Latinsk poesi - Bokförlaget RADIUS

LATINSK POESI
Alpha Lyrae, radiis quae vincis sidera caeli,
semper adesto, oro, Musa et Amica mihi!
Delias ljuva behag och Chloes och Lesbias skönhet,
vad är väl de emot dig, stjärna som strålar i norr?
LATINSK POESI
NÅGRA TOLKNINGAR REVIDERADE
MED LATINSK PARALLELLTEXT OCH
SAKFÖRKLARINGAR
AV BENGT E. THOMASSON
© BOKFÖRLAGET RADIUS
GÖTEBORG

FÖRORD
En höjdpunkt i forna tiders gymnasieundervisning i latin
var poesistudiet. Caesar, Cicero och Livius i all ära, men
det man kom ihåg från latintimmarna var nog Ovidius
och Catullus, Vergilius och Horatius. De var inte lätta de
heller, men innehållet kunde tala mer direkt till den
unga gymnasieeleven: Ovidius’ sagor, Catullus’ kärleksdikter,
Vergilius’ spännande berättelse om Aeneas’ äventyr
och sist Horatius’ levnadsvisdom i satirer, oden och
epistlar.
Även om det – bl. a. på grund av det minskade timantalet
– inte längre är möjligt att studera originaltexterna,
borde deras bildningsinnehåll kunna förmedlas till eleverna
genom en samling översättningar, som kan bli
föremål för enskilda uppgifter att redovisa för kamraterna.
Inte minst kravet på samarbete över ämnesgränserna
gör ett sådant arbetssätt angeläget.
Emellertid är jag övertygad om att ett urval Latinsk poesi
kan vara av intresse för en större allmänhet utanför
gymnasierna: den livserfarenhet man som vuxen vunnit,
kan speglas i dessa i alla avseenden klassiska texter och
fördjupa denna erfarenhet genom insikten att egentligen
ingenting är nytt under solen. Kärlek och hat, glädje och
sorg, framgång och motgång, allt kände de gamla grekerna
till, och romarskalderna har väl förvaltat den kunskapen.
Föreliggande samling utgår från en av de bästa läroböckerna
för det gamla gymnasiet: Latinsk poesi av Harald
Sjövall och Erik Wistrand, urvalet har dock begränsats
till de ovan nämnda skalderna samt Tibullus.
III
Översättningarna är bearbetningar, delvis ganska genomgripande,
av äldre material, stundom nästan nyöversättningar.
För Catullus har jag använt Janzon, för
Vergilius Adlerbeth, för Horatius’ satirer Ek, för odena
Sjöblom och Östberg, för Tibullus Petersson, för Ovidius’
distika Janzon, för Metamorfoserna Adlerbeth, Bergman
och Bökman. Av flera skäl har jag tillfogat den latinska
texten, i huvudsak efter Sjövall – Wistrand; i kommentaren
har jag velat förklara alla egennamn men också en
del sakförhållanden; för korthetens skull har jag på
många ställen hänvisat till min realiabok Ur Antikens
kultur och samhällsliv (Göteborg, Bokkförlaget Radius
1991, pocketupplaga 1996, korttitel ’AKS’, se också hemsidan:
www.radius.nu). En liten verslära har också infogats.
För övrig kommentar, särskilt rörande idéinnehållet,
får jag hänvisa till Sjövall – Wistrand.
Göteborg i september 2009
Bengt E. Thomasson
IV

LITEN VERSLÄRA (en del finns redan med i AKS 128 f.)
I svensk vers uppfattas rytm som en växling mellan betonade
och obetonade stavelser (accentuerande vers): Sven Du´vas
fa´der va´r sergea´nt, avda´nkad, a´rm och grå´ … I grekisk
och latinsk vers är det i stället fråga om en växling mellan
långa och korta stavelser (kvantiterande vers); de långa betecknas
sedan gammalt med ett streck (–), de korta med en
båge (⏑). Stavelsen är den minsta metriska enheten, två eller
flera stavelser bildar tillsammans en versfot, versfötterna förs
samman till verser (= versrader), verserna ofta till strofer. Stikiskt
kallas ett versmått, där en och samma vers används i
löpande följd, t. ex. daktylisk hexameter, jfr nedan under a).
De viktigaste versfötterna är:
jamb ⏑ –, troké –⏑, spondé – –
anapest ⏑⏑ –, daktyl – ⏑⏑
choriamb – ⏑⏑ –
si:
A. Följande verser förekommer i detta urval av latinsk poe-
a) Daktylisk hexameter: sex daktyler, av vilka den sista avkortats
till troké (eller, vid förlängning av den sista stavelsen)
spondé:
– ⏔ | – ⏔ | – ⏔ | –⏔ | – ⏔ | – ⏑
En så lång vers behöver en märkbar paus (cesur: ||), vanligen
efter tredje fotens långa (hos oss: betonade) stavelse; vidare
kan en eller flera av de första fyra daktylerna utbytas mot
spondé, t. ex. hos Vergilius (Aen. II: 14):
Knä´ckta av må´ngårigt kri´g med i´ ngen se´ger i si´kte …
– ⏖ | – ⏖ | – || – | – – | – ⏖ | – ⏑
Daktylisk hexameter används stikiskt (i löpande följd) av Catullus
( nr 25) och Vergilius, av Horatius i satirerna samt av
Ovidius i Metamorfoserna.
b) Daktylisk pentameter (femfoting) är egentligen en daktylisk
sexfoting, vars tredje och sjätte fot förlorat sin andra hälft
(de två korta stavelserna), som ersatts av en paus:
– ⏖ | – ⏖ | – || – ⏖ | – ⏖ | – ||
De två daktylerna i versens första hälft kan utbytas mot spondéer.
V
c) Ett litet exempel på stikisk jambisk senar (sexfoting), är
Catullus smädedikt nr 23:
Nåvä´l, Catu´llus, va´rför drö´jer du´ att dö´?
d) En variant av den jambiska senaren är choliamben (haltversen),
där sista jamben utbytts mot en troké vilket bryter
rytmen, t. ex. hos Catullus (10, 3):
Hör på´, Catu´llus, slu´ta u´pp med då´rska´pen!
⏑ – | ⏑ – | ⏑ – | ⏑ – | ⏑ – | – ⏑
Stikisk choliamb möter hos Catullus i nr 10 och 17.
e) Hendecasyllabus (elvastaving) har följande grundschema:
– – | – ⏑⏑ | –⏑ | –⏑ | –⏑
Ett exempel ur Catullus’ dedikationsdikt (1, 8):
Ta´g den dä´rför emo´t, min li´lla ve´rsbok!
Den stikiskt använda elvastavingen är mycket vanlig hos Catullus,
nr. 1. 3–6. 8. 16. 18. 19. 21.
Hos Horatius möter vi i odena (carmina) flera nya verser som
mindre och större asklepiadé, glykoné (även hos Catullus i nr
24), ferekraté, samt den (mindre) sapfiska och den archilokiska
versen.
f) Den mindre asklepiadén består av en spondé, två choriamber
och en jamb (med en tydlig paus efter den första choriamben):
– – | – ⏑⏑ – || – ⏑⏑ – | ⏑ –
Ex. Horatiusodet I: 1, 15:
Rä´dd för su´nnan i hå´rd ka´mp med ika´riskt ha´v …
Den mindre asklepiadén används stikiskt av Horatius i I: 1
och III: 30, se nedan.
g) Den större asklepiadén är en utvidgning av den mindre
genom en extra choriamb i mitten, inramad av pauser:
– – | – ⏑⏑ – || – ⏑⏑ – || – ⏑⏑ – | ⏑ –
Ex. Horatiusodet I: 11, 1:
Sö´k du e´j räkna u´t – o´rätt det ä´r – hu´r lång för mi´g och
di´g …
Den större asklepiadén används stikiskt av Horatius i I: 11.
h) Glykonén har hos Horatius följande schema:
– – – ⏑⏑ – ⏑ –
VI

Ex. Horatiusodet I: 5, 16:
… so´m ett o´ffer åt ha´vets gu´d …
i) Ferekratén har en stavelse mindre än glykonén i slutet:
– – – ⏑⏑ –⏑
Ex. Hor. carm. I: 5, 15:
… mi´na dry´pande klä´der …
j) Den (mindre) sapfiska versen har följande schema:
– ⏑ | – ⏑ | – ⏑⏑ – | ⏑ – | ⏑ ,
består alltså enkelt uttryckt av två trokéer, en choriamb och
två jamber, den andra dock förkortad.
Ex. Catullus 2, 1:
Ha´n mig ty´cks i ly´cka en gu´dom li´kna …
k) Den (större) archilokiska versen består av fyra daktyler (de
tre första kan utbytas mot spondéer) + tre trokéer:
– ⏑⏑ – ⏑⏑ – || ⏑⏑ –⏑⏑ –⏑ –⏑ –⏑
Ex. Horatiusodet I: 4, 9:
Nu´ må vi li´nda en kra´ns av grö´nskande my´rten kri´ng
vår hjä´ssa …
B. De strofiska versmåtten är i detta poesiurval följande:
a) Elegiskt distikon är en tvåradig strof bestående av en hexameter
och en pentameter (ovan Aa och Ab), t. ex. hos Catullus
(13, 13 f.):
Vi´sst är det svå´rt att med e´ns ge u´pp den lä´nge man
ä´lskat,
ja´, det är svå´rt. Trots a´llt – va´d det må ko´sta, försö´k!
Elegiskt distikon finner vi hos Catullus (7. 9. 11–13. 15. 20. 22),
hos Tibullus och hos Ovidius (utom i Metamorfoserna).
Den mindre asklepiadén (ovan Af) ingår i fyra asklepiadeiska
versmått. Det första asklepiadeiska består av mindre asklepiadéer
ordnade stikiskt och har behandlats ovan.
b) Den andra asklepiadeiska strofen består av fyra verser, varannan
en glykoné (Ah), varannan en mindre asklepiadé (Af), t.
ex. Hor. carm. I: 13, 1–4:
VII
Nä´r du pri´sar din Te´lephu´s’
ro´senfä´rgade ha´ls, Ly´dia, Te´lephu´s’
va´xmjukt ski´mrande a´rm, ha, då´
svä´ller hjä´rtat av ha´rm, bri´ngas ej lä´tt till ro´.
Horatius har använt detta versmått i odena I: 13 och III: 9.
c) Den tredje asklepiadeiska strofen består av tre mindre asklepiadéer
(Af) och en glykoné (Ah). Horatius har använt den i
odet I: 24.
d) Den fjärde asklepiadeiska strofen består av två mindre asklepiadéer
(Af), en ferekraté (Ai) och en glykoné (Ah). Horatius
har använt den i odena I: 5, I: 23 och III: 13.
e) Den glykoneiska strofen består av tre glykonéer (Ah) och
en ferekraté (Ai). Den har använts av Catullus i Dianahymnen
(nr 24).
f) Den (mindre) sapfiska strofen består av tre (mindre) sapfiska
verser (Aj) och en kortvers (adoni´us): – ⏑⏑ – ⏑, t. ex. Hor.
carm. I: 22, 1–4:
De´n som ä´r osky´ldig och fri´ från bro´tt, han
e´j behö´ver mau´riska spju´t och bå´ge,
o´ch ej he´ller, Fu´scus, ett ko´ger fu´llt av
gi´ftiga pi´lar.
Catullus har använt denna strof i dikt nr 2 och 14, Horatius i I:
10. 22. 38; II: 6. 10. 16; III: 22 samt Sekularsången.
g) Den fjärde archilokiska strofen består av fyra verser, varannan
är den (större) archilokiska (Ak), varannan en jambisk
senar (Ac), som förkortats med en stavelse i slutet: Hor. carm.
I: 4, 5–8:
Re´dan lo´ckar Ve´nus till da´ns under må´nens ble´ka
skä´ra,
och ny´mfers flo´ck med tä´cka gra´cer bla´ndad
tra´mpar jo´rden med vä´xlande fo´t, medan blo´ssande´
Vulca´nus
cyklo´pers mö´dofy´llda sme´djor sy´nar.
VIII

h) Den alkaiska strofen har följande mönster:
⏑ – ⏑ – – – ⏑⏑ – ⏑ –
⏑ – ⏑ – – – ⏑⏑ – ⏑ –
– – ⏑ – – – ⏑ – ⏑
– ⏑⏑ – ⏑ ⏑ – ⏑ – ⏑,
t. ex. Hor. carm. I: 9, 1–4:
Du se’r, hur tä’ckt av gli’ttrande dri’vors dok
Sora’cte står där, sko’garna mäkta e’j
att bä’ra bö’rdan, o’ch av ska’rpa
fro’sten har flo’den i lo’ppet hejdats.
Jämte den sapfiska strofen (Bf) är den alkaiska den vanligaste
hos Horatius: I: 9. 27. 31. 37; II: 3: 14; III: 1–4. 6. 21, ett erkännande
av den romerske skaldens skuld till lyrikerna från Lesbos,
se AKS 71 (3. 17 f.).
IX
INNEHÅLL
Förord III–IV
Liten verslära V–IX
Catullus 1–26
Vergilius 27–40
Horatius Satirer 41–54
Horatius Oden 55–100
Horatius Sekularsången 101–106
Tibullus 107–112
Ovidius Ars amandi och Fasti 113–118
Ovidius Metamofoser 119–144
X

C A T U L L U S
1 – I
Cui dono lepidum novum libellum
arida modo pumice expolitum?
Corneli, tibi; namque tu solebas
meas esse aliquid putare nugas,
5 iam tum cum ausus es unus Italorum
omne aevum tribus explicare chartis,
doctis, Iuppiter, et laboriosis.
Quare habe tibi quidquid hoc libelli,
qualecumque; quod, o patrona virgo,
10 plus uno maneat perenne saeclo.
2 – LI
Ille mi par esse deo videtur,
ille, si fas est, superare divos,
qui sedens adversus identidem te
spectat et audit
5 dulce ridentem, misero quod omnes
eripit sensus mihi, nam simul te,
Lesbia, aspexi, nihil est super mi
vocis in ore,
lingua sed torpet, tenuis sub artus
10 flamma demanat, sonitu suopte
tintinnant aures, gemina teguntur
lumina nocte.
Otium, Catulle, tibi molestum est.
Otio exsultas nimiumque gestis.
15 Otium et reges prius et beatas
perdidit urbes.
Om Catullus se AKS 97 f. (4. 16).
1–I Tillägnan. Om historikern Cornelius Nepos se AKS 102.
Versmått: elvastaving (se Verslära Ae).
2 Torr pimpsten brukades för att glätta bokrullens ändar.
9 sångmö (patrona virgo), om sånggudinnorna se AKS 140 (6. 11).
1
C A T U L L U S
1 – I
Vem skall jag månne ge min nya versbok,
nätt och fin och med pimpsten just polerad?
Dig, Cornelius, ty du tyckte oftast,
att de verser jag skrev var något värda,
5 när du vågade, först ibland italer,
världshistoriens lopp i tre volymer
skildra – Juppiter, vilka lärda mödor!
Tag den därför emot, min lilla versbok,
hurdan än den kan vara. Må den, sångmö,
10 leva ständigt och minst de hundra åren!
2 – LI
Han mig tycks i lycka en gudom likna,
han – om lovligt – gudarna överträffa,
han som ständigt, sittande mittemot dig,
ser dig och hör dig
5 le ditt ljuva löje: jag då förlorar,
arme, all min sans, ty så snart jag ser dig,
har jag intet, Lesbia, längre kvar av
rösten i munnen,
tungan är förlamad, en ström av eld sig
10 sprider djupt i lemmarna, mina öron
fylls av genljud, ögonen båda täcks av
nattsvarta mörkret.
Lättingsliv, Catullus, är skadligt för dig.
Lättingsliv dig gör både yr och trånsjuk.
15 Lättingsliv har kungar och rika städer
fordom fördärvat.
2–14 Lesbiadikterna.
2–LI Kärlekens ljuva plåga. De tre första stroferna är en bearbetning
av en känd dikt av Sapfo, se AKS 71. Versmått: den (mindre) sapfiska
strofen (Bf).
2. Om Lesbia (egentligen Clodia) se AKS 97.
2

3 – II
Passer, deliciae meae puellae,
quicum ludere, quem in sinu tenere,
cui primum digitum dare appetenti
et acres solet incitare morsus,
5 cum desiderio meo nitenti
carum nescioquid libet iocari
ut solaciolum sui doloris
– credo, tum gravis acquiescet ardor –,
tecum ludere sicut ipsa possem
10 et tristes animi levare curas!
4 – III
Lugete, o Veneres Cupidinesque
et quantum est hominum venustiorum.
Passer mortuus est meae puellae,
passer, deliciae meae puellae,
5 quem plus illa oculis suis amabat.
Nam mellitus erat suamque norat
ipsam tam bene quam puella matrem
nec sese a gremio illius movebat,
sed circumsiliens modo huc modo illuc
10 ad solam dominam usque pipiabat.
Qui nunc it per iter tenebricosum
illuc, unde negant redire quemquam.
At vobis male sit, malae tenebrae
Orci, quae omnia bella devoratis:
15 tam bellum mihi passerem abstulistis.
O factum male! O miselle passer!
Tua nunc opera meae puellae
flendo turgiduli rubent ocelli.
5 – V
Vivamus, mea Lesbia, atque amemus
rumoresque senum severiorum
3–II Till Lesbias sparv. Dikten är ett nytt uttryck för skaldens kärlekskval.
Versmått: elvastaving (Ae).
4–III Parodisk sorgedikt över Lesbias sparv. Versmått: elvastaving
(Ae).
3
3 – II
Lilla sparv, du min flickas älskling, som hon
brukar leka med, hålla i sitt knä och
räcka spetsen av fingret, då han snappar,
och till ivriga bett hon brukar locka,
5 när min älskade sköna grips av lust att
leka något, jag vet ej vad för näpet,
som en tröst, om än liten, i sin vånda
– så kan, tror jag, den heta glöden dämpas.
Ack, att jag såsom hon fick leka med dig
10 och från sinnet de tunga kvalen lyfta!
4 – III
Gråt nu, kärlekens gudar och gudinnor
och var mänska med lust till kärleksnöjen!
Lilla sparven är död, som var min flickas,
lilla sparven, min flickas älskling, som hon
5 mera älskade visst än sina ögon.
Ty han var ju så söt som honung, och sin
matmor kände han så som flickan modern,
och han rörde sig ej från hennes sköte
utan, hoppande kring än hit än dit, han
10 jämt blott kvittrade mot sin härskarinna.
Han går nu på den töckenfyllda stigen
dit, varfrån ej en själ sägs återvända.
Men förbannelse över er, ni Orcus’
onda skuggor, som slukar upp allt fagert:
15 ni, som tagit den söta sparven från mig.
Vilken ogärning! Stackars sparv, du lilla!
Och så har du ställt till, att nu min flickas
ögon svullnat av gråt och blivit röda.
5 – V
Låt oss leva, min Lesbia, låt oss älska
och allt gnatiga gubbars skvaller därom
1 Om Venus – Afrodite och Cupido – Eros se AKS 139 f.
11 ff. Om dödsriket och dess härskare se AKS 142 f. (6. 18).
5–V Kärleksrus. Versmått: elvastaving (Ae).
4

omnes unius aestimemus assis.
Soles occidere et redire possunt;
5 nobis, cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
Da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum.
10 Dein cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus invidere possit,
cum tantum sciat esse basiorum.
6 – VII
Quaeris, quot mihi basiationes
tuae, Lesbia, sint satis superque.
Quam magnus numerus Libyssae arenae
laserpiciferis iacet Cyrenis,
5 oraclum Iovis inter aestuosi
et Batti veteris sacrum sepulcrum,
aut quam sidera multa, cum tacet nox,
furtivos hominum vident amores:
tam te basia multa basiare
10 vesano satis et super Catullo est;
quae nec pernumerare curiosi
possint nec mala fascinare lingua.
7 – CIX
Iucundum, mea vita, mihi proponis amorem
hunc nostrum inter nos perpetuumque fore.
Di magni, facite ut vere promittere possit
atque id sincere dicat et ex animo,
5 ut liceat nobis tota perducere vita
aeternum hoc sanctae foedus amicitiae.
3 as, gen. assis ett på Catullus’ tid föga värt kopparmynt (’korvöre’).
12 f. Det ansågs farligt (onda ögat!), om någon utomstående kände till
hur mycket du ägde – även kyssar!
6–VII Omätlig kärlek. Versmått: elvastaving (Ae).
3 Libyssae arenae den libyska (afrikanska) sanden.
4 Silfion, lat. laser el. laserpicium, en krydd- eller medicinalväxt, som
gav Kyrene (Cyrenae) i nordöstra delen av nuv. Libyen stora
5
till ett korvöre blott och bart värdera.
Solar kan ju gå ner och vända åter.
5 Vi, när en gång vår korta dag har slutat,
måste sova en enda evig nattsömn.
Giv mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusende till och än ett hundra,
sedan åter ett tusen, sedan hundra.
10 Sedan, när vi har växlat många tusen,
skall vi blanda dem om för att ej veta
och ej ge någon ondsint skäl till avund,
då han vet, att det är så många kyssar.
6 – VII
Du vill veta, hur många kyssar av dig,
är mig, Lesbia, nog och övernog. Jo,
just så många som sandkorn finns i öknen
i det silfionodlande Kyrene
5 mellan Juppiters glödheta orakel
och den fornstore Battus’ helga gravvård,
eller så många som i nattens tystnad
stjärnor blicka på mänskors stulna kärlek:
att få skänka dig just så många kyssar,
10 det är nog för Catullus’ kärleksvanvett;
dem skall nyfiket ingen kunna räkna,
ingen illvillig tunga dem förhäxa.
7 – CIX
Ljuvt, min älskade, är det hopp, du mig ger om vår kärlek:
att den besvarad skall bli, aldrig skall se något slut.
Mäktiga gudar, se till, att ej hon lovar för mycket,
att det ur hjärtats grund sägs och med uppriktighet;
5 må det förunnat oss bli att livet igenom bevara
oupplösligt vårt heliga vänskapsförbund.
exportinkomster.
5 Juppiter – Zeus: den egyptiske guden Ammon, som identifierades
med Zeus, hade ett orakel längre österut i öknen.
6 Battus var staden Kyrenes mytiske grundare och som stadens
skyddsheros (heros: halvgud) begravd där.
11 f. Jämför nr 5, v. 10–12.
7–CIX Hopp och fruktan … Versmått: elegiskt distikon (Ba).
6

8 – XLIII
Salve, nec minimo puella naso
nec bello pede nec nigris ocellis
nec longis digitis nec ore sicco
nec sane nimis elegante lingua,
5 decoctoris amica Formiani.
Ten provincia narrat esse bellam?
Tecum Lesbia nostra comparatur?
O saeclum insapiens et infacetum!
9 – LXX
Nulli se dicit mulier mea nubere malle
quam mihi, non si se Iuppiter ipse petat.
Dicit – sed mulier cupido quod dicit amanti,
in vento et rapida scribere oportet aqua.
10 – VIII
Miser Catulle, desinas ineptire,
et quod vides perisse perditum ducas.
Fulsere quondam candidi tibi soles,
cum ventitabas, quo puella ducebat,
5 amata nobis, quantum amabitur nulla.
Ibi illa multa tum iocosa fiebant,
quae tu volebas nec puella nolebat.
Fulsere vere candidi tibi soles.
Nunc iam illa non vult: tu quoque, impotens, noli
10 nec quae fugit sectare nec miser vive,
sed obstinata mente perfer, obdura.
Vale, puella! Iam Catullus obdurat
nec te requiret nec rogabit invitam:
at tu dolebis, cum rogaberis nulla.
8–XLIII Smädedikt. Versmått: elvastaving (Ae).
1–4 Catullus räknar upp egenskaper, som Lesbia förmodligen äger
men som saknas hos denna kvinna (nec ore sicco ’med icke torr,
d. v. s. avtorkad, putsad, mun’).
5. Slösaren från Formiae i Kampanien hette Mamurra och var officer
hos Caesar i Gallien; väninnan har väl följt Mamurra i fält eller i
vinterkvarteret i Gallia Cisalpina, se AKS 53 (2. 47, jfr. 2. 21). Mam.
7
8 – XLIII
Hell dig, flicka med icke liten näsa,
ej förtrollande fot, ej svarta ögon,
icke långsmala fingrar, blöt om munnen,
och just inte så särskilt fin i språket,
5 du, väninna till slösaren från Formiae.
Prisas du i provinsen som en skönhet?
Blir min Lesbia rent av jämförd med dig?
Vilka dumma och smakförskämda tider!
9–LXX
Ingen min älskade vill, så säger hon, taga till make
hellre än mig, ej ens om henne Juppiter bad.
Säger hon: men vad en kvinna till trånande älskaren säger,
det bör man skriva i vind och i en forsande flod.
10 – VIII
Hör på, Catullus, sluta upp med dårskapen
och anse, vad du ser förlorat, förlorat!
Ack en gång glänste bländande för dig solen,
när du beständigt gick, dit flickan dig förde,
5 så älskad av mig, som väl ingen skall älskas.
Där lektes då de många kärlekens lekar,
som du var ivrig till och flickan ej nödbedd.
Förvisso glänste bländande för dig solen.
Nu vill hon ej mer: sätt du också punkt, dåre,
10 förfölj ej den som flyr, var icke så trånsjuk,
nej, härda ut med envist sinne, var stenhård.
Farväl , min sköna! Nu Catullus är stenhård,
skall icke söka dig, ej om din gunst tigga:
men du skall lida kval, när du ej mer åtrås.
tycks ha varit en duglig soldat men känd för ett slösaktigt leverne
(decoctor ’bankruttör’: han hade i ungdomen förslösat sitt arv).
9–LXX Misströstan. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
2 ’bad’, bättre ’åtrådde´: om Zeus–Juppiters kärleksäventyr se
AKS 138 ff. (6. 4, 10, 13, 14, 39, 51).
10–VIII Gör slut! Versmått: haltvers, choliamb (Ad).
8

15 Scelesta, vae te! Quae tibi manet vita?
Quis nunc te adibit? Cui videberis bella?
Quem nunc amabis? Cuius esse diceris?
quem basiabis? Cui labella mordebis?
At tu, Catulle, destinatus obdura!
11 – LXXII
Dicebas quondam solum te nosse Catullum,
Lesbia, nec prae me velle tenere Iovem.
Dilexi tum te non tantum ut vulgus amicam,
sed pater ut gnatos diligit et generos.
5 Nunc te cognovi; quare etsi impensius uror,
multo mi tamen es vilior et levior.
Qui potis est? inquis. Quod amantem iniuria talis
cogit amare magis sed bene velle minus.
12 – LXXXV
Odi et amo. Quare id faciam, fortasse requiris.
Nescio, sed fieri sentio et excrucior.
13 – LXXVI
Si qua recordanti benefacta priora voluptas
est homini, cum se cogitat esse pium
nec sanctam violasse fidem nec foedere nullo
divum ad fallendos numine abusum homines,
5 multa parata manent tum in longa aetate, Catulle,
ex hoc ingrato gaudia amore tibi.
Nam quaecumque homines bene cuiquam aut dicere possunt
aut facere, haec a te dictaque factaque sunt:
omnia quae ingratae perierunt credita menti.
10 Quare cur te iam amplius excrucies?
Quin tu animum offirmas atque istinc tete reducis
et dis invitis desinis esse miser?
Difficile est longum subito deponere amorem.
Difficile est, verum hoc qualibet efficias.
15 Una salus haec est, hoc est tibi pervincendum;
hoc facias, sive id non pote sive pote.
11–LXXII Förakt. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
2 Jämför nr 9, v. 2.
9
15 Du arma, ve dig! Vad slags liv blir kvar för dig?
Vem skall gå till dig, vem skall finna dig vacker?
Vem skall du älska nu, för vems mätress anses?
Vem skall du kyssa, vem hans läpp i blod bita?
Seså, Catullus, var med fast beslut stenhård!
11 –LXXII
Fordom sade du, att Catullus för dig var den ende,
Lesbia, och att du mig hellre än Juppiter tog.
Då jag älskade dig ej blott med den kroppsliga åtrån,
nej, som en fader sin son älskar och döttrarnas män.
5 Numer känner jag dig: och även om lidelsen rasar
starkare nu i mitt bröst, är du mig långt mindre kär.
’Hur kan så ske?’ du frågar. Så vet, att den älskades otro
ökar vår lidelses brand, släcker vår tillgivenhet.
12 – LXXXV
Hatar – och älskar jämväl … Kanhända du frågar mig: ’Varför?’
Vet ej. Men att det är sant, känns, och en plåga det är.
13 – LXXII
Om åt en människa, som sina goda gärningar minnes,
glädje den tanken ger, att hon var redlig i allt,
aldrig brutit sitt ord och i ingen förbindelse svekfullt
gudarnas heliga namn nyttjat att mänskor bedra,
5 då dig väntar en mängd av glädjeämnen, Catullus:
kärlek, som ej fick sitt tack, samlat dem länge och väl.
Ty allt gott, som människor kan i ord eller gärning
visa sin nästa, har du visat i gärning och ord.
Allt förgäves, tyvärr, på ett otacksamt sinne du slösat!
10 Varför skall du väl då vidare plåga dig själv?
Nej, bepansra din själ, låt kärlekstankarna fara,
trotsa ej gudarnas råd, gör på ditt lidande slut!
Visst är det svårt att med ens ge upp den länge man älskat,
ja, det är svårt. Trots allt vad det må kosta, försök!
15 Enda räddning det är: nu måste du genomdriva,
att det blir gjort, om så möjligt det är eller ej
12–LXXXV Hat. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
13–LXXII Bön om sinnesfrid. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
10

O di, si vestrum est misereri, aut si quibus umquam
extremam iam ipsa in morte tulistis opem,
me miserum aspicite et, si vitam puriter egi,
20 eripite hanc pestem perniciemque mihi,
quae mihi subrepens imos ut torpor in artus
expulit ex omni pectore laetitias.
Non iam illud quaero, contra ut me diligat illa
aut, quod non potis est, esse pudica velit:
25 ipse valere opto et taetrum hunc deponere morbum.
O di, reddite mi hoc pro pietate mea.
14 – XI
Furi et Aureli, comites Catulli,
sive in extremos penetrabit Indos,
litus ut longe resonante Eoa
tunditur unda,
5 sive in Hyrcanos Arabasve molles
seu Sacas sagittiferosque Parthos
sive quae septemgeminus colorat
aequora Nilus,
sive trans altas gradietur Alpes,
10 Caesaris visens monumenta magni,
Gallicum Rhenum, horribile aequor ulti-
mosque Britannos,
omnia haec, quaecumque feret voluntas
caelitum, temptare simul parati,
15 pauca nuntiate meae puellae
non bona dicta:
Cum suis vivat valeatque moechis,
quos simul complexa tenet trecentos,
14–XI Vemodigt farväl (genom ombud!). Versmått: den
(mindre) sapfiska strofen (Bf).
1 Furius och Aurelius nämns, ibland ganska elakt, även i några
andra dikter av Catullus.
2 ’inder’: Indien låg så långt österut man kunde tänka sig.
3 Eoa: Eous adjektiv till Eos, morgonrodnadens gudinna.
11
Gudar, om er sak det är att hysa förbarmande eller
någon i dödens stund bistånd ni bringat till slut,
se till mig, arme, och om jag livet fläckfritt har levat,
20 gör mig från denna pest och ifrån plågorna fri,
som sig, en domning lik, längst in i min varelse letat,
jagande ut ur mitt bröst glädjen och sällheten helt.
Nu jag ej längre begär, att hon skall mig älska tillbaka
eller, vad omöjligt är, leva ett anständigt liv:
25 Själv vill jag hälsan nå och slippa min gruvliga sjukdom.
Gudar, ge detta som lön för att jag dyrkat er fromt!
14 – XI
Furius och Aurelius, ni Catullus’ sällskap,
om han också reser till fjärran inder,
där den vida ljudande österhavsvåg
krossas mot stranden,
5 eller till hyrkaner och vekt arabfolk,
sager, pilbeväpnade parter eller
till det hav, som sjuarmad Nilen färgar
gult vid sin mynning,
om han också drar över höga Alper
10 för att skåda vad som om Caesars storhet
vittnar: gallisk Rhenflod, ett stormigt vatten,
fjärran britanner –
ni som, vad än gudarnas vilja bringar,
alla dessa mödor med mig vill dela,
15 för nu till min flicka en kort och föga
välvillig hälsning:
med sitt otuktsfölje hon fritt må leva:
fast hon tar trehundra i famn åt gången,
5 f. Hyrcanos, Arabas, Sacas, Parthos nämner Catullus som halvt
okända och (delvis) farliga folk i öster.
11 ’stormigt vatten’: engelska kanalen; horribile eg. ’fasansfullt’,
kanske på grund av de kraftiga tidvattenvågorna, som var okända
för medelhavsborna (jfr Caesars De bello Gallico 4, 29).
17 moechis eg. ’älskare’, ’äktenskapsbrytare’.
12

nullum amans vere, sed identidem omnium
20 ilia rumpens;
nec meum respectet, ut ante, amorem,
qui illius culpa cecidit velut prati
ultimi flos, praetereunte postquam
tactus aratro est.
15 – CI
Multas per gentes et multa per aequora vectus
advenio has miseras, frater, ad inferias,
ut te postremo donarem munere mortis
et mutam nequiquam alloquerer cinerem,
5 quandoquidem fortuna mihi tete abstulit ipsum,
heu miser indigne frater adempte mihi.
Nunc tamen interea haec, prisco quae more parentum
tradita sunt tristi munere ad inferias,
accipe fraterno multum manantia fletu
10 atque in perpetuum, frater, ave atque vale.
16 – XLVI
Iam ver egelidos refert tepores,
iam caeli furor aequinoctialis
iucundis Zephyri silescit auris.
Linquantur Phrygii, Catulle, campi
5 Nicaeaeque ager uber aestuosae:
ad claras Asiae volemus urbes.
Iam mens praetrepidans avet vagari,
iam laeti studio pedes vigescunt.
O dulces comitum valete coetus,
10 longe quos simul a domo profectos
diversae varie viae reportant.
20 ilia rumpens eg. ’sönderslitande deras inre’.
15–17 Resan till Bithynien.
15–CI Vid broderns grav. Catullus’ bror hade avlidit under en
resa i Mindre Asien och blivit begravd nära Troja. På sin resa till
Bithynien (se AKS 97) besöker Catullus graven för att offra till
den dödes andar. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
13
älskar hon dock ingen, blott mannakraften
suger hon ur dem.
På min kärlek må hon ej mera räkna.
Skulden bär hon själv, att den dog likt blomman
invid ängens rand, som i förbifarten
sårats av plogen.
15 – CI
Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden till sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
5 eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövades bort ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
10 och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!
16 – XLVI
Våren åter är här med ljumma vindar,
redan tystnar för västans blida fläktar
himlens vrede i vårdagjämningstider.
Lämna frygiska fälten nu, Catullus,
5 och det rika men kvalmiga Nikaia:
låt oss ila till Asiens kända städer.
Redan klappar mitt hjärta hårt av längtan,
redan spritter av iver benen ystert.
Nu farväl till er, kära krets av vänner,
10 som tillsammans med mig drog ut från hemmet
men som vänder på skilda vägar åter.
16–XLVI Inför hemresan från Bithynien. Versmått: elvastaving (Ae).
2 f. Zephyrus ’västanvinden’ personifierad.
4 Phrygii ’frygiska’: Frygien var ett landskap i Mindre Asien, här oegentligt i st. f.
Bithynien.
5 Nicaea Bithyniens huvudort.
6 Asia ’provinsen Asien’ utgjordes av västra delen av Mindre Asien.
14

