2018 - Holmiensis 4

Nummer 4 2018. Sedan 1963. Stockholms nations tidning. 

Studenthälsan: en resurs 

när du behöver den 

(Kli)mat på nationen 

Första spadtaget på 

Studentvägen

ledare 

REDAKTÖREN HAR 

ORDET 

De dagar jag går från Nationen uppför Carolinabacken passerar 

jag på höger sida en markvärmecentral som fått mer medial 

uppmärksamhet än är vanligt för markvärmecentraler. Den 

är nämligen dekorerad, eller åtminstone målad, med en något 

förenklad och något beskuren replika av ”Aufbau der Republik” 

(Byggande av republiken). Originalet målades av konstnären 

Max Lingner efter Tysklands Socialistiska Enhetspartis 

förstesekreterares direktioner, den politiske ledaren för den 

(groteskt feldöpta) Tyska Demokratiska Republiken. Ni kanske 

känner igen förkortningen DDR bättre. Det var den satellitstat 

som Sovjet bildade för att administrera ockupationen av östra 

Tyskland. Några år efter att väggmålningen installerats skulle 

samma förstesekreterare besluta om byggandet av den så kallade 

“Antifascistiska skyddsvallen.” I etapper anlades en krattad 

sand- och grusremsa (för att flyktingarnas fotspår skulle synas), 

gatlyktor (för att flyktingarna själva skulle synas), vakttorn (för 

att kunna skjuta flyktingarna i ryggen), långa stålkablar till vilka 

hundar var kedjade (som medvetet hölls hungriga. Nej, det är 

inget skämt) samt diverse andra migrationspolitiska styrmedel 

mellan murarna som skiljde västra Berlin från östra. Samma år 

som väggmålningen färdigställdes höll några av östra Berlins 

byggarbetare en demonstration mot höjda produktionskrav. 

Det utbredda missnöjet fick dock protesterna att spridas och 

intensifieras. Regimen bemötte detta genom att döda folk. 

Lingners målning finns kvar än idag. Några meter framför den 

installerades år 2000 ett i marken nedsänkt förstorat fotografi 

som togs under demonstrationerna samt informationstavlor som 

berättar om skeendet. Konstverket de tillsammans utgör kallas 

“Denkmal für die Ereignisse des 17 Juni 1953” (Minnesmärke för 

händelserna den 17 juni 1953). Konstnären heter Wolfgang Rüppel. 

Tillsammans kontrasterar verken den sovjetiska propagandans 

idylliska bild av samhället, som väggmålningen var tänkt att 

sprida, med verklighetens Tyska ”Demokratiska” Republik. 

Ibland sägs det att konst är till för att få människor att 

reflektera, och det har verket i Carolinabacken lyckats med i 

mitt fall. För kontrasten då man på vägen från demokratiskolan 

passerar en replika av en hyllning till diktaturen är slående. 

Alla Uppsalas 13 nationer väljer ett antal kuratorer, 

som besitter förhållandevis stor verkställande makt, i fria, 

allmänna och direkta val. Den lagstiftande makten innehas 

dock fortfarande av landskap. Sådan är den presidentialistiska 

republiken. Kuratorskonventet samlar istället ledamöter som valts 

enskilt av den nation de representerar. Många angelägenheter 

sköts enskilt av varje nation men frågor som rör alla beslutas om 

gemensamt. Sådan är den federala republiken. 

Därav det plågsamt pretentiösa smeknamnet 

“demokratiskolan.” För som nationsaktiv får du lära dig 

grunderna i det demokratiska hantverket. Du får sitta i parlament 

och utskott, väcka motioner och interpellationer, argumentera för 

din sak och ge replik. Om du arbetar och kampanjar engagerat 

kanske du en dag till och med blir ministerpresident (förlåt, 

Förste kurator). DDR är borta, och gud ske lov för det. För att 

citera en av Nationens tyska Landsmän: ”folk förstår inte hur 

hemskt det var.” Den parlamentariska konstitutionella monarkin 

Sverige är dock kvar, och många av oss kommer att leva och 

verka i den eller en annan demokrati. Då är det bra att ha gått i 

demokratiskola. Så engagera dig! 

Om ni är oroliga för hur ni ska orka ta er igenom det här 

numret kan jag lugna er med att resten av tidningen inte är så här 

förnumstigt förmanande. Sonya skriver med mat i mun, Amela 

reder ut brunchkonceptet (eller inte), Lejla har jobbat uthyrning 

och Nils är fortsatt i New York. 

Guten appetit, 

Ansvarig utgivare 

Karin Karsten 

1Q@stockholmsnation.se 

Annonsförsäljning 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Tryck 

Wikströms Tryckeri AB 

018-15 62 90 

Omslag 

Henric Mörch 

Fotograf 

Robert Tang & Fredrik 

Moberg 

Kontakt 

Drottninggatan 11 

753 10 Uppsala 

072-964 75 50 

holmiensis@stockholmsnation.se 

Mattias Forsgren 

Redaktör 

2

edaktionen 

Favoriträtt: 

Lamm korai med peshwari naan. 

Favoritbok: 

Wolf Hall av Hilary Mantel . 

Favoritmagasin: 

DN Lördag. 

Favoriträtt: 

Räkpasta med chili och vitlök. 

Favoritbok: 

Rädd att flyga av Erica Jong. 


Holmiensis. Såklart. 


Redaktör 

Sonya Samarco 

Redaktionssekreterare 

Nils Norström 

Redaktionssekretarere 

Favoriträtt: 

Pasta pesto, helst tillagad i ett korrekök 

delat av 12. 

Favoritbok: 

Franny & Zooey av JD Salinger. 


Svenskans Perfect guide. 

Favoriträtt: 

Laxcarpaccio med basilika, pinjenötter och 

parmesan. 

Favoritbok: 

A Dance with Dragons av George R.R. 

Martin. 


The Economist. 

Amela 

Muratspahić 


Favoriträtt: 

Valnötsgnocchi med vitlöksstekt grönkål, 

soltorkade tomater och ofantligt mycket 

parmesan. 

Favoritbok: 

Americanah med Chimamanda Ngozi 

Adichie. 


Tidskriften Bang. 

Lejla Cato 


Henric Mörch 

Art Director 

Favoriträtt: 

Flygande Jacob (MED nötter och banan, 

frågor på det?). 

Favoritbok: 

Midvintermörker av Lars Wilderäng . 


Björnes magasin förmodligen. 

Favoriträtt: 

Wallenbergare. 

Favoritbok: 

Ondskan. 


RUM (danskt magasin). 

Kalina Wikholm 

Art Director 

INNEHÅLL 

Nummer 4 2018 

1Q har ordet 4 

Chiasma = där två vägar möts 5 

Nils i New York 9 

Bildcollage - Gåsslabbet 10 

Studenthälsan 12 

Uppsalavyn 15 

Hedersledamoten 16 

(Kli)mat på nationen 18 

Bildcollage - Gåsmiddagen 22 

En serenad till verken 23 

Brunchen - söndagsmål eller fest? 25 

Första spadtaget på Studentvägen 29 

Kuratelet 30 

Kalendarium 32 

3

nationen 

1Q HAR ORDET 

Kära Stockholmare, 

Det är dags att knyta ihop säcken, året lider mot sitt slut. 

Efter en hektisk STHLMS-vecka och en högtidlig 

Höstgasque påbörjades en än mer intensiv period här 

på Stockholms nation. Tre landskap har rivits av och tre 

maffiga festhelger likaså. Kuratelet har också hunnit med 

två besök till vår vännation Malmö nation i Lund och ett 

besök till vår vännation ESO i Helsingfors. I huset har det 

varit full rulle konstant. Under Torsdagsklubben har både 

nya och gamla koncept testats. Silent Disco, Lasertorsdag 

och Torsdagstalare är något av allt som hänt under 

hösten. En annan verksamhet som verkligen bör lyftas 

fram är Pub Storstad. Valdebatt, Live-podcast med Lilla 

Drevet, Trygghetsföreläsning med Nattskiftet och besök 

av frågesporten Primetime har lockat en bred publik av 

studenter under höstens tisdagar och onsdagar. 

Maskineriet fungerar dock inte på grund av bara 

två muttrar. Alla verksamheter måste bidra för att 

nationsmaskinen ska vara så bra som vi i kuratelet önskar 

och som våra medlemmar förtjänar. Utan att låta alltför 

blödig vill jag därför tacka alla ni ämbetsmän, annan 

personal och kuratelet för denna höst. Jag hoppas att ni alla 

har känt er hemma i huset och att ni förstår digniteten av 

er insats. Utan er hade Stockholms nation inte fortsatt vara 

Primus inter pares, vilket jag med handen på hjärtat kan 

säga att vi fortfarande är. Vilken fantastisk höst! 

Min körskollärare sa en gång för länge sedan till mig att 

”du ska se på livet som chauffören i en bil; en liten blick i 

backspegeln och resterande fokus framåt”. Därför ska vi nu 

blicka framåt mot 2019. Valborgsplaneringen är i full gång 

och fler och fler pusselbitar läggs försiktigt på plats för att 

det ska bli så bra som möjligt. Utöver evenemangen i vår så 

pågår stora förändringar av styrelsearbetet på Stockholms 

nation. Vi testar nu ett lite annorlunda arbetssätt för att 

sakta men säkert förbättra de områden där Nationen kan 

bli ännu bättre. Förändringen avser främst en ny struktur 

både kring själva mötena och arbetet mellan dem. Jag 

tror att styrelsen med hjälp av detta arbetssätt kommer att 

bli mer effektiv och långsiktigt hållbar. Något annat som 

utvecklas är den verksamhet som börjar ta form i takt 

med att ombyggnationen fortskrider. Jag har tjuvkikat 

lite och det ser mycket lovande ut. Förändringar sker inte 

bara i nationshuset: borta på Studentvägen ska två nya 

lägenhetshus ta form. Nya bostäder för våra medlemmar 

är något Nationen verkligen behöver med tanke på att 

medlemsantalet bara ökar. Det är därför viktigt att vi 

följer med i utvecklingen. Istället för att sträva bakåt ska vi 

behålla vårt fokus framåt. 

Det är dags att knyta ihop säcken, nästa år väntar ivrigt i 

farstun. Jag kommer att minnas höstterminen 2018 som 

en av de mest händelserika i mitt liv. Tack till alla som 

jag har fått dela denna höst med, jag ser fram emot en 

lika minnesrik vår med er. Till er medlemmar som ännu 

inte upptäckt livet som ämbetsman, ta chansen! Vänskap, 

gemenskap och en lagom stor dos galenskap är bara ett 

Landskap bort. Du kommer inte att ångra dig! 

Fokus framåt nu vänner! 

Karin Karsten 

Förste kurator 

4

nationen 

Chiasma = där två vägar möts 

Av: Lejla Cato 

Sakta ersätter medvetandet nattens tysta sömn. Först träder 

jaget fram; japp, åter en dag som Lejla Cato; och tätt därpå 

följer uppfattningen om rummet, som jag först har svårt 

att känna igen. Studentettans golv och annars kala ytor 

har täckts av diverse tillhörigheter vilket vittnar om en sen 

(och trött) hemkomst natten innan. Och juste; Tiden. Jag 

sträcker mig efter mobilen och skärmens bländade ljus 

levererar dagens första absurditet. Söndagen den 28 oktober 

är godtagbart. 13:48, som den digitala siffran visar, är å 

andra sidan helt orimligt. Medan acceptansen av klockslaget 

riktighet sakta infinner sig reser jag mig upp ur sängen och 

möts av den andra absurditeten för dagen. 

Utanför fönstret har ett decimetertjockt snötäcke klätt 

den igår så färgrika innergården i vitt. Åsynen av årets 

första snöfall sätter en mental stenkula i rullning och en 

efter en träder olika minnesfragment från gårdagen fram. 

Till skillnad från livet i allmänhet följer dessa inte den 

uppskattade kronologiska ordningen, utan minnena dyker 

upp i ett oförutsägbart och irrationellt virrvarr. Vilket ser ut 

(typ) såhär: 

hon strör generöst sina visdomsord kring sig, alltid redo 

att hjälpa en stackars recentior. Innan jag vet ordet av står 

snapsarnas initialer inpräntade på min hud. Jag ser ner på 

bokstäverna: B, H, BA, OP: och tänker att det nu inte finns 

någon återvändo. Jag är uthyrnings-märkt. 

