Vad automatisk indexering och genreklassifikation kan tillföra ...

synes enkla mening har två diametralt olika meningar om två personer skall spela en
tennismatch eller om den ena personen håller på att tappa ett ton cement på den andra.
Detta är en helt naturlig konsekvens av användningsteorin. Meningen har två vilt skilda
betydelser, det är inte bara så att den tolkas olika, den betyder olika saker, för dess
mening är ju dess användning. 20 Wittgensteins eget exempel är om två personer som
flyttar klossar och liknande föremål. Först skapar de ett språk, där olika föremål och
aktioner ges olika ord för att beteckna desamma, och på så sätt skapar de ett sätt att
kommunicera. 21 Således ges en mening betydelse enbart av om den av avsändaren
önskade reaktionen nås när ett ord eller en fras yttras, är frasens mening också den
önskade yttrade reaktionen. Språkets betydelse blir alltså dess användning, det får ingen
egen betydelse utanför det sammanhang i vilket de yttras. Detta behöver inte vara inte
helt sant i alla fall, utan är en allmän regel som oftast gäller. Wittgenstein avskydde
generaliseringar, och påstod därför enbart att de flesta ord får sin mening av dess
användning. Vissa ord erhåller sin mening på andra vis, mera om detta senare. 22 Georg
Henrik von Wright, som var Wittgensteins efterträdare som professor i Chambridge
nämner att det som kanske skiljer Wittgenstein från de flesta övriga filosofer var att han
alltid strävade att göra sina undersökningar så konkreta som möjligt, något som är
diametralt skilt från det vanliga sättet att undersöka saker inom filosofin, där det oftast
eftersträvade är att göra undersökningen så abstrakt som möjligt. 23 Detta ligger väl i linje
med användningsteoriens grundtanke, att inget kan förstås utanför sin kontext. Språket
bestämmes till stor del av den, och teorier som försöker vara helt allmängiltiga och
abstrakta blir meningslösa.
3.1.4: Kritik av och brister hos användningsteorin
Som innan nämnts existerar det inte någon språkfilosofisk teori som inte med enkelhet
kan utsättas för relevant kritik, Wittgensteins användningsteori är i detta fall inget
undantag. Den undviker i för sig enkelt de fallgropar som den naiva språkteorin föll i, på
grund av att orden inte har någon direkt relation med den egentliga världen. Emellertid
kan kritik riktas mot några andra punkter. En kritik som inte har någon större effekt på
teorin när den appliceras på det skrivna ordet är att när en person talar, gör personen
väldigt lite mellanrum mellan de olika orden, i princip är det enbart en lång ström med
läten som strömmar ur talarens strupe. Istället är det åhöraren som själv styckar upp
orden i dess rätta beståndsdelar. Hur kan detta ske automatiskt? Rimligen borde varje
språkspel kunna vara uppbyggt med olika ord, inte bara med olika betydelse av de olika
orden. Detta problem drabbar inte det skrivna språket, då det redan delar upp tecknen i
ord med hjälp av ett mellanrum mellan de olika orden. 24
En allvarligare invändning som kan riktas mot teorin är hur den hanterar egennamn. Det
verkar omöjligt att skapa en regel till ett språkspel så att varje person som förstår
20
Harrison, Bernard, (1979), s. 233 – 246.
21
Wittgenstein, Ludwig (1992). Filosofiska undersökningar. Stockholm: Thales, s 13 – 20.
22
Lycan, William G. (2000), s. 99.
23
Wright, Georg H. von. (1993). Logik, filosofi och språk. Lund: Nya Doxa s. 204.
24
Lycan, William G. (2000), s. 99.
12