Vad automatisk indexering och genreklassifikation kan tillföra ...

litteraturvetenskapliga teorier, huvudsakligen producerade av franska litteraturvetare och
filosofer att presenteras. Precis som vad gällde språkfilosofi skall dessa inte anses vara de
bästa teorierna på ett allmänt plan, de är troligen enbart de bästa för att kunna genomföra
uppsatsens syfte.
3.2.1: Textens mening
Uppenbarligen är det alltså av stort intresse att kunna förklara hur meningsskapandet hos
den litterära texten fungerar. Precis som i fallet med språkfilosofin finns det flera olika
konkurrerande skolor och teorier som försöker förklara och i viss mån vidare
problematisera denna problematik. De för uppsatsen mest intressanta perspektiven
återfinns främst inom poststrukturalistisk teoribildning, en från början huvudsakligen
fransk litteraturteorietisk skola. Om man ska försöka se några gemensamma drag för de
vitt skilda teoretiker som går under benämningen poststrukturalister och deras syn på
textens mening kan det sägas vara deras dynamiska och subjektiva syn på mening. Den
litterära texten skall inte ses som ett kommunikativt kärl innehållandes konkret mening.
Meningen är aldrig något fast, utan är alltid mer eller mindre dolt, och måste återskapas
av läsaren. Meningen kan aldrig definitivt fastslås, utan produceras och motverkas av
själva texten och vid läsning av denna. Istället för att låsa meningen betonas istället
textens komplexitet och inre självmotsägelser, dess tendenser till upplösning. Meningen
skall ses som en process och rörelse, en dynamisk existens och inte något fast konkret
som bara skall återupptäckas av läsaren. 28
Den franska filosofen Roland Barthes (1915 -1980) är troligen den som har tydligast
synliggjort och diskuterat detta litterärteoretiska synsätt. Hans tydliga ställningstagande
erbjuder ett för uppsatsen produktivt teoretiskt perspektiv för diskussionen om
meningsskapande av den litterära texten. I en av sina mest känna texter, Författarens död
presenterar Barthes tanken om författarens död. Denna texts grundbudskap är att det inte
är författaren som talar, denne är bara den skrivande instansen och är inte relevant för den
skönlitterära textens mening. Istället är det enbart språket som talar, författaren har
således ingenting med textens mening att göra. 29 Avlägsnandet av författaren och dennes
auktoritet får effekten att texten öppnas upp. En läsning av texten är inte längre bara ett
sökande efter en egentlig, riktig mening, bestämt av författaren. Barthes liknar författaren
vid en gud, så länge författaren existerar blir sökandet efter mening ett slags teologiskt
projekt där målet är att slutgiltigt slå fast författarens budskap För så länge en text har en
författare är texten även påtvingad en gräns och en slutgiltig mening. Genom att då
metaforiskt påstå att författaren är död och utan möjlighet att påverka, försvinner detta
tvingande projekt, och texten får åter liv. 30 Nu behöver meningen ej längre sökas
transcendent i förhållande till texten, utan existerar och produceras istället immanent av
texten och läsningen. Litteraturen blir alltså inte en kommunikation mellan en avsändare
och en mottagare. Text bör enligt Barthes förstås som ett spel eller en väv. Olika
28 Kittang, (1997), s. 79 – 106.
29 Barthes, Roland (2000). The death of the author. Kap. 8 i Lodge, David & Wood, Nigel (ed.), Modern
Criticism and Theory. A Reader. Essex: Pearson Education Limited, s. 147f.
30 Barthes (2000), s. 149.
14