Klockan är 13.00 och det är tid för uppsamling för de som 

ska jobba servering under läkarstudenternas sittning ”Chias 

ma”. Mellan väggarna i den södra trapphallen i Stockholms 

nationshus ekar entusiastiska röster och vi rör oss i en 

skräckblandad förtjusning mot dess ursprungskälla. Skräck: 

inför den totala ovetskapen kring vad jag har gett mig in i. 

Förtjusning: över just denna ovetskapen om vad kvällen ska 

komma att erbjuda. Utanför Kakelbaren står en klunga som 

har en iögonfallande sak i gemenskap: sina breda leenden. 

De sedvanliga handskaken med tillhörande namnutbyten 

äger rum och orosklumpen i magen luckras upp en aning av 

den varma stämningen. 

”Har du ont i tummen?” Jag och Anna står bakom 

bardisken, på den sida varifrån bartendern under åtskilliga 

torsdagar har trollat fram våra beställningar, och putsar 

bestick. Det är första gången någon av oss jobbar under en 

uthyrning på Stockholms nation (även känt som att jobba 

servis) och det har gått två timmar sedan vi påbörjade vårt 

pass. Framför oss står backar fyllda med blankputsade 

bestick och på bänken jämte väntar många fler på sin tur att 

förskönas. Jag känner efter lite extra i den så flitigt polerande 

tummen och vänder mig sedan mot Anna för att svara: ”Nej, 

det har jag inte.” 

Bäska Droppar, Hallands, Barmästarens, OP. Bäska Droppar, 

Hallands, Barmästarens, OP. Bäska Droppar, Hallands, 

Barmästarens, OP… Någon sträcker fram en penna till 

mig. ”Skriv ned ordningen på höger handled ifall du skulle 

glömma.” Det är långt ifrån första gången som Tredje 

kurator emerita Felicia Enequist arbetar i uthyrningen och 

5

nationen 

Detta kommer gå hur bra som helst, kolla bara hur glada 

och taggade de är! Och finklädda… ”Så vi är nya här och 

har aldrig nissat förut, så kan någon förklara upplägget för 

kvällen?” hinner recentioren Anna säga innan jag hunnit 

avsluta min tanke. ”Ehm… alltså vi är från Sympaticus, 

Karolinskas läkarstudenters eventutskott, så jag tror att ni 

kan ha tagit fel.” Klumpen i magen, och övertygelsen om att 

allt kommer att gå åt helvete, är tillbaka. 

Ovanför scenen i Nya Salen hänger två silvriga ballonger, 

ett C och ett H. Några som lider av en avsaknad av 

höjdskräck jobbar fokuserat med att förlänga det nuvarande 

sch-ljudet med fler bokstavsballonger, en annan ordnar 

med bordsplaceringen och på scen förbereder Stockholms 

nations dansgrupp ÉLEVÉ SNDG inför sitt sista genrep. 

När jag nyfiket börjar ställa frågor kring kvällens 

evenemang och dess uppkomst slussas jag fram till emeritus 

Resutrangchef Ludvig Eby som mycket riktigt har svaren 

jag sökte (och mer därtill). Jag får lära mig att hösten 2016 

var första gången som läkarstudenter från Karolinska och 

Uppsala Universitet slöt samman under samma tak för att 

tillsammans avnjuta en kväll av kolossal festlighet och att 

de nu, två år senare, hoppas på att återskapa detta lyckade 

koncept som fått namnet ”Chiasma”. 

Men vad betyder det? Chiasma, berättar Ludvig Eby, är 

en viktig synnervskorsning i hjärnan, vilket väldigt fint 

beskriver hur de två universitetens läkarstudenter idag sluts 

samman i en gemensam och betydelsefull punkt. Efter en 

snabb suck av välbehag (inför skönheten i en så poetisk 

liknelse!) byter jag kvickt ämne till ett annat som inte 

framställer läkarstudenterna i lika vacker dager. Nämligen 

det tämligen välkända ryktet om läkarnas benägenhet till att 

ställa till en viss typ av festlighet, vilket bland annat uppges 

vara anledningen till att flertalet studentnationer ska ha 

nekat dem tillkomst till sina lokaler. Ludvig Eby skrattar och 

nickar igenkännande när jag tar upp ämnet. 

”Visst är det så! Vanligtvis får vi bara ha sittning på V-dala, 

där alla slänger mat och skräp på varandra, vilket gör det 

extra kul att vara här ikväll för en finare sittning.” 

Det är dags att byta den (aningen) nedsmutsade arbetströjan 

till den för serveringens obligatoriska (nästintill) 

fläckfria vita skjortan. Samtliga ai personalen är kallade 

till uppsamling i köket för en översiktlig genomgång av 

kvällens servering. Hovmästaren Jonas Calander visar 

kartan över servisen med respektive bordsansvar, förklarar 

hur serveringen förväntas gå till och ger tips på hur en 

smidigast håller reda på de olika önskemålen av specialkost. 

Genomgången är pedagogisk, lättförståelig och konkret men 

trots detta ökar pulsen och självtvivlen sätter sig som en 

klump i halsen. 

”Visst är det så! Vanligtvis får vi bara ha 

sittning på V-dala, där alla slänger mat och 

skräp på varandra, vilket gör det extra kul att 

vara här ikväll för en finare sittning.” 

ÉLEVÉ SNDG kör sitt sista genrep innan läkarsittningen drar 

igång. 

6

nationen 

För i mitt inre spelas olika scenarier upp över allt som 

kan gå katastrofalt fel och jag är totalt övertygad om att 

något (eller samtliga) av dem kommer att drabba mig. 

Saker som kan gå fel: 1. Råka välta omkull ett ljus när 

jag serverar ankfilé så att nationen brinner ned. 2.Trilla i 

trappen (= de tre trappsteg som skiljer Kakelbaren från Nya 

Salen) och krossa näsbenet så att jag bums måste köras till 

akuten. 3. Spilla rödvin över en läkarstudents ljust färgade 

aftonklädsel. 4. Servera en mjölkallergiker fel rätt utan 

att personen i frågan upptäcker defekten fören det är för 

sent och hen redan har drabbats av livshotande andnöd. 

Eller värst av allt: 5. Glömma att erbjuda någon kvällens 

essentiella bjud av brännvin. Mina dagdrömmerier avbryts 

av Dagmästaren Ellen Hellgren. Hon undrar varför jag ser 

så skräckslagen ut. 

22.44: vi har nått fram till det sista kritiska momentet 

för kvällen. Matservisen ska bort och ersättas av efterrätt 

bestående av en förträffligt god lingonparfait med kolasås 

(kan intygas efter de två portioner jag senare avnjöt). 

Gästerna har avlägsnat sig från lokalen och lämnat fritt 

utrymme för oss att på knapp tid genomföra en total 

förvandling av bordsdukningen. Tidigare, inne i köket, 

delade vi upp arbetsuppgifterna i olika ansvarskategorier 

för att maximera tidseffektiviseringen. Hovmästaren Jonas 

Calanders finger föll på oss en efter en tillsammans med 

utsagan om vårt livsöde. ”Gafflar”, tillgavs någon. ”Glas” blev 

en annans framtidsutsikt. Och slutligen kom även min dom: 

”Knivar”. 

Resultatet av uppdelningen, som utspelade sig framför 

mig nu, är av häpnadsväckande art. Ett otränat öga skulle 

förmodligen beskriva händelseutvecklingen som kaotisk 

och ostrukturerad men jag, med snart 10 h på nacken, kan 

se det för vad det verkligen är. Ett högst komplext maskineri 

i full rotation. 

Det plockas bestick, lastas tallrikar, tänds ljus, viks 

bordsdukar och serveras dessert. Skjortklädda kroppar 

far förbi överallt runtomkring mig, men utan att en enda 

kollision, en enda defekt, uppträder. Jag är också en del 

av maskineriet, vilket får mig att förundras ytterligare 

över att det flyter på så felfritt. En ny känsla träder fram. 

En känsla som teleporterar mig tillbaks till åren präglade 

av taktiksnack, fotbollsskor och gräsplaner. Jag ser mig 

åter omkring. Vi har taktik. Gemensam utstyrsel. En 

spelplan. Och tillsammans sliter vi som djur för att nå vårt 

gemensamma mål. Jag inser att detta är mångt och mycket 

som en lagsport. 

Det är mörkt ute och luften är kall. Det är skönt. Jag 

och recentioren Anna har gått ut för att ta en kort paus. 

Vi är någonstans i slutspurten av kvällen, det vill säga 

med sisådär 2 timmar kvar, och tröttheten har gjort sig 

tillkänna. Jag sitter på huk och drömmer längtansfullt 

efter en varm säng att krypa ned i. Jag ser upp mot Anna 

och frågar henne i förtvivlan, ”Varför gör folk detta 

egentligen?”, och hon svarar att hon inte har den blekaste 

aning. 

Klockan är någongång efter midnatt och den höga 

musiken sipprar in i köket där meterhöga staplar av 

tallrikar, berg av kladdiga bestick och backar med glas 

sorteras och diskas. Arbetet ser ut att vara under kontroll 

så jag tar upp en back och slänger mig ut i vimlet utanför 

i jakt på tomma glas. Miljön utanför är chockerande 

olik det som utspelar sig innanför kökets väggar. 

Ljussättningen är mörk, musiken högre och här finns fler 

svettiga människokroppar än såsindränkta serviser. 

Ludvig Eby pluggar till läkare och har varit med under 

planeringen av läkarsittningen chiasma. 

7

nationen 

Med en arm kring backen och en vars hand rytmiskt fångar 

upp tomma dryckesglas banar jag mig fram likt en osynlig 

ninja genom trängseln. Jag slinker in i Landskap där 

en handfull studenter bekvämt sitter belägna i lokalens 

lädersoffor och samtalar i förtrolighet. Vidare driver jag in i 

Beiga där jag möts av dans i alla dess former. Några dansar i 

en O-formation. En annan står framför Dj-båset och slänger 

med håret. Och ett par dansar bugg vid dansgolvets utkant. 

Jag väjer förbi mellan de olika dansstilarna och passerar i all 

hast Kakel där törstiga har samlats i väntan framför baren. 

Inne i Nya Salen möts jag av en enorm massa av kroppar 

som rör sig i takt (och otakt) till den höga musiken från 

scenen. När jag rör mig fram längs dess ytterkanter kan 

jag inte låta bli att stanna upp för att låta mig betrakta 

något annat än tomma ölflaskor för ett tag. Det som sker 

på dansgolvet är så fängslande. Händer som i frigörelse 

pumpar upp i luften. Slutna ögon som vittnar om en 

stund av bekymmerslöshet. Kroppar som i avsaknaden av 

morgondagens tentaångest rör sig nästan tyngdlöst upp och 

ned från trägolvet. 

Det har varit fantastiskt kul och det hade inte varit möjligt 

utan er hjälp. Så tack” säger han medan musiken dånar i 

bakgrunden. När jag går därifrån tar jag ett extra varv runt 

dansgolvet, rädd för att missa något. Varje headbang, piruett 

och tryckare. Alla ord, skratt, kyssar. Glädje, lätthet och 

sorglöshet. Jag vill fånga allt. Det känns viktigt och där på 

dansgovlet, i min sås-, öl- och svettindränkta skjorta, så får 

det mig att le så mina kinder värker. Jag ler för att jag nu har 

svaret till den fråga som jag tidigare under kvällen ställde 

Anna. 

Där och då på dansgolvet, i min sås-, öl- och svettindränkta 

skjorta, så får det mig att le så mina kinder värker. Jag ler 

för att jag nu har svaret till den fråga som jag tidigare under 

kvällen ställde Anna. Där och då på dansgolvet vet jag exakt 

varför folk gör detta. 

