nr28 webb - Örebro läns landsting

Nr 28 

Tio röster om psykoterapi i 

psykiatrin 

Ulla-Britt Einar 

2001

© Ulla-Britt Eniar 

Utgivare: Psykiatriskt forskningscentrum, Psykiatri och habilitering, 

Örebro läns landsting 

Tryck: Psykiatriskt forskningscentrum, Psykiatri och habilitering, Örebro, 2001 

ISSN: 1403-6827 

Rapporten kan beställas från Psykiatriskt forskningscentrum, 

Psykiatri och habilitering, Box 1613, 701 16 Örebro, 

telefon 019-602 58 83, e-post pfc@orebroll.se

Förord 

Med den här rapporten vill jag försöka ge en glimt av hur psykoterapi inom 

psykiatrin kan upplevas. Jag har själv fått stor vördnad för det utvecklingsarbete 

som utförs av psykoterapeuter och patienter på de psykiatriska mottagningar där 

jag fått hjälp med material till rapporten. 

Ett varmt och ödmjukt tack till de psykoterapeuter och patienter som låtit mig få 

del av värdefullt arbete. 

Stort tack till Gudrun Olsson som handlett mig i arbetet men också delat med sig 

av sina tankar om hur vi kan förstå psykoterapi. 

Tack också till Vuxenpsykiatriska kliniken i Lindesberg för stöd, och tack till FoUenheten 

inom psykiatri och habilitering.

Innehållsförteckning 

Bakgrund ..............................................................7 

Målsättning ...........................................................8 

Frågeställning.......................................................9 

Metod.....................................................................9 

Analys .................................................................10 

Resultat ...............................................................11 

Anna: ”Att leva om sitt liv” ...............................11 

Vägen till terapi ..........................................11 

Att våga lägga sitt liv i en annans händer..11 

Att få leva om sitt liv...................................12 

Längtan efter det omöjliga .........................12 

Lämna och lämnas ....................................13 

Komma hem i sig själv...............................13 

Liv på rea ...................................................14 

Bertil: ”Jag visste ingenting om psyket” ..........14 

Evig plåga ..................................................14 

Att tappa kontrollen....................................15 

Bertil upptäcker det omedvetna.................15 

Att våga ge sig hän ....................................16 

Den viktiga ramen......................................16 

Från passiv till aktiv ...................................17 

Tacksamhet ...............................................17 

Carl: ”Det gav ingenting”.................................17 

Hur kan man få hjälp?................................17 

En sista utväg ............................................18 

Vad förväntas?...........................................18 

Hur gör man?.............................................19 

Bränt barn? ................................................19 

David: ”Jag behövde någon att tala med”.......20 

Dubbla terapier ..........................................20 

Kärlek på distans .......................................21 

Sommartallriken.........................................21 

Relation inom psykiatrin.............................22 

Separation..................................................22 

Att få kontakt med sorg..............................22 

Ambivalens ................................................23 

Eva: ”Jag ville inte bli struken medhårs”.........23 

Kris.............................................................23 

Att ta hand om sitt barn..............................24 

”Lägga saker utanför sig själv”...................24 

Relationer till sig själv och till andra...........24 

Självrespekt ...............................................25 

Felicia: ”Att få ett nytt liv”.................................26 

Smal och vacker ........................................26 

Kontakt med känslor ..................................27 

Allt eller intet ..............................................28 

Inte ”ta in” avslutningen .............................28 

Det som återstår ........................................28 

Georg: ”Jag har fått verktyg”...........................29 

Hjälp för själen ...........................................29 

Se till andras behov ...................................30 

Beskydda mamma .....................................30 

Våga se......................................................30

Skuld ............................................................ 31 

Verktygen..................................................... 31 

Hedvig: ”Jag släppte upp från källaren” ............ 32 

”Jag hade kört kroppen i kollaps”................. 32 

Hedvigs individuella terapi ........................... 32 

Gruppen ....................................................... 33 

Beroende...................................................... 34 

Separation.................................................... 34 

Klara sig själv............................................... 34 

Ingrid: ”Jag har blivit en ganska kaxig tjej”........ 35 

Offer ............................................................. 35 

Konflikter ...................................................... 36 

Tillit............................................................... 36 

Drömmar ...................................................... 37 

Avslutningen ................................................ 37 

Jenny: ”Jag ville bli bra” .................................... 38 

Olika minnen av tiden .................................. 38 

Passivitet...................................................... 39 

Det sa klick................................................... 39 

Se på sig själv.............................................. 40 

Till slut.......................................................... 40 

Diskussion ............................................................ 41 

Den kvalitativa forskningens värde för en 

psykoterapeut med psykodynamisk teoretisk 

referensram....................................................... 41 

Intervjun ............................................................ 42 

När är man terapeut?........................................ 42 

Varför terapeuterna valde just dessa 

patienter ............................................................ 43 

Parallella terapier och andra rambrott............... 46 

Kompletterande terapier ................................... 47 

Vad hände i processen? ................................... 47 

Kan alla gå i terapi? .......................................... 49 

Referenser............................................................. 51 

Tidigare utgivna rapporter i Mementumserien.. 52

Bakgrund 

Psykoterapi inom psykiatrin har varit under diskussion de senaste åren. I dagens 

läge är det en accepterad behandlingsform men det diskuteras hur man ska kunna 

utvärdera psykoterapi. Det är vanligt att man tänker utifrån någon typ av ”före” 

och ”efter” mätningar, och då hoppas man kunna se att patienten har fått något 

mer av det han/hon saknade, exempelvis insikt, eller att patienten fått något 

mindre av något negativt, exempelvis ångest. Shapiro et al. (1994) och Stiles, 

Shapiro och Harper (1994) pekar på att detta sätt att se på effekt och process 

påminner om den ”drogmetafor” som är vanlig inom medicinen. Man tillsätter en 

komponent och hoppas på resultat utifrån den antagna ”rätta” doseringen. 

Windahl menar att: ”De antagna ´aktiva ingredienserna´ är process- komponenter, d v s 

terapeutiska tekniker som tolkning, konfrontation, empati etc. Om en komponent är en 

aktiv agent antas att en hög dos av densamma ger ett positivt utfall. Om inte, antas denna 

komponent vara overksam” (Windahl, 1999, sid. 60). 

Jag undrar om man inte måste närma sig utvärdering av psykoterapi utifrån en 

annan synvinkel. Som jag ser det är psykiatrins uppgift att försöka hjälpa 

människor till ett så tillfredsställande liv som möjligt. Uppgiften är att i första hand 

försöka lindra akut lidande och sedan, om möjligt, ge hjälp till människor att 

arbeta med sin egen utveckling (Larsen, 1998). Det är i det senare skedet som 

psykoterapi kan bli aktuellt. Men jag ser också psykoterapin som en förebyggande 

insats, vilket också är en uppgift för psykiatrin. 

Eftersom de flesta psykoterapier inom den psykiatriska verksamheten sker i den 

psykodynamiska traditionen vore det önskvärt om forskningen kunde utvecklas 

inom det området. Enligt Hansen (1998) har betoningen av objektivitet varit ett 

hinder för forskning i den traditionen. Han menar ändå att man behöver förbättra 

metoder för att få svar på frågor som: ”What works for whom”. Trots att Hansen är 

tveksam till strävan efter objektivitet tycks han ändå tro att det är möjligt att i 

förväg veta vilken terapi som är bra för en speciell person. Jag vill därför också 

hänvisa till Stiwne (1996) som menar att detta resonemang både är logiskt och 

empiriskt felaktigt och grundar sig på att psykoterapin förfaller till att låna 

medicinens metaforer. 

När det gäller utvärdering av psykoterapi vill jag ge mitt bidrag i form av ökad 

kunskap om vad människor upplevt i sin behandling. Jag hoppas kunna beskriva 

psykoterapins särart och därmed belysa på vilket sätt psykoterapin skiljer sig från 

behandling baserad på medicinska modeller. 

Jag tror att det är människor som själva gått i psykoterapi som kan ge kunskap om 

hur behandlingen upplevts och resultatet av denna. Och, som Kvale föreslår: ”Om 

man vill veta hur människor uppfattar sin värld och sitt liv, varför inte prata med dem?” 

Mementum 7

(1997, sid. 9). Därför har jag intervjuat före detta patienter som gått i psykoterapi 

inom psykiatrin. 

Målsättning 

Målsättning med detta arbete är att ge inblick i hur människor kan uppleva 

förändring, eller utebliven förändring i psykoterapi, samt försöka förstå hur 

människor upplevt att gå i psykoterapi. Jag vill söka kunskap om vad som händer i 

psykoterapeutiskt arbete inom vårt verksamhetsområde. En del i arbetet är att 

undersöka patientens egen upplevelse av förändring i det arbetet, vad som 

upplevts som viktigt och vad han/hon tror låg till grund för den upplevelsen. Om 

det är möjligt skulle jag också vilja veta vad i processen som framkallade 

upplevelsen av förändring, få en bild av hur det psykoterapeutiska arbetet kan 

gestalta sig på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Den bild som förmodligen 

kommer att växa fram tror jag kan vara till hjälp när det gäller att utkristallisera 

psykoterapi som en psykologisk behandling som kan ge möjlighet till utveckling 

och växande för människor inom psykiatrin. När man nu försöker urskilja 

psykoterapin ur den medicinska behandlingen faller den oftast in under rubriken 

”andra behandlingsmetoder”. Under den rubriken samlas olika former av möten 

mellan behandlare och patient som exempelvis stödkontakter, psykosocialt 

behandlingsarbete och olika uppföljande verksamheter. 

Jag vill se på psykoterapi, och på forskningen, utifrån ett intersubjektivt perspektiv 

(Stolorow, Brandchaft & Atwood, 1987). Detta perspektiv innebär att det är det 

självupplevda, både terapeutens/forskarens och patientens egna upplevelser och 

det som händer dem emellan, som är av intresse. Psykoterapi är en delad 

”intersubjektiv” upplevelse där båda parter bidrar till innehållet. Min bild av det 

intersubjektiva kan beskrivas som att patient och terapeut har en brasa mellan sig 

och att de båda sköter om elden. Ibland slänger patienten på en pinne för att hålla 

den vid liv, ibland är det terapeuten. Stundtals kan elden riskera att falna men 

stundtals kanske den brinner med skrämmande intensitet. Det är terapeutens sak 

att försöka hålla brasan vid liv om den riskerar att dö ut men också terapeutens sak 

att inte släppa elden helt lös. 

8 Mementum

Frågeställning 

Den övergripande frågeställningen kan formuleras: 

Kan man få hjälp till psykisk förändring och utveckling genom psykoterapi inom 

psykiatrisk verksamhet och hur sker det i så fall? 

Metod 

För att få kontakt med före detta patienter har jag tillfrågat psykoterapeuter om de 

var villiga att förmedla den kontakten. Min urvalsmetod kan liknas vid den 

”snowboll sampling” som Patton (1990) beskriver. Man vidtalar en insatt person 

som i sin tur frågar någon annan och så vidare. Några terapeuter sade direkt nej, 

andra svarade inte på min fråga och några var villiga att hjälpa till. Till slut fick jag 

hjälp av fyra terapeuter. På så sätt fick jag namn på personer som kunde vara 

lämpliga att intervjua. 

