nr28 webb - Örebro läns landsting

Bakgrund
Psykoterapi inom psykiatrin har varit under diskussion de senaste åren. I dagens
läge är det en accepterad behandlingsform men det diskuteras hur man ska kunna
utvärdera psykoterapi. Det är vanligt att man tänker utifrån någon typ av ”före”
och ”efter” mätningar, och då hoppas man kunna se att patienten har fått något
mer av det han/hon saknade, exempelvis insikt, eller att patienten fått något
mindre av något negativt, exempelvis ångest. Shapiro et al. (1994) och Stiles,
Shapiro och Harper (1994) pekar på att detta sätt att se på effekt och process
påminner om den ”drogmetafor” som är vanlig inom medicinen. Man tillsätter en
komponent och hoppas på resultat utifrån den antagna ”rätta” doseringen.
Windahl menar att: ”De antagna ´aktiva ingredienserna´ är process- komponenter, d v s
terapeutiska tekniker som tolkning, konfrontation, empati etc. Om en komponent är en
aktiv agent antas att en hög dos av densamma ger ett positivt utfall. Om inte, antas denna
komponent vara overksam” (Windahl, 1999, sid. 60).
Jag undrar om man inte måste närma sig utvärdering av psykoterapi utifrån en
annan synvinkel. Som jag ser det är psykiatrins uppgift att försöka hjälpa
människor till ett så tillfredsställande liv som möjligt. Uppgiften är att i första hand
försöka lindra akut lidande och sedan, om möjligt, ge hjälp till människor att
arbeta med sin egen utveckling (Larsen, 1998). Det är i det senare skedet som
psykoterapi kan bli aktuellt. Men jag ser också psykoterapin som en förebyggande
insats, vilket också är en uppgift för psykiatrin.
Eftersom de flesta psykoterapier inom den psykiatriska verksamheten sker i den
psykodynamiska traditionen vore det önskvärt om forskningen kunde utvecklas
inom det området. Enligt Hansen (1998) har betoningen av objektivitet varit ett
hinder för forskning i den traditionen. Han menar ändå att man behöver förbättra
metoder för att få svar på frågor som: ”What works for whom”. Trots att Hansen är
tveksam till strävan efter objektivitet tycks han ändå tro att det är möjligt att i
förväg veta vilken terapi som är bra för en speciell person. Jag vill därför också
hänvisa till Stiwne (1996) som menar att detta resonemang både är logiskt och
empiriskt felaktigt och grundar sig på att psykoterapin förfaller till att låna
medicinens metaforer.
När det gäller utvärdering av psykoterapi vill jag ge mitt bidrag i form av ökad
kunskap om vad människor upplevt i sin behandling. Jag hoppas kunna beskriva
psykoterapins särart och därmed belysa på vilket sätt psykoterapin skiljer sig från
behandling baserad på medicinska modeller.
Jag tror att det är människor som själva gått i psykoterapi som kan ge kunskap om
hur behandlingen upplevts och resultatet av denna. Och, som Kvale föreslår: ”Om
man vill veta hur människor uppfattar sin värld och sitt liv, varför inte prata med dem?”
Mementum 7