Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

En lång period efteråt kunde jag drömma om min vilsna skogsvandring och om de mängder av gränsmärken,
som kantade min väg. I drömmen försökte jag följa små stigar som utgick från gränsstenarna. Men jag tappade
ständigt bort stigarna. Och vaknade i panik!
När jag nu skärskådar kartan (se kartbilden nedan) så förstår jag för första gången att gränsmärkena, som stod
som spön i backen, inte var någon stressframkallad synvilla. Läsaren kan ju själv förvissa sig om vilken enorm
mängd smala skogsskiften - de flesta säkert vederbörligt stenskyltade - som finns i området. Lägg därtill att
jag vandrade mot sydväst - lite på snedden mot skogsskiftenas längdriktning (se den blå linjen på kartan). Jag
vandrade alltså över mängder av skogsskiften. Och det var nog inte så konstigt att jag upptäckte - trots den
allt tätare skymningen - en närmast otrolig mängd gränsskyltande stenar.
Och kartbilden är verkligen värd att beskåda. Värsta kartan alltså, om man får uttrycka sig lite vanvördigt!
Jag skulle tro att man verkligen får anstränga sig för att någon annanstans i Sverige hitta lika många tätt
liggande skogsskiften på en motsvarande skogsyta. Och den här unika upptäcken gjorde jag genom att gå
vilse. Kanske skulle man gå vilse lite oftare - helst när mörkret sänker sig. Eller också kan man ägna sig åt ett
mer noggrant studium av kartan i god belysning. Och kombinerar man båda strategierna så kan det bli riktigt
bra!
Ett studium av kartbilden nedan förde också det goda med sig att jag fick korn på hur Fullerö bys södra gräns
löper fram i området kring Tipptoppvägen. Och med den sträckning, som kartan anger, är det faktiskt inte
omöjligt att den djärvt uppallade stensuggan i branten strax ovanför Tipptoppvägens slutdel ( se Kap. 3.1.)
skulle kunna ha en bygränsmarkerande funktion!