Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser ...

Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 165 

Onsdag 15. august 1984 kl. 14 

Seksjonsmøte 

Morselskaps ansvar for datterselskaps 

forpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 

Referat: Del I s. 77 flg. 

Debattleder: Kansler, professor jur. dr. Lars Erik Taxell, Finland

166 

Talere 

Referent, konsumentombudsman Gerhard af Schulten, Finland 

Korreferent, advokat Jørgen Grønborg, Danmark 

Professor emeritus jur. dr. Knut Rodhe, Sverige 

Professor dr. jur. Mads Henry Andenæs, Norge 

Professor jur. dr. Jan Hellner, Sverige 

Underdirektør Adam Vestberg, Danmark 

Høyesterettsadvokat Jan Dahl, Norge 

Underdirektør Gudmund Knudsen, Norge 

Professor dr. jur. Bernhard Gomard, Danmark 

Advokat Bengt Westerling, Sverige 

Professor jur. dr. Madeleine Löfmarck, Sverige 

Referent, konsumentombudsman, Gerhard of Schulten, Finland 

Debattleder, professor jur. dr. Lars Erik Taxeli, Finland 

167 

172 

180 

183 

189 

190 

193 

194 

196 

199 

201 

202 

204


Referent, konsumentombudsman GERHARD AF SCHULTEN, Finland: 

Läkemedelsföretaget B i ett mellaneuropeiskt land har grundat ett dotterbolag 

D i ett u-land, för att framställa vissa kemiska preparat som skall 

vidareförädlas av moderbolaget. I framställningsprocessen alstras giftigt avfall 

som kontinuerligt tillförs omgivningen genom utsläpp och dumpning, med 

påföljd att ett antal invånare i omgivningen allvarligt skadas och betydande 

områden blir obeboeliga för långa tider. I verksamheten har inte iakttagits 

europeiska säkerhetsföreskrifter. I värdlandet har inte några säkerhetsnormer 

uppställts för detta slag av verksamhet. När dotterbolaget stäms på ersättningar 

för de uppkomna skadorna nedläggs verksamheten på order av B, som inte 

anser sig ansvarigt för skadorna. 

Ett bryggeriföretag inköpte i syfte att bredda sin verksamhet ett läskedrycksfabricerande 

aktiebolag. Sedan omfattande saneringsåtgärder börjat vidtagas 

i det nya bolaget, dels med medel från moderbolaget, dels med krediter 

från utomstående, infördes utan förvarning en punktskatt på metallförpackningar. 

Försäljningen i dotterbolaget visade snabbt sjunkande siffror, emedan 

en stor del av bolagets sortiment såldes i metallförpackningar. Moderbolaget 

var inte berett att deltaga i finansieringen av ny förpackningsteknik. Läskedrycksbolaget 

försattes i konkurs, varvid moderbolaget i konkurrens med 

oprioriterade borgenärer bevakade sina fordringar på återbetalning av tidigare 

beviljade finansieringsbidrag. Borgenärerna i sin tur yrkade på att moderbolaget 

skulle hålla dem skadelösa. 

Detta är ett par konstruerade exempel, med en viss verklighetsanknytning, 

på situationer där moderbolag kan tankes bli utsatt för krav på att bolaget skall 

ansvara, i alla fall subsidiärt, för sitt dotterbolags handlande. I mitt referat har 

jag, med utgångspunkt i nordisk och i viss mån utomnordisk lagstiftning, 

doktrin och praxis försökt beskriva förutsättningarna för moderbolags ansvar 

för dotterbolags förpliktelser. Framställningen utmynnar i synpunkter de lege 

feranda och det är just de rättspolitiska aspekterna som kommer att utgöra 

kärnan i i detta inledningsanförande. 

Innan jag fortsätter vill jag fästa er uppmärksamhet vid några oklarheter i 

den tryckta texten. Jag bortser från ett antal tryckfel och ber er slå upp sidan 91: 

i notapparaten före noten 24 finns ett stycke som helt skall utgå, det hör 

nämligen samman med ett avsnitt som i ett slutskede ströks. På sidan 118, 

längst uppe i första stycket, näst sista raden finns det en gåtfull hänvisning till 

ett särskilt pappabolag som beror på ett missförstånd. Sidan 121 tesen nr 13, 

innehåller en hänvisning till punkten 8. Det skall vara punkten 9. 

Den legala utgångspunkten för moderbolagets ansvar är enligt samtliga

1 68 Gerhard af Schulten 

nordiska aktiebolagslagar att aktiebolagets delägare inte är personligen ansvariga 

för moderbolagets förpliktelser och att bolaget sålunda svarar med sina 

egna tillgångar, och bara med dessa, för sin gäld och andra förpliktelser. 

Saken förändras inte av att bolaget har bara en enda ägare, moderbolaget. 

Moderbolaget kan självfallet bli ansvarigt för sitt dotterbolags förpliktelser på 

allmänna civilrättsliga grunder, t.ex. såsom borgensman eller medkontrahent, 

på grund av bulvanskap eller på skadeståndsrättsliga grunder, t.ex. i kraft av 

sitt uppträdande i förhållandet till dotterbolagets borgenärer. 

Av säskild betydelse i det här sammanhanget är reglerna i de nordiska 

aktiebolagslagarna om aktieägares ansvar för skada, som genom att medverka 

till lagstridigt handlande avsiktligen eller av grov oaktsamhet tillfogat bolaget, 

annan aktieägare eller tredje man. Den här regeln kan bli aktuell t.ex. om 

moderbolaget utövar sitt inflytande över dotterbolagets ledning så, att det fattat 

ett mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen stridande beslut, som orsakat 

bolaget och därigenom också borgenärskollektivet ekonomisk förlust. Här 

kanske det är skäl att påpeka, att den norska regeln är litet annorlunda. 

Jag kommer i fortsättningen att bortse från de här ansvarsgrunderna och 

också från ansvarstillfällen, vilka har sin grund i en straffrättslig bedömning. 

Det som intresserar oss särskilt, är moderbolagets eventuella ansvar för 

dotterbolagets gäld i allmänhet, eller för enskilda förpliktelser, t.ex. skada som 

bolaget åsamkat tredje person och vilket inte är en följd av direkta regler i lag. 

Om moderbolaget blir ansvarigt för dylika förpliktelser, talar man om ansvarsgenombrott. 

Ansvarsgenombrott kan också uppträda indirekt på så sätt att 

moderbolaget inte tillåts bevaka fordran i dotterbolagets konkurs. Om moderbolaget 

tvingas stå tillbaka för övriga borgenärer i dotterbolaget öker möjligheterna 

för dem att få betalning. 

Ansvarsgenombrott kan äga rum i nordiska koncernförhållanden. Till denna 

slutsats har jag kommit i mitt referat på basen av en undersökning av doktrin 

och praxis. Moderbolags ansvar är subsidiärt och har sin grund i att domstol 

identifierar moderbolaget med dotterbolaget. Genom att tillämpa principen om 

identifikation kan domstol ge borgenärs rättsskyddsintresse företräde, ifall 

dotterbolagets verksamhet inte uppfyller kraven på ett normalt affärsmässigt 

handlande och därför inte har krav på att dess rättsliga autonomi respekteras. 

Åtminstone i Finland kan moderbolags bevakning av fordran i dotterbolags 

konkurs under vissa förutsättningar underkännas på grund av identifikation. 

Kan man da säga att det rådande rättsläget är tillfredsställande? Är det 

ändamålsenligt att frågan om ansvarsgenombrott överlämnas till domstolarns 

prövning enligt allmänna rättsprinciper, eller borde man i stället lagstifta i 

saken? För domstolskontroll talar framför allt den omständigheten, att de

Morselskaps ansvar for datterselskaps förpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 169 

situationer, där ansvarsgenombrott kan vara påkallande, är väldigt mångskiftande 

och att varje fall kräver en individuell bedömning, som bäst kan ske om 

domstolen har fria händer. För att det här skall fungera krävs det goda insikter 

i ekonomiska frågor hos domarna och en god portion djärvhet. 

För företagen kan det vara svårt att förutse och uppskatta det latenta 

ansvaret för dotterbolagens förpliktelser, och man kan också allmänt säga att 

avsaknaden av en lagregel och bristen på prejudikat, gör att rättsfiguren 

ansvarsgenombrott förblir rätt okänd för företagen. Därmed blir dess preventiva 

effekt liten. Mycket talar alltså för en reglering i lagen. 

Innan jag går in på den frågan är det skäl att alldeles kort beskriva, hur 

koncerner kommer till, det är nämligen viktigt att inse att koncerner uppkommer 

på många olika sätt och i många olika syften. En eventuell lagstiftning 

kan knappast ignorera den omständigheten. Ett koncernförhållande uppkommer 

antingen genom att ett nytt bolag grundas av det blivande moderbolaget 

eller så att ett existerande bolags aktier förvärvas på en gång eller gradvis. 

Motiven för en koncernbildning kan variera, det kan vara fråga om att 

moderbolaget vill diversifiera sin verksamhet och ge sig in på ett nytt 

verksamhetsområde. Genom att arbeta med ett dotterbolag, strävar moderbolaget 

till att gardera sig mot svårbedömbara risker. Motivet för en dotterbolagsetablering 

kan emellertid vara också det motsatta, nämligen att avskilja en del 

av rörelsen till ett mer fritt och dynamiskt fungerande, separat bolag. 

Företagsköp sker bl.a. för att utvidga verksamheten till nya marknader, 

förväva en konkurrent eller ett värdefullt patent eller kanske som en kapitalplacering. 

Graden av integration mellan moderbolaget och dotterbolaget varierar beroende 

på koncernbildningens syften. I vissa fall kommer dotterbolaget att 

styras av en central koncernledning, som fomulerar koncernens strategi och 

mål. Dotterbolagsaktierna bokförs som anläggningstillgång och besluten i 

dotterbolagets egna organ fattas med sikte på vad som är ändamålsenligt för 

koncernen som helhet, och inte med hänsyn till bolagets eventuella egna 

intressen. Förhållandet kan emellertid i stället vara det, att dotterbolaget 

bedriver sin verksamhet utan synlig inblanding från moderbolagets sida, som 

då främst är intresserat av att få en hygglig avkastning på aktierna, inte att 

påverka beslutsfattandet i bolaget. Slutligen vill jag påminna om den koncerntyp 

som består av ett dotterbolag med uppgift att äga och förvalta t.ex. en 

hamnterminal eller ett kraftverk och ett moderbolag som svarar för den 

operativa penninginbringande rörelsen. 

En lagreglering av ansvarsgenombrottet kan tänkas ske antingen genom att 

det i aktiebolagslagens kapitel om skadestånd intas ett stadgande om moder-

170 Gerhard af Schulten 

bolags ansvar eller genom att utveckla koncerninstitutet så, att visst gäldsansvar 

för moderbolaget är en konsekvens av själva koncernförhållandet. 

En regel om moderbolags ansvar för ekonomisk skada som dotterbolaget 

vållat tredje man inom eller utom kontraktsförhållande, kunde konstrueras som 

en generalklausul. Utan att här formulera ett färdigt stadgande kunde jag tänka 

mig att en dylik generalklausul skulle föreskriva skadeståndsansvar för moderbolag 

gentemot dotterbolags borgenärer, när dotterbolagets verksamhet drivits 

på ett sätt som är uppenbart otillbörligt med hänsyn till det ekonomiska ansvar 

driften kan beräknas medföra. Till vägledning för domstolarna kunde i stadgandet 

hänvisas till vissa omständigheter, vilka typiskt sett är av betydelse vid 

otillbörlighetsbedömningen, såsom storleken av dotterbolagets eget kapital, 

moderbolagets inflytande på dotterbolagets beslutsfattande, verksamhetens art 

och inriktning, samt den skadelidandes förhållanden och uppträdande. 

Alternativt kunde denna skadeståndsregel formuleras som en presumptionsregel, 

enligt vilken moderbolaget skulle bli subsidiärt ansvarigt för dotterbolagets 

gäld, när sistnänmda bolag drivits med det ett i förhållande till affärsriskerna 

otillräckligt eget kapital, nyttan av verksamheten direkt tillfallit moderbolaget 

och dotterbolagets ledning varit helt underordnad moderbolaget eller 

koncernledningen. Moderbolaget skulle emellertid ha rätt att omkullkasta 

ansvarspresumtionen genom att visa att dotterbolaget drivits på ett ur borgenärs 

synvinkel lojalt sätt, alltså att den uppkomna gälden eller skadan inte 

väsentligt avviker från vad som varit fallet, om dotterbolaget fungerat som ett 

självständigt företag. 

Skillnaden mellan dessa regleringsalternativ ligger framför allt i det att man 

vid ansvarspresumtion ålägger moderbolaget att övertyga domstolen om att 

verksamheten i dotterbolaget kan klara det s.k. «arm's length»-testet. Måhända 

är det lättare och naturligare för moderbolaget som insider att företa 

utredning om vad som skall anses vara normalt affärsmässigt handlande, än 

vad det är för en utomstående borgenär eller skadelidande. 

Nysshämda regel kunde lämpligen kompletteras med ett konkursrättsligt 

stadgande om att moderbolag som huvudregel inte tillåts bevaka fordran i 

dotterbolags konkurs om dotterbolaget varit i ekonomiskt trångmål när krediten 

gavs. 

Möjligheten att bedriva affärsverksamhet med hjälp av ett dotterbolag, 

innebär vissa fördelar för moderbolaget. Verksamheten kan lättare di versifieras 

både innehållsmässigt och territoriellt. Vid behov kan den separata enheten 

dotterbolaget, enkelt säljas till en utomstående. Koncernformen är jämfört med 

metoden att grunda filialer eller expandera genom juridiska fusioner, ofta 

mindre byråkratisk och tungrodd.


Priset för detta är bl.a. skyldighet för moderbolaget att genom en koncernredovisning 

upplysa om det ekonomiska resultatet av koncernens verksamhet 

som helhet. De nordiska aktiebolagslagarna föreskriver vissa begränsningar 

beträffande utdelning av vinst i moderbolaget, hänsyn skall nämligen tas till 

hela koncernens resultat. 

