Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

format block placerats. Genom blocket löper en ganska bred spricka. Möjligen indikerar sprickan att blocket
kluvits i två bitar för att lättare kunna lägga upp det på podiet. Det konstfulla blockarrangeanget spränger
arkeologins lite trånga gränser och för oss in i en konstdimension, där vi glömmer tid och rum och blir
sinnesnjutare i nuet. Det är nästan ofattbart hur svensk konsthistoria kunnat undvika att uppmärksamma
den vackra podielagda stensuggan och dess många nästan lika konstfulla kolleger i bygden - och förmodligen
i landet i stort. En kommande generation av konsthistoriker måste naturligtvis se till att suggorna
introduceras i svensk konsthistoria.”
Tills helt nyligen har jag uppfattat blockarrangemanget som ett gammalt skyltmonument, som helt varit
tillverkat med traditionell stenhuggning och som mycket väl skulle kunna ha uppförts redan i förkristen
tid. Men helt nyligen upptäckte jag en klyvborränna i stenpodiets framsida, vilket påverkar tolkningsläget
en del - men knappast gör det mindre komplicerat. Fyndet av borrännan ökar rimligtvis sannolikheten
för att det skulle kunna röra sig om ett skyltmonument från de senaste århundradena.
Och, kommer vi så långt fram i tiden, så är det svårt att tänka sig att resurskrävande skyltmonument
i skogsmark skulle kunna ha någon annan funktion än just gränsmarkering. Men det skulle ju faktiskt
kunna vara så att skyltarrangemanget uppförts långt tidigare (kanske för flera tusen år sedan) som ett
boplatsmarkerande monument. Att tala om en gammal boplats här är nog inte helt fel, eftersom det
finns både gravhögar och skärvstenshögar i närområdet. Först några tusen år senare har kanske det
gamla skyltmonumentet utsatts för en borrklyvning för att omformas till ett gränsmonument. (Helt kan
man förstås inte utesluta att fas 2 handlar om husbehovshuggning). Anläggningen blir enligt denna
tolkning ett 2-fas – monument, som haft helt olika funktioner i vitt skilda tidsperioder. Men det finns
förstås en tredje tolkning: att det faktiskt rör sig om ett mycket gammalt skyltmonument, som delvis
uppförts med stenhuggning, där borrteknik använts. Det skulle förstås innebära att stenborrningstekniken
i stenklyvnings tjänst måste vara avsevärt äldre än vad vi vanligtvis föreställer oss. En så hög
ålder verkar inte sannolik – men kan inte heller uteslutas, eftersom vi i nuläget inte med säkerhet kan
fastställa stenborrningens bortre tidsgräns. Så mycket klokare, tolkningsmässigt, blev vi nog inte av
fyndet av klyvborrännan. Det trasslade snarare till saken ytterligare.