Jag hade formulerat en skrivelse som jag ville sända till de före detta patienter, som 

terapeuterna förmedlade kontakten till. Där hade jag förklarat att det handlade om 

ett projekt för utvärdering av psykoterapi. I skrivelsen påpekade jag att 

deltagandet var helt frivilligt samt att man var anonym, om man valde att tacka ja. 

Underst i skrivelsen fanns en liten talong som man kunde skicka in där man kunde 

”tacka ja” eller ”tacka nej” till deltagande. Om man tackade ja ville jag ringa upp 

för att bestämma tid för intervju. 

En del terapeuter använde skrivelsen, en del valde att själva ta kontakt med sina 

före detta patienter per brev eller per telefon. Det blev tio patienter som 

tillfrågades. Alla patienter tackade ja till medverkan. 

Jag har intervjuat de tio personerna i cirka en timme vardera. Det är sex kvinnor 

och fyra män. Intervjuerna spelades in på band. Inledningsfrågorna syftade till att 

få en bild av hur det var för patienten att gå i psykoterapi inom psykiatrin, vilket 

besvär det var som fått honom/henne att söka hjälp, hur länge terapin pågått och 

hur länge det var sedan han/hon slutade. Det var bra om patienten berättade fritt 

men jag ville också samtala om förändring. Jag ville veta om han/hon upplevt 

någon förändring, när den i så fall hade inträffat, känslor förknippade med 

förändring, om förändringen var bestående och om den påverkat livet i övrigt. Jag 

har träffat både ”nöjda” och ”missnöjda” patienter. Jag har träffat dem som gått i 

mycket långa terapier (nio år) och de som gått relativt kort tid (ett halvår). Tanken 

var att man skulle ha avslutat sin behandling för en tid sedan för att man skulle ha 

perspektiv på sina upplevelser. En patient avslutade för fem år sedan, två patienter 

avslutade för fyra år sedan, en för tre år sedan, en för två år sedan, tre för ett halvår 

sedan och en patient avslutade sin terapi tre månader före intervjutillfället. 

Mementum 9

Vanligast är att man gått en gång i veckan men det förekommer att man gått två 

gånger i veckan till en början för att senare i terapin gå en gång per vecka. En 

patient gick en period bara varannan vecka på grund av att hon måste resa över 

halva landet för att gå i sin behandling. Några har haft annan psykoterapeutisk 

behandling parallellt. Det har då handlat om gruppterapier. 

Patienternas ålder varierade från tjugotre år vid terapins start till över femtio år. 

Det har varit patienter med svår problematik, exempelvis anorexi, sexuella 

övergrepp, och svårt fobiska handikapp samt patienter som sökt hjälp i en 

krissituation. Flera patienter vittnar om att de sökt hjälp på grund av svårt 

handikappande ångest vilken omöjliggjort ett normalt liv. Det var patienter med 

varierande ålder, kön, olika problem och med olika erfarenheter av kontakten med 

psykiatrin. Att träffa patienter med olika erfarenheter har varit fördelaktigt 

eftersom man då kan få många perspektiv och aspekter på förändring, eller 

utebliven förändring. Mitt huvudintresse har varit att få inblick i den 

psykoterapeutiska behandling man fått på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning 

av en psykoterapeut med psykodynamisk inriktning. 

Analys 

Analysen av patientintervjuerna har skett utifrån den teori som ligger till grund för 

min profession, d v s den psykoanalytiska teorin med den utveckling mot 

”intersubjektivitet” som jag finner fruktbart i mitt arbete. Teorin är det ”raster” 

varigenom tolkningen sker (Crafoord, 1999). Jag sökte inte hålla mig objektiv utan 

tillät mig vara subjektivt tolkande av materialet. Analysen blev både deskriptiv och 

tolkande. I den deskriptiva delen försökte jag återge patienternas berättelser och så 

noggrant som möjligt ge en levande bild av dem och deras erfarenhet i sin terapi. 

Tolkning, ett arbetssätt för psykoterapeuter, kan också användas i forskning. I mitt 

arbete är det den utskrivna intervjun som bildar utgångspunkt för tolkningen men 

också de minnen, känslor och den relation som uppstod under intervjun. Även vid 

utskrift av materialet kom det fram nya bilder och tankar. Under hela processen 

levde materialet sitt eget liv och tolkningen är därför ingen produkt som någonsin 

kan ses som färdig. En annan sak är att varje person som läser materialet kan ha sin 

tolkning utifrån erfarenheter och inre bilder. Olsson (1997) påpekar att det finns 

många likheter mellan den kvalitativa psykoterapiforskningen och det 

psykoterapeutiska arbetet. ”För psykoterapeuter och psykoterapiforskare borde intensiva 

studier av enskilda fall ligga i linje med tillämpningsområdets specifika karaktär” (sid. 

107). Målsättningen med analysen var att ge en så levande och verklig bild som 

möjligt av vad patienterna upplevt i sitt möte med psykoterapi inom psykiatrin. 

Målsättningen var också att försöka särskilja vad som var patientens berättelse och 

vad som var min tolkning även om berättelsen, och tolkningen av den, i 

verkligheten är sammanvävda. 

10 Mementum

Resultat 

Anna: ”Att få leva om sitt liv” 

Vägen till terapi 

Anna var den första person jag träffade för intervju. Det kändes lite spänt, jag 

kunde inte veta hur det skulle falla ut och om hon skulle finna en möjlig atmosfär 

att dela med sig i. Men Anna var mycket generös och öppen, en stark personlighet 

som talade om glädje och smärta med en intensitet som levde kvar i mig flera 

dagar efteråt. Det blev ett viktigt möte. 

Anna beskrev sig själv som en positiv person som i dag kan glädjas åt små enkla 

ting i livet. Hon är nu i trettioårsåldern, lever med sambo och läser på universitet. 

Men det har inte alltid varit så. Annas liv hade varit kaotiskt och rörigt. Mamman 

hade missbrukat alkohol och tabletter och var nu död efter flera års sjukdom. 

Pappan var anmäld för sexuellt utnyttjande av en av systrarna. Den äldre systern 

vårdades inom vuxenpsykiatrin och den yngre systern blev omhändertagen i 

samband med polisutredningen. Anna hade under en tid försökt att klara av sitt liv 

men kände till slut hon att livet höll på att gå över styr och hon ”ville ha hjälp, jag 

hade inte kontroll, jag mådde för dåligt”. Hon sökte då hjälp inom psykiatrin. 

Hon berättade om den krokiga vägen fram till att hon träffade den terapeut som 

fick dela hennes arbete med sig själv. Anna hade tidigare haft kontakt med barn 

och ungdomspsykiatrin samt med två andra terapeuter inom vuxenpsykiatrin, 

som båda slutade sina anställningar, innan hon träffar Agneta. ”Och då kände jag 

på något sätt att va bra, nu är jag hemma, det kändes hemma, äntligen var det 

någon som sa att jag skulle vara kvar.” Anna upplevde att hon äntligen blev 

mottagen. Hon tyckte att Agneta var ”varm och öppen” och det tyckte hon om. 

Anna och Agneta kom att arbeta tillsammans i fem och ett halvt år. 

Att våga lägga sitt liv i en annans händer 

När Anna kom till Agneta hade hon upplevt flera separationer som inte varit bra 

för henne och som inte var möjliga att bearbeta på ett gynnsamt sätt. Först hade 

mamman dött men det blev egentligen en lättnad för Anna som hon såg det då. 

Annas liv var nämligen kaotiskt på grund av den trassliga familjesituationen samt 

att hon och mamman aldrig hade haft en bra relation. Att sedan de två terapeuter 

hon träffade övergav henne, utan att hon där heller fick möjlighet att bearbeta 

separationen, gjorde inte hennes situation enklare. Därför kan man förstå att det 

fanns en stark motivation hos Anna att få arbeta med sig själv då hon vågade satsa 

på ytterligare en relation med en terapeut. Drivkraften var stark och handlade om: 

”En längtan till att saker ska bli bra.” Anna sa också att hon ”var arbetsvillig”. Men 

Mementum 11

det fanns också en rädsla för att möta ”sanningarna i livet”. En annan rädsla var att 

terapeuten inte skulle orka möta hennes svårigheter. Det var därför viktigt för 

henne att upptäcka att Agneta inte var rädd. ”Jag tror att det är jättefarligt om man 

sitter på andra sidan och är rädd. Det tror jag är skadligt för personen som 

kommer”. Hon påpekar också att: ”Man faktiskt lägger sitt liv i en annan människas 

händer”. 

Att få leva om sitt liv 

Anna kände att hon blev väl mottagen av terapeuten. ”Så när jag väl kom dit och 

Agneta sa att om du tycker att det är bra så lovar jag att du får gå här, då kände jag 

att äntligen får jag börja någonstans att få ordning på livet”. Hennes upplevelse var 

att det nu fanns en möjlighet att hitta hem till sig själv. Hon fick möjlighet att leva 

om sitt liv i relationen till terapeuten. ”Ja att gå i terapi är att leva sitt liv i miniatyr 

på något sätt.” Anna sa också att: ”Och någonstans tror jag att terapin har gett mig 

erfarenheter av saker som jag inte har upplevt i mitt hem. Det är ju på något vis att 

göra allting en gång till fast man gör det som stor. Det tycker jag terapi är och det 

är det den ska vara. Så man får en referensram i huvudet för hur saker ska vara om 

man inte har fått det. Det är det som gör att en relation fungerar sedan, tror jag”. 

Längtan efter det omöjliga 

Det enda Anna inte kunde erhålla i terapin var att bli helt omhändertagen även om 

hon önskade det. Ett tag under terapin kände hon sig så liten att hon önskade att 

terapeuten skulle adoptera henne och det blev svårt att inse att terapeuten hade ett 

liv utanför terapirummet. En viss ilska mot terapeuten kan skönjas i uttalandet: 

”Det är artificiellt på något sätt ändå”. Hon menade då att det inte är naturligt att 

inte få fortsätta att träffa en människa som har betytt så mycket och ”som hjälpte 

mig att skriva livsreglerna”. 

Samtidigt hade hon insikt om att önskan om omhändertagande egentligen står för 

något annat. ”Fast egentligen är ju önskan att mamma och pappa hade gett det fast 

det kanaliserades på henne.” Jag tror att hon talade om ett bristtillstånd, ett behov 

som inte blivit tillgodosett och därför levde vidare som ett ständigt sug efter 

tillfredsställelse. Jag tror också att man i vuxen ålder kan arbeta sig igenom sorgen 

över att ej ha fått det man har behövt, inte genom att söka tillfredsställa det 

ursprungliga behovet, utan att som vuxen förstå och förhålla sig både till längtan 

och till behovet. 

12 Mementum

Lämna och lämnas 

Annas separation från terapeuten blev lång och fylld av sorg. Hon upplevde att 

hon blev lämnad fastän hon och terapeuten hade förberett separationen i ett års 

tid. ”När jag hade slutat då ångrade jag nästan att jag hade börjat i terapin. Jag 

tyckte separationen var jättejobbig”. När hon beskrev hur hon upplevde att skiljas 

från Agneta kan man uppleva att hon egentligen upplevde sin mors död igen. Hon 

sörjde mamman och hon sörjde att hon aldrig kunde känna sorg när mamma dog. 

