Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

viktigare än precisionen och noggrannheten i klyvinsatsen. Och just detta påverkade säkert hur klyvinsatsen
genomfördes. Hur som helst var säkert traditionell stenhuggning ett avancerat hantverk, som det tog åtskilliga
år att lära sig.
Som redan inledningsvis nämndes tycks en hel del klyvningar ha skett utan upptagning av och kilning i klyvhål.
Man kan istället ha kilat i spontant uppkomna sprickor eller i sprickor som framprovocerats genom
eldning/avkylning. Därmed har man inte fått särskilt stora - om ens några - skador på klyvsidorna vid
klyvningen. Och har man för mindre klyvningar använt sig av träkilar - ev. bevattnade så att man kunde
utnyttja svällningseffekten - så måste det rimligtvis vara omöjligt att hitta någon åverkan på klyvytorna
överhuvudtaget.
I åtskilliga klyvsprickor ser man inslagna blockstycken av olika storlekar och former. Det är dock få som har en
tydlig kilform. De flesta inslagna stenarna har nog använts som drivstenar för att ytterligare vidga en redan
upptagen klyvspricka eller som låsstenar för hindra en upptagen spricka från att sluta sig. Vissa inslagna stenar
skulle också kunna ha ett signalvärde och t.ex. skylta för en gräns.
Precis som vid borrade klyvplatser ser man vid äldre oborrade klyvplatser grävda gropar längs en eller flera av
det kluvna huvudblockets sidor. När större block skulle klyvas kunde det hända att blockets undersida låg
ganska långt under markytan. En klyvning kunde då innebära att de kluvna blockstyckena satt fast i marken
och behövde grävas fram. Men det fanns antagligen ytterligare en anledning till att grävning ibland
tillämpades. Vid bortklyvning av en gavelbit på ett block kunde det nog handa att man grävde under gaveln så
att den låg fri. Den brytkraft som då uppstod underlättade då klyvningsarbetet - ibland högst väsentligt.
Det som ovan beskrivits kring den tekniska appliceringen av den traditionella äldre stenhuggningstekniken
(utan stenborrning) bör förstås tas med en nypa salt. Jag har inga egna erfarenheter av traditionell
stenhuggning. Och jag har inte heller haft möjlighet att betrakta någon stenhuggare som utövat traditionell
stenhuggning. Och någon litteratur som beskriver den här typen av stenhuggning, har jag inte heller funnit.
Visserligen stod jag under flera somrar på 1950-talet och högg ved på vedbacken. En del vedklampar var
riktigt svåra att klyva och jag fick använda mig av egenhändigt förfärdigade träkilar för att kunna spräcka dem.