Vad automatisk indexering och genreklassifikation kan tillföra ...

4.3.1 Hur en texts mening skapas
Något som alla teoretikerna är överens om är att den mest unika egenskapen hos
skönlitteratur är att den förmedlar någon form av ytterligare information förutom den rent
ordagranna. Texten skapar, på något sätt, i symbios med sin läsare läsarens tolkning av
texten. Denna tolkning är det som läsaren anser vara textens egentliga mening. Hur detta
överförande av extra information, detta meningsskapande, går till råder ingen klarhet
kring. Ett antagande som i alla fall majoriteten av dem är enade i, är att läsarens kontext
starkt påverkar läsupplevelsen och således även tolkningen. Detta stämmer väl överens
med Ricoeur, som ju anser att det är det skrivna språkets tillkortakommande med att
förmedla sin egen kontext som kräver att läsaren istället tolkar in sin egen kontext vid
läsandet. Läsaren för ett samtal (diskurs), med sin omvärld (kontext) och ett samtal med
texten. Det är denna simultana dubblering av samtal med två olika instanser som
möjliggör en tolkning av texten. Texten tolkas då, enligt Ricoeur inte ur språket, utan
genom språket. Språket är förmedlaren av textens inherenta tolkningspotential. Det är
samtalet med läsaren som är textens part av läsarens meningsskapande. Läsarens makt
över textens mening är alltså väldigt stark. En så stark läsare skapar naturligtvis väldiga
problem vid indexering, ingen läsning och tolkning blir lik någon annans.
På grund av detta är inte alla forskare är övertygade om att läsaren skall ha en sådan makt
att få skapa textens mening. Pejtersen och i viss mån även Nielsen antar en särställning,
genom att förneka läsarens möjlighet att egenväldigt skapa textens mening. Istället
lanserar de en annan lösning då de anser att läsaren kan göra en mer eller mindre korrekt
tolkning av texten. Det finns enligt Pejtersen, i alla fall i viss mån, en författarintention
som är ett facit om textens rätta tolkning. Nielsen tar en något svagare ståndpunkt, enligt
honom finns det enbart ett antal tolkningar som är mer intressanta än de övriga. Om
någon av dessa båda forskare har rätt, är den i alla fall manuella indexeringen av
skönlitterära texters konnotativa mening möjlig, därtill är den relativt enkel. Det finns
något faktiskt att indexera, den eller de korrekta tolkningarna. Tyvärr finns det flera saker
som tyder på att det inte är så pass enkelt att greppa en texts mening hos en läsare.
Barthes, Eliot och Foucault diskuterar alla trovärdigt att tanken att om textens mening
skapas av dess upphovsman förintar möjligheten för en kreativ läsning. Alla texter blir då
istället bara nyckelromaner, läsarens uppgift blir istället för att påverkas av texten bara att
försöka förstå dess riktiga tolkning. Det blir alltså möjligt att göra felaktiga läsningar. Det
är samtidigt viktigt att påpeka att alla tolkningar säkerligen inte är lika givande, men de är
alla lika riktiga. En läsnings riktighet avgörs bara av läsaren.
I motsats till de två ovan nämnda teoretikerna anser de övriga forskarna att en texts
mening är något som skapas under läsandeprocessen. Att indexera denna mening blir
därför omöjligt. Beghtol anser således att denna del av skönlitterär text inte skall
behandlas av en indexeringsprocess. Endast textens denotativa delar skall indexeras. Att
försöka även indexera de konnotativa delarna blir enbart ren spekulation. Bell och Saarti
argumenterar mot detta. Även textens konnotativa delar måste på något vis göras i någon
mån nåbara med en indexering, (vilket naturligtvis även Pejtersen och Nielsen anser).
Som tidigare framkommit anser de inte att textens direkta mening för varje läsare går att
greppa, därför är den uppenbarligen icke indexerbar. Det som blir indexerat, om en texts
46