Det finns alltså tecken på att koncernen i vissa viktiga hänseenden betraktas 

som en ekonomisk helhet. Vore det inte naturligt att ta steget ut och göra 

moderbolaget generellt och subsidiärt ansvarigt för dotterbolagets gäld? Denna 

lösning har i viss utsträckning valts i tysk aktiebolagsrätt, utgående från ett 

tämligen komplicerat koncerninstitut, där man skiljer mellan olika typer av 

koncernförhållanden beroende på hur starkt underordnat dotterbolaget är i 

förhållande till moderbolaget och huruvida ett särskilt avtal om dominans 

ingåtts mellan bolagen eller ej. Moderbolagets ansvar för dotterbolagets 

förpliktelser är avpassat till koncerntypen och varierar från ett generellt 

solidariskt ansvar till skyldighet att kompensera dotterbolaget för förlust till 

följd av ofördelaktiga direktiv från moderbolaget. 

Den modell som EG-kommissionen föreslagit för det s.k. Europabolaget 

skulle eliminera riskerna för att ansvarsgenombrott blir beroende av moderbolagets 

taktiska överväganden. Faktum är att i Tyskland, såvitt jag vet, det stora 

flertalet koncerner är s.k. faktiska koncerner, som icke bygger på avtalsförhållanden. 

Där är moderbolagets ansvar betydligt mindre strängt än i mera 

fullständiga koncerntyper. I förslaget till förordning beträffande Europabolag 

föreslås nämligen, att borgenär som förgäves skriftligen har krävt dotterbolaget 

kunde framställa sitt krav direkt mot moderbolaget. Den här regeln skulle bli 

tillämplig t.ex. på koncerner, där moderbolaget innehar mer än 50 % av 

rösträtten i dotterbolaget eller kan tillsätta mer än hälften av detta bolags 

ledning. Avtal om dominans har alltså här ersatts med en legal presumtion om 

att moderbolaget i dessa fall kan dirigera dotterbolaget. 

Jag skall inte inlåta mig i några långtgående spekulationer över vilken 

lösning som hos oss vore att föredra. Jag föreställer mig att följande kombination 

av nyss relaterade lösningar kunde utgöra en rimlig grund för en framtida 

europeisk reglering av ansvarsgenombrottet: moderbolag skulle vara subsidiärt 

ansvarigt för dotterbolags gäld, om moderbolaget genom avtal eller på annan 

grund har rätt att ge dotterbolaget bindande direktiv för dess verksamhet. 

Omvänt skulle moderbolaget kunna undgå ett lagstadgat ansvar genom att 

tillförsäkra dotterbolaget fri beslutanderätt beträffande verksamheten. Det här 

skulle ha den konsekvensen bl.a. genom att moderbolags ansvar i en koncern 

kunde variera i förhållande till olika dotterbolag. 

Jag överlämnar nu till det ärade auditoriet att kommentera och kritisera

172 Gerhard af Schulten 

dessa modeller. Låt mig bara avslutningsvis påpeka, att modellen med en 

generalklausul vid behov kan göras tillämplig även på fall, då aktiemajoriteten 

i ett bolag inte innehas av ett annat bolag, utan t.ex. av en enskild person. 

Motsvarande utvidgning av den personkrets mot vilken ansvarsbrott etableras 

är kanske inte lika lätt att genomföra i den senare modellen. Det här kan vara 

ett momentum att beakta i den mån man avser att fånga in missbruk av 

bolagsformen i brottsligt syfte med tillhjälp av principen om ansvarsgenombrott. 

Korreferent, advokat JØRGEN GRØNBORG, Danmark: 

Referenten har i sit skriftlige indlæg givet en overordentlig klar og udtømmende 

oversigt over emnet og dets behandling i nordisk retspraksis og 

-litteratur, og jeg har ikke meget at supplere denne fremstilling med. Jeg finder 

også, at den anvendte terminologi er træffende og praktisk let anvendelig, og 

jeg vil helt underordne mig den af referenten valgte terminologi. 

De to centrale spørgsmål i referentens oplæg er, efter min opfattelse, 

spørgsmålet om ansvarsgennembrud udfra princippet om identifikation, altså 

det punkt, der i referentens sammenfattende teser side 121 hedder punkt 9, og 

dernæst spørgsmålet om såkaldt indirekte ansvarsgennembrud, altså spørgsmålet 

om moderselskabets tvungne tilbagetrædelse i datterselskabets konkursbo, 

dvs. punkt 10 i disse sammenfattende teser. Disse to teser supplerer 

referenten i punkt 13 med et forslag om, at der for begge disse punkter bør 

gælde en ansvarspræsumption, som det påhviler moderselskabet at hæve. Og 

jeg vil koncentrere mine bemærkninger om disse teser. 

Med hensyn til spørgsmålet om identifikation, påpeger referenten med rette, 

at de erhvervsmæssige långivere, dvs. pengeinstitutter, forsikringsselskaber og 

lignende, normalt sikrer sig moderselskabets kaution for datterselskabet, eller 

ligefrem kræver begge selskabers umiddelbare hæftelse som låntagere, altså 

krydsende hæftelse. 

Fra en praktisk betragtning opstår spørgsmålet om identifikation derfor især 

over for vareleverandører, og over for f.eks. ansatte i datterselskabet og over 

for forskellige grupper af tredjemænd, såvel i kontraktsforhold, f.eks. produktansvar 

over for konsumenter, som uden for kontraktsforhold, hvor det 

f.eks. kan være tale om, at datterselskabet har forvoldt skader på naboejendomme 

ved udgravning, oversvømmelse eller lignende. 

Det kan godt give anledning til undren, at de sidste 10 års økonomiske


krise, som ihvertfald i Danmark har bragt flere storkoncerner til fald, ikke har 

medført en rigere domspraksis om ansvarsgennembrud. Forklaringen herpå er 

vel især, at der uden for de tilfælde, hvor der i aktieselskabsloven er støtte for 

et krav imod moderselskabet, kun er så få og spredte holdepunkter i retspraksis 

og -litteratur for et egentligt ansvarsgennembrud, at det ikke har været muligt 

at overbevise de i forvejen hårdt ramte kreditorer om, at det var risikoen værd 

at gøre forsøget. Ofte har moderselskabet selv været under konkurs, og 

dividendeudsigterne har været så ringe, at man ikke har fundet det ulejligheden 

og omkostningerne værd at forsøge. 

På den anden side bør det nævnes, at i de få tilfælde, hvor identifikationsbetragtninger 

er blevet gjort gældende for danske domstole, - det være sig til 

støtte for et krav om omstødelse i konkurs, eller for en eneaktionærs hæftelse 

for selskabets gæld - er sagerne oftest blevet vundet på disse synspunkter. 

Tiden tillader ikke korreferenten at gå i detaljer med hensyn til retspraksis, og 

jeg skal kun kort nævne et par eksempler. 

Det eneste eksempel på et egentlig direkte ansvarsgennembrud er formentlig 

i dansk praksis Vestre Landsrets dom i sagen vedrørende Frigör Køleanlæg i 

Ugeskrift for Retsvæsen 1980, side 806. Her var hele produktionsvirksomheden 

med ca. 300 ansatte blevet overført til et datterselskab, angiveligt for at 

opnå en bedre intern organisation i koncernen, men efter bevisførelsen nok 

også motiveret af ønsket om at undgå medarbejderrepræsentation i moderselskabets 

bestyrelse, hvilket dengang kunne undgås på denne måde. Ved 

dommen blev det fastslået, at datterselskabets medarbejdere ikke burde være 

afskåret fra at anmelde deres lønkrav i moderselskabets konkursbo. 

Jeg vil også lige nævne, at Højesteret i en helt ny afgørelse av 27. april 

1984, netop trykt i Ugeskrift for Rætsvæsen 1984, siden 496, har pålagt en 

personlig eneanpartshaver, nemlig indehaveren af et reklamebureau, ansvar 

over for en af anpartsselskabets kreditorer, et dagblad, hvor han gennem 

anpartsselskabet havde indrykket annoncer. Og med den begrundelse, at den 

pågældende kreditor med føje havde kunnet opfatte selskabet som en filial af 

anpartshaverens personlige firma. Det er altså en betragtning, der minder om 

den, som referenten omtaler fra anglo-amerikansk ret om Agency, hvor man 

opfatter datterselskabet som fuldmægtig for moderselskabet, eller for hovedaktionæren, 

- altså en aftaleretlig betragtning. 

Det er stort set, hvad vi fra dansk side kan bidrage med til en nordisk 

kasuistik på dette område, og der er jo i referentens oplæg også kun refereret 

3^ tilfælde fra henholdsvis Finland og Sverige. Det ville være interessant at 

høre, om man fra norsk side kunne supplere dette domsmateriale, men det må 

dog nok under alle omstændigheter erkendes, at der sammenlagt kun er et

1 74 Jørgen Grønborg 

spinkelt grundlag for generelle slutninger med hensyn til gældende ret. 

De lege ferenda kan jeg tilslutte mig referentens standpunkt, at der ikke er 

behov for nogen generel regel om moderselskabets ansvar for datterselskabets 

gæld. Det ville være et for radikalt brud med den hidtidige opfattelse af 

aktieselskabers og anpartsselskabers autonomi, selvom et sådant brud måske 

alligevel vil komme om nogle år, - referenten var inde på dette, som jo 

ihvertfald angår Danmark, nemlig harmoniseringsbetræbelserne inden for EF 

på selskabsrettens område, og som jo peger tydeligt i retning af et udvidet 

ansvar for moderselskaber. 

Men idag synes debatten navnlig at måtte dreje sig om, hvordan man kan 

formulere mere begrænsede undtagelser fra det klassiske princip, autonomiprincippet, 

som det kom til udtryk i den berømte engelske dom i Salomon mod 

Salomon & Co. fra 1897, som også er nævnt i oplægget. Referenten har her i 

punkt 9 i de sammenfattende teser formuleret sin opfattelse sådan, at moderselskabet 

bør være ansvarligt for datterselskabets forpligtelser, når datterselskabets 

virksomhed ikke opfylder kravene til normal forretningsmæssig handlemåde, 

men datterselskabet fremtræder som en konstrution, der han til formål 

at unddrage moderselskabet ansvar. Og på tilsvarende måde er det i kursiv 

formuleret på side 113 i referentens betragtninger de lege ferenda. 

Efter min opfattelse er denne tese som sammenfattende tese på een gang for 

snæver og for vidtgående. Først vil jeg lige bemærke, at jeg finder kravet om 

en normal forretningsmæssig handlemåde ret intetsigende. Det normale har 

vide grænser, som en dansker har sagt i en ganske anden sammenhæng, men 

det gælder også i forretningslivet, hvor konkurrencen netop stiller krav til 

idérigdom og fantasi, og hvor normalitet derfor vil være et ganske usikkert 

kriterium at skulle håndtere, især for dem, der ikke selv tager del i forretningslivet. 

Den egentlige begrænsning i referentens tese kommer derfor til at ligge i 

kravet om, at datterselskabet fremstår som en konstruktion, der har til formål 

at unddrage moderselskabet ansvar. Det er denne formulering, som jeg finder 

for snæver til de lege feranda at sammenfatte en regel om ansvarsgennembrud. 

Formuleringen rammer ikke en række af de væsentligste domme, som 

referenten gennemgår, f.eks. Dambolagssagen, den svenske højesteretsdom fra 

Nytt juridisk arkiv 1947, side 647. Her var selskabet kommunalt ejet, eller 

ihvertfald delvis kommunalt ejet, og der synes ikke grundlag for at antage, at 

formålet med dets stiftelse havde været at unddrage aktionærne ansvar. Det 

samme gælder, såvidt jeg kan se, for den finske Leading Case, Högsta 

Forvaltningsdomstolens afgørelse fra 1950, der omtales i oplægget, og som 

handler om et finsk datterselskab af et tysk moderselskab. Endelig har jeg


netop nævnt den danske landsretsdom i Frigor-sagen, hvor det afgørende 

formål formentlig havde været at undgå medarbejderrepræsentation i bestyrelsen, 

- et formål, som vel næppe kan blive anset for særlig anerkendelsesværdigt, 

men som dog ihvertfald er et ganske andet formål end at ville unddrage 

moderselskabet ansvar over for kreditorerne. 

Efter min mening drejer det sig her, som det iøvrigt også fremgår af 

referentens oplæg, om to forskellige undtagelsesregler, dels en subjektivt 

betinget ansvarsregel, dels en undtagelse grundet på rent objektiv interesseafvejning. 

Og jeg tror, man skal afstå fra at søge at sammenfatte disse tilfælde i 

en enkelt tese eller regel. 

Om den første undtagelsesregel skal jeg blot bemærke, at der i litteraturen 

synes at være bred akcept af, at et moderselskab kan gøres ansvarligt over for 

datterselskabets kreditorer, når det, som udtrykt af Borum, må karakteriseres 

som et misbrug af selskabsformen, at moderselskabet driver sin virksomhed, 

navnlig den mere risikobetonede del af denne, gennem et datter-selskab, som 

er underforsynet med kapital, og/eller under kontrol af det beherskende 

selskab, i hvis interesse virksomheden drives. 

Der er et andet markant udtryk for opfattelsen i dansk litteratur, givet af 

Mogens Munch i Ugeskrift for Retsvæsen 1983 B side 156, hvorfra jeg kort 

tillader mig at citere: «De standarder for markedsføring og anden optræden i 

erhvervslivet, som navnlig i de senere år har fundet udbredelse, tager efter 

deres indhold især hensyn til tilsidesættelse af ubillige kontraktlige forpligtelser, 

men synspunktet bag denne tendens til at overlade domstolene et friere 

skøn med henblik på tilvejebringelse af hæderlige og ordentlige forhold kan 

også styrke en tilbøjelighed til at vælte spillet for den, der på illoyal måde 

anvender selskabsformen til at unddrage sig selv (eller andre selskaber) ansvar 

for den i virkeligheden af ham selv udfoldede virksomhed». Og dette ligger jo 

helt på linie med udtrykket «åbenbart utilbørligt», som referenten brugte i den 

opstilling, der netop blev vist. Det er indlysende, at kriterier som misbrug og 

illoyalitet og åbenbart utilbørlig adfærd overlader domstolene et meget vidt 

skøn, der som hidtil bør administreres med tilbageholdenhed og forståelse for 

erhvervslivets opgaver og dets egne almindelige vurderinger. 