17 – XXXI
Paeninsularum, Sirmio, insularumque
ocelle, quascumque in liquentibus stagnis
marique vasto fert uterque Neptunus,
quam te libenter quamque laetus inviso,
5 vix mi ipse credens Thyniam atque Bithynos
liquisse campos et videre te in tuto.
O quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit ac peregrino
labore fessi venimus larem ad nostrum
10 desideratoque acquiescimus lecto?
Hoc est, quod unum est pro laboribus tantis.
Salve, o venusta Sirmio, atque ero gaude,
gaudete vosque, o Lydiae lacus undae:
ridete quicquid est domi cachinnorum.
18 – IX
Verani, omnibus e meis amicis
antistans mihi milibus trecentis,
venistine domum ad tuos penates
fratresque unanimos anumque matrem?
5 Venisti. O mihi nuntii beati!
Visam te incolumem audiamque Hiberum
narrantem loca, facta, nationes,
ut mos est tuus, applicansque collum
iucundum os oculosque saviabor.
10 O quantum est hominum beatiorum,
quid me laetius est beatiussve?
17–XXXI Åter hemma! Versmått: haltvers, choliamb (Ad).
1 Sirmio en halvö i Gardasjön (nu Sermione), där Catullus hade
en villa.
3 Neptunus – Poseidon är här både havets och insjöarnas gud.
5 Thynia en del av Bithynien.
13 ’etruskersjöns böljor’, d. v. s. Gardasjön, ordagrant ’sjöns lydiska
böljor’: etruskerna ansågs ha invandrat till Norditalien från
Lydien i Mindre Asien.
15
17 – XXXI
O, Sirmio, du pärla bland de halvöars
och öars mängd, som tryggt i klara insjöar
och i det vida hav på Neptuns rygg vilar,
hur gärna och hur glad ser jag dig ej åter,
5 knappt tror jag ännu själv, att jag de bithyners
och thyners land har lämnat och dig trygg skådar.
O, vad är ljuvare än frihet från sorger,
då sinnet lägger bördan av, och vi trötta
av fjärran mödor kommit till vårt hem åter
10 och i den säng, vi länge saknat, få vila.
Blott detta kan så stora mödor uppväga.
Var hälsat, fagra Sirmio, jubla mot husbond’,
och jubla också ni, etruskersjöns böljor,
ja, skratta alla skratt, som dröjt sig kvar hemma!
18 – IX
O, Veranius, som bland alla vänner
milsvitt försprång ju har hos din Catullus,
har du verkligen vänt till hemmet åter,
till din åldriga mor och kära bröder?
5 Ja, visst har du! Ack vilket glädjebudskap!
Jag skall oskadd dig se och höra, när du
skildrar Spaniens land och folk och bragder,
som du brukar; och dragande dig till mig
skall jag kyssa din ljuva mun, ditt öga.
10 O, bland alla de lyckliga på jorden,
finns väl någon som jag så glad och lycklig?
14 ”För Catullus’ upplivade fantasi är det, som om det bodde muntra löjen
i huset, färdiga att deltaga i hans egen munterhet.” (B. Risberg.)
18–19 Två versbiljetter. Versmått: elvastaving (Ae).
18–IX Välkommen åter!
1 Veranius, en av Catullus’ mest älskade vänner, hade i Spanien hört till en
provinsämbetsman Pisos uppvaktning (jfr Catullus’ ställning under resan
till Bithynien).
16

19 – XIII
Cenabis bene, mi Fabulle, apud me
paucis, si tibi di favent, diebus,
si tecum attuleris bonam atque magnam
cenam, non sine candida puella
5 et vino et sale et omnibus cachinnis.
Haec si, inquam, attuleris, venuste noster,
cenabis bene: nam tui Catulli
plenus sacculus est aranearum.
Sed contra accipies meros amores
10 seu quid suavius elegantiusve est:
nam unguentum dabo, quod meae puellae
donarunt Veneres Cupidinesque.
Quod tu cum olfacies, deos rogabis,
totum ut te faciant, Fabulle, nasum.
20 – LXXXIV
’Chommoda’ dicebat, si quando ’commoda’ vellet
dicere, et ’insidias’ Arrius ’hinsidias’,
et tum mirifice sperabat se esse locutum,
cum, quantum poterat, dixerat ’hinsidias’.
5 Credo, sic mater, sic liber avunculus eius,
sic maternus avus dixerat atque avia.
Hoc misso in Syriam requierant omnibus aures:
audibant eadem haec leniter et leviter,
nec sibi postilla metuebant talia verba,
10 cum subito affertur nuntius horribilis,
Ionios fluctus, postquam illuc Arrius isset,
iam non ’Ionios’ esse sed ’Hionios’.
19–XIII Skämtsam inbjudan.
1 Fabullus i övrigt okänd.
12 Jämför nr 4, v. 1.
20–23 Skämt och oförskämt.
20–LXXXIV Obildat uttal: Arrius hade svårigheter med h-ljudet
(aspirationen) likt våra rospiggar. Han kan möjligen vara identisk
17
19 – XIII
Utsökt skall du få äta, min Fabullus,
om Gud vill, i mitt hus om några dagar,
om du själv plockar med dig god och riklig
mat, förglömmandes ej en älskvärd flicka,
5 vin och salt och, förstås, kalashumöret.
Om, som sagt, käre vän, du medför detta,
utsökt mat skall du få; ty din Catullus’
penningpung är nu full av spindlar bara.
Men i gengäld dig bjuds en doft av kärlek,
10 eller om något ljuvare kan tänkas:
ty parfym skall du få, som åt min flicka
Venus givit och alla kärleksgudar.
När den doften du känt, Fabullus, skall du
be till gudarna, att du helt blir näsa.
20 – LXXXIV
’Chonstigt’ sade Arrius jämt i stället för ’konstigt’,
menade ’insides’ han, sade han ’hinsides’ dock;
och just då var hans hopp, att han verkligen uttalat vårdat,
när han med all sin kraft skrikit sitt ’hinsides’ ut.
5 Så, kantänka, hans mor och så hans frigivne morbror,
ävenså morfar hans talat och mormodern med.
När han till Syrien sänts, hade allas öron fått vila:
orden man hörde nu mjukt uttalas och med finess,
ingen fruktade mer att sådant uttal få höra,
10 då ett fruktansvärt bud spred sig, att nu var det hänt:
sedan till Syrien Arrius for, farvattnen i öster
voro ej östliga mer, höstliga hette de nu.
med en Arrius, som Cicero (Brut. 242) beskriver som av enkel härkomst. Versmått:
elegiskt distikon (Ba).
5 f. Om fadern och dennes släkt inte ett ord!
7 Syrien, nyligen erövrat område vid östra medelhavskusten, dit Arrius väl
sänts i något offentligt uppdrag.
11 Ionios fluctus ’de joniska böljorna’, ’joniska havet’ söder och sydost om Apenninska
halvön.
18

21 – XLIX
Disertissime Romuli nepotum,
quot sunt quotque fuere, Marce Tulli,
quotque post aliis erunt in annis,
gratias tibi maximas Catullus
5 agit, pessimus omnium poeta,
quanto tu optimus omnium patronus.
22 – XCIII
Nil nimium studeo, Caesar, tibi velle placere
nec scire, utrum sis albus an ater homo.
23 – LII
Quid est, Catulle? Quid moraris emori?
Sella in curuli struma Nonius sedet,
per consulatum peierat Vatinius.
Quid est, Catulle? Quid moraris emori?
24 – XXXIV
Dianae sumus in fide
puellae et pueri integri;
Dianam pueri integri
puellaeque canamus.
21–XLIX Till Ciceros lov. Versmått: elvastaving (Ae).
1 ’talar(e)n’: disertissime ordagrant ’du den vältaligaste’; om Cicero
som talare se AKS 99 (4.18).
6 patronus eg. ’skyddsherre’. Om förhållandet patronus – klient se AKS
48 (2. 36); till patronus’ uppgifter hörde just att bistå klienter vid domstolsförhandlingar
o. dyl.
22–23 Två hatdikter.
22–XCIII Ett utfall mot Caesar. Versmått: elegiskt distikon (Ba).
1 Caesar var vid denna tid medlem av första triumviratet, se AKS 53 (2.
47), som sådan hatad av många. I dikten nr 8, ovan, sökte Catullus ju
också komma åt Caesar genom Mamurra och dennes väninna.
2 albus an ater homo eg. ’vit eller svart människa’.
19
21 – XLIX
Du, av Romulus’ ätt den största talarn,
Marcus Tullius, om man räknar både
dem som varit och dem som är och kommer,
här Catullus ett hjärtligt tack dig sänder,
5 lika mycket den sämste han bland skalder,
som du, Cicero, främst bland advokater.
22 – XCIII
Icke just bryr jag mig om att vilja behaga dig, Caesar,
eller ta reda på om fågel du är eller fisk.
23 – LII
Nåväl, Catullus, varför dröjer du att dö?
Där kläder paddan Nonius kurulisk stol,
vid konsulatet mened svär Vatinius –
nåväl, Catullus, varför dröjer du att dö?
24 –XXXIV
O, Diana, i ditt hägn vi
kyska flickor och gossar stå!
Låt oss sjunga Dianas lov,
kyska flickor och gossar!
23–LII Ett (invirat) utfall mot Caesar. Versmått: jambisk sexfoting (senar,
Ac).
2 sella curulis en fällstolsliknande ämbetsstol, som bara de högre ämbetsmännen
hade rätt till. – Struma ’skrofel’, ’skrofulös’; här ’padda’, eftersom
den för sjukdomen struma utmärkande halssvullnaden påminner om paddans.
– Nonius en Caesaranhängare.
3 Vatinius känd Caesaranhängare, som fast han var konsul först år 47, redan
ett tiotal år dessförinnan ansåg sig vara så säker på ett konsulat, att han
kunde svära (falskt) vid det (t. ex. med orden ’så visst som jag skall bli konsul,
är det sant som jag säger’).
24–XXXIV Lovsång till Diana–Artemis. Versmått: glykoneisk strof (Be).
5 Latonia ’Letos dotter’, se AKS 140 (6. 10).
20

5 O Latonia, maximi
magna progenies Iovis,
quam mater prope Deliam
deposivit olivam,
montium domina ut fores
10 silvarumque virentium
saltuumque reconditorum
amniumque sonantum.
Tu Lucina dolentibus
Iuno dicta puerperis,
15 tu potens Trivia et notho es
dicta lumine Luna.
Tu cursu, dea, menstruo
metiens iter annuum
rustica agricolae bonis
20 tecta frugibus exples.
Sis quocumque tibi placet
sancta nomine, Romulique,
antique ut solita es, bona
sospites ope gentem.
25 – LXII
Vesper adest, iuvenes: consurgite! Vesper Olympo
exspectata diu vix tandem lumina tollit.
Surgere iam tempus, iam pingues linquere mensas;
iam veniet virgo, iam dicetur Hymenaeus.
5 Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
13 f. Lucina var Junos binamn som födelsegudinna (= Eileithyia), här
jämställs alltså Diana (Artemis) med Juno, jfr AKS 140 (6. 12).
15 Trivia är det latinska namnet på Hekate, en hemsk trolldomsgudinna,
dyrkad särskilt vid de farliga vägskälen (därav namnet ’trevägs-’).
16 Luna ’månen’ är den grekiska Selene, även hon identifierad med
Artemis–Diana.
17 cursu … menstruo ’månomlopp’ erinrar om den äldre månkalendern.
21
5 Letos dotter, du höga barn
av den högste i gudars krets,
som din moder på Delos’ ö
födde vid ett olivträd,
att för bergen en drottning bli
10 och för grönskande skogar, för
ensligt liggande dalar ock
jämte brusande floder!
Du av kvinnor i födslokval
nämns med Juno Lucinas namn,
15 mäktig Trivia kallas du
och med lånat ljus Luna.
Du, gudinna, i månomlopp
mäter banan för året upp,
bondens lada du fyller med
20 fältens härliga gröda.
Dyrkad vare du, med vad namn
du än önskar, och Romulus’
folk ge skydd i ditt hulda hägn,
såsom fordom du brukat!
25 – LXII
Aftonstjärnan är här! Upp, ynglingar! Äntligen höjer
aftonstjärnan sitt ljus, så länge väntat, på himlen.
Nu är det tid att stå upp och lämna de dignande borden;
bruden skall komma snart, och snart skall vår bröllopshymn sjungas.
5 Hymen, o Hymenaios! O kom, Hymen, o Hymenaios!
22 f. ’Romulus’ folk’, d. v. s. romarna, se AKS 159 f. (6, 56 f.).
5–LXII Bröllopssång (ej helt bevarad). Växelsång av ynglingar (v. 1–5,
11–19, 26–31, 33–38, 49–59, 60–67) och jungfrur (v. 6–10, 20–25, 32, 39–
48). Versmått: daktylisk hexameter (Ba).
1 Vesper (Hesperos) ’aftonstjärnan’. – Om berget Olympos, gudarnas
boning, se AKS 138 (6. 3), här = himlen.
4 Hymenaios ’bröllopssång’, jfr v. 5.
5 Hymen och Hymenaios bröllopets och äktenskapets gud.
22

Cernitis, innuptae, iuvenes? Consurgite contra!
Nimirum Oetaeos ostendit Noctifer ignes.
Sic certe est. Viden ut perniciter exsiluere?
Non temere exsiluere: canent quod vincere par est.
10 Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
Non facilis nobis, aequales, palma parata est.
Aspicite, innuptae secum ut meditata requirunt.
Non frustra meditantur: habent, memorabile quod sit.
Nec mirum, penitus quae tota mente laborant.
15 Nos alio mentes, alio divisimus aures.
Iure igitur vincemur: amat victoria curam.
Quare nunc animos saltem convertite vestros!
Dicere iam incipient, iam respondere decebit.
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
20 Hespere, qui caelo fertur crudelior ignis?
Qui natam possis complexu avellere matris,
complexu matris retinentem avellere natam
et iuveni ardenti castam donare puellam.
Quid faciunt hostes capta crudelius urbe?
25 Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
Hespere, qui caelo lucet iucundior ignis?
Qui desponsa tua firmes conubia flamma,
quae pepigere viri, pepigerunt ante parentes
nec iunxere prius, quam se tuus extulit ardor.
30 Quid datur a divis felici optatius hora?
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
Hesperus e nobis, aequales, abstulit unam.
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Namque tuo adventu vigilat custodia semper.
Nocte latent fures, quos idem saepe revertens,
35 Hespere, mutato comprendis nomine Eous.
At libet innuptis ficto te carpere questu.
Quid tum, si carpunt, tacita quem mente requirunt?
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
7 Oite berg i Thessalien, Catullus har haft en grekisk förebild. – Noctifer
’nattbringaren’, ’aftonstjärnan’.
20 Hespere ’o aftonstjärna’, jfr v. 1.
23
Ser ni, jungfrur, ynglingaskaran? Upp å er sida!
Redan nattbringarn har ju visat sitt sken över Oite.
Ja, så är det förvisst! Se, hur raskt de ha rest sig och framträtt!
Ej utan skäl! De skall sjunga en sång, som med rätta tar priset.
10 Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
Lättvunnen segerpalm oss väntar icke, kamrater.
Se, hur jungfrurna tyst går igenom vad förut de övat.
Ej förgäves de övar; den sång de skall sjunga är prisvärd.
Alls ej underligt då, att av all sin håg de sig mödar.
15 Vi har splittrat vår håg och vänt sinnen och öron till annat.
Nederlaget med rätt oss drabbar: blott mödan ger seger.
Rikta åtminstone nu blott på sångartävlan er tanke!
Snart skall de börja sin sång, och snart blir det vår tur att svara.
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
20 Aftonstjärna, ack, rör sig en grymmare stjärna på himlen?
Du ur moderns famn har hjärta att slita en dotter,
slita ur moderns famn en dotter mot hennes vilja
och hennes kyskhet ge till pris åt en glödande yngling.
Far väl fiender fram mer grymt i besegrade städer?
25 Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
Aftonstjärna, ack, rör sig en ljuvare stjärna på himlen?
Du med din eld ger kraft åt löftet om äkta förbundet,
vilket av fäderna re’n och mödrarna avtalats förut
men ej i fullbordan gått, förrn ditt sken sig på himlen har visat.
30 Åtrås så ivrigt en gudarnas skänk som den stunden av sällhet?
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
Aftonstjärnan har ryckt, kamrater, en jungfru ur kretsen.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Ty vid din ankomst är ju alltid väktarna vakna.
Natten är tjuvarnas vän, men du dem ertappar ofta,
35 när du med ändrat namn som morgonstjärna vänt åter.
Men så är jungfrurnas lust att med låtsad klagan dig häckla.
Häckla? Än se’n, när i sitt stilla sinne de längtar!
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
35 Eóus (trestavigt) ’morgonstjärna’, av Eos ’morgonrodnad’ (lat. Aurora).
24

Ut flos in saeptis secretus nascitur hortis,
40 ignotus pecori, nullo convulsus aratro,
quem mulcent aurae, firmat sol, educat imber,
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
multi illum pueri, multae optavere puellae;
idem cum tenui carptus defloruit ungui,
nulli illum pueri, nullae optavere puellae:
45 sic virgo, dum intacta manet, dum cara suis est;
cum castum amisit polluto corpore florem,
nec pueris iucunda manet nec cara puellis.
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
Ut vidua in nudo vitis quae nascitur arvo
50 numquam se extollit, numquam mitem educat uvam,
sed tenerum prono deflectens pondere corpus
iam iam contingit summum radice flagellum;
hanc nulli agricolae, nulli coluere iuvenci;
at si forte eadem est ulmo coniuncta marito,
55 multi illam agricolae, multi coluere iuvenci:
sic virgo, dum intacta manet, dum inculta senescit;
cum par conubium maturo tempore adepta est,
cara viro magis et minus est invisa parenti.
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
60 At tu ne pugna cum tali coniuge, virgo!
Non aequum est pugnare, pater cui tradidit ipse,
ipse pater cum matre, quibus parere necesse est.
Virginitas non tota tua est, ex parte parentum est:
tertia pars patri, pars est data tertia matri,
65 tertia sola tua est: Noli pugnare duobus,
qui genero sua iura simul cum dote dederunt.
Hymen o Hymenaee, Hymen ades o Hymenaee!
39 ff. Synen på jungfrudom och äktenskap är urgammal och seglivad – ssk.
i primitiva samhällen.
25
Såsom en blomma dold spirar upp inom trädgårdens stängsel,
40 boskapen känner den ej, och plogen sårar den icke,
vinden smeker den ömt, och solen när den och regnet.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
många gossar då vill och många flickor vill ha den;
men när en nagel skarp klippt av den och bragt den att vissna,
inga gossar då vill och inga flickor vill ha den.
45 Så är jungfrun, blott om hon är orörd, kär för de sina;
men om hon oskärad är och sin oskulds blomma har mistat,
ljuv är för gossar hon ej, och kär är hon icke för flickor.
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
Såsom på trädlöst fält en ranka, som växer allena,
50 aldrig reser sig upp och frambringar ljuvliga druvor
utan sin späda kropp mot jorden böjer för tyngden
och sånär med sin rot det översta toppskottet vidrör;
lantmännen aktar den ej, och dragarna aktar den icke;
men om den en gång blir med almen som make förenad,
55 lantmän den aktar i mängd, och dragare många den aktar;
så får jungfrun, blott om hon är orörd, obemärkt åldras;
men då hon, mogen för man, ett lämpligt gifte har uppnått,
maken hon kärare är och ej längre en börda för fadern.
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
60 Sträva du icke emot en sådan make, o, jungfru!
Orätt är det, ty själv din fader dig givit åt honom,
ja, din fader själv och din moder, och dem bör du lyda.
Jungfruligheten är ej blott din, men föräldrarnas delvis:
en del gavs åt din far, och en del gavs åt din moder,
65 din är en tredjedel blott. Så sträva ej mot de båda,
vilka åt mågen sin rätt tillsammans med hemgiften avträtt.
Hymen, o, Hymenaios! O, kom, Hymen, o, Hymenaios!
26

VERGI LIUS
EX AENEIDE EXCERPTA
I 1–7
Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris
Italiam fato profugus Laviniaque venit
litora; multum ille et terris iactatus et alto
vi superum saevae memorem Iunonis ob iram,
5 multa quoque et bello passus, dum conderet urbem
inferretque deos Latio, genus unde Latinum
Albanique patres atque altae moenia Romae.
II 1 – 56
Conticuere omnes intentique ora tenebant.
Inde toro pater Aeneas sic orsus ab alto:
”Infandum, regina, iubes renovare dolorem,
Troianas ut opes et lamentabile regnum
5 eruerint Danai, quaeque ipse miserrima vidi
et quorum pars magna fui. Quis talia fando
Myrmidonum Dolopumve aut duri miles Ulixi
temperet a lacrimis? et iam nox humida caelo
praecipitat, suadentque cadentia sidera somnos.
10 Sed si tantus amor casus cognoscere nostros
et breviter Troiae supremum audire laborem,
quamquam animus meminisse horret luctuque refugit,
incipiam. Fracti bello fatisque repulsi
ductores Danaum, tot iam labentibus annis,
15 instar montis equum divina Palladis arte
aedificant sectaque intexunt abiete costas;
votum pro reditu simulant; ea fama vagatur.
Huc delecta virum sortiti corpora furtim
includunt caeco lateri penitusque cavernas
20 ingentes uterumque armato milite complent.
Om Vergilius se AKS 103 ff., om Aeneiden s. 104 f. (4. 29), om Aeneas s. 159
(6. 55). Versmåttet i Aeneiden är genomgående hexameter (Aa).
I 1–7 Inledningen.
4 ’Junos långsinta vrede’ på grund av Paris’ dom, se AKS 144 (6. 21).
7 Jfr AKS 159 f. (6. 56).
27
VERGI LI US
UR AENEIDEN
I 1–7
Krig jag besjunger och mannen som först från stranden vid Troja
fördes av ödet på flykt till Italien hän och Laviniums’
kust, se’n han slungats vida omkring på land och på havet,
offer för gudarnas makt och Junos långsinta vrede,
5 prövad ock mycket i krig, tills han grundade staden och nya
gudar till Latium fört: från honom latinernas släkte
stammar och Albas ätt och Roms högt uppbyggda murar.
II 1–56
Alla tystnade nu och fäste sin blick på Aeneas.
Då från det lysande sätet han så begynte att tala:
”Outsägliga kval du ber mig, o drottning, förnya
om du en skildring begär, av hur ömkansvärt troernas rike
5 föll för grekernas våld och om alla de fasor jag skådat
och som jag utstått själv. O, vem av Odyssevs’ soldater,
vem av dolopernas här eller myrmidonernas släkte
skulle behärska sin gråt? Men redan den daggiga natten
skyndar hit ned, och stjärnorna sänkta manar till vila.
10 Dock – om du önskar så högt att känna vårt rysliga öde
och att i korthet höra om Trojas slutliga ofärd,
vill jag, fastän med skräck jag den återkallar i minnet,
göra dig nöjd. – Danaernas furstar, svikna av ödet,
knäckta av mångårigt krig, och utan seger i sikte,
15 byggde en jättestor häst med Pallas’ gudomliga bistånd,
fogande spanten ihop med bord av sågade plankor,
spred sedan ryktet ut om sin gåva för lyckosam hemkomst.
Där blev utvalda män efter lottning instängda hemligt
uti dess mörka barm, tills även längst in i den djupa
20 håliga buken en mängd av väpnat manskap den fyllde.
II 1– 56 Aeneas berättar vid Didos hov i Karthago om grekernas list och Laokoons
varningsord.
7 ’doloper’ och ’myrmidoner’ hade från Thessalien följt Akilles till Troja; dessa
stammar var kända för sin grymhet, men t. o. m. sådana våldsamma naturer
skulle känna medlidande vid sådana syner, menar Aeneas.
28

Est in conspectu Tenedos, notissima fama
insula, dives opum, Priami dum regna manebant,
nunc tantum sinus et statio male fida carinis;
huc se provecti deserto in litore condunt.
25 Nos abiisse rati et vento petiisse Mycenas.
Ergo omnis longo solvit se Teucria luctu;
panduntur portae; iuvat ire et Dorica castra
desertosque videre locos litusque relictum.
Hic Dolopum manus, hic saevus tendebat Achilles;
30 classibus hic locus, hic acie certare solebant.
Pars stupet innuptae donum exitiale Minervae
et molem mirantur equi; primusque Thymoetes
duci intra muros hortatur et arce locari,
sive dolo, seu iam Troiae sic fata ferebant.
35 At Capys, et quorum melior sententia menti,
aut pelago Danaum insidias suspectaque dona
praecipitare iubent subiectisve urere flammis,
aut terebrare cavas uteri et temptare latebras.
Scinditur incertum studia in contraria vulgus.
40 Primus ibi ante omnes magna comitante caterva
Laocoon ardens summa decurrit ab arce,
et procul: ’O miseri, quae tanta insania, cives?
Creditis avectos hostes, aut ulla putatis
dona carere dolis Danaum? sic notus Ulixes?
45 Aut hoc inclusi ligno occultantur Achivi,
aut haec in nostros fabricata est machina muros
inspectura domos venturaque desuper urbi,
aut aliquis latet error; equo ne credite, Teucri.
Quidquid id est, timeo Danaos et dona ferentes.’
50 Sic fatus validis ingentem viribus hastam
in latus inque feri curvam compagibus alvum
25 ’Mykene’ har valts för att representera Grekland, eftersom det var hemstad för
Agamemnon, grekernas överbefälhavare.
27 ’Dorer’ var ett annat namn för grekerna, jfr v. 13.
29 ’Doloper’ se v. 7.
32 ’Minerva’ d. v. s. Athena.
29
Synlig från Troia ligger en ö, högt prisad av ryktet,
Tenedos, mäktigt och rikt, då Priamos ännu var mäktig,
nu en undangömd vik, och en ankarplats farlig för kölar.
Här vid en folktom strand stack grekernas flotta sig undan.
25 Vi dem trodde ha seglat iväg med kurs mot Mykene.
Troja glömmer i hast sin långa sorg och sin smärta.
Portarna öppnas, man gläds att gå och det doriska lägret,
övergivet numer, bese och den lämnade stranden.
Här var dolopernas tält och här var den grymme Akilles’,
30 här var flottan förlagd, här kämpades ofta i fältslag.
En del med häpen blick betraktar den väldiga hästen,
olycksbringande skänk åt Minerva. Thymoetes omsider
råder att föra i staden den in och placera i borgen,
om han nu svekfull var eller Trojas öde så ville.
35 Däremot ville Kapys och fler med klokare sinne
störta danaernas skänk och försåtliga gåva i havet
eller under den stapla ett bål och den bränna till grunden
eller genomborra dess buk och pröva dess inre.
Folket osäkert är och splittras på motsatta viljor.
40 Främst ur borgen Laokoon nu med många i följe
rusar av vrede tänd dit ned och ropar på avstånd:
’Landsmän, olyckliga ni, vilken oerhörd dårskap är detta?
Tror ni, att fienden farit sin kos eller grekernas gåvor
kan vara utan försåt? Är det så ni känner Odyssevs?
45 Antingen är i plankornas famn akajerna dolda,
eller är vidundret byggt att Trojas murar bestiga,
granska dess inre och se’n falla över staden från ovan,
eller gömmer det annat försåt. Tro icke på hästen!
Aldrig danaer jag tror, ej ens om de komma med skänker.’
50 Sagt och med våldsam kraft han rände det väldiga spjutet
djupt i odjurets länd och buken av kurviga plankor.
34 ’svekfull’: Thymoetes (trestavigt) hade skäl att hata Priamos, som på grund av
en spådom hade låtit döda hans maka och son.
40 Om Neptunusprästen Laokoon se v. 201.
44 Ulixes den listige Odyssevs troddes ha utarbetat grekernas plan.
45 Achivi ’akiverna’ eller ’akajerna’, ännu ett namn på grekerna.
30

contorsit. Stetit illa tremens, uteroque recusso
insonuere cavae gemitumque dedere cavernae.
Et si fata deum, si mens non laeva fuisset,
55 impulerat ferro Argolicas foedare latebras,
Troiaque nunc staret, Priamique arx alta maneres.”
II 201–227
”Laocoon, ductus Neptuno sorte sacerdos,
sollemnes taurum ingentem mactabat ad aras.
Ecce autem gemini a Tenedo tranquilla per ata –
horresco referens – immensis orbibus angues
205 incumbunt pelago pariterque ad litora tendunt;
pectora quorum inter fluctus arrecta iubaeque
sanguineae superant undas, pars cetera pontum
pone legit sinuatque immensa volumine terga.
Fit sonitus spumante salo; iamque arva tenebant
210 ardentesque oculos suffecti sanguine et igni
sibila lambebant linguis vibrantibus ora.
Diffugimus visu exangues. Illi agmine certo
Laocoonta petunt, et primum parva duorum
corpora natorum serpens amplexus uterque
215 implicat et miseros morsu depascitur artus;
post ipsum auxilio subeuntem ac tela ferentem
corripiunt spirisque ligant ingentibus, et iam
bis medium amplexi, bis collo squamea circum
terga dati superant capite et cervicibus altis.
220 Ille simul manibus tendit divellere nodos
perfusus sanie vittas atroque veneno,
clamores simul horrendos ad sidera tollit,
quales mugitus, fugit cum saucius aram
taurus et incertam excussit cervice securim.
225 At gemini lapsu delubra ad summa dracones
effugiunt saevaeque petunt Tritonidis arcem
sub pedibusque deae clipeique sub orbe teguntur.”
55 Argolicas ’argoliska’, adjektiv till Argolis, ett landskap på Peloponnesos,
här ännu en benämning på grekerna.
II 201–227 Laokoons och sönernas hemska öde.
203 Tenedos se v. 21. – 213 ff. Se bild i AKS pl. XIII: 2.
31
Lansen darrande stod, och vid bukens skakning ett genljud
hördes, det var som ett stönande ljud ur hålkade grottan.
Och om ett vidrigt öde oss ej med förblindelse slagit,
55 hade den strax oss förmått att grekernas gömsle förstöra.
Troja då stod där ännu, och Priamos’ borg, du stod även.”
II 201–227
”Kallad av lotten till präst åt Neptunus Laokoon fällde
vid hans festprydda altar en tjur som offer åt guden.
Se, från Tenedos då över lugna djupen två ormar –
själv jag av skildringen skräms – med väldiga slingrande kroppar
205 lägga på havet sin tyngd och sträva tillsammans mot stranden.
Brösten i vattnet de rest och blodiga manarna ovan
står över vågorna högt, medan resten av kroppen bakefter
glider på havet fram och i krum slår väldiga ryggen.
Vattnet betäcks av dånande skum och re’n de nått stranden,
210 där de med gnistrande blick, med blodsprängda uppsvullna ögon
slickar sitt väsande gap med kraftfullt svängande tungor.
Bleka vid synen vi flyr, och monstren beslutsamt sig vänder
mot Laokoon då, men först de två sönernas späda
kroppar de slingrar sig kring och båda i väldiga famntag
215 sliter med gruvliga bett och förtär de olyckligas lemmar.
Fadern, som skyndade själv med vapen till sönernas räddning,
fattar de se’n och virar sig kring i väldiga slingor
två varv om midjan och två om hans hals med den fjälliga ryggen,
lyftande huvud och hals högt över sitt ömkliga offer.
220 Fadern nu våldsamt vill med händerna knutarna slita,
fastän etter och gift har genomträngt tinningens bindlar,
medan han höjer förfärliga skrin mot stjärnornas fäste,
som när en sårad tjur vilt vrålande altaret undflyr,
sedan med nacken han den slintande yxan har bortstött.
225 Drakarna se’n flyr krälande bort till templet på höjden,
hän till Tritonis’ borg, den grymma gudinnans däruppe:
vid hennes fot de tar skydd, av sköldens rundel betäckta.”
221 ’tinningens bindlar’: de s. k. vittae av ylle, som prästerna bar virade kring
huvud eller tinningar vid de heliga handlingarna, i detta fall offret; denna
heliga utstyrsel hjälpte dock inte mot vidundrens anfall.
226 ’Tritonis’ Pallas Athena – Minerva.
32

