Redovisning av klyvplatser med borrat stenmaterial i Storvretabygden 2020 Del 1 Sven-Inge Windahl

Besiktningen av andra sidan av blocket gör det ganska uppenbart att det handlar om stenhuggning, även om det inte rör sig om en
borrklyvning, som efterlämnar borrännor. Men den stora mittsprickan i kombination med den fastkilade blockstycket i mitten förstärker
stenhuggningshypotesen. Det är dessutom bara något hundratal meter till en säkerställd klyvplats, där borrteknik använts. Merparten av
den här typen av klyvplatser i skog och mark kommer sannolikt aldrig att återidentifieras. Det är knappast något som fastnar i fackarkeologernas
nät i samband med skogsinventeringar. Och det är inte heller sådant som skogsvandrare normalt upptäcker, eftersom man
måste leta mycket fokuserat och dessutom ha en viss baskunskap om både gammal och ny stenhuggning i skog och mark. Och kunskapen
om hur säkerställda borrade klyvplatser ser ut förbättrar avsevärt möjligheten att upptäcka oborrade klyvplatser. Det finns ett tydligt
släktskap i form och utseende