Det er nok den anden undtagelsesregel om identifikation ud fra en rent 

objektiv interesseafvejning, som er vanskeligst at formulere, og som vil give 

anledning til mest debat. Referenten går jo selv i sit oplæg stærkt ind for, at 

ansvarsgennembrud bør kunne statueres på grundlag af en sådan objektiv 

afvejning, og jeg er enig med referenten heri. Min indsigelse går kun på dette, 

at jeg ikke finder, at denne mulighed er kommet tilstrækkeligt klart til udtryk i 

den sammenfattende tese.

176 Jørgen Grønborg 

Jeg kan også tilslutte mig, at det ikke er muligt, i en enkelt regel at beskrive 

alle de hensyn, der må indgå i en sådan afvejning. Oftest peges der vel på 

datterselskabets underkapitalisering og uselvstændighed i ledelse og virksomhed, 

men disse momenter er ofte ikke tilstrækkelige til alene at bære et 

ansvarsgennembrud, men må bedømmes i sammenhæng med andre hensyn. 

Det vil ofte være uhyre vanskeligt, eller umuligt, for domstolene at vurdere, 

hvad der skal anses for en tilstrækkelig og forsvarlig kapitalforsyning til et 

datterselskab, hvilket iøvrigt, efter min opfattelse, må bero på datterselskabets 

egenkapital og ikke summen af dets aktiver, som det er antaget i den svenske 

højesteretsdom i Nytt juridisk arkiv 1975, side 45, altså i Dambolags-sagen. 

På den anden side er det klart, at det altid er relevant at vurdere de 

ressourcer, som moderselskabet har stillet til rådighed for datterselskabet i 

forhold til de opgaver, som datterselskabet har fået overdraget. Men afgørelsen 

af, om et ansvarsgennembrud er indiceret, må bero på en nuanceret bedømmelse 

i de enkelte tilfælde, og her vil mange andre momenter end kapitalforsyningen 

kunne spille ind. 

Jeg finder kun grund til, på et enkelt punkt at supplere referentens eksempler 

på sådanne relevante hensyn, der kan komme i betragtning. Det vil efter 

min opfattelse ofte kunne være relevant at se på graden af datterselskabets 

integration i moderselskabets interessesfære, og herunder også særligt at se på, 

hvilke fordele moderselskabet har opnået eller søgt at opnå, såvel udadtil som 

inadtil, ved at lade selskaberne fremstå som en enhed, en koncern. 

Jeg vil her tage mit udgangspunkt i nogle enkle betragtninger af Jørgen 

Trolle i Ugeskrift for Retsvæsen 1967 B side 89, om et modregningstilfælde, 

hvor hovedkravets debitor havde ønsket at afgøre sin gæld ved modregning 

med et modkrav, der ikke tilkom ham alene, men et firma, som han ejede 

sammen med andre. Heri fik han ikke medhold, og Trolle anfører, at den, der 

ser sin interesse i at drive forretninger af forskellig art under udadtil forskellige 

firmaer, ikke bør kunne kræve disse behandlet som en enhed, når det passer 

bedst, altså f.eks. i modregningssituation. 

Omvendt kunne man så spørge, om den, der ser sin fordel i at lade flere 

selskaber optræde som en enhed, en koncern, ikke undertiden bør være 

afskåret fra at kræve selskaberne behandlet som adskilte juridiske personer, 

når det passer bedst. F.eks. når kreditorene skal betales. Ved sådanne 

koncernfordele indadtil tænker jeg særlig på de fordele, som aktieselskabs- og 

skattelovgivningen giver moderselskaber frem for andre aktionærer. 

I Danmark er det eksempelvis sådan, at det almindelige forbud mod 

aktionærlån i den danske aktieselskabslov § 115 ifølge § 115 A ikke finder 

anvendelse på lån til moderselskab og sikkerhedsstillelse for et moderselskabs


forpligtelser. Moderselskabet kan endog låne datterselskabets bundne egenkapital. 

Udbytte fra datterselskaber beskattes ikke hos moderselskabet, og 

udbyttebegrænsningloven gælder ikke udbytte fra helejede datterselskaber. 

Endelig kan moderselskabet ved sambeskatning med et helejet datterselskab 

udnytte et underskud hos et af selskaberne til fradrag i overskud hos det andet 

selskab. 

Det forekommer mig, at et moderselskab, der har udnyttet disse forskellige 

muligheder på kryds og tværs af selskabsgrænserne, har krav på mindre 

forståelse, når de vender lyggen til datterselskabets kreditorer under påberåbelse 

af, at selskaberne er helt adskilte enheder. Det kan jo f.eks. være, at disse 

kreditorer er med til at finansiere det underskud, som moderselskabet i flere år 

har fratrukket i sit eget overskud gennem sambeskatning med datterselskabet. 

Det kan nævnes i denne forbindelse, at Landsretten i den før nævne dom i 

Frigorsagen bl.a. anfører i domsbegrundelsen, at datterselskabet ikke var 

selvstændigt momsregistreret, og at de to selskaber var sambeskattet. 

Det er naturligvis ønskeligt, at domstolene i domsbegrundelsen anfører de 

hensyn, der har haft betydning for afgørelsen af det konkrete tilfælde, og ikke, 

som i Dambolagssagen, blot henviser til omstændighederne iøvrigt. Derimod 

finder jeg det ikke særlig betænkeligt, at der i en lovregel åbnes mulighed for 

at tage forskelligartede hensyn i betragtning, selvom disse ikke er udtrykkeligt 

beskrevet i lovregelen. Nordisk lovgivning, særligt inden for formueretten, 

benytter jo i så mange andre sammenhænge retlige standarder, der overlader 

domstolene et ganske frit skøn, altså generalklausulssynspunktet, som referenten 

netop var inde på, uden at dette synes at have medført uheldig 

retsusikkerhed, og jeg ser ikke nogen alvorlig betænkelighed ved, også på 

dette område at indføre en flexibel lovregel, der tillader domstolene at tage alle 

de relevante hensyn i betragtning. 

Gomard har i sin bog Aktieselskaber og Anpartsselskaber givet udtryk for, 

at den danske aktieselskabslovs § 142 allerede indeholder fornøden hjemmel 

for ansvarsgennembrud. Jeg må erkende, at jeg har lidt vanskeligt ved at se 

dette. Bestemmelsen, der jo omhandler aktionærers erstatningsansvar over for 

bl.a. selskabskreditorer, kræver forsæt eller grov uagtsomhed og omhandler 

ihvertfald direkte kun overtrædelse af aktieselskabsloven eller selskabets vedtægter. 

Spørgsmålet bliver da, om der er behov for, eventuelt i tilslutning til 

bestemmelserne om aktionærers erstatningspligt, at indføre en lovregel, der 

åbner mulighed for at pålægge moderselskab ansvar for datterselskabs forpligtelser, 

selvom det kun kan blive i form af en elastisk regel, der overlader 

domstolene et vidt skøn. Personligt finder jeg, at spørgsmålet bør besvares 

Jurist - 1 2

178 Jørgen Grønborg 

bekræftende. 

Jeg mener, at en udtrykkelig fakultativ lovregel ville have betydning, dels 

ved at gøre kreditorer og andre opmærksom på problemstillingen og på 

muligheden for at nedbryde barrieren mellem koncernforbundne selskaber, 

altså en slags pædagogisk funktion, og dels ved, at domstolene vel også må 

antages at blive mere tilbøjelige til at gå ind på en sådan tankegang, hvis der 

findes en klar lovhjemmel. Jeg er betænkelig ved referentens forslag om at 

udforme en sådan lovregel som en ansvarspræsumption, som i praksis let vil 

kunne gøre ansvarsgennembrud og altså moderselskabshæftelse til hovedreglen. 

Det er på dette punkt, at jeg finder, at referentens sammenfattende tese 

måske er for vidtgående. Herved bryder man vel for radikalt med hidtidig 

retsopfattelse, og jeg tror, at en friere bevisbyrdefordeling også her ville kunne 

virke tilfredsstillende. 

Som konklusion vedrørende det direkte ansvarsgennembrud kunne jeg 

således forestille mig en bestemmelse i aktieselskabsloven, der i sit indhold 

skulle gå ud på, at domstolene kan pålægge et moderselskab ansvar for et 

datterselskabs forpligtelser, dels hvis moderselskabet findes at have udnyttet 

selskabsformen på en overfor datterselskabets kreditorer illoyal måde, dels 

hvis det under hensyn til datterselskabets kapitalforhold, afhængighed af 

moderselskabet, eller omstændighederne iøvrigt, findes påkravet. Det må 

selvsagt ikke opfattes som et forslag til en lovtekst, - det afstår jeg ganske fra 

at søge at koncipere, - men det er udelukkende en sammenfatning af de 

bemærkninger, jeg har fremsat om dette punkt. 

Jeg vender mig til det andet centrale spørgsmål, som referenten har rejst i sit 

indlæg, spørgsmålet om såkaldt indirekte ansvarsgennembrud, altså tvungen 

tilbagetrædelse af moderselskabets fordring i datterselskabets konkursbo. Også 

på dette punkt gælder det jo, at de erhvervsmæssige kreditgivere i almindelighed 

sikrer sig ved at forlange en tilbagetrædelseserklæring af moderselskabet 

Det er ihvertfald i Danmark en overodentlig udbredt praksis i koncernforhold. 

Og når referenten ikke omtaler sådanne tilbagetrædelseserklæringer i sit 

indlæg, så skyldes det jo formentlig, at der i Finland allerede synes at gælde 

en almindelig regel om, at moderselskabet må træde tilbake for de øvrige 

kreditorer i datterselskabets konkursbo, byggende på den omtalte dom fra 

1929. I de øvrige nordiske lande har spørgsmålet imidlertid stor betydning for 

bl..a. varekreditorer og andre kategorier af kreditorer, som typisk ikke har 

stillet krav om, og ikke opnået en tilbagetrædelseserklæring. 

Referentens tese går her ud på, at moderselskabet, som hovedregel, ikke bør 

kunne anmelde sin fordring i datterselskabets konkursbo, hvis datterselskabet 

var i økonomiske vanskeligheder, da kreditten blev giver. Referenten foreslår


også her denne regel udformet som en præsumption, sådan at moderselskabet 

kun kan gøre sin fordring gældende mod datterselskabet, hvis det kan bevise, 

at fordringen er opstået under omstændigheder, hvor en tilsvarende kredit 

kunne have været opnået af en bank eller en anden udenforstående kreditgiver. 

I dansk ret har Gomard givet udtryk for at domstolene kunne tænkes at 

ville statuere tilbagetræden af låneindskud for anden fremmed kapital - i 

tilfælde, hvor en virksomhed går ned, fordi den årelades gennem træk på 

tilgodehavenderne eller, - og det er måske det mest praktiske tilfælde -, hvor 

en insolvent virksomhed holdes i live en vis tid ved ydelse af lån fra 

aktionærerne. Munch har bemærket, at en del vistnok kunne tale for at give 

skrifteretten mulighed for at efterstille krav fra økonomisk nærstående, herunder 

altså også moderselskaber, men han tilføjer, at konkurslovens § 98 ikke 

åbner adgang hertil. 

Det må ihvertfald konstateres, at der i nordisk retspraksis uden for Finland 

ikke at referenten er fremdraget noget tilfælde, hvor domstolene har ladet et 

moderselskabs eller en hovedaktionærs låneindskud stå tilbage. I dansk retspraksis 

kendes kun en række tilfælde, hvor en hovedaktionær er blevet nægtet 

anmeldelsesret i selskabets bo for sit lønkrav som direktør i selskabet, - en 

praksis, der er startet med en højesteretsdom fra 1930. 

Selvom jeg personlig ikke finder, at en lovhjemmel skulle være nødvendig 

for at nå frem til et indirekte ansvarsgennembrud i de oplagte tilfælde, som 

Gomard nævner, må det vel nok erkendes, at en lovændring også her er 

nødvendig for i videre omfang at bane vejen for en sådan løsning. 

De lege ferenda har jeg sympati for referentens opfattelse, også forsåvidt 

angår den legale præsumption, idet jeg anser det for påkrævet, i forhold til de 

øvrige kreditorer, at moderselskabets lånefordring i datterselskabets konkursbo 

behandles som ansvarlig inskudskapital, med mindre moderselskabet kan 

sandsynliggøre, at datterselskabet kunne have opnået tilsvarende kredit gennem 

normale kanaler. Der er i de senere år i Danmark set adskillige eksempler 

på, at et insolvent datterselskab er holdt i live lang tid efter, - ja, undertiden i 

årevis efter, at enhver mulighed for normal låneoptagelse var ophørt, og med 

den konsekvens, at de almindelige kreditorers dækningsgrad udtyndes voldsomt, 

hvis de skal konkurrere med moderselskabets tilgodehavende. 

Jeg anser det derfor for retspolitisk rigtigt, at moderselskabet i sådanne 

tilfælde må bære den første risiko, og at dets fordring kan behandles på samme 

måde som f.eks. konsoliderede lån eller koncernbidrag bliver behandlet på i de 

lande, hvor man kender disse begreber. Selvom noget sådant ikke har været 

aftalt, burde det finde sted i retspraksis, efter min opfattelse. 

Resultatet vil jo i så fald blive, at moderselskabet kan siges at komme til at

1 80 Jørgen Grønborg 

hæfte for datterselskabets gæld, men vel at mærke med en begrænsning af 

hæftelsen til det beløb, som moderselskabet kunne have opnået som dividende, 

altså som fyldestgørelse i datterselskabets konkursbo. Der er altså forsåvidt en 

sammenhæng mellem de to centrale spørgsmål, vi diskuterer. Spørgsmålet om 

indirekte ansvarsgennembrud vil i sådanne tilfælde ofte ikke være et enten 

eller, men derimod et spørgsmål om, at moderselskabets tilgodehavende delvis 

må træde tilbage, nemlig forsåvidt angår långivning efter et vist tidspunkt, 

hvor datterselskabets muligheder for på anden måde at holde sig i live er 

udtømt. 

