Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Vid husbehovshuggning bildas också ofta skrotstensmaterial i olika former och dimensioner. På de aktuella
klyvplatserna ser man inget sådant material. Det är de stora stensuggorna, som helt dominerar. Men å
andra sidan vet man ju inte riktigt vad som döljer sig nere i markvegetationen. Det har antagligen bildats
åtskilliga lager av markvegetation här sedan borrklyvningen genomfördes.
Vi får nog lämna de borrade klyvplatserna här utan att kunna lämna någon heltäckande garanti för att det
rör sig om en gränsmarkerande stenplats. För att kunna bevisa (eller avvisa) gränsmarkeringshypotesen
krävs nog ingående studier av gamla dokument och äldre kartmaterial. Förhoppningsvis finns det någon
därute i läsekretsen, som skulle gilla att göra den typen av forskningsinsats. Jag gör det inte – i alla fall inte
för tillfället.*
Intakta borrhål och portliknande uthuggningar
Jag är då mera intresserad av att försöka reda ut varför det större blocket som utsatts för borrklyvning har
ett upptaget intakt borrhål längst ner på en sida. Borrhålet går rakt in i blocket. Och det är svårt att tro att
det rör sig om vare sig klyvhål eller spränghål. Borrhålet är placerat ända nere vid marken. Och det är svårt
att förstå hur man praktiskt klarat av att anlägga borrhålet så nära markytan. En möjlig förklaring är att borrhålet
är kopplat till gränsmarkering och att borrhålet ska signalera att blocket har en gränsmarkerande
funktion. Då och då hittar jag faktiskt enstaka intakta borrhål i block långt ute i skogsmarken, som inte tycks
ha något med stenhuggning att göra och som nog har en gränssignalerande funktion. Men då handlar det
om borrhål, som sitter synligt ganska högt upp i stenytorna. Här sitter borrhålet tämligen osynligt långt ner
* PS. Jag vet egentligen inte var för jag ovan låter så avvisande när det gäller att för egen del bringa klarhet i kulturstens koppling till en ev .äldre
bygränssträckning. Jag har ju ändå i ett annat sammanhang (se slutkapitlet i Del 2) redovisat hur en förlängning av en trolig äldre bygränssträckning
över höjdryggen i kilen mellan Fullerövägen och väg 290 skulle kunna beröra just det kulturstensområde, som beskrivits ovan.
Möjligen fick jag i det sammanhanget nog av att studera osynliga och odokumenterade gränser och deras relation till svårtolkad kultursten. Det
blev ett minst sagt knepigt forskningsupplägg, där det är lätt att tappa fotfästet och hamna i rena spekulationer. Men se gärna slutkapilet (och
särskilt då avsnitt 22.3.3, som berör det ovan beskrivna kulturstenområdet). Kanske kan det inspirera någon att utveckla en mer handfast och
träffsäker forskningstrategi