Sjökapten Nils Theodor Forssbergs Berättelse® ( 1 av 76 ... - Nilsbob

Sjökapten Nils Theodor Forssbergs Berättelse® ( 4 av 76 )
var särdeles ruskig och mötte flera fartyg segel slitna ram ponerade i riggen och fara att collidera
var särdeles stor. I dagningen sågo Jutland och dref närmare land. Då vi ej hade segel att sätta äfven
om vi kunnat och vinden var rätt på land beslöts att segla rätt iland om vi kunde få fartyget att falla
af. Wi skulle då få upp svigtad klyfvare och 2 af de äldre skulle verkställa detta men de hunno knapt
få upp en del af seisingen förrän vinden tog fatt i seglet och slet det i trasor och det var med stor
nöd de två, räddade sig ombord igen.
För att utföra den åstundade manöfvern, fans ej annan råd än att börja kapa kryssmasten, när den
gick öfverbord klämtade skeppsklockan som var fast vid densamma, hvarvid Båsman Rundqvist
ropade 8 glas, hvarför vi andra af besättningen måste dra på munn och ge till ett skratt fastän faran
och måhända döden stod för våra ögon.
Under den tid som användes för mastens kapande hade fartyget stött på, tagit botten, den ena
brottsjön efter den andra gick öfver oss, så det var att hålla sig fast bäst man kunde, fartyget lade
sig mer på sidan och bottenplankorna till en del slagits ut så större delen af barlasten skjöts ut. Då
återstoden af fartyget blef lättare kastades det för hvarje störtsjö närmare land och folket på
stranden kunde genom tecken och skrik ge tillkänna att låta fockmasten stå okapad. För att söka få
någon förbindelse med land och bli bergade försöktes med lodlinan bunden vid en frånsliten sidport
om den kunde af sjön kastas på land. Till sist lyckades det för strandfolket att få fatt i port och lina
och fästad vid linan få en af våra trossar iland. Landfolket höll ändan styft när den delen af
densamma som fans ombord fästades.
Nu upstod frågan hvem som skulle först visa vägen och ge sig af på denna farliga färd, och det blef
jag som var lättast och kanske minst, kunde simma, som det sades, de skjutsade mig iväg. Hvad
hjälpte simkunnighet i dess bränningar! Följden blef den att jag uttröttades för hvarje doppning jag
fick i sjöarne och slutligen släppte taget i trossen och höll just på att komma med baksjön ut igen,
då en af fiskarena sprang ut och i sista ögonblicket, högg fast i mig och ryckte mig på stranden,
halvdöd.
Fartyget kom ju närmare och de som skulle bergas i land efter mig, blefvo fastbundna med lodlinan
och halade i land af fiskarena. På det viset kom de flesta i land äfven Capten. Som jag kryat till mig,
kom han efter någon stund till mig med begäran att jag skulle ge mig ombord igen och ta reda på
hans kläder i Kajutan under däck. Jag var ju ej så lifvad för den saken, men efter något parlerande,
så bunde jag linan om lifvet och de få som voro qvar ombord halade mig genom sjön dit igen.
Kommen ombord hade jag att krafla mig efter däcket upp till Kajut kappen hvilket ej var så lätt, då
det stod nästan rätt opp.
När jag kommit ner för Kajut trappen ett stycke och skulle förbi Styrmans hytt står dörren öppen,
och han sjelf, trankilt nerpackande sina mobiljer i Kista och säckar. Han frågade hvad jag ville, när
han fick höra att jag skulle ta reda på Capt saker, så sade han, "det kunde han gjort sjelf".
Sannerligen hade han rätt, ty jag hade stor svårighet att komma dit, hans hytt låg på styrbords sidan,
som låg i vattnet, alla saker som kunde flyta simmade omkring i vattnet. Jag fick väl tag i Capt
Sjösäck och krafsade ihop i densamma hvad som jag kom öfver, huru jag och säcken kom opp och i
land, mins inte jag, men till sist hade väl Styrman hans och en del af besättningens saker kommit i
land.
Mitt eget gods hade jag ej tagit reda på ut-tröttad som jag var, var jag alt för glad att komma undan
med lifvet, och tillsist då alt som vi fått i land blifvit lastade på kärror efter några hästar, anträddes
marchen mellan och öfver sandklitterna till Fiskare och Bond stugor. Om jag minnes rätt hette byn
Bjergen eller något ditåt.
Nästa dag gingo några af besättningen till vraket, som då stod på torra landet och fant att
strandröfvare höllo på och bortförde besättningens qvarlemnade kistor och saker, men måste de