nr28 webb - Örebro läns landsting

Hur gör man?
Carl menade att han kom till intervjun för att ”komma på något tips”. Han
hoppades att jag skulle kunna tala om för honom hur han skulle få den hjälp han
behövde. Men han hade tvekat länge innan han skickade ett jakande svar på
förfrågan om han ville medverka. ”Jag tyckte liksom inte att det var någon mening,
för vad skulle hon, ja vad skulle hon få ut av mig. Lilla mig, vad skulle hon få ut av
lilla mig? När jag inte hade lyckats.”
Carl avslöjade att han hade diffusa föreställningar om vad psykoterapi innebär.
Egentligen trodde han nog inte att det passade honom. ”Jag har för mig att man
kunde göra på olika sätt med att man grävde i barndomen och... men hur man ska
rätta till det, det har jag liksom ingen... det är nog lite diffust för mig. Jag är
tekniker, jag skulle skruva dit något, eller fila och slipa på någonting”.
Efter ett år slutade Carl sin terapi och konstaterade att ”det inte gav någonting”.
Han hade inte fått någonting av det han hoppats få. Han hade en passiv hållning
till terapeuten och till terapin.
Bränt barn?
Carl beskrev att han hade stora svårigheter att förstå hur han skulle vara bland
andra människor. Han hade problem med relationer utifrån en osäkerhet om vad
som förväntades av honom vad gäller hans beteende. Han iakttog andra
människor och såg bara hur de lyckades på olika sätt trots att de kunde vara både
osäkra och inte så noga med vad de gjorde. Själv måste han ha kontroll för att inte
på något sätt riskera att missförstås. Eftersom han inte alls förstod eller hade
kontakt med sina känslor blev det en svår uppgift för honom. Han menade att
andra människor ”dom fixar det på nåt vänster. Jag har det här, dra mig tillbaka, är
jag inte hundratio procent säker så drar jag mig tillbaka.” Han hade svårt att förstå
outsagda budskap, han hade ingen psykisk radar utan kunde bara försöka
manövrera sig utifrån konkreta vägvisare. Det tog mycket kraft och blev ofta fel. I
terapin fanns inte heller de konkreta styrmedel han upplevde att han behövde och
han förstod inte arbetet där.
Om man ska använda metaforen brasa om det ”intersubjektiva” fältet, blev aldrig
brasan anlagd i den här terapin. Om terapeuten tog upp en tändsticka så måste
Carl blåsa ut den på en gång därför att han var så rädd för värmen. Han var själv
redan ett ”bränt barn”. I stället måste han bekräfta det omöjliga i att få del av något
gott och bekräfta att det inte var möjligt för honom.
Mementum 19