Vart jag än vilar min blick möts jag av kroppar som på ett 

eller annat sätt vittnar om glädje och närvaro. Här inne finns 

ingen oro för morgondagen eller ångest över gårdagen. Det 

finns ett nu och ett här. En axelknackning avbryter mina 

observationer och jag vänder mig om. Framför mig står en 

av läkarstudenterna från Sympaticus som jag har samtalat 

med tidigare under dagen.”Jag hoppas att du har haft det kul 

ikväll och jag ville egentligen bara tacka så mycket för ikväll. 

Anna Woodcock, Isabella Åkerfeldt, Emilie Aly och 

André Frizell. 

8

nationen 

Bästa Stockholmare, 

NILS I NEW YORK 

När jag nu skriver till er har den första snön precis lagt 

sig här i Ithaca. Ett tunt men ack så skinande täcke som 

påminner om de kalla tider som komma skall. Jag tillhör 

tyvärr inte den optimistiska skara som brukar jubla inför 

vinterns ankomst, men vill i alla fall tro att jag som svensk 

är något bättre rustad för vintervädret än många av mina 

amerikanska medstudenter. 

Faktum är att jag har träffat flera studenter som aldrig sett 

snö i sina liv, och jag vill tro att just den observationen 

sätter fingret på den otroliga mångfald som finns på Cornell 

University. Cornell grundades med devisen “any person, any 

study”, och tanken om att mångfald skapar förutsättningar 

för utveckling och lärande präglar universitetet än idag. Det 

är detta tankesätt som lett till att professorer och studenter 

med vitt skilda bakgrunder från världens alla hörn samlas i 

denna lilla stad i norra New York, och det skapar en speciell 

dynamik jag inte upplevt någon annanstans. 

Min vistelse i Ithaca börjar närma sig sitt slut, och även 

om jag trivts väldigt bra här ska det bli skönt att komma 

hem. Det faktum att mitt instagramflöde konstant fylls av 

uppdateringar från silent disco-torsdagar, sittningar, och 

en drös andra Stocken-evenemang bidrar inte direkt till 

att minska min hemlängtan. Här i USA finns det ingen 

tydlig motsvarighet till nationer. De mest inflytelserika 

studentorganisationerna på campus är istället fraternities 

och sororities. Ni har säkert hört talas om dem i diverse 

collegefilmer, men i och med deras framträdande roll i det 

amerikanska studentlivet tänkte jag ändå passa på att berätta 

mer i detalj om hur de fungerar. 

“Frats” och sororities är studentorganisationer för manliga 

respektive kvinnliga studenter, som syftar till att främja 

personlig utveckling och gemenskap. De styrs oftast på 

nationell nivå och har filialer som kallas “chapters” på 

universitet runtom i hela USA. De är nästan uteslutande 

namngivna efter en kombination av grekiska bokstäver, 

till exempel Alpha Delta Phi eller Kappa Alpha Theta, 

varför denna del av det amerikanska collegelivet kallas 

för “greek life”. För att bli medlem i en frat eller sorority 

måste man först delta i en serie antagningsevenemang som 

kallas “rush”, vilka kan beskrivas som en motsvarighet till 

Uppsalas insparkar. Om denna process går bra kan man 

(delstaten alltså) 

få ett erbjudande – ett “bid” – om att påbörja nästa steg i 

antagningsprocessen. Accepterar man erbjudandet blir man 

en så kallad “pledge”, varpå en tid då man måste bevisa sin 

värdighet och lojalitet påbörjas. Det kan ta upp till 1,5 år 

innan man tilldelas fullvärdigt medlemskap och får titulera 

sig som en “brother” eller “sister.” 

Cornell har 47 frats och 13 sororities som tillsammans 

representerar en tredjedel av universitetets 

kandidatstudenter. De förvaltar dessutom ofta stora summor 

pengar och äger fastigheter som deras seniora medlemmar 

bor i. 

Dessa organisationer är inte okontroversiella. Särskilt det 

som kallas “hazing”, vilket innefattar brutala initiationsriter 

för blivande medlemmar (pledges) har varit föremål 

för kritik. Genom åren har det på Cornell till exempel 

förekommit att studenter tvingats äta rutten mat, blivit 

inlåsta i trånga utrymmen eller fått utstå fysiskt våld. I 

andra fall har de haft fatala konsekvenser. Förra året dog en 

19-årig student vid Penn State University efter att ha fallit 

och ådragit sig en huvudskada under ett hazingevenemang. 

Det tog 12 timmar innan hans fraternitybröder ringde 

efter hjälp. Föga förvånande är dessa aktiviteter ofta värre 

och mer vanligt förekommande i fraternities än sororities. 

Kritiker menar även att greek life har strukturella problem 

med elitism och sexism, och ett talande exempel på det 

sistnämnda är att enbart frats är tillåtna att arrangera fester 

medan det är förbjudet att dricka alkohol i sororityhus. 

Det är svårt att dra några meningsfulla paralleller mellan 

USA:s greek life och nationslivet i Uppsala, då den 

enda likheten egentligen är att båda innefattar festande 

i vackra byggnader. Men det som greek life verkligen 

saknar är den öppenhet och tillgänglighet som Uppsalas 

studentliv erbjuder. Det är lätt att ta för givet, men vi ska 

vara tacksamma att våra tretton nationer välkomnar alla 

studenter till sina verksamheter och inte bara en exklusiv 

skara. 

Med de orden avslutar jag detta andra och sista brev hem till 

Sverige. Snart är jag på hemmaplan i Uppsala igen och jag 

ser fram emot att träffa er alla på Nationen. 

Er New York-korrespondent, 

Nils Norström 

9

Tryck STHLMSVECKAN 

Gåsslabbet CMD+Shift 

för att ändra text 

10

Tryck gåsslabbet CMD+Shift 


11

nationen 

Studenthälsan – ett stöd 

när man behöver det 

Av: Nils Norström 

I det förra numret av Holmiensis delade jag med mig 

av min erfarenhet av en livsstil med hög stressnivå. Jag 

gjorde det för att jag vet att fler Uppsalastudenter upplever 

osunt mycket stress, och jag tror att vi måste föra en 

öppen diskussion om hur vi mår för att kunna minska den 

psykiska ohälsan. Som tur är finns det mycket resurser 

att tillgå för den student som behöver hjälp i Uppsala 

och en av dem är Studenthälsan. Studenthälsan är en 

hälsomottagning belägen på Övre Slottsgatan 7 som är 

inriktad på problem som kan vara en del av livet som 

student. De har för tillfället sju anställda: fem kuratorer, 

tre psykologer, och en läkare. För att få reda på mer 

om Studenthälsans verksamhet har jag intervjuat en av 

deras psykologer, Sofia Diderholm. Vi på Holmiensis är 

mycket glada över Sofias medverkan och tacksamma för 

Studenthälsans viktiga arbete. 

Berätta lite om dig själv, din utbildning och din 

arbetsroll på Studenthälsan. 

Jag är utbildad psykolog och arbetar med bedömning 

och behandling på vår mottagning. Jag är även 

verksamhetsledare med medicinskt ansvar, vilket 

betyder att jag har ett operativt ansvar för driften och 

patientsäkerheten här på mottagningen. 

Vilka är de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa 

bland studenter? 

Det varierar mycket från fall till fall, men det vi ser mycket 

av är svårigheter att hantera och förhålla sig till exempelvis 

prestationsångest samt problem med olika livsstilsfrågor 

såsom sömn, alkohol, stress, livskriser, relationsproblem 

och så vidare. 

Varför är psykisk ohälsa så utbrett bland studenter 

och unga i samhället, och varför har den ökat de 

senaste decennierna? 

Siffror indikerar att den psykiska ohälsan har ökat 

generellt i hela populationen de senaste åren och inte 

bara bland unga. Än så länge vet vi inte med säkerhet vad 

orsakerna till detta är, fler studier behöver göras. En teori 

är att fler söker hjälp idag än tidigare och att tabut har 

minskat för att söka för denna typ av problem. Att vi lever 

i en tid som är mycket kravfylld för människor på nya sätt 

kan också spela roll. Det vi ser hos dagens studenter är att 

de har mycket höga krav på sig själva gällande prestation 

på alla livsområden, inte bara i studierna utan även på sig 

själva, sitt utseende, sitt sociala umgänge, sitt “varumärke” 

och så vidare. Konsekvenser av den ökade förekomsten 

av sociala medier och att vi lever vårt liv på nätet i större 

utsträckning än tidigare, med allt det goda men också 

onda det kan föra med sig, kan eventuellt börja urskilja sig 

nu. 

Finns det några varningstecken som föranleder 

psykiska problem som kan vara bra att känna till? 

Absolut, det kan till exempel vara att man får ett förändrat 

sömnbeteende, tappar rutiner, drar sig undan socialt, eller 

får stressymptom såsom huvudvärk, glömska eller 

koncentrationsproblem. 

“det vi ser mycket av är svårigheter att 

hantera och förhålla sig till exempelvis 

prestationsångest samt problem med 

olika livsstilsfrågor såsom sömn, alkohol, 

stress, livskriser, relationsproblem och så 

vidare.” 

12

nationen 

Vad kan man göra för att förebygga psykisk 

ohälsa? 

Man bör hålla på sina rutiner och sköta sina så kallade 

primära behov. Det innebär att ta hand om sig fysiskt, 

alltså att äta bra, sova och träna. Det är även viktigt att 

ha balans i schemat och avsätta tid för både studier, 

träning, fritid, umgänge och egentid, eller någon form av 

individuellt anpassad återhämtning. Ta stöd av vänner och 

prata om det ni känner. Alla har vi problem ibland! 

Vad bör man som Uppsalastudent göra om man 

drabbats av psykiska ohälsa? 

Man kan ringa till Studenthälsan på vår telefonrådgivning 

varje vardag mellan 12:45-14.00 som bemannas av 

antingen kurator eller psykolog. Där kan man få 

direktrådgivning via telefon och boka in en tid om vi 

bedömer att vi kan hjälpa personen hos oss, alternativt få 

en hänvisning till någon annan hjälpinstans i Uppsala. 

Hur ser Studenthälsans relation till 

vårdcentralerna i Uppsala ut? 

Våra psykologer och kuratorer träffar ibland 

vårdcentralernas psykologer och kuratorer på deras 

gemensamma möten. Vi har bland annat varit där och 

presenterat oss och vår verksamhet och berättat vad vi 

arbetar med och vad vi inte arbetar med. Det är viktigt 

att vårdcentralerna känner till det så att de slussar 

studenterna rätt. 

Uppsalas studenter har ju möjligheten att vända 

sig till sina respektive vårdcentraler för hjälp 

istället för Studenthälsan. Hur ser ni på det? 

viktigt att komma ihåg att Studenthälsan tillhör Uppsala 

universitet och alltså inte är en del av Region Uppsala. 

Den vård vi erbjuder ska således inte vara ett alternativ till 

den gängse primärvården utan snarare ett komplement, 

för just studenter. Vårt huvudsakliga uppdrag är att 

förebygga och avhjälpa hälsorisker och hälsoproblem 

som är relaterade till livet som student och vi är inte 

primärt en behandlande instans, även om vi för tillfället 

får lägga mycket resurser just på den behandlande delen 

i och med att vi just nu har ett stort söktryck av studenter 

som mår mycket dåligt. Detta är vidare en konsekvens av 

att den övriga vården inte riktigt mäktar med den stora 

efterfrågan på vård för psykisk ohälsa som vi ser idag i 

hela samhället. 

När är det bättre att söka sig till andra instanser än 

Studenthälsan, när det rör psykisk ohälsa? 

Då man behöver längre kontakter än vad vi kan erbjuda. 

Är man osäker så kan man alltid ringa på vår telefontid, 

måndag till fredag kl 12:45-14:00, och få svar på det. Är det 

så att vi bedömer att vi inte är rätt instans så får man alltid 

hjälp och tips med hänvisning till vart man kan vända sig. 

Mår man akut psykiskt dåligt så ska man alltid kontakta 

psykiatrisk akutmottagning, ingång 12 på Akademiska 

sjukhuset, alternativt ringa dem på 018-611 25 00. De har 

öppet dygnet runt. 

På www.1177.se kan du söka på “stress” 

i sökfunktionen och hitta mer 

information om vad stress är, när det 

blir ohälsosamt samt vanliga symtom 

vid för långvarig stress utan 

återhämtning. 