IV 129–195
Oceanum interea surgens Aurora reliquit.
130 It portis iubare exorto delecta iuventus;
retia rara, plagae, lato venabula ferro
Massylique ruunt equites et odora canum vis.
Reginam thalamo cunctantem ad limina primi
Poenorum expectant, ostroque insignis et auro
135 stat sonipes ac frena ferox spumantia mandit.
Tandem progreditur magna stipante caterva
Sidoniam picto chlamydem circumdata limbo.
Cui pharetra ex auro, crines nodantur in aurum,
aurea purpuream subnectit fibula vestem.
140 Nec non et Phrygii comites et laetus Iulus
incedunt. Ipse ante alios pulcherrimus omnes
infert se socium Aeneas atque agmina iungit.
Qualis ubi hibernam Lyciam Xanthique fluenta
deserit ac Delum maternam invisit Apollo
145 instauratque choros, mixtique altaria circum
Cretesque Dryopesque fremunt pictique Agathyrsi;
ipse iugis Cynthi graditur mollique fluentem
fronde premit crinem fingens atque implicat auro,
tela sonant humeris: haud illo segnior ibat
150 Aeneas; tantum egregio decus enitet ore.
Postquam altos ventum in montes atque invia lustra,
ecce ferae saxi deiectae vertice caprae
decurrere iugis; alia de parte patentes
transmittunt cursu campos atque agmina cervi
IV 129–195 Det stora jaktpartiet: Didos och Aeneas’ kärleksmöte samt den
berömda skildringen av Fama, ryktets gudinna.
132 ’massyler’ en numidisk stam; numiderna hade rykte om sig att vara
skickliga ryttare.
134 ’punerna’ kartagerna.
137 ’Sidon’ stad i Fenicien vid Medelhavets östra kust, berömd för framställning
av purpurfärg ur purpursnäckan och av purpurröda textilier (jfr v.
139).
140 ’frygiska män’ från landskapet Frygien i västra Mindre Asien, här
33
IV 129–195
Nu Aurora steg upp och övergav oceanen.
130 Ut genom portarna går vid dess glans den utvalda skaran:
grövre och finare nät förs med och bredspetsade jaktspjut.
Här ilar fram massyler till häst och spårande hundar.
Drottningen dröjer dock kvar i palatset uppvaktad vid tröskeln
av de förnämsta i punernas folk, medan springarn därute
135 smyckad med purpur och guld vilt tuggar sitt skummande betsel.
Äntligen träder hon ut av en talrik skara ledsagad,
manteln från Sidon har bräm, som broderats i strålande färger,
kogret är smitt av guld, och med guldband är lockarna knutna,
purpurdräkten är fäst under bröstet med gyllene spänne.
140 Även en svit av frygiska män och den glade Iulus
tågar här ut. Aeneas själv – framom alla de andra
skönast – som jaktkamrat sig förenar med drottningens följe.
Så som Apollo sig ter, då det vintriga Lykien och Xanthos’
flöden han överger och sin moders ö, Delos, besöker,
145 där han på nytt ställer upp sina körer. Kring altaren sorla
kreter, dryoper, därtill agatyrser med brokig bemålning.
Själv han från Kynthos’ ås kommer ned. Det fladdrande håret
fästs med en smidig krans av lager och flätats med guldtråd.
Pilarna rassla på skuldran. Ej tyngre på stegen Aeneas
150 gick, och ej mindre stor är den skönhet från anletet strålar.
Sedan väglösa berg och djurens gömslen man uppnått,
se, då från klippans spets rådjuren jagade störtar
ner över bergen i hast. På annat håll ilande hjortar
sätter i fart över vidöppna fält: de nystar i flykten
syftande på att Aeneas’ trojaner flytt från dessa trakter. Iulus annat namn
för Ascanius, Aeneas’ son. (Iulus uttalas här trestavigt.)
143 Lykien: ett bergigt (och därför om vintern kallt) landskap i södra Mindre
Asien, genomflutet av Xanthos m. fl. floder och omtalat som kärt för Apollon.
144 Om Delos se AKS 140 (6. 10).
145 ’körer’: Apollon var ju poesins och musikens gud.
146 ’kreter’ från Kreta, ’dryoper’ från Mellangrekland, ’agatyrser’ från Skytien
i Sydryssland.
147 ’Kynthos’ ett berg på Delos.
34

155 pulverulenta fuga glomerant montesque relinquunt.
At puer Ascanius mediis in vallibus acri
gaudet equo iamque hos cursu, iam praeterit illos
spumantemque dari pecora inter inertia votis
optat aprum aut fulvum descendere monte leonem.
160 Interea magno misceri murmure caelum
incipit. Insequitur commixta grandine nimbus,
et Tyrii comites passim et Troiana iuventus
Dardaniusque nepos Veneris diversa per agros
tecta metu petiere; ruunt de montibus amnes.
165 Speluncam Dido dux et Troianus eandem
deveniunt. Prima et Tellus et pronuba Iuno
dant signum: fulsere ignes et conscius aether
conubiis, summoque ulularunt vertice nymphae.
Ille dies primus leti primusque malorum
170 causa fuit. Neque enim specie famave movetur
nec iam furtivum Dido meditatur amorem;
coniugium vocat, hoc praetexit nomine culpam.
Extemplo Libyae magnas it Fama per urbes,
Fama, malum qua non aliud velocius ullum;
175 mobilitate viget viresque acquirit eundo;
parva metu primo mox sese attollit in auras
177 ingrediturque solo et caput inter nubila condit.
184 Nocte volat caeli medio terraeque per umbram
stridens nec dulci declinat lumina somno;
luce sedet custos aut summi culmine tecti
turribus aut altis et magnas territat urbes
tam ficti pravique tenax quam nuntia veri.
Haec tum multiplici populos sermone replebat
190 gaudens et pariter facta atque infecta canebat:
venisse Aenean Troiano sanguine cretum,
cui se pulchra viro dignetur iungere Dido;
nunc hiemem inter se luxu, quam longa, fovere
regnorum immemores turpique cupidine captos.
195 Haec passim dea foeda virum diffundit in ora.
156 Ascanius: jfr v. 140.
162 ’Tyrernas följe’ från den fenikiska staden Tyros hade Dido utvandrat med
en del av befolkningen. – ’troerna’ trojanerna.
163 ’sonsonen av Venus’ Se AKS 159 (6. 55).
165 ’troiske ledarn’ Aeneas.
35
155 hop sig till dammhöljda flockar och så ses överge bergen.
Unge Ascanius dock i dalarna inne bland bergen
glad på sin eldiga häst försmår än hjortar än rådjur,
önskar och ber att bland värnlösa djur en skummande vildgalt
visa sig skall eller ock ett guldgult lejon från bergen.
160 Men under tiden av väldigt dån börjar himlen att fyllas,
därpå följer ett moln tätt blandat med hagel som fälles.
Tyrernas följe än här, än där liksom troernas ungdom
och sonsonen av Venus i skräck kring fälten sig sökte
skydd på skiftande håll. Från bergen floderna brusa.
165 Samma grotta då nås av Dido och troiske ledarn.
Tecken gav Jorden först och Juno, som äktenskap främjar:
blixtar ljungar, ja, etern själv till föreningen vittne
lågar, och nymferna gällt från bergens toppar hörs skria.
Detta den dagen var, som först till död och elände
170 orsaken blev. Ty Dido sig ej om sken eller rykte
vårdar och tänker ej mer på att hemlighålla sin kärlek.
Äktenskap kallar hon den och döljer brottet med namnet.
Strax flyger Fama, Ryktet, omkring till Libyens städer,
Fama, ett snabbare ont än detta ej färdas kring världen.
175 Rörlighet livskraft ger, och styrkan växer av färden;
liten av fruktan först hon snart sig reser mot höjden,
177 och när på marken hon går, hon döljer sitt huvud i molnen.
184 Nattetid mitt mellan himmel och jord hon flyger i mörkret,
skränande, ögonen ej hon sänker i ljuvliga sömnen.
Sedan om dagen hon sitter på lur högst uppe på taken
eller på tornens spets och slår väldiga städer med fasa,
snärjande än med lögner och svek, än talande sanning.
Nu med skiftande tal hon fyllde befolkningens öron,
190 högt basunande ut en blandning av sanning och lögner:
hur Aeneas, en man av troiskt blod, hade anlänt,
och hur med honom den sköna Dido täckts sig förena;
vintern lång de vänslades nu i lyx med varandra,
glömska av rikets behov och fångna i liderlig vällust.
195 Sådant till var mans mun den hemska gudinnan lät spridas.
166 pronuba Iuno se AKS 138 (6. 5).
168 ’nymferna’ se AKS 140 (6. 12).
169 ’död och elände’ i första hand Didos död, men sedan den outsläckliga
fiendskapen mellan Didos och Aeneas’ folk, d. v. s. kartager och romare, se
AKS 40 (2. 19).
36

IV 607–629
”Sol, qui terrarum flammis opera omnia lustras
tuque harum interpres curarum et conscia Iuno,
nocturnisque Hecate triviis ululata per urbes
610 et Dirae ultrices et di morientis Elissae,
accipite haec meritumque malis advertite numen
et nostras audite preces. Si tangere portus
infandum caput ac terris annare necesse est
et sic fata Iovis poscunt, hic terminus haeret:
615 at bello audacis populi vexatus et armis,
finibus extorris, complexu avulsus Iuli
auxilium imploret videatque indigna suorum
funera; nec, cum se sub leges pacis iniquae
tradiderit, regno aut optata luce fruatur,
620 sed cadat ante diem mediaque inhumatus arena.
Haec precor, hanc vocem extremam cum sanguine fundo.
Tum vos, o Tyrii, stirpem et genus omne futurum
exercete odiis cinerique haec mittite nostro
munera. Nullus amor populis nec foedera sunto.
625 Exoriare aliquis nostris ex ossibus ultor,
qui face Dardanios ferroque sequare colonos,
nunc, olim, quocumque dabunt se tempore vires.
Litora litoribus contraria, fluctibus undas
imprecor, arma armis; pugnent ipsique nepotesque.”
IV 607–629 Didos bön.
608 ’anstifterska’ nämligen som Iuno pronuba, se v. 166.
609 f. Hekate var en underjordisk trolldomsgudinna, som dyrkades särskilt
vid de farliga vägskälen, jfr till Catullus 24–XXXIV, v. 15 (Trivia). – ’furier’ gr.
erinyer, se AKS 149 (6. 35). – Elissa var Didos egentliga namn.
37
IV 607–629
”Sol, som människors verk med dina strålar belyser!
Och, anstifterska du till kvalen och vittne, o Juno!
Hekate, kallad med tjut vid städernas nattliga vägskäl,
610 hämnande furier därtill och Elissas, den döendes, gudar!
Hör mig! Betänk, som rättvist ju är, mitt olyckliga öde!
Hör mina böner! Om tvunget det är, att den svekfulle mannen
en gång når till en hamn och simmande närmar sig kusten,
om så Juppiters vilja bestämt och orubbligt är målet,
615 må han, i krig med ett tappert folk och av vapenmakt ansatt,
hemlös, på flykt från sitt land och ur Iulus’ armar fördriven
vädja om hjälp och se sina vänner oförskyllt döda,
och, när han under en tung freds villkor tvingats sig böja,
må han då ej få njuta sin makt och det älskade ljuset
620 utan i förtid fälld ligga obegraven i sanden!
Det är min bön och det sista ord jag med blodet nu fäller.
Sedan, o tyrer, ni må hans ätt och hans kommande släkte
plåga med evigt hat! Ge det som ett offer på graven!
Ingen kärlek och inga fördrag må finnas bland folken!
625 Må ur min aska en dag dock någon hämnare uppstå,
vilken med eld och svärd kan nybyggarfolket förfölja
nu och i kommande tid, närhelst honom krafter förunnas!
Strand mot strand och bölja mot våg och vapen mot vapen
önskar jag. Jämt mot varann må de själva och barnbarnen kämpa!
615–620 Hur dessa onda önskningar uppfylldes, skildras i Aeneidens sex sista
böcker.
616 Iulus – Ascanius, Aeneas’ son.
622–629 Dessa rader syftar på de puniska krigen, jfr kommentaren till v. 169.
38

VI 847–853
”Excudent alii spirantia mollius aera,
credo equidem, vivos ducent de marmore vultus,
orabunt causas melius caelique meatus
850 describent radio et surgentia sidera dicent;
tu regere imperio populos, Romane memento –
hae tibi erunt artes – pacisque imponere morem,
parcere subiectis et debellare superbos.”
VI 847–853 Anchises’ förutsägelse om Roms historiska uppgift, jfr AKS 159 (6.
55).
847 aera ’metallen’, eg. ’bronsen’, jämte marmor det vanligaste materialet för
skulpturer.
39
VI 847–853
”Andra skall nog med vekare drag ge liv åt metallen
och, jag det tror, ge ande och själ åt marmorskulpturer,
föra sin talan långt bättre än vi och planeternas banor
850 visa med ritstavens hjälp och förkunna stjärnornas uppgång.
Romare! Din sak det är att folken på jorden regera –
detta skall vara din konst – och införa fredliga seder,
skona dem som sig ger och de övermodiga nedslå!”
849 ’föra sin talan’ inför rätta. – caelique meatus ’planeternas banor’ syftar fr. a.
på solens förflyttning i zodiaken (djurkretsen).
850 radio ’med ritstaven’, d. v. s. ritande i sanden.
40

H O R A T I U S
SERMONES
I 6, 45–131
45 Nunc ad me redeo libertino patre natum,
quem rodunt omnes libertino patre natum,
nunc, quia sim tibi, Maecenas, convictor, at olim,
quod mihi pareret legio Romana tribuno.
Dissimile hoc illi est, quia non, ut forsit honorem
50 iure mihi invideat quivis, ita te quoque amicum,
praesertim cautum dignos assumere, prava
ambitione procul. Felicem dicere non hoc
me possim, casu quod te sortitus amicum;
nulla etenim mihi te fors obtulit: optimus olim
55 Vergilius, post hunc Varius dixere, quid essem.
Ut veni coram, singultim pauca locutus –
infans namque pudor prohibebat plura profari –
non ego me claro natum patre, non ego circum
me Satureiano vectari rura caballo,
60 sed quod eram narro. Respondes, ut tuus est mos,
pauca; abeo, et revocas nono post mense iubesque
esse in amicorum numero. Magnum hoc ego duco,
quod placui tibi, qui turpi secernis honestum,
non patre praeclaro, sed vita et pectore puro.
65 Atqui si vitiis mediocribus ac mea paucis
mendosa est natura, alioqui recta, velut si
egregio inspersos reprendas corpore naevos,
Om Horatius se AKS 105 ff., om satiren som genre AKS 95 (4. 11, under Lucilius),
om Horatius som satirdiktare AKS 106 (4. 31). Satirernas versmått är
genomgående den daktyliska hexametern (Aa).
I 6, 45–131 Horatius om sin väg till diktningen.
45 libertino patre ’av en frigiven fader’, Horatius far hade alltså varit slav, men
– sannolikt – köpt sin frihet med pengar, som han lyckats spara ihop genom
någon verksamhet ”vid sidan om”, vilket alls inte var ovanligt. Som libertus
’frigiven’ intog han rättsligt och socialt en mellanställning mellan friboren och
slav, sonen däremot var en helt fri medborgare, om han också
41
H O R A T I U S
SATIRER
I 6, 45–131
45 Nu tillbaka till mig, som är född av frigiven fader.
Alla hackar på mig, som är född av frigiven fader,
nu för att jag är din daglige gäst, Maecenas, men fordom
för att en Roms legion mig som sin krigstribun lydde.
Ej är det ena det andra dock likt. För befälet måhända
50 kunde med skäl man avundas mig, men ej för din vänskap,
ty försiktig du är och väljer blott värdiga, fjärran
från all flärd som du är. Och när jag kallar mig lycklig,
är det ej som jag dragit en lott och vunnit din vänskap.
Slumpen mig ej i din väg har fört: Vergilius sade,
55 han, den ädle, dig först och Varius se’n, vad jag gick för.
När inför dig jag kom och stammande talte blott litet
(blyghet, fattig på ord, förbjöd att yttra mig mera),
ej att av ryktbar fader född jag kring ägorna rider
på saturejisk häst, jag uppger, utan förtäljer
60 rättfram, hurdan jag är. Du svarar, såsom din sed är,
kort, och jag går. Nio månaders tid därefter du kallar,
bjuder mig vara bland vännernas tal. Stort anser jag detta,
att jag behagade dig, som det goda skiljer från sämre,
ej genom ädel börd men renhet i liv och i hjärta.
65 Om med blott obetydliga fel, ej många dessutom
min natur är behäftad och eljest är riktig – precis som
om på en välskapt kropp du klandrar födelsemärken –
ofta fick höra försmädligheter om faderns börd (märk upprepningen i slutet
av v. 45 och 46).
47 Om Maecenas se AKS 57 (2. 55), jfr också till carm. I 1.
48 Syftar på Horatius’ deltagande i slaget vid Filippi, där han inte visade något
hjältemod.
54 f. Vergilius, Aeneidens skald, och Varius, författare bl. a. till tragedier.
59 Satureiano ’saturejisk’. Saturium var det mytiska namnet på det bördiga
området kring Tarentum (it. Taranto) i Syditalien.
42

si neque avaritiam neque sordes nec mala lustra
obiciet vere quisquam mihi, purus et insons,
70 ut me collaudem, si et vivo carus amicis,
causa fuit pater his, qui macro pauper agello
noluit in Flavi ludum me mittere, magni
quo pueri magnis e centurionibus orti
laevo suspensi loculos tabulamque lacerto
75 ibant octonos referentes Idibus aeris,
sed puerum est ausus Romam portare docendum
artes, quas doceat quivis eques atque senator
semet prognatos. Vestem servosque sequentes,
in magno ut populo, siqui vidisset, avita
80 ex re praeberi sumptus mihi crederet illos.
Ipse mihi custos incorruptissimus omnes
circum doctores aderat. Quid multa? Pudicum,
qui primus virtutis honos, servavit ab omni
non solum facto, verum opprobrio quoque turpi,
85 nec timuit, sibi ne vitio quis verteret, olim
si praeco parvas aut, ut fuit ipse, coactor
mercedes sequerer; neque ego essem questus. At hoc nunc
laus illi debetur et a me gratia maior.
Nil me paeniteat sanum patris huius, eoque
90 non, ut magna dolo factum negat esse suo pars,
quod non ingenuos habeat clarosque parentes,
sic me defendam. Longe mea discrepat istis
et vox et ratio. Nam si natura iuberet
a certis annis aevum remeare peractum
95 atque alios legere, ad fastum quoscumque parentes
optaret sibi quisque, meis contentus honestos
fascibus et sellis nollem mihi sumere, demens
iudicio vulgi, sanus fortasse tuo, quod
nollem onus haud umquam solitus portare molestum.
72 ’Flavius’ skola’ den lokala i Horatius’ födelsestad Venusia i Apulien.
73 ’centurioner’ hörde till överklasssen i den lilla landsortsstaden, jfr ’senatorn
och riddaren’ i v. 77, överklassen i huvudstaden Rom. Observera också upprepningen
magni … magni ’förnäma … förnäma’.
75 Idus den dag mitt i månaden då skolavgiften (octonos 8 ass per månad) betalades.
’Läsåret’ löpte sannolikt från oktober till maj.
43
om man ej egennytta, ej gnidighet, skamliga tillhåll
skall mig med skäl kunna förebrå, om ren jag lever och skuldlös
70 (för att berömma mig själv) dock lever, av vänner värderad,
det är min faders förtjänst, som trots armod på ofruktbar jordlapp
ville i Flavius’ skola dock ej mig skicka, dit likväl
många förnäma barn av förnäma centurioner
burit på vänster arm sin räknetavla, sitt skrivtyg
75 samt skolpengar därtill på Idus i månader åtta –
utan sin gosse till Rom han vågade föra att läras
vetenskaper, vari senatorn och riddaren låter
undervisa sitt barn. Om min dräkt, mitt följe av slavar
någon bland sådan massa av folk gett akt på, av ärvda
80 medel han skulle ha trott att alla kostnader täcktes.
Själv han som väktare gick, helt obesticklig omkring till
samtliga lärarna vid min sida, kort sagt, han en blygsam
son (det är dygdens främsta beröm) har bevarat ej blott från
varje skymflig handling men ock från att skyllas för sådan.
85 Varken fruktade han, att man skulle tyda det illa,
om jag som uppbördsman, som han själv var, eller som härold
tjänte för liten lön, och ej heller skulle jag klagat:
nu dess mer lovprisning och tack är honom jag skyldig.
Ej lär, om klok jag är, för sådan fader jag skämmas,
90 ej som mängden förklara, att det utan deras förvållan
skett, att icke de haft friborna och ädla föräldrar,
och mig urskulda som de. Från deras skiljer sig vida
ord och tanke hos mig. Ty om ock naturen befallde
att efter vissa år leva om den tid, som förflutit,
95 andra föräldrar se ut, envar i mån av sitt högmod
dem som han önskade helst – belåten med mina jag toge
inga för fascernas glans och för ämbetsstolen, i mängdens
tanke förryckt men i din måhända förnuftig, i det jag
vägrade bära en ny, för en ovan tryckande börda.
77 ’senatorn och riddaren’, se ovan till v. 73.
97 fascibus et sellis ’fascernas glans … ämbetsstolen’ tecknen på innehav av
statens högsta ämbeten; fasces var de spöknippen, som fördes framför konsuler
och pretorer av lictores ’liktorer’ och som symboliserade rätten att straffa,
sella curulis den ämbetsstol, som förutom konsuler och pretorer även de förnämsta
edilerna hade rätt till, jfr AKS 38 (2. 14).
44

100 Nam mihi continuo maior quaerenda foret res
atque salutandi plures, ducendus et unus
et comes alter, uti ne solus rusve peregreve
exirem, plures calones atque caballi
pascendi, ducenda petorrita. Nunc mihi curto
105 ire licet mulo vel si libet usque Tarentum,
mantica cui lumbos onere ulceret atque eques armos.
Obiciet nemo sordes mihi, quas tibi, Tilli,
cum Tiburte via praetorem quinque sequuntur
te pueri, lasanum portantes oenophorumque.
110 Hoc ego commodius quam tu, praeclare senator,
milibus atque aliis vivo. Quacumque libido est,
incedo solus, percontor quanti holus ac far,
fallacem circum vespertinumque pererro
saepe forum, assisto divinis, inde domum me
115 ad porri et ciceris refero laganique catinum.
Cena ministratur pueris tribus et lapis albus
pocula cum cyatho duo sustinet, astat echinus
vilis, cum patera guttus, Campana supellex.
Deinde eo dormitum, non sollicitus, mihi quod cras
120 surgendum sit mane, obeundus Marsya, qui se
vultum ferre negat Noviorum posse minoris.
Ad quartam iaceo; post hanc vagor aut ego lecto
aut scripto quod me tacitum iuvet unguor olivo,
non quo fraudatis immundus Natta lucernis.
125 Ast ubi me fessum sol acrior ire lavatum
105 Tarentum (it. Taranto) i ”den italienska stövelns hålfot”, på Horatius’ tid
slutpunkt för Via Appia (se kartan ’Italien’ i AKS).
107 f. Tillius var (liksom Horatius) av låg härkomst, vilken yttrade sig i hans
snålhet: som pretor hade han bort betänka, att en sådan ställning som hans
förpliktar.
108 Tibur (nu Tivoli) är en liten bergsstad på några mils avstånd från Rom,
under den heta sommaren omtyckt av förnäma romare på grund av sitt klimat.
113 Circus (maximus), se AKS 168 (7. 10) med pl. V: 2; ’bedräglig’: i valven under
sittplatserna fanns förutom hantverkare och andra försäljare också diverse
lurendrejare som spåmän och stjärntydare, gärna från provinserna;
45
100 Ty då hade jag strax måst förvärva en rikare utkomst,
vandra på flera besök, ha den ene och andre som sällskap
ständigt, för att till främmande trakt och till landet ej resa
ensam; och föda jag måst långt flera betjänter och hästar,
flera vagnar ha med. Men nu däremot med en kortväxt
105 mula kommer jag fort, om det lyster mig, ned till Tarentum,
även om länderna skavs av packsäck och manken av ryttarn.
Ingen, min Tillius, då mig för snålhet beskyller, som dig när
fastän pretor du är, på vägen till Tibur dig följa
drängarna fem och bära på rygg vinkorgar och kokkärl.
110 På den punkten och tusen därtill, min ädle senator,
har jag det långt mer behagligt än du. Varthän det mig lyster,
vandrar jag ensam hän, och frågar, vad kålen och mjölet
kostar; jag ofta går runt på bedräglig Circus och Forum,
när det blir kväll, jag stannar hos spåmän, vänder därefter
115 hemåt igen till mitt fat med soppa på purjo och ärtor.
Maten besörjes av tre uppassare, bordet av marmor
bär två bägare, en tillbringare, därtill en enkel
skål samt offerflaska med fat, kampanisk är varan.
Därpå går jag till sängs, ej bekymrad att nödgas i morgon
120 stiga bittida upp och Marsyas möta, som säger,
att han ej kan fördra den yngre Novius’ uppsyn.
Stannar till tio i säng, och när sedan jag läst eller skrivit,
vad jag i tysthet har lust, promenerar jag eller mig oljar,
icke som snuskige Natta likväl, som plundrade lampan.
125 Men då en hetare sol mig manar tröttad att söka
detsamma gäller för Forum (Romanum), när väl köpenskapen hade slutat
för dagen.
118 ’kampanisk … vara’ nämligen från Capua, känt för sin tillverkning
av bronskärl; ytterligare ett exempel på Horatius’ enkla vanor – inga
silverkärl!
120 ’möta Marsyas’, d. v. s. inställa mig inför rätta; uttrycket syftar på en
staty nära domstolslokalen: denna staty skall med en hotfull åtbörd ha
pekat i riktning mot ett ”bankkontor” som tillhörde två bröder, ökända
ockrare, vid namn Novius (förklaringen kommer från en antik kommentar
till stället).
46

admonuit, fugio campum lusumque trigonem.
Pransus non avide, quantum interpellet inani
ventre diem durare, domesticus otior. Haec est
vita solutorum misera ambitione gravique;
130 hic me consolor, victurum suavius ac si
quaestor avus pater atque meus patruusque fuisset.
I 9
Ibam forte Via Sacra, sicut meus est mos,
nescio quid meditans nugarum, totus in illis.
Accurrit quidam, notus mihi nomine tantum,
arreptaque manu: ”Quid agis, dulcissime rerum?”
5 ”Suaviter, ut nunc est,” inquam, ”et cupio omnia, quae vis.”
Cum assectaretur, ”Numquid vis?” occupo. At ille
”Noris nos,” inquit, ”docti sumus.” Hic ego ”Pluris
hoc” inquam ”mihi eris.” Misere discedere quaerens,
ire modo ocius, interdum consistere, in aurem
10 dicere nescio quid puero, cum sudor ad imos
manaret talos. ”O te, Bolane, cerebri
felicem!” aiebam tacitus, cum quidlibet ille
garriret, vicos, urbem laudaret. Ut illi
nil respondebam, ’”Misere cupis” inquit ”abire;
15 iamdudum video. Sed nil agis; usque tenebo:
persequar hinc quo nunc iter est tibi.” – ”Nil opus est te
circumagi. Quendam volo visere non tibi notum.
Trans Tiberim longe cubat is, prope Caesaris hortos.”
”Nil habeo quod agam, et non sum piger. Usque sequar te.”
20 Demitto auriculas ut iniquae mentis asellus,
cum gravius dorso subiit onus. Incipit ille:
126 campus (Martius) ’Marsfältet’, jfr AKS 37 (2. 12), öster om den övre Tiberkröken,
där romarna bedrev kroppsövningar och lekar, t. ex. just lusum trigonum
’tremannaspelet’ eg. ’trehörnsspelet’, ett bollspel, där spelarna stod i hörnen
av en triangel (jfr trigono-metri!).
131 ’kvestorer’ d. v. s. om jag varit av ’fin familj’; jfr AKS 38 (2.14), 52 (2.44).
Hor. sat. I 9. Horatius och den envise supplikanten.
5 Via Sacra ’Heliga gatan’ på Forum Romanum, som triumftåget passerade
47
badet, lämnar jag strax Marsfältet och tremannaspelet.
Äter min frukost se’n, ej med glupskhet, blott för att ej gå
dagen igenom med magen tom, se’n jag latar mig hemma.
Så den lever, som friat sig från fåfängans elände;
130 tröst jag ju har härvid, att mitt liv blir långt mera lyckligt
än om min farfar och far och farbror varit kvestorer.
I 9
Händelsevis jag gick, som min sed är, Heliga gatan,
tänkte jag vet inte vad för smått, i den tanken fördjupad.
Se, då närmar sig en, som blott till namnet jag känner,
fattar min hand: ”Hur är det med dig, du kärast bland vänner?”
5 ”Bra, som det är; jag unnar dig allt, som du själv kan dig önska.”
När han mig följde ändå, jag frågade: ”Var det nå’t annat?” –
”Ja, du känner ju mig, jag är skald.” – ”Ja, i så fall du stiger
högre i aktning hos mig.” Jag söker förtvivlat att undfly:
än jag fortare går och ibland tvärstannar; i örat
10 viskar, jag vet inte vad, åt min slav, allt under det svetten
lackar till hälarna ned. ”Jag prisar dig lycklig, Bolanus,
för ditt humör,” så sade jag tyst. Han pladdrade ostörd,
allt mellan himmel och jord, kvarteren och staden berömde.
Icke ett ord till svar. ”Jag märker det nog! Du vill gärna
15 smita din väg, men det lyckas dig ej, jag släpper dig inte,
följer dig, dit du nu är på väg.” – ”Det behövs då rakt inte,
att du släpas omkring. Den jag söker, känner du inte.
Långt bortom Tibern ligger han sjuk, nära Caesars plantering.” –
”Ledig jag är, och lat är jag ej. Jag följer dig dit bort.”
20 Nu jag vandrar framåt, slokörad som åsnan, när misslynt
tyngre börda på ryggen hon fått. Han börjar nu åter:
på sin väg upp till Capitolium och Juppitertemplet; den var också en omtyckt
promenadgata.
11Bolanus en i övrigt okänd hetsig person, som (i motsats till H.) säkert snabbt
skulle ha kört iväg den besvärlige mannen.
18 ’Caesars plantering’, horti Caesaris, som diktatorn Caesar i sitt testamente
hade skänkt till det romerska folket, låg nästan en timmes väg från Forum
Romanum.
48