”Döden var på ett vis, tyckte jag då, skön”. Men sedan önskade hon att det varit på 

ett annat sätt, att mamman levt idag ”när jag hade kunnat möta henne på annat 

vis”. Det kändes smärtsamt att hon och mamman varken hade kunnat mötas eller 

skiljas på ett bra sätt. Som jag tolkar det tog hon ansvar både för sin och för 

mammans del i deras relation. I separationen från Agneta trodde Anna att hon 

själv måste ta ansvar för separationen, göra mycket på egen hand. ”Det blev min 

första gång jag skulle ta hand om slutet själv så det blev bra”. Hon trodde inte att 

hon kunde få hjälp till separationen. Hon tyckte att separationen blev mycket 

påfrestande och det tog flera år innan hon bearbetat färdigt. ”För det, det är viktigt 

hur man själv tar hand om slutet för bilden av hur det har varit”. Min fråga är om 

det är en förutsättning att separationen måste göras på egen hand, att ungen alltid 

själv måste prova vingarna, eller kan terapeuten förbereda avslutningen på ett 

sådant sätt att man vet när vingarna verkligen bär. Men flyga måste man alltid 

göra själv. Och sorgen efter den andre är man ensam om. 

Komma hem i sig själv 

Annas berättelse har handlat mycket om längtan efter ett liv med ordning, ett 

ordnat hem och kunskap om hur man kan leva. Agneta fick rollen av att ge 

möjlighet till att ”leva om sitt liv” och Anna sa att: ”För mig står hon för hemma. Ja 

hon är, ja det goda, det bra, det som håller, ja modersegenskaper kanske man ska 

säga. Det står hon symboliskt för, för mig. Och hade jag inte kommit fram till att 

hon fortfarande står för det, fast vi inte träffas, då hade jag nog inte mått bra i dom 

goda egenskaperna hos mig själv.” Här talade Anna om att hon har internaliserat 

terapeuten som ett gott objekt som levde i henne och hjälpte henne att gå vidare på 

egen hand. Det var en individuationsprocess där Anna såg både sig själv och 

terapeuten som två hårt arbetande människor som nått ett gott resultat. Hon sa: 

”Arbetet har krävt mycket av den andra personen men också mycket av mig själv.” 

Hon hade ett egenvärde, hon var inte bara en del av terapeuten utan en fristående 

individ. 

Mementum 13

Liv på rea 

Tiden i terapin kom att innehålla alla aspekter av ett liv men på kortare tid än man 

vanligtvis behöver för sin utveckling. Hon beskrev det som att hon fått en bra vara 

för ett lägre pris. ”Ja det var svårt och det gav, det krävdes både kraft och energi 

och tålamod för att komma fram till att det var bra. Så jag har säkert lagt sju år av 

min tid för att få till det. Jag har haft någon, ja längtan till att det ska bli bra. Det är 

det som har drivit mig tror jag. Och nu kan jag vara lycklig, förstår du, över att jag 

har ett fint hem och att få komma hem och dricka en kopp kaffe, ja det är lyckan 

det är jättesvårt att förklara”. Jag tolkar det så att Anna menade att hon behövde 

sju år av sitt liv för att komma tillrätta med sina problem så att hon kan njuta av 

alldagliga saker. De sju åren bestod av fem år i terapi och två år för att bearbeta 

avslutningen. Det var väl använda år som för Anna innebar stor förändring. Men i 

perspektivet av ett helt liv kan det kanske ändå vara som hon sa att: ”Få sitt liv på 

rea.” 

På slutet av intervjun kom Anna på ännu en viktig förändring som inträffat för 

henne i terapin. ”En stor förändring som jag inte sagt något om, som jag kanske i 

alla fall ska säga att, innan jag träffade henne då hade jag bestämt mig för att jag 

aldrig skulle bli mamma. Men det kan jag känna idag med min sambo att vi kan 

prata om det och vi hoppas båda att vi någon gång ska kunna skaffa barn. Och det 

har jag aldrig kunnat utan att ha gått i terapi”. 

Min tanke är att Anna både flyttat in i sig själv och nu är beredd att vara sin egen 

mamma men också mamma till ett litet barn med behov, behov som Anna inte fick 

tillgodosedda när hon var barn, men som hon nu kan hantera. 

Bertil: ”Jag visste ingenting om psyket” 

Evig plåga 

Bertil började berätta innan vi hade hunnit sätta oss. Han är i medelåldern, gift och 

har arbetat inom socialtjänsten. Nu har han varit tjänstledig för att prova att arbeta 

som vaktmästare. Man kunde ana att det hade varit problem på hans förra arbete. 

Han nämnde att han hade auktoritetsproblem och att han var konflikträdd. Han 

hade lidit av stark ångest i flera år men hade ”ingen tillit till psykiatrisk vård, 

psykiatriker eller psykologer.” Efter mycken vånda beslutade han sig dock för att 

ringa till psykiatrin och be om att ”få prata med någon för att få lite goda råd.” 

Han träffade först en psykiatriker vid ett par tillfällen, och sedan fick han kontakt 

med Berit, som var psykoterapeut. Efter ett par sessioner var Bertil inne i ett starkt 

beroende och man kan förmoda att tidigare känslor av beroende spelades upp utan 

förskoning och utan förvarning för hans del. Han hade ”drabbats av terapin”. Vid 

14 Mementum

intervjutillfället upprepade Bertil flera gånger hur stark bindningen blev till 

terapin, terapirummet och till terapeuten. 

Bertil gick i terapi under tre år. Under tiden läste han all psykologisk litteratur som 

fanns på biblioteket samt skönlitteratur av filosofisk karaktär. Hans inre arbete tog 

stor plats i hans liv. Bertil berättade att han blev helt överraskad när han förstod att 

det fanns något ”omedvetet” och begreppet överföring var också ett okänt begrepp 

för honom. 

För Bertil blev terapin en stark upplevelse och han beskrev den som ”en evig 

plåga.” Han sade att det var ett Sifysosarbete, ”man rullade upp stenen varje vecka 

och sen ... ja så ramlade allting ner, då var man som en trasa igen.” Inte förrän i 

slutet av intervjun nämnde Bertil något minne av terapin som inte bara var plåga 

och kamp. Då beskrev han terapin så här: ”Det var tufft ibland och svårt och ibland 

var det härligt.” Men nu skulle han inte vilja gå i terapi igen. Han tyckte att det var 

avklarat. Han ville inte komma i samma beroende igen. 

Att tappa kontrollen 

Bertil är en rationellt tänkande människa och när han sökte hjälp var det för att få 

hjälp på ett konkret plan, ”lite råd och tips”. Han kom med mycken skepsis och 

medgav att han skrattat åt att ”hur kan dom veta och mäta det”. Han menade då 

sitt lidande. Han var inställd på, och kanske också det enda han kunde föreställa 

sig: ”Att få kokboksrecept, du får tio goda råd och vi träffas fem gånger och sedan 

hamrar vi in det och sedan är allt bra”. Han hade inte räknat med att hamna i 

beroende, tvärt om hade han behov av kontroll över sin tillvaro. Hans behov av 

kontroll hade funktionen att dölja en stark längtan efter beroende, ett beroende 

som funnits med som en ouppfylld längtan i hans liv. Men han tappade kontrollen 

i sin terapi och beroendet tog honom med hull och hår. ”Det var en oerhört stark 

bindning till henne va (terapeuten). Det var det. Och det kom väldigt fort, det kom 

efter fyra, fem gånger och så kretsade väl livet omkring det i några år alltså och det 

var oerhört påfrestande”. 

Bertil upptäcker det omedvetna 

Bertil var vid terapins början helt omedveten om sina inre krafter och hur de 

påverkade hans liv. ”Jag visste över huvud taget ingenting om psyket eller sådana 

saker. Jag kommer ihåg att det var en stor överraskning för mig att det fanns 

någonting som kallades för det omedvetna, så att säga”. Det omedvetna och 

överföringen blev nya upptäckter som Bertil hade att brottas med. Hans gamla 

strategi att försöka kontrollera medförde att han började läsa litteratur om 

psykologi och filosofi. Genom detta kunde han få hjälp med att sätta ord på sina 

upplevelser även när han var utanför terapirummet. Hans försök att få kontroll 

Mementum 15

kom här att hjälpa honom att hitta begrepp för nya skrämmande upplevelser. Men 

överföringen lät sig inte kontrolleras. ”Och det hade givetvis med den här, med 

den här situationen att göra, att jag var tvungen att ha fullständig kontroll. Men det 

hade jag ju inte och det var ju dom här då, överföringskänslorna och sådant där 

som jag hade, och det gick liksom inte att ordna det”. 

Att våga ge sig hän 

”Överföringskärleken” blev så stark att Bertil kom att ladda hela psykiatriska 

mottagningen och dess omnejd med erotik. Han beskrev hur han gick utanför och 

tittade in i terapirummet och kände den magi som var uppladdad där. Han 

beskrev också hur han ”trängde in” i lokalen, följde korridoren förbi 

Folktandvården, vidare in i psykiatriska mottagningens lokaler och in i 

terapirummet. Där kunde han sitta och lyssna efter terapeutens steg, som han 

urskiljde bland andra. Får man inte bilden av det lilla barnet som ligger och väntar 

på moderns bröst? Det blev svårt att handskas med en så stark längtan och ett så 

stort behov. Han blev rädd för att terapeuten inte skulle hålla. ”Men Berit hon höll 

hela tiden och det var en förutsättning tror jag för att annars hade det väl barkat 

iväg jag vet inte vart.” Man kan föreställa sig bilden av att det brann en eld, vi kan 

kalla den för den intersubjektiva brasan, och den brann med våldsamma lågor och 

att terapeuten såg till att ingen av dem blev brännskadade. 

Den viktiga ramen 

När Bertil såg att terapeuten vakade över ramarna vågade han ge sig in i ett 

utvecklingsarbete med sig själv. Han vågade regrediera framför bilder han målat 

och därmed arbeta med personer ur det förflutna. ”Till slut så vågar man ju säga 

saker till dom där personerna man målat ...” 

Han upplevde att terapeuten ”liksom matade, nästan som en mor”. Jag får den 

tanken att det för Bertils del handlade om en otillfredsställd längtan till den preoidipala 

mamman som inte hade förmått att ge honom tillräckligt med kärlek och 

omsorg för att tillfredsställa hans primära behov. Gränsen mellan mor och barn 

kan ha varit bristfälliga, vilket inneburit att han själv var tvungen att upprätta 

gränser till sin omgivning genom den kontroll han beskrev. Han berättade också 

att han hade problem med auktoriteter vilket också kan tolkas som att mamman i 

hans ögon varit en skrämmande och ouppnåelig person när han var en liten gosse. 

16 Mementum

Från passiv till aktiv 

Den förändring Bertil beskrev var att han numera kunde stanna upp och 

”begrunda sig själv och sitt öde”. Han kunde stanna upp och bearbeta enklare 

saker ”på en tio minuter eller en kvart”. När det gällde svårare saker kunde han 

känna både ångest och rädsla men det fanns en lättnad i att kunna benämna, ”då 

har jag satt namn på det och då kan jag lugna ner mig med det”. En annan sak som 

Bertil tog upp var att han numera aldrig tycker synd om sig själv, vilket han gjort 

tidigare. Han beskrev livet: ”Jag tycker det är en utmaning. Jag har mina svarta 

stunder ibland, men ändå tycker jag det är en utmaning.” 

Som jag ser det har Bertil genom att få möjlighet att arbeta med sin rädsla för 

beroende och sin rädsla för att tappa kontrollen fått större kunskap om sitt inre. 