Man kunne også udtrykke det sådan, at enten bør datterselskabet ikke holdes 

i live efter dette tidspunkt, eller også må moderselskabet finde sig i, at dets 

fortsatte långivning betragtes som ansvarlig lånekapital. En regel af dette 

indhold kan få særlig betydning i forhold til udenlandske moderselskaber, hvor 

direkte ansvarsgennembrud ofte ikke vil kunne gennemføres, selvom grundene 

herfor er tilstede. I sådanne tilfælde fremstår den tvungne tilbagetrædelse af 

moderselskabets tilgodehavende som en subsidær løsning til værn om de 

øvrige kreditorers interesser. Fra en advokats synsvinkel vil det vel ofte kunne 

stille sig således, at den principale påstand vil gå på direkte ansvarsgennembrud, 

medens tilbagefaldslinien vil være påstanden om tvungen tilbagetrædelse 

af moderselskabets tilgodehavende. Hvis der indføres en præsumption i sidstnævnte 

tilfælde, vil det indirekte ansvarsgennembrud formentlig hurtigt blive 

hovedreglen i nordisk ret, også uden for Finland, hvilket jeg for mit vedkommende 

ville hilse velkommen. 

Dette var mine bemærkninger i anledning af referentens indlæg. De har ikke 

været særlig oppositionelle eller kritiske, men jeg håber, at der alligevel vil 

kunne opstå en frugtbar debat. 

Professor emeritus jur. dr. KNUT RODHE, Sverige: 

Det pågår i Sverige för närvarande en mycket livlig lagstiftningsaktivitet 

avseende vad som kailas för ekonomisk brottslighet. Den brottslighet som det 

framför allt gäller är den som går ut på att man låter ett aktiebolag skaffa sig 

skatteskulder och sedan springer ifrån dem. Så hoppar man över till ett annat 

aktiebolag och fortsätter där och skaffar detta bolag skatteskulder, och så 

hoppar man vidare. Vi har en rad lagförslag som skall råda bot på detta. I 

förbigående kanske jag skall säga att det inte är så märkvärdigt, att det


huvudsakligen är ett skatteindrivningsproblem. För att de herrar och kanske 

också damer som gör så här, de vet att de måste betala sina leverantörer, 

annars får de inte vara med och leka längre. Men skatteväsendet väljer inte 

sina debitorer och det är där möjligheterna öppnar sig. 

I denna svenska debatt har det talats mycket om ansvarsgenombrott - det 

har nästan blivit ett modeord. Tyvärr har man trasslat till terminologien och i 

lagstiftningsärenden ofta talat om ansvarsgenombrott, där man menat styrelseledamöters 

och aktieägares ansvar enligt vanliga aktiebolagsrättsliga regler. Jag 

tycker det är en olämplig terminologi; vi bör hålla oss till ansvarsgenombrott i 

den betydelse som referenten här har angivit. 

Jag har själv skrivit en liten uppsats i ämnet som har kommit ut i sommar i 

en festskrift för professor Jan Hellner. Den handlar om moderbolags ansvar för 

dotterbolags skulder. Där anser jag mig kunna konstatera att det finns mycket 

magert underlag för påstående om möjligheter till ansvarsgenombrott i Sverige. 

Vi har ett rättsfall från 1947, som är nämt här flera gånger. Det gällde ett 

kraftbolag som förorsakade stora dämningsskador på grannarnas egendom. 

Bolagets ägare fick betala dessa skador. Men det är också det enda riktigt klara 

fallet av ansvarsgenombrott. Sedan har vi ett fall med ett s.k. kommissionärsbolag, 

där huvudbolaget ansågs ansvarigt för kommissionärsbolagets skulder. 

Men om vi bortser från några litet äldre fall på föreningslagstiftningens 

område, så är detta allt. 

Nu tror jag att man skall sätta det här problemet i relation till lagstiftningens 

regler i övrigt, till aktiebolagslagens regler om påföljd av olovlig vinstutdelning 

och till reglerna om återvinning (omstötelse) i konkurs. Har vi effektiva 

regler om påföljd av olovliga uttag ur aktiebolag och effektiva regler om 

återvinning i konkurs, så blir det inte så stort behov av att gå vidare med 

ansvarsgenombrott. När man jämför olika länder så bör man beakta detta. 

Västtyskland har stränga regler i sin aktiebolagsrätt och är restriktivt när det 

gäller ansvarsgenombrott. Förenta Staterna har mycket lösligare regler om 

olovliga uttag ur aktiebolag och därför finns det större utrymme för ansvarsgenombrott. 

För svensk rätts del finns det så vitt jag förstår inte särskild stort 

behov av att man går utanför de regler den ordinära lagstiftningen ger. 

Man kan säga att ansvarsgenombrottet, ur en viss synpunkt, är en icke 

ändamålsenlig lösning av problemet. Man låter en fordringsägare på egen hand 

gå mot moderbolaget och skaffa sig betalning för sin fordran. Det vore mera 

ändamålsenligt att en sådan talan fördes av dotterbolagets konkursbo på alla 

borgernärernas vägnar och att resultatet sedan tillgodofördes de olika fordringsägarna. 

Det finns exempel på sådana tankegångar i den västtyska 

diskussionen, medan den svenska Högsta domstolen i kommisionärbolagsfallet

182 KnutRodhe 

ställde sig på den motsatta ståndpunkten, avvisade en talan av kommissionärbolagets 

konkursbo och släppte fram den enskilde fordringsägaren i stället. Jag 

tycker det var att ställa saken på huvudet. 

Det finns en annan metod också, som används i Förenta staterna under vissa 

omständigheter, och det är att helt enkelt slå samman två konkursbon, 

moderbolagets och dotterbolagets, till en gemensam konkurs med ett gemensamt 

konkursförfarande. Det är ju så att en konkurs i en större koncern, den 

träffar sällan ett bolag ensamt, utan det blir ett allmänt ras inom koncernen. 

Och för dem som är från Sverige behöver jag bara nämna namnen Byggmakoncernen 

och Tjörnrederierna, för att de skall förstå vad jag syftar på. Alltså 

koncerner, där man i slutomgången före sammanbrottet i panik har flyttat 

pengar från de ställen där de inte just då behövdes till andra ställen i koncernen 

där det brände till. Och finns det då någon anledning att man skall låta 

konkursförvaltarna i de olika bolagen, för ohyggligt stora pengar, processa om 

vilka tillgångar och vilka skulder som rätteligen skall höra till det ena 

konkursboet och till det andra? Här skulle såvitt jag kan förstå en sammanslagen 

konkurs kunna vara en ny ändamålsenlig lösning. I Förenta staterna finns 

det en rättspraxis som går i den riktningen. 

Går vi till den internationella diskussionen, så möter vi ett annat intressant 

problem, som man har tagit upp till diskussion i Västtyskland. Det är att 

arbetsrätten har en viss tendens att äta sig in i aktiebolagsrätten och så att säga 

tränga igenom de aktiebolagsrättsliga tankegångarna. Jag lyssnade i höstas på 

en tysk diskussion om detta och här finns uppenbarligen ett problem att 

analysera och diskutera. Vi har i Sverige knappast börjat tänka på saken. 

Referenten och korreferenten tog upp en viktig rättspolitisk synpunkt, 

nämligen att frågan om ansvarsgenombrott har ett samband med frågan om 

beslutanderätten i en koncern. Det är ju så att man i Sverige och i de andra 

nordiska länderna knappast har ägnat någon uppmärksamhet åt problemet hur 

ett moderbolag får behandla sitt dotterföretag. Vi har regler om koncernredovisning 

och om utdelning i koncerner, men sedan har vi släppt intresset för 

koncernrätten. 

Går vi ner till Västtyskland så finner vi Aktiengesetz 1965 en utomordentligt 

invecklad och såvitt jag förstår också svårhanterlig lagstiftning, där man 

försöker att med tysk grundighet bemästra problemet under vilka omständigheter 

ett moderbolag i koncernens intresse får ge order till dotterbolagets 

styrelse, under vilka omständigheter dotterbolagets styrelse är skyldig att lyda 

dessa order och vad detta har för konsekvenser för moderns ansvar för dottern. 

De tyska idéerna har spritt sig ut över EG-området också. Referenten har 

talat om det förslag till förordning om ett Europabolag som föreligger, där man


helt resolut har sagt: moderbolag svarar för dotterbolags skulder. Så gör man i 

anständiga förhållanden, står det i motiven. Det finns också ett utkast till 

direktiv, som nu skall vara det nionde, med förslag till andra koncernregler än 

om koncernredovisning. Och i ett utkast som jag fått i mina händer har man 

formulerat en regel som ungefär stämmer med vad referenten föreslog, 

nämligen att om det föreligger ett avtal mellan moder och dotter om att 

modern skall få bestämma, ja, då får modern ta konsekvenserna och svara för 

dotterns skulder, i den mån modern inte kan bevisa att skulderna inte har 

samband med ordergivningen åt dottern. 

Om vi nu ser framåt, så är det, med mitt sätt att se, inte särskilt mycket att 

göra lagstiftningsvägen. Vi kan konstatera att ibland uppkommer fall då 

domaren säger sig: här måste vi ha ansvarsgenombrott. Men jag tror att det, i 

varje fall i Sverige, kommer att bli ett fåtal fall. Det är väl i själva verket så, 

att håller vi oss till den anständiga delen av näringslivet, så är det huvudsakligen 

ett moraliskt problem. Man frågar sig i den snygga delen av näringslivet: 

skall vi för vårt anseendes skull betala dottern skulder eller är förhållandena så 

särpräglade, att vi inte skall göra det? Det är ett problem där domstolsjuristerna 

och lagstiftarna inte egentligen kan med någon fördel klampa in. 

Och sedan har vi den andra delen av näringslivet, som jag brukar kalla för 

näringslivets buskvegetation, där allt kan hända. Inte heller där tror jag att man 

kommer särskilt långt med regler om ansvarsgenombrott. Jag tror att de 

befintliga reglerna räcker ganska bra; det verkliga problemet är att utreda vad 

som hänt, trots att man inte hittar någon bokföring, och framför allt att lista ut 

vart pengarna har tagit vägen. De juridiska verktygen för detta, de tror jag i 

det hela räcker till. 

Professor dr. jur. MADS HENRY ANDENÆS, Norge: 

Det trykte referat legger hovedvekten på svensk og finsk rett, men det er 

stimulerende lesning også for den som har sitt utgangspunkt i norsk rett. Hos 

oss som i de øvrige land er det viktige og vanskelige spørsmål referenten tar 

opp, og de rettslige utgångspunkter er iallfall et stykke på vei felles. Referentens 

synspunkter vil utvilsomt bli studert med stor interesse også av norske 

lesere. 

Jeg skal si litt om de tre ansvarsgrunnlag overfor morselskapet som etter 

min oppfatning er av størst praktisk og prinsipiell interesse: kontrakt, erstatningsbetingende 

åtferd og ansvarsgjennombrudd. I tråd med opplegget i

184 Mads Henry Andenæs 

referatet ser jeg først på utfomringen av gjeldende rett, og dernest på den 

lovgivningspolitiske vurdering. 

Morselskapet kan for det første bli ansvarlig på kontraktmes sig grunnlag. 

Dette er i praksis det viktigste av de tre ansvarsgrunnlag. De spørsmål som her 

melder seg, er stort sett alminnelige kontraktsrettslige spørsmål om tolking og 

utfylling. Jeg vil anta at disse prinsipper stort sett er de samme i alle de 

nordiske land. 

I referatet er det nevnt et par rettsavgjørelser hvor det var uklart om 

medkontrahenten kunne holde seg til morselskapet på kontraktsmessig grunnlag. 

Som et mer generelt synspunkt kan det hevdes at den som inngår en 

avtale, blir personlig ansvarlig når noe annet ikke er særlig avtalt. Synspunktet 

er i en annen forbindelse lagt til grunn i høyesterettsdommen i Norsk 

Retstidende 1980. 1109. 

Referatet går også inn på betydningen av at morselskapet avgir erklæringer 

som skal skape tillit til datterselskapet, dvs. det som i det store utland kalles 

«letters of intent» eller «Patronatserklärungen», og som referenten kailer 

«avsiktsdeklarationer». Referenten hevder så vidt forstås at det rettslige innhold 

av slike erklæringer beror på helt konkret tolking. Det er jeg enig i. Jeg 

kan bidra til referentens eksempelsamling med et celebert og omdiskutert 

tilfelle fra norsk praksis. Det gjelder industriministerens støtteerklæring til 

fordel for Tandbergs Radiofabrikk A/S av 19. august 1977. Erklæringen ble 

avgitt etter anmodning fra selskapets styre for å styrke tilliten til selskapet, 

som var på vaklende føtter. Formelt ble erklæringen avgitt i brev til styret, 

men reelt var den beregnet på offentlig bruk. Det er visst ingen tvil om at 

erklæringen virket etter hensikten, og forlenget selskapets liv en viss tid. 

Samtidig var den så varsomt utformet at den neppe påførte staten ansvar. 

Kreditorene gav seg her uten rettssak. Jeg tilføyer for ordens skyld at staten i 

teknisk forstand ikke er noe morselskap og på tidspunktet for støtteerklæringen 

ikke engang hadde fått aksjer i Tandberg. Problemstillingen er imidlertid den 

samme som ved tilsvarende erklæringer fra morselskapet. 

Det neste ansvarsgrunnlag er erstatningshetingende åtferd fra morselskapets 

side. Her er det atskillig vanskeligere å finne et felles nordisk diskusjonsgrunnlag. 

For det første er de alminnelige erstatningsregler forskjellige i de ulike land. 

I svensk rett kre ves ved såkalt «ren förmögenhetsskada» (i motsetning til 

«person- och sakskada») at det foreligger et straffbart forhold. I norsk rett 

oppstilles ikke noe slikt vilkår, og det samme gjelder så vidt jeg vet i dansk 

rett. 

For det annet har aksjelovgivningens erstatningsregler fått en annen utfor-


ming i den norske lov enn i de øvrige land. Den norske aksjelovs § 15-1 

bestemmer helt generelt at selskapets tillitsmenn og aksjonærer er personlig 

erstatningsansvarlig for uaktsom skadeforvoldelse overfor selskapet eller tredjemann. 

De øvrige land har en vesentlig snevrere formulering. Det personlige 

erstatningsansvar overfor tredjemann gjelder bare når aksjeselskapsloven eller 

vedtektene er overtrådt. For aksjonærers ansvar kreves i tillegg at uaktsomheten 

tv grov. 