”Si bene me novi, non Viscum pluris amicum
non Varium facies. Nam quis me scribere plures
aut citius possit versus? Quis membra movere
25 mollius? Invideat quod et Hermogenes, ego canto.”
Interpellandi locus hic erat: ”Est tibi mater,
cognati, quis te salvo est opus?” – ”Haud mihi quisquam.
Omnes composui. ” – ”Felices! Nunc ego resto.
Confice! Namque instat fatum mihi triste, Sabella
30 quod puero cecinit divina mota anus urna:
’Hunc neque dira venena nec hosticus auferet ensis
nec laterum dolor aut tussis nec tarda podagra;
garrulus hunc quando consumet cumque loquaces,
si sapiat, vitet, simul atque adoleverit aetas.’”
35 Ventum erat ad Vestae, quarta iam parte diei
praeterita, et casu tum respondere vadato
debebat; quod ni fecisset, perdere litem.
”Si me amas,” inquit ”paulum hic ades.” – ”Inteream, si
aut valeo stare aut novi civilia iura,
40 et propero quo scis.” – ”Dubius sum, quid faciam”, inquit,
tene relinquere an rem.” – ”Me, sodes.” – ”Non faciam” ille,
et praecedere coepit. Ego, ut contendere durumst
cum victore, sequor. ”Maecenas quomodo tecum?”
hinc repetit. – ”Paucorum hominum et mentis bene sanae.”
45 ”Nemo dexterius fortuna est usus. Haberes
magnum adiutorem, posset qui ferre secundas,
hunc hominem velles si tradere. Dispeream, ni
summosses omnes.” – ”Non isto vivimus illic,
quo tu rere, modo. Domus hac nec purior ullast
50 nec magis his aliena malis. Nil mi officit, inquam,
ditior hic aut est quia doctior: est locus uni
cuique suus.” – ”Magnum narras, vix credibile.” – ”Atqui
22 Viscus en vän till Horatius och (vilket i sammanhanget är viktigare) till
Maecenas.
23 Om Varius se Sat. I 6, 54 f.
24 ’lemmarna röra’ i dansen.
25 Hermogenes berömd (smör)sångare på Horatius’ tid.
29 f. Sabella … anus ’den sabinska (spå)gumman’ hade en urna med små trä-
49
”Känner jag rätt mig själv, skall som vän du Viscus ej högre
skatta än mig och Varius ej, ty vem kan väl flera
verser och fortare skriva än jag, vem lemmarna röra
25 mjukare? Sjunger jag se’n – Hermogenes hör mig med avund.”
Här utrymme det gavs för ett inpass: ”Har du i livet
moder och släkt, som behöver dig frisk?” – ”Nej , inte en enda.
Alla till graven jag följt.” – ”De lyckliga! Nu är det min tur.
Fullfölj! Ödet, som hemskt den sabinska gumman ur skakad
30 spådomsurna mig sjöng som barn, det ser jag, nu nalkas:
’Honom ej gräsligt gift skall förgöra, ej fiendevapen,
hosta ej heller och ej bröstvärk eller tröga podagern.
Honom en pladdrare skall en gång förgöra. Han pratsjukt
folk, ifall han är klok, må undvika, när han blir vuxen.’”
35 Nu till Vestas vi nått, och fjärdedelen av dagen
redan förrunnit: han då borde svar för rätta (och borgen
hade han givit därför) eller också förlora processen.
”Är du min vän,” han bad, ”så hjälp mig en smula!” – Fördöme
mig, om jag ens orkar stå och begriper mig på juridiken,
40 och jag har brått, dit du vet.” – ”Jag är tveksam, vad jag bör göra:
lämna min sak eller dig.” – ”Mig, snälle vän!” – ”Därav blir intet!”
Därmed börjar han gå framför mig. Att tvista med segrarn
faller sig svårt: jag går med. – ”På vad fot står du med Maecenas?”
frågar han se’n. – ” Få vänner han har, är i omdömet vettig.”
45 ”Ingen så skickligt som du har begagnat sin lycks! Du kunde
få en god sekundant, som spelade andra fiolen,
om du min värda person presenterade. Alla, jag därpå
sätter mitt huvud i pant, du brädade då.” – ”Men man lever
där ej så, som du tror: ty renare hus man ej finner,
50 ej från sådana lyten mer fritt; jag ställs alls ej i skuggan,
om någon rikare är, eller lärdare; envar hos honom
har dock sin plats.” –”Det var mycket, ja, knappt ens troligt.” –
”Och ändå
lappar, på vilka en (dunkel) spådom var ristad; urnan skakades, så att en lapp
föll ut, som sedan tolkades av gumman. – V. 29–34 får Horatius tänkas säga
tyst för sig själv.
35 ’Vestas’ (tempel) ungefär mitt på Forum Romanum; om Vesta och hennes
kult se AKS 141 f. (6. 15).
50

sic habet.” – ”Accendis, quare cupiam magis illi
proximus esse.” – ”Velis tantummodo; quae tua virtus
55 expugnabis. Et est, qui vinci possit, eoque
difficiles aditus primos habet.” – ”Haud mihi dero:
muneribus servos corrumpam; non, hodie si
exclusus fuero, desistam; tempora quaeram,
occurram in triviis, deducam. Nil sine magno
60 vita labore dedit mortalibus.” Haec dum agit, ecce
Fuscus Aristius occurrit, mihi carus et illum
qui pulchre nosset. Consistimus. ”Unde venis et
quo tendis?” rogat et respondet. Vellere coepi
et pressare manu lentissima bracchia, nutans,
65 distorquens oculos, ut me eriperet. Male salsus
ridens dissimulare; meum iecus urere bilis.
”Certe nescio quid secreto velle loqui te
aiebas mecum.” – ”Memini bene, sed meliore
tempore dicam: hodie tricesima sabbata. Vin tu
70 curtis Iudaeis oppedere?” – ”Nulla mihi” inquam
”religio est.” – ”At mi: sum paulo infirmior, unus
multorum. Ignosces, alias loquar.” Huncine solem
tam nigrum surrexe mihi! Fugit improbus ac me
sub cultro linquit. Casu venit obvius illi
75 adversarius et ”Quo tu, turpissime?” magna
inclamat voce et ”Licet antestari?” Ego vero
oppono auriculam. Rapit in ius. Clamor utrique,
undique concursus. Sic me servavit Apollo.
II 6, 80–117
80 Rusticus urbanum murem mus paupere fertur
accepisse cavo, veterem vetus hospes amicum,
asper et attentus quaesitis, ut tamen artum
solveret hospitiis animum. Quid multa? Neque ille
sepositi ciceris, nec longae invidit avenae,
61 M. Aristius Fuscus var en god vän till Horatius, som bl. a. ägnat honom
odet I 22 (Integer vitae …); här framstår han som en spjuver, som inte vill rädda
vännen ut klämman.
66 meum iecus urere bilis ’min galla till att bränna levern’; båda ansågs vara
säte för vreden, och tillsammans är de ett målande uttryck för skaldens sinnesstämning.
51
är det nu så.” – ”Du eldar allt mer min iver att komma’
närmare honom.” – ”Om blott du vill så … Med dina talanger
55 tar du honom med storm, ty han kan besegras, men därför
gör han det första närmandet svårt.” – ”Jag klarar mig alltid.
Slavarna muta jag skall med skänker. Om också i dag man
stänger mig ute, jag ger ej tappt utan tillfälle söker:
möter i gathörn och gör honom sällskap: livet ger intet
60 utan mycket besvär åt de dödliga.” Medan han talar,
möter oss Fuscus Aristius, kär för mig och med karlen
väl blott alltför bekant. Vi stannar: ”Var kommer du från och
vart skall du hän?” vi frågar varann. Jag börjar att rycka
honom i togan och knipa hans arm (den är känslolös), nicka,
65 rulla med ögonen vilt, att han skall mig rädda. I otid
kvick han ler, låtsar ingenting om. Min galla min lever
bränner. ”Du sade mig nyligen visst, att du önskade enskilt
tala ett ord med mig.” – ”Ja, visst minns jag det, men jag väntar
till mer passande tid. I dag är det nymånesabbat.
70 Vill du väl kränka då de omskurna judar?” – ”Jag har ej
skrupler för det.” – ”Men jag! Jag något svagare är och
en av de många. Förlåt! Nästa gång skall jag tala.” Så dyster
solen gått upp i dag! Han flyr, den boven, och lämnar
mig under kniven kvar. Av en händelse mötes den andre
75 av sin motpart. ”Varthän, din rackare?” högljutt
ropar till honom han så, till mig: ”Vill du vittna?” Min örsnibb
håller jag villigt fram. Han släpas till rätten. De skriker
båda. Där skockar sig folk. Så räddades jag av Apollon.
II 6, 80–117
80 Lantråttan säges en gång i sin fattiga håla ha tagit
en stadsråtta emot, den gamla vännen sin gästvän.
Sträv och sparsam med det hon samlat, dock så att hon släppte
efter på snålheten mot vänner. Kort talat: hon varken
knusslade nu på ärtor, hon gömt, långhavre ej heller.
77 oppono auriculam ’jag håller fram örat’ för att den andre skall kunna beröra
det med fingret och uttala orden: ’Kom ihåg, att du i denna sak skall vara
mitt vittne’; örsnibben ansågs enligt Pliniius d. ä. (AKS 116 f. [4. 50) vara säte
för minnet.
78 Apollon var ju skaldekonstens gud och skaldernas beskyddare.
52

85 aridum et ore ferens acinum semesaque lardi
frusta dedit, cupiens varia fastidia cena
vincere tangentis male singula dente superbo,
cum pater ipse domus palea porrectus in horna
esse ador loliumque, dapis meliora relinquens.
90 Tandem urbanus ad hunc: ”Quid te iuvat”, inquit, ”amice,
praerupti nemoris patientem vivere dorso?
Vis tu homines urbemque feris praeponere silvis?
Carpe viam, mihi crede, comes, terrestria quando
mortales animas vivunt sortita neque ulla est
95 aut magno aut parvo leti fuga: quo, bone, circa,
dum licet, in rebus iucundis vive beatus,
vive memor, quam sis aevi brevis.” Haec ubi dicta
agrestem pepulere, domo levis exsilit; inde
ambo propositum peragunt iter, urbis aventes
100 moenia nocturni subrepere. Iamque tenebat
nox medium caeli spatium, cum ponit uterque
in locuplete domo vestigia, rubro ubi cocco
tincta super lectos canderet vestis eburnos
multaque de magna superessent fercula cena,
105 quae procul exstructis inerant hesterna canistris.
Ergo ubi purpurea porrectum in veste locavit
agrestem, veluti succinctus cursitat hospes
continuatque dapes nec non verniliter ipsis
fungitur officiis, praelambens omne quod affert.
110 Ille cubans gaudet mutata sorte bonisque
rebus agit laetum convivam, cum subito ingens
valvarum strepitus lectis excussit utrumque.
Currere per totum pavidi conclave magisque
exanimes trepidare, simul domus alta Molossis
115 personuit canibus. Tum rusticus: ”Haud mihi vita
est opus hac” ait et ”Valeas: me silva cavusque
tutus ab insidiis tenui solabitur ervo.”
Hor. sat. II 6 Fabeln om lantråttan och stadsråttan. – Om förnöjsamhetens
dygd talar Horatius redan i Sat. I 6, ssk. v. 110 ff. Här illustreras tanken i
fabelns form.
107 succinctus ’uppskörtad’. stadsråttan var – får vi tänka oss – på antikt vis
53
85 Torkade russin i munnen hon bar, och halvätna bitar
gav hon av fläsk för att så med växlande rätter den grättne
gästen besegra, som knappt med en stolt tand rörde vid var sak,
medan husmodern själv, som på årets agnar låg utsträckt,
blott åt svingel och spelt och lät läckerbitarna vara.
90 Stadsbon säger till slut: ”Min vän, vad har du för nöje
av att leva så här i en brant skogsbacke helt tåligt?
Vill du ej byta mot mänskor och stad den villande skogen?
Lita på mig och följ med! Då ju allt, som lever på jorden,
endast en dödlig själ på sin lott erhållit och undflykt
95 varken för hög eller låg det finns från döden: för den skull,
medan du får, min vän, lev lycklig i angenäm ställning!
Lev så, och minns, hur kort livet dock är.” När det sagda nu hade
slagit lantråttans själ, lättfotad hon trippar ur boet.
Bägge den väg, de bestämt, nu går och längtar att under
100 stadsmuren smyga sig in om natten. Och redan så nådde
natten den mellersta himmelens rymd, då vandrarna båda
satt i rika palatset sin fot, där täcken, i purpur
doppade, glänste vida omkring från elfenbenssoffor,
samt från ett präktigt kalas en mängd med rätter till övers
105 fanns sedan dagen förut i staplade korgar på avstånd.
När nu makligen sträckt på purpurtäcket vår lantbo
slagit sig ned, den andra likt högt uppskörtad värdinna
springer och växlar med rätterna om: hon sköter på slavars
sätt uppassningen själv, först smakande allt vad hon frambär.
110 Lantbon ligger där glad åt sin ändrade ställning och spelar
gäst med de goda sakerna nöjd, då plötsligt ett våldsamt
brak från dörrarna hörs och från sofforna skakar dem bägge.
Ängsliga springer de nu kring hela salen och darrar
mer livlösa ändå, när molossiska hundar det höga
115 huset fyller med skall. ”Med sådant liv,” sade lantbon,
står jag rakt inte ut. Lev väl nu! Min håla i skogen,
trygg för försåt, den tröstar mig lätt, om än maten är enkel.”
iförd en fotsid klädnad, som skulle hindrat hennes beskäftiga springande,
om hon inte fästat (’skörtat’) upp den.
114 ’molossiska hundar’ kraftiga och mycket eftersökta vakt- och jakthundar,
så benämnda efter ett jägar- och herdefolk i Epirus i nordvästra
Grekland.
54

H O R A T I U S
CARMINA
I 1
Maecenas, atavis edite regibus
o et praesidium et dulce decus meum!
Sunt, quos curriculo pulverem Olympicum
collegisse iuvat metaque fervidis
5 evitata rotis palmaque nobilis
terrarum dominos evehit ad deos;
hunc si mobilium turba Quiritium
certat tergeminis tollere honoribus;
illum, si proprio condidit horreo,
10 quidquid de Libycis verritur areis.
Gaudentem patrios findere sarculo
agros Attalicis condicionibus
numquam demoveas, ut trabe Cypria
Myrtoum pavidus nauta secet mare.
15 Luctantem Icariis fluctibus Africum
mercatur metuens otium et oppidi
laudat rura sui: mox reficit rates
quassas, indocilis pauperiem pati.
Om Horatius oden (carmina) se AKS 106 f. (4. 32).
I 1 Tillägnan till Maecenas med tack för den uppskattning denne visat Horatius’
lyriska diktning. Versmått: det första asklepiadeiska (Af).
1 Om Maecenas se AKS 103 (4. 26).
3 ff. Skalden skildrar först en rad olika människor och deras strävan, sist
beskriver han sig själv och sin egenart.
3–6 Idrottsmännen representeras av kappkörningskusken, som vid de stora
allgrekiska festspelen, bl. a. i Olympia, vinner en större ära än vi nu kan
förstå, jfr AKS 72 f. (3. 21 om Pindaros’ segerhymner).
5 Om ’vändpelaren’, meta, och kappkörningsarenan, circus (gr. hippodromos),
se AKS 168 (6. 10).
7 f. Politikerns mål i livet är att nå de högsta ämbetena; i Rom var de tre:
edils- (eller folktribuns-), pretors- och konsulsämbetet, se AKS 38 (2. 14).
55
H O R A T I U S
ODEN
I 1
O, Maecenas av ätt kunglig i gången tid,
du mitt starka beskydd, heder och ära ljuv!
Mången finnes, som gläds att på sin vagn i moln
av Olympias damm snudda med glödhett hjul
5 tätt vid vändpelarns kant, och genom segerns palm
nå till gudarnas höjd, världens behärskare.
En gläds, om honom Roms folk trots sitt vankelmod
trenne gånger i val lyfter till ämbetsmakt;
en i stället, om han samlat i sitt förråd
10 allt vad Afrikas jord givit av riklig skörd.
Den som gläder sig mest åt att med hackans hjälp
plöja fädernas jord, kan du ej locka ens
med en Attalos’ guld att som en sjöman rädd
det myrtoiska hav plöja på cypriskt skepp.
15 Rädd för sunnan i hård kamp med ikariskt hav
prisar köpmannen sin lantliga hemstads lugn
och dess åkrar och fält; snart han dock rustar upp
stormbräckt skuta igen: fattigdom tål han ej.
9 f. Här framförs storgodsägaren, kapitalisten, som särskilt i den då för
tiden bördiga provinsen Africa, men också i t. ex. Syditalien och på Sicilien,
kunde samla enorma rikedomar (jfr. Hor. carm. II 16, 33–37).
11–14 En kontrast till storgodsägaren är bonden, nöjd på sin åkerlapp.
13 Om den otroligt rike kung Attalos av Pergamon, se AKS 47 (2. 34).
14 mare Myrtoum ’det myrtoiska hav(et)’, del av Egeiska havet vid ön Myrtos
nära Euboeas sydspets, valt som exempel på stormiga farvatten liksom
det adriatiska i carm. III 9, 23. – Även ’cypriskt skepp’ är en individualisering:
Cypern var känt för sin skeppsbyggnadskonst. Flera exempel på individualisering
i st. f. ett allmänt begrepp nedan v. 15, 19, 28.
15–18 Bondens motsats är köpmannen, som för vinstens skull sätter livet
på spel.
15 Om Ikaros (Icarus) se AKS 157 (6. 48); som ’det ikariska hav(et)’, där
gossen störtade, räknades östra delen av Egeiska havet.
56

Est qui nec veteris pocula Massici
20 nec partem solido demere de die
spernit, nunc viridi membra sub arbuto
stratus, nunc ad aquae lene caput sacrae.
Multos castra iuvant et lituo tubae
permixtus sonitus bellaque matribus
25 detestata. Manet sub Iove frigido
venator, tenerae coniugis immemor,
seu visa est catulis cerva fidelibus
seu rupit teretes Marsus aper plagas.
Me doctarum hederae praemia frontium
30 dis miscent superis, me gelidum nemus
Nympharumque leves cum Satyris chori
secernunt populo, si neque tibias
Euterpe cohibet nec Polyhymnia
Lesboum refugit tendere barbiton.
35 Quodsi me lyricis vatibus inseres,
sublimi feriam sidera vertice.
I 4
Solvitur acris hiems grata vice veris et Favoni,
trahuntque siccas machinae carinas.
ac neque iam stabulis gaudet pecus aut arator igni
nec prata canis albicant pruinis.
19–22 ägnas goddagspilten.
19 ’Massiskt vin’ från Mons Massicus, en bergskedja i Kampanien, räknades
jämte Falerner- och Caecuberbinet till de bästa inhemska.
23–28 för fram två entusiaster, krigaren och jägaren.
23 Tuban och trumpeten (lituus) hörde krigarlivet till; den förra var rak och
med en dov ton, den senare böjd som en biskopskräkla och gäll i tonen.
28 Marserna var en italisk stam i Mellanitaliens bergstrakter; galten är förstås
ett vildsvin (aper).
29–34 Sist kommer Horatius till sin egen livsinriktning, poesin.
31 Om nymfer se AKS 140 (6. 12); även faunerna var skogsväsen (manliga)
med bl. a. bockfötter och svans.
57
Den finns, som ej ett glas gott gammalt massiskt vin
20 alls föraktar och ej att ifrån fulla da’n
stjäla undan en bit, utsträckt i häckens skydd
eller lyssnande till heliga källans sorl.
Många lägret har kärt, tubans och gäll trumpets
därmed blandade dån, kriget av mödrarna
25 avskytt. Under en kall himmel är jägarn kvar,
för den eggande jakt glömmer han hustrun späd,
om hans stövareflock lyckats en hind få upp
eller vältvinnat nät sprängts av en marsisk galt.
Mig ger murgrönans krans, vittra bedrifters lön
30 plats i gudarnas krets; svalkande lunden, där
lätta nymfer sin dans tråda med fauners flock,
gör från hopen mig fri, om mig Euterpe ej
undanhåller sin flöjt, om Polyhymnia
icke vägrar att slå lesbiska lyrans sträng.
35 Om du se’n min lyrik håller för något värd,
skall jag stjärnornas valv stolt med min hjässa slå.
I 4
Vinterns kyla nu flyr för vårens och västans ljuva växling,
och ut på djupet halas torra kölar.
Hjordarna trivas ej mer i stallet, ej bonden vid sin brasa,
och fälten glittra ej av gråvit rimfrost.
32 f. Euterpe och Polyhymnia var två av de nio muserna (sånggudinnorna),
se AKS 140 (6. 11), deras instrument var flöjten resp. lyran.
34 ’lesbiska lyrans sträng’ syftar på Horatius’ beroende av föregångarna
från Lesbos, Alkaios och Sapfo, se AKS 71 (3. 17 f.); i st.
f. lyra används här barbitos (med grek. böjning).
35 f. Här anknyter Horatius till v. 1 f. med fint smicker för Maecenas’ litterära
smak.
I 4 En vårsång – men slutet i moll. Versmåttet är det fjärde archilokiska
(Bg).
5–8 Om Venus och Vulcanus och deras följeslagare och medhjälpare se
AKS 139 f. (6. 7, 9).
58

5 Iam Cytherea choros ducit Venus imminente luna
iunctaeque Nymphis Gratiae decentes
alterno terram quatiunt pede, dum graves Cyclopum
Vulcanus ardens visit officinas.
Nunc decet aut viridi nitidum caput impedire myrto
10 aut flore, terrae quem ferunt solutae;
nunc et in umbrosis Fauno decet immolare lucis,
seu poscat agna sive malit haedo.
Pallida Mors aequo pulsat pede pauperum tabernas
regumque turres. O beate Sesti,
15 vitae summa brevis spem nos vetat inchoare longam.
Iam te premet nox fabulaeque Manes
et domus exilis Plutonia; quo simul mearis
nec regna vini sortiere talis
nec tenerum Lycidan mirabere, quo calet iuventus
20 nunc omnis et mox virgines tepebunt.
I 5
Quis multa gracilis te puer in rosa
perfusus liquidis urget odoribus
grato, Pyrrha, sub antro?
Cui flavam religas comam
5 simplex munditiis? Heu, quotiens fidem
mutatosque deos flebit et aspera
nigris aequora ventis
emirabitur insolens,
11 Om herdeguden Faunus (Pan, hälften människa, hälften bock) se AKS
141 (6. 13 slutet).
16 ’sagans skuggvärld’ fabulae Manes var de dödas andar, som likt skuggor
befolkade dödsriket, domus exilis Plutonia ’Plutos skugglika boning’. – Sestius
var en vän till Horatius sedan deras gemensamma krigstjänst under
Brutus.
18 regna vini ung. ’vinets kungamakt’, syftar på seden att vid dryckeslaget
välja en ’dryckeskonung’ (rex bibendi), som skulle ange reglerna för drickandet.
59
5 Redan lockar Venus till dans under månens bleka skära,
och nymfers flock med täcka gracer blandad
trampar jorden med växlande fot, medan blossande Vulcanus
cyklopers mödofyllda smedjor synar.
Nu må vi linda en krans av grönskande myrten kring vår hjässa
10 och pryda den med vårens friska blomster.
Nu må i skuggrik lund vi bringa åt Faunus tacksamt offer,
ett lamm, en killing, vilket han må välja.
Men bleka Döden går kring och med foten bultar utan skillnad
på fursteslottets port och låga kojan.
15 Kort är livet vi fått och förbjuder oss stora planer välva.
Snart, rike Sestius, skall i sagans skuggvärld
natten dig famna så tom och mörk, och när där en gång du
då tronar du ej mer som dryckeskonung; / hamnat
Lycidas’ väna behag skall ej heller dig tjusa, han som tänder
20 var ynglings glöd och flickors snart skall tända.
I 5
Säg, o Pyrrha, vem är smidige gossen, som
vällukt doftar och ömt famnar på rosenbädd
dig i tjusande grottan!
Säg för vem du ditt blonda hår
5 enkelt knyter med smak! Ack, hur han ofta skall
klaga gudarnas nyck, klaga en bruten tro,
ovan undra att mörka
stormar vågorna röra upp,
19 ’Lycidas’ väna behag’ etc. Ynglingarnas kärlek till gossen skall snart ersättas
av flickornas svärmeri för den unge mannen. Gossekärleken (pederasti)
var en sed som romarna övertagit från grekerna och som sedan spred sig över
Europa.
I 5 Varning för en trolös flicka. Versmått: den fjärde asklepiadeiska strofen
(Bd).
1 Pyrrha ett grekiskt namn (’den rödblonda’), jfr v. 4.
60

qui nunc te fruitur credulus aurea,
10 qui semper vacuam, semper amabilem
sperat, nescius aurae
fallacis! Miseri, quibus
intentata nites!! Me tabula sacer
votiva paries indicat uvida
15 suspendisse potenti
vestimenta maris deo.
I 9
Vides, ut alta stet nive candidum
Soracte nec iam sustineant onus
silvae laborantes geluque
flumina constiterint acuto:
5 dissolve frigus, ligna super foco
large reponens, atque benignius
deprome quadrimum Sabina,
o Thaliarche, merum diota.
Permitte divis cetera; qui simul
10 stravere ventos aequore fervido
deproeliantes, nec cupressi
nec veteres agitantur orni.
Quid sit futurum cras, fuge quaerere et
quem Fors dierum cumque dabit, lucro
15 appone nec dulces amores
sperne puer neque tu choreas
13 ’tavlan på tempelvägg’ är en s. k. votivtavla (tabula votiva), uppsatt för
att visa, att någon i en svår situation lovat ett tackoffer för gudomlig hjälp
(jfr votivskeppen i våra kustkyrkor): även Horatius har, antyder han, lidit
skeppsbrott på kärlekens hav.
16 ’havets gud’ är naturligtvis Neptunus (Poseidon).
I 9 Gläd dig i din ungdom! Versmått: den alkaiska strofen (Bh). De två
första stroferna efterbildar en dryckesvisa av just Alkaios.
61
han som njuter dig nu, tror dig så god som guld,
10 viss, att städs du förblir ljuv och för evigt hans.
Ack, han vet ingenting om
stormens nyck. Stackars de, som du
glänser oprövad för. Tavlan på tempelvägg
vittnar om mig, att jag skeppsbruten har hängt upp
15 mina drypande kläder
som ett offer åt havets gud.
I 9
Du ser, hur täckt av glittrande drivors dok
Soracte står, hur skogarna ej förmår
att bära bördan och hur skarpa
frosten nu flodernas lopp har hejdat.
5 Lös kylans bojor, stapla på härden upp
ett fång av bränsle, häll utan sparsamhet
ditt fyraåriga sabinska
vin, Thaliarchus, ur tvågrepskruset!
Allt övrigt skall du lämna åt gudarna.
10 När de vill hejda vindarnas vilda kamp
på havet, vajar ej cypressen,
vajar ej mera de gamla askar.
Vad som skall ske i morgon, ej ängsligt spörj!
Nej räkna var dag ödet dig ger som vinst!
15 Försmå ej ljuva kärleksnöjen
eller, du gosse, att gå i dansen,
2 Soracte är ett berg (nu Soratte) några mil norr om Rom, det kan dock inte
ses från Rom, knappast heller från Horatius’ gård, jfr v. 7.
7 ’sabinska’: Sabina hör eg. till diota (gr. ’kruset med två öron’); med sabinerlandet
avsågs bergslandet nordost om Rom (där Horatius hade sin
gård).
8 Thaliarchus tycks ha varit en ung vän, kanske en grek, namnet syftar på
’den som styr festglädjen’.
62

donec virenti canities abest
morosa. Nunc et campus et areae
lenesque sub noctem susurri
20 composita repetantur hora,
nunc et latentis proditor intimo
gratus puellae risus ab angulo
pignusque, dereptum lacertis
aut digito male pertinaci.
I 10
Mercuri, facunde nepos Atlantis
qui feros cultus hominum recentum
voce formasti catus et decorae
more palaestrae,
5 te canam, magni Iovis et deorum
nuntium curvaeque lyrae parentem,
callidum quidquid placuit iocoso
condere furto.
Te, boves olim nisi reddidisses
10 per dolum amotas, puerum minaci
voce dum terret, viduus pharetra
risit Apollo.
Quin et Atridas duce te superbos
Ilio dives Priamus relicto
15 Thessalosque ignes et iniqua Troiae
castra fefellit.
Tu pias laetis animas reponis
sedibus virgaque levem coërces
aurea turbam, superis deorum
20 gratus et imis.
I 10 Hymn till Mercurius – Hermes. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen
(Bf).
1 Atlas var en titan (snarare än gigant, fel i AKS).
3 f. decorae more palaestrae ’genom den förädlande palestrans (idrottsplatsens)
sed’.
63
så länge ungdomsfrisk du av gråa hår
och krämpor intet vet. Nu bör ägnas tid
åt vapenövning och, mot natten,
20 viskningar sakta vid mötestimman;
nu är det tid att lyssna till flickans skratt,
som ljuvt förråder innerst från vrån, var hon
sig dolt; ryck panten nu från armen
eller från fingret, som knappt gör motstånd.
I 10
Hermes, Atlas’ talföre dotterson, som
hyfsat urtidsmänskornas råa seder
fyndigt genom språket och lärt med idrott
kroppen försköna,
5 dig vill jag besjunga, den store Zeus’ och
gudars bud och buktiga lyrans upphov.
fintlig till att dölja med lekfull stöld vad
än dig behagar.
Om du ej gav åter de kor du stulit,
10 skulle du, så liten du var, bli gruvligt
straffad, röt Apollon – berövad kogret
måste han skratta.
Ledd av dig tog Priamos sina skatter
ut från borgen, osedd av Atreus’ stolta
15 söner och thessalernas vakt och lägret
hatiskt mot Troja.
Du till sälla boningar för de frommas
själar och med guldspöt den lätta skaran
håller samman; himlens och underjordens
20 gudar dig älska.
13–16 Om denna episod i trojanska kriget se AKS 66 (3. 4).
14 ’Atreus’ stolta söner’ Agamemnon och Menelaos.
15 ’thessalernas vakt’ vid Akilles’ tält; Akilles’ folk, myrmidonerna var
hemma i Thessalien.
64

I 11
Tu ne quaesieris – scire nefas – quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoë, nec Babylonios
temptaris numeros. Ut melius, quidquid erit, pati!
Seu plures hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
5 quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum: sapias, vina liques et spatio brevi
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit invida
aetas. Carpe diem, quam minimum credula postero!
I 13
Cum tu, Lydia, Telephi
cervicem roseam, cerea Telephi
laudas bracchia, vae meum
fervens difficili bile tumet iecur.
5 Tum nec mens mihi nec color
certa sede manet, humor et in genas
furtim labitur, arguens
quem lentis penitus macerer ignibus.
Uror, seu tibi candidos
10 turparunt humeros immmodicae mero
rixae sive puer furens
impressit memorem dente labris notam.
Non, si me satis audias,
speres perpetuum dulcia barbare
15 laedentem oscula, quae Venus
quinta parte sui nectaris imbuit.
I 11 Carpe diem! Versmått: det större asklepiadeiska (Ag).
1 Leuconoë en okänd dam, som här uppmanas att inte ägna sig åt astrologi,
en från babylonierna stammande och på Horatius’ tid spridd vid-skepelse i
Rom.
4 Iuppiter himmelsguden, som styr över vädret och årstiderna.
5 f. mare Tyrrhenum ’havet i väst’, tyrrhenska havet.
6 ’sila ditt vin’ för att undvika bottensatsen; detta skedde i antiken omedelbart
innan vinet dracks, och man kan tolka uppmaningen som ’Drick
ditt vin!’
65
I 11
Sök du ej reda ut – orätt det är – hur lång för mig och dig
livslängd gudarna satt, Leuconoe, med babylonisk konst
sök det ej räkna ut. Bättre det är lida vad än det blir.
Om fler vintrar ännu eller den här Juppiter gav oss blott,
5 som mot klippornas värn havet i väst krossar i skummig våg,
ödet det är. Var vis! Sila ditt vin, hoppas ej många år,
tro att döden blir snar. Under vårt tal tiden har redan flytt
avundsam. Nå, så njut dagen som är! Tro ej den kommande!
I 13
När du prisar din Telephus’
rosenfärgade hals, Lydia, Telephus’
vaxmjukt skimrande arm, ha, då
sväller hjärtat av harm, bringas ej lätt till ro.
5 Sinnesfriden och kindens färg
överger mig då snabbt, och över kinden går
hemligt tårar, som röjer hur
långsamt brännande kval djupt i min själ mig tär.
Jag förtärs, när din skuldras snö
10 vanställs under ert gnabb, måttlöst av ospätt vin,
eller gossen i kärleksrus
med sin tand på din läpp skvallrande märke tryckt.
Nej, om du vill mig höra rätt,
trohet vänta ej av den, som barbariskt grym
15 sargat läppar, som Venus själv
genomdränkt med sin bäst doftande nektars saft.
I 13 Svartsjukans kval – och trohetens lov. Versmått: den
andra asklepiadeiska strofen (Bb).
1 f. Telefos är eljest okänd, Lydia återkommer nedan i III 9.
10 ’ospätt vin’ merum serverades normalt inte vid gästabud.
16 quinta pars ’den femte delen’ (eller quinta essentia ’det femte varande’):
antikens filosofer talade om de fyra elementen, d. v. s. eld, luft, jord och
vatten, jfr AKS 130 (5. 1), men dessutom tänkte de sig ett femte, som var
det finaste tänkbara.
66

