Grönsöö park och trädgård 1820-1925 - Epsilon Open Archive - SLU

det slående hur enskilda individer i familjen har plockat upp traditionen och
förvaltat den såpass länge, att traditionen i sig själv har blivit någonting
märkligt och ur kulturhistorisk och nationell synvinkel värdefull, eftersom
den är en garant för fortsatt sammanhållning av den fysiska platsen.
För fortlevnaden av Grönsöö som kulturhistoriskt objekt har man från
offentligt håll menat att just familjens incitament att driva Grönsöö är viktigt
för platsen. Därför är fokuseringen på Grönsöö som ett ”levande hem”
relevant idag, precis som det var redan då Sigurd Wallin publicerade
Grönsö-boken 1952. Den enskilde familjemedlemmens immateriella värden
såsom anknytning till platsen, samhörighet och tradition ses som en grund
för bevarandet av den kulturhistoriska miljön.
Detta är i linje med den inriktning man har idag från statsmaktens sida i
fråga om exempelvis inlösen om inventariesamlingar. Den moderna synen på
inventarier är att föremålen i regel bara har betydelse i sitt sammanhang och i
sin ursprungliga miljö. Problemet är att sammanhanget ofta har försvunnit.
För parkanläggningen har det obrutna brukandet inneburit att den inte
genomgått samma utveckling som motsvarande anläggningar vid många
andra gods. Häckar och träd som har tuktats i sekler vid Grönsöö har fått
fortsatt tukt och formning. Igenväxning och uppsläppta träd har annars
under 1900-talet blivit ett signum för svensk parkutveckling.
Detta fenomen noterades 1949 i den ovan nämnda artikeln av Gustaf
Näsström. Allt eftersom båten tog de resande kulturhistorikerna vidare längs
Mälarfjärdarna, kom samtalet in på hur så kallade kullkyrkor – kyrkor utan
torn – drunknade i resultaten av 1800-talets trädplanteringar. Ekerö kyrka
lyckades göra sig påmind tack vare tornspiran som ännu stack upp ovanför
grönskan. Resenärerna var eniga ombord: ”vi håller på att kvävas av träd i
detta land!”. Näsström refererade i sin artikel hur samtalet löpt: 13
Svenskens vördnad för gamla lummiga träd har en nästan religiös karaktär
och är i och för sig ett vackert nationaldrag, men det är skada att den ibland
spelas ut mot gammal och lika vördnadsvärd arkitektur. Nu glider
Kaggeholms 1700-talsfasad förbi om styrbord, men vi kan knappast skönja
den bakom en kompakt vegetation, och här utbrister Sigurd Curman
patetiskt: Röjning, röjning, röjning – eljest gror vi alldeles igen!
Från båten mötte dem i alla fall synen av Grönsöös huvudbyggnad som inte
var dold, utan tvärtom liksom vilade ovanpå grönskan: 14
13
Näsström 1950, s. 283.
14
Näsström 1950, s. 295.
27