Den kunskapen ger honom bättre förmåga att klara av påfrestningar av olika 

karaktär. Han har förflyttat sig från den passiva offerrollen till att ta ansvar för sitt 

liv. Det paradoxala är att först när man vågar ge sig in i det mest skrämmande, 

släppa det krampaktiga taget om sitt liv, då kan man få mer kontroll. 

Tacksamhet 

På slutet av intervjun uttryckte Bertil djup tacksamhet över sin terapi. ”Hade jag 

inte gått hit då hade jag gått under”, sade Bertil när vi samtalade om vad han 

trodde om sin förändring i terapin. Han ville i fortsättningen satsa på egen 

utveckling i relation till andra människor. Vad gäller det plågsamma i terapin sade 

han att: ”Och som sagt det där med process, ibland är det tufft, ibland är det svårt 

och ibland är det härligt.” 

Carl: ”Det gav ingenting” 

Hur kan man få hjälp? 

Carl dröjde med att skicka in svarstalongen. Han tvekade länge om han skulle ha 

något att bidra med eftersom han inte tyckte att han fått någon hjälp i sin terapi. 

Men sedan tänkte han att det kanske skulle gå att få ”något tips” på hur han skulle 

kunna få någon annan hjälp om han träffade mig för en intervju. 

Carl är en man i fyrtioårsåldern. Han är gift och har tonårsbarn. Han arbetar som 

tekniker. Det var svårt att vid första anblicken förstå att det under den propra ytan 

råder kaos och förvirring. 

Carl kom till psykiatriska mottagningen efter att ha sökt hjälp på ett otal olika 

vårdinrättningar. Han bedömdes vara deprimerad och hade fått 

antidepressionspreparat, som inte hade haft någon effekt. Han hade 

psykosomatiska problem av mångskiftande och diffus karaktär. Läkare, 

Mementum 17

homeopater, sjukgymnaster, sjuksköterskor och även en psykoterapeut hade 

försökt förstå och hjälpa honom, utan att lyckats. 

En sista utväg 

När han kom till Berit, som är psykoterapeut inom psykiatrin, var det ett sista 

hopp om att få hjälp. Han gick i terapi hos henne i ett år. ”Och då höll man ju ut ett 

tag för jag tycker ibland att man har liksom gett upp för tidigt kanske.” Men efter 

ett år avbröt han terapin och tyckte inte att han fått någon hjälp. När vi träffades 

för intervjun var han förtvivlad över sin situation, visste inte hur han skulle gå 

vidare och vem som skulle kunna hjälpa honom. 

Carl hade sökt hjälp för sin depression hos olika läkare ”man byter alltid läkare, jag 

har aldrig träffat en läkare två gånger”, och träffade till slut en läkare ”som gav 

mig till Berit”. Under dessa omständigheter försökte Berit och han påbörja ett 

psykoterapeutiskt arbete. Om man kommer till psykoterapi som till en sista utväg 

efter en räcka kontakter, både med kroppssjukvården och med psykiatrin, är det 

en dålig start för terapin. 

Vad förväntas? 

Carl försökte verkligen att komma på hur han skulle bete sig när han gick i terapi 

men han kom aldrig fram till vad det var som förväntades av honom. ”Och jag 

visste inte. Man ska säga vad man känner. Vad känner man? Jag känner ingenting. 

Och då sa jag till henne att nu har jag gått tio gånger och sitter bara och funderar 

på vad jag ska säga.… och jag vet ju också att det finns ingen medicin.… eller en 

spruta, så blir man frisk, när det gäller sådana här grejer. Men jag visste inte hur 

jag skulle jobba.” 

Carl härdade ändå ut i ett år innan kontakten avslutades. Carl förklarade det med 

att han inte ville ge upp för tidigt, vilket han tyckte att han gjort vid tidigare 

kontakter. Han uppgav också att: ”Det lättade för stunden men det var inget 

bestående”. 

Carl var mycket hjälpsökande i terapin och sedan även i intervjusituationen. Men 

han kunde ändå inte ta emot den hjälp han erbjöds i terapin, en hjälp som skulle 

inneburit att han själv satsade en del. Det skulle ju också ha inneburit att han måste 

släppa den bild han hade av att vara ett hjälplöst offer, ett objekt. 

18 Mementum

Hur gör man? 

Carl menade att han kom till intervjun för att ”komma på något tips”. Han 

hoppades att jag skulle kunna tala om för honom hur han skulle få den hjälp han 

behövde. Men han hade tvekat länge innan han skickade ett jakande svar på 

förfrågan om han ville medverka. ”Jag tyckte liksom inte att det var någon mening, 

för vad skulle hon, ja vad skulle hon få ut av mig. Lilla mig, vad skulle hon få ut av 

lilla mig? När jag inte hade lyckats.” 

Carl avslöjade att han hade diffusa föreställningar om vad psykoterapi innebär. 

Egentligen trodde han nog inte att det passade honom. ”Jag har för mig att man 

kunde göra på olika sätt med att man grävde i barndomen och... men hur man ska 

rätta till det, det har jag liksom ingen... det är nog lite diffust för mig. Jag är 

tekniker, jag skulle skruva dit något, eller fila och slipa på någonting”. 

Efter ett år slutade Carl sin terapi och konstaterade att ”det inte gav någonting”. 

Han hade inte fått någonting av det han hoppats få. Han hade en passiv hållning 

till terapeuten och till terapin. 

Bränt barn? 

Carl beskrev att han hade stora svårigheter att förstå hur han skulle vara bland 

andra människor. Han hade problem med relationer utifrån en osäkerhet om vad 

som förväntades av honom vad gäller hans beteende. Han iakttog andra 

människor och såg bara hur de lyckades på olika sätt trots att de kunde vara både 

osäkra och inte så noga med vad de gjorde. Själv måste han ha kontroll för att inte 

på något sätt riskera att missförstås. Eftersom han inte alls förstod eller hade 

kontakt med sina känslor blev det en svår uppgift för honom. Han menade att 

andra människor ”dom fixar det på nåt vänster. Jag har det här, dra mig tillbaka, är 

jag inte hundratio procent säker så drar jag mig tillbaka.” Han hade svårt att förstå 

outsagda budskap, han hade ingen psykisk radar utan kunde bara försöka 

manövrera sig utifrån konkreta vägvisare. Det tog mycket kraft och blev ofta fel. I 

terapin fanns inte heller de konkreta styrmedel han upplevde att han behövde och 

han förstod inte arbetet där. 

Om man ska använda metaforen brasa om det ”intersubjektiva” fältet, blev aldrig 

brasan anlagd i den här terapin. Om terapeuten tog upp en tändsticka så måste 

Carl blåsa ut den på en gång därför att han var så rädd för värmen. Han var själv 

redan ett ”bränt barn”. I stället måste han bekräfta det omöjliga i att få del av något 

gott och bekräfta att det inte var möjligt för honom. 

Mementum 19

David: ”Jag behövde någon att tala med” 

Dubbla terapier 

David hade lite svårt att få tid att träffa mig för intervjun. Det var precis i dagarna 

före semestern. Häcken skulle klippas och han hade ingen egen bil, vilket gjorde 

det svårt att komma till ett möte med mig. Till slut kunde vi ändå hitta en lämplig 

tid och det gick att ordna resan. Jag var beredd på att de skäl han uppgav var 

uttryck för motstånd men när vi väl träffades var det ett bra möte. 

David är drygt fyrtio år, ensamstående och arbetar på en teknisk verkstad. Han har 

arbetat där ända sedan han slutade skolan. I sjuttonårsåldern började han få 

problem med nervositet och fick allt svårare att leva ett normalt liv. Han upplevde 

till slut att situationen blev ohållbar för honom. Han kunde inte stå i köer, inte äta 

ihop med andra och att gå och klippa håret var förenat med så stor ångest att han 

måste dricka flera öl innan han gick. När han kom hem föll han ihop av 

ansträngningen. Om han skulle äta ”sommartallrik” med jobbarkompisarna 

sjukskrev han sig. 

Trots att David var över fyrtio år hade han inte haft någon långvarig sexuell 

relation. Han hade haft en relation med en kvinna i ett antal år men på ett 

”platoniskt” vis. Det var också uppenbart att han hade svåra problem med 

separationer och att hans liv var mycket inrutat. Man ser framför sig en man med 

tvångsartad läggning, rädsla för nära relationer och rädsla för kontakt med känslor 

av både glädje och sorg. 

Till slut sökte David hjälp. När han träffade Berit gick han redan i gruppterapi. 

Han kom därmed att gå i två terapier, först gruppterapi i två år och det tredje året 

gick han både i gruppterapi och i individuell terapi. Att han sökte individuell 

terapi, trots att han redan gick i gruppterapi, berodde på att han behövde någon att 

tala med om de känslor som aktualiserades i gruppterapin. Genom hela intervjun 

löper det som en röd tråd att han idealiserade gruppterapin och han nämnde den 

individuella terapin mer i förbifarten. ”Min erfarenhet av att gå hos en psykolog 

det är att det nog aldrig direkt hjälpt, utan det var vår gruppterapi som öppnade 

någonting.” Man fick uppfattningen att han hade en tendens att försöka hålla isär 

terapierna och kanske det också var delar i sig själv han ville undvika att få kontakt 

med. Gruppterapeuten var en man och individualterapeuten var en kvinna. Var 

det de manliga och kvinnliga sidorna i sig själv han ville hålla isär eller var det 

svårare att komma nära en kvinna? 

20 Mementum

Kärlek på distans 

David menade att det fram för allt var gruppterapin som satte igång hans 

förändringsprocess och att den individuella terapin var ett komplement. Han var 

nöjd med sin utveckling och pekade på saker han nu kunde göra utan att plågas 

som tidigare. Förr ville han helst undvika all kontakt med människor. Efter 

terapierna har han till exempel träffat en kvinna som han ”lever fullt ut med”. Hon 

bor i en annan stad så de kan bara träffas på helgerna. ”Det är klart det är ju 

avstånd.” Hon är inte svensk från början, vilket också kan betraktas som en typ av 

avstånd. Frågan är om avstånd kanske är en förutsättning för att han ska ha en 

relation. Vi kan konstatera att det finns kvar rester av hans grundproblematik vad 

gäller närhet i relationer. 

Sommartallriken 

David pekade på fler förbättringar han erhållit genom terapi. ”Tidigare hade det 

varit en pina två månader i förväg, ska jag inte eller ska jag sjukskriva mig.” Det 

handlade om den årliga ”sommartallriken” man på företaget brukar äta 

tillsammans före semestern. Nu kunde David vara med och det kostade inte 

”massor av kraft” som förr om åren. En annan positiv upplevelse han ville berätta 

om var att två personer tyckt att han ”var sig själv” och att ”dom uppskattade det.” 

Han hade gått omkring och förställt sig hela uppväxten så de orden blev en 

bekräftelse för honom att det skett en positiv förändring. 

David berättade också om att han nu vågade vara mer öppen med sina problem 

och berätta för kamrater och för arbetsledaren på jobbet. ”Nu får det vara nog med 

smusslandet liksom. Och i och med att jag talade om allt så försvann ju många 

problem.” David gör erfarenheten att det går att bryta den onda cirkeln. Rädslan 

för att dela med sig gjorde problemen svårare. Han sade nu i stället att: ”Ofta när 

man pratar med andra, om sådant här kommer på tal, då säger man att jag har 

dom och dom problemen. Det slutar ju nästan med att man sitter och lyssnar på 

alla problem dom har haft.” 

