Valtionhallinnon kielitutkinnot - Språkexamina i ... - Opetushallitus

Kouvola är en järnvägsknut med en stor personal. Arbetsgivaren Statens järnvägar förutsatte
att tjänstemännen skulle förstå svenska. För många järnvägstjänstemän ställdes
kravet ”nöjaktiga kunskaper i tal och skrift”. Posten ställde också liknande krav. I fråga
om Statens järnvägar och Posten Finland kunde språkkraven kännas besvärliga, eftersom
tjänstemännens grundutbildning inte gav den språkfärdighet som förutsattes.
Efter att Posten blev ett aktiebolag år 1994 och senare ett publikt aktiebolag 2001 har
strömmen av examinander från postfunktionerna sinat.
De tvåspråkiga kommunerna längs sydkusten krävde också språkbetyg av sina anställda.
I vissa kommuner betalades ett språktillägg som ökade motivationen att avlägga
språkprov. Språkkraven varierade från kommun till kommun.
En del folkhögskolor och handelsinstitut ville att de utexaminerade skulle ha ett officiellt
språkbetyg och många föräldrar uppmanade sina abiturienter att ta språkbetyg
samtidigt med studentexamen.
På 1980-talet kom helt nya kategorier examinander. Många universitet och högskolor
vidgade studentrekryteringen och de fast anställda skulle uppvisa minst nöjaktiga
kunskaper att använda svenska i tal och skrift. De läkare som ville specialisera sig på
universitetssjukhusen i Helsingfors måste kunna tala och skriva svenska. Försvarsmakten
fordrade språkkunskaper av dem som kunde komma i kontakt med de svenskspråkiga.
Detta gällde ofta personal i högre tjänsteställning.
Benämningen ”tjänstemannasvenska” är träffande för provet. Näringslivet kunde
visserligen räkna ett språkprov som en merit om det var fråga om en person med en
udda utbildning. De allmänna proven som utbildningsstyrelsen skapade i början av
90-talet fyllde ett verkligt behov.
I början av det nya millenniet omorganiserades räddningsväsendet och nödcentraler
inrättades. Sydöstra Finlands nödcentralskrets är delvis tvåspråkig på grund av de tvåspråkiga
områdena. Nödcentralen placerades i det enspråkiga Kouvola och personalen
rekryterades närmast bland folk som arbetat med motsvarande uppgifter i lokala larmcentraler
och nödcentraler. Språkkunskaperna utgjorde ett stort problem för de äldre
och framkallade irriterade telefonsamtal från olika håll. Det var faktiskt nödvändigt att
förklara att en människa i nöd inte nödvändigtvis klarar av att framföra sitt ärende på
ett främmande språk och att nödcentralen också skall fungera på svenska.
Information om språkproven
Det går inte att tala om marknadsföring av de gamla språkproven. Då en tjänst skulle
tillsättas nämndes språkkravet i utlysningen, men de sökande till tjänsten fick i allmänhet
själva ta reda på hur språkbetyg kunde införskaffas. Det kom många förfrågningar
till språkinstitutet, senare översättarutbildningen, länsstyrelsen, magistraten och till
och med polisen. Ett fåtal kunde söka informationen i Finlands statskalender. Oftast
gick informationen från mun till mun på arbetsplatserna eller i bekantskapskretsen.
En av de viktiga frågorna vid den första kontakten med examinanden gällde förberedelserna
inför provet. Språkproven arrangeras för samhällets aktiviteter och inlärningen
skall helst ske under en längre period. Ett råd var att ställa in radion på en
svensk radiostation exempelvis i bilen och lyssna regelbundet. De svenska nyheterna
4