Ja, och det är bra. Vårdcentralerna har ju ett helt annat 

vårderbjudande och kapacitet än vad vi på Studenthälsan 

kan erbjuda. Vi arbetar t.ex. inte med somatiska 

sjukdomar och har ingen provtagning. Vidare erbjuder 

vi i regel kortare samtalskontakter än vårdcentralerna. 

Vårdcentralerna ska, enligt Regionens uppdrag, vara den 

så kallade “första linjens psykiatri” och är också de som 

remitterar vidare till specialistvård om det behövs. Det är 

13

Tryck ANNONS CMD+Shift 


Cykla med stil med Holmiensis! 

Kirra hojen med riktigt schyssta 

eldflames från Holmiensis! 

Dekorera ditt vrålåk med flames, lägg 

ut en bild på 

instagram och tagga 

@stockholmsnation. 

Schysstast eldflames vinner ett 

engångsbryt på Stockholms nations 

torsdagsklubb. 

Vill du jobba med 

grafisk design? 

Holmiensis söker 

sin nästa 

Art-Director! 

Var med i redaktionen och 

jobba med oss! 

Skicka in din ansökan till: 

1q@stockholmsnation.se 

14

uppsalavyn 

Uppsalavyn 

Av: Nils Norström 

15

Tryck NATIONEN 

CMD+Shift 


HEDERSLEDAMOTEN 

Carola Lemne, född 1958 i Lund, är medicine doktor och har varit docent i klinisk 

hypertoniforskning vid Karolinska institutet. Åren 2013 till 2017 var hon ordförande för Uppsala 

universitets konsistorium. Hon är ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och var 

sedan 2014 verkställande direktör för Svenskt näringsliv, en post som hon frånträtt nu under 

hösten, men framförallt är hon hedersledamot i Stockholms nation. Det står skrivet att till 

hedersledamot kallas envar Nationen vill betyga sin högaktning. Det är med största sådan jag 

lämnar över ordet till Carola Lemne. 


Redaktör 

Vad gör egentligen en vd för Svenskt Näringsliv? 

Man kan ju undra hur en docent i klinisk 

hypertoniforskning hamnar som vd för Svenskt 

Näringsliv (SN), och svaret på den frågan är en del 

av svaret på frågan ovan. Jag började mitt yrkesliv 

som narkosläkare, och gick så småningom över till 

läkemedelsindustrin, samtidigt som jag började forska 

på KI. Jag kom sedan att byta mellan privat och offentlig 

verksamhet flera gånger, hela tiden med fokus på 

kunskapsintensiva verksamheter. Och under många år 

med forskningen parallellt. 

Men vi måste inte bara 

vara bra på att förstå vad 

som behöver göras – vi 

måste också vara skickliga 

på att få det att hända. 

En sak som med tiden blev allt mer uppenbar för mig var 

hur det hela hänger ihop – hur skapar man egentligen 

välstånd i ett samhälle? Som jag ser det börjar alltsammans 

med att någon företagsam individ eller ett företag skapar 

en produkt eller tjänst som någon därute vill köpa. Från 

de pengar som då genereras får samhället in skatter från 

både individer och företag. De pengarna investerar man 

(förhoppningsvis) klokt – i god utbildning, bra sjukvård, 

framstående forskning, välfungerande infrastruktur, 

yttre och inre säkerhet, och så vidare. Det skapar i sin tur 

bättre förutsättningar för att företagsamma människor 

och företag skall kunna fortsätta att vara framgångsrika 

och hävda sig i omvärlden – och så fortsätter den positiva 

spiralen. Kanske inte så akademiskt uttryckt– men duger 

bra som grundbeskrivning. 

Och i den spiralen är SNs uppgift att ta fram fakta om 

vad som funkar bra och inte, förslag på vad som behöver 

göras för att underlätta utvecklingen, och arbeta med 

påverkansarbete för att få nödvändiga reformer på plats. 

Vi arbetar faktabaserat – vår möjlighet att påverka är 

beroende av vår trovärdighet, och den i sin tur bygger 

på att vi har torrt på fötterna i våra analyser och försvar. 

Vi är inte en partipolitisk organisation – vi driver ingen 

partipolitik eller stödjer politiska partier - däremot driver 

vi sakpolitik och pratar med alla riksdagspartier för 

att försöka få dem att inse vad som behöver göras och 

varför. Så en stor del av mitt arbete handlar om att leda 

en organisation som är som ett mini-universitet med 

öronen väldigt nära rälsen. Våra experter, som har djup 

sakkunskap inom sina områden, lägger också mycket av 

sin tid på att interagera med våra medlemsorganisationer 

(50 stycken) och medlemsföretag (60 000 som 

tillsammans har ca 1,7 miljoner anställda) för att vara säkra 

på att vi identifierar de största hindren och möjligheterna 

för att den positiva cirkeln skall kunna upprätthållas. 

16

Tryck NATIONEN 

CMD+Shift 


Men vi måste inte bara vara bra på att förstå vad som 

behöver göras – vi måste också vara skickliga på att få 

det att hända. En annan del av mitt arbete är därför att 

leda och delta i ett aktivt påverkansarbete för att nå de 

beslutsfattare som är relevanta både regionalt, nationellt 

och på EU-nivå. Ibland kan resultaten komma ganska fort, 

men oftast handlar det om processer som tar många år – vi 

tänker långsiktigt på riktigt! 

Och så är vi ju en 

arbetsgivarorganisation 

– det är kittet som 

håller oss samman. 

HEDER- 

Och vi vänder oss inte bara till beslutsfattare. Ett annat 

viktigt uppdrag från våra medlemmar är att arbeta för att 

så många som möjligt skall förstå och hålla med om att 

en väl fungerande marknadsekonomi och frihandel är ett 

framgångsrecept för hela landet. Vi har i Sverige en positiv 

situation i att det finns ovanligt stor enighet kring detta 

– till exempel har vi en fackföreningsrörelse som delar 

uppfattningen att frihandel är bra och viktigt (inte alldeles 

vanligt runt om i världen), och den situationen arbetar vi 

hårt för att bibehålla. Även detta är ett arbete på mycket 

lång sikt - tålamod och uthållighet är nödvändigt. 

Och så är vi ju en arbetsgivarorganisation – det är kittet 

som håller oss samman. En mycket stor andel av alla 

privatanställda i Sverige omfattas av kollektivavtal (många 

fler än vad som är fackföreningsmedlemmar) vilket beror 

på att många företag som står utanför vår organisation 

ändå väljer att ”hänga på” våra avtal eftersom de tycker att 

de är bra. Avtalen styr inte bara lönenivåer – de innehåller 

också villkoren för (mycket bra) försäkringar för anställda 

och företag, och (superbra) tjänstepensioner som avtalats 

över tid. Många är omedvetna om hur bra dessa förmåner 

är vilket är lite synd, för de är verkligen väldigt förmånliga. 

Så de kollektivavtalsförhandlingar som genomförs med 

jämna mellanrum (nästa gång är 2020) är av mycket 

stor betydelse för väldigt många människor och företag 

under väldigt lång tid. Det är inte SN som förhandlar, det 

gör respektive medlemsorganisation (som till exempel 

Teknikföretagen eller Almega – våra två största förbund), 

men vår uppgift är att hålla ihop förhandlingarna så att 

resultatet blir bra för helheten. 

Så sammanfattningsvis gör en vd för Svenskt Näringsliv 

väldigt många olika saker och träffar många fantastiska 

entreprenörer, spännande tänkare och engagerade politiker 

både i Sverige och Europa. Man blir mycket allmänbildad 

men också mellan varven mycket frustrerad på att viktiga 

reformer inte blir gjorda – men kan samtidigt glädja sig åt 

att en hel del faktiskt rör sig i rätt riktning. 

Carola Lemne 

Hedersledamot 

17

nationen 

(Kli)mat på Nationen 

Av: Lejla Cato 

Det var en dag som jag sent kommer glömma, nämligen 

recentiorernas välkomstdag. Än viktigare var det den dag 

som jag för första gången introducerades för Stockholms 

nation. Innanför Nationens praktfulla fasad kryllade det av, 

likt som mig, överspända recentiorer, bevandrade ämbetsmän 

och förväntansfulla medlemmar som radade upp sig vid 

inskrivningen. Snart var min tur kommen och i en känsloblandning 

av överspändhet och nyfikenhet stegrade jag fram 

till katedern där Recentiorförmannen Kerstin Blomqvist 

inväntade mig med det varmaste av leenden. Informationsutbytet 

närmade sig sitt slut, betalkortet hade genomfört sitt 

ärende och jag förväntade mig precis ett adjö då en fråga 

som förbryllade mig uppträdde. Det berörde den kommande 

recentior-gasque som jag (såklart) hade anmält mig deltagande 

till. Frågan löd: Önskar du vegetarisk eller vanlig mat? 

För att förtydliga: jag påstår inte här att det väldigt omtalade, 

och omstridda, åläggandet av vegetariskt kost som ett alternativ 

till traditionella köttbaserad diet har gått mig obemärkt 

förbi. Tvärtom. Därmed var det alltså inte frågans innehåll 

som väckte min uppmärksamhet under denna sensommardag 

på Nationen, utan det var formuleringen. Vegetarisk kost gavs 

inte den annars vanliga rollen som ett ytterligare alternativ 

till den sedvanliga kötträtten. I och med denna formulering 

likställdes de båda varianterna med varandra. Den enas plats 

på Nationens servis lika given som den andres. Sedan går 

det självfallet inte att bortse från tolkningsproblematiken i 

ordvalet ”vanlig mat”. Utöver att en allvetande kost är den de 

facto vanligaste kosten i Sverige så måste vi även ta hänsyn 

till att den som säljer biljetten inte vet vad som kommer att 

serveras under sittningen. ‘‘Dock måste man veta om det 

finns några speciella önskemål kring innehållet och det som 

inte är speciellt är, helt enkelt, vanligt. 

Jag hade tidigare under samma vecka tagit del av flertalet 

olika nyhetsartiklar som uppmärksammade att miljö och 

klimat numera ansågs som en av de fem viktigaste valfrågorna 

för svenska väljare, vilket fick tankarna att spinna igång 

ordentlig och mig att slänga mig ut i en vild jakt efter mer 

information kring svenskars attityd till miljö- och klimatfrågor. 

Till min glädje var ämnet långt ifrån obehandlat och bland 

mina sökresultat fann jag både bekymrande och hoppingivande 

resultat. Ur den förstnämnda kategorin fann jag 

SOM-institutets årliga nationella rapport som visade på 

att 61% av de tillfrågade sa sig vara mycket oroliga för 

miljöförstöring och förändringar i jordens klimat, vilket är 

en ökning från de två föregående årens undersökningar då 

de motsvarande siffrorna var 49% och 47%. 

Dessa två kategorier var även de områden som oroade 

störst andel, tätt följt av oro för terrorism och ökad 

antibiotikaresistens. 

I kontrast till dessa minst sagt oroande mätningar så fann 

jag även optimistiska resultat i en rapport från Naturvårdsverket 

som visade att mer än en majoritet av de 

tillfrågade var positiva till att förändra den egna livsstilen 

för att minska sitt eget bidrag till klimatpåverkande 

utsläpp. Förändringar som de tillfrågade uppgav sig vara 

positiva till att själva göra var bland annat attminska sin 

köttkonsumtion, åka mer kollektivt, sänka inomhustemperaturen 

och välja klimatsmarta fonder. Speciellt intressant 

för mig, som studerande, var att se hur studenter var en 

grupp som var mer benägen än andra till att minska sin 

köttkonsumtion. 

Under en pubkväll i Landskap träffar jag 

besökarna Leo Andersson, 21 år, och Viking Freij, 

19 år. 

18

nationen 

Samma rapport visade även att 9 av 10 ansåg det allt 

viktigare att företag aktivt verkar för att minimera 

sina utsläpp av växthusgaser. Detta empiriska resultat 

tillsammans med opinionsundersökningen från Novus kom 

att beblandas i en för mig självklar kompott enligt följande 

tankekedja: 

Oro för klimat- och miljöförändring=> Ökad miljömedvetenhet och 

vilja att förändra => Miljö och klimat på den politiska agendan => 

Krav på förändring av samhällsstruktur och människors livsvanor => 

Recentiorförman Kerstin Blomqvist frågar nyinskrivna Recentiorer om de 

vill ha vegetarisk eller vanlig kost 

I kölvattnet av denna tankereaktion trädde en mängd nya 

frågor fram. Frågor som: Vilka åsikter finns det hos Stockholms 

nationsmedlemmar då det kommer till frågor som 

rör miljö och klimat? 

