Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

5. Fältnära skogsparti före Stenhem
I det här kapitlet tar vi oss in i ett fältnära skogsparti, som sträcker sig mellan nya Ängebyvägen och Stenhem. Vi
undersöker blockfloran både längs fältkanten och en bit högre upp i skogssluttningen - nära de klyvplatser och
det troliga boplatsområde, som uppmärksammats i Kap. 4. ovan.
Vi kan redan nu avslöja att vi kommer att hitta åtskilliga borrade klyvplatser. Åtminstone en del av dessa har
säkert utnyttjats för att få fram husbehovssten till husgrunder för torp- och backstugor i närheten och till
tillhörande jordkällare. Andra klyvplatser kan antagligen relateras till gränsmarkering. Men några ingående
studier av ev. bygde- och skiftesgränser i området har inte utförts inom ramen för den här kapitlet.
Det är viktigt att understryka att skogsområdet också är rikt på klyvplatser, där sten huggits med traditionella
äldre metoder och där man således inte hittar spår efter klyvborrännor. En del av dessa har antagligen
producerat sten till husgrunder och jordkällare - precis som de borrade klyvplatserna. Var blocken lätta att klyva
(genom att exempelvis ha spontana sprickor, som gick att kila i), så fanns naturligtvis ingen anledning att använda
en tidsödande borrteknik. Sedan tycker jag mig också se en viss skillnad i huggteknik mellan vanliga husgrunder
och kallmurade grunder i jordkällare. Så vitt jag har kunna se har husgrunder i betydligt större utsträckning än
jordkällare block, som huggits fram med borrteknik. Möjligen har man ställt högre krav på de huggna blockstyckenas
formkvalitet när det gäller husgrunder. Man har därför varit mera noggrann och använt sig av
borrklyvning. Formkvaliten har antagligen inte varit lika viktig när det gäller blockstyckena i jordkällarnas
kallmurade väggar.
Men den mänskliga påverkan på blockfloran kan vara mycket äldre och ha ett helt annat syfte. Det finns
nämligen åtskilliga block i skogsområdet som huggits och tillformats i skyltsyfte. Sannolikt rör det sig om en
stenhantering av en jägar/fiskarbefolkning bosatt i området under sen stenålder. Sannolikt bodde man i de här
vackra skogssluttningarna, som sakta och försiktigt sluttar ner mot dagens lågt liggande fält. Men fortfarande
under sen stenålder var fälten täckta av vattenmassor, som bildade en vattenpassage (kanske skulle vi kunna
kalla den för Ängebypassagen) mellan Storvretalandet och Vattholmalandet. Här fanns det antagligen gott om
fisk och säl. Och här var det följaktligen lätta att försörja sig och leva ett drägligt liv.