Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Eftersom det är skogspartiets avskedgåva till mig - som jag verkligen gjort mig förtjänt av - så måste man väl
rent moraliskt anse att den tillhör mig och ingen annan. Jag kommer naturligtvis att göra en förfrågan hos
Upplandsmuseet, om man där är intresserad av fyndet. Men jag skulle knappast tro det , eftersom stenhuggning
är ett ytterst lågprioriterat område. Men ingen skulle bli gladare än jag om man bestämde sig för att genomföra
en C 14 – analys* för att bestämma järnkilens ålder. Det skulle ju bara ytterligare förhöja avskedsgåvans värde.
När en så här fin avskedsgåva infinner sig - perfekt vältimad och liksom på beställning - så blir man naturligvis en
smula undrande. Har järnkilen verkligen legat här på blocket hela tiden eller är det skogspartiets välvilligt
inställde ande, som helt nyligen lagt den här som en avskedsgåva till mig? Jag föredrar den senare tolkningen.
För jag har ju gått förbi just det här blocket säkert ett tjugotal gånger under de senaste åren. Och inte skulle jag
väl ha missat det här intressanta stenhuggningsredskapet varje gång? För om jag verkligen missat järnkilen trots
ett 20-tal efterforskningsförsök, så kan man ju verkligen fråga sig vad mer jag kan ha missat under min inventering
av klyvplatser i Storvretabygden. Nej, jag tror på anden! Det är definitivt den mest sympatiska tolkningen!
• Det är möjligt att jag underskattar svårigheterna att datera stenhuggningsverktyg av järn. Expertis på C 14 - mätningar skulle
kanske hävda att en mätning snarare daterar det träd, som släppt till det träkol som använts vid järnframställning och smidning
av järnföremålet ifråga än själva föremålet. Eller man skulle kanske anföra att rostigt gammalt järn kontamineras genom
upptagning av kol från omgivningen. Eller man skulle kanske påpeka att åtminstone järnverktyg som använts vid borrklyvning
har så låg förväntad ålder att mätvärdena blir otillförlitliga. Jag tycker ändå att det finns skäl att genomföra ett antal mätningar
på klyvverktyg från olika klyvplatser, eftersom vi i nuläget vet så lite om klyvplatsernas ålder. Trots mätsvårigheterna har ju ett
ganska stort antal C 14-mätningar genomförts med avseende på den förindustriella järnproduktionen. Såväl slagg som smältor och
ämnesjärn har utnyttjats för datering. I förindustriell tid har antagligen stenhuggning som hantverk varit betydligt mera utspritt över
bygder och engagerat avsevärt fler människor än järnhanteringen. Jämfört med järnhanteringen befinner sig dock stenhuggningen i
nästan total forskningsskugga. En datering av klyvplatser genom C 14-analys av på klyvplatserna kvarsittande/kvarlämnade
klyvverktyg skulle kunna vara ett viktigt steg ut ur skuggan. Om det sedan skulle visa sig att den inte tillfört särskilt mycket nytt till
den arkeologiska forskningen mer generellt så kan den ju ändå berika hembygdsforskningen genom att ett antal lokala klyvplatser får
en ungefärlig datering. (En listning av samtliga de klyvredskap (järnkilar) som jag funnit under min inventering av klyvplatser i
Storvretabygden finns på s. 574 i Kap.12 i Del 2).