Finns det en likhet mellan vad nationsmedlemmarna 

upplever kring klimatfrågan jämfört med de nationella 

undersökningar som har gjorts? 

Är frågan kring klimatförändring något som berör Stockholms 

Nations verksamhet, och i så fall på vilket vis? 

Och viktigast av allt: Vad menade Recentiorförman Kerstin 

Blomqvist egentligen när hon ställde mig den där frågan om 

önskat mål till sittningen? 

För att inte drabbas av härdsmälta och handlingsförlamning 

(som så många andra gånger då en i högmod tagit på sig 

ett allt för omfattande uppdrag) så bestämde jag mig för att 

fokusera på en frågeställning i taget. Jag bestämde mig för 

att börja från grunden, vilken är Nationens medlemmar och 

besökare. Med detta i åtanke begav jag mig mot Stockholms 

nation med anteckningsblocket och hoppet om att finna 

svar med mig. 

På Nationen 

Det är tidig kväll och över Landskap vilar ännu ett stilla 

lugn. Bland pubgästerna finner jag Viking Freij och Leo 

Andersson som är på plats för den jägarexamenskurs som 

hålls på Nationen. Jag tar plats vid deras bord och leder 

sedan raskt in samtalet mot min hjärtefråga. Den första 

frågan handlar om klimat- och miljöoro. Viking och Leo 

berättar att de allt oftare tänker på frågor som rör miljön. 

De säger att det är svårt att undvika att märka av det. 

- När man hör skräckhistorier om gigantiska plastansamlingar 

i havet och länder där skräpprodukter ansamlas i berg 

som täcker områden stora som stadsdelar så blir det svårt 

att inte tänka på frågor som rör miljön och 

sin egen roll i det, berättar Leo. 

När jag frågar hur viktig de anser miljöfrågan vara jämfört 

med andra politiska kärnfrågor så svarar de att miljöfrågan 

inte går att jämställa med andra problem. 

-Frågan om miljö och hållbar utveckling ligger bakom alla 

frågor, såväl ekonomiska som sociala, vilket gör det till en av 

de viktigaste politiska frågorna eftersom det genomsyrar alla 

delar av samhället, svarar Viking. 

Medvetenhet vid konsumtion, genom att exempelvis köpa 

begagnat, handla närproducerat och minska användning av 

engångsplastartiklar, är en förändring av den egna livsstilen 

som både Viking och Leo har gjort. De tycker även att 

det är viktigt att nationerna visar på en miljömedvetenhet 

eftersom de har ett stort inflytande över studenterna, och 

därmed morgondagens arbetsstyrka. Några förslag som de 

ger till hur Nationen kan utveckla sin miljöverksamhet är 

att minska mängden matsvinn, minimera användningen av 

engångsartiklar i plast och anordna föreläsningar om hållbar 

utveckling. 

-På samma vis som de under Torsdagsklubben har tröjor 

med trycket ”Varannan vatten” för att uppmärksamma 

alkoholkonsumtionen så skulle de på liknande vis kunna 

skapa medvetenhet kring frågor som rör miljö och klimat, 

säger Viking. 

Dagen därpå springer jag på Amalia Ydrefelt och Alice 

Grapp som precis avnjutit en fantastisk lunch inne i 

Landskap. Även de har mycket att tillföra när jag introducerar 

dagens ämne. 

-Jag tänker på miljön varje dag och min oro inför framtiden 

har ökat sen jag läste FN:s senaste miljörapport och insåg 

hur ohållbart vi lever. Förändringen kommer inte om 100 

år, som man tänkt innan, utan fortsätter vi som nu så har vi 

bara 12 år kvar innan vi har förödande klimatförändringar 

inför oss, säger Amalia. 

19

nationen 

Enligt rapporten från FN:s klimatråd, som Amalia åsyftar, 

så skulle en ökning av jordens medeltemperatur med mer än 

1.5 grader innebära katastrofala konsekvenser för samhället. 

För undvika detta, och därmed undgå de lavinartade 

naturkatastrofer som skulle försätta miljontals människor 

i fattigdom och på flykt, anmärker IPCC att det totala 

utsläppet av koldioxid måste minska med 45% till 2030. 

Alice Grapp instämmer i att miljöfrågan inte går att bortse 

från längre och påpekar hur det i grund och botten är 

en förändring av det ekonomiska systemet som krävs. 

Samtidigt försöker både Amalia och Alice att öka sin egen 

miljömedvetenhet i vardagen genom att exempelvis äta mer 

vegetariskt, minska användningen av plastartiklar och avstå 

från flygresor. 

-Tidigare har jag sett resor med flyg som en del av min 

framtid, både inom jobb och fritid, men nu när jag insett 

hur ohållbart det är har jag fått omvärdera mina drömmar 

och mål, berättar Amalia. 

Alice Grapp anser att miljöfrågan är en viktig politisk fråga 

men att det finns viktigare frågor just nu, som exempelvis 

segration och migration. Samtidigt finner hon det förvånansvärt 

att miljön inte står högre på den politiska agendan 

och att det, fortfarande, läggs mer ansvar på individen än på 

politikerna vid makten. 

-Det finns många ”småsaker” som varje person kan göra i 

sin vardag, som att avstå från ett sugrör i plast, men det är 

politikerna och de större företagen som har makten till att 

skapa en verklig förändring, säger Alice. 

Väl hemma vid skrivbordet kan jag konstatera att det råder 

en samklang mellan de röster vi fångat upp på Nationen 

och det som påvisats nationella undersökningar. Det verkar 

alltså stämma att det finns en väletablerad oro inför miljöförändringar 

i samhället och att denna oro har ett starkt 

fäste hos studenter. Bland de intervjuade på Nationen kunde 

det även urskiljas en tydlig positivitet gentemot förändringar 

av den egna livsstilen, men framförallt lyftes betydelsen av 

att Nationen förväntas ta sitt ansvar i att öka miljömedvetenheten 

i sin verksamhet. 

Jag läser åter igenom förslagen till utveckling som de intervjuade 

studenterna har gett och kan inte undgå att känna 

stolthet. Och hopp. För jag är inte besparad från miljöorons 

närvaro och många dagar är det en bäcksvart framtidsutsikt 

jag skådar framför oss. Men vissa dagar, som idag, kan jag 

känna tryggheten i att inte vara ensam i detta. Vi är många 

som är medvetna och som vill förändra. Eller nej; som 

kräver förändring. Med ett förväntansfullt, och vetgirigt, 

pirr i magen ser jag framåt mot nästa steg, som är ta reda 

på hur miljö- och klimatfrågan har påverkat Nationens 

verksamhet. Men mer om det, och om vad Recentiorförman 

Kerstin Blomqvist egentligen menade med sin fråga, får ni 

läsa om i nästkommande nummer av Holmiensis. 

“Det finns många ”småsaker” som varje 

person kan göra i sin vardag, som att avstå 

från ett sugrör i plast, men det är politikerna 

och de större företagen som har makten till att 

skapa en verklig förändring” 

Alice och Amalia tycker att studentnationerna, med plattformar 

som når en stor och bred målgrupp, bär ett ansvar 

för att sprida kunskap och medvetenhet kring frågor som 

rör miljön. Gästföreläsningar med miljöprofiler och ett 

större utbud av vegetarisk mat på Nationen är några förslag 

som tjejerna ger till hur Stockholms nation kan arbeta för att 

öka miljömedvetenheten hos sina Ämbetsmän, Landsmän 

och gäster. 

-Alla är inte medvetna om hur läget ser ut idag och här har 

nationerna en viktig roll i att utbilda studenterna. Vi är trots 

allt morgondagens framtid, säger Alice. 

Amalia Ydrefelt, 23 år, och Alice Grapp, 22 år, LÄSER 

SIN femte termin på Juristprogrammet. 

20

ecept 

Som sylten i en 

hallongrotta 

Kära vänner! Höstmörkret gör sitt och då är det extra 

viktigt för oss att unna oss någonting gott och tänka på 

det spännande som komma skall. Mitt namn är Gustav 

Demmelmaier och jag kommer nästa år vara er Barmästare. 

Jag har haft en fantastisk tid här på Nationen, en tid som 

gjort att jag blivit sugen på mer. Finns det något än mer 

spännande i vårt hus på lut än de många fantastiska minnen 

jag fått dela med vänner som jag fått här? Kanske. 

Jag besökte Nationens Café Blå häromdagen och fick pröva 

ett bakverk så gott att jag behövde be om receptet, för att 

kunna sprida det vidare här i Holmiensis. Ett bakverk 

som vid första tuggan var sprött, lätt knaprigt och hade 

en välbalanserad smak av vanilj och socker. Intressant 

och frestande — vad kan det mer ha funnits för smaker i 

bakverket? Jo, delikat hallonsylt som kan få även den mest 

hårdhudade att smälta. Välsmakande, deliciöst, utsökt! 

2019 blir förhoppningsvis som sylten i en hallongrotta och 

jag hoppas få dela det året med er. Så följ gärna mitt råd och 

sväng ihop ett par finfina hallongrottor från receptet nedan 

eller bjud med mig till Café Blå så delar vi på en. Eller fler. 

4 1/2 dl vetemjöl 

1 dl socker 

1 tsk bakpulver 

2 tsk vaniljsocker 

200 g smör 

Sätt ugnen på 200°C. 

Receptet: 

Ingredienser 

Blanda mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker i en skål. 

Skär smöret i små kuber och tillsätt det. Arbeta snabbt 

samman till en deg, var inte rädd att ta i. Om du låter degen 

vila en stund i kylen innan du fortsätter med nästa steg blir 

den lättare att hantera. 

Forma degen till små bollar. Lägg den i muffinsformar på 

plåtar och tryck till med tummen så att du får en liten grop 

i varje. 

Klicka i lite sylt i varje. 

Grädda mitt i ugnen i cirka 10 minuter. Helst ska 

hallongrottorna få kallna på galler men om du inte har ett 

sådant kan du lägga över dem på ett fat eller en sval plåt. Får 

de ligga kvar på den varma kan de bli brända på undersidan. 

Varma kramar, 

Gustav Demmelmaier 

Barmästare Electus 

21

Tryck STHLMSVECKAN 

Gåsmiddagen CMD+Shift 


22

nudlar, studier 

och stålar 

En serenad till verken 

Av: Sonya Sammarco 

Det är gryning i vintertid i Uppsala och hela 

korridorsrummet skakar i takt med grannens 

alarm. Täcket har under natten format sig som en 

sovsäck och att sätta fötterna på golvet känns som att falla 

tusen meter ner i Domedagsklyftan. Nacken känns stel 

och konstig efter den tredje natten på tempurkudden som 

mamma envisades med att skicka med från Stockholm. Den 

är bra för det lilla huvudet som tänker så mycket, sa hon när 

hon packade ned den och två frysta chililådor. Tänker och 

tänker, tänkte jag, om hon bara visste att det enda jag satt 

och tänkte på igår var vilken bedrift det var att ta sig hem 

från BMC innan förfesten i tisdags och slänga i mig något 

innan kosan drog hela vägen till Fålhagen. 

Det är inte bara 

brödet, kaffet och 

verkarens leende 

som är varmt – det är 

hela stämningen. 

På med tofflorna och ut i det nedgångna korreköket, delat av 

tolv studenter. Den stackars paprikan som var på extrapris 

på Lutis Livs har kroknat i värmen i bottenlådan, och 

dessutom har någon med en högre placerad och därmed 

kylskåpslåda inte återförslutit en brunaktig sås, som sakta 

under natten jobbat sig ned längs hyllorna och samlats i 

en osalig pöl under min prästost. De med kortare stubin, 

eller bara högre standard, skulle sett detta som en dålig 

morgon. Men jag såg det som en möjlighet. In i rummet, 

av med tofflorna, på med Oskar Linnros i lurarna, bort från 

grannens alarm och upp på cykeln som på högsta växeln bär 

av mot Stockholms nations frukost. 

