Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Jag vet inte hur det såg ut nedanför blocket när stensuggan en gång pallades upp. Kanske var Storskogen
fortfarande en ö i en skärgård och kanske gick det en vattenled förbi branten. Kanske skulle stensuggan vittna
om att platsen var bebodd och att den som ville göra anspråk på platsen kunde räkna med motstånd. Och det
var nog lätt att räkna ut för en potentiell inkräktare att platsen skulle försvaras av många personer, eftersom
det rimligtvis hade krävs ett stort arbetslag för att rigga upp den stora stensuggan på ett så spektakulärt sätt.
I sin skyltposition kan kanske stensuggan ha haft en konfliktreducerande funktion. Men om stensuggan satts
upp över en vattenled, så måste det ha skett för mer än fem tusen år sedan. För 5000 år sedan var det
nämligen (utifrån SGU:s strandlinjekarta) möjligt att gå hela Tipptoppvägens sträckning torrskodd. Troligare är
nog att stensuggan placerades i branten för att, något årtusende senare, skylta för en boplats i det låglänta
området nedanför branten.
Men även om jag haft helt fel i mina spekulationer och att det skulle visa sig att stensuggan i ställer utgör
en säregen gränsmarkör för en skogsgräns från senare århundraden, så finns det fortfarande stor anledning att
besöka den här märkliga stenplatsen. Den vittnar ju om stor skicklighet i fråga om stenhantering. Och den är
dessutom ett lysande exempel på vacker och spektakulär stenkonst, som vi än så länge inte kan ta del av i något
konsthistoriskt bokverk. Och det finns nog anledning att skynda på besöket. Vilken dag som helst kan ju
stensuggan doppa ner nosen och falla nedför branten. En fallande fura som träffar stensuggans översida skulle
antagligen vara tillräckligt för att sända den till stenhimlen.