Kriminella nätverk och grupperingar

Brå rapport 2016:12
från länder med hög fattigdom anlitas också, exempelvis som
narkotikakurirer. Inte sällan finns därför ett mått av utnyttjande
av arbetskraften (Brå 2005:11).
En del självdefinierade grupper har undergrupperingar, och
ibland kan medlemmar från dessa utnyttjas för riskfyllda uppgifter.
Att ställa upp är ett sätt att meritera sig i den kriminella
miljön (Brå 2009:7).
Självdefinierade grupper
Självdefinierade grupper definierar grupptillhörigheten med eget
namn, symboler och andra attribut som signalerar exklusivitet,
lojalitet, professionalism, sammanhållning inåt och makt utåt
(jfr Larsson 2008, Korsell, Skinnari och Vesterhav 2009). De kan
också ha egna klubblokaler. Ibland förstärks tillhörigheten till
gruppen genom att personer måste meritera sig för medlemskap
och att det finns olika förhållningsregler att leva upp till. Begreppet
självdefinierade grupper omfattar både mc-gäng och andra
kriminella grupper med namn och medlemskap.
För denna organisationsform är ett ackumulerat skrämselkapital
ofta centralt, det vill säga att gruppen har ett kollektivt rykte om
att kunna bruka våld. Skrämselkapitalet laddas genom utförda
eller påstådda våldshandlingar. Ett skrämselkapital kan baseras
på händelser långt tillbaka i tiden (Brå 2005:18, Brå 2008:8,
Brå 2009:7, Brå 2009:13, Brå 2012:6, Wierup 2007). Gruppens
symboler är en ständig påminnelse om skrämselkapitalet. Detta
kommer att diskuteras mer ingående längre ned.
Nybildade grupper kan därför vara särskilt våldsamma och utmanande
i sin etableringsfas i syfte att bygga upp sitt skrämselkapital.
Tidigare forskning pekar exempelvis ut utpressning som ett
typiskt etableringsbrott för att ”placera ett nytt gäng på kartan”
(Brå, 2012:12). Grupperna kan även ”få hjälp” av medier och
brottsbekämpande myndigheter att förstärka sitt skrämselkapital
genom skriverier och uttalanden som spär på deras dåliga rykte
(jfr Brå 2008:8).
Organisationsformen främjar också att man förvaltar skrämselkapitalet
genom att nya medlemmar eller undergrupperingar kan
få riskfyllda uppgifter i syfte att ”ladda upp” ett avslocknande
skrämselkapital samtidigt som de meriterar sig (Brå 2009:7).
Den ofta långa vägen till medlemskap, riterna och alla förhållningsregler
ger starkt intryck av en sammansvetsad grupp människor
som ingått ett livslångt brödraskap. Det finns emellertid
beskrivningar som ger en helt annan bild (se exempelvis Michael
”Mega” Johannessen skildring i Wierup och Olsson 2012).
33