Morselskaps ansvar for datterselskaps forpliktelser ...

200 Bengt Westerling
För att tillfredsställa herr ordföranden vill jag också börja med att klart säga
ifrån att jag ansluter mig till den meningen att någon lagstiftning av den typ
referenten och även korreferenten talade om beträffande ansvarsgenombrott
enligt min uppfattning ej är erforderlig. Det räcker, som professor Rodhe sade,
med skadeståndsreglerna i aktiebolagslagen och med återvinningsreglerna i
konkurslagen samt som en säkerhetsventil såsom kollega Dahl sade, med i
praxis i något enstaka undantagsfall genomfört ansvarsgenombrott.
Anledningen är, att tillhandahåller lagstiftaren en möjlighet att bedriva
rörelse i aktiebolagsform utan personlig ansvarighet, så skall han inte på en
bakväg ta bort den förmånen från aktieägaren. Dessutom tycker jag att
diskussionen lider av en viss oklarhet. Vi talar om ansvarsgenombrott för
moderbolag, men vi nämner inte, utom i parentes, situationen med en ensam
fysisk person som aktieägare. Gör vi ansvarsgenombrott genom något slags
omkastad bevisbörda för ett moderbolag, varför då inte för en fysisk person?
Och framför allt varför inte för stat, kommun och andra sådana organisationer
som har, åtminstone såvitt gäller Sverige, betydligt mera att lära ifråga om
moral än den bättre delen av näringslivet.
Till professor Hellner så skulle jag vilja säga följande. Tanken att den
«skumma» koncernen, om jag får använda det utrycket, skulle kommas åt
genom ansvarsgenombrott och att den lille mannen, den enskilde borgenären,
därigenom gynnas, den vilar väl på tämligen lös grund. Genom det missbruk,
som åtminstone svenska staten gjort av sin lagstiftningsmakt, så har ju staten
skaffat sig förmånsrätt för skatter och andra avgifter och den förmån, som den
lille mannen skulle få, den hamnar med största säkerhet i statens kassa,
eftersom den huvudsakliga borgenären i sådana här konkurser är stat och
kommun. Och det var väl egentligen inte dit vi ville komma.
Sedan nämndes av referenten, det indirekta ansvarsgenombrottet. Där kunde
jag inte följa referenten. Varför borde man klämma åt moderbolaget som hade
lånat ut pengar, när dotterbolaget började vackla? Moderbolaget startar naturligtvis
då i stället ett nytt dotterbolag och sätter in de pengar, som skulle ha
lämnats som lån till det vacklande dotterbolaget, i det nya dotterbolaget och
flyttar över rörelsen till detta. Vad har de enskilda borgenärerna i det gamla
bolaget i den situationen för glädje av det indirekta ansvarsgenombrottet?
Min slutsats blir, att vi skall hålla fast vid att för aktiebolagets förbindelse
svarar inte aktieägaren utom i vissa mycket begränsade undantagsfall.