Felices ter et amplius,
quos irrupta tenet copula nec malis
divulsus querimoniis
20 suprema citius solvet amor die.
I 22
Integer vitae scelerisque purus
non eget Mauris iaculis neque arcu
nec venenatis gravida sagittis,
Fusce, pharetra,
5 sive per Syrtes iter aestuosas
sive facturus per inhospitalem
Caucasum vel quae loca fabulosus
lambit Hydaspes.
Namque me silva lupus in Sabina,
10 dum meam canto Lalagen et ultra
terminum curis vagor expeditis,
fugit inermem;
quale portentum neque militaris
Daunias latis alit aesculetis
15 nec Iubae tellus generat, leonum
arida nutrix.
Pone me pigris ubi nulla campis
arbor aestiva recreatur aura,
quod latus mundi nebulae malusque
20 Iuppiter urget;
I 22 Trogen kärlek är osårbar. Versmått: den mindre sapfiska strofen (Bf).
1–4 Denna strof har på tysken Flemings melodi ofta sjungits på begravningar.
2 ’mauriska spjut …’ Maurerna i Mauretanien (nuvarande Marocko) var
kända som krigare.
3 Om M. Aristius Fuscus se ovan, Sat. I 9, 61.
5 Syrtenvikarna ligger utanför Libyens kust, troligen menas dock här det
farliga ökenlandskapet innanför dem.
67
Trefalt sälla – och mer – är de,
som ett obrutet band håller tillsamman, och
kärlek, aldrig av tvist och split
20 söndrad, löser ej förr, än deras liv är slut.
I 22
Den som är oskyldig och fri från brott, han
ej behöver mauriska spjut och båge,
och ej heller, Fuscus, ett koger tungt av
giftiga pilar,
5 om han också skall över glödhet Syrten
styra färden eller till ogästvänlig
Kaukasus och platser som sköljs av sago-
frejdad Hydaspes.
Ty då jag en gång i sabinerskogen
10 Lalage besjöng och långt bortom gränsen
sorglös gick, en varg för den vapenlöse
flydde förfärad.
Sådant odjur krigiska daunerlandet
föder ej i ekollonskogar vida,
15 icke Jubas land, en om än förtorkad
amma för lejon.
För mig till det land, där på stela isfält
ej ett träd av sommarens fläktar livas,
till den trakt av världen, där evigt töcken
20 himmelen höljer.
8 Hydaspes kallades en av Indus’ bifloder, ändpunkten för Alexander den
stores berömda fälttåg till Indien.
9 ’sabinerskogen’ vid Horatius’ villa i sabinerlandet norr om Rom.
10 Lalage är troligen ett fiktivt namn, som betyder ’pladdrerskan’.
13 Daunus var en mytisk kung i Horatius’ födelsebygd i Syditalien.
15 Juba hette däremot två helt historiska kungar av Numidien i Nordafrika
(ung. Algeriet).
68

pone sub curru nimium propinqui
solis, in terra domibus negata:
dulce ridentem Lalagen amabo,
dulce loquentem.
I 23
Vitas hinnuleo me similis, Chloë,
quaerenti pavidam montibus aviis
matrem non sine vano
aurarum et siluae metu.
5 Nam seu mobilibus veris inhorruit
adventus foliis seu virides rubum
dimovere lacertae
et corde et genibus tremit.
Atqui non ego te tigris ut aspera
10 Gaetulusve leo frangere persequor.
Tandem desine matrem
tempestiva sequi viro!
I 24
Quis desiderio sit pudor aut modus
tam cari capitis? Praecipe lugubres
cantus, Melpomene, cui liquidam pater
vocem cum cithara dedit.
5 Ergo Quintilium perpetuus sopor
urget! Cui Pudor et Iustitiae soror,
incorrupta Fides, nudaque Veritas
quando ullum inveniet parem?
I 23 Till den skygga Chloë. Versmått: den fjärde asklepiadeiska strofen
(Bd). – Början är en efterbildning av en dikt av Anakreon, jfr AKS 72 (3.19).
1 Chloë ett grekiskt namn (’ljusgrön’), väl valt för att erinra om åkerns späda
grönska om våren.
I 24 Sorgesång vid vännen Quintilius Varus’ död. Versmått: den tredje
asklepiadeiska strofen (Bc).
69
För mig dit, där solspannet går för nära
jordens fält och människor icke bygga!
Älska skall jag Lalages ljuva skratt och
ljuvliga pladder.
I 23
Jämt du undviker mig, Chloë, en hjortkalv lik,
som på ödsliga berg söker sin rädda mor,
full av välgrundad skräck för
vindens vin och för skogens sus.
5 Ty om endast ett löv lättrört för vårens fläkt
prasslar eller en grön ödla ur björnbärssnår
tittar fram, blir hon rädd och
darrar häftigt i själ och kropp.
Dock jag jagar dig ej som en tigrinna vild
10 eller lejonet lik, för att dig sluka upp.
Följ ej längre din moder:
för en man är du mogen nu.
I 24
Kan väl blygseln en gräns sätta för saknaden
efter vännen så kär? Lär mig en sorgesång
du, Melpomene, som musernas fader gav
klangfull röst åt och cittrans konst.
5 Vår Quintilius är alltså i evig sömn
sänkt. Skall Hedern en gång någon hans like se
eller omutlig Tro, Rättvisans syster blid,
eller osminkad Sanning då.
3 Melpomene tragedins musa. – ’musernas fader’ Juppiter (Zeus), se AKS
140 (6. 11).
5 Quintilius Varus var en kär vän inte bara till Horatius utan också, och
ännu mera, till Vergilius, jfr v. 10.
6–8 Pudor Iustitia Fides Veritas (’Hedern Rättvisan Troheten Sanningen’)
personifikationer av begrepp, som romarna satte högt.
7 nuda Veritas ordagrant ’nakna sanningen’, ett bevingat uttryck.
70

Multis ille bonis flebilis occidit,
10 nulli flebilior quam tibi, Vergili.
Tu frustra pius, heu, non ita creditum
poscis Quintilium deos.
Quid? Si Threicio blandius Orpheo
auditam moderere arboribus fidem,
15 num vanae redeat sanguis imagini,
quam virga semel horrida,
non lenis precibus fata recludere,
nigro compulerit Mercurius gregi?
Durum: sed levius fit patientia,
20 quidquid corrigere est nefas.
I 27
Natis in usum laetitiae scyphis
pugnare Thracum est. Tollite barbarum
morem verecundumque Bacchum
sanguineis prohibete rixis!
5 Vino et lucernis Medus acinaces
immane quantum discrepat! Impium
lenite clamorem, sodales,
et cubito remanete presso!
Vultis severi me quoque sumere
10 partem Falerni? Dicat Opuntiae
frater Megillae, quo beatus
vulnere, qua pereat sagitta.
Cessat voluntas? Non alia bibam
mercede. Quae te cumque domat Venus,
15 non erubescendis adurit
ignibus, ingenuoque semper
13 Orpheus mytisk sångare, jfr AKS 158 (6. 54) och nedan, Ovidius’ saga om
Orfeus och Eurydice.
17 f. Om Hermes, som för de dödas skuggor till dödsriket, se AKS 141 (6.
13) och ovan, carm. I 10.
I 27 En dryckesscen. Versmått: den alkaiska strofen (Bh).
2 Thrakerna var ett oregerligt folkslag på Balkan vid Svarta havet.
71
Många redliga män sörjer med skäl hans död.
10 Bittrast sörjer den du, ädle Vergilius.
Fåfängt fordrar du dock åter av gudars nåd
vännen; ack han var blott ett lån.
Om mer smekande än trakiske Orfevs du
lyran kunde slå an, lyssnande träd till fröjd,
15 månne blodet på nytt åter till skuggan flöt,
som en gång med sitt hemska spö
Hermes drivit ihop med alla dödas flock,
han som ej kan förmås öppna på dödens port.
Hårt! Men lättare blir, buret med tålamod
20 vad man ändra dock ej förmår.
I 27
Att slåss med skålar, skapta till glädjens bruk,
kan anstå traker. Hör med barbarisk sed
nu upp och skona den försynte
Bacchus från blodiga trätor, bröder!
5 Till vin och lampor passar ett mediskt svärd
förskräckligt illa; dämpa, kamrater, nu
ert hemska skrän och vila lugna,
stödjande armen mot soffans dynor!
Vill ni att jag skall taga en klunk också
10 av stark falerner? Då må Megillas bror
från Opus säga av vems pil han
sårats så djupt och dock glad förblöder.
Nå, sviker viljan? Icke för annat pris
jag dricker. Vilken kärlek dig än förtär,
15 så är det ingen skamlig kärlek:
dina små äventyr anstår alltid
4 Om Bacchus – Dionysos se AKS 141 (6. 14).
5 Mederna var ett folk i den del av det persiska riket, som låg öster om
Svarta havet; ’medisk’ är här detsamma som ’persisk’.
10 ’falerner’: om detta och andra viner se I 1, 19.
11 Opus (gen. Opuntis) var en stad i Syditalien.
72

amore peccas. Quidquid habes, age
depone tutis auribus. – Ah, miser,
quanta laborabas Charybdi
20 digne puer meliore flamma!
Quae saga, quis te solvere Thessalis
magus venenis, quis poterit deus?
Vix illigatum te triformi
Pegasus expediet Chimaera.
I 31
Quid dedicatum poscit Apollinem
vates? Quid orat, de patera novum
fundens liquorem? Non opimae
Sardiniae segetes feraces,
5 non aestuosae grata Calabriae
armenta, non aurum aut ebur Indicum,
non rura, quae Liris quieta
mordet aqua taciturnus amnis.
Premant Calenam falce, quibus dedit
10 Fortuna, vitem; dives et aureis
mercator exsiccet culullis
vina Syra reparata merce,
dis carus ipsis, quippe ter et quater
anno revisens aequor Atlanticum
15 impune: me pascunt olivae,
me cichorea levesque malvae.
Frui paratis et valido mihi,
Latoë, dones et, precor, integra
cum mente nec turpem senectam
20 degere nec cithara carentem.
19 Om Karybdis (och Skylla) se AKS 148 (6. 31).
22 ’kolkisk’: om trollkvinnan Medea från Kolkis se AKS 155 (6.46).
23 f. Hjälten Bellerofon dödade, med hjälp av den bevingade hästen Pegasos,
det tregestaltade vidundret Kimaira (Chimaera), som var sammansatt
av lejon, orm och get; om Pegasos se AKS 158 (6. 52).
I 31. Bön till Apollon. Versmått: den alkaiska strofen (Bh).
73
en fri man. Vad du än i ditt hjärta bär,
förtro åt säkra öron! – Ack, olycksbarn,
en hemsk Karybdis nyss dig tryckte,
20 dig, som förtjänat ett bättre öde.
Ack, vilken häxa, vad för en trollkarl kan
med kolkisk örtsaft lösa dig, vilken gud?
Då tregestaltade Kimairan
bundit dig, Pegasos knappt dig räddar.
I 31
Vad önskar skalden väl av Apollo, då
hans tempel invigts? Vad, när ur offerskåln
av årets vin han gjuter? Ej det
feta Sardiniens rika skördar,
5 ej boskap grann från solhett Kalabrien,
ej elfenben från Indien eller guld
och ej de fält, som Lirisfloden
tyst flyter genom med lugna böljor.
Den lyckan unnar det, må med krokig kniv
10 kalenisk vinstock tukta, ur gyllne skål
må stenrik köpman tömma viner
som han för syriska varor inköpt,
helt visst för själva gudarna kär, då han
vart år tre, fyra gånger Atlantens våg
15 ostraffat möter. Mig oliver
nära med sallad och lättsmält malva.
Apollo, låt mig njuta av det som är
för handen, frisk och – ber jag – med själens kraft
helt oförsvagad. Låt mig slippa
ålderdom skröplig och utan cittra.
1 f. Apollo-templet på Palatinen invigdes år 28 f. Kr.
7 Liris flod i Kampanien, Italiens viktigaste vindistrikt.
10 ’kalenisk’ adjektiv till Cales, berömd vinort i Kampanien.
16 Malva (kattost) ansågs – liksom flera andra örter – nyttig att äta.
18 Latoë Apollon som son till Latona – Leto.
20 ’utan cittra’ d. v. s. utan diktarförmågan.
74

I 37
Nunc est bibendum, nunc pede libero
pulsanda tellus; nunc Saliaribus
ornare pulvinar deorum
tempus erat dapibus, sodales!
5 Antehac nefas depromere Caecubum
cellis avitis, dum Capitolio
regina dementes ruinas
funus et imperio parabat
contaminato cum grege turpium
10 morbo virorum, quidlibet impotens
sperare fortunaque dulci
ebria. Sed minuit furorem
vix una sospes navis ab ignibus,
mentemque lymphatam Mareotico
15 redegit in veros timores
Caesar, ab Italia volantem
remis adurgens, accipiter velut
molles columbas aut leporem citus
venator in campis nivalis
20 Haemoniae, daret ut catenis
fatale monstrum. Quae, generosius
perire quaerens, nec muliebriter
expavit ensem nec latentes
classe cita reparavit oras;
I 37 Glädjesång vid budet om Kleopatras död. Versmått: den alkaiska strofen
(Bh).
Om Egyptens drottning Kleopatra och hennes förbindelse med och understöd
till Octavianus’ fiende Antonius se AKS 56 (6. 53).
4 Salierna var ett romerskt prästerskap, som bl. a. anordnade ”gudabäddsmåltider”,
där gudastatyerna deltog på särskilda soffor.
6 Caecuber-vinet från ager Caecubus i Kampanien var en av de finaste vinsorterna.
– Capitolium är själva symbolen för Roms maktställning i medelhavsvärlden.
75
I 37
Nu bör man dricka, nu bör med yster fot
man under dansen stampa i marken. Nu
är tid att pryda gudars bädd till
saliska prästernas måltid, vänner!
5 Nyss var det orätt att från ett ärvt förråd
Caecuber hämta: åt Capitolium
beredde drottningen då än i
vanvett dess fall och åt riket ofärd.
Då stod hon ännu mitt i sitt följe av
10 lastfulla halvmän, ännu förmäten nog
att hoppas allt och av sin framgångs
sötma berusad. Men modet nedslogs,
då knappt ett skepp från lågorna räddades,
och sinnet, rusigt av mareotiskt vin,
15 av verklig fruktan greps, när Caesar
henne vid flykten från våra stränder
med skeppen följde, alldeles som en hök
förföljer rädda duvan, och jägarn snabb
på Haemons snöfält driver haren –
20 för att åt bojorna överlämna
det ödessända odjuret. Hon var dock
betänkt att dö på ädlare sätt: för svärd
ej kvinnligt räddes hon, med snabba
flottan hon sökte ej dolda kuster.
10 ’lastfulla halvmän’ avser det egyptiska hovets eunucker (kastrater), för
vilka inga laster ansågs okända.
14 ’mareotiskt vin’ från Marea, ”sjö o. stad nära Alexandria, produktionsort
för starkt vin” (lex.).
19 Haemonia annat namn på Thessalien; de stränga vintrarna i Greklands
bergstrakter är bekanta.
30 ’liburnerskepp’ (efter Liburnia, landskap vid Adriatiska havets öst-kust)
var berömda för sin snabbhet.
76

25 ausa et iacentem visere regiam
vultu sereno, fortis et asperas
tractare serpentes, ut atrum
corpore combiberet venenum,
deliberata morte ferocior:
30 saevis Liburnis scilicet invidens
privata deduci superbo
non humilis mulier, triumpho.
I 38
Persicos odi, puer, apparatus,
displicent nexae philyra coronae;
mitte sectari, rosa quo locorum
sera moretur.
5 Simplici myrto nihil allabores
sedulus curo: neque te ministrum
dedecet myrtus neque me sub arta
vite bibentem.
II 3
Aequam memento rebus in arduis
servare mentem, non secus in bonis
ab insolenti temperatam
laetitia, moriture Delli,
5 seu maestus omni tempore vixeris
seu te in remoto gramine per dies
festos reclinatum bearis
interiore nota Falerni.
I 38 Ode till enkelheten. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen (Bf).
1 ’Persisk ståt’ står för hela den yppiga orientaliska livsföringen i motsats
till Horatius’ egen enkla (jfr ovan I 31, 15 f.; nedan II 16,13 ff.).
II 3. Stoiskt jämnmod. Versmått: den alkaiska strofen (Bh). – Om stoicismen
se AKS 135 f. (5. 13).
77
25 Med öppen blick hon vågade också se
sin fallna borg, och modigt hon handskades
med ilskna ormar för att tömma
dödande giftet i kroppens ådror,
än mera trotsig, sedan hon valt att dö:
30 ej ville hon på grymma lliburnerskepp
till prunkande triumftåg föras
utan sin krona – en själsstark kvinna!
I 38
Persisk ståt föraktar jag, gosse; kransar,
som med lindbast bundits, mig ej behagar;
sluta upp att söka, var väl en senfödd
ros än kan dröja!
5 Att du intet lägger beställsamt till den
enkla maten, vill jag: ej dig som munskänk,
mig ej, när jag dricker i rankans skugga,
misskläder myrten.
II 3
I svåra stunder, Dellius, kom ihåg:
bevara sinnets jämnmod! Och likaså:
i medgång håll det fritt från högmod!
Dö skall, min vän, du som alla en gång,
5 om du har levat sorgsen i all din tid,
om du var festdag vilande på en äng
i avskildhet förlustat dig med
ädlare sort av Falernervinet.
1 (4) Q. Dellius, under inbördeskrigen en politisk äventyrare, alltid mån
om att vara på segrarens sida, blev till slut medlem av den inre kretsen
kring Augustus.
8 ’Falernervinet’ jfr till carm. I 1, 19.
78

Quo pinus ingens albaque populus
10 umbram hospitalem consociare amant
ramis? Quid obliquo laborat
lympha fugax trepidare rivo?
Huc vina et unguenta et nimium breves
flores amoenae ferre iube rosae,
15 dum res et aetas et sororum
fila trium patiuntur atra.
Cedes coëmptis saltibus et domo
villaque, flavus quam Tiberis lavit;
cedes, et exstructis in altum
20 divitiis potietur heres.
Divesne prisco natus ab Inacho
nil interest an pauper et infima
de gente sub divo moreris,
victima nil miserantis Orci.
25 Omnes eodem cogimur, omnium
versatur urna serius ocius
sors exitura et nos in aeternum
exsilium impositura cumbae.
II 6
Septimi, Gades aditure mecum et
Cantabrum, indoctum iuga ferre nostra, et
barbaras Syrtes, ubi Maura semper
aestuat unda;
5 Tibur, Argeo positum colono
sit meae sedes utinam senectae,
sit domus lasso maris et viarum
militiaeque.
16 ’ödesgudinnorna’ var tre systrar, Klotho som spann livstråden, Lachesis
som mätte ut den och Atropos som klippte av den.
24 Om Orcus, underjorden och dess härskare se AKS 142 f. (6. 18), likaså
om ’dödsrikets farkost’ i v. 28.
II 6 Ålderdoms ro. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen (Bf).
1 Septimius’ identitet är okänd, men säkert var han en av Horatius’ käraste
och tillgivnaste vänner.
79
Varför vill högrest pinje och poppel vit
10 av sina grenar fläta ett skuggigt valv?
Varför vill flyktigt vatten ständigt
porla i slingrande bäckens fåra?
Låt föra viner hit och parfym och fång
av alltför hastigt vissnande rosors prakt,
15 så länge du är rik och stark och
ödesgudinnorna tråd vill hålla.
En gång du lämna skall dina jordagods,
ditt stadspalats, din lantgård vid Tiberns strand;
allt skall du lämna, och din arving
20 taga de skatter, som själv du hopat.
Ej gör det skillnad, om du är rik och född
av anstolt släkt, om fattig, av enkel börd
du här på jorden går, ty en gång
blir du den hjärtlöse Orcus’ offer.
25 Mot samma mål ju drivas vi: allas lott
i urnan skakas, förr eller senare
den faller ut och sätter oss på
dödsrikets farkost till evig landsflykt.
II 6
O Septimius, som skulle följa mig till
Gades, till okuvlig kantaber, ja, till
vilda Syrtenvikar, där mauriskt vågsvall
bryter sig ständigt,
5 o, att Tibur, grundat av grekisk främling,
måtte bli mitt hemvist på ålderns dagar,
när jag trött på krigstjänst till lands och vatten
längtar till vila.
2 (1) Gades stad i södra Spanien, nu Cadiz. – Kantabrerna bebodde det nuvarande
spanska Baskien söder om Biscayabukten.
3 ’Syrtenvikar’ se till Carm. I 22, 5. – ’mauriskt vågsvall’ jfr till carm. I 22, 2.
5 Tibur nu Tivoli, i bergen nordost om Rom.
7 ’krigstjänst’ under Brutus, se AKS 105 (4. 30).
80

Unde si Parcae prohibent iniquae
10 dulce pellitis ovibus Galaesi
flumen et regnata petam Laconi
rura Phalantho.
Ille terrarum mihi praeter omnes
angulus ridet, ubi non Hymetto
15 mella decedunt viridique certat
baca Venafro,
ver ubi longum tepidasque praebet
Iuppiter brumas et amicus Aulon
fertili Baccho minimum Falernis
20 invidet uvis.
Ille te mecum locus et beatae
postulant arces; ibi tu calentem
debita sparges lacrima favillam
vatis amici.
II 10
Rectius vives, Licini, neque altum
semper urgendo neque, dum procellas
cautus horrescis, nimium premendo
litus iniquum.
5 Auream quisquis mediocritatem
diligit, tutus caret obsoleti
sordibus tecti, caret invidenda
sobrius aula.
Saepius ventis agitatur ingens
10 pinus, et celsae graviore casu
decidunt turres, feriuntque summos
fulgura montes.
9 Parcae ’parcer’ romarnas sammanfattande namn på ödesgudinnorna, se
till carm. II 3, 16.
10 f. Galaesus flod nära staden Tarentum, som enligt sägnen grundats av
spartanen Falantos. – ’skinnbeklädda’ var, enl. Varro, fåren för att den fina
och dyrbara ullen skulle skyddas.
14 Hymettos berg nära Athen, berömt för sin honung.
81
Men om onda parcer mig detta vägra,
10 till Galaesos far jag, där skinnbeklädda
fåren betar, och där Falantos, Spartas
son, en gång härskat.
Ej jag vet en vrå, som mig mera tjusar.
Där finns honung, som med Hymettos’ tävlar,
15 och oliver där står för grönt Venafrums
icke tillbaka.
Där förlänar Juppiter långa vårar,
blida vintrar. Aulon, för givmild Bacchus
kär, i sanning avundas ej Falerner-
20 bygden dess druvor.
Denna nejd, dess ljuvliga kullar ropar
på oss båda. Där skall en gång du gjuta
skyldig tår på slocknade askan efter
skalden och vännen.
II 10
Bättre kurs, Licinius, väljer du, om
du ej jämt dig håller på djupet ute
eller, rädd för stormen, styr alltför nära
farliga stranden.
5 Den som valt den gyllene medelvägen,
undgår trygg att pröva den murkna kojans
smuts, och klok han avstår från slottsgemak, som
blott väcker avund.
Oftare den väldiga pinjen skakas
10 utav vinden, och med ett tyngre fall de
höga tornen störta, de högsta bergen
träffas av blixten.
15 Venafrum ”på gränsen mellan Samnium o. Campanien, med rika olivodlingar”
(lex.).
18 Aulon en dal i närheten av Tarentum.
19 Om falernern och andra viner se till carm. I 1, 19.
II 10 Den gyllene medelvägen. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen
(Bf). – Adressaten är inte säkert identifierad.
82

Sperat infestis, metuit secundis
alteram sortem bene praeparatum
15 pectus. Informes hiemes reducit
Iuppiter, idem
summovet. Non, si male nunc, et olim
sic erit; quondam cithara tacentem
suscitat Musam neque semper arcum
20 tendit Apollo.
Rebus angustis animosus atque
fortis appare! Sapienter idem
contrahes vento nimium secundo
turgida vela.
II 14
Eheu fugaces, Postume, Postume,
labuntur anni, nec pietas moram
rugis et instanti senectae
afferet indomitaeque morti,
5 non, si trecenis, quotquot eunt dies,
amice, places illacrimabilem
Plutona tauris, qui ter amplum
Geryonen Tityonque tristi
compescit unda, scilicet omnibus,
10 quicumque terrae munere vescimur,
enaviganda, sive reges
sive inopes erimus coloni.
Frustra cruento Marte carebimus
fractisque rauci fluctibus Hadriae,
15 frustra per autumnos nocentem
corporibus metuemus Austrum.
15 Juppiter – Zeus rådde som himmelsgud också över vädret.
II 14 Dödens oundviklighet. Versmått: den alkaiska strofen (Bh).
1 Postumus är möjligen en fiktiv person, namnet är emellertid mycket vanligt,
och upprepningen innebär snarare en enträgen maning till en bestämd
person.
83
Den som väl sig rustat med vishets pansar,
räds i medgång, hoppas i motgång lyckans
15 växling. Om ock Juppiter mulna vintrar
ger, han dem också
skingrar. Trycker sorgen dig nu, ej alltid
blir det så: med cittran Apollo stundom
livar tysta sångmön och spänner icke
20 bågen beständigt.
Visa dig i farorna stark och tapper!
Men se också till att, om alltför kraftig
medvind gynnar färden, du visligt revar
svällande seglen!
II 14
Ack, åren glida, Postumus, Postumus,
beständigt undan: fromheten ens ej kan
fördröja gråhårsålderns rynkor
och den okuvliga dödens anlopp,
5 om än trehundra oxar, var dag som gick,
du bjöd åt Pluto, honom som icke kan
av tårar röras och som tyglar
sagornas jättar med dyster dödsflod,
vars bölja vi ju måste en gång till slut
10 passera, alla vi som med jordens frukt
oss föda, vi må vara kungar
då eller fattiga torparträlar.
Vi skall ju fåfängt undvika blodigt krig
och havets brottsjö, brusande dovt mot strand:
15 förgäves skall vi varje höst oss
värja mot skadliga sunnanvinden.
8 ’sagornas jättar’; texten (v. 7 f.) är detaljerad: ’den trefaldige Geryones’,
en jätte med tre sammanvuxna överkroppar, Tityos, som hackas i levern av
en gam. – ’dyster dödsflod’ näml. Styx.
16 Auster ’sunnanvinden’ är även i våra dagar fruktad, nu under det italienska
namnet scirocco.
84

Visendus ater flumine languido
Cocytos errans et Danai genus
infame damnatusque longi
20 Sisyphus Aeolides laboris.
Linquenda tellus et domus et placens
uxor, neque harum, quae colis, arborum
te praeter invisas cupressos
ulla brevem dominum sequetur.
25 Absumet heres Caecuba dignior
servata centum clavibus et mero
tinget pavimentum superbo
pontificum potiore cenis.
II 16
Otium divos rogat in patenti
prensus Aegaeo simul atra nubes
condidit lunam neque certa fulgent
sidera nautis,
5 otium bello furiosa Thrace,
otium Medi pharetra decori,
Grosphe, non gemmis neque purpura ve-
nale nec auro.
Non enim gazae neque consularis
10 summovet lictor miseros tumultus
mentis et curas laqueata circum
tecta volantes.
Vivitur parvo bene, cui paternum
splendet in mensa tenui salinum
15 nec leves somnos timor aut cupido
sordidus aufert.
18 Cocytos en annan av dödsrikets floder.
24 ’sorgcypresser’ planterades, liksom fortfarande i Italien, på begravningsplatserna.
26 ’caecubervinet’ se I 37, 6.
28 Prästerna (pontifices) var ökända för luxuösa festmåltider.
II 16 Förnöjsamhet. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen (Bf).
85
Vi måste se en gång, hur med sävligt lopp
Kokytos slingrar svart, och se Danaos’
av vanfrejd höljda döttrar jämte
20 Sisyfos, dömd till en evig möda.
Du måste lämna lantgård och stadspalats
och älskad maka; intet av träden, som
du själv planterat, skall dig följa
utom förhatliga sorgcypresser.
25 Mer värdig skall din arvinge dricka upp
Caecubervinet, gömt bakom hundra lås,
på golvet skall han flitigt spilla
finare vin än vid prästmåltider.
II 16
Lugn ber den till gudarna om, som mitt på
havet överraskats, när svarta moln för
månen skymmer, och inga säkra stjärnor
sjömännen lysa.
5 lugn ber än så krigsgalet trakerfolk om,
lugn är också kogerprydd meders önskan –
ej till salu, Grosfus, för purpurkläde,
guld och juveler.
Ty ej skatter eller en konsuls liktor
10 kan ett sinnes häftiga uppror häva
och bekymren, som kring de konstrikt prydda
salstaken fladdra.
Nöjd med litet lever en man, vars enkla
bord ett saltkar, fäderneärvt, blott pryder.
15 Ty hans lugna sömn ej av skräck och smutsigt
vinstbegär störes.
9 f. consularis … lictor ’en konsuls liktor’: de högsta ämbetsmännen föregicks,
när de visade sig offentligt, av liktorer (ett slags väpnad maktsymbol),
som banade väg bland allmänheten.
11 f. ’de konstrikt prydda salstaken’: laqueata tecta är s. k. kassett-tak; med
kassett menas i byggnadskonsten ”mellanrum, ofta nedsänkta och rikt
dekorerade, i t. ex. innertak” (NE).
86

Quid brevi fortes iaculamur aevo
multa? Quid terras alio calentes
sole mutamus? Patriae quis exsul
20 se quoque fugit?
Scandit aeratas vitiosa naves
Cura nec turmas equitum relinquit,
ocior cervis et agente nimbos
ocior Euro.
25 Laetus in praesens animus, quod ultra est
oderit curare et amara lento
temperet risu: nihil est ab omni
parte beatum.
Abstulit clarum cita mors Achillem,
30 longa Tithonum minuit senectus
et mihi forsan, tibi quod negarit,
porriget hora.
Te greges centum Siculaeque circum
mugiunt vaccae, tibi tollit hinnitum
35 apta quadrigis equa, te bis Afro
murice tinctae
vestiunt lanae: mihi parva rura et
spiritum Graiae tenuem Camenae
Parca non mendax dedit et malignum
40 spernere vulgus.
22 (21) Cura – ’Ängslan’ personifikation.
29 Om Achilles se AKS 145 f. (6. 23, 25).
30 Tithonus, en dödlig man, var gift med morgonrodnadens gudinna Eos,
som av gudarna hade utverkat odödlighet åt sin man – men glömt att utverka
evig ungdom: med åren vissnade han ihop till en gräshoppa.
33 Det bördiga Sicilien, en av romarrikets kornbodar, var till stor del statens
egendom, som arrenderades av rika storgodsägare.
87
Varför sträva envist att mycket vinna
i vårt korta liv? Varför fly till länder
under annan sol? Ty sig själv dock ingen
20 landsflyktig undgår.
Sjuklig Ängslan äntrar de bronsbeslagna
skeppen, och hon lämnar ej ryttarskaran,
snabb hon är som hjorten och snabb som Östan
molnskockarvinden.
25 Nöjd med nuet mänskan bör sky all oro
för vad komma skall, och med stillsamt löje
mildra sorgen: intet sig ter från varje
sida ju lyckligt.
Plötslig död blev hjälten Akilles’ öde,
30 uttänjd ålderdom på Tithonos nötte.
Tiden kanske det, som den dig förvägrat,
mig skall förunna.
Kring dig hundra hjordar sicilisk boskap
råmar; när du kommer, ett fyrspanns-sto dig
35 hyllar med sitt gnäggande; purpurfärgat
ylle dig kläder.
Mig har trofast ödesgudinna givit
några åkerlappar, en ringa fläkt av
grekisk sångarkonst jämte kraft att ogin
40 folkhop förakta.
35–37 Afro murice tinctae … lanae ’purpurfärgat ylle’ eg. ’färgat med den
afrikanska purpursnäckan’; afrikansk därför att karthagerna till Afrika
medfört konsten att färga tyger med purpursnäckans saft från Tyros och
Sidon, där den uppstått.
37 (39) ’ödesgudinna’ Parca se till II 3, 16 och II 6, 9.
38 f. ’av grekisk sångarkonst’ Graiae … Camenae eg. ’av grekisk sångmö’,
Camenae var urspr. källgudinnor, senare identifierade med muserna.
88

III 1, 1–4
Odi profanum vulgus et arceo.
Favete linguis: carmina non prius
audita Musarum sacerdos
virginibus puerisque canto.
III 2
Angustam amice pauperiem pati
robustus acri militia puer
condiscat, et Parthos feroces
vexet eques metuendus hasta
5 vitamque sub divo et trepidis agat
in rebus. Illum ex moenibus hosticis
matrona bellantis tyranni
prospiciens et adulta virgo
suspiret: ”Eheu, ne rudis agminum
10 sponsus lacessat regius asperum
tactu leonem, quem cruenta
per medias rapit ira caedes!”
Dulce et decorum est pro patria mori:
mors et fugacem persequitur virum
15 nec parcit imbellis iuventae
poplitibus timidoque tergo.
Virtus, repulsae nescia sordidae,
intaminatis fulget honoribus
nec sumit aut ponit secures
20 arbitrio popularis aurae.
Om romarodena (carm. III 1–6) se AKS 107 (mitten); versmåttet är genomgående
den alkaiska strofen (Bh).
III 1, 1–4. Poetisk självmedvetenhet. Versmått: se ovan!
1 ’den oinvigda hopen’ profanum vulgus eg. ’den framför (el. utanför) templet
stående hopen’, som inte fick vara med om de innersta riterna; jfr även
carm. II 16, 40.
4 (3) Om muserna se AKS 140 (6. 11). – ’de unga’: virginibus puerisque eg.
’för jungfrur och ynglingar’.
89
III 1, 1–4
Den oinvigda hopen jag hatar och
på avstånd håller: andaktsfull tystnad nu!
Ej förut hörda sånger jag som
musernas präst för de unga sjunger.
III 2
I strävsamt fältliv ynglingen lära bör
att villigt utstå mödor och fattigdom
och fruktansvärd till häst de vilda
parterna driva på flykt med lansen;
5 sitt liv han leva bör under himlens tak
på djärva krigståg. När från fientlig mur
krigförande tyrannens maka
skådar med dottern en sådan yngling,
hon sucka må: ”Ack, trolovad prins ej bör
10 vid strider ovan, reta till raseri
det vilda lejon, som av blodig
vrede till stridernas mitt nu drives.”
Ja, ljuvt och skönt är dö för sitt fosterland;
men döden hinner också den flyende
15 och skonar ej en bragdlös ynglings
knäveck och ängsliga rygg för hugget.
Den dygd, som ej av skymfliga avslag vet,
med fläckfri ära glänser, den mottar ej
och lägger icke åter ner för
20 folkgunstens vind sina härskartecken.
III 2. Romardygder. Versmått: den alkaiska strofen (Bh).
4 (3) ’parterna’ var ett krigiskt ryttarfolk, som bodde i nuvarande Iran;
under flera hundra år var de ständiga fiender till romarna, se AKS 53 (2.
47) och 58 (2. 56).
10 (9) ’ovan’, ’oerfaren’: adjektivet rudis har blivit ett lånord i svenskt
slangspråk.
20 ’folkgunstens vind’ vid folkförsamlingens val av ämbetsmän.
90

