Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

III. Syften med redovisningen
Jag vill egentligen två saker med min redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial:
För det första vill jag förstås rikta allmänhetens uppmärksamhet mot och informera om ett gammalt och intressant
stenhantverk, som haft en stor omfattning i Storvretabygden – och säkert också i de flesta andra bygder i Sverige.
Man behöver inte ha särskilt mycket tur för att vid undersökning av första bästa blockhög utanför stuguknuten
upptäcka spår i form av borrännor efter detta spännande hantverk. Men ändå är det ett nästan helt bortglömt
hantverk. Och spåren ligger gömda under lav och mossa – och inte sällan bastanta ogenomträngliga rismattor efter
kalavverkningar. Inte ens hembygdsföreningarna verkar vara särskilt intresserade av att uppmärksamma
stenhuggning med borrteknik. När jag föreslog ett samarbete med Hembygdsföreiningen kring området för några
år sedan blev svaret: ”det känns inte som om det är våran nisch”! Jag vill med mitt arbete visa att det verkligen är
en nisch, som envar med intresse för gamla kulturyttringar, borde uppmärksamma.
Men man kan också se på redovisningen av klyvplatser som ett forskningsunderlag tidigt i forskningsprocessen.
Mitt bildmaterial med åtföljande kommentarer ger en hygglig bild av var klyvplatserna finns, hur de ser ut och hur
borrtekniken tillämpats i de enskilda fallen. De visar också i någon mån på klyvplatsernas rumsliga kopplingar till
fornminnen och övriga kulturlämningar och till spektakulär äldre blockflora och ev. bygdegränser.
Någonstans måste man ju börja. Och det är egentligen så litet vi vet om det borrkluvna stenmaterialet. Vi vet
egentligen inte hur gammalt det är. Kanske är det - eller i vart fall en del av det - betydligt äldre än vad vi och
fackarkeologerna vanligtvis tror. Kanske går det rent av tillbaka till förkristen tid. Och vi vet inte heller särskilt
mycket om det borrkluvna stenmaterialets funktioner. Med all sannolik handlar det inte bara om husbehovshuggning
för att hämta hem användbar sten till gårdar och torp för att bygga stengrunder och jordkällare eller för
att sätta upp grindstolpar eller stängselstolpar. Och varför ligger en del klyvplatser långt ute i oländig skogsmark?
Ingen rationellt tänkande bonde eller torpare skulle väl ens tänka sig att ge sig så långt ut i skogen för att hämta
hem tung och svårtransporterad sten, när de oftast hade lämplig sten att hugga utanför den egna stugknuten. Och
varför är en del klyvplatser omformade till imponerande stenmonument? Och varför är en del klyvplatser så
pyttesmå att det är svårt att förstå hur man kunde få fram något användbart stenmaterial över huvud taget?