Vad gäller relationerna på arbetsplatsen, och till kamrater, verkar det som att han 

har hittat ett sätt att förhålla sig som är tillfredsställande och utvecklande. Mycket 

av den gamla rädslan för att avslöja sina problem har vänt sig i mod och lust att 

dela med sig och lyssna på andra. En vändning från narcissistisk självupptagenhet 

till ett genuint intresse för andra? Eller kan man ana en triumf i hans röst då han 

berättar om att han lyssnar på andras problem? Det skulle kunna finnas en smula 

grandiositet även i detta. 

Mementum 21

Relation till psykiatrin 

David har haft problem med att acceptera att han behövt gå till psykiatrin för att få 

hjälp. Han ville inte att det skulle komma fram på jobbet och det var inte bra att 

han fick ett brev som det stod ”psykiatrin” på. Men i intervjun omdefinierade han 

sig i förhållandet till psykiatrin och sa att: ”På nåt sätt är man väl öppen i alla fall” 

han menade då i förhållande till att få hjälp inom psykiatrin. Vid ett tillfälle hade 

han mött en före detta skolkamrat i korridoren på mottagningen. ”Hon försvann in 

i väggen, stackarn”. Han menade att den andra personen blev mer förlägen än han 

själv, och att han hade börjat att acceptera sitt behov av att få hjälp. 

Separation 

David beskrev engagerat hur svårt det var att sluta i gruppterapin. ”Jag tyckte det 

var fruktansvärt att sluta. Men nu skulle jag inte vilja tillbaka. Hela sista dagen grät 

jag.” När det gällde den individuella terapin var omdömet ljummare. Han 

avslutade den samtidigt som gruppterapin. Han avslutade den individuella 

terapin utifrån ett motiv som har en prägel av rationalisering: ”Sen var det ju 

väldigt jobbigt det här med att man skulle åka tåg och tågtiderna passade inte och 

det var ett himla pusslande.” Skulle det ha blivit värre än förut nu när han bara 

hade en terapi att passa tiden till? Jag tror man kan tolka det som att det blev för 

svårt att bara ha en terapi, att inte ha en möjlighet till utspädning. Han blev då 

dessutom ensam med en kvinna. Han beskrev även hur han i alla sammanhang 

försökt undvika separationer genom förnekande. ”Ja då kunde man komma på en 

fjorton dagar senare att nu är den eller den personen borta, det var ju trist liksom. 

Men då var det för sent att ta avsked.” Jag tror att det fanns rädsla för starka 

känslor och för sorg hos David och att han delvis ännu har den rädslan kvar. 

Att få kontakt med sorg 

David berättade att han hade kontakt med en äldre kvinna som just förlorat sin 

dotter i en tragisk olycka. ”Så nu vet jag inte ... hur gör man med en sådan där sak, 

väntar man ut eller kan man ringa?” Nu frågade han mig hur han skulle bete sig. 

Kunde han höra av sig till henne eller ska han ”skriva någonting, ringa på nåt 

sätt ...?” Jag tolkar det som att han är mycket rädd för att komma för nära svåra 

känslor av sorg och att han helst ville undvika kvinnan som förlorat sin dotter tills 

hon åter kommit i balans. Men det fanns nog också en längtan efter kontakt 

eftersom han tog upp frågan med mig hur han skulle göra. 

Det kom också en period i den individuella terapin då han var mycket nära sina 

känslor av sorg i relation till Berit. ”Så vet jag ju när jag gick här hos Berit ... man 

kommer väl till någon gräns då man är väldigt känslig och så grät jag ofta här.” 

22 Mementum

Ambivalens 

David hade vunnit framgång i terapin beträffande ökad öppenhet med sina 

problem och en större förmåga till relationer både i arbete och kärlek. Jag tror dock 

att det fanns kvar ett mått av ambivalens, å ena sidan för att ha varit i behov av 

hjälp av psykiatrin och å andra sidan rädslan för beroende. Han blev irriterad när 

han erhöll ett brev som det stod ”psykiatrin” på, det brev som terapeuten sände 

honom innan vårt möte. ”Ska dom knäcka mig”, undrade han med anledning av 

att brevet inte var anonymt. Relationen och kontakten med psykiatrin innehåller 

både stolthet över att våga möta en bekant i korridoren och en önskan att förneka 

behovet att ha kontakt där. Ambivalensen fanns också inför mötet med mig och 

det var en del hinder för att hitta tid och plats för intervjun. Trots allt var han 

öppen i kontakten när vi väl träffats och han delade sedan gärna med sig av sina 

tankar om terapi. 

Eva: ”Jag ville inte bli struken medhårs” 

Kris 

Eva kom till psykiatrin på grund av akut kris i och med att hon separerade från 

sambon Erik. Hon hade levt ensam i många år med en tonårsdotter när hon 

träffade honom. De fick en gemensam dotter som var två år. Eva hade tidigare sökt 

hjälp inom psykiatrin och hon ville träffa Carin, den terapeut hon arbetade med 

den gången. Carin fanns kvar på mottagningen, så det gick att ordna. Carin och 

hon startade arbetet med krisbearbetning men sedan ville Eva arbeta vidare med 

problem hon upplevde med sig själv. Hon ville bland annat veta hur hon 

uppfattades av andra. Eva ville ha ärliga omdömen om sig själv även om det inte 

alltid var behagligt för henne. Terapiprocessen pågick i sju månader. 

Eva hade ett människovårdande yrke, hon var skötare på en kvinnlig 

kriminalanstalt. Hon var som person omhändertagande och satte sig själv i sista 

rummet. ”Man tänker på alla runt omkring först.” Hon kunde se att detta var ett 

problem som påverkade henne negativt och hon hade en tendens att ”bränna ut 

mig mellan varven”. Hon var också medveten om att hon arbetade hårt för att 

slippa tänka för mycket. När hon arbetade då kände hon att: ”Då duger man 

någonstans åtminstone, va?” 

Mementum 23

Att ta hand om sitt barn 

Hon beskrev sina problem utifrån olika perspektiv. För det första var hon alldeles 

för inriktad på att ställa upp för andra samt att fly in i arbetet. Hon var medveten 

om att det kunde bero på hennes dåliga självkänsla men också på att hon redan 

som barn fick klara sig själv. Hon hade varit mobbad i skolan och inte blivit hjälpt 

av de vuxna, vilket kanske låg bakom hennes bristande tilltro till att nånsin få hjälp 

när hon behövde. En kommentar terapeuten hade gett henne satte spår. När hon 

berättade om hur hon blev mobbad och for illa som barn hade terapeuten frågat: 

”Var fanns alla vuxna?” Hon försökte nu själv att ställa upp för ungdomar både 

genom att tala med dem om deras problem samt att ställa upp på kvällar och 

nätter som ”förälder på stan”. Jag tolkar det som försök till kompensation eller 

reparation, ett försök att ta hand om det försummade barn hon själv var. Frågan är 

om man kan ge till andra det man själv har saknat? 

Lägga saker utanför mig själv” 

Eva upptäckte i terapin att hon ofta benämnde sig själv som ”man”. Hon tolkade 

det som att hon försökte ”lägga saker utanför mig själv”. Hon arbetade med att 

ändra detta och börja använda ordet ”jag” när hon talade om sig själv. Hon ville 

”lägga det till sig själv”. Trots hennes intention använde hon ordet ”man” lika ofta 

i intervjusituationen som hon sade ”jag”. Jag tror det hänger samman med hur hon 

ser på sig själv och hur hon lyckats med att vara ett subjekt i relation till sin 

omgivning. När hon beskrev sina känslor och tankar använde hon oftast ”jag”. 

”För att jag ska klara mig ekonomiskt /.../ jag kunde inte vara klok i huvudet när 

jag tänker på vad jag gjorde egentligen /.../ det tar en stund innan jag har laddat 

om ...” Men hon har fortfarande stor del av det gamla invanda mönstret att ”lägga 

utanför sig själv” vilket hon själv bekräftade: ”O ja, det är ju som jag säger nästan 

som ett inlärt beteende för så här har ´man´ hållit på under alla år.” Då 

distanserade hon sig till sig själv. 

Relationer till sig själv och till andra 

Eva reflekterade över hur hon agerat för att bli accepterad. ”Beteendet hos mig har 

ju tagit slut på mig själv för att jag alltid ville vara andra till lags. Jag har alltid fått 

ta hand om mig själv, och jag har alltid jobbat som en tokig, och jag har hjälpt till 

och varit jätteduktig för att bli bekräftad på något sätt. Likaväl som någon annan 

tar ett annat beteende eller använder någon drog. Är man inte bäst på något annat 

kan man vara bäst på det i alla fall. Och det blir ju också, det blir ju ett beteende 

som är fel från början. Till slut är det så fast förankrat så det är väldigt svårt att 

bryta mönstret.” 

24 Mementum

När hon blev mer medveten om sitt beteendemönster kunde hon välja vilka vänner 

som hon ville ha nära relationer med. ”Så har jag noga valt vänner idag. Dom som 

är kvar runt omkring mig är dom som jag har utbyte av.” 

Eva hade gjort ett gott arbete med sig själv på kort tid. Det ska dock förstås i 

relation till att hon har gått i terapi tidigare, hur länge framgick inte intervjun. Hon 

hade också ett arbete där hon själv arbetade med människor i ett vårdande yrke, 

samt att hon var intresserad av och studerade psykologisk litteratur. Hon hade just 

avslutat en utbildning med inriktning på psykologiskt behandlingsarbete. 

Självrespekt 

Resultat av hennes terapi kan ses utifrån hur hon såg på sig själv i jämförelse med 

tidigare. Hon hade till exempel börjat förstå att hon inte tagit hand om sig själv på 

ett tillfredsställande sätt. ”Och jag känner än i dag att jag har lätt att fara in i det va, 

men då kliver jag åt sidan och så gör jag ett break från jobb och alltihop liksom ... 

ett par dar och sen, så man hinner lugna ner sig och känna efter va.” Hon var 

medveten om att det är svårt att bryta mönstret men hade så mycken självaktning 

att hon arbetade på att förändra till det bättre för sig själv. 

Hon var positivt inställd till att bli intervjuad om sin erfarenhet av sin terapi och 

menade att hon gärna vill göra en gentjänst ”för jag fick hjälp här.” Hon brukade 

säga till människor som inte mår bra att: ”Ring till vuxenpsykiatrin för jag menar 

att det är faktiskt en investering för livet att ruska runt lite grann.” 

Eva menade att terapin tillfört något viktigt utöver vad en vänskapsrelation kan 

ge. Enligt henne är det svårt för vänner att vara riktigt ärliga när det gäller att 

påpeka något negativt. ”När någonting känns jobbigt så kan man inte bara gå till 

sina vänner. Man blir alltid klappad medhårs va. Man måste gå någonstans där 

man bryter sitt eget tänkande va, får någon som kanske vinklar och kör in 

någonting annat och emellan va.” Så beskrev Eva vad hon tyckte var bra med 

terapi. 

Eva hade också skaffat sig ett annat arbete som gav henne mer möjlighet att 

använda de kunskaper hon fått genom utbildningar hon satsat på. Hon fick 

betydligt högre lön, vilket också blev bekräftelse på att hon har ett värde. Min 

tanke är att hon fått hjälp med sin självbild i terapin och därför kan erhålla mer 

respekt från andra. Hon kände ett större egenvärde och uppfattades därmed som 

mer värdefull. 