Av spesiell interesse for dagens tema er i hvilken grad morselskapet kan bli 

erstatningsansvarlig dersom datterselskapet er underkapitalisert. 

I norsk rett er det her naturlig å ta utganspunkt i den rettspraksis som 

foreligger om styrets ansvar når en igangværende bedrift fortsettes uten 

tilstrekkelig kapitalgrunnlag. Domspraksis har her fastslått at styrets medlemmer 

kan pådra seg personlig ansvar dersom de inngår förpliktelser på selskapets 

vegne på et tidspunkt hvor de forsto eller burde forstå at selskapet ikke 

ville bli i stand til å betale (se bl.a. Rt 1975. 198). 

Hvis det i stedet er aksjonærene som treffer beslutningen, kan disse bli 

personlig ansvarlig på samme måte som ledelsen. Det gjelder hva enten 

beslutningen treffes i eller utenfor generalforsamlingen. 

Ved vurderingen av passivitet fra aksjonærenes side, er det derimot en 

vesentlig forskjell fra ledelsens stilling. En aksjonær har ingen alminnelig plikt 

til å holde seg underrettet om hva som skjer i selskapet og delta i selskapets 

virksomhet. Han kan ansvarsfritt overlate driften til styret. Etter min oppfatning 

bør dette også gjelde for et morselskap, bortsett kanskje fra helt spesielle 

unntakstilfeller. 

Disse ansvarsregler vil etter min oppfatning i realiteten også gjelde ved 

vurderingen av om selskapet er underkapitalisert ved stiftelsen. Dersom stiftelsen 

skjer i samsvar med lovens regler, vil vel et eventuelt ansvarsbetingende 

forhold først oppstå hvis selskapet etter stiftelsen påføres større förpliktelser 

enn kapitalgrunnlaget tilsier. I samme retning forstår jeg en uttalelse i den 

odelstingsproposisjon som ligger til grunn for den norske lov, hvor det heter: 

«... selv om loven tillåter en forholdsvis lav minstekapital, vil det ikke alltid 

være forsvarlig å drive selskapet med så liten kapital. Dersom uforsvarlig 

finansiering fører til at kreditorer og andre blir påført tap, vil styret kunne bli 

ansvarlig for tapet.» (Ot prp nr 19 1974-75 s 16). Jeg avstår fra å utforme 

synspunktet mer i detalj. 

Hvorvidt det kan tenkes et erstatningsansvar for den som deltar i en ufundert 

refinansiering av selskapet, står for meg som et tvilsomt og vanskelig 

spørsmål. En redningsaksjon i form av at det tegnes frisk aksjekapital i 

selskapet, er ikke ensbetydende med at selskapet blir solvent. Kapitalinn-


sprøytingen vil i slike tilfelter lett føre til at de mest aggressive kreditorer får 

betaling, og at nye og intetanende kreditorer blir skadelidende når sammenbruddet 

til slutt kommer. Generelt vil jeg anta at det skal svært mye til for å 

påføre innskyteren ansvar på dette grunnlag, men at spørsmålet må avgjøres 

konkret. Det kan nevnes at muligheten for et erstatningsansvar var et medvirkende 

moment til at staten til slutt begjærte Tandberg konkurs i stedet for å 

sprøyte inn ytterligere aksjekapital (det trykte referat s 82 note 4 er ikke helt 

ajour her). 

Mens ansvar på kontraktsmessig og erstatningsrettslig grunnlag er uten 

direkte sammenheng med morselskapets stilling som aksjonær, er ansvarsgjennombrudd 

direkte knyttet til aksjonærposisjonen. Ansvarsgjennombrudd vil jo 

si at aksjonæren blir betraktet som personlig ansvarlig deltaker. 

Det synes som om svensk og finsk teori nå stort sett anser rettsinstituttet 

ansvarsgjennombrudd som en del av gjeldende rett. Tidligere har læren særlig 

vært forankret i synspunktet misbruk eller illojal bruk av aksjeselskapsformen. 

Referenten går i tilslutning til sin landsmann Huttonen inn for et mer 

vidtrekkende identifikasjonssynspunkt. Etter dette prinsipp beror det så vidt 

jeg forstår på en interesseavveining om morselskapet skal identifiseres med 

datterselskapet. 

Hva norsk rett bør anses for å gå ut på, beror i vesentlig grad på hvordan 

man stiller seg til de reelle hensyn. Generelt sett vil jeg imidlertid anta at læren 

om ansvarsgjennombrudd har litt trangere kår i Norge enn i Sverige og 

Finland. 

I stedet for å gi meg inn på en bredere drøftelse av norsk rett, vil jeg 

fremlegge til diskusjon et særlig spørsmål hvor vi i norsk rett har en 

høyesterettsdom som kan være av interesse også i de øvrige land. Hvorvidt bør 

morselskapet identifiseres med datterselskapet når det gjelder ansvaret for feil 

fra datterselskapets ansatte? 

For å illustrere problemstillingen kan man tenke seg to mater å organisere 

foretaket på. Alternativ 1 er at foretaket organiseres i ett enkelt selskap, med 

de enkelte deler som avdelinger innen selskapet. Alternativ 2 er at de enkelte 

avdelinger utskilles som egne datterselskaper med hver sine ansatte. 

I alternativ 1 er det klart at selskapet har arbeidsgiveransvar for samtlige 

ansatte i de forskjellige avdelinger. I alternativ 2 er utgangspunktet etter min 

oppfatning derimot at hvert selskap bare har arbeidsgiveransvar for sine 

ansatte. 

På samme måte må det stille seg med styremedlemmer som morselskapet 

har valgt til å forestå forvaltningen i datterselskapet. 

Høyesterettsdommen i Rt 1937. 600 gjelder det siste spørsmål. En bank


overtok i 1921 et skip som banken hadde pant i, med sikte på å fortsette 

driften i påvente av bedre tider. Banken overlot til et disponentfirma G å ordne 

saken. Det ble stiftet et skipsaksjeselskap, A/S Fossnes, som overtok skipet. 

Banken ble eneaksjonær og disponentfirmaet styre. Disponenten fikk så i 

stand en fusjon, og opptrådte i den anledning på ansvarsbetingende måte i 

forhold til det annet selskaps aksjonærer. For dette rettsbrudd ble naturligvis G 

selv og A/S Fossnes ansvarlig. Det som interesserer her er at også banken ble 

ansvarlig, og da ut fra et identifikasjonssynspunkt. Om dette heter det i 

dommen: «... banken må ... være ansvarlig for de av A/S Fossnes og G ... i 

bankens interesse foretatte transaksjoner, som banken finansierte uten å øve 

kritikk. A/S Fossnes var bankens egen skapning, og banken var både reelt og 

formelt enerådende i selskapets anliggender, og selskapets bestyrer var bankens 

befullmektigede, og når han opptrådte var det utelukkende i kraft av det 

alminnelige oppdrag banken hadde gitt ham.» Jeg tilføyer at det av dommen 

forøvrig fremgår at meningen er å holde banken ansvarlig på rent objektivt 

grunnlag. 

Personlig setter jeg et spørsmålstegn ved om dommen bør opprettholdes som 

gjeldende rett. Mitt syn er at et styre rettslig sett må anses for å opptre på 

selskapets vegne, ikke på vegne av hovedaksjonæren. Jeg har også vanskelig 

for å se at det i denne saken var noen grunn til å gjøre unntak fra prinsippet. 

I det hele tatt vil det vel være slik at det i forhold til arbeidsgiveransvaret 

normalt bare kan opereres med én arbeidsgiver for hver ansatt. Konsekvensen 

skulle da bli at morselskapet bare har arbeidsgiveransvar når den ansatte ikke 

kan anses for å arbeide i datterselskapet, men i morselskapet. 

Jeg er i atskillig tvil om disse spørsmålene, og vil med interesse høre om det 

er andre synspunkter på dem. 

Til sist noen bemerkninger de lege fer enda. 

Morselskapets ansvar på kontraktsmessig grunnlag finner jeg liten grunn til 

å si noe om. 

Det samme gjelder erstatningsregelen i NAL § 15-1. På juristmøtet i 

Stockholm i 1981 ble det riktignok satt et spørsmålstegn ved den fra finsk 

side. Høyesterettsdommer Jan Skåre, som vel står bak utformingen av den 

norske regel, uttalte ved den anledning at han synes den norske lovs utgangspunkt 

er sunt og enkelt. (29 NJM Del I s 377-379). Med den alminnelige 

erstatningsrettslige bakgrunn vi har i norsk rett, vil jeg si meg enig med Skåre 

på dette punkt. 

Hva så med ansvarsgjennombrudd? 

La meg først forfølge referentens tanker om hvilke samfunnsmessige hensyn 

som taler for og mot å anerkjenne ansvarsgjennombrudd.


For ansvarsgjennombrudd er det vel særlig to hovedhensyn som kan 

anføres. For det første føles det ofte umiddelbart rimelig at virksomhetens eier 

bør bære de kostnader den medfører. For det annet kan det anføres et 

prevensjonshensyn, idet ansvar for datterselskapets förpliktelser vil stimulere 

eieren til omtanke og försiktighet. 

Mot ansvarsgjennombrudd kan det anføres de samme hensyn som for å 

anerkjenne aksjeselskapsformen generelt. Begrunnelsen er først og fremst at 

ansvarsbegrensningen fremmer foretaksomheten i samfunnet. Når aksjonæren 

ikke risikerer å tape mer enn sitt innskudd, vil han lettere skyte midler inn selv 

om risikoen er stor. Dette hensyn gjør seg i noen grad også gjeldende når 

aksjonæren er morselskap. Et annet hensyn er at aksjeselskapsformen muliggjør 

en bedrifts- og samfunnsmessig ønskelig oppdeling av virksomheter i 

selvstendige enheter. Ansvarsgjennombrudd kommer her på sett og vis i 

konflikt med grunnideen bak konsernet som organisasjonsform. Det kan også 

nevnes et tredje moment som jeg for min del legger atskillig vekt på. 

Rettsordenen bør ikke uten tvingende grunner begrense borgernes rett til å 

velge hvilken rettsform virksomheten skal drives i. 

Ved avveiningen av disse hensyn blir det etter min oppfatning et avgjørende 

punkt om det er mulig å vareta de hensyn som taler for ansvarsgjennombrudd, 

uten å undergrave aksjeselskapets legitime funksjoner. 

Referentens kriterium er at morselskapet bør svare for datterselskapets 

förpliktelser «när dotterbolagets verksamhet ej uppfyller kraven på ett normalt 

affärmessig handlande, utan dotterbolaget framstår som en konstruktion avsedd 

att undandra moderbolaget ansvar» (referatet s 113 og 121). 

Jeg vet ikke hvor uenige referenten og undertegnede i realiteten vil være 

hvis vi tar for oss konkrete tilfeller. Jeg er imidlertid betenkt over den 

formulering han har valgt, og særlig over at den er så vid. Det gjelder her så 

vitale spørsmål at det er grunn til å være omhyggelig med ordvalget. Situasjonen 

er ikke helt den samme som når det er tale om generalklausuler som 

skal beskytte den svake part ved enkelttransaksjoner. 

Etter min oppfatning ville det være uheldig hvis man skulle havne i en 

rettstilstand hvor domstolene nærmest som en normal foreteelse gir seg inn på 

en prøvelse av om det i det enkelte tilfelle er tilstrekkelig behov for å bruke 

aksjeselskapsformen. Jeg synes et blikk på aksjeselskapets historie maner til 

ettertanke i så måte. En hovedlinje i utviklingen er et stadig mer liberalt syn på 

aksjeselskapsformens virkeområde. De fleste land hadde opprinnelig et konsesjonssystem. 

Ingen bør ønske seg det tilbake. Da bør man heller ikke ønske 

seg det tilbake i form av en etterfølgende domstolsprøving. Jeg minner også 

om at det først i de siste tiår ble anerkjent av lovgiverne at også en enkeltmann


kunne ha legitimt behov for aksjeselskapsformen. 

Ikke mindre viktig er det at det ikke oppstår usikkerhet hos aksjonærene om 

hva domstolene vil komme til. En slik uvisshet kan ramme investeringslysten 

også i legitime aksjeselskaper, og vanskeliggjøre morselskapets beregninger 

over hvilket ansvar det til enhver tid har. 

Personlig er jeg derfor av den oppfatning at læren om ansvarsgjennombrudd 

bør forankres i proforma- og misbrukssynspunkter. Hovedsaken er at det bør 

være tale om en sikkerhetsventil for rene unntakstilfeller. 

Professor jur. dr. JAN HELLNER, Sverige: 

Jag tvekar något att yttra mig, för min sakkunskap på detta område kan inte 

jämföras med deras som har talat tidigare. Men även om man på ett juristmöte 

bokstavligen talar ex cathedra, som nu, gör man det inte i överförd bemärkelse. 

Jag har inga anspråk på auktoritet. Jag vill emellertid ge uttryck åt en 

annan mening i de grundläggande frågorna än vad de flesta har uttryckt här. 

Enligt min mening bör ett moderbolag ha ett betydande ansvar för sitt 

dotterbolags skulder, och jag tycker också att de allmänna riktlinjerna bör 

fixeras i lag. Det betyder inte att jag har underlåtit att ta intryck av de 

argument som bl a Knut Rodhe har anfört. Det betyder snarare att jag drar 

andra slutsatser av dem. Knut Rodhe nämnde att i många fall den stora 

svårigheten är att utreda förhållandet mellan moderbolags och dotterbolags 

affärer. Just detta är enligt min mening ett argument för att borgenärerna skall 

kunna gå mot moderbolaget utan att behöva utreda bolagens inbördes förhållanden. 

Knut Rodhe nämnde också att reglerna om spärrar mot vinstutdelning 

är ett skydd för borgenärerna. Men om situationen är den att moderbolaget inte 

låter någon vinst uppstå hos dotterbolaget så fungerar inte den spärren. 

