Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Det är väl inte helt orimligt att vi kan hamna i ett läge, där såväl husbehovshuggningshypotesen som gränsmarkeringshypotesen
har uttömt sina möjligheter att förklara den märkliga borrade stensuggan i Storskogen. Hur
går vi då vidare? Kanske kan vi börja med att närmare granska stensuggans närmaste omgivning. Gör man det kan
man snart konstatera att omgivningen är mycket speciell. Alldeles nedanför stensuggan finns en stor ovalformad
och stenröjd yta, som är något nedsänkt i marken. Det finns en hel del som talar för att vi kan stå inför en bobotten
från sen stenålder. I omgivningen finns också mycket spektakulär stenskyltning med stora block, som formats på
märkligt sätt genom stenhuggning. Återigen finns det mycket som talar för att här funnits gamla boplatser och att
den märkliga kulturstensfloran skyltat för bobottnar, kultplatser och begravningsplatser. Och om inte stensuggan
på sin kulle haft borrännor på magen så skulle vi ju lätt ha kunnat dra slutsatsen att den var ett skyltblock för den
nedanför liggande bobottnen. Men tänk om vi här skulle koppla på gammelhypotesen och släppa på restriktionerna
att borrkluvet stenmaterial måste vara producerat under senare århundraden och att det nödvändigtvis
måste vara tillverkat med järnredskap! Ja, då öppnar sig ett hisnande tidperspektiv bakåt i tiden. Och stensuggan
skulle kunna tillhöra samma gamla kulturstenskikt, som andra typer av huggen, formad och positionerad kultursten
i området och fyllt en liknande skyltfunktion.
Men vi måste förstås undersöka gränsförhållandena i området mer ingående innan vi kan tillåta oss att mer
seriöst släppa in gammelhypotesen i resonemanget.