Fingrarna är det första som stelnar i den pinande kylan. 

Därefter följer näsan, tårna och kinderna. Det är en klar dag 

och Uppsala glittrar i morgonljuset. Vägen från Luthagen 

är krokig men det är värt att ta uppförsbacken till Nationen 

för att få hela den magiska rundan. Universitetshuset, 

Gustavianum, kyrkan - och jag tar till och med ingången 

från Drottninggatan även fast det är en extra bit för att få 

en glimt att Carro. Med en rinnande näsa och fingrar som 

nästan skriker av kölden kliver jag in på vår Nation. Med liv 

i stegen, som en som redan hade druckit sitt morgonkaffe, 

förbi anslagen och in i Kakel. Det är inte bara brödet, 

kaffet och verkarens leende som är varmt – det är hela 

stämningen. Att komma in i Kakel för att käka lite frukost är 

som att bli kramad av en dunderhonungsfarmor. I Landskap 

kacklar juriststudenterna om momsberäkningar som farfars 

gamla tv på högsta volym, men det har man lärt sig stänga 

av för att fullständigt och helhjärtat låta sig slukas upp av att 

äta igenom hela buffén med ögonen. 

23


och stålar 

Efter te, kaffe, juice, yoghurt med en fantastisk granola, 

underbart bröd med philadelphiaost och paprika, nutella 

och skinka (allt för 45 kr) lutar jag mig tillbaka i stolen 

med en ljudande suck. Verkarna plockar undan lika glada 

som alltid, och stämningen är skämtsam i övergången från 

frukost till lunch. Jag stannar på min plats och läser igenom 

förra numret av nationstidningen Holmiensis. Än en gång 

blir jag förundrad över vad studenter i denna stad kan 

åstadkomma - de timmar och det engagemang som ligger 

bakom eventen och festerna. Dagverkarna sätter igång med 

sitt och stämningen förändras. 

I ett plötsligt sobert Kakel hälsar en rekorderlig 

Stockholmare lunchgästerna välkomna. Från stadens alla 

hörn och institutioner kommer studenterna till vattenhålet. 

Vissa är bakis, andra har tränat på morgonen, somliga 

less på vintern men samtliga är de en del i Nationens 

gemenskap. Över salladsbuffé, dagens veg eller dagens kött 

delas erfarenheter, nya vänskaper, förvärvade kunskaper 

och en vilja att ta tillvara på varenda sekund av studentlivet. 

Den överfulla lunchtallriken, den självklara lingondrycken, 

allt bröd du kan äta och såklart åretruntpepparkakorna att 

doppa i kaffet går för rimliga 50 kr. 

Men hjärtat i en sann 

student kan ingen 

vintertid förfrysa. 

Varför gå någonstans när de dukar upp kakor? I matkoma 

från de enorma portionerna fantastisk mat är det enda 

som saknas kopiösa mängder kaffe. Och bakverk på det. 

Jag har alltid förundrats över de som kan mer än att rulla 

chokladbollar – och caféverkarna kan så mycket mer än så. 

Olika varianter av bakelser, inte sällan blåbärspaj och bullar, 

serveras på udda, gammaldags porslin som är vackert nog 

att ställa ut på Nationalmuseum eller Instagram. Om det 

nu inte vore så att jag redan gjort mig så hemmastadd att 

jag parkerat mig på samma plats hela dagen, så skulle man 

kunna säga att caféverksamheten är det som får en att känna 

sig som hemma. 

Livet har fram till den 

första tuggan varit som 

att gå runt på öns smala 

gränder och därefter 

kommit fram till vattnet, 

till kajen. 

Någon gång mitt på dagen går solen ned så att kvällen 

helt plötsligt infunnit sig märker man knappt av. Först när 

stekoset från käket fyller rummet vet man att det är afton, 

och med det, dags för burgare. Första tuggan av det nystekta 

undret och jag tas tillbaka till en promenad i Gamla stan. 

Livet har fram till den första tuggan varit som att gå runt 

på öns smala gränder och därefter kommit fram till vattnet, 

till kajen. Där Gamla stan blickar ut över Stockholm, från 

den trofast snurrande NK-klockan till Södermalms gamla 

textilindustrier. Från nya hörs publikens jubel när Barcelona 

eller Tottenham eller AIK gör mål på Manchester United 

eller Crystal Palace eller Djurgården. Timmarna går och 

rösten börjar bli hes från allt gaggande, som endast bryts av 

klunkar av Nationens egna utsökta öl. 

Motvilligt kliver jag ut från Nationen och möts åter av den 

bitande kylan. Men hjärtat i en sann student kan ingen 

vintertid förfrysa. Och det finns ingen sanning så sann 

som att Stockholms nation är byggt av just sanna studenter. 

De vallfärdar från olika hörn av det avlånga landet för att 

alla samlas i Nationens salar, och gemensamt bygga den 

studietid de själva vill ha. Över frukost, lunch, fika och 

middag skapas nya vänskaper som kommer att vara i en 

livstid. Jag går och lägger mig med ett leende på läpparna, 

för jag ska äta frukost på Stocken imorgon igen. 

24


och stålar 

Brunchen 

– ett utsökt söndagsmål eller en ursäkt för fest? 

Av: Amela Muratspahić 

Ni vet den där känslan? När man latar sig i sängen och 

scrollar igenom sitt Instagram-flöde efter en sen lördagskväll 

som plötsligt blivit en sen söndagsmorgon med absolut 

ingenting inplanerat? I takt med att söndagsångesten kickar 

in synas bild efter bild av diverse (spontana?) arrangemang 

av välfyllda koppar chailatte och perfekt uppskurna 

smörgåsar med precis rätt mängd krämig avocado-swirl på. 

Möjligtvis även lite juice serverad i ett lyxigt champagneglas 

till. Eller är det en mimosa? 

Brunchen. En sammanslagning av de engelska orden 

”breakfast” och ”lunch”. Brunchen. Enligt Wikipedia ”/…/ 

en måltid som intas på förmiddagen eller eftermiddagen 

och ersätter både frukost och lunch.” Brunchen. På 

Stockholms nation antingen en smaklig söndagsrutin eller 

en välplanerad tillställning som sker en till två gånger per 

termin i form av Schtocktoberfest och Luccebrunchen 

respektive Vårbalsbrunchen. 

Men varför har vi brunch på Stockholms nation egentligen? 

Hur blev måltiden brunch helt plötsligt synonym med en 

dagsfest? Och varför tycks brunchen vara en okränkbar och 

nästintill helig del av studentlivet? Var vänliga och observera 

att detta inte är en medvetet frågvis och intresseväckande 

inledning jag använder, konstruerad för en stigande 

dramaturgi. Sanningen är att jag inte har den blekaste aning 

om brunchens tillkomst. Ändå är de frågorna vad jag har i 

bakhuvudet när jag ger mig ut på Stockholms nation (och 

Google) för att rådfråga de mer erfarna ämbetsmännen och 

förhoppningsvis erhålla ett svar. 

Den första delen av mitt detektivarbete om brunchens 

historia och nutida popularitet gick via cyberrymden. Där 

lyckades jag hitta en artikel från matsajten ”Mashed” skriven 

av Kitty Jay som menar att själva ordet ”brunch” först 

användes på det sena 1800-talet i en brittisk jakttidning och 

sågs som ett lättare alternativ till middag efter en jakttur på 

söndagsförmiddagen. Detta påstående går att finna i flertalet 

artiklar. Dock finns delade åsikter. Vissa menar, fortsätter 

Jay, att det de facto var katolikerna som först hoppade på 

brunchtåget då brunchen var en större måltid som intogs 

efter söndagsmässan och morgonfastan. Sedan spreds idén 

om brunch och nådde USA på 1920-talet. Då konsumerades 

brunchen dock endast av de välbärgade männen som hade 

råd att inta måltiden och även den förbjudna (men vanligt 

förekommande) alkoholen på dagtid. Självfallet hittar jag de 

första spåren av dagsfestande här, under det glada 20-talet. 

Däremot går att läsa i Mashed-artikeln att brunchen 

snart nog slår igenom rejält på 1950-talet, efter Andra 

Världskrigets slut och ett minskat stigma kring 

alkoholkonsumtion under dagtid. Några vanliga drinkar 

som ackompanjerade brunchen vid den tiden var Bloody 

Mary’s, bellinis och mimosas. Under mina efterforskningar 

hittar jag ett stort antal artiklar som guidar läsaren till 

de bästa brunchställena om man vill åtnjuta en så kallad 

”bottomless” eller ”boozy brunch”, vilket som namnet 

antyder innebär en brunch som serveras med alkohol till. 

Vidare skriver Jay om brunchvågen från 1980-talet och 

framåt, som delvis möjliggjordes av tv-serier som Sex and 

the City, då brunchen blev ultrapopulär i storstäder som 

New York. Intressant nog menar Alison Herman i artikeln 

”The History of Brunch, Your Favorite Meal to Hate” att 

brunch idag ofta sammankopplas med kapital och kön. Det 

vill säga att brunch i dagens samhälle ofta ses som någonting 

”tjejigt”, trendigt och lyxigt. 

Som vanligt har Internet blott lyckats skapa större förvirring 

när det gäller brunchens uppkomst och utseende idag. 

Därför begav jag mig till Stockholms nation, som är känd 

dels för sina veckovisa söndagsbruncher och givetvis för 

sina dagsfester, som lustigt nog också kallas för bruncher. 

Och vilka bättre att fråga om brunchen i allmänhet 

och Nationens bruncher i synnerhet än de mest aktiva 

medlemmarna med flest ämbeten i ryggen? Svaret är 

förmodligen ingen. 

Först ut var Quyen Le som jag träffade över en nationsfika 

en mulen tisdag i november. Det var nästan bara vi 

på Nationen och det enda som hördes i rummen var 

lågmälda mummel, ett bläddrande bland papper och tung 

kurslitteratur samt raska tangentklick från ett antal bord 

bort. 

Quyen är ett välkänt ansikte på Nationen som började sin 

karriär på Stockholms som klubbverkare men har hunnit 

med att vara alltifrån Tredje kurator och pubmästare till 

uthyrningsansvarig och styrelseledamot. För tillfället är hon 

stipendiesekreterare, ledamot i seniorskollegiet sedan två år 

tillbaka och suppleant i styrelsen. Quyen är även den som 

har ansvar för Nationens närvaro på sociala medier och 

tar hand om Snapchat- och Instagram- stories. Alltså finns 

inget tvivel om att hon vet hur en snygg brunch ska se ut på 

bild. 

Fortsättning på nästa sida 

25


och stålar 

Hennes engagemang på vår kära nation började tidigt. ”Jag 

började plugga hösten 2012, hade skittråkigt och åkte hem 

varje månad. Jag kände att studentlivet alla snackar om inte 

var så himla kul. Sista torsdagen sms:ade någon och frågade 

om jag ville nissa i klubbverket. Jag nissade och de frågade 

om jag ville bli klubbverkare nästa termin. Jag tänkte ’varför 

inte’, men förstod inte riktigt vad det innebar – trodde det 

bara var att plocka glas. Sedan blev det januari och jag 

hoppade på klubbverket och det blev jävligt kul. Därför 

uppmuntrar jag alla att starta med klubbverket, just för att 

det är så kul”, berättar Quyen. 

Som Tredje kurator fick Quyen även uppdraget att planera 

många av Nationens bruncher och menar att hon själv inte 

har missat en enda sedan vårterminen 2013, vilket blir totalt 

tio (!) i rad. ”Det är Luccebrunchen och Vårbalsbrunchen. 

Oktoberfesten är mer en dagsfest och inte riktigt en brunch”, 

säger hon fundersamt. 

På frågan varför brunchen ofta likställs med en dagsfest 

svarar hon: ”Jag vet inte riktigt varför vi började ha brunch 

(på Stockholms nation). Tanken från början kan vara 

att käka tillsammans, sedan att dricka alkohol, sedan ett 

dansgolv och sedan blev det en fest. Men allt grundar sig i 

maten. När vi planerade brunchen när jag var kurator var 

det alltid ’vad ska vi erbjuda för käk’ – man kom aldrig helt 

undan från det.” 