Knut Rodhe nämnde också möjligheten att, i stället för att låta borgenärer i 

dotterbolaget kräva moderbolaget direkt, man inför en rätt för moderbolagets 

konkursbo att kräva moderbolaget, och vad som då inflyter kommer samtliga 

borgenärer i dotterbolaget till godo, inte bara dem som vill och kan kräva 

moderbolaget. Detta är en beaktansvärd synpunkt, men avvägningen om man 

skall välja lösningen med ansvarsgenombrott, eller lösningen med att dotterbolagets 

konkursbo kräver moderbolaget, är en fråga av den typ som behöver 

besvaras genom lagstiftning. 

Rodhe nämnde också att i de anständiga bolagen tar moderbolaget ett ansvar 

för dotterbolaget. Ja, då kommer man till vad som är mitt huvudargument.

190 Jan Hellner 

Det må vara att de anständiga moderbolagen tar ett ansvar för dotterbolagen, 

men en uppgift för lagstiftningen är just att tvinga de mindre anständiga 

företagen att handla som de anständiga gör. Vid diskussion om lagstiftning 

säger ständigt framstående experter från näringslivet, att så och så gör alla 

anständiga företag utan lagstiftning. Svaret är att vi lagstiftar inte för de 

anständiga företagen utan för de mindre anständiga. Därför behövs det lagregler, 

det behövs ett ansvar. 

Koncerner av den typ som finns nu, uppdelade, kanske av skattemässiga, 

skäl, på ett antal olika bolag fordrar andra typer av regler än man har haft 

tidigare. För de utomstående kan det vara svårt att avgöra, vem som är part i 

deras förhållanden. Att ställa borgenärerna inför denna bedömingsfråga och 

låta utgången bero av hur bedömningen utfaller är inte någon lycklig lösning. 

Här har nämnts det bekanta svenska rättsfallet om de s k Byggma-bolagen, där 

dotterbolagen gick i konkurs och hade dåligt med tillgångar. Ända upp till 

Hovrätten diskuterades främst om man skulle tillämpa ansvarsgenombrott eller 

inte, men Högsta domstolen gick på en annan linje. HD ansåg att i själva 

verket moderbolaget var part i avtalen, på grund av ett antal olika omständigheter. 

Att ha dessa både stolar att sätta sig på, och ibland kunna sätta sig på den 

ena, ibland på den andra, men ibland sätta sig mitt emellan är enligt min 

mening inte någon riktig lösning. 

Särskilda problem uppstår när även moderbolaget är i konkurs, men dem 

avstår jag från att diskutera i dag. 

Underdirektør ADAM VESTBERG, Danmark: 

Når man her i dag rejser spørgsmålet om ansvarsgennembrud, så ligger der 

en psykologisk tendens i at besvare spørgsmålet bekræftende, fordi ellers fik vi 

ikke nogen diskussion ud af det i dag, hvis vi ikke kunne stille en regel op af 

et eller andet indhold. Jeg skal ikke udtale mig som juridisk autoritet, men 

som praktisk jurist vil jeg pege på den meget store værdi, der knytter sig til det 

nuværende system, vi har i de nordiske lande, hvorefter der principielt ikke 

gælder nogen regel om ansvarsgennembrud. - Jeg vil pege på, at hvis man 

introducerer den slags regler i videre omfang, så løber man, som det også 

allerede er blevet nævnt af professor Knut Rodhe, ind i retsusikkerhed, for 

hvordan skal reglen begrænses. 

Retsusikkerheden opstår jo navnlig i to henseender. For det første, hvornår


anser man et moder/datterselskabsforhold for etableret? Man kan naturligvis 

anvende koncernbegrebet i de nordiske aktieselskabslove, men det er jo en 

meget vidtrækkende konsekvens at drage af det almindelige koncernbegreb, at 

når koncernforhold etableres, så gælder der fuldt ansvar. Jeg går for det andet 

også ud fra, at det vel næppe er normalt, at et generelt ansvar for moderselskabet, 

og så løber man ind i vanskeligheder med at afgrænse retsreglen herom 

skal gælde på rimelig vis. Det er mit indtryk, at nordisk ret vil stå sig bedst 

ved ikke at indskibe sig for langt i disse tanker, fordi de fører meget vidt. Men 

det er da klart, at skal man gøre noget, så er vel nok en lovregel bedre end blot 

at overlade udviklingen til retspraksis, som professor Hellner var inde på. 

Jeg skal heller ikke bestride, at der kan være tilfælde i gældende ret, hvor et 

ansvar er på sin plads, og identifikationsgrundsætningen, som er opstillet i 

dag, har selvfølgelig også inden for meget snævre rammer sin berettigelse, og 

i mine øjne først og fremmest sin berettigelse ud fra et fuldmagts synspunkt, 

nemlig hvor det er ageret og handlet gennem datterselskabet, men omverdenen 

har haft indtryk af, at det moderselskabet, der stod bagved. Og det er også 

ligeså klart, at styrelsesmedlemmer har et ansvar, og hvis disse styrelsesmedlemmer 

er udpeget af moderselskabet, hvad de normalt er i de situationer, vi 

drøfter, ja, så vil, efter omstændighederne, også moderselskabet kunne gøres 

medansvarlig for, hvad disse styrelsesmedlemmer gør i datterselskabet. 

Jeg vil lige nævne rent konkret, at der er blevet talt om EF-regler i dag, og 

jeg tror navnlig, at Grønborg som dansk indleder sagde, at EF-regler forventedes 

at ville føre til, at der kom ansvarsgennembrudsregler, ihvertfald i dansk 

ret. Det er jeg meget skeptisk overfor, og jeg tror slet ikke, heldigvis, at vi når 

så langt. 

Det er rigtigt, at der for ca. 10 år siden kom et forslag om Det europæiske 

Selskab, og det er også rigtigt, som der står i det finske indlæg, at det opererer 

med et moderselskabsans var. Men det er jo en ganske speciel selskabskonstruktion, 

som ikke behøver at blive afgørende for selskabsretten i de enkelte 

EF-lande, for det er jo givet et meget stort tilbud til erhvervslivet at tilbyde 

dem at lave et selskab, som ikke er tysk eller dansk, men er fællesmarkedets; 

og det er klart, at hvis man opstiller den slags tanker, ja, så skal der også 

betales en pris for det. Og det kan være naturligt i den sammenhæng at 

statuere, at et sådant selskab påtager sig ansvar for, hvad alle datterselskaber 

laver i de enkelte medlemslande. Men jeg mener ikke, at man kan slutte fra en 

sådan regel til, at den skulle være udtryk for en almindelig tendens i 

EF-landene. Og Det europæiske Selskab er jo heller ikke til dato overhovedet 

gennemført. Om det nogensinde bliver det, ved jeg ikke. Man kan jo 

ihvertfald se, at i USA har man altså klaret sig i mange år, uden at have

192 Adam Vestberg 

føderal selskabslovgivning som sådan, men jeg indrømmer, at forholdene er 

anderledes i Europa, og det er da også muligt, at vi ikke kan klare os uden 

noget sådant. 

Jeg vil også gerne sige, om det udkast til 9. EF-direktiv, som er blevet 

nævnt her i dag. - at det er rigtigt, som der står i det finske indlæg, at dette 

under særlige omstændigheder statuerer et ansvar for moderselskabet. Men 

disse omstændighetder er ganske specielle og ihvertfald helt atypiske i nordisk 

ret. Jeg mener, at det er et carakteristicum og et lykkeligt carateristicium i 

nordisk ret, at når vi opererer med datterselskaber, så indsætter vi i princippet 

uafhængige personer i sådanne selskabers bestyrelser, og disse personer har et 

selvstændigt ansvar for, at alt går til på rette måde i datterselskabet. Der er 

naturligvis ofte tale om funktionærer i en større koncern, og det er da klart, at 

de i en vis forstand modtager ordrer fra deres øverste ledelse, men jeg mener, 

at vi, ihvertfald i Danmark, og jeg tror det er det samme i de øvrige nordiske 

lande, altid prøver at operere med en i princippet uafhængig ledelse i disse 

datterselskaber. Dette er meget forskelligt fra England og USA, hvor der helt 

klart gives tjenestebefalinger op og ned igennem systemet. Men det gør vi ikke 

i Norden, og derfor lever vi på princippet om det uafhængige selskab, og jeg 

tror, at det er naturligt for os, og det giver os en afklaret retstilstand. Det er en 

af betingelserne i udkastet til EF-direktivet for at der kan statueres ansvar for 

moderselskabet, at der er tilrettelagt en ordning med et tjenestebefalingssystem 

hele vejen op og ned i koncernen. Det er jo noget, man kender i Tyskland, 

men vi har aldrig set det i Danmark, og derfor ved jeg slet ikke, om det kan 

blive aktuelt at bruge direktivreglen i Danmark, hvis den vedtages i EF. 

Tilsidst vil jeg blot sige, at den seneste, og måske største, internationale 

selskabsskandale, der har været i de senere år, nok har været den italienske 

Banco Ambrosiano's konkurs. Denne bank i Italien lod i et meget stort omfang 

sine transaktioner ske gennem et datterselskab i Luxembourg. Datterselskabet 

var formelt selvstændigt, men der sad een mand i toppen af Banco Ambrosiano 

og bestemte alt, både i sin egen bank, i datterselskabet og i en lang 

række andre datterselskaber ude i Europa og i Sydamerika. Det er mit indtryk, 

uden at jeg har fulgt alle detaljer i denne sag, at det er almindeligt anerkendt 

ude omkring, at det ikke i praksis er muligt at gennemføre et selvstændigt 

ansvar overfor det italienske moderselskab, hvilket illustrerer det vanskelige i 

at få anerkendt regler om ansvarsgennembrud på internationalt plan.


Høyesterettsadvokat JAN DAHL, Norge: 

Under den første delen av denne debatten og under lesningen av referentens 

skriftlige arbeidsgrunnlag undret jeg meg over de tendenser som synes å være i 

tiden. Dette inntrykk ble noe modifisert etter at jeg hadde hørt siste taler, og 

hadde hørt den avsluttende delen av Andenæs' innlegg. Jeg har imidlertid lyst 

til å støtte disse to talere og kaste frem noen mer konservative synspunkter. 

Det er anerkjent i nordisk rett at man har lov å «spille med begrenset 

innsats». At man ved opprettelse av et aksjeselskap kan drive en virksomhet 

med et bestemt fastsatt kapitalinnskudd, er en fullt anerkjent og bevisst valgt 

ordning. Aksjeselskapet med det begrensede ansvar for investor har skaffet 

kapital til en rekke nyttige foretak; og det er vel ingen som er uenig i at 

ordningen er nyttig og sågar nødvendig i vårt privatkapitalistiske samfunn. 

Ordningen har en rekke grunnleggende nyttige funksjoner, men det erkjenne s 

at den også har noen uheldige slik som påpekt i debatten. 

Jeg mener imidlertid at vi nødvendigvis må ta med på kjøpet en del av de 

konsekvenser vi ikke liker. Jeg tror ikke vi kan klare å sjalte vekk de mindre 

heldige virkningene uten samtidig å ødelegge det vesentligste av det nyttige 

instrument aksjeselskapet er til å skaffe risikovillig kapital. Med all aktelse for 

professor Jan Hellner, så tror jeg ikke han vil klare å formulere en regel der 

han rammer de uheldige men ikke også får med i dragsuget de bunn hederlige 

som har vært mindre flinke eller kanskje bare direkte uheldige. 

Jeg vil for øvrig - litt som en digresjon - minne om at man har forskjellige 

selskapstyper å velge mellom. Et aksjeselskap kan opprette et datterselskap 

eller drive seiv med eller uten filial. I Norge anerkjenner vi at utenlandske 

aksjeselskaper oppretter datterselskaper her i landet, men vi anerkjenner også 

filialer av utenlandske aksjeselskaper, hvilket innebærer fullt ansvar for det 

utenlandske moderselskap. De norske myndigheter har imidlertid, av en eller 

annen grunn, vært noe skeptiske overfor disse filialer. Filialer av utenlandske 

aksjeselskaper har vanskeligere for å få tillåtelse enn norske datterselskaper, 

hvilket formentlig i første rekke henger sammen med at man føler seg mer kjent 

med aksjeselskapsformen. 

Når jeg vil mane til försiktighet så vel i lovgivning som rettspraksis med å 

statuere ansvarsgjennombrudd, vil jeg gi uttrykk for at jeg i grunnen ser 3 

hovedgrupperinger. 

1. Jeg ser de tilfeller der det etter vanlige rettsgrunnsetninger blir erstatningsansvar 

for moderselskapets egne disposisjoner. Dette kan man vel i og 

for seg holde utenom det prinsipielle spørsmålet, da det er tale om et direkte 

ansvar. Så ser jeg en del tilfeller der det kan være tale om erstatningsansvar for 

Jurist- 13

194 Jan Dahl 

styremedlemmene i datterselskapet, på samme måte som styremedlemmer kan 

ha ansvar i andre selskaper. Og hvis jeg forstod sistnevnte taler riktig, så er jeg 

enig i at dersom de styremedlemmene som utfører de erstatningsbetingende 

disposisjonene, er ansatte i morselskapet, vil moderselskapet normalt være 

ansvarlig for disses disposisjoner. 

2. Når jeg förlåter dette med direkte ansvar, synes jeg det er naturlig å 

sondre mellom det kontraktsmessige ansvar og erstatningstilfellene. En hovedgruppe 

er at datterselskapet har påtatt seg en kontraktsmes sig förpliktelse, og 

det er gjort klinkende klart for medkontrahenten at det er datterselskapet man 

handler med. Det siste er et vilkår for mitt standpunkt. Datterselskapet må 

være gyldig stiftet og registrert, og man må ved brevpapir, signatur el.lign. ha 

gjort det helt klart at det er datterselskapet som handler. Har man bommet her, 

skal det lite til for at morselskapet er ansvarlig. Men hvis man først korrekt har 

fulgt de formelle regiene og ikke gjort noe som gir den annen part grunn til å 

tro at han handler med morselskapet, kan jeg ikke se noen rimelighet eller 

grunnlag for at medkontrahenten etterpå skal kunne hevde et ansvarsgjennombrudd. 

