Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Ett tredje sätt att bestämma klyvplatsers ålder relaterar till de järnredskap (borr och kilar) som användes
vid klyvningen. Fynden av sådana kvarlämnade redskapsdelar är dock ytterst sparsamma på klyvplatserna.
Borr eller delar av järnborr har jag aldrig funnit trots att jag säkerligen undersökt över tusen
klyvplatser i Storvretabygden. Antagligen tog man hem trasiga och uttjänta borr för omsmidning.
Sökresultatet är bara marginellt bättre när det gäller järnkilar. Jag har bara funnit två intakta fynd, där
själva kilhuvudet sitter kvar, plus några få rester av kilar som sitter kvar nere klyvborrhål. * Att kilarna
sitter kvar i klyvhålen indikerar sannolikt att något gått snett i klyvprocessen. Tidigt under klyvningen
visar det sig kanske att klyvsprickan tänker ta en oplanerad och oönskad väg genom stenen. Och
klyvningen har därför avslutats på ett relativt tidigt stadium. Eller också har klyvningen genomförts. Men
klyvsprickan har gått vid sidan om ett eller flera klyvhål, som alltså inte spruckit upp. Om kilarna var
gamla och uttjänta har man kanske inte spillt tid och arbete på att ta loss dem. De fick helt enkelt sitta
kvar.
En C14-analys av endast dessa få kilar och kilfragment skulle naturligtvis inte kunna ge någon
representativ bild av det tidsintervall inom vilket en omfattade stenhuggning med borrteknik ägde rum.
Men jag tycker ändå det finns skäl att underkasta dessa kilar en C14-analys. Det rör sig inte om några
lösfynd. De kopplar i stället tydligt till specifika klyvplatser ute i skogsmarken. Om någon av dessa kilar
skulle - på ett säkerställt sätt - vittna om en betydligt högre ålder än förväntat (100 -300 år) och faktiskt
indikera att den använts under tidig medeltid eller rent av i förkristen tid, så måste det ju rimligtvis starkt
påverka vår syn på borrklyvningen och vår tolkning av dess roll i stenhanteringens långa och mångfacetterade
historia. Så visst finns det goda skäl att genomföra en C14-analys även om det nu bara rör sig
om några få kilar. Jag guidar förstås gärna till de platser, där de finns. Tyvärr är kanske intresset för en
C14- analys inte särskilt stort hos den akademiska arkeologin. Stenhuggning är över huvud taget inget
forskningsprioriterat område och man har nog redan en väletablerad och svårrubbad uppfattning om
borrklyvningens ålder. Så risken är nog tyvärr stor för att de rostiga järnkilarna blir kvar ute på sina
stenplatser i skogsmarken tills de alldeles vittrat bort.
* Resultat har något förbättrats sedan skrivningen av det här avsnittet. Se exempelvis Avsntt 2.5.1. i Del 2 av presentationen.