Maten är alltså ett viktigt element, och Quyen menar 

att hennes perfekta brunch efter en festkväll innehåller 

äppeljuice, något salt och matigt som bacon och sedan något 

sött. ”Men det är schtek-brunchen. Det går lika bra med en 

halvdan pizza från Studenternas Livs”, skrattar hon. 

En annan intressant egenskap hos Stockholms nations 

bruncher är att de alltid har ett särskilt tema. Quyen berättar 

att Luccebruncherna och Vårbalsbruncherna har förgyllts 

med teman som Coachella, åttiotal, Disney, Full Moon Party 

och College Party. Och Schtocktoberfesten, den hör man på 

namnet vad det är för slags fest. Men Quyens favorittema, 

det måste ändå vara temat på Vårbalsbrunchen 2014: 

Dreamland. Hon berättar med ett leende: 

”Folk var alltifrån moln, regnbågar… fantasin fick flöda. Det 

var så fruktansvärt brett, men ändå enhetligt. Jag hade en 

unicorn-dräkt som jag använt på varje brunch sedan dess. 

Det var ett perfekt tema, perfekt väder – soligt och varmt 

men inte så att man höll på att dö, som det varit på senare 

år. Det var också precis innan Vårbalsbrunchen slog – det 

var där det blev en riktig succé.” 

Jag, som ganska ny på Nationen, blir nyfiken över vad som 

gör just brunchen (alltså dagsfesten) på Stockholms nation 

så bra: 

”Alla är där på samma premisser”, förklarar Quyen. ”De 

flesta har varit där till 04 och fått få timmar på sig att sova. 

Jag har alltid ifrågasatt vad jag hållit på med, men när man 

kommer hit (till Stockholms nation) är stämningen på topp. 

Det har aldrig varit bråk på en brunch – folk är glada hela 

tiden.” 

Hon fortsätter berätta att bruncherna oftast äger rum en till 

två veckor innan terminen är slut, och därmed sätter punkt 

för terminen. Särskilt tydligt blir det för studenterna som 

pluggar sin sista termin, det blir verkligen den sista festen. 

Vidare menar Quyen att Luccebrunchen allmänt är svårare, 

framförallt med tanke på årstiden och kylan. Hon berättar 

att det varit svårare att hitta teman till den och att det finns 

en fara i att den utmynnar i en ”vanlig torsdag”, då den 

tidigare skett inomhus. För att råda bukt på problematiken, 

fortsätter Quyen, har Nationen haft ett utomhustält till 

Luccebrunchen sedan 2015. ”Det var ett genidrag i och med 

att man behåller känslan av att festa utomhus”, säger hon 

och pekar ut mot gården. 

Slutligen har Quyen ännu en teori om varför brunchen är så 

populär bland studenter, nämligen det förbjudna elementet 

med att festa på dagtid. ”Ens vänner undrar ’vad gör du en 

söndag’ när man lägger upp stories. Folk utanför Uppsala 

blir chockade”, skrattar hon. Det är så förbjudet på något 

sätt, går tillbaka till att man ska till kyrkan på söndagar.” 

Hon avslutar: ”Som sagt, folk älskar brunchen. Det mest 

studentikosa man kan göra är att festa på en söndag. Det 

kommer du aldrig göra i det riktiga livet sen, när du är 

vuxen eller så…det är därför bruncherna är ett så lyckat 

koncept.” 

Min intervju med Quyen gav mig en hel del bra information 

om Nationsbrunchen och ledde till många egna reflektioner 

som jag bar med mig till lunchintervjun jag skulle ha med 

Cecilia Berglund på Stockholms nation redan dagen efter. 

Intervjumiljön med Cecilia skilde sig helt från den lugna 

fikamiljön jag upplevde med Quyen. Nu är det istället mitt 

på dagen och många studenter har flytt höstrusket och 

samlats för att äta lunch på Nationen. Det slamrar med 

bestick och ett sorl av röster och skratt ekar mellan de 

anrika väggarna. 

När intervjun med Cecilia precis börjat kämpar jag med 

att få i mig mat samtidigt som jag frenetiskt antecknar alla 

ämbeten hon haft på Stockholms nation. Cecilia har varit 

aktiv sedan 2012, bland annat som dagverkare, art director 

för Holmiensis och uthyrningsansvarig, samt medverkat i 

tre Marsspex. En sak jag reagerar på är att hennes historia 

om varför hon började engagera sig på Nationen i mycket 

hög grad liknar Quyens: ”Jag började 2012 på hösten på 

ekonomprogrammet och då blev vi ett tjejgäng som tyckte 

det var kul att gå på Stocken men inte lika kul att alltid stå 

i kö. Vi bestämde oss för att testa hur det var att nissa och 

nissade i loungen. Efter det bestämde vi oss för att söka 

26


och stålar 

ämbeten nästa termin. Vi var ett stort gäng, några sökte 

frukostverk och några sökte dagverk. Det är en ganska 

’simple story’ egentligen, som de flesta. Att det börjar mer 

med ’nice att slippa köa’ och så inser man att det finns något 

mycket viktigare där än att bara komma in på en nattklubb.” 

För Cecilia handlar tjusningen med måltidsbrunchen om 

det stora utbudet. ”Att man har möjligheten att välja på så 

mycket gott att äta. Sedan slutar det med att man ändå inte 

kan äta allt, men känslan av att det är lite lyxigt och att man 

blir lite bortskämd. Att man har så mycket valmöjligheter 

och kan plocka ut det godaste. Och att man får äta frukost 

länge, det är också viktigt”, funderar hon högt. 

Vidare är enligt Cecilia ”det godaste” och avgörande för 

ett riktigt bra brunchbord gott kaffe, bubbel och antingen 

varmrökt lax om hon är ute och brunchar eller någon form 

av frukt till. 

Emellertid skiljer sig Cecilias tankar åt från Quyens gällande 

brunchens popularitet bland studenter. Hon menar istället 

att man även skulle kunna koppla samman studenters 

frekventa fikavanor med brunchen, och att detta också 

passar bra in på den svenska fikakulturen. ”Studenter kanske 

fikar mer för att de har mer tid”, säger hon fundersamt. Men 

för Cecilia kan brunchen också ha ett socialt perspektiv, att 

man vill fortsätta hänga med dem man festade med kvällen 

innan. 

Föga otippat kommer samtalet om ”den ursprungliga 

brunchen”, det vill säga måltidsbrunchen, snabbt in på ett 

mer festfyllt spår. Därför frågar jag även Cecilia varför hon 

tror att detta ofta blir fallet, att brunchen kopplas samman 

med dagsfesten. 

”Det är egentligen två helt olika koncept, det skulle kunna 

vara i brist på ett bättre namn. Våra bruncher marknadsför 

vi som evenemang i en större festhelg medan våra Sunday’s 

(Nationens måltidsbruncher på söndagar, red. anm.) ingår 

i den veckovisa verksamheten. Förut hade man brunch 

på söndagar - dagen efter en gasque öppnar man till en 

dagsfest. Jag vet att några år innan mig tog man tag i det 

och brunchen som dagsfestkoncept har växt.” Hon avslutar 

med att säga ”Nationsminnet är alltid väldigt kort – det 

kan finnas en koppling mellan brunch och dagsfest, jag vet 

faktiskt inte.” 

Bland de vårbalsbruncher Cecilia minns extra mycket är 

åttiotalsbrunchen en av dem, då Nationen köpt ett upphöjt 

glasgolv som stod på dansgolvet. Hon berättar att när det 

spilldes på glasgolvet blev det alldeles halt vilket gjorde 

att man inte ens behövde lyfta på fötterna, man kunde 

bara glida omkring. ”Kul med åttiotalstema också – man 

kunde göra moonwalken lättare”, skrattar hon. Även Cecilia 

nämner Dreamland-temat som särskilt roligt. 

Men vad är det som är så kul med teman? Är det ett sätt för 

studenter att få släppa loss ännu lite mer och glömma sina 

bekymmer (läs tentaångest) för en dag? Eller är det ännu 

ett sätt för oss trendkänsliga post-millennials att visa upp 

vårt unika jag och få den där perfekta Instagram-bilden? 

Quyen menade att teman höjer stämningen och att det är 

något osvenskt och amerikanskt med att få klä ut sig. Men 

hon gillar inte heller teman där man bara går in för att vara 

snygg. ”Coachella-temat var lite för mycket snyggfaktor”, sa 

hon. ”Pyjamasparty gick man lite in för att vara ful.” Cecilia 

däremot har ett annat perspektiv när det gäller temafester: 

”Jag tror det handlar om att man vill blanda upp en mer 

traditionell sittningskultur med något som avviker. Det är 

kontrasterna som avgör, det är roligare att gå på en bal med 

långklänning och frack om man har en annan typ av fest 

att gå på antingen före eller efter. Om alla fester skulle vara 

högtidsdräkt skulle det inte vara lika kul.” 

Slutligen kan det för nya studenter i Uppsala vara svårt att 

veta vad de ska vänta sig av en Nationsbrunch, men jag 

tyckte Cecilia sammanfattade det rätt bra: 

”Jag tycker att brunchen på ett sätt börjar lite som Valborg. 

Det är trevligt att träffas innan och hjälpas åt att klä ut sig. 

Det blir som en minibrunch innan brunchen! Viktigt då är 

att verkligen klä ut sig mycket för det blir roligt. Sedan när 

man kommer hit (till Stockholms nation) är det en speciell 

För Cecilia är det, likt Quyen, också Nationens 

vårbalsbrunch som sticker ut. Hon berättar: ”Jag tror det 

handlar om fint väder och sol, speciellt i slutet av maj, det 

är på väg att nosa lite på att bli försommar. Bara det är 

fint väder så är folk väldigt sugna på att ha kul och festa 

tillsammans.” 

Hon fortsätter: ”Många kommer också väldigt utklädda, det 

i sig skapar en väldigt rolig och härlig stämning.” 

Fortsättning på nästa sida 

27


och stålar 

stämning när det fylls på och kommer mer och mer folk. 

Det viktigaste är att känna av energin av att alla människor 

är så himla glada och bara vill ha kul och dansa och skratta. 

Den stämningen är väldigt härlig och det är den man njuter 

av mest.” 

Summa summarum går det inte att sticka under stol med 

Nationsbrunchens omåttliga popularitet, oavsett vilka 

anledningarna bakom än må vara. 

Ändå finns det gemensamma nämnare som jag hittade i 

min jakt vad gäller både brunchens och Nationsbrunchens 

historia och deras status idag. Något som började som 

en sen frukost och intogs efter en jaktsöndag eller 

söndagsmässa har mognat och utvecklats till en trendig 

frukostlunch för storstadsbor i farten. Brunchen är även 

omåttligt populär bland studenter. Handlar det möjligen 

om att vi är för lata och för snåla så att vi väljer att slå ihop 

måltider? Vad står näst på tur, en lunchmiddag? Skulle inte 

vara helt omöjligt att tänka sig. 

Brunchen, som under 20-talet kombinerades med alkohol 

av rika överklassmän och sedan utmynnade i ”boozy 

brunches” efter Sex and the City-vågen associerades 

omedelbart med storstadslyx. Och vips! Så var dagsfesten 

född! Slutligen är det den härliga stämningen som lockar 

studenter till brunchen då det egentligen är den man njuter 

av mest och kommer ihåg i efterhand, i alla fall om man ska 

lita på Quyen och Cecilia (vilket man gör). Och temafester 

är väldigt roliga, punkt. 

Jag går ut genom dörren och ser den grå himlen och de grå 

träden. Min cykel är alldeles blöt, men det tycks ändå inte 

regna. Inte på riktigt i alla fall, det är mer ett konstant dugg 

som formar en slags dimma över Uppsala. Domkyrkans 

torn syns knappt. Nu skulle en vårbalsbrunch inte sitta fel, 

tänker jag och flåsar mig upp för Carolinabacken. Nej, nu 

får jag ta och ge mig. Allt snack om brunch har gjort mig 

hungrig, både på mat och D-vitamin. Vi ses! 

