Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Lärkträdsbestånd och borrade klyvplatser
Vid närmare eftertanke skulle det kunna finnas ett samband mellan lärkbestånd och stenhuggning
här uppe i det höglänta området strax väster om Tipptoppvägen - hur underligt det än kan låta.
Sambandet förmedlas i så fall genom att sten och skog i området har en och samma ägare. Redan
på 1600-hundratalet donerades gårdar i Fullerö och Ekeby byar till Uppsala Universitet. Det
innebär att Universitetet länge ägt och fortfarande äger skogsskiften i Storskogen. Både
lärkbeståndet och den närbelägna stenhuggningen ligger troligen inom ett av dessa skogsskiften.
Det är möjligt att universitetet (och den anknutna botaniska trädgården) vid något tillfälle under
1800-talet försöksplanterat lärkträd på ett mindre område i Storskogen. Och det är likaså möjligt
att Universitetet bedrivet stenhuggning i samma område. En resursstark institution som
universitetet har antagligen klarat av (genom inhyrning av olika typer av specialister) att hugga och
frakta storskalig huggen sten över långa avstånd i oländig terräng, något som nog skulle vara
omöjligt för bönderna i byarna kring Storskogen.
Det bör väl i sammanhanget sägas att stenhuggningsområdena i Storskogen inte alla ligger på mark
som ägs av Universitet (Universitetsförvaltningen). Men det skulle ju kunna förklaras med att
byskogen före laga skiftet var allmänningar och att de som var delägare kanske kunde hugga sten
var som helst på allmänningsskogen. Stenhuggning som utfördes av specialister skulle man kunna
kalla för en typ av husbehovshuggning. Men det är kanske bättre att benämna den som en speciell
typ av stenhuggning: uppdragshuggning. Den skulle kunna förklara storskaliga huggningar i
oländig terräng långt från jordbruksbygdens byar och gårdar. Men uppdragshuggningen i
Storskogen är än så länge bara en hypotes.