Virtus, recludens immeritis mori
caelum, negata temptat iter via
coetusque vulgares et udam
spernit humum fugiente penna.
25 Est et fideli tuta silentio
merces: vetabo, qui Cereris sacrum
vulgarit arcanae, sub isdem
sit trabibus fragilemque mecum
solvat phaselon; saepe Diespiter
30 neglectus incesto addidit integrum,
raro antecedentem scelestum
deseruit pede Poena claudo.
III 3, 1–8
Iustum et tenacem propositi virum
non civium ardor prava iubentium
non vultus instantis tyranni
mente quatit solida neque Auster
5 dux inquieti turbidus Hadriae,
nec fulminantis magna manus Iovis:
si fractus illabatur orbis,
impavidum ferient ruinae.
III 4, 65–68
Vis consili expers mole ruit sua,
vim temperatam di quoque provehunt
in maius, idem odere vires
omne nefas animo moventes.
27 (26) ’Ceres’ dolda gudstjänst’ d. v. s. de eleusinska mysterierna, se AKS
142 (6. 16).
29 Juppiter (i den latinska texten står en gammal form Diespiter) vakade
också över att eder inte bröts.
31 (31) ’Straffet’ Poena personifierades som en halt men ihärdig förföljare.
inte bara av menedare.
91
Den dygd, som öppnar himlen för dem, som har
förtjänat evigt liv, prövar väg, som är
för andra stängd och flyr från hopens
vimmel föraktfullt och jordens töcken.
25 En trogen tystnad får ock sin säkra lön:
jag skall förbjuda den, som djärvs sprida ut,
hur Ceres’ dolda gudstjänst tillgår,
att dela bostad och bräcklig farkost
med mig, ty ofta missaktad Juppiter
30 lät med en skyldig straffa en redlig man;
trots klumpfot släpper Straffet sällan
syndarn ur sikte, som skyndar före.
III 3, 1–8
En redlig man, som står vid sin föresats,
ej hetsig folkmakts galna befallningar,
ej hotande tyrannens blickar
skakar i klippfasta sinnet eller
5 den sunnan, som på Hadria härskar vred,
ej blixtnedslungarn Juppiters starka hand –
om världen, krossad, skulle störta,
spillrorna träffar dock honom orädd.
III 4, 65–68
Kraft utan klokhet faller av egen tyngd,
kraft, som vet måtta, växer med gudars hjälp,
men gudars hat de våldsmän drabbar,
som i sitt sinne all orätt välver.
III 3, 1–8 Till ärlighetens och ståndaktighetens pris. Versmått: den alkaiska
strofen.
5 Hadria (Adriatiska havet) var fruktat för sina våldsamma stormar, jfr
ovan II 14, 14, nedan III 9, 23.
6 ’blixtnedslungarn’ se AKS 138 (6. 4).
III 4, 65–68 Till måttfullhetens och behärskningens pris. Samma versmått.
92

III 6, 45–48
Damnosa quid non imminuit dies?
Aetas parentum peior avis tulit
nos nequiores, mox daturos
progeniem vitiosiorem.
III 9
Donec gratus eram tibi
nec quisquam potior bracchia candidae
cervici iuvenis dabat,
Persarum vigui rege beatior.
5 ”Donec non alia magis
arsisti neque erat Lydia post Chloën,
multi Lydia nominis
Romana vigui clarior Ilia.”
Me nunc Thressa Chloë regit,
10 dulces docta modos et citharae sciens,
pro qua non metuam mori,
si parcent animae fata superstiti.
”Me torret face mutua
Thurini Calais filius Ornyti,
15 pro quo bis patiar mori,
si parcent puero fata superstiti.”
Quid si prisca redit Venus
diductosque iugo cogit aëneo,
si flava excutitur Chloë
20 reiectaeque patet ianua Lydiae?
III 6, 45–48. Klagan över mänsklighetens försämring. Versmått: alkaiskt.
III 9. Kärlek, brytning och – kanske? – försoning. Versmått: den andra asklepiadeiska
strofen (Bb).
I denna duett tänks skalden sjunga den första, tredje och femte strofen,
Lydia den andra, fjärde och sjätte.
4 ’persernas kung’, perserkungen var inbegreppet av makt och härlighet,
rikedom och framgång.
6 f. Chloë och Lydia är fiktiva namn, jfr I 23 resp. I 13.
93
III 6, 45–48
Vad blir ej under allhärjarn Tidens hand
blott värre? Fäder sämre än de, som dem
frambragt, oss skapat ännu sämre,
uslare släkte vi snart skall föda.
III 9
Medan än jag var kär för dig
och en gynnad rival armen ej lägga fick
kring din bländande vita hals,
framom persernas kung stod jag i lycka då.
5 ”Medan än du för ingen brann
mera hett än för mig och ingen Chloë fanns
då var Lydias rykte stort,
mera frejdad jag var än Rea Silvia.”
Mig nu trakiska Chloë styr,
10 ljuva tongångar hon lärt sig och cittrans konst.
Jag ej räds att för henne dö,
om min älskling blott blir skonad och leva får.
”Med besvarade känslors glöd
thurisk Ornytos’ son, Kalais, älskar mig.
15 Jag vill dubbelt för honom dö,
om min gosse blott blir skonad och leva får.”
Men om kärleken vänder om
och de åtskilda för samman med kopparok,
om den rödblonda Chloë glöms
20 och för Lydia min dörr öppen ånyo står …?
8 Rea Silvia (ättling till trojanen Aeneas) födde Romulus och Remus efter
ett möte med krigsguden Mars.
9 ’trakiska Chloë’ var alltså från samma land som den berömde sångaren
Orfeus, se AKS 158 (6. 54).
14 ’thurisk Ornytos’ son, Kalais’ framstår som en godtagbar förbindelse
dels genom nämnandet av faderns namn, dels genom härstamning från
den atenska kolonin Thurioi (Thurii) i Syditalien (Magna Graecia).
94

”Quamquam sidere pulchrior
ille est, tu levior cortice et improbo
iracundior Hadria,
tecum vivere amem, tecum obeam libens.”
III 13
O fons Bandusiae, splendidior vitro,
dulci digne mero non sine floribus,
cras donaberis haedo,
cui frons turgida cornibus
5 primis et Venerem et proelia destinat.
Frustra, nam gelidos inficiet tibi
rubro sanguine rivos
lascivi suboles gregis.
Te flagrantis atrox hora Caniculae
10 nescit tangere, tu frigus amabile
fessis vomere tauris
praebes et pecori vago.
Fies nobilium tu quoque fontium,
me dicente cavis impositam ilicem
15 saxis, unde loquaces
lymphae desiliunt tuae.
III 21
O nata mecum consule Manlio,
seu tu querellas sive geris iocos
seu rixam et insanos amores
seu facilem, pia testa, somnum,
22 ’flarn’, den latinska ordet cortice (av cortex) betyder ’kork’.
23 Hadria (Adriatiska havet) beskrivs på flera ställen som farligt och opålitligt
(jfr II 14, 14 och III 3, 5).
III 13. Till källan Bandusia. Versmått: den fjärde asklepiadeiska strofen
(Bd).
1 Bandusia var en källa på Horatius’ sabinska lantgård; möjligen har han
95
”Fastän han såsom stjärnan är
skön, och du som ett flarn lättsinnig, hetsig ock
såsom Hadrias vilda hav
vill jag gärna med dig leva och dö med dig.”
III 13
O Bandusia, du källa som glas så klar,
ljuvligt vin är du värd, därtill ett blomsterfång.
Dig i morgon en ungbock
offras skall, vars av späda horn
5 svullna panna ger hopp om både brunst och kamp –
men förgäves, ty, ack, snart med sitt röda blod
yster boskapshjords telning
skönt skall färga din bölja sval.
Dig den brännande Hunds tryckande årstid ej
10 når: åt oxar av plog trötta din svalka ljuv
bjuder du och åt hjorden,
som i grannskapet strövar kring.
Även du skall en gång frejdad bland källor bli,
då jag sjunger om den ek, som på grottan står,
15 varifrån dina flöden
muntert pladdrande hoppar ner.
III 21
O trogna vinkrus, du, som mitt årsbarn är,
om än du gladlynt skämt, om du klagan ger,
om gräl och hejdlös kärlekslängtan
eller den ljuvliga sömnens njutning
uppkallat den efter en källa nära hans födelsestad.
9 Caniculae ’hundstjärnans’ eller Sirius’ tryckande årstid är rötmånaden.
III 21 Till hans trogna vinkrus. Versmått: den alkaiska strofen (Bh).
1 nata mecum consule Manlio ’född (med mig =) som jag under Manlius’
konsulat, d. v. s. år 65 f. Kr.
96

5 Quocumque lectum nomine Massicum
servas, moveri digna bono die,
descende, Corvino iubente
promere languidiora vina;
non ille, quamquam Socraticis madet
10 sermonibus, te neglegit horridus:
narratur et prisci Catonis
saepe mero caluisse virtus.
Tu lene tormentum ingenio admoves
plerumque duro, tu sapientium
15 curas et arcanum iocoso
consilium retegis Lyaeo,
tu spem reducis mentibus anxiis
viresque et addis cornua pauperi,
post te neque iratos trementi
20 regum apices neque militum arma.
Te Liber et si laeta aderit Venus
segnesque nodum solvere Gratiae
vivaeque producent lucernae,
dum rediens fugat astra Phoebus.
III 22, 1–8
Montium custos nemorumque, virgo,
quae laborantes utero puellas
ter vocata audis adimisque leto,
diva triformis,
5 imminens villae tua pinus esto,
quam per exactos ego laetus annos
verris obliquum meditantis ictum
sanguine donem.
5 ’ädla vin’ i texten (vinum) Massicum, ett av de bästa, jfr I 1, 19.
7 Om Messalla Corvinus se AKS 103 (4. 26), 108 f. (4. 35, 37).
9 Om filosofen Sokrates AKS 132 ff. (5. 9, 11); Socraticis … sermonibus ’sokratiska
samtal’ syftar på Sokrates’ frågemetod.
11 Cato är M. Porcius Cato d. ä., se AKS 46 (2. 32), 95 f. (4. 13).
16 I texten nämns Lyaeus, ’förlösaren, befriaren’, ett annat namn för Bacchus
– Dionysos, vinets gud.
97
5 i vilken avsikt än du ditt ädla vin
förvarar, värt att öppnas en lycklig dag,
stig fram, då nu Corvinus bjuder
mildare viner ur källarn hämta!
Fast av sokratisk visdom han dryper svårt,
10 han är dock ej så sträng, att han dig försmår:
det sägs ju ock att gamle Catos
mandom ej sällan av vinet eldats.
Du eggar mild den ande, som ofruktbar
sig annars ter, och drager i ljuset fram
15 de vises djupt fördolda tankar,
blottande dem för den glade Bacchus.
Du återger de ängsliga själar hopp
och skänker mod och krafter åt fattig man,
som stärkt av dig ej räds de krönta
20 huvudens hot och soldaters vapen.
Dig Bacchus skall och Venus, om huld hon blir
oss när, och gracers trofasta syskonring
vid vakna lampor hålla kvar, tills
stjärnorna flykta för Febus’ strålar.
III 22, 1–8
Jungfru, bergs och lunders beskyddarinna,
du, som, trefalt kallad, till kvinnors vånda
lyssnar, tregestaltade gudom, och dem
frälser från döden,
5 dig den pinje helgas, som skuggar villan;
glad vid varje årsslut jag skall den stänka
med en vildgalts blod, som till hugg från sidan
redan sig övar.
21 f. Bacchus och Venus och gracerna (gratierna, behagen) nämns ofta tillsammans.
24 Phoebus Apollon identifieras ofta med solguden Helios, jfr AKS 140 (6.
11, slutet).
III 22 En Diana-hymn (jfr Catullus 24 och AKS 140 f.). Versmått: den
(mindre) sapfiska strofen (Bf).
2–4 Här åkallas hon fr. a. som den tregestaltade födelsegudinnan Hekate.
5 ’villan’ i sabinerlandet, jfr I 9, 7.
98

III 30
Exegi monumentum aere perennius
regalique situ pyramidum altius,
quod non imber edax, non Aquilo impotens
possit diruere aut innumerabilis
5 annorum series et fuga temporum.
Non omnis moriar, multaque pars mei
vitabit Libitinam: usque ego postera
crescam laude recens, dum Capitolium
scandet cum tacita virgine pontifex.
10 Dicar, qua violens obstrepit Aufidus
et qua pauper aquae Daunus agrestium
regnavit populorum, ex humili potens
princeps Aeolium carmen ad Italos
deduxisse modos. Sume superbiam
15 quaesitam meritis et mihi Delphica
lauro cinge volens, Melpomene, comam.
III 30 Slutsång. Versmått: det första asklepiadeiska (Af).
7 ’dödsrikets makt’ personifieras genom dödsgudinnan Libitina.
9 ’tysta vestal(e)n’ Vestas prästinna, se AKS 141 f. (6. 15). – På Capitolium,
en av Roms sju kullar, var rikshelgedomen, Juppiter Capitolinus’ tempel,
beläget. Offret där skulle säkra fortsatt gudomligt beskydd för den romerska
staten.
10–12 handlar om det syditalienska landskap, som sett Horatius födas:
Aufidus är det regnfattiga Apuliens största flod, Daunus var en mytisk
kung i detta landskap.
99
III 30
Minnesmärket jag rest, varaktigt mer än brons,
högt som en pyramid pekar mot himlen stolt.
Icke frätande regn, rasande nordan ej
torde plåna det ut, ilande tiden ej,
5 årens ändlösa rad heller ej mäkta det.
Helt jag skall icke dö. Icke så liten del
av mig skall stå emot dödsrikets makt, och mitt
rykte växa blott skall, så länge prästen går
upp med tysta vestaln till Capitolium.
10 Säga skall man en gång nere vid Aufidus’
våldsamt brusande flod, där över bondska folk
Daunus regnfattig styrt, att, utur ringhet lyft,
först av alla jag fört över eolisk sång
till italernas språk. Känn då den stolthet som
15 du har redligt förtjänt, delfiska lagern se’n
vira runt kring mitt hår nådigt, Melpomene!
13 ’eolisk sång’ syftar på Sapfos och Alkaios’ diktning, se AKS 71 (3. 16–
18).
15 ’delfiska lagern’ den delfiske Apollons belöning till skalden, jfr. AKS 140
(6. 11) och nedan i Ovidius’ metamorfoser dikten om Apollon och Dafne
(ssk. 558 f.); egentligen var lagern den segerrike fältherrens belöning men
har just av Horatius överförts också på skalderna.
16 Melpomene, en av de nio sånggudinnorna var egentligen tragediens
musa, men här har hon övertagit Euterpes och Polyhymnias roll (se I 1, 32
f.).
100

CARMEN SAECULARE
Phoebe silvarumque potens Diana
lucidum caeli decus, o colendi
semper et culti, date quae precamur
tempore sacro,
5 quo Sibyllini monuere versus
virgines lectas puerosque castos
dis, quibus septem placuere colles,
dicere carmen:
alme Sol, curru nitido diem qui
10 promis et celas aliusque et idem
nasceris, possis nihil urbe Roma
visere maius! –
Rite maturos aperire partus
lenis, Ilithyia, tuere matres,
15 sive tu Lucina probas vocari
seu Genitalis:
diva, producas subolem, patrumque
prosperes decreta super iugandis
feminis prolisque novae feraci
20 lege marita,
certus undenos decies per annos
orbis ut cantus referatque ludos
ter die claro totiensque grata
nocte frequentes.
25 Vosque veraces cecinisse, Parcae,
quod semel dictum est stabilisque rerum
terminus servet, bona iam peractis
iungite fata!
Sekularsången – Carmen saeculare. Versmått: den (mindre) sapfiska strofen
(Bf). Om denna sång se AKS 108 (4. 33, slutet).
5 Sibyllini versus ’Sibyllans verser’ syftar på de libri Sibyllini, på grekisk vers
avfattade orakelspråk, som förvarades i Juppitertemplet på Capitolium.
6 ’valda’ ur de bästa familjer; ’valda … kyska’ gällde båda könen.
101
SEKULARSÅNGEN
Hör oss, Phoebus, hör oss, Diana, skogars
evigt dyrkade dyrkansvärda
gudar, himlens strålande smycken, giv åt
oss, vad vi ber om
5 vid den helga fest, då Sibyllans verser
manat valda jungfrur och kyska gossar
att var gud, som älskar vår stads sju kullar,
hylla med lovsång.
Hulda solgud, som på din strålvagn framför
10 dagen och den döljer, som föds densamme
och dock ny, må intet ditt öga skåda
större än Roma!
Milt och lyckligt bana för mogna foster
väg och skydda mödrarna, Ilithyia!
15 Eller vill du helst Genitalis kallas
eller Lucina?
Låt de späda frodas, gudinna! Signa
fädrens visa stadgar om hem och gifte,
och låt kraftigt verka för släktets tillväxt
20 äktenskapslagen!
Så, när åter svunnit en fastställd krets av
hundratio år, man på nytt må fira
fest med spel och sånger i trenne sköna
dagar och nätter.
25 Foga, sanningssiande parcer, till vår
sköna forntid framtida lyckoöden!
Så ni en gång lovat, och tingens ordning
aldrig må rubbas.
14 Ilithyia Eileithyia födelsegudinnan, jfr AKS 140 (6. 12).
15 (16) Lucina var Junos binamn som födelsegudinna; namnet hör ihop
med lux och lucere ’ljus, lysa’: ’hon som för fram i ljuset’.
18 ’fädrens visa stadgar’ etc. syftar på senatens av Augustus inspirerade
äktenskapslagstiftning, jfr AKS 57 (2. 55, slutet).
25 Parcae ’parcer’ de tre ödesgudinnorna, se till II 3, 16; II 6, 9.
102

Fertilis frugum pecorisque Tellus
30 spicea donet Cererem corona;
nutriant fetus et aquae salubres
et Iovis aurae.
Condito mitis placidusque telo
supplices audi pueros, Apollo!
35 Siderum regina bicornis, audi,
Luna, puellas!
Roma si vestrum est opus Iliaeque
litus Etruscum tenuere turmae,
iussa pars mutare Lares et urbem
40 sospite cursu,
cui per ardentem sine fraude Troiam
castus Aeneas patriae superstes
liberum munivit iter, daturus
plura relictis:
45 di, probos mores docili iuventae,
di, senectuti placidae quietem,
Romulae genti date remque prolemque
et decus omne;
quaeque vos bobus veneratur albis
50 clarus Anchisae Venerisque sanguis,
impetret, bellante prior, iacentem
lenis in hostem.
Iam mari terraque manus potentes
Medus Albanasque timet secures,
55 iam Scythae responsa petunt, superbi
nuper et Indi.
32 ’Juppiters fläktar’ eftersom Juppiter – Zeus var himmelsguden.
35 Luna – Selene personifikation av ’månen’, identifieras också med Diana –
Artemis.
37–44 Om Aeneas och sagan om Roms grundande se AKS 104 f. (4. 29); 159
f. (6. 55–58).
49 ’Anchises’ och Venus’ ättling’, d. v. s. Augustus: den juliska släkten,
som Octavianus – Augustus tillhörde genom att han adopterats av Iulius
Caesar, räknade Aeneas som sin stamfar.
103
Jorden, rik på frukter och djur, en krans av
30 ax må ge åt Ceres, och landets alster
näras må av himmelens friska regn och
Juppiters fläktar!
Mild och nådig, pilen i kogret göm och
lyssna huld till gossarnas bön, Apollo!
35 Himlens dubbelhornade drottning, Luna,
flickorna bönhör!
Rom ju är ert verk och på er befallning
Trojas söner nådde tyrrhenska stranden
för att hem och härd efter lycklig irrfärd
40 bygga ånyo.
Där de vann då mer än de lämnat, när vid
stadens brand den fromme Aeneas oskadd
blev vid liv och banade tryggad väg för
flyende skaran.
45 Gudar, giv åt ungdomen vett och dygder,
åt de gamla fromhet och ljuvlig vila,
och välsigna Romulus’ folk med söner,
ära och välstånd!
Giv så, vad Anchises’ och Venus’ ättling
50 ber om, när han offrar de vita oxar!
Må han nedslå stridande ovän, skona
ädelt den slagne!
Medern nu lärt frukta för Albas bilor
och dess armar starka till lands och vatten;
55 indern nu, så trotsig helt nyss, och skyten
lyder vårt maktbud.
52 f. Jfr ovan Aeneiden VI 854.
53 (54) Medus ’medern’ står här för partern(a), Roms ständiga fiende, jfr III
2, 4. – ’Albas bilor’: Alba (Longa) var ju Roms moderstad, AKS 159 f. (6.
56), bilorna syftar på de fasces (spöknippen) med däri instuckna yxor, som
var tecknen på de högsta ämbetsmännens makt, jfr till carm. II 16, 9 f.
55 Skyterna bodde väster och norr om Svarta havet.
104

Iam Fides et Pax et Honos Pudorque
priscus et neglecta redire Virtus
audet, apparetque beata pleno
60 Copia cornu.
Augur et fulgente decorus arcu
Phoebus acceptusque novem Camenis
qui salutari levat arte fessos
corporis artus,
65 si Palatinas videt aequus aras
remque Romanam Latiumque felix
alterum in lustrum meliusque semper
prorogat aevum;
quaeque Aventinum tenet Algidumque,
70 quindecim Diana preces virorum
curat et votis puerorum amicas
applicat aures. –
Haec Iovem sentire deosque cunctos
spem bonam certamque domum reporto,
75 doctus et Phoebi corus et Dianae
dicere laudes.
60 Copia det personifierade Överflödet med sitt cornu copiae ’ymnighetshorn’.
65 Palatinas … aras eg. ’de palatinska altarna’, där offren förrättades under
festen; sannolikt avses dock bara ett altare.
66 Latium var det landskap, där Rom grundades.
105
Äran, Freden, Troheten, Forntidshedern,
Dygden, förr ringaktad, nu vågar vända
åter, och med ymnighetshorn sig visar
60 Rikdomsgudinnan.
Siarguden, prydd med sin blanka båge,
Febus, högt av muserna älskad, mäktig
med sin läkdomskonst att åt trötta lemmar
lindring bereda,
65 ser han nådigt på palatinska kullen,
skall han Romas makt och vårt Latiums lycka
främja år från år och en ständigt bättre
tid oss förunna.
Och Diana, Algidus’ värn, som tronar
70 högt på Aventinus, skall femtonmännens
böner höra, låna åt barnens löften
villiga öron.
Vi, som lärt i kör att Dianas lov och
Febus’ sjunga, föra nu hem det glada,
75 vissa hopp, att Juppiter själv och alla
gudar oss bönhör.
69 (Mons) Aventinus (en av Roms sju kullar) och (Mons) Algidus (ett berg i
Latium) var två viktiga kultorter för Diana.
70 ’femtonmännen’ quindecimviri sacris faciundis var det prästerskap som
hade hand om de sibyllinska böckerna (ovan) och var viktigast vid sekularfesterna.
106

T I B U L L U S
ELEGIAE
I 1
Divitias alius fulvo sibi congerat auro
et teneat culti iugera multa soli,
quem labor assiduus vicino terreat hoste,
Martia cui somnos classica pulsa fugent:
5 me mea paupertas vita traducat interti,
dum meus assiduo luceat igne focus.
Ipse seram teneras maturo tempore vites
rusticus et facili grandia poma manu.
Nec spes destituat, sed frugum semper acervos
10 praebeat et pleno pinguia musta lacu.
Nam veneror, seu stipes habet desertus in agris
seu vetus in trivio florida serta lapis;
et quodcumque mihi pomum novus educat annus,
libatum agricolae ponitur ante deo.
15 Flava Ceres, tibi sit nostro de rure corona
spicea, quae templi pendeat ante fores;
pomosisque ruber custos ponatur in hortis,
terreat ut saeva falce Priapus aves.
Vos quoque, felicis quondam, nunc pauperis agri
20 custodes, fertis munera vestra, Lares.
Tunc vitula innumeros lustrabat caesa iuvencos.
Nunc agna exigui est hostia parva soli.
Agna cadet vobis, quam circum rustica pubes
clamet: ”Io, messes et bona vina date!”
25 Iam modo, iam possim contentus vivere parvo
nec semper longae deditus esse viae
Om Tibullus se AKS 108 (4.35). Versmåttet är hos Tibullus genomgående
elegiskt distikon (Ba).
I 1. Om den lilla människans enkla glädjeämnen.
11 f. stipes ’trästock’, ’träpåle’ en primitiv gränsmarkering; en sådan terminus
(oftare i sten) åtnjöt gudomlig dyrkan, liksom dyrkan av stenar, särskilt
vid de farliga korsvägarna, är ett primitivt drag, som levde kvar på
landet.
107
T I B U L L U S
ELEGIER
I 1
Rik på glödande guld en annan i kriget må bliva,
och av odlade fält tegar besitta i mängd:
honom hans fälttjänst jämt oroar i fiendens närhet,
stötar i krigstrumpet jagar på flykten hans sömn.
5 Nöjd med det lilla må jag till en bragdlös levnad förflyttas,
om jag blott äger en härd, glimmande ständigt av eld.
Själv jag som lantman vill i rätt tid smidiga vinträd
sätta och händigt och lätt högresta aplar jämväl.
Hoppet ej svika mig skall, men skänka mig högar av frukter,
10 samt till brädden mitt kar fylla med druvornas must.
Gudomen dyrkar jag ju, om enslig på fälten en trästock
eller vid korsväg står kransad med blommor en sten.
Och av de frukter, som året åt mig framalstrar på träden,
sättes en utvald del fram för den lantlige gud.
15 Dig från min åker en krans av ax, guldlockiga Ceres,
helga jag vill och med den smycka din heliga port.
Röd Priapus på vakt i fruktträdgården må ställas,
att med sin skära så grym fåglarna skrämma på flykt.
Fädernelarer, min rika en gång, nu fattiga lantgårds
20 vårdare, eder jämväl värdiga skänker jag ger.
Då blev offrad en kalv för en tallös skara av oxar;
nu på ett minskat gods ringa är offret – ett lamm.
Er skall offras ett lamm kring vilket den lantliga ungdom
jublande ropar: ”Oss ge skördar och kosteligt vin!”
25 Nu först unnas det mig att leva förnöjd med det lilla,
ej upptagen, som förr, ständigt av tröttande marsch;
14 agricolae … deo ’den lantlige gud’ avser väl Faunus, jfr Hor. carm. I 4, 11.
15 Ceres – Demeter, åkerbrukets gudinna, se AKS 142 (6.16).
17 Priapus var en fruktbarhetsgud, ofta rödfärgad med mönja brukade han
ställas upp som fågelskrämma.
19 ’Fädernelarer’: Lares ’larerna’ var det romerska husets beskyddare, ungefär
som våra hustomtar.
108

sed Canis aestivos ortus vitare sub umbra
arboris ad rivos praetereuntis aquae.
Nec tamen interdum pudeat tenuisse bidentem
30 aut stimulo tardos increpuisse boves;
non agnamve sinu pigeat fetumve capellae
desertum, oblita matre, referre domum.
At vos exiguo pecori, furesque lupique,
parcite; de magno praeda petenda grege est.
35 Hic ego pastoremque meum lustrare quotannis
et placidam soleo spargere lacte Palem.
Adsitis, divi, nec vos de paupere mensa
dona nec e puris spernite fictilibus.
Fictilia antiquus primum sibi fecit agrestis
40 pocula, de facili composuitque luto.
Non ego divitias patrum fructusque requiro,
quos tulit antiquo condita messis avo.
Parva seges satis est; satis est, requiescere lecto
si licet et solito membra levare toro.
45 Quam iuvat immites ventos audire cubantem
et dominam tenero continuisse sinu
aut, gelidas hibernus aquas cum fuderit Auster,
securum somnos imbre iuvante sequi!
Hoc mihi contingat; sit dives iure, furorem
50 qui maris et tristes ferre potest pluvias.
O, quantum est auri potius pereatque smaragdi,
quam fleat ob nostras ulla puella vias.
Te bellare decet terra, Messalla, marique,
ut domus hostiles praeferat exuvias.
55 Me retinent vinctum formosae vincla puellae,
et sedeo duras ianitor ante fores.
Non ego laudari curo, mea Delia; tecum
dummodo sim, quaeso, segnis inersque vocer.
Te spectem, suprema mihi cum venerit hora,
60 te teneam moriens deficiente manu.
Flebis et arsuro positum me, Delia, lecto,
tristibus et lacrimis oscula mixta dabis.
27 Sirius eller ’hundstjärnan’ (Canis, Canicula) syns tydligt över horisonten
just under rötmånaden, jfr Hor. carm. III 13, 9.
36 Pales var herdarnas skyddsgudinna.
53 Om Messalla se AKS 103 (4.26).
109
Sirius’ sommarglöd kan nu jag undgå i trädens
svalkande skugga bredvid bäcken, som ilar förbi.
Dock ej skämmas jag skall att emellanåt fatta min hacka,
30 eller med pikstavens hjälp oxarna driva framåt;
gärna jag vill ett lamm i min famn, en killing, som ensam
irrar av modern glömd, bära till hemmet igen.
Men för min boskapshop, den lilla, ni tjuvar och vargar,
ber jag om nåd, sök rov hellre ur rikare hjord!
35 Årligen firar jag här en reningsfest med min herde,
och till försoning din bild, Pales, bestänker med mjölk.
Stå, o gudar, mig bi! Från mitt torftiga bord och ur lerkärl,
rena och snygga, försmå icke att taga en gärd!
Dryckespokaler ju förr den enkle lantmannen gjorde
40 själv, och av lera lätt formade han sina kärl.
Fädernas skatter jag ej mig önskar, ej heller de vinster,
som åt min farfar en gång skörden från åkrarna gav.
Liten skörd är mig nog, om blott på en säng jag mig vila
får och på välkänd bädd lemmarna sträcka till ro.
45 O, hur ljuvligt att där de stormande vindarna höra
och att ömt i sin famn hålla den älskade kvar;
eller, när isande regn vräks ned av vinterlig sunnan,
under dess strömmar trygg njuta än ljuvare sömn!
Detta må vara min lott! Låt rik den bliva, som modigt
50 rasande stormar på hav, regnet, det bistra, fördrar.
O, må hellre förgås all världens guld och smaragder
än att jag dragande bort lämnar en flicka i gråt.
Dig det anstår till lands och vatten att kriga, Messalla,
och att med byten, i strid tagna, få smycka din port.
55 Mig med fängslande band kvarhåller min tjusande flicka
troget jag sitter framför dörren, den hårda, på vakt.
Rykte jag åtrår ej, min Delia; blott det mig unnas
leva hos dig, jag trög gärna må heta och feg.
Dig jag önskar att se, när min yttersta timme är inne,
60 dig med dignande hand hålla i döden ännu.
Gråta du skall, när på bår, som väntar att brännas, jag ligger,
saknadens tårar mitt stoft ägna och kyssar mig ge.
56 Älskaren sittande framför den tillbeddas stängda dörr är ett vanligt
motiv i kärleksdiktningen; jfr också v. 74 nedan.
57 Delia är täcknamn för Tibullus’ älskade, hennes verkliga namn är Plania;
jfr Lesbia – Clodia i Catullus’ dikter (AKS 97).
110

Flebis: non tua sunt duro praecordia ferro
vincta, neque in tenero stat tibi corde silex.
65 Illo non iuvenis poterit de funere quisquam
lumina, non virgo sicca referre domum.
Tum manes ne laede meos, sed parce solutis
crinibus, et teneris, Delia, parce genis.
Interea, dum fata sinunt, iungamus amores:
70 iam veniet tenebris mors adoperta caput,
iam subrepet iners aetas, nec amare decebit
dicere nec cano blanditias capite.
Nunc levis est tractanda Venus, dum frangere postes
non pudet et rixas inseruisse iuvat.
75 Hic ego dux milesque bonus; vos, signa tubaeque
ite procul, cupidis vulnera ferte viris;
ferte et opes! Ego composito securus acervo
despiciam dites despiciamque famem.
111
Gråta du skall: ditt bröst ej smiddes av järnet, det hårda,
ej i din känsliga barm har du ett hjärta av sten.
65 Ej skall från detta bål en yngling eller en ungmö
utan en tår i sin blick vända till hemmet igen.
Stör dock min skuggas ro ej, min Delia! Skona de lösta
lockarna, skona, jag ber, kindernas späda behag!
Må vi, då ödet oss än det unnar, förenas i kärlek!
70 Döden ju hinner oss snart höljd om sin hjässa med natt.
Tröghetens ålder sig närmar i smyg, då ej man bör älska,
eller, när håret är grått, föra ett smekande tal.
Venus, den lekande, nu bör dyrkas, då icke man blyges
portar att spränga och än finner i trätor sin fröjd.
75 Här fältherre och hjälte jag är. Trumpeter och fanor,
vik då fjärran och sår bringa dem, som dem vill ha!
Bringa dem skatter jämväl! Med det lilla, jag bärgat, belåten
ser på de rika jag ner, ser ock på fattigdom ner.
112