Mementum 25

Felicia: ”Att få ett nytt liv” 

Smal och vacker 

Felicia hade gått i terapi i nio år. De första fyra åren två gånger i veckan och sedan 

en gång i veckan. Hon träffade först en terapeut som avslutade kontakten efter ett 

par gånger utan att Felicia förstod varför. ”Och sen fick jag sluta med henne, och 

jag fattade inte varför. Jag tänkte väl att det var någonting, kanske att hon inte 

hade tid eller att hon tyckte att någon annan var bättre eller, jag vet inte. Men så 

fick jag Agneta och sedan har det hållit i sig med henne.” 

När vi träffades för intervjun var Felicia i trettioårsåldern. Hon studerade på 

högskolan och hon levde med sambo, ett liv som hon för nio år sedan inte trodde 

var möjligt för hennes del. Hon var en intensiv, lite rastlös kvinna som var noga 

med att försöka ge mig en så riktig bild som möjligt av sig själv och sin terapi. Hon 

var öppen och generös med sig själv. 

Hon hade fått anorexi när hon var tjugofyra år och tror själv att det var i samband 

med hennes första försök till ett fast förhållande. ”Det var då det vart kris. Så jag 

började äta mindre. Det vart droppen, tror jag, med den där killen och det där. Och 

så började jag banta mer och mer. Jag tyckte jag var så tjusig liksom, åh vad snygg 

jag är, jag blir smal och vacker!” Till slut tappade hon kontrollen, gick ner mer och 

mer och fick tvångstankar på mat och på motion. ”Och då var jag tvungen att få 

hjälp.” Felicia sökte till den psykiatriska mottagningen för att hon klarade inte av 

att tänka så mycket på maten och motionen längre. Det tog för mycket energi. 

Det framkom också att hon hade dåligt självförtroende. Hon upplevde att: ”Alla 

andra var duktigare. Men jag, jag var ju dålig. Jag trodde nog att livet skulle vara 

så för mig. Att det inte gick att förändra.” Hon beskrev också att hon kunde få 

okontrollerade aggressionsutbrott då hon slog sönder saker utan att vara 

medveten om vad som utlöst handlingen. Hon var inte medveten om att hon hade 

några känslor över huvud taget, det var ”ingen kontakt med det här.” 

Egentligen ville Felicia endast få hjälp med att bli fri från sin matproblematik när 

hon startade sin terapi. Hon tänkte att det var det som var hennes problem, allt 

annat var bra. ”Och så tänkte jag att det skulle fixa sig här på nåt vis, det här med 

matproblemen. Sen vet jag att någon sade till mig att jag fick räkna med att det 

kommer att ta i alla fall ett par år liksom. Jag ville bli bra nu! På en gång. Inte om 

ett par år. Och sedan när jag tänker tillbaka på det. Att det har gått nio år. Det var 

inte så himla långt i alla fall. Men det trodde jag liksom inte då. Utan jag trodde att 

jag går här och sedan ska jag bli bra. Och sen blir det problemfritt. Men det var ju 

lite fel inställning.” 

26 Mementum

Felicia beskrev det många tänker när de börjar sin terapi, att först tar man itu med 

problemen, ”fixar till det” och sedan är man redo att gå ut i livet. Detta kan 

betraktas som en uppdelning mellan själva livet och dess innehåll. Jag får tanken 

att hon ansåg att lidandet inte egentligen tillhör livet. Men det fanns också en 

rädsla för smärta och för de villkor med den blandning av mörkt och ljust som är 

det innehåll de flesta bjuds på i sin levnad. 

Kontakt med känslor 

Felicia hade löst sin rädsla för smärta genom att inte känna några känslor. Det tog 

också tid i hennes behandling innan hon kunde koppla ihop inre processer med 

bilder hon målade i terapin. Hon och Agneta arbetade med symboldrama, bild och 

med samtal. ”Det var nog en två och ett halvt år efter jag hade börjat (i terapin). För 

då fick jag den viktigaste perioden, tror jag. När jag började rita mig själv när jag 

tog livet av mig, och sånt där, på bild. Och då började jag väl fatta någonting. Att 

det här berör mig. Det här är liksom, inte det innersta kanske, men en stor del av 

mig som betyder väldigt mycket.” 

Hon talade om hur hon kunde börja arbeta med de känslor av hat och 

destruktivitet som låg bakom hennes självsvält där hon genom att inte äta, på ett 

passivt sätt, försökt ta livet av sig. När hon börjat identifiera sig med sina bilder 

kunde hon närma sig en annan sida i sig själv och se på bilderna med kärlek. 

”Även om det var dåliga figurer alltså, som gjorde massor med dåliga saker, så tog 

jag dom till mitt hjärta på en gång. Och jag var så stolt över dom här bilderna att 

jag ville visa dom för hela världen”. 

Det var i samband med ”en liten kärlekshistoria” hon började rita bilder. ”Det vart 

kaos i mig på något vis. Oh, jag måste se den här killen. Och hade jag inte gjort det 

då vart jag deprimerad. Då skulle jag hem och rita en bild som föreställde att jag 

tog livet av mig”. Den libidinösa driften hade startat en process och något viktigt 

skedde i hennes utveckling. Jag tror att hon nu började närma sig känslor av både 

hat och kärlek och ge känslorna gestalt på ett konkret sätt. Hon närmade sig 

förmågan att symbolisera. 

Symboliseringen tog fart i och med en dröm hon berättade för Agneta, som tolkade 

den på ett sätt som hon kunde ta emot. Drömmen handlade om att hon hade stängt 

in sin hund i ett kylskåp. ”Någon släppte ut den här hunden och den var alldeles 

stelfrusen. Jag hade varit nära att döda honom, alltså i drömmen. Och Agneta sade 

någonting om att se hunden som en del av mig. Det du gör med hunden i 

drömmen det gör du mot dig själv i verkligheten. Och efter den drömmen då hade 

jag fått in det här, då grät jag i två dagar efteråt. Först grät jag för hunden, tror jag, 

sedan började jag ta in om mig själv, att det var jag på något vis. Men det var 

lättare att gråta för hunden.” Hon kände för första gången någonting men hon vet 

Mementum 27

ännu inte om det var en äkta känsla av att vara ledsen utan, ”kanske bara en 

reaktion”. 

Allt eller intet 

Det fanns en dragning till allt eller intet i Felicias personlighet. Efter en tid i terapin 

blev hon sugen på mat och började då hetsäta och kräkas. Hon kunde inte sluta att 

kräkas förrän hon var yr i huvudet, det var ett tecken på att det var nog. Man kan 

se det som att de libidinösa behoven av ”mat” från mamma (terapeuten) startade 

en glupskhet som inte gick att hejda och som slutade med att hon måste tömma sig 

totalt. Var det en bestraffning för hennes glupskhet, för hennes behov? 

Hon berättade att hon egentligen tyckte att kräkas är en bra bantningsmetod. 

”Suverän metod. Man kan äta hur mycket man vill och ändå inte gå upp i vikt.” 

Det verkade som att hon fortfarande identifierade sig som en person som kan 

”kräkas upp” oönskat innehåll. 

Inte ”ta in” avslutningen 

Felicia förnekade i det längsta att terapin skulle ha ett slut. När vi träffades, två 

månader efter avslutningen, hade hon inte ännu tagit in det helt. Det var en stor 

trygghet att ha terapin och hon ville inte medverka till att bearbeta 

avslutningsprocessen. Först vid sista samtalet kunde hon känna hur sorgligt det 

var och tillåta sig att gråta. Hon var rädd för hur hon skulle klara av att inte ha den 

trygghet som terapin innebar och hon var orolig för att hon skulle ”glömma bort 

mig själv på något vis.” Men hon hade förstått att hon kunde arbeta med sig själv 

på egen hand. Hon hade en integrerad ”terapeut” som hjälpte henne att fundera 

över sina reaktioner i relation till skolkamrater och till sambo. Hon hade också fått 

en bättre relation till sina föräldrar och kunde våga se att: ”Dom kan faktiskt rätt så 

mycket om livet.” 

Det som återstår 

Felicia var ledsen över att hon inte kunde tänka sig att få egna barn. ”Och det har 

jag ju fortfarande lite funderingar på när ska den lusten komma? Det trodde jag att 

jag skulle hinna med i terapin. Men det hann jag inte med.” Det var inte svårt att 

skönja en viss kritik mot att hon inte hann bli ”färdig”, allt eller intet-principen 

rådde i hennes värld, men det fanns också en förmåga att resonera med sig själv 

och en distans, ”jag ville hinna med så mycket”. 

Man kan bara bekräfta henne i att det finns mer hon behövde arbeta med i sin 

utveckling. Hon hade integrerat terapeuten som en ”hjälpare” men den moderliga 

28 Mementum

delen i sig själv var fortfarande outvecklad. Och hon var ännu inte beredd att 

”fyllas” av ett barn. 

Trots att hon önskade att hon hunnit med mer av förändring i sitt liv sade hon att: 

”Det (terapin) har gett ett helt nytt liv. Det är jättekonstigt alltså. Det är så stort när 

jag tänker på det.” 

Georg: ”Jag har fått verktyg” 

Hjälp för själen 

Georg är drygt femtio år, gift och har en vuxen dotter. Han arbetar som vårdare på 

ett gruppboende och menade att hans engagemang i människor hade hjälpt honom 

att finna mening i livet. Han har arbetat mycket, ”och haft projekt på gång ända 

sedan jag var, ja sexton, sjutton år” och på så sätt försökt att tränga undan svåra 

barndomsminnen vilka hunnit ikapp honom. Han trodde att det var utifrån att han 

redan som barn försökta ”ta hand om” sin mor som han valt att fortsätta med ett 

vårdande yrke. ”Jag har haft en förfärlig barndom och uppväxt, jag har inte haft 

någon barndom och inte min bror heller.” Han kom till psykiatrin via 

vårdcentralen där han sökte hjälp för sina svåra sömnproblem. Förutom att han 

inte sov mer än cirka fyra-fem nätter om året, utan att vakna i mardrömmar, led 

han av stark ångest. Hans förhoppning när han kom till psykiatrin var ”att få 

hjälp.” 

Efter tre inledande samtal påbörjade Georg och Diana psykoterapi där de möttes 

en gång i veckan under femton månader. När jag träffade honom för intervjun 

hade det gått sex månader sedan avslutningen. 

Georg var spänd när vi möttes för intervjun. Han var mycket mån om att jag skulle 

få ut det jag ville veta om hans terapi och ville gärna ställa upp om det kan vara 

bra för någon annan, ”för att andra ska bli hjälpta.” 

Georg beskrev sig själv som en person som är öppen inför att man kan behöva 

”hjälp för själen” likaväl som man kan behöva hjälp med en kroppslig åkomma. 

”Skillnaden är väl om jag går till en doktor och har slagit i pannan så hjälper 

doktorn till och syr ihop och plåstrar ihop men här har jag själv fått hjälp att jobba 

och veta vad det handlar om.” 

Han beskrev sig också som en person som gärna hjälper andra människor att 

utvecklas och tro på sig själva och sin förmåga. Han såg också sig själv som en 

person som gärna drar sig tillbaka för att andra ska få komma fram och menade att 

han alltid var noga med att varje individ ska få ett utrymme. ”Jag vill inte synas på 

Mementum 29

ekostnad av andra”. I själva verket tror jag att det är en del av hans konflikt att 

våga synas, att bejaka egna behov och att göra det han själv vill. 

