Tero Palokoski - Suomen Merimies-Unioni

Karibien21.11.–18.12.2008staden på vardagskvällarna. Mot slutet avkvällen samlas man ofta i den närliggandecolmadon, hörnbutiken, där det är trevligt attsitta i plaststolar och avnjuta en Presidenteöl.Demonstration för minimilönerVi arbetar från måndag till torsdag, men påtorsdagskvällar och fredagar lär vi känna detlokala samhället med hjälp av våra värdar.Helgerna är vi lediga, de spenderar vi pånärliggande sandstränder, museer, stadenskaféer och hotellets pool.På talkoresan besöker vi bl.a. ett barnsjukhus,en skola för fattiga, parlamentetsrepresentantrum, byggnadsarbetarnas pensionskassa,fackföreningarnas centralorganisation,Nestlés fabrik och dess fackförbund.En gång tillbringade vi en helg som sjukvårdsförbundetsgäster på en strandresort,deltog i en demonstration för en höjning avminimilönerna och gjorde en tvådagarsresatill Monte Christi-regionen, där vi besökteen Rättvis Handel-bananplantage samt enekologisk kaffeodling. Vi besökte också denlilla hamnen i Manzanillo, varifrån bananernaskickas ut i världen. Tyvärr fanns detinga fartyg i hamnen, så vi fick inte se närde lastades.Dilemma för fackförbundenPå flera av våra besök fick vi höra berättelserom Dominikanska Republikens fackförbundssvårigheter och vinster. Verksamhetentycks likna den i Finland för mångaårtionden sedan, d.v.s. med mängder av utmaningaroch olika lösningar på problemen.Fabriker ”bekvämlighetsflaggas” lätt till enannan plats i världen, som till exempel Bangladeshoch Vietnam.Många stora fabriker finns på s.k. områdenför fri produktion, där man inte behöverbetala skatt eller värna de anställdas intressen.Fackförbunden står inför ett riktigt dilemmadå de ska trygga rimliga arbetsförhållandenoch en lön som kan garantera enutkomst på områdena för fri produktion,samtidigt som de ska få företagen att stannakvar i landet. Då den dominikanska arbetskraftenblir alltför dyr hämtar man arbetarefrån öns andra stat, Haiti. Många haitierarbetar på byggplatser och med jordbruk.Knappt några haitier är organiserade i ettfackförbund. De befinner sig ofta olagligen ilandet och vågar inte ställa några krav eller iövrigt göra sin röst hörd.På talkoresan berättar vi så gott vi kanom arbetsförhållandena i Finland, den fackligarörelsen och t.ex. om hur man tecknarkollektivavtal. Som tur är så är vi mångai gruppen, vilket innebär att vi har mycketkunskaper och åsikter i ämnet. Våra värdarverkar vara riktigt intresserade av vad gruppenhar att berätta. Ofta kommer det framatt globalisering är ett spel som vi alla deltari. Det vi gör här påverkar vad som sker någonannanstans. Därför måste vårt samhälle ochäven individen agera ansvarsfullt. Och därförmåste även den fackliga rörelsen verka övergränserna.Den tre veckor långa arbets- och studiebesöksrundanföljs av en välförtjänt ledigvecka. I små grupper beger vi oss till sandstränderna,bergen och staden, beroende påintresse. Den sista kvällen innan hemresansamlas vi återigen i Santo Domingo och ätermiddag med våra värdar och håller tal påspanska och finska, som avslutas med orden”Somos compañeros” som uttrycker kamratskapoch solidaritet.Bicycle is happiness.29