O V I D I U S
EX ARTE AMANDI EXCERPTA
I 41 Dum licet et loris passim potes ire solutis
elige, cui dicas: ”Tu mihi sola places.”
Haec tibi non tenues veniet delapsa per auras:
quaerenda est oculis apta puella tuis.
45 Scit bene venator, cervis ubi retia tendat,
scit bene, qua frequens valle moretur aper.
Aucupibus noti frutices; qui sustinet hamos,
novit, quae multo pisce natentur aquae.
Tu quoque, materiam longo qui quaeris amori,
50 ante, frequens quo sit, disce, puella loco! – –
93 Ut redit itque frequens longum formica per agmen,
granifero solitum cum vehit ore cibum,
95 sic ruit in celebres cultissima femina ludos:
copia iudicium saepe morata meum est.
Spectatum veniunt; veniunt, spectentur ut ipsae:
ille locus casti damna pudoris habet. – –
135 Nec te nobilium fugiat certamen equorum:
multa capax populi commoda circus habet.
Nil opus est digitis, per quos arcana loquaris,
nec tibi per nutus accipienda nota est:
proximus a domina, nullo prohibente, sedeto;
140 iunge tuum lateri, qua potes usque, latus.
Et bene, quod cogit, si nolit, linea iungi,
quod tibi tangenda est lege puella loci!
Hic tibi quaeratur socii sermonis origo,
et moveant primos publica verba sonos.
145 Cuius equi veniant, facito, studiose, requiras,
nec mora, quisquis erit, cui favet illa, fave!
149 Utque fit, in gremium pulvis si forte puellae
deciderit, digitis excutiendus erit,
Om Ovidius se AKS 109–11 (4.37).
I Ars amandi ges åt de unga männen råd om hur (och var) man finner en
älskarinna (bok I) och hur man behåller hennes kärlek (bok II).
113
O V I D I U S
UR KONSTEN ATT ÄLSKA
I 41 Medan du får och kan otyglat svärma, du välja
må den ditt ord du skall ge: ”Du mig behagar, blott du.”
Men hon lär ej komma svävande ned till dig genom luften:
själv må du se dig omkring passande flicka att få.
45 Jägaren vet ju väl, var han nät skall för hjortarna gillra,
vet vilken dal som än vildgaltar hyser i mängd.
Fågelfängaren vet sina lunder, och fiskaren även
känner de vatten, där fiskar i mängd simmar kring.
Vill för bestående kärlek du ock ett föremål söka,
50 lär dig då först, på vad plats flickor du finner i mängd. – –
93 Liksom myror i myllrande mängd ses fram och tillbaka
löpa och korn till sin kost släpa med munnen ihop
95 så till teatern i hast skönt smyckade kvinnor beger dig:
mängden av dem har för mig ofta försvårat mitt val.
Kommer de dit för att se, för att själva ses kommer de också:
ära och blygsam dygd bringas av platsen på fall. – –
135 Och arenan med dess kappkörningar får du ej glömma:
gynnsam är för din jakt Circus av människor fylld.
Där ej tvungen du är att i smyg med fingrarna tala,
ej du behöver en vinks hemliga tecken förstå;
sätt dig du ned hos din sköna helt lugnt, det lär ingen dig neka.
140 Henne, så nära du kan, sida till sida dig tryck.
Skönt att, om ej hon det vill, hon av strecket dock tvingas till
sämja,
att ni av platsens natur tvingas ihop med varann!
Där till en början försök inleda förtroligt ett samtal,
yttra begynnelsevis blott några artiga ord.
145 ”Vad heter den, som rår om det spannet?” kan ivrigt du fråga
och snabbt hylla den hon hyllar, vem sedan det är.
149 Skulle – det händer ibland – något dammkorn falla på flickans
knä, du må genast din hand närma att borsta det bort;
Versmått: elegiskt distikon (Ba).
I 136 Om Circus och dess spel se AKS 168 (7.10) och pl. V: 2.
141 lintea ’strecket’ markerar sittplatsernas utsträckning.
114

et si nullus erit pulvis, tamen excute nullum:
quaelibet officio causa sit apta tuo.
Pallia si terra nimium demissa iacebunt,
collige et immunda sedulus effer humo;
155 protinus, officii pretium, patiente puella
contingent oculis crura videnda tuis.
Respice praeterea, post vos quicumque sedebit,
ne premat opposito mollia terga genu.
Parva leves capiunt animos: fuit utile multis
160 pulvinum facili composuisse manu;
profuit et tenui vento movisse tabellam
et cava sub tenerum scamna dedisse pedem. – –
229 Dant etiam positis aditum convivia mensis;
est aliquid praeter vina, quod inde petas.
237 Vina parant animos faciuntque caloribus aptos;
cura fugit multo diluiturque mero.
Tunc veniunt risus, tum pauper cornua sumit,
240 tum dolor et curae rugaque frontis abit;
tunc aperit mentes aevo rarissima nostro
simplicitas, artes excutiente deo.
Illic saepe animos iuvenum rapuere puellae,
et Venus in vinis ignis in igne fuit.
245 Hic tu fallaci nimium ne crede lucernae:
iudicio formae noxque merumque nocent.
Luce deas caeloque Paris spectavit aperto,
cum dixit Veneri: ”Vincis utramque, Venus.”
Nocte latent mendae, vitioque ignoscitur omni,
250 horaque formosam quamlibet illa facit:
consule de gemmis, de tincta murice lana,
consule de facie corporibusque diem! – –
II 107 Sit procul omne nefas! Ut ameris, amabilis esto!
Quod tibi non facies solave forma dabit. – –
111 Ut dominam teneas nec te mirere relictum,
ingenii dotes corporis adde bonis!
Forma bonum fragile est, quantumque accedit ad annos,
fit minor et spatio carpitur ipsa suo:
115 nec violae semper nec ianthina lilia florent,
et riget amissa spina relicta rosa;
et tibi iam venient cani, formose, capilli,
247 Om Paris’ dom se AKS 144 (6.21).
115
och om intet där finns, slå i alla fall bort detta intet:
svepskäl gärna du må nyttja att visa ditt nit.
Hänger för långt nedsläppt hennes mantel och släpar på marken,
samla då hop den och lyft ivrigt ur smutsen den upp.
155 Strax – det är tjänstens lön, som flickan tåligt fördrager –
får du av benen en glimt, nog är de värda din blick.
Se dig tillika om att, vem som än bakom er sitter,
ej han må pressa emot axlarna mjuka sitt knä.
Tanklös flicka lätt rörs av en småsak: mången sin lycka
160 gjort för att artigt hans hand kudden till rätta har lagt,
eller om blott med en lätt solfjäder han gett henne svalka,
om han åt fin liten fot makade pallen till stöd. – –
229 Gästabudsborden ju ock tillfällen till närmande bjuder:
något det är mer än vin, som du dig söker vid dem. – –
237 Vin ger mod åt ditt bröst och gör det för lidelser redo:
sorgen av mycket vin löses och flyger sin kos.
Då kommer rungande skratt, då får den fattige styrka,
240 då viker smärta och sorg, rynkan i pannan förgår,
rättframheten, som nu är sällsynt, öppnar ditt väsens
gömslen, och vinets gud driver förställningen ut.
Ofta har flickorna där bortrövat ynglingars hjärtan:
Venus och vin i förbund är såsom olja på eld.
245 Tro ej i dylika fall den bedrägliga lampan för mycket:
vad du om skönheten tror, grumlas av natt och av vin.
Paris gudinnorna såg vid solklar himmel och dagsljus,
när han sitt domslut gav: ”Segern, o Venus, är din.”
Brister om natten ej syns, vart lyte blir då förlåtet,
250 gälla som skönhet kan nattetid vilken som helst.
Tag om smycken och ull, som av purpursnäckan är färgad,
tag om anlet och växt dagsljuset klara till råds! – –
II 107 Bort varje tarvligt knep! För att älskad vara, var älskvärd!
Därtill fordras ej blott ansikte skönt och gestalt. – –
111 För att ditt hjärtas dam behålla och ej se dig sviken
själsliga gåvor dig lär lägga till kroppsligt behag!
Skönhet är bräckligt ting, och allt efter som du blir äldre,
mindre den blir och förtär mera och mera sig själv:
115 icke står ju i blom violer och liljor beständigt,
och när en ros har förgåtts, kvar sitter törnet och sticks;
gråa hår skall för dig ock, sköne yngling, snart komma,
II 115 ianthina lilia av liljor fanns enligt Plinius (AKS 4.50) även violfärgade.
116

iam venient rugae, quae tibi corpus arent:
iam molire animum, qui duret, et adstrue formae:
120 solus ad extremos permanet ille rogos.
Nec levis ingenuas pectus coluisse per artes
cura sit et linguas edidicisse duas.
Non formosus erat (sed erat facundus) Ulixes,
et tamen aequoreas torsit amore deas. – –
143 Ergo age, fallaci timide confide figurae,
quisquis es, atque aliquid corpore pluris habe!
E FASTIS EXCERPTUM
Ara Pa cis Aug ustae
I 709 Ipsum nos carmen deduxit Pacis ad aram.
Haec erit a mensis fine secunda dies.
Frondibus Actiacis comptos redimita capillos,
Pax, ades et toto mitis in orbe mane!
Dum desint hostes, desit quoque causa triumphi:
tu ducibus bello gloria maior eris.
715 Sola gerat miles, quibus arma coerceat, arma;
canteturque fera nil nisi pompa tuba.
Horreat Aeneadas et primus et ultimus orbis:
si qua parum Romam terra timebat, amet.
Tura, sacerdotes, pacalibus addite flammis,
720 albaque percussa victima fronte cadat.
Utque domus, quae praestat eam, cum pace perennet,
ad pia propensos vota rogate deos!
II 122 ’språken de två’ är latin och grekiska, båda lika viktiga i det romerska
världsväldet.
142 ’havsgudinnorna’, här åsyftas i första hand Kalypso, se AKS 148 f.
(6.32), möjligen också Kirke, AKS 148 (6.29), som var dotter till solguden
Helios och havsgudinnan Perse.
I bok I av Fasti behandlas festdagarna i januari: versmått som i Ars amandi
ovan.
117
snart är rynkorna där, kroppen av fåror blir plöjd.
Dana dig därför en själ, som består, förhöj så din skönhet:
120 själen ensam förblir lik sig till dödsbålets stund.
Ringa möda ej lägg på studier, som anstår den frie,
öva ditt snille därmed, lär dig ock språken de två!
Skön var Odysseus ej (men vältalig var han), och likväl
havsgudinnorna han plågat med kärlekens kval. – –
143 Sätt alltså ej din lit till förgänglig skönhet för mycket,
vem du än är, nej, ha något mer värt än din kropp!
UR F A S TI
Ara Pa cis Au gu stae
I 709 Sången själv har oss fram till Fredens altare visat.
Dagen den andra blir, räknat från månadens slut.
Aktiska lagern sätt på skönt friserade lockar,
Fredsgudinna, och mild stanna i hela vår värld!
Finns blott fiender ej, till triumf må ock orsaken fattas:
härskarna blir du till mer ära än kriget, o Fred!
715 Vapen krigaren blott för att vapen betvinga må bära;
tuban den hemska må ge blott till ett festtåg signal.
Världen må fjärran och när för Aeneas’ ättlingar bäva:
fruktar ett land dig ej, Rom, må det hålla dig kärt!
Präster, rökelse strö i Fredens altares flammor,
720 offerdjur vitt på fall bringa med dödande hugg!
Och att med fred må bestå det hus, som oss freden bereder,
bed till gudarna, som from bön i nåd tar emot!
I 710 ’dagen’ är alltså den 30 januari, och festen firas till åminnelse av invigningen
av Ara Pacis Augustae, ’den augusteiska fredens altare’, se AKS
110 (nederst) och 179 f. (7.27) med pl. XVI–XVII.
711 ’aktiska lagern’ minner om segern vid Actium, se AKS 56 (2.53).
716 Om tuban se till Hor. carm. I 1, 23.
717 ’Aeneas’ ättlingar’ romarna, jfr AKS 159 f. (6.55–58).
721 ’det hus’ som åsyftas är Augustus’ familj.
118

E METAMORPHOSEON LIBRIS EXCERPTA
Qua ttu or ae ta te s
I 89 Aurea prima sata est aetas, quae vindice nullo
sponte sua sine lege fidem rectumque colebat.
Poena metusque aberant, nec verba minantia fixo
aere legebantur, nec supplex turba timebat
iudicis ora sui, sed erant sine vindice tuti.
Nondum caesa suis, peregrinum ut viseret orbem,
95 montibus in liquidas pinus descenderat undas,
nullaque mortales praeter sua litora norant.
Nondum praecipites cingebant oppida fossae;
non tuba directi, non aeris cornua flexi,
non galeae, non ensis erant; sine militis usu
100 mollia securae peragebant otia gentes.
Ipsa quoque immunis rastroque intacta nec ullis
saucia vomeribus per se dabat omnia tellus;
contentique cibis nullo cogente creatis
arbuteos fetus montanaque fraga legebant
105 cornaque et in duris haerentia mora rubetis
et, quae deciderant patula Iovis arbore, glandes.
Ver erat aeternum, placidique tepentibus auris
mulcebant zephyri natos sine semine flores.
Mox etiam fruges tellus inarata ferebat,
110 nec renovatus ager gravidis canebat aristis;
flumina iam lactis, iam flumina nectaris ibant,
flavaque de viridi stillabant ilice mella.
Postquam, Saturno tenebrosa in Tartara misso,
sub Iove mundus erat, subiit argentea proles
115 auro deterior, fulvo pretiosior aere.
Iuppiter antiqui contraxit tempora veris,
perque hiemes aestusque et inaequales autumnos
I motsats till de föregående dikterna av Ovidius är Metamorfoserna skrivna
på daktylisk hexameter (Aa).
Quattuor aetates behandlar ett i alla tider omtyckt motiv: människosläktets
utveckling från ett idealtillstånd (guldåldern) via silveråldern och kopparåldern
till järnets usla tidsålder, så – med variationer – Hesiodos, Vergilius
m. fl.
I 91 f. ’lagbud … på tavlor av brons’: om de tolv tavlornas lagar se AKS 36
f. (2.11).
119
UR M ETA M OR FO SE RN A
D e fy ra tidsåldrarna
I 89 Gu ldålde rn s tid kom först, då man självmant gjorde det rätta
utan att hämnare fanns, utan lag, med vördnad för hedern.
Fruktan för straff ej fanns, ej lästes hotande lagbud
ännu på tavlor av brons, en ödmjuk skara ej kände
fruktan för domarens blick; trygg utan beskyddare var man.
Än var furan ej fälld, hade än ej stigit från bergen
95 ned till flytande våg för att skåda främmande länder:
mänskorna kände ej än en annan kust än sin egen.
Branta vallgravar än ej omgav skyddade städer,
ej fanns en stridslur rak, ej krumma horn utav koppar,
hjälmar ej eller svärd, ty utan bruk för soldater
100 tryggt i behaglig ro då levde människors släkten.
Jorden förutan tvång, av hackan orörd och aldrig
sårad av plogens bill, gav självmant allt som behövdes;
nöjd med vad marken gav och av ingen tvingad, sågs mänskan
plocka buskarnas bär och smultron, som växte i bergen,
105 därtill kornellernas frukt och björnbär i taggiga snåren,
ollon, som fallit på mark från Juppiters lummiga ekträd.
Våren var evig då, och ljuvlig med värmande fläktar
smekte zefyrens vind en blomprakt sådd utav ingen.
Snart bar jorden ock säd, fast än ej fårad av plogen,
110 icke besådda på nytt dock vitnade fälten till skördar.
Floder flöt där av mjölk och rikt rann nektar i floder,
gult från den grönskande ek fram sipprade honungens flöde.
När så Saturnus blev till den mörka Tartaros nedsänd,
Juppiter härskade då och silverå lde rn var inne,
115 sämre än guldets tid men bättre än gulröda kopparns.
Juppiter drog den vår, som förr var beständig, tillsamman:
nu över vinterns tid, över somrar och stormiga höstar
93 ’trygg utan beskyddare’ nämligen som klient, se AKS 48 (2.36); beskyddaren
kallades patronus.
98 ’stridslur’, ’horn’: om sådana instrument se till Hor. carm. I 1, 23.
108 ’zefyrens vind’ Zephyros, den milda västanvinden.
111 nectar var gudarnas dryck, ambrosia deras föda.
113 Om Saturnus – Kronos se AKS 137 (6.1), om Tartaros (Tartara) 143
(6.18).
120

et breve ver spatiis exegit quattuor annum.
Tum primum siccis aër fervoribus ustus
120 canduit et ventis glacies astricta pependit.
Tum primum subiere domus – domus antra fuerunt
et densi frutices et vinctae cortice virgae –
semina tum primum longis Cerealia sulcis
obruta sunt, pressique iugo gemuere iuvenci.
125 Tertia post illam successit aënea proles,
saevior ingeniis et ad horrida promptior arma,
non scelerata tamen. De duro est ultima ferro.
Protinus irrupit venae peioris in aevum
omne nefas: fugere pudor verumque fidesque.
130 In quorum subiere locum fraudesque dolique
insidiaeque et vis et amor sceleratus habendi.
Vela dabat ventis – nec adhuc bene noverat illos –
navita; quaeque diu steterant in montibus altis
fluctibus ignotis insultavere carinae,
135 communemque prius, ceu lumina solis et auras,
cautus humum longo signavit limite mensor.
Nec tantum segetes alimentaque debita dives
poscebatur humus, sed itum est in viscera terrae,
quasque recondiderat Stygiisque admoverat umbris,
140 effodiuntur opes, irritamenta malorum.
Iamque nocens ferrum ferroque nocentius aurum
prodierat: prodit bellum, quod pugnat utroque,
sanguineasque manu crepitantia concutit arma.
Vivitur ex rapto: non hospes ab hospite tutus,
145 non socer a genero; fratrum quoque gratia rara est;
imminet exitio vir coniugis, illa mariti;
lurida terribiles miscent aconita novercae;
filius ante diem patrios inquirit in annos.
Victa iacet Pietas, et virgo caede madentes
150 ultima caelestum terras Astraea reliquit.
123 Om åkerbruksgudinnan Ceres – Demeter se AKS 142 (6.16).
136 ’(lant)mätar(e)n’ mensor var en viktig person i det romerska samhället.
139 Om skuggorna kring Styx, en av dödsrikets fyra floder, se AKS 142 f.
(6.18).
121
och en förkortad vår lät han året fyrdelat löpa.
Nu först luften blev vit av torr och brännande hetta,
120 nordanvindarna frös till is det droppande vattnet.
Nu först sökte man tak: än tog man grottor till bostad,
än av grenar och ris med bast hopfogade hyddor.
Nu först Ceres’ frön i långa fåror av jorden
täcktes, och tyngd av ett ok fick oxen släpa på plogen.
125 Tredje tidsåldern kom efter denna: k oppa ren s ålder.
Släktet blev hårdare nu, mer redo till rysliga vapen,
var dock ej brottsligt än. Av jä rn är den yttersta tiden:
då med ens trängde in all synd, all skam i en ålder,
som var av sämre halt; dygd, sanning, trohet fick vika.
130 Alla slags skurkstreck kom i deras ställe, och lömskhet,
våld och bedrägligt försåt och brottsligt begär efter vinning.
Segel för vindarna slog, som sjämannen föga lärt känna;
kölar, vars virke stått på bergen i långliga tider,
prövade okänd färd och dansade fram över havet.
135 Jorden, gemensam förr, likt solens ljus och likt luften,
noggrant märktes nu ut med långa gränser av mätarn.
Icke blott skördar man tog och annan föda ur jorden,
som den är skyldig att ge, man gick till dess innersta gömslen,
och de skatter, som där den gömt i de stygiska skuggors
140 grannskap, grävde man fram, allt sådant som lockar till ondska.
Redan fördärvligt järn grävts fram och, värre än järnet,
guldet: strax kriget var där, som med båda rör sig i kampen
och med sin blodiga hand slår rasslande vapen tillsamman.
Människor lever av rov, ej gästen är trygg för sin gästvän,
145 svärfadern ej för sin måg, ja, bröders sämja är sällsynt.
Mannen bereder fördärv åt sin hustru, och hon åt sin make,
gulblekt stormhattsgift av hemska styvmödrar blandas,
sonen i förtid vill för fadern dagarna räkna.
Godhetens makt är slut, och Rättvisans jungfrugudinna
150 sist bland gudarna flytt från den blodbesudlade jorden.
149 Pietas har här översatts med ’Godheten’, ordet ”betecknar varje slag av
’pliktkänsla’ (’pietet’), ss. fromhet (i förh. t. gudarna), fosterlandskärlek (i
förh. till staten), ömhet (i förh. t. anförvanter), rättrådighet el. hänsyn (i
förh. t. människor i allmänhet” (B. Risberg).
149 f. virgo … Astraea Dike – Iustitia, enligt vissa källor identisk med stjärnbilden
Jungfrun och dotter till alla stjärnbilders mytiske stamfader
Astraeus.
122

Ap ollon e t Daphne
490 Phoebus amat visaeque cupit conubia Daphnes,
quodque cupit, sperat; suaque illum oracula fallunt.
492 Utque leves stipulae demptis adolentur aristis,
495 sic deus in flammas abiit, sic pectore toto
uritur et sterilem sperando nutrit amorem.
Spectat inornatos collo pendere capillos
et: ”Quid, si comantur?” ait. Videt igne micantes
sideribus similes oculos; videt oscula, quae non
500 est vidisse satis; laudat digitosque manusque
bracchiaque et nudos media plus parte lacertos;
si qua latent, meliora putat. Fugit ocior aura
illa levi, neque ad haec revocantis verba resistit:
”Nympha, precor, Penei, mane! Non insequor hostis.
505 Nympha, mane! Sic agna lupum, sic cerva leonem,
sic aquilam penna fugiunt trepidante columbae,
hostes quaeque suos. Amor est mihi causa sequendi.
Me miserum! Ne prona cadas, indignave laedi
crura notent sentes, et sim tibi causa doloris!
510 Aspera, qua properas, loca sunt. Moderatius, oro,
curre fugamque inhibe! Moderatius insequar ipse.
Cui placeas, inquire tamen! Non incola montis,
non ego sum pastor, non hic armenta gregesque
horridus observo. Nescis, temeraria, nescis,
515 quem fugias, ideoque fugis. Mihi Delphica tellus
et Claros et Tenedos Patareaque regia servit.
Iuppiter est genitor. Per me, quod eritque fuitque
estque, patet. Per me concordant carmina nervis.
Certa quidem nostra est, nostra tamen una sagitta
520 certior, in vacuo quae vulnera pectore fecit.
Inventum medicina meum est, opiferque per orbem
dicor, et herbarum subiecta potentia nobis.
Ei mihi, quod nullis amor est sanabilis herbis,
nec prosunt domino, quae prosunt omnibus arte!”
525 Plura locuturum timido Peneia cursu
fugit cumque ipso verba imperfecta reliquit.
490 Om Phoibos Apollon (’Febus’) se AKS 140 (6.11), där de flesta av de
egenskaper beskrivs, som guden själv berömmer sig av i v. 515–524. –
Daphne var en skogsnymf, dotter till flodguden Peneios (544).
123
Ap ollon och Dafne
490 Febus Dafne fick se, strax Dafne han önskade äga,
önskan strax blev till hopp; här svek honom siarförmågan!
492 Som efter skörden förbränns den torra stubben på åkern,
495 så kom hans hjärta i brand: osläcklig flammade elden,
fåfäng hans kärlek var, men med hoppet han matade lågan.
Såg han, hur lockarna fritt fick svalla ned omkring halsen,
sade han: ”Tänk, om de skönt sattes upp!” Han såg ögonen stråla
stjärnorna lika i glans; och munnen han såg: att blott se den
500 var honom alls icke nog; han prisade fingrar och händer,
armarnas skönhet ock, som var blottade mer än till hälften;
vad som var dolt, han för skönare höll. Men snabbt som en vindil
flydde hon, stannade ej, när han ropade henne tillbaka:
”Stanna dock, Dafne, en gång! Jag förföljer dig ej för att skada.
505 Stanna, o nymf! Som ett lamm för en varg, som en hind för ett lejon,
eller som duvan flyr med bävande vingar för örnen,
var för sin fiende: så du mig flyr. Jag förföljer av kärlek.
Ve mig, arme! Ack, må du ej falla, ej rispas i benen
(sådant du icke förtjänt) av törnen, och detta för min skull.
510 Stenig, där du ilar fram, är marken. Spring saktare, ber jag.
Sluta att fly! Jag själv skall saktare då följa efter.
Hör då, vem dig har kär! Jag är ingen vildman från bergen,
ej heller herde jag är, ej med hjordar jag går här i bete,
ovårdad, vild och rå. Du tanklösa flicka, du vet ej,
515 vem du väl flyr, och därför du flyr. Jag är herre i Delfi,
dyrkas i Klaros, på Tenedos’ ö och i Pataras kungshus;
jag är en Juppiters son; vad som varit, är och skall komma,
uppenbaras av mig; åt strängar och sång ger jag samklang.
Träffsäker är min pil, men än säkrare träffar den pil, som
520 vållat i hjärtat ett sår, där kärlek förr varit okänd.
Läkedomskonsten har jag uppfunnit, och hjälpare nämns jag
världen omkring: all örternas kraft står under mitt välde.
Ack, men för kärlekskval det finns ej läkande örter,
konst, som är andra till hjälp, förmår ej sin mästare hjälpa.”
525 Mera han tänkte sig än att säga, men bävande Dafne
flydde och lämnade kvar med honom de osagda orden.
516 Klaros kuststad i v. Mindre Asien; Tenedos ö utanför Troja, jfr Verg.
Aen. II 21; Patara stad i Lykien i s. Mindre Asien, alla tre berömda platser
för Apollons kult.
124

Tum quoque visa decens. Nudabant corpora venti,
obviaque adversas vibrabant flamina vestes,
et levis impulsos retro dabat aura capillos,
530 auctaque forma fuga est. Sed enim non sustinet ultra
perdere blanditias iuvenis deus, utque movebat
ipse amor, admisso sequitur vestigia passu.
Ut canis in vacuo leporem cum Gallicus arvo
vidit, et hic praedam pedibus petit, ille salutem;
535 alter inhaesuro similis iam iamque tenere
sperat et extento stringit vestigia rostro,
alter in ambiguo est, an sit comprensus, et ipsis
morsibus eripitur tangentiaque ora relinquit –
sic deus et virgo est: hic spe celer, illa timore.
540 Qui tamen insequitur, pennis adiutus Amoris
ocior est requiemque negat tergoque fugacis
imminet et crinem sparsus cervicibus adflat.
Viribus absumptis expalluit illa, citaeque
victa labore fugae, spectans Peneidas undas:
545 ”Fer, pater”, inquit, ”opem, si flumina numen habetis!
Qua nimium placui, mutando perde figuram!”
Vix prece finita torpor gravis occupat artus,
mollia cinguntur tenui praecordia libro,
550 in frondem crines, in ramos bracchia crescunt,
pes, modo tam velox, pigris radicibus haeret,
ora cacumen habet. Remanet nitor unus in illa.
Hanc quoque Phoebus amat, positaque in stipite dextra
sentit adhuc trepidare novo sub cortice pectus,
555 complexusque suis ramos, ut membra, lacertis
oscula dat ligno. Refugit tamen oscula lignum.
Cui deus: ”At, quoniam coniunx mea non potes esse,
arbor eris certe”, dixit, ”mea. Semper habebunt
te coma, te citharae, te nostrae, laure, pharetrae.
560 Tu ducibus Latiis aderis, cum laeta triumphum
vox canet et visent longas Capitolia pompas.
Postibus Augustis eadem fidissima custos
560 ’Latiums hjältar’: här avses de romerska härförare, som efter ett segerrikt
fälttåg mot utländska fiender tillerkänts ’triumf’, vilket innebar ett
glänsande intåg i Rom och vidare via ’Heliga gatan’ Via Sacra upp till Juppitertemplet
på Capitolium.
125
Då ock tycktes hon skön: av vinden blottades kroppen,
när var mötande fläkt lät dräkten fladdra omkring den,
och för en smekande vind kring nacken svallade håret.
530 Flykten förhöjde än mer hennes skönhet. Guden den unge
ville nu smekande ord ej längre på henne förspilla;
kärleken gav honom kraft, otyglad han följde i spåren.
Som när på öppet fält en vinthund skymtat en hare,
båda med snabbhet vill nå, en bytet, räddning den andre:
535 hunden är färdig att bita sig fast, han hoppas var stund att
bytet få fatt, och med framsträckt nos tätt följer i spåren;
haren hoppas ej mer, men ett sista språng honom räddar
undan käftarnas bett och nosen som snuddar vid kroppen –
så ock guden av hopp blev ilsnabb, jungfrun av fruktan.
540 Dock, förföljaren som flög fram på kärlekens vingar
snabbare var och ro ej den flyende unnade: redan
var han ifatt, hon hans andedräkt mot lockarna kände.
Uttömd var hennes kraft, och dödsblek av ilsnabba flyktens
möda hon äntligen såg sin fader Peneios’ vågor.
545 ”Fader,” hon bad, ”bringa hjälp, om ni floder gudamakt äger,
byt i en ny min gestalt, som så häftig kärlek har uppväckt!”
Knappt var det sagt, då en domning tung över lemmarna spred sig,
kring hennes bröst och kring midja smal späd bark bredde ut sig,
550 lockarna byttes mot löv, hennes armar blev grönskande grenar,
foten, som nyss var så snabb, av sega rottrådar fasthölls,
lövverket täckt hennes drag. Blott glansen om skönheten minner.
Febus dock har henne kär, och läggande handen på stammen
känner han bröstet än under späda barken sig häva,
555 grenarna famnar han om, som vore de lemmar, med sina
armar och pressar en kyss mot trädet – det böjer sig undan.
Guden talte: ”Nåväl, om ej du kan vara min maka,
skall du dock bli mitt träd: mitt hår, min cittra, mitt koger
skall utav dig en krans, o lager, ständigt få bära.
560 Latiums hjältar en gång skall du följa, när folkmassan ropar
glatt sitt ”Triumf!” och på festtåg långt Capitolium skådar.
Vid Augustus’ dörr skall också troget du vakta,
562 f. På Ov.’ tid stod på ömse sidor om dörren till Augustus’ hus på Palatinen
två lagerträd och ovanför den hängde en ekkrans, den gängse belöningen
i krig till dem som räddat en romersk medborgares liv: Augustus
hade ju räddat hela det romerska folket. Ov. ger här en mytologisk (och
smickrande) förklaring till dessa prydnader.
126

ante fores stabis mediamque tuebere quercum.
Utque meum intonsis caput est iuvenale capillis,
565 tu quoque perpetuos semper gere frondis honores!”
P yra mu s e t Thisbe
IV 55 Pyramus et Thisbe, iuvenum pulcherrimus alter,
altera, quas Oriens habuit, praelata puellis,
contiguas tenuere domos, ubi dicitur altam
coctilibus muris cinxisse Semiramis urbem.
Notitiam primosque gradus vicinia fecit;
60 tempore crevit amor, taedae quoque iure coissent,
sed vetuere patres. Quod non potuere vetare,
ex aequo captis ardebant mentibus ambo.
Conscius omnis abest: nutu signisque loquuntur;
quoque magis tegitur, tectus magis aestuat ignis.
65 Fissus erat tenui rima, quam duxerat olim,
cum fieret, paries domui communis utrique.
Id vitium nulli per saecula longa notatum
– quid non sentit amor? – primi vidistis, amantes,
et vocis fecistis iter, tutaeque per illud
70 murmure blanditiae minimo transire solebant.
Saepe, ubi constiterant hinc Thisbe, Pyramus illinc
inque vices fuerat captatus anhelitus oris,
”Invide”, dicebant, ”paries, quid amantibus obstas?
Quantum erat, ut sineres toto nos corpore iungi
75 aut, hoc si nimium est, vel ad oscula danda pateres?
Nec sumus ingrati: tibi nos debere fatemur,
quod datus est verbis ad amicas transitus aures.”
Talia diversa nequiquam sede locuti
sub noctem dixere ”vale” partique dedere
80 oscula quisque suae non pervenientia contra.
Postera nocturnos Aurora removerat ignes,
solque pruinosas radiis siccaverat herbas:
ad solitum coiere locum. Tum, murmure parvo
multa prius questi, statuunt, ut nocte silenti
85 fallere custodes foribusque excedere temptent,
cumque domo exierint, urbis quoque tecta relinquant;
IV: 57 Semiramis var en mytisk drottning i Babylon, mest bekant för sina
‘hängande trädgårdar’, ett av antikens sju underverk; hennes make var Ni-
127
där framför skall du stå och skydda en ekkrans i mitten.
Så som mitt eget hår oskuret svallar kring skuldran,
565 så må du smyckas ock av evigt grönskande lövverk.”
P yra mus och Thisbe
IV 55 Thisbe och Pyramus (han var skönast bland ynglingar alla,
hon uti Österland bland alla flickor mest prisad)
hade sitt hem i den stad, som Semiramis säges ha omgett
högt med en tegelmur, och här de bodde som grannar.
Umgänge först, förtrolighet se’n av grannskapet föddes.
60 Kärlek snart spirar upp; brudfacklan skulle den helgat;
hårda föräldrar sade dock nej men kunde ej hindra,
att en lika stark eld brann i hjärtat hos båda.
Ingen förtrogen de har, de talar med miner och tecken;
och ju mer elden döljs, dess mer under ytan den glöder.
65 Husens gemensamma vägg dock hade en spricka helt liten,
som blivit till en gång, då väggen för länge se’n byggdes.
Detta fel, som av ingen märkts under långliga tider,
såg ni, älskande, först – vad finns som ej kärleken märker!
Här de gjorde för rösten en väg, och trygga på denna
70 brukade smekande ord passera i svagaste viskning.
Ofta, då här de sig ställt på var sin sida om muren,
växelvis fångande upp var fläkt från älskande läppar,
sade de: ”Elaka vägg, varför de älskande skilja?
Vore för mycket begärt, om du lät oss famna varandra!
75 Men om för mycket det är, nåväl, för en kyss blott dig öppna!
Otacksamma vi är dock ej, och vår skuld vi ej glömmer,
att våra ord genom dig fått en väg till älskande öron.”
Talande fåfängt så, där de stod åtskilda av muren,
sade mot kväll de farväl, och vardera gav åt sin sida
80 kyssar, som ej nådde fram till vännen som stod på den andra.
Morgonrodnaden re’n de nattliga blossen förjagat,
örternas dagg torkats upp av solens värmande strålar.
Åter de möts på sin vanliga plats; först klagar de länge
viskande över sin lott, men beslutar så att försöka
85 gäcka, när natten blir tyst, sin vakt och smyga från hemmet
och sedan detta de gjort, även stadsbebyggelsen lämna.
nus, (v. 88); muren av tegel (v. 58) har däremot verklighetsbakgrund.
128

