den omständigheten att man ofta hittar mer borrännefynd i små blockstycken
nedanför bergsbranterna än i själva branternas stenväggar tyder på att så kan ha varit fallet.
Det är svårt att veta hur länge man huggit sten i bergsbranterna här eller i motsvarande branter
på andra sidan väg 290. Kanske är det här rent av ett område, som utnyttjades för att få fram sten
till den stora katedralkyrka, som vid mitten av 1100-talet uppfördes i Gamla Uppsala.
Avslutningsvis i detta avsnitt redovisa ett stort block (eller bergknalle) i höjdryggens nedre del.
Blocket tycks ha utsatts för helt igenom traditionell stenhuggning, eftersom inga klyvborrännor
förekommer. Men ändå har ett stort borrhål anlagts vågrätt rakt in blockets framsida. Borrhålet är
intakt. Och något klyvborrhål rör det sig nog inte om. I så fall hade nog ytterligare hål anlagts
både över och under det befintliga hålet. Eller har hålet möjligen tänkt utnyttjas för sprängmedel?
Eller har det kanske anlagts för att signalera en gräns i skogslandskapet? Vi vet helt enkelt inte.
Borrhålet här är av samma mystiska karaktär som det vi tidigare stött på i det delvis borrkluvna
blocket i Storskogen väster om Tipptoppvägen (Se Kap. 12.4.).