3. Større vansker har jeg i de store erstatningstilfellene, og da kanskje særlig 

hvor det blir en katastrofe som nevnt av referenten. Men også her vil jeg være 

avvisende overfor et erstatningsgjennombrudd, og jeg spør om vi ikke bedre 

kan regulere problemet på en annen måte. Når et amerikansk konsern skal 

drive oljevirksomhet på den norske kontinentalsokkel og i den anledningen 

normalt stifter et datterselskap i vårt land, vet myndighetene hvem de har med 

å gjøre, og de vil normalt i nødvendig utstrekning sørge for sikring i form av 

garantier fra morselskapet. Og i det velregulerte - eller som mange hevder alt 

for regulerte - norske samfunn, har man konsesjonsplikt (krav om offentlig 

tillåtelse) for en nesten hvilken som helst virksomhet. Og jeg spør om ikke 

denne offentlige regulering og vilkårsetting for virksomhet er den riktige veien 

til å hindre usunn eller ikke tilstrekkelig kapitalsikret virksomhet. Jeg mener at 

det er den linje man bør følge videre fremfor en mer generell regel om 

ansvarsgjennombrudd som etter min mening nødvendigvis må ramme uhederlige 

og uheldige om hverandre. 

Underdirektør GUDMUND KNUDSEN, Norge: 

Ansvarsgjennombrudd er et spørsmål som i Norge, og så vidt jeg forstår i 

motsetning til Sverige og Finland, har vært forholdsvis lite behandlet både i 

rettspraksis, administrativ praksis og i selskapsrettslig litteratur.


Det er akseptert, og stort sett regnet som et gode, at den som skal starte opp 

næringsvirksomhet skal ha ulike selskapsformer å velge mellom. Han skal 

kunne velge en selskapsform som passer for nettopp den konkrete type 

virksomhet som skal drives. 

Et viktig - og også et fullt anerkjent hensyn - i alle fall i Norge, er at 

dersom det knytter seg en særlig risiko til virksomheten, skal det være adgang 

til å begrense risikoen ved å velge aksjeselskapsformen. 

Jeg tror at de fleste vil være enige i at det - i alle fall som et utgangspunkt - 

ikke i seg selv er noe suspekt i å plassere den summen av penger man ønsker å 

satse, i et aksjeselskap, for så å drive virksomheten gjennom dette. Forutsetningen 

må selvsagt være at reglene i aksjeloven overholdes, og da særlig de 

regler i aksjeloven som er satt til vern om selskapskapitalen. 

Det å skille ut risikofylt virksomhet i aksjeselskaper er noe som det til dels 

også oppmuntres til fra norske statsmyndigheter, gjennom lovgivning og 

administrativ praksis. Jeg nevner reglene om konsernbidrag vi fikk for et par 

år siden som bygger på den forutsetning at en næringsdrivende bør kunne dele 

opp virksomheten i en rekke forskjellige aksjeselskaper innen samme konsern. 

Hvor den norske stat gir støtte til næringsvirksomhet, har det i en del tilfeller 

vært stilt som et uttrykkelig vilkår fra statens side at særlig risikofylt virksomhet 

skal skilles ut i et eget aksjeselskap, slik at den offentlige støtten ikke blir 

dratt med i en eventuell konkurs. 

Jeg kan også nevne at hvor utenlandske selskaper har ønsket å etablere seg 

her i landet; det gjelder særlig innen oljesektoren, har den norske stat forlangt 

at det skal skje i form av et norsk datterselskap, og ikke i form av en filial. 

Det som er sagt om den muligheten som bør gjelde til å skille ut risikofylt 

virksomhet i aksjeselskaps form, gjelder uansett om det er en fysisk person 

eller et aksjeselskap som står bak virksomheten. Også et aksjeselskap som står 

bak virksomheten. Også et aksjeselskap må ha muligheten til å begrense 

risikoen ved å skille ut særlig risikofylt virksomhet i et eget aksjeselskap. Det 

er stort sett noe som både aksjonærer, ansatte og samfunnet som sådan vil 

være interessert i. Min foreløpige konklusjon etter dette blir at aksjeselskapsformen, 

og det begrensede deltakeransvaret som særpreger denne selskapsformen, 

dekker et klart samfunnsmessig behov og bør opprettholdes. 

Noe prinsipielt skille mellom hvorvidt den som står bak virksomheten er et 

aksjeselskap eller en privatperson er det neppe. Den muligheten et aksjeselskap 

har til å danne et selvstendig datterselskap, som det, i all fall som 

hovedregel ikke hefter for, bør altså etter mitt skjønn opprettholdes. 

Dette leder over til det som mer direkte er dagens emne: spørsmålet om 

ansvarsgjennombrudd, og tilsier at jeg ikke kan se at det gjør seg gjeldende

1 96 Gudmund Knudsen 

noen særlig sterke grunner som taler for at man med lys og lykt skal lete etter 

et rettslig grunnlag for å gjøre morselskapet ansvarlig for datterselskapets 

förpliktelser utover de tradisjonelle grunnlag som vi allerede har i norsk rett. 

For det første vil morselskapet kunne holdes ansvarlig dersom det har avgitt 

en særskilt garanti overfor datterselskapets kreditorer. For det andre, og det 

tror jeg er særlig viktig, kan et ansvar for morselskapet bygge på den 

alminnelige ansvarsregelen i aksjeloven kapittel 15. Denne fanger også opp 

uaktsom underfinansiering eller utsuging av datterselskapene. 

Dessuten er det forutsetningen at morselskapet følger aksjelovens spilleregler. 

Her er regler som tar sikte på å verne kreditorinteressene, så som reglene 

som sikrer at selskapene får tilført den fastsatte aksjekapital i etableringsfasen 

og at selskapet ikke senere tappes for midler i så stor grad at selskapets bundne 

egenkapital angripes. Følger ikke morselskapet disse spillereglene må det 

selvsagt få konsekvenser for dets ansvar. 

Jeg tror at vi bør stanse her, muligens med unntak for de unntaksvis klare 

illojale tilfellene Mads Henry Andenæs nevnte. Regler om ansvarsgjennombrudd 

gjennom mer eller mindre usikre identifikasonssynspunkter eller hvor 

det eneste formål er å unngå ansvar, vil lett forkludre aksjeselskapsformens 

særpreg, og gjøre denne selskapsformen mindre egnet for risikofylt virksomhet. 

Et viktig poeng her er at en adgang til ansvarsgjennombrudd ut fra en 

skjønnsmessig regel, vil skape et uheldig usikkerhetsmoment og minske den 

forutberegnelighet som er viktig for den som vil etablere virksomhet. Dette 

gjelder uansett om det dreier seg om et konsern eller en privatperson. Såfremt 

spillereglene i aksjeloven overholdes og det heller ikke kan påvises erstatningsmessig 

uaktsomhet, bør altså morselskapet være tålig sikker på at 

ansvarsbegrensningen holder. 

Professor dr. jur. BERNHARD GOMARD, Danmark: 

Reglen om, at hvert selskab er en enhed for sig, er efter min mening en god 

regel, som bør fastholdes. Talen om at gøre moderselskab eller andre ansvarlige 

for selskabets gæld bør begrænses til sjældne undtagelsestilfælde. Med 

dette som udgangspunkt består vort problem i at få rede på de sjældne 

undtagelsestilfælde. 

Først vil jeg dog gerne understrege betydningen af at fastholde hovedreglen. 

Det siges ofte, at grundlaget for et gennembrud - eller Durchgriff - er en 

identifikation eller en identitet eller andre ord for lighed og sammenfald. Tages


det bogstaveligt, at flere selskaber efter omstændighedernes behandles, som 

om de var ét, er konsekvenserne ikke blot moderselskabets hæftelse for 

datterselskabet, men generelt at koncern selskaber i almindelighed hæfter for 

hinandens gæld. Identitet ville give udvidet adgang til modregning over for 

koncernselskaber, der går konkurs, og den ville i øvrigt begrænse værdien af 

samhæftelsen ved at frakende kreditorer fuld anmeldelsesret over for alle 

solidarisk hæftende debitorer. Accepteres et identitetssynspunkt i sin helhed, 

må en konkurs i en koncern behandles som én consolidated bankruptcy, hvor 

alle selskaber sammenføres i og opgøres som ét konkursbo. Dette er konsekvent 

identitet. Det ville medføre store forrykkelser i kreditorernes retsstilling 

at følge en sådan fremgangsmåde. 

Dette blot for at illustrere, at hovedreglen, hvert selskab for sig, bør 

fastholdes. Et datterselskab er et selvstændigt retssubjekt med begrænset 

ansvar, d.v.s. det hæfter kun med sin egen formue, og forpligter ikke sine 

ejere. 

Så kommer jeg til det egentlige spørgsmål: Er det sjældne untagelser fra 

hovedreglen og i bekræftende fald, hvori består de? 

Det er en realitet, at mange datterselskaber driver virksomhed af betydeligt 

omfang, og at denne virksomhed af omverdenen opfattes som en del af 

koncernens samlede virksomhed. Lejer man en bil eller køber man en kendt 

mærkevare, har kunden snarere koncernen eller dens berømte moderselskab i 

tankerne end det - måske ganske beskedne - datterselskab, der forestår salget i 

hans hjemland. Det er også almindeligt velsagtens i de fleste lande, at 

datterselskaber af store moderselskaber nyder en kreditværdighed, som præges 

af moderselskabets kapitalstyrke og anseelse. Giver nu disse kendsgerninger 

grundlag for en vidtrækkende undtagelse eller for en undtagelse overhovedet? 

For datterselskabets hovedkreditorer er behovet for en legal medhæftelse for 

moderselskabet ikke stort. Hovedkreditorene, navnlig bank og hovedleverandører, 

må selv tage stilling til, om de vil forlade sig på, at det formentlig vil 

vedblive at være koncernens politik at holde sine datterselskaber flydende, 

eller om de ønsker opbakning i form af kautioner eller - bindende - 

støtteerklæringer. Men det er andre kreditorer, og spørgsmålet er: Bør den, der 

har nydt godt af det kendte navns good-will og kreditværdighed, ansvarsfrit 

lade en enhed, der hidtil har været et led i en samlet organisation, falde og 

efterlade udækkede krav, krav som stort set hidrører fra forretninger, som 

organisationen har høstet fordel af? 

Jeg tror, man ville kunne opstille en begrænset erstatningsregel, der sagde 

noget i retning af, at har moderselskabet åbenbart ladet et datterselskab leve på 

organisationens goodwill og kreditværdighed, således at driften af dattersel-

1 98 Bernhard Gomard 

skabets virksomhed kun er forsvarlig under forudsætning af, at moderselskabet 

(stadig) vil tilføre kapital, kan der efter omstændighederne pålægges moderselskabet 

ansvar. En sådan regel kan for dansk ret siges at ligge inden for 

Aktieselskabslovens regel om ansvar for aktionærer, - og et moderselskab er 

jo en aktionær, endda hovedaktionær eller en eneaktionær. Det er herimod 

blevet sagt, at denne lovregel (§ 142) kun nævner overtrædelse af Aktieselskabsloven 

og selskabets vedtægter. Det er korrekt, at § 142 - ligesom § 15-3 

i den svenske lov - indeholder disse ord, men ordene er i den danske lov, der 

jo er en del af et retssytem, der anerkender en generel culparegel også uden for 

person- og tingsskadernes område, uden mening. 

Realiteten i vor Aktieselskabslov er den samme som realiteten i den norske 

lov, og det havde været naturligere, om vi - ligesom Norge (norsk Aktieselskabslov 

§ 15-1) - havde strøget disse ord i det fellesnordiske forslag til 

Aktieselskabslov. Om grunden til, at ordene er bevaret i teksten i den vedtagne 

danske lov, er vor hurtighed - loven blev gennemført i Danmark allerede i 

1973 - eller vor høflighed eller/og respekt for et fællesnordisk forslag, skal jeg 

ikke kunne sige. Jeg ville være betænkelig ved at følge forslaget om at gøre 

kreditorernes erstatningskrav til en slags Class Action ved at lade datterselskabsboet 

kræve inddækning og således give alle datterselskabets kreditorer 

samme - fuldstændige eller delvise - dækning. Kreditorernes stilling kan 

meget vel være forskellig, og en Class Action konstruktion med konkursboet 

som agent ville fjerne sig fra almindelig erstatningsret, og i hvert fald uden 

lovgivning kan det ikke gennemføres. 

Det er blevet sagt, at anstændige selskaber betaler deres datterselskabers 

gæld. Heri er meget rigtigt, men problemet kan ikke klares ved blot at påkalde 

sig anstændighedens krav. Der kan være tilfælde, hvor et selskab, som er 

aktionær i et andet selskab må kunne lade dette sejle sin egen sø, efter at 

selskabet har foretaget rimelige redningsforanstaltninger, eller efter at datterselskabet 

har haft sin chance og opbrugt den Venture Capital, et eller flere 

andre selskaber har stillet til rådighed. Den begrænsede erstatningsregel, jeg 

har gjort mig til talsmand for, skulle kun omfatte datterselskaber, der har været 

inkorporeret eller integreret i én fælles virksomhed, som koncernen driver som 

én virksomhed, og hvor man, f.eks. fordi man ønsker at opgive virksomheden 

i et enkelt land eller at frigøre sig for nogle tab, som er oparbejdet med 

koncernens vidende og vilje og i dens interesse, lader datterselskabet falde, 

inden good-will i dette marked ikke længere er interessant. 

Adam Vestberg havde allerede henledt opmærksomheden på, at bestemmelsen 

i udkastet til forordning om et europæisk selskab art. 239 (Referatet s. 

103) er en regel udformet med henblik på disse særlige selskaber, og at man

Morselskaps ansvar for datterselskaps förpliktelser (ansvarsgjennombrudd) 1 99 

(nogle) i Fællesskabet har forestillet sig en sådan regel om disse selskaber, kan 

ikke tages som udtryk for, at reglen er fundet naturlig i almindelige selskaber. 

Også forslaget til et 9. direktiv om koncerner har været nævnt. Et udkast til et 

direktiv er ikke nødvendigvis udtryk for en almindelig accepteret opfattelse i 

Fællesskabet. Det europæiske fællesskab består jo ikke af et mindre antal 

lande, der står hinanden nær og altid hurtigt og let når til enighed om ethvert 

spørgsmål. Landene i fællesskabet frembyder større forskelle og har bl.a. 

forskelligartede retssystemer. På koncernrettens område præges diskussionen, 

synes jeg, af tre forskellige tankegnge, som det endnu ikke er lykkedes at 

vælge imellem eller at koordinere. Efter bl.a. det franske grundsyn på 

koncerner kan tjenestebefalinger til selskabsbestyrelse (Weisungen) ikke accepteres, 

da det er et fundamentalt og ufravigeligt krav til en selskabsbestyrelse, 

at den skal handle efter bedste overbevisning til bedste for selskabet. 

