Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

7.2. Klyvplatsen vid stängslet - och förmodligen i gränslinjen.
Klyvplatsen är placerad vid ett stängsel, som ligger i gränsen mellan ett kalhygge och oavverkad skog. Troligen
rör det sig om en klyvplats som markerar en skiftesgräns. För denna tolkning talar också den omständigheten
att ingen huggen sten tycks ha transporterats bort från platsen. Troligen ligger klyvplatsen i samma gränslinje,
som beskrevs i avsnitt 7.1 ovan.
Hela området nedanför - ända ner till fältkanten - har antagligen varit en enda stor aktivitetsyta, där människor
under bronsåldern - och förmodligen ännu tidigare - bott, verkat och gravlagts. De högst liggande gravanläggningarna
har kanske byggts, när de nedanför liggande fälten fortfarande var täckta av vattenmassor. Det
finns mycket spektakulär äldre kultursten - med skyltkaraktär - i området. Särskilt ett stort pyramidformat
block (med största sannolikhet medvetet tillformat) drar till sig uppmärksamheten. Det imponerande blocket
kan ha haft en boplatsskyltande funktion. Ett så spektakulärt block borde rimligtvis ha ifrågakommit för
markering av senare gränslinjer i landskapet. Men den passar varken in i skogsskiftenas (Gränbys) sydgräns
eller i bygränsen mellan Gränby och Husby, som gått längre österut och närmare gårdshusen i Lilla Husby.
Alldeles nedanför klyvplatsen finns en delvis öppnad (eller skadad) gravanläggning där en del av den
kallmurade gravkammaren (min tolkning) tittar fram. Den står upptagen som skärvstenshög i fornminnesregistret.
Men i så fall är det nog troligen en blandform. När man går igenom fornminnesregistret för området
ifråga, så blir man förvånad över att den spektakulära äldre kulturstensfloran i området över huvud taget inte
omnämns. Inte heller den i det här avsnittet beskrivna klyvplatsen med borrinslag omnämns. Den borde ju
åtminstone tas upp som övrig kulturhistorisk lämning. Men man borde egentligen inte bli förvånad över den
uteblivna registreringen. Utelämnandet av kulturstenen är ju regeln med mycket få undantag. Om det nu
beror på att fackarkeologerna inte ser kulturstenen i skog och mark eller om de ser den men finner den
ointressant - eller möjligen alltför svårbedömd och svåretiketterad - bör de väl själva svara på.