Se till andras behov 

Georg betonade att han fått en grund för att gå vidare i arbetet med sig själv. ”Jag 

är inte färdig men jag fick verktyg att gå vidare själv. Så tänker jag.” Men kanske 

det inte var möjligt för Georg att ge sig själv utrymme för att bli färdig. Hans rädsla 

för att hamna för mycket i centrum, ta utrymme för någon annan, märktes både 

när han talade om sina relationer i allmänhet men också vad gäller att gå i terapi. 

”Ibland har jag /.../ kan jag tycka att det är en sådan lyx /.../ är det inte lyx att jag 

har åkt hit /.../ jag tänker på alkoholister och, vad heter det, incestfall och alla 

sådana saker och då tänker jag vad har jag?” En annan tanke är att det blev svårt 

med en nära relation med en kvinnlig terapeut med tanke på hur hans erfarenhet 

av en moderlig gestalt kunde te sig. 

Beskydda mamma 

Relationen till mamman var en viktig del i Georgs terapeutiska arbete. ”Jag trodde 

att jag var klarsynt när det gäller människor och kunde se folk. Men det här var för 

nära (relationen till mamman), det såg jag inte.” Efter en tid i terapin började han 

våga närma sig sin bild av mamman och till slut ifrågasätta dess verklighet. ”Vad 

jag inte förstått det är att jag varit beskyddare åt min mamma.” Georg arbetade 

med sin bild av mamman, hur han hade alltid trott att det varit synd om henne och 

att han trott att han måste beskydda henne. Hon hade varit oantastlig. Det var 

pappan som behandlade barnen på ett fruktansvärt sätt och som Georg varit rädd 

för. När han nu såg att han låtit manipulera sig av mamman fick han stark psykisk 

och fysisk reaktion. ”Jag vart alldeles knäsvag, bokstavligen knäsvag alltså. När jag 

kom ut efter det samtalet /.../ saker som jag inte hade vågat ta fram och fast jag 

tyckte det var obehagligt just då, så förstod jag att det var rätt.” 

Våga se 

Georg tyckte att han fått hjälp att betrakta det förflutna på ett nytt sätt och han 

upplevde att han har fått mer distans till sina svåra minnen. ”Genom att inse att 

det är ingen fara, jag kan se bakåt på det som har varit, och se det som minnen som 

har varit. Kan betrakta det utifrån på ett annat sätt. Jag är inte inne i det /.../ det är 

inte farligt att tänka på någonting.” Georgs terapi handlade en del om att våga se 

och, som jag tänker, att våga bli sedd. Det kanske kan vara så att om man inte blir 

sedd så kan man inte se. Georg tyckte också nu att han efter terapin kunde se det 

onda utan att rygga tillbaka. ”Det är alltid upprörande om man ser på, eller som på 

ett museum, om man ser på några hemska björnsaxar eller något prygelspänne. Då 

30 Mementum

lir man upprörd. Men man ska ändå kunna betrakta det och konstatera att det var 

så.” 

Skuld 

Skulden var ett genomgående tema för Georg. Skuld för att få hjälp, ta plats för 

andra, över att behöva ta sömnmedicin och skuld för att göra något för sig själv. 

Det fanns också en känsla av skuld för att inte ge mig det jag behövde i intervjun, 

någonting som vi berörde. Han konstaterade: ”Jag bjuder verkligen till så att du 

ska få ut det du vill ha här. Och egentligen skulle jag kunna strunta i det för att det 

är ditt problem.” Uttalandet kan röja känslor av skuld och aggression men också 

en begynnande känsla av autonomi. 

Verktygen 

Ett av verktygen Georg var tacksam över var en gryende förmåga att skilja ut när 

han ville göra något för sig själv och när han ville göra något för andra. Han 

förstod dock att han fortfarande behövde arbeta med att känna efter vad han ville 

för egen del. ”Att få ro ut på sjön och fiska utan att uppleva, får jag göra det här 

verkligen?” Det blev ett mål att sträva efter. ”Sedan är det vissa saker jag inte 

kommer att klara av, det vet jag, och det får vara så, det är ju så.” Han nämnde 

också att han efter terapin kunde tillåta sig att ta en sömntablett när han behövde. 

Det var en ny erfarenhet och hade medfört att han för första gången i sitt liv kunde 

få sova hela nätter utan mardrömmar. ”Då hade jag inte insikten att det kanske 

behövdes för att jag ska klara av det. Och inte tycka att det är fel.” 

Georgs tankar om psykoterapi innan han började var att: ”Man gick i två, tre 

veckor och sedan var det klart. Men tankarna efteråt var: ”Det var ju väldigt 

revolutionerande på något sätt.” Han uppskattade terapin mycket och menar att 

han därigenom ”fick verktyg att gå vidare själv.” 

Mementum 31

Hedvig: ”Jag släppte upp från källaren” 

”Jag hade kört kroppen i kollaps” 

Hedvig var en liten intensiv kvinna i fyrtioårsåldern. Hon pratade mycket och 

hade många egna uttryck för sina upplevelser i sina båda terapier, den individuella 

med Diana och en gruppterapi med patienter som led av psykosomatiska besvär. 

Den individuella terapin hade pågått i två och ett halvt år och gruppterapin hade 

infallit under den tiden. Gruppterapin var ett halvår lång. I hennes berättelse ser 

man att de båda terapierna kompletterade varandra. 

Hedvig skilde sig från sina barns far, flyttade till en annan stad och lämnade 

barnen i före detta makens vårdnad. Hon ansåg det nödvändigt att lämna barnen 

annars hade aldrig skilsmässan gått att genomföra och hon upplevde att hon inte 

orkade leva tillsammans med mannen. Som vi ska se senare i berättelsen har 

separationer en särskild och svår betydelse för henne. 

Nu levde hon tillsamman med sambo. Hon har arbetat som försäljare men har 

sjukbidrag sedan en tid tillbaka. 

När Hedvig kom till psykiatrin hade hon redan en kontakt inom en grupp som 

arbetade med rehabilitering av människor med ryggproblem. Hedvig hade varit 

med om ett överfall för flera år sedan och det gjorde sig nu påmint, hon upplevde 

att hon aldrig bearbetat överfallet utan ”tryckt ner det i kängorna.” Hon hade 

symtom både från kroppen med värk, och från själen som depression. ”Jag hade 

kört kroppen i kollaps, jag hade inget att ge, jag var helt tom alltså.” 

Hedvig är äldst av tre syskon. Syskonen kom tätt så hon upplevde aldrig att hon 

fick det hon behövde av sina föräldrar. Dessutom låg hon ofta på sjukhus som barn 

på grund av besvär med bronkerna. ”Det där att skrika för att få uppmärksamhet 

det har jag aldrig, det har jag provat men det lönade sig inte. Så det där att ta plats, 

jag har aldrig, jag tog inte plats på det sättet.” 

Hedvigs individuella terapi 

Hedvig arbetade flitigt i sin terapi. Hon hyste stor tilltro till att terapeuten hade 

processen i sin hand. ”Så det Diana lärde mig alltså, hon lärde mig grunden på vad 

som händer och att det händer och varför det händer. Och hur det händer va, när 

insikterna kommer så att säga, och varför dom kommer i olika ordning. Och det 

här med att kroppar dom skickar inte upp sådant från källaren som du inte är 

mogen att kunna klara av. Man måste lära sig att lita på det.” 

32 Mementum

Hon såg på kropp och själ utifrån ett mekaniskt synsätt. Hon tänkte sig att de 

psykiska upplevelserna kunde regleras av en slags kroppslig ventil, om trycket 

skulle bli för högt eller att någon mekanism riskerade att bryta samman. Även om 

hennes synsätt inte är det gängse i psykodynamiskt tänkande har det hjälpt henne 

att få en bild av sig själv och därmed hjälpt henne att bli en person, en person som 

gick i terapi och som började arbeta med att uppleva känslor. 

Hedvig ”städade” bland sina känslor eller ”nystade”. ”Jag hade inga känslor alls 

när jag kom hit. Det var avstängt, det var helt blockerat, det var helt borta. Men då 

sa Diana att det är nämligen så att det ligger i en enda härva alltihopa och så måste 

man nysta upp det i olika nystan.” Hedvig upplever att hon återerövrade sin 

förmåga till kontakt med sina känslor men att det var en mödosam process med 

mycken smärta. ”Det gör väldigt ont när allt ligger fruset och så ska känslorna 

komma igång va.” 

En känsla som aktualiserades efter en tid i den individuella terapin var rädslan för 

beroende. ”Jag har ju aldrig vågat bli beroende av någon för att dom har ju alltid 

dragit va. Min mamma och pappa. Så jag gjorde mig aldrig beroende av henne, av 

Diana.” 

Min tanke är den att det var den rädslan för beroende som fick Hedvig att gå in i 

gruppterapin. I och med att gruppterapin var på annan ort blev det uppehåll i den 

individuella terapin under ett par månader. 

Gruppen 

Hedvig började i gruppterapin efter ett år i den individuella terapin. I 

gruppterapin arbetade hon bland annat med bild, vilket gav henne en viktig 

upplevelse av att se sig själv på ett symboliskt sätt. Ett par bilder blev viktiga och 

hon berättade om dem för mig. Den ena bilden var ett träd. ”Det var ett ganska 

vackert träd, ganska stabilt och bra så där, fast med dåliga rötter. Och det stämmer 

ju, jag hade ju inte grundat ordentligt. Och så fick jag hjälp att måla. Och det blev 

en ballong till slut. Det var jättekul, det var jättefint och jag var jätteledsen.” En 

ballong har ju inte heller någon markkontakt men vad som rörde Hedvig till tårar 

fick jag aldrig något svar på. Det kanske var att dela bilden av sig själv med en 

människa som fanns till hands och som hjälpte henne vidare i processen. Eller om 

hon fick kontakt med känslan av att inte ”vara riktigt grundad”. Hon beskrev sig 

själv som att hon ”varit jagad hela livet” man fick bilden av en människa som inte 

vågade och inte kunde stanna upp, vilket är en nödvändighet om man vill bli 

rotad. 

Hedvig berättade senare i intervjun att hon också hade funderingar om ”vilket som 

är häftigast” att sitta i den hon satt i eller att sitta i min stol. En önskan om att byta 

Mementum 33

oll och bli terapeuten? Eller att hon vill slippa bli beroende och därmed 

kontrollera situationen? 

Beroende 

Hedvig tog flera gånger upp att hon hade stort förtroende Diana. ”Jag har litat 

blint på det”. Diana sa att: ”Det finns ingenting som man kommer att få känna som 

man inte klarar av.” Hedvig visade att hon litade på terapeuten och på att 

terapeuten skulle orka med att ta emot hennes behov. I samma andetag berättade 

hon att hon nu mer förstod sin mor och att hon i en dröm mött mamman som sagt 

att: ”Jag förstår dig.” Men att gå så långt att hon kunde säga till terapeuten att hon 

kände beroende av henne, dit kom hon inte i terapin. Efteråt, i intervjusituationen, 

som ägde rum ett halvår efter avslutad terapi, kunde hon se att hon behövt 

terapeuten och terapin att hon varit beroende. ”Jag känner nu efteråt att det var 

så.” 