Efter en anden tankegang kan man tænke sig en regulering af koncernforhold, 

men denne bør have karakter af en egentlig aftale, en Konzern vertrag, 

og det er, som sproget viser, især de tyske jurister, der fører denne tanke frem, 

og denne aftale må sikre den nødvendige eller rimelige beskyttelse af kreditorer 

og minoritetsaktionærer. Atter andre kender ikke Konzern vertrage, og har 

vanskeligt ved at forestille sig, at brug af sådanne aftaler kan være et praktisk 

og hensigtsmæssig system, men finder at samarbejde i en koncern ikke 

behøver at krænke det enkelte selskabs interesser. 

Det nødvendige korrektiv til koncernstyring kan findes bl.a. i reglerne om 

minoritetsbeskyttelse, et spørgsmål der ikke er aktuelt i de 100 %-ejede 

datterselskaber. Det problem, vi diskuterer i dag, har i særlig grad interesse i 

de 100 %-ejede datterselskaber. 

I kort resumé: 

Man bør efter min mening fastholde hovedreglen: hvert selskab for sig, men 

der findes sjældne undtagelsestilfælde, hvor der bør gribes ind med ansvarsregel, 

men med ansvarsregel af traditionel karakter. Regler, som gennemfører en 

komplet identifikation, ville føre til en uoverskuelig og ofte urimelig forrykkelse 

af kreditorernes stilling. 

Advokat BENGT WESTERLING, Sverige: 

Enda skälet till att jag står här, är att ingen praktiserande jurist från Sverige 

yttrat sig i diskussionen. Det tyckte jag var en brist och jag ville därför blanda 

mig i leken med herrar professorer, om det uttrycket må tillåtas mig.

200 Bengt Westerling 

För att tillfredsställa herr ordföranden vill jag också börja med att klart säga 

ifrån att jag ansluter mig till den meningen att någon lagstiftning av den typ 

referenten och även korreferenten talade om beträffande ansvarsgenombrott 

enligt min uppfattning ej är erforderlig. Det räcker, som professor Rodhe sade, 

med skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen och med återvinningsreglerna i 

konkurslagen samt som en säkerhetsventil såsom kollega Dahl sade, med i 

praxis i något enstaka undantagsfall genomfört ansvarsgenombrott. 

Anledningen är, att tillhandahåller lagstiftaren en möjlighet att bedriva 

rörelse i aktiebolagsform utan personlig ansvarighet, så skall han inte på en 

bakväg ta bort den förmånen från aktieägaren. Dessutom tycker jag att 

diskussionen lider av en viss oklarhet. Vi talar om ansvarsgenombrott för 

moderbolag, men vi nämner inte, utom i parentes, situationen med en ensam 

fysisk person som aktieägare. Gör vi ansvarsgenombrott genom något slags 

omkastad bevisbörda för ett moderbolag, varför då inte för en fysisk person? 

Och framför allt varför inte för stat, kommun och andra sådana organisationer 

som har, åtminstone såvitt gäller Sverige, betydligt mera att lära ifråga om 

moral än den bättre delen av näringslivet. 

Till professor Hellner så skulle jag vilja säga följande. Tanken att den 

«skumma» koncernen, om jag får använda det utrycket, skulle kommas åt 

genom ansvarsgenombrott och att den lille mannen, den enskilde borgenären, 

därigenom gynnas, den vilar väl på tämligen lös grund. Genom det missbruk, 

som åtminstone svenska staten gjort av sin lagstiftningsmakt, så har ju staten 

skaffat sig förmånsrätt för skatter och andra avgifter och den förmån, som den 

lille mannen skulle få, den hamnar med största säkerhet i statens kassa, 

eftersom den huvudsakliga borgenären i sådana här konkurser är stat och 

kommun. Och det var väl egentligen inte dit vi ville komma. 

Sedan nämndes av referenten, det indirekta ansvarsgenombrottet. Där kunde 

jag inte följa referenten. Varför borde man klämma åt moderbolaget som hade 

lånat ut pengar, när dotterbolaget började vackla? Moderbolaget startar naturligtvis 

då i stället ett nytt dotterbolag och sätter in de pengar, som skulle ha 

lämnats som lån till det vacklande dotterbolaget, i det nya dotterbolaget och 

flyttar över rörelsen till detta. Vad har de enskilda borgenärerna i det gamla 

bolaget i den situationen för glädje av det indirekta ansvarsgenombrottet? 

Min slutsats blir, att vi skall hålla fast vid att för aktiebolagets förbindelse 

svarar inte aktieägaren utom i vissa mycket begränsade undantagsfall.


Professor jur. dr. MADELEINE LÖFMARCK, Sverige: 

Eftersom det är straffrätten som är mitt arbetsfält är det naturligt för mig att 

tänka på det som Knut Rodhe kallar «näringslivets buskvegetation» och på de 

beteenden som kan förväntas där. Jag vill först kommentera den skiss till en 

regel om ansvarsgenombrott som har framlagts här och peka på de möjligheter 

till kringgående som den öppnar och som kan väntas bli utnyttjade. 

För det första: om man hänger upp ansvarsgenombrottet på den formella 

självständigheten hos dotterbolagets ledning måste detta vara ganska lätt att 

kringgå genom att en sådan självständighet kan uppvisas medan det i själva 

verket råder ett starkt beroende av moderbolagets ledning, det är samma 

personer som sitter i ledningarna eller på annat sätt. 

För det andra kan jag tänka mig att man skulle kringgå en sådan regel 

genom att lägga kapitalet i ett annat dotterbolag istället, så att möjligheten att 

kräva moderbolaget förlorar sin praktiska betydelse, och blir ett slag i luften. 

Eller att man överhuvud taget undviker koncernuppbyggnad och istället 

bedriver verksamheten i olika separata bolag. 

Den andra kommentaren gäller behovet av en sådan här regel. Jag menar att 

den frågan inte kan ses enbart ur bolagsrättsligt perspektiv, utan behovet måste 

bedömas med beaktande av de möjligheter att komma åt missbruk av det slag 

det här rör sig om och som gällande lagstiftning erbjuder eller som har 

föreslagits i olika sammanhang. Renoldar man problemet på det sätt Knut 

Rodhe gör och tar bort de situationer i vilka tillgångar har frångått bolaget - i 

dem är ju reglerna om otillåten vinstudelning och om återvinning de riktiga 

korrektiven - är det fråga om situationer där dotterbolaget arbetat med för 

dålig finansiering eller där verksamheten fortsätts alltför länge efter det att 

dotterbolaget blivit insolvent. I de situationerna måste man beakta de straffrättsliga 

regler som finns och det därtill knutna skadeståndsansvaret. Mot nya 

borgenärer kan kreditbedrägeri ifrågakomma i sådana lägen. Mot befintliga 

borgenärer kan det bli fråga om gäldenärsbrott. I det rättsfall som vi hört om 

från svensk praxis kunde ett miljöbrott tänkas föreligga, och på det området 

har vi numera utökande möjligheter att ingripa med påföljder. För svensk rätts 

del vill jag också erinra om det förslag till företagsbot som har framlagts och 

som innebär en möjlighet att komma åt moderbolagets kapital i en sådan här 

situation och därför, åtminstone i preventivt avseende, borde ha en funktion 

värd beaktande i detta sammanhang.

202 Gerhard of Schulten 

Referent, konsumentombudsman GERHARD AF SCHULTEN, Finland: 

Kanske jag här avslutningsvis kan få tillfälle att uttrycka några personliga 

synpunkter, referatet och de synpunkter som finns i teserna uttrycker ju inte 

personliga åsikter, om någon hade trott det, det är fråga om att uppställa 

alternativa lösningsmodeller testade utgående från koncernrättens principer för 

att se vad som kunde vara möjligt och vad som inte vore möjligt. 

Vad jag säger på sid. 116 är, att jag personligen är osäker på huruvida en 

reglering i lag av ansvarsgenombrottet är att föredra eller ej, på grund av att 

det empiriska underlaget för en bedömning inte enligt min uppfattning är 

tillräckligt. Men jag tycker i varje fall att den här diskussionen och det som 

ligger till grund kan ge domstol och advokater en viss tankeställare om vilka 

möjligheter det finns idag att basera ett ansvar t.ex. på principen om identifikation. 

Jag tycker det centrala är att visa på att vår gällande rättsordning innehåller 

möjligheterna till en aktion, som kan leda till ett ansvar. Det är en annan sak, 

att man inte särskilt ofta har använt sig av den och säkert inte heller i 

fortsättningen kommer att göra det. 

Jag kan alltså i ganska stor utsträckning ansluta mig till professor Rodhe i 

fråga om ansvaret för gäld. De stora problemen uppkommer i fråga om ansvar 

för utomkontraktuella skador, som dotterbolaget vållar, miljöskador och liknande, 

där det är fråga om belopp som vida överträffar inte bara dotterbolagets 

resurser utan som kanske också kan ställa moderbolaget inför stora svårigheter. 

Här kan man ju inte klara sig med regler om återvinning av olagligen 

uppburna belopp från dotterbolaget. Det intressanta här är inte att man så att 

säga tömt dotterbolaget på pengar, utan att dotterbolaget arbetar inom en sådan 

riskfylld sektor, att stora skador kan uppkomma. 

Jag har i mitt referat antytt, att sett ur en lagstiftarens synpunkt är det 

naturligt att närma sig det här problemet utifrån själva farosituationerna och 

skapa förebyggande rättsskyddssystem genom säkerhetsnormer, garantifonder, 

försäkringsanordningar och liknande. 

Problemet är bara det, att den här typen av åtgärder från samhällets sida ofta 

kommer ett stycke efter det att man varseblivit nya skadesituationer, nya 

problem, som den moderna tekniken för med sig. Man inte kan utesluta att 

möjligheterna till ansvarsgenombrott kan ha ett visst egenvärde, kan vara ett 

instrument som kan bli aktuellt att tillgripa, när man inte har kunnat eliminera 

riskerna genom andra insatser från samhällets sida. 

Om nu en akut situation uppkommer och det ställs krav på att man bör på 

något sätt reglera moderbolagets ansvar, kanske just med tanke på dylika


utomkontraktuella situationer, då är frågan hur skall man gå till väga? Det är 

alltså den frågan, som här har delvis diskuterats, och jag har framkastat tanken 

att man kunde arbeta med en generalklausul, som naturligtvis i sista hand ändå 

blir en ganska öppen rättsregel för domstolen att tillämpa. Den skulle kunna 

basera sig på den typ av otillbörlighetsbedömning, som har vunnit insteg i 

lagstiftningen på andra områden. 

Man kan naturligtvis också tänka sig, som jag har försökt antyda, att man i 

stället vänder sig mot själva koncerninstitutet. Frågan som jag kastade fram 

här gäller inte huuvida vi idag skall ändra på vår koncernlagstiftning i riktning 

mot en mellaneuropeisk lösning, utan vilka typer av regleringar som kan bli 

aktuella den dag man besluter sig i nordiskt sammanhang, eller i ett nordiskt 

land för att gå vidare med koncernlagstiftningen. 

Vår koncernrättsliga lagstiftning har nått en nivå, där man har framför allt 

varit inriktad på koncernredovisningsfrågorna och därmed närliggande problem. 

Det som jag menar att man då kan fråga sig är huruvida det är sannolikt 

att man då skulle nøja sig med att ta upp en ny relation i koncernproblematiken, 

moderbolagets ansvar gentemot dotterbolagets borgenärer, och lösa den 

isolerat från koncernproblematiken i övrigt, eller om det är mera sannolikt, att 

man när och om en nyordning av koncernlagstiftningen sker, också blir 

tvungen att ta ställning till andra koncernrättsliga relationer, som finns reglerade 

t.ex. i tysk rätt och i de skisser, som man inom EG har arbetat med, 

nämligen relationerna till dotterbolagets aktieägere och eventuellt också andra 

frågor. 

Sedan hör det väl till saken att i ett sådant här sammanhang försöka kasta 

fram någon fråga, som skulle vara ägnad för diskussion vid ett senare 

juristmöte. När man diskuterar aktiebolagsrättsliga rättsskyddssystem, intressekonfliktslösningar, 

ställs man, åtminstone om jag talar för finsk rätts del, 

ständigt inför det problemet, att regler av generalklausultyp, t.ex. om minoritetsskydd 

ytterst sällan blir föremål för domstolspraxis, man får inte fram 

prejudikat på det här området. Man kanske inte vet egentligen hur reglerna ens 

fungerar inom företagen, i relationerna mellan olika intressenter. Frågan är, 

hur skall man kunna överbrygga det här problemet så att man inte fortsätter att 

skapa raffinerade juridiska intressekonfliktlösningar inom t.ex. aktiebolagsrättens 

område, som inte blir föremål för konkret prövning av domstolarna. Bör 

man ha något slags förhandsbeskedsystem som skulle öka möjligheterna att 

skapa mer innehåll i sådana öppna lagregler?

204 Lars Erik Taxell 

Debattleder, professor jur. dr. LARS ERIK TAXELL, Finland: 

Diskussionen är nu avslutad. Det är, åtminstone för mig, en övermänsklig 

uppgift att försöka göra en sammanfattning av den intressanta debatt som har 

förts. Jag kan bara konstatera, att många nya värdefulla synpunkter har 

kommit fram. I nordiska sammanhang kan man fritt debattera, ha olika åsikter 

och på det sättet berika de problemfält som man sysslar med. Jag tror att 

frågan om moderbolags ansvar för dotterbolags förpliktelser kommer att 

debatteras många gånger, kanske ännu under nästa sekels nordiska juristmöten. 

I det avseendet har debatten varit av värde för den fortsatta utvecklingen. 

Jag tackar referenten för hans fylliga och värdefulla referat, korreferenten 

för hans kompletterade synpunkter och alla som har uttalat sig för eller emot, 

eller någonting däremellan. Ett tack också till alla som orkat sitta kvar i den 

varma nordiska gemenskapen och höra på debatten.

Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?