neve sit errandum lato spatiantibus arvo,
conveniant ad busta Nini lateantque sub umbra
arboris. Arbor ibi niveis uberrima pomis,
90 ardua morus, erat, gelido contermina fonti.
Pacta placent. Et lux, tarde discedere visa,
praecipitatur aquis, et aquis nox exit ab isdem.
Callida per tenebras versato cardine Thisbe
egreditur fallitque suos adopertaque vultum
95 pervenit ad tumulum dictaque sub arbore sedit.
Audacem faciebat amor. Venit ecce recenti
caede leaena boum spumantes oblita rictus,
depositura sitim vicini fontis in unda.
Quam procul ad lunae radios Babylonia Thisbe
100 vidit et obscurum timido pede fugit in antrum,
dumque fugit tergo velamina lapsa reliquit.
Ut lea saeva sitim multa compescuit unda,
dum redit in silvas, inventos forte sine ipsa
ore cruentato tenues laniavit amictus.
105 Serius egressus vestigia vidit in alto
pulvere certa ferae totoque expalluit ore
Pyramus. Ut vero vestem quoque sanguine tinctam
repperit: ”Una duos”, inquit, ”nox perdet amantes;
e quibus illa fuit longa dignissima vita,
110 nostra nocens anima est. Ego te, miseranda, peremi,
in loca plena metus qui iussi nocte venires
nec prior huc veni. Nostrum divellite corpus
et scelerata fero consumite viscera morsu,
o quicumque sub hac habitatis rupe, leones!
115 Sed timidi est optare necem.” Velamina Thisbes
tollit et ad pactae secum fert arboris umbram.
Utque dedit notae lacrimas, dedit oscula vesti:
”Accipe nunc”, inquit, ”nostri quoque sanguinis haustus!”
Quoque erat accinctus, demisit in ilia ferrum,
120 nec mora, ferventi moriens e vulnere traxit
et iacuit resupinus humo; cruor emicat alte,
non aliter quam cum vitiato fistula plumbo
scinditur et tenui stridente foramine longas
eiaculatur aquas atque ictibus aëra rumpit.
125 Arborei fetus aspergine caedis in atram
vertuntur faciem, madefactaque sanguine radix
129
purpureo tingit pendentia mora colore.
Men för att ej ta fel, då de gick på det vidsträckta fältet,
skulle vid Ninus’ grav de träffas i skyddande skuggan
under ett träd. Ty ett mullbärsträd med snövita frukter
90 reste där högt sin stam invid en svalkande källa.
Avtalet finner de gott, och dagen, som trögt synes vika,
sjunker i havet ner, och natt stiger upp ur detsamma.
Thisbe öppnar sin dörr försiktigt i nattliga dunklet,
gäckar vaktande blick, träder ut och höljd i sin slöja
95 fram till graven hon når, där hon sätter sig ner under trädet.
Kärleken gör henne djärv. Men se, en vild lejoninna,
sölad om fradgande käft av blod från boskap nyss dödad,
kommer att släcka sin törst i källans porlande flöden.
Thisbe i månens sken på avstånd såg henne redan,
100 och på bävande fot in i dunkel grotta hon flydde;
lämnande flyende dock sin slöja, som glidit från skuldran.
När lejoninnan sin törst hade stillat i väldiga klunkar,
fann hon, då åter till skogs hon vände, den tappade slöjan
och med sin blodiga käft slet sönder dess luftiga vävnad.
105 Pyramus senare kom, och när han märkte i sanden
tydliga spår av ett vilddjurs fot, han bleknade häftigt.
Men då han även fick se den av blodet sölade slöjan,
klagade han: ”En natt skall åt tvenne älskande döden
bringa. Likväl var hon väl värd att länge få leva,
110 jag den skyldige är; det är jag, som dödat dig, arma,
jag, som kallat dig hit, där fasor lura i natten,
och ej före dig kom. O, slit min kropp då i stycken,
slit med mordiska bett ur bröstet mitt brottsliga hjärta,
alla ni lejon, som här bland klipporna har era kulor!
115 Fegt är dock att blott önska sig död.” Han tog hennes slöja,
bar den så bort till det träd, i vars skugga de lovat att mötas.
Sedan klädet han här hade kysst och vätt det med tårar,
ropade han: ”Tag nu mot även mitt blods strömmande flöden!”
Stötte så djupt i sitt bröst det svärd, varmed han var rustad,
120 strax han det döende drog ur varma, blödande såret.
Fallen han låg där på rygg, och mot himlen sprutade blodet,
som när ett vattenrör, vars bly har fått någon skada,
brister, och vattnet med fart ur trådsmal springa i höjden
sprutar med vinande ljud och klyver luften i stötar.
125 Trädets frukt, som bestänkts av blod från dödande såret,
mörknar och mörknar alltmer, och roten fuktad av blodet
130

skänker se’n purpurns färg åt bären, som hänger i kronan.
Ecce metu nondum posito, ne fallat amantem,
illa redit iuvenemque oculis animoque requirit,
130 quantaque vitarit narrare pericula gestit.
Utque locum et visa cognoscit in arbore formam,
sic facit incertam pomi color: haeret, an haec sit.
Dum dubitat, tremebunda videt pulsare cruentum
membra solum retroque pedem tulit, oraque buxo
135 pallidiora gerens exhorruit aequoris instar,
quod tremit, exigua cum summum stringitur aura.
Sed postquam remorata suos cognovit amores,
percutit indignos claro plangore lacertos
et laniata comas amplexaque corpus amatum
140 vulnera supplevit lacrimis fletumque cruori
miscuit et gelidis in vultibus oscula figens:
”Pyrame”, clamavit, ”quis te mihi casus ademit?
Pyrame, responde! Tua te carissima Thisbe
nominat. Exaudi vultusque attolle iacentes!”
145 Ad nomen Thisbes oculos a morte gravatos
Pyramus erexit visaque recondidit illa.
Quae postquam vestemque suam cognovit et ense
vidit ebur vacuum: ”Tua te manus” inquit, ”amorque
perdidit, infelix! Est et mihi fortis in unum
150 hoc manus, est et amor: dabit hic in vulnera vires.
Persequar exstinctum letique miserrima dicar
causa comesque tui; quique a me morte revelli,
heu, sola poteras, poteris nec morte revelli.
Hoc tamen amborum verbis estote rogati,
155 o multum miseri meus illiusque parentes,
ut, quos certus amor, quos hora novissima iunxit,
componi tumulo non invideatis eodem.
At tu, quae ramis, arbor, miserabile corpus
nunc tegis unius, mox es tectura duorum,
160 signa tene caedis pullosque et luctibus aptos
semper habe fetus, gemini monumenta cruoris!”
Dixit, et aptato pectus mucrone sub imum
incubuit ferro, quod adhuc a caede tepebat.
Vota tamen tetigere deos, tetigere parentes.
165 Nam color in pomo est, ubi permaturuit, ater,
quodque rogis superest, una requiescit in urna.
131
Än ej skräcken sig lagt, men rädd att svika sitt löfte
Thisbe vänder nu om och ivrigt Pyramus söker,
130 längtar att honom förtro, vilken fara hon lyckligen undgått.
Platsen finner hon nog och igenkänner formen på trädet;
frukternas färg henne oviss gör, hon tvekande stannar.
Medan hon tvekade än, fick hon se, hur skälvande lemmar
slog emot blodstänkt mark. Förfärad hon drog sig tillbaka,
135 dödsblek blev hennes kind, och hon skälvde, likasom havet
krusas av vindens fläkt, som lätt sveper fram över ytan.
Men när hon väl dröjt kvar och sin älskade sett i den döde,
slog hon, klagande högt, sina helt oskyldiga armar,
slet förtvivlad sitt hår och famnade kroppen den kära,
140 fyllde med tårar hans sår och blandade gråten med blodet,
höljde till sist med kyssar hans drag, som kallnat i döden.
”Pyramus,” ropade hon, ”vilket öde har ryckt dig ifrån mig?
Pyramys, svara! Det är ju jag, din älskade Thisbe,
som dig kallar! Ack, hör och lyft dina domnade blickar!”
145 Och vid sin Thisbes namn sina ögon, tyngda av döden,
Pyramus lyfte nu: han såg henne, slöt dem för evigt.
Men när hon kände igen sin slöja, och märkte att svärdet
fanns ej i skidan mer, hon ropade: ”Så har din kärlek
låtit för egen hand dig dö, olycklige; därtill
150 även hos mig finnes mod, och min hand får kraft av din kärlek.
Jag skall i döden dig nå; jag arma skall kallas dess orsak,
men ock ditt följe i den. Och du som från mig kunde ryckas,
ack, blott av döden, skall ej ens av döden från mig kunna ryckas.
Men från oss båda går en bön till fäderna båda,
155 mina och hans, ni djupt beklagansvärda och arma:
oss, som kärlek och tro och dödens stund har förenat,
oss må ni unna jämväl under samma kulle att vila.
Hör även du, o träd, som nu beskuggar den enes
arma stoft och snart skall skugga även den andras:
160 märken av blodet behåll, må din frukt allt framgent förbliva
mörk och en bild av sorg; om bådas vår död skall du vittna.”
Så hon sade och se’n mot sitt bröst hon riktade svärdet,
kastade sig mot dess egg, som ännu var varm utav blodet.
Bönen gudarna grep, och föräldrarna rörde den även:
165 ty mullbäret är mörkt, när frukten hunnit till mognad,
och vad från bålet är kvar, i samma urna nu vilar.
132

Dae dalu s et I ca ru s
VIII 183 Daedalus interea, Creten longumque perosus
exsilium tactusque loci natalis amore,
185 clausus erat pelago. ”Terras licet”, inquit ”et undas
obstruat, at caelum certe patet; ibimus illac.
Omnia possideat, non possidet aëra Minos.”
Dixit, et ignotas animum dimittit in artes
naturamque novat. Nam ponit in ordine pennas,
190 a minima coeptas, longa breviore sequenti,
ut clivo crevisse putes: sic rustica quondam
fistula disparibus paulatim surgit avenis.
Tum lino medias et ceris alligat imas
atque ita compositas parvo curvamine flectit,
195 ut veras imitetur aves. Puer Icarus una
stabat et, ignarus sua se tractare pericla,
ore renidenti modo, quas vaga moverat aura,
captabat plumas, flavam modo pollice ceram
mollibat lusuque suo mirabile patris
200 impediebat opus. Postquam manus ultima coeptis
imposita est, geminas opifex libravit in alas
ipse suum corpus motaque pependit in aura.
Instruit et natum: ”Medio,” que , ”ut limite curras,
Icare”, ait, ”moneo, ne, si demissior ibis,
205 unda gravet pennas, si celsior, ignis adurat.
Inter utrumque vola! Nec te spectare Booten
aut Helicen iubeo strictumque Orionis ensem:
me duce carpe viam!” Pariter praecepta volandi
tradit et ignotas humeris accommodat alas.
210 Inter opus monitusque genae maduere seniles
et patriae tremuere manus. Dedit oscula nato
non iterum repetenda suo, pennisque levatus
ante volat comitique timet velut ales, ab alto
quae teneram prolem produxit in aëra nido,
VIII 183 Om Daidalos – Daedalus och hans son Ikaros – Icarus samt om
labyrinten på Kreta se AKS 156 f. (6.48).
191 ’Panflöjt’: i den latinska texten endast fistula ’rör’, ofta = ’herdepipa’;
Pan – Faunus var herdarnas gud, jfr till Hor. carm. I 4, 11.
133
Daidalos och Ika ros
VIII 183 Daidalos åter, som var på Kreta led och sin långa
landsflykt och längtade hem till fädernejorden den kära,
185 hejdats av havets vidd. ”Må han jorden och vågorna stänga,”
tänkte han, ”himmelen står dock öppen. Där skall vi färdas.
Allt må han äga på jord; över luften råder ej Minos.”
Sade och vände sin håg till konster dittills ej kända,
ändrade tingens natur: ty nu fäster han fjädrar i rader,
190 börjar med den som är minst, på en kortare följer en längre,
som om de växt i en slänt: så brukar den lantliga Panflöjt
formas av olika rör, som reser sig över varandra.
Mitten han fäster med tråd men nederst han fogar med vaxkitt.
Färdiga vingarna så han lindrigt böjer, att formen
195 fågelvingars blir lik. Lille Ikaros stod vid hans sida,
visste alls icke av, att sitt eget fördärv han berörde,
när han leende glad än lekte med flygande fjädrar,
än med det gula vax, som han knådade muntert med tummen,
hindrande så med sin lek sin faders märkliga syssla.
200 Verket blev fört till slut, och mästaren själv lät sig sväva
nu på vingarnas par, som satte luften i svängning.
Därpå han lärde sin son: ”Kom ihåg att flyga i mitten,”
sade han, ”glöm ej det! Ty om lägre du går under flykten,
205 vingen av vågorna tyngs, går du högre, bränns du av solen.
Flyg mellan båda, jag ber, och se ej mot Björnvaktarns stjärnbild,
icke mot Björnens bild och Orions blottade klinga.
Följ blott tätt efter mig!” Och medan han råd gav för flykten,
fäste han vingarnas par, oprövade ting, på hans skuldror.
210 Mitt under arbetets gång och mitt i de manande orden
gubben i tårar föll och hans händer darrade. Gossen
kysste han – det skulle aldrig mer ske – och av vingarna buren
flög i spetsen han fram och såg ofta tillbaka på sonen,
liksom en fågelmor, som har fört sin unge ur boet,
200 ff. Översättningen är hopdragen med en rad gentemot latinet.
206 f. Stjärnbilderna ’Björnvaktaren’ Bootes med den ljusstarka stjärnan
Arcturus ’(Stora) Björnen’, Helice (även kallad Karlavagnen) och ’Orions
svärd’ (nära Orions bälte) var för antikens sjömän lätta att orientera sig
efter; lille Ikaros skulle dock inte ta ut kursen själv utan endast följa fadern!
134

215 hortaturque sequi damnosasque erudit artes
et movet ipse suas et nati respicit alas.
Hos aliquis, tremula dum captat arundine pisces,
aut pastor baculo stivave innixus arator
vidit et obstupuit, quique aethera carpere possent,
220 credidit esse deos. Et iam Iunonia laeva
parte Samos – fuerant Delosque Parosque relictae –,
dextra Lebinthus erat fecundaque melle Calymne,
cum puer audaci coepit gaudere volatu
deseruitque ducem caelique cupidine tactus
225 altius egit iter. Rapidi vicinia solis
mollit odoratas, pennarum vincula, ceras.
Tabuerant cerae.Nudos quatit ille lacertos,
remigioque carens non ullas percipit auras.
Oraque caerulea patrium clamantia nomen
230 excipiuntur aqua, quae nomen traxit ab illo.
At pater infelix, nec iam pater: ”Icare”, dixit,
”Icare”, dixit, ”ubi es? Qua te regione requiram?”
”Icare!” dicebat. Pennas aspexit in undis
devovitque suas artes corpusque sepulcro
235 condidit. Et tellus a nomine dicta sepulti.
Orphe us e t Eu ry dice
X 8 Duxerat Eurydicen Orpheus, sed nupta per herbas
dum nova Naïadum turba comitata vagatur,
10 occidit in talum serpentis dente recepto.
Quam satis ad superas postquam Rhodopeïus auras
deflevit vates, ne non temptaret et umbras,
ad Styga Taenaria est ausus descendere porta.
Perque leves populos simulacraque functa sepulcro
220 ff. Samos med ett berömt Hera- (Juno-)tempel hör till de större öarna
vid Mindre Asiens västkust, Lebinthus och Calymne ligger söder därom.
Med tanke på att Daidalos’ hemstad var Athen förefaller flyktvägen från
Kreta besynnerlig.
230 Med ’det Ikariska havet’ avsåg man i antiken sydöstra delen av Egeiska
havet, kring ön Ikaria (nu Nikaria), jfr v. 235.
235 Med ’landet’ tellus avses ön Ikaria, där Ikaros blev begravd.
135
215 ber honom följa sig tätt och lär ut fördärvliga konster,
vingarna själv han rör och ser tillbaka på sonens.
En som med darrande spö vid strand sökte fiskarna fånga,
herden, stödd på sin stav, och plöjaren, lutad mot plogen,
undret med häpnad såg och tänkte, att gudar de måste
220 vara, som etern klöv. – Det åt Juno helgade Samos
låg re’n på vänster hand – ty man lämnat Delos och Paros –,
även Lebinthos man såg och det honungsrika Kalymne:
då åt sin djärva flykt begynte sonen att glädjas,
vägvisarn lämnade han, och ivrig att himmelen uppnå
225 högre han styrde sin färd. Men solens brännande grannskap
smälte det doftande vax, som höll vingfjädrarna samman.
Redan var vaxet löst. Han skakade blottade armar,
saknande roddverktyg han kunde ej luften mer fånga.
Munnen, som faderns namn än ropade, sjönk i det djupa,
230 blånande hav, det Ikariska hav, som fått namn efter honom.
Men hans olycklige far, ej längre fader, på sonen
ropade: ”Ikaros! var? var är du? Var kan jag dig söka?”
”Ikaros!” ljöd än hans rop. Då såg han fjädrar på vattnet.
Sorgsen förbannade han sin konst och sänkte i graven
235 sonens livlösa kropp. Men landet fick namn efter denne.
Orfe vs och Eurydike
X 8 Orfevs med Eurydike förmälts. Då den nygifta bruden
följd av najaders flock lustvandrar ute i gräset,
10 sjunker hon plötsligt ned, av en orm dödsbiten i hälen.
Länge han henne begrät i de levandes land under solen,
sångarn från Rhodopes berg. Men till sist han drevs av sin längtan
ned till de dödas värld genom Tainarosporten att vandra.
Här han trängde sig fram genom skuggors och vålnaders skara
X 8 Om Orfevs-myten se AKS 158 (6.54). – De kursiverade orden har lånats
från B. Risbergs skolupplaga.
9 Najader kallades fr. a. de nymfer, som troddes bo i källor, insjöar och
andra sådana vattendrag.
12 ’Rhodopes berg’ i Thrakien.
13 Tainaron (äv.Tainaros) var en plats i sydöstligaste Peloponnesos, där man
trodde att nedfarten till Hades började.
136

15 Persephonen adiit inamoenaque regna tenentem
umbrarum dominum, pulsisque ad carmina nervis
sic ait: ”O positi sub terra numina mundi,
in quem recidimus, quidquid mortale creamur,
si licet et falsi positis ambagibus oris
20 vera loqui sinitis, non huc, ut opaca viderem
Tartara, descendi, nec uti villosa colubris
terna Medusaei vincirem guttura monstri:
causa viae est coniunx, in quam calcata venenum
vipera diffudit crescentesque abstulit annos.
25 Posse pati volui nec me temptasse negabo:
vicit Amor. Supera deus hic bene notus in ora est;
an sit et hic, dubito. Sed et hic tamen auguror esse,
famaque si veteris non est mentita rapinae,
vos quoque iunxit Amor. Per ego haec loca plena timoris
30 per Chaos hoc ingens vastique silentia regni,
Eurydices, oro, properata retexite fata!
Omnia debemur vobis, paulumque morati
serius aut citius sedem properamus ad unam.
Tendimus huc omnes, haec est domus ultima, vosque
35 humani generis longissima regna tenetis.
Haec quoque, cum iustos matura peregerit annos,
iuris erit vestri: pro munere poscimus usum.
Quod si fata negant veniam pro coniuge, certum est
nolle redire mihi: leto gaudete duorum!”
40 Talia dicentem nervosque ad verba moventem
exsangues flebant animae; nec Tantalus undam
captavit refugam, stupuitque Ixionis orbis,
nec carpsere iecur volucres, urnisque vacarunt
Belides, inque tuo sedisti, Sisyphe, saxo.
45 Tunc primum lacrimis victarum carmine fama est
Eumenidum maduisse genas. Nec regia coniunx
sustinet oranti nec, qui regit ima, negare,
Eurydicenque vocant. Umbras erat illa recentes
inter et incessit passu de vulnere tardo.
15. 41–45 Om underjorden enligt antik mytologi se AKS 142 f. (6.18).
20 ’Tartaren’ Tartarus den del av dödsrikeet, dit de onda måste gå.
21 Om Herakles och Kerberos se AKS 153 (6.40).
22 Medusaei … monstri Om vidundret Medusa se AKS 158 (6.52); Kerberos
skall ha härstammat från henne.
137
15 rakt till Persefones tron, där hon satt med skuggornas konung.
Strängarna slog han då an, och han sjöng för det mäktiga paret:
”Gudar i nattens värld, ni som härskar i skuggornas rike!
Alla till eder vi komma en gång, vi som dödliga födas.
Sanningen säga jag skall, om jag får, utan fraser och omsvep:
20 ej har jag vandrat hit ned för att skåda den dunkla Tartaren,
ej att som Herakles förr bortsläpa den raggiga vakthund,
vars trekäftade gap omgives av ormar och drakfjäll.
Blott för min makas skull är jag här: en orm som hon trampat,
ingöt i henne sitt gift och betog henne blomstrande livet.
25 Väl har jag sökt att fördraga min lott och att glömma – förgäves!
Kärlekens gud mig betvang. Där uppe den guden är mäktig.
Här, om sagan är sann om Persefones rov, är han även
mäktig, hos eder, och stark. Vid den värld av fasa jag skådar,
30 vid detta väldiga djup, vid den ödsliga tystnadens rike
beder, besvär jag er nu: ack, skänk Eurydike mig åter!
Alla är vi åt er hemfallna: om något fördröjda
samlas vi dock hos er än förr, än senare alla,
hit går allas vår väg, till det yttersta målet för färden;
35 intet rike har ägt så tallös människoskara.
Hon skall ju också en gång, när dagarnas mått hon har uppfyllt,
er höra till. Jag begär blott livets lån, ej dess gåva.
Vägras mig denna min bön om nåd för min älskade maka,
vill jag hos henne förbli. Så gläd er: vi båda blir dödens.”
40 Så han sjöng, och hans ord ledsagas av strängarnas toner.
Skuggornas skaror grät. Man lyssnade. Tantalos glömde
vattnet som evigt flyr, och Ixions hjul måste stanna,
gamen glömde sitt rov, danaiderna öste ej mera,
Sisyfos satt på den sten, som han annars rullar beständigt,
45 furien av sången rörd sägs blott den gången, den enda,
kinden med tårar ha vätt, och varken den kungliga makan
kan stå hans bön emot, eller han som i dödsriket härskar.
Båda kallar Eurydike fram från skuggornas förgård,
nyss hon kommit dit ned: hon haltade ännu av såret.
25 ff. Översättningen är hopdragen med en rad gentemot latinet.
43 ’gamen’ eg. ’fåglarna’ (volucres): jätten Tityos hade sökt våldta Leto,
hans straff var att en gam ständigt hackade på hans lever.
45 ’furien’: eumeniderna (erinyerna, furierna) var underjordens hämnande
makter, se t. ex. AKS 149 (6.35).
138

50 Hanc simul et legem Rhodopeïus accipit Orpheus
ne flectat retro sua lumina, donec Avernas
exierit valles, aut irrita dona futura.
Carpitur acclivis per muta silentia trames,
arduus, obscurus, caligine densus opaca.
55 Nec procul afuerunt telluris margine summae:
hic, ne deficeret, metuens avidusque videndi
flexit amans oculos – et protinus illa relapsa est;
bracchiaque intendens prendique et prendere certans
nil nisi cedentes infelix arripit auras.
60 Iamque iterum moriens non est de coniuge quidquam
questa suo – quid enim nisi se quereretur amatam? –
supremumque ”vale”, quod iam vix auribus ille
acciperet, dixit revolutaque rursus eodem est.
Pyg ma lion
X 243 Quas quia Pygmalion aevum per crimen agentes
viderat, offensus vitiis, quae plurima menti
245 femineae natura dedit, sine coniuge caelebs
vivebat thalamique diu consorte carebat.
Interea niveum mira feliciter arte
sculpsit ebur formamque dedit, qua femina nasci
nulla potest, operisque sui concepit amorem.
250 Virginis est verae facies, quam vivere credas
et, si non obstet reverentia, velle moveri.
Ars adeo latet arte sua. Miratur et haurit
pectore Pygmalion simulati corporis ignes.
Saepe manus operi temptantes admovet, an sit
255 corpus an illud ebur: nec adhuc ebur esse fatetur.
Oscula dat reddique putat loquiturque tenetque,
et credit tactis digitos insidere membris
et metuit, pressos veniat ne livor in artus.
Et modo blanditias adhibet, modo grata puellis
260 munera fert illi: conchas teretesque lapillos
et parvas volucres et flores mille colorum
X 243 Sagan om skulptören Pygmalion på Cypern är väl mest känd genom
G. B. Shaws pjäs (och musikalen My fair lady).
139
50 Orfevs fick henne nu, men ett villkor ställdes för gåvan:
aldrig att vända sig om eller skåda bakom sig på vägen,
förr än ur dödens dal han kom upp, vid risk att hon mistes.
Stigen i tystnad beträds och uppför branterna bär det,
dunkel är vägen och brant, omsluten av skugga och töcken.
55 Snart var man nära den plats, där de levandes land börjar skymta.
Här blev han hastigt rädd, att hans älskade brud blivit efter,
vände skyndsamt sin blick – och genast gled hon tillbaka.
Armarna sträckte hon ut för att famna den kära och famnas,
intet fångar hon dock, den olyckliga, annat än luften.
60 Ännu en gång hon dör, men brudgummen klandrar hon icke.
Vad skulle hon väl klandra? Månn’ det, att hon älskats för mycket?
Blott ett sista farväl ur det fjärran dunklet hon sade –
höra det kunde han knappt – så sjönk hon tillbaka i djupet.
Pyg malion
X 243 Då nu Pygmalion sett, att Cyperns kvinnor ett straffbart
leverne förde, och då de många fel som naturen
245 nedlagt i kvinnans själ, djupt kränkt honom, levde han ensam
länge, fast i beslut att ej dela bädd med en maka.
Men under tiden han skar med en konst, som var värdig beundran,
ut en staty av elfenben så skön, som en kvinna
aldrig någonsin föds, och fattade kärlek till bilden.
250 Hyn som en flickas var: man skulle ha trott, att hon levde
och att, om blygsamhet ej hindrat, hon ville sig röra.
Så är konsten av konsten fördold. Pygmalion häpnar,
häftigt begär i hans bröst blir tänt efter kroppen han skapat.
Ofta han närmar sin hand till verket och forskar och prövar,
255 om det är elfenben eller kropp: knappt tror han det förra.
Kyssar ger han och tycker sig få tillbaka. Han talar,
tar i sin famn och tror, att fingrarna sjunker i hullet,
rädd dock, att deras tryck skall ge någon blånad på huden.
Än han talar smickrande ord, än bringar han gåvor,
260 som är i flickors smak: fint slipade stenar och snäckor,
därtill små fåglar i bur och blommor med tusende färger,
140

liliaque pictasque pilas et ab arbore lapsas
Heliadum lacrimas. Ornat quoque vestibus artus,
dat digitis gemmas, dat longa monilia collo.
265 Aure leves bacae, redimicula pectore pendent.
Cuncta decent. Nec nuda minus formosa videtur.
Collocat hanc stratis concha Sidonide tinctis
appellatque tori sociam, acclinataque colla
mollibus in plumis, tamquam sensura, reponit.
270 Festa dies Veneris tota celeberrima Cypro
venerat, et pandis inductae cornibus aurum
conciderant ictae nivea cervice iuvencae,
turaque fumabant, cum munere functus ad aras
constitit et timide: ”Si di dare cuncta potestis,
275 sit coniunx, opto” (non ausus ’eburnea virgo’
dicere) Pygmalion, ”similis mea”, dixit, ”eburnae!”
Sensit, ut ipsa suis aderat Venus aurea festis,
vota quid illa velint. Et, amici numinis omen,
flamma ter accensa est apicemque per aëra duxit.
280 Ut rediit, simulacra suae petit ille puellae
incumbensque toro dedit oscula. Visa tepere est.
Admovet os iterum, manibus quoque pectora temptat:
temptatum mollescit ebur, positoque rigore
subsidit digitis ceditque, ut Hymettia sole
285 cera remollescit tractataque pollice multas
flectitur in facies ipsoque fit utilis usu.
Dum stupet et dubie gaudet fallique veretur,
rursus amans rursusque manu sua vota retractat:
corpus erat, saliunt temptatae pollice venae.
290 Tum vero Paphius plenissima concipit heros
verba, quibus Veneri grates agat, oraque tandem
ore suo non falsa premit. Dataque oscula virgo
sensit et erubuit timidumque ad lumina lumen
attollens pariter cum caelo vidit amantem.
262 ’Heliadernas tårar’ bärnsten: heliaderna var solguden Helios’ döttrar,
systrar till Phaëton, som omkom då han fått köra Helios’ vagn; av sorg
över broderns död förvandlades de till popplar; sambandet med bärnsten
är dock oklart.
267 ’sidoniska snäckan’ purpursnäckan som i de feniciska städerna (fr. a.
Tyros och Sidon) användes för att färga kläder.
141
liljor, ett bollspel grant och Heliadernas tårar,
runna från deras träd. Han pryder ock bilden med kläder,
fingrarna ringar får, och långa kedjor får halsen.
265 Pärlor i öronen fästs, och från bröstet prydnadsband hänger.
Allt henne klär. Men mindre skön dock tycks hon ej naken.
Nu på dynor, som fått sin färg av sidoniska snäckan,
lägger han henne, sin brud henne kallar, nacken mot mjuka
kuddar av dun är lutad, som om hon kunde dem känna.
270 Nu var det Venus’ fest, som på hela Cypern med iver
firas, och snövita kor med de krumma hornen förgyllda
hade för kraftiga hugg mot nacken fallit till marken,
rökelsen brann: se, då efter offret stannar Pygmalion
vid hennes altare; skyggt han säger: ”O gudar, förmår ni
275 allting ge, så begär jag till maka” (han vågar ej säga
’flickan av elfenben’) ”en flicka, som liknar min bildstod.”
Gyllene Venus, som själv sin fest bevistade, insåg
väl, vad hans bön betydde. Som bud om gudomens bifall
trefalt tände sig lågan, sin spets den vände mot höjden.
280 Och vid sin återkomst sin flickas bild han besöker,
böjd över bädden en kyss han den ger – och känner dess värme.
Åter han närmar sin mun till hennes och känner på bröstet:
elfenbenet därav blir mjukt, och när stelheten viker,
sjunker det ner under fingrarnas tryck, som hymettiska vaxet
285 mjuknar i solen och lätt, då med tummen det knådats, kan anta
många förändrade skick och blir av nyttjandet nyttigt.
Medan han undrar och tvekande gläds och är rädd att ta miste,
trånande ständigt på nytt han sin längtans föremål vidrör:
ack, visst är det en kropp, ett pulsslag spratt under tummen.
290 Och nu med alla de ord, som höves, den pafiske hjälten
prisar gudinnans nåd, och en levande mun han nu trycker
äntligen mot sin mun. De givna kyssarna känner
flickan och rodnar, och skyggt mot ljuset lyftande ögat
fångar med blicken hon in på en gång himlen och älskarn.
270 Cypern var ju Afrodites (Venus’) födelseö, Paphos den stad vid vars
strand hon flutit i land (jfr ’pafiske hjälten’, v. 290), därav binamnet Paphia
för Cypern.
284 ’hymettiska vaxet’: berget Hymettos i Attika var bl. a. berömt för sin
honung, en biprodukt var naturligtvis vax.
290 ’pafiske hjälten’ anakronism, jfr v. 297.
142

295 Coniugio, quod fecit, adest dea. Iamque coactis
cornibus in plenum noviens lunaribus orbem
illa Paphon genuit, de quo tenet insula nomen.
143
295 Bröllop följde, gudinnans verk, själv var hon tillstädes.
Nio gånger sig månens horn till fullmåne slutit,
när hon åt Pafos gav liv, den gosse som ön har sitt namn av.
144