5 snabba: 

Namn: Quyen Le 

Ålder: 25 år gammal 

Studieinriktning: Politices kandidatprogram (pluggar 

sin sjätte termin) 

Nuvarande ämbeten: Suppleant i Styrelsen, 

stipendiesekreterare, ledamot i seniorskollegiet och ansvarig 

för Nationens sociala medier (Snapchat- och Instagramstories) 

Roligaste ämbetet du haft på Stockholms nation: 

”Förut sa man alltid klubbverket – för att man ville lyfta 

det. Men jag säger nog restaurangchef eftersom det var min 

bästa termin i Uppsala. Man var heltidare här men hade inte 

riktigt samma ansvar som en kurator. Ämbetet är en lite 

annan grej nu, jag var ju restaurangchef för fyra år sedan. 

Men det var en grym vår!” 

5 snabba: 

Namn: Cecilia Berglund 

Ålder: 26 år gammal 

Studieinriktning: Läkarprogrammet (pluggar tredje 

terminen). Har även en kandidatexamen i företagsekonomi 

Nuvarande ämbete: Sitter i Sångbokskommittén som ska 

ta fram en ny sångbok 

Roligaste ämbetet du haft på Stockholms nation: 

”Å ena sidan dagverkare då det var ett härligt gäng och jag 

var ny på nationen, men också att vara uthyrningsansvarig 

och hjälpa till att servera på gasquer har varit det jobbigaste 

och typ det roligaste. Båda handlar om att jobba hårt, 

men att man blir en bra grupp och har kul tillsammans. 

Det roliga är inte vad man gör utan att man gör det 

tillsammans.” 

28

nationen 

Första 

Av: Amela Muratspahić 

-taget på Studentvägen 

Nu är det officiellt! Stockholms nation ska 

tillsammans med Norrlands nation och Gästrike- 

Hälsinge nation bygga nya studentlägenheter på 

Studentvägen. Det är dessutom planerat att Stockholms 

hus ska byggas först. Fredagen den 23 november togs det 

första spadtaget i samband med en tämligen högtidlig 

ceremoni bestående av tal och sång av Norrlands nations 

manskör. Dock kan man fundera på huruvida det var 

svårt att sätta spaden i marken med tanke på det kyliga, 

minusgradiga vädret. Flera av talarna kommenterade att det 

var betydligt varmare då det första spadtaget för de första 

studenthemmen på Studentvägen togs, den 2 juni 1956. 

Just detta byggnadsprojekt har däremot varit på tapeten i 

flera års tid, menar Kristin Toreberg, som är byggledare för 

projektet och på så vis representerar bostadsstiftelserna. Det 

innebär helt enkelt att hon fungerar som nationsstiftelsernas 

förlängda arm på bygget. 

Men vad är det för slags lägenheter som ska byggas? Kristin 

berättar att det främst är studentettor som gäller. ”Det finns 

ju korridorsrum i de stora husen och i de gula tegelhusen 

finns det treor. Man har redan stora lägenheter för familjer 

och så har man rummen, så det är väl att man tycker att det 

saknats små lägenheter. Så ettor blir det”, säger hon. 

Johan G Delin var också på plats. Han är ordförande för 

bostadsstiftelsen på Stockholms nation men avgår till 

årsskiftet. Johan menar kort och gott att projektet handlar 

om att bygga lägenheter för sina Landsmän. 

Och behovet finns verkligen. Kristin nämner att det byggts 

alldeles för få studentlägenheter i förhållande till hur många 

SENASTE NYTT 

Holmiensis erfar att det 

allra första spadtaget 

faktiskt togs natten 

innan ceremonin 

av en okänd grupp 

gärningsmän. Då de 

var kraftigt maskerade 

kommer deras 

identiteter förbli en 

hemlighet, men den 

här tidningen har fått 

tillgång till exklusiva 

bilder som togs under 

gärningens utförande. 

nya studenter som anlänt till Uppsala. 

Gemenskap var ett annat ord som genomsyrade både den 

kalla luften och alla tal under ceremonin. Både Kristin 

Toreberg och Johan G Delin nämner att de själva bott i 

området där det nu ska byggas nytt. Kristin talar om att det 

är bra att man kan bygga på befintlig mark: 

”Man får kvar sammanhållningen på Studentvägen. Hade 

man byggt någon annanstans hade det blivit mer utspritt. 

Men det är fantastiskt, jag har bott i området själv också, 

och det är så fantastiskt med den här gemenskapen som 

finns här och att du har Triangeln och Studentstaden 

bredvid också. Så det är kul om fler studenter har möjlighet 

att bo här”, säger hon glatt. 

En annan punkt som togs upp var att de nya husen är 

tänkta att fungera långsiktigt och vara kvalitativa, med både 

solceller och vindkraftverk inkorporerade i byggnaderna. 

Dessutom är planen inte att bygga något skrytprojekt, enligt 

Kristin, utan att husen ska passa in i området. Hennes 

avslutande ord om den hållbara delen av projektet var 

tänkvärda: ”De här vindkraftverken är ett forskningsprojekt 

från Ångström. Så det är också kul att det är väldigt lokalt. 

Man knyter ihop säcken på ett fint sätt tycker jag.” 

Vad gäller den saken kan man konstatera att även 

de som bor på Studentvägen idag är kapabla till att i 

framtiden forma samhället till det bättre, genom innovativa 

forskningsprojekt likt detta eller på andra sätt. Samt att en 

fräsch bostad kan bidra till de rätta förutsättningarna för 

innovation eller, om inte annat, en god studiemiljö. 

29

kuratelet 

2Q 

Johanna Schwang 

Kära Stockholmare, för sista gången i denna spalt. 

Tiden rasslar förbi, var tog den vägen? Jag minns hur jag satt i januari och tänkte ”jag 

längtar tills dagen när jag förstår allt det här”. Och nu, när det är dags att lämna över 

stafettpinnen så förstår jag äntligen. Inte bara själva det praktiska arbetet, utan även 

vad det faktiskt innebär att vara kurator. Att man på ett sätt säger upp hela sitt 

sociala liv, allt ifrån att inte kunna gå på bästa kompisens födelsedagsfest på grund av 

att den infaller samma helg som Vårbalen, utan även att man spenderar 7 till ibland 

18 timmar av sitt vakna dygn på Nationen, varje dag. Ibland säger folk saker som 

”men äsch, det gör väl ingenting om taket i gången mellan köket och kakel går sönder, 

det påverkar ju inte dig”. Nej kanske inte mig som person, men det påverkar mitt lilla 

barn, Stockholms nation. Jag rekommenderar er alla att söka en heltidstjänst här på 

nationen, det är något av det roligaste, finaste och bästa jag har gjort. I vår kommer jag 

sakna alltihop, jag kommer sakna varje gång alla papper ligger huller om buller och jag stressar 

ihjäl mig över en rapport som ska bli klar inför landskap. I vår kommer jag vara avundsjuk på dig, Victor, 

som ska få ta över rollen som en av de ansvariga för mitt lilla barn och, framförallt, min familj: kuratelet. 

Jag är säker på att du kommer att göra ett fantastiskt jobb och att allt jag lämnar efter mig hamnar i trygga 

händer. Jag hoppas, kära läsare, att vi ses på Lucce. Kanske hittar ni mig fällandes en tår i kakel när vi sjunger 

stad i ljus tillsammans. 

3Q 

Malcolm Sterky 

Vänner! 

Hej och välkomna in i min något degiga och trötta 3Q-hjärna! Höstens hysteriska tempo håller 

på att ta ut sin rätt och för min del har det resulterat i att jag rosslar och grymtar likt Alfred, 

75 år. Ryggen värker, hostan sliter sönder lungorna och jag har drömmande börjat 

föreställa mig hur jag som pensionär åker på en all-inclusive resa till Mallis, plockar 

snäckor på stranden och skäller på servisen. Med det sagt: jag har aldrig mått bättre. 

SNAK (som undertecknad vann föregående år), Höstgasque, Oktoberfest, Gåsslabb, 

Gåsmiddag, GA-bal i Lund, Ålagille (som jag missade på grund av ovannämnda 

ålderskrämpor) och mycket annat har, tillsammans med alla jag delat upplevelserna 

med, gjort detta till min bästa höst i Uppsala hittills. Mörkret biter inte på mig 

längre. 

En bidragande orsak är faktiskt att våren dominerar mina tankar. 3Q har äran att vara 

valborgschef och tillsammans med resterande kollegor läggs nu fler och fler timmar varje 

vecka på att göra det Stockholms nation gör bäst i Sverige – styra en galen fest kring slutet av 

april. Jag längtar! 

Ett annat ljus som lyser upp både min, och förhoppningsvis även er, vardag är att Landskap gett mig två nya 

fantastiska kollegor till vårterminen. Med Gustav Demmelmaier och Victor Wiberg som kliver på så lovar 

jag er att Nationen är i både trygga och roliga 

händer. Att det dock innebär att två vänner och kollegor kliver av försöker jag att inte tänka på. 

Avslutningsvis så råder jag er att blicka fram mot vår storslagna Luccehelg och avsluta terminen på samma 

sjuka, ohälsosamma och underbara sätt som vi inlett den på. Fyra dagars fest har väl ingen dött av? 

God jul på er – låt oss tillsammans kamma hem alla hårda paket! 

30

kuratelet 

Barmästare 

Joel Haglund 

Kära Stockholmare! 

Ett fartfyllt år lackar mot jul och snart är det dags för 2018 att tacka för sig. För mig 

har det varit ett mycket speciellt år, från det att jag den andra januari flyttade in på 

kontoret och slog mig ned i den stol jag nu snart ska lämna. Varför har det varit det? 

Är det för att jag har varit mannen med mest sprit i Uppsala? Är det för att jag har 

sluppit studera under ett helt år? Eller är det för att jag fått spendera ett år omgiven 

av varma och drivna människor i vårt älskade hus på lut? Svaret är naturligtvis en 

kombination av alla tre. Men efter nyår, när mitt spritförråd minskat drastiskt och jag 

åter förpassats till skolbänken, så kommer jag fortfarande alltid kunna komma tillbaka 

till värmen på Stockholms nation. 

Tack för det och tack för mig! Tack alla bartenders som gång efter gång gjort mig så enormt 

stolt. Tack kuratorskollegor Edward, Hanna, Estrid, Karin, Malcolm, Patrik och Johanna för alla roliga 

stunder vi haft och för alla jobbiga stunder som vi kommit starkare ur. Och tack till Dig som läser, för att du 

är en del av den gemenskap som är Stockholms nation. 

Restaurangchef 

Patrik Viklander 

Kära, kära Stockholmare, 

När jag skriver denna spalt är det fredag och jag ligger inne på Karins kontorsgolv. 

Frågar mig själv ifall utgången igår faktiskt var värd den grova bakfyllan som jag har 

idag. 

Denna terminen har gått så otroligt fort. Känns nästan som igår när jag reste upp hit 

efter min sommar för att jobba med kuratelet genom att piffa upp vår utegård. En ny 

grön gräsmatta rullades ut – och visst var det värt mödan! Jag hoppas inte att någon 

missade dess gröna sken när terminen drog igång. 

Det känns heller inte avlägset när jag med skakiga ben genomförde min första uthyrning 

som restaurangchef och fasade över allting som kunde gå snett. Men saker och ting verkar alltid 

lösa sig i vårt lutande hus, och det är tack vare alla er Ämbetsmän! 

Därför önskar jag er alla, Ämbetsmän såväl som Landsmän, en riktigt lugn och härlig julledighet för att 

kunna komma tillbaka till en vårtermin taggade till tänderna igen! Jag är säker på att den kommer bli lika 

storslagen som den här hösten har varit! 

31

KALENDARIUM 

Vårterminen 2019 

10 januari 

14 januari 

22 januari 

4 februari 

16 februari 

23 mars 

1 april 

Smygpremiär Torsdagsklubben 

Lunchen öppnar 

Puben öppnar 

Första Lagtima Vårlandskap 

Bellmangasque 

Marsgasque med Marsspexpremiär 

Andra Lagtima Vårlandskap 

stockholmsnation.se

2018 - Holmiensis 4

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?