Grönsöö park och trädgård 1820-1925 - Epsilon Open Archive - SLU

Dessa ingår i ett system av flera hundra meter av liknande häckar med
blandade trädslag i alla väderstreck. Men först kommer terrasserna som är
något av parkens centralpunkt, fastän att de är belägna längst ut i anläggningen
nära vattnet.
Från alla håll runt huvudbyggnaden syns gråstensmurar i olika storlekar
och vinklar. De bildar ramper, små avsatser, källarvalv och terrasser. De
kantas av häckar av syren, häckkaragan och liguster. Terrasserna övergår mot
sidorna i de så kallade engelska gångarna, där mellanliggande partier klipps
extensivt och tillåter en örtrik flora med gullvivor, fibblor och enstaka
krolliljor. Sluttningarna mellan terrassplanen har kortklippt gräs. På
terrassernas grusgångar skuggas flanören av trädrader, framför allt bestående
av lönn, men också lind och alm. Trädens kronor klipps årligen så att deras
ovandel bildar ett plan som inifrån huvudbyggnadens andra våning påminner
om ett tak. Från att under 1800-talet likt en upphöjd Giardino segreto ha varit
avskärmade från borggården via plank, leder nu terrasserna till borggårdens
bägge hörn via de engelska gångarna. Tack vare det lilla formatet, den
karaktäristiska skarpa sluttningen och närheten till vattnet upplevs terrasserna
ännu som en sluten och rofylld plats.
När Mälarfjärden mellan Grönsö och Arnö glittrar i söder- eller västersol,
kan vyn uppifrån terrasserna knappast beskrivas som annat än intagande.
Vattnet rundar huvudbyggnaden i två väderstreck och viker vidare in mot
den tredje, nyss passerade, sidan i form av viken Kofsan bakom
flygelbyggnaden. Vid Kofsan ligger en uppmurad trädbeklädd liten holme
som ingick i 1700-talets koncept med vyer, de engelska gångarna, det
geometriska gångsystemet och ombonade terrasser.
I huvudbyggnadens mittaxel nedanför terrasserna står en paviljong i
kinesiserande stil, inuti klädd med snäckor, musselskal och mineral.
Lusthuset är alltifrån uppförandet – med stor sannolikhet 1700-talets slut –
placerat ute i vattnet på en stenbrygga varifrån man återigen har utmärkt
utsikt över Utöhus på fastigheten Utö, vilken med ett kortare uppehåll har
varit i Grönsöös ägo sedan 1640-talet.
På detta sätt kan dagens besökare uppleva påfallande många strukturer
från 1600- och 1700-talen. 1800-talet är däremot knappt synligt i
parkanläggningen, till stor del beroende på att denna period präglades av
odlingar av sådan karaktär att de inte bevarats. Vi ser ett Grönsöö som är
avskalat och avplockat en hel del av sin forna karaktär. Ändå har just
Grönsöö, som få svenska anläggningar, lyckats behålla delar från flera skilda
epoker, sammanflätade med varandra på ett sätt som är anmärkningsvärt för
svensk landskapsarkitektur och trädgårdshistoria.
17