Separation 

Hedvig upplevde sig som övergiven av sina föräldrar som barn och hon kom själv 

att flytta från sina barn när hon separerade från sin make. Gruppterapins 

avslutning beskrev hon som ”min jordfästning” och kontakten med Diana har hon 

på olika sätt försökt att behålla, om inte annat så i fantasin. ”Idag skulle jag tycka 

det var jättekul att umgås med henne privat.” Hedvig tog delvis avstånd från sin 

del av ansvaret för avslutningen och menade att: ”Jag bedöms väl kunna klara det 

här själv vad jag förstår. Annars skulle dom väl inte lämna mig.” Nu blir 

terapeuten ”dom”. Är det mamma och pappa som lämnar henne igen? ”Tomt vart 

det ju och jag vart ju helt ensam. Och jag skulle vara stor nu.” Där är det lilla 

ensamma barnet som överges igen? Nu var hon helt ensam, trots sambo och 

barnen som nu är vuxna. Dessutom hade hon också barnbarn. Kanske skulle hon 

ha behövt arbeta mer med sin separation i terapin. 

Klara sig själv 

Hedvig avslutade vårt möte med en sammanfattning av sitt liv och sin nya 

kunskap om sig själv. ”Jag har klarat mig själv både ekonomiskt och känslomässigt 

sedan jag var barn. Jag började jobba när jag var fjorton /.../ jag tycker fortfarande 

att man åker expresshiss fast inte lika häftigt som förut. Jag tror att det beror på att 

man själv är lugnare och vet vad det handlar om och så måste man ju skaffa sig 

kunskap som man förstår för annars kommer man ingenstans. Det handlar om att 

våga.” Min tolkning av det hon sade är att hon känner stolthet över att hon nu har 

mer kapacitet att leva och reda ut i sitt liv. 

34 Mementum

Ingrid: ”Jag har blivit en ganska kaxig tjej” 

Ingrid fick kontakt med psykiatrin när en av hennes döttrar gick hos en psykolog 

inom barnpsykiatrin. I samband med dotterns behandling träffade Ingrid en 

kurator som hon gick i samtal hos i några år. Ingrid hade levt i ett destruktivt 

förhållande som var avslutat men hon och hennes före detta sambo låg i 

umgängestvist angående barnen. När hon slutade hos kuratorn tyckte hon att det 

kändes relativt bra. Ungefär samtidigt träffade hon en ny man och levde nu, vid 

fyrtiofem års ålder, för första gången i en bra relation. Trots detta fick hon efter ett 

år ett sammanbrott och hon orkade inte med sin situation längre. Hon led av 

panikångest och upplevde att livet var i fullkomlig kaos. Hennes tolkning var att 

hon först när hon fick det bra vågade tänka efter hur hennes liv verkligen varit. 

Ingrid växte upp i ett hem där mamman missbrukade tabletter och hon själv blev 

misshandlad av sin fosterfar. Ingrid hade en lillasyster som kom lindrigare undan, 

vilket påverkade deras relation. Ingrid tyckte att systern inte hade förståelse för 

Ingrids upplevelser av sin barndom. Som vuxen har Ingrid haft relationsproblem 

både till sin mor och sin syster men även till andra släktingar som hade svikit 

henne på olika sätt. Hon trodde också att hon varit utsatt för övergrepp av en 

manlig släkting, men hon hade inga direkta minnen som kunde bekräfta detta. 

Ingrid hade både tvingats ta hand om sig själv samt sin mor, som gjort upprepade 

självmordsförsök. Hon arbetade som sjuksköterska inom äldreomsorgen och gick 

helhjärtat in för sitt arbete. 

Hon började sin psykoterapi hos Agneta och gick hos henne i två år en gång i 

veckan. 

Offer 

När Ingrid kom till Agneta var hon övertygad om att hon var ett offer för 

omständigheterna och att hon inte kunde påverka sin situation. ”Jag gick omkring 

och var den där snälla och rara människan och råkade på den ena svårigheten efter 

den andra. Och jag kunde inte göra någonting åt det. Och hur jag vände och vred 

så hamnade jag i dessa situationer och det påverkade hela mitt liv och jag tyckte att 

jag hade en väldig otur. Vad jag inte såg var att jag tillät allt det där. Det stod väl 

skrivet på min panna, behandla mig illa, det är helt okej.” 

Mementum 35

Konflikter 

Ingrids psykoterapeutiska arbete medförde flera konflikter och avbrott i kontakten 

med hennes närmaste anhöriga. Den enda som stod kvar var hennes sambo som 

hon menade fick stå ut med mycket under terapitiden. När en person förändras 

blir det med nödvändighet påverkan på de nära relationerna. Det kan vara svårt 

för en anhörig att förstå vad som händer, kanske det skapar rädsla för det nya 

okända som framträder hos en partner eller annan nära person. Hur ska man förstå 

en process som kanske skapar mycket problem, utbrott, förtvivlan och i början 

kanske också har orimliga uttryck? Jag tror att det kan vara mycket svårt att förstå 

hur det är att gå i terapi om man inte själv har varit med om det för egen del. 

Ingrid sa om sin sambo att: ”Han fick ta massor och han fattade ingenting. Men 

han fanns kvar. Han tyckte om mig som den jag var och det gjorde att jag kände 

mig trygg och då vågade jag ta den här striden.” Men flera av hennes andra 

anhöriga försvann när hon ställde krav på förändring i relationerna. Hon ville 

kasta av sig skuldbördan till sin mor, en mor som hon nu kunde se hade styrt 

henne med utbrott och med självmordshot. Hon kom också i konflikt med systern 

som också gick i terapi. Hon hade bestämt sig för att inte acceptera att systern ville 

styra henne. ”Och till slut var det bara att säga att det här accepterar jag inte 

längre. Då hotade dom mig med att dom inte ville ha med mig att göra, och så 

mådde jag naturligtvis jättedåligt av det, men då kände jag ju här inne att det får 

kosta det priset.” De flesta anhöriga kom dock tillbaka även om det i några fall 

dröjde några år. 

Tillit 

Ingrid sa om terapeuten: ”Hon var den tryggaste människa jag hade. Hon var 

fullständigt trygg. Jag lade mitt liv i hennes händer.” Det var viktigt att Ingrid 

kände den tryggheten eftersom hon annars inte litade på någon person. Hon 

trodde inte att hon var älskad trots att sambon försäkrade det. ”Jag menar att om 

han var snäll, så tänkte jag att han tyckte om mig, och i nästa stund tänkte jag att 

han bara var smart och gjorde de rätta gesterna och sade de rätta orden. Jag tänkte 

att jag åker dit på det.” Hon menade att hon var beredd på att sambon försökte 

lura henne, att han inte var uppriktig i sina känslor. Men terapeuten var 

tryggheten. Trots detta kunde även där en undran smyga sig in. En gång gäspade 

terapeuten och då blev Ingrid fundersam. ”Är jag så ointressant eller? Men jag var 

i ett sådant stort behov av henne så jag kunde nog inte riskera att fråga vad den 

gäspningen betydde.” Att gå i terapi kan vara som att gå på lina. Det finns risk för 

att tilliten till terapeuten inte tål att granskas eftersom rädslan för att bli övergiven 

också är stor. En känsla som springer ur barnets känsla av utsatthet i en värld där 

man måste anpassa sig för att överleva. En anpassning som överlevnadsstrategi. 

Utifrån dessa erfarenheter kan man ha behov av att terapeuten är fullkomlig och 

man vågar inte ifrågasätta. Men terapeuten, likväl som föräldern, kan inte vara helt 

fullkomlig. 

36 Mementum

Drömmar 

Många av Ingrids nattliga drömmar innehöll bilder som förändrades från idyll till 

skräckfyllda upplevelser av övergrepp och livsfara. Men drömmarna hjälpte henne 

också att bearbeta svåra upplevelser. ”Jag skriver ner dom och jag ser precis, jaha, 

nu befinner jag mig här i mitt liv, vad säger drömmen till mig?” Den hjälpen fanns 

kvar efter avslutad terapi som en extra möjlighet. ”Och sedan kan jag väl säga att 

det här med drömmarna det är fortfarande en trygghet för mig. Jag har mina 

drömmar och de är rätt fantastiska faktiskt.” Så hon kunde arbeta vidare med sin 

utveckling trots avslutad terapi. Ett annat sätt att gå vidare var att vidareutveckla 

sig i arbetet. Hon hade med stort engagemang satsat på utbildning inom sitt jobb 

och sysslade nu själv med utbildning av personal. 

Avslutningen 

Ingrid tänkte tillbaka på sin terapi: ”Jag vet att första gången jag var hos Agneta så 

beskrev jag mig själv som att jag satt i en glastrumma. Där kunde man inte höra 

någonting och man kunde möjligtvis se ut, men alltså satt jag därinne. Och jag 

kunde få visioner där jag befann mig i olika barnstadier och såg mig själv som 

barn. Jag kunde liksom se mig själv under en säng så där. Och se mitt eget 

ansiktsuttryck. Och ta med det. Och det här det har liksom försvunnit för jag har 

blivit en ganska kaxig tjej.” Hon hade satsat hårt i sitt förvärvsarbete och såg att de 

gamla ibland kan vara lika utsatta som hon själv var som barn. Det medförde att 

hon fick konflikter gentemot vissa arbetskamrater som inte var lika glödande 

engagerade som hon själv. Vid ett tillfälle, när hon ansåg att man behandlade en 

patient illa, ställde hon sig på hans sida och fick därmed hela personalgruppen 

emot sig. Hon minns då hur hon blev mobbad i skolan. ”Jag anpassade mig inte i 

ledet till mina kamrater så jag blev under en veckas tid totalt utfrusen. Och då 

upplevde jag faktiskt det här med att gå i skolan, det här med att kamraterna står i 

ring och jag får stå själv, så var det, ja det kan man säga att jag genomled min 

mobbingperiod då den veckan tillsammans med Agneta.” 

Om hon skulle arbeta vidare i sin utveckling i en terapi skulle det vara att kunna 

gränsa av engagemanget i arbetet. Som det nu var följde arbetet henne hem under 

fritiden och blev därmed energikrävande. 

Ingrid arbetade med sin barndom i nuet. Att ta hand om människor som behöver 

omvårdnad blev hennes mission i livet. Efter terapin var hon dock mer medveten 

om var hennes behov av att hjälpa människor i nöd kom ifrån. Men hon hade ändå 

svårt att se gränsen för sitt ansvar och för sin förmåga. Hon kämpade fortfarande 

med att inte riktigt se hur stort hennes ansvar är och att inse att hon själv inte kan 

förändra hela den institution där hon arbetar. Hon fick också konflikter med 

arbetskamrater som kanske känner sig oroade av hennes engagemang. Det är inte 

säkert att det där fanns generositet tillräckligt för att någon ska få vara annorlunda, 

Mementum 37

för att någon skulle få engagera sig mer än de andra. Arbetet och arbetskamraterna 

var därför de största bekymren för henne och hon kände behov av att arbeta vidare 

med detta i psykoterapi och hade därför hört av sig till Agneta för att få en 

fortsättning. 

Privat var det stor skillnad. Hon levde i en bra relation som hon vågade lita på och 

hade numera åter kontakt med sina släktingar, vilket betydde mycket för henne. 

Jenny: ”Jag ville bli bra” 

Olika minnen av tiden 

Som Jenny minns det gick hon i terapi i tre år en gång i veckan. Enligt hennes 

terapeut gick hon i terapi i fem år. Förmodligen upplevde Jenny att det var kort tid 

eftersom hon inte tycker att hon blev färdig. Hon fick hjälp med en del av sina 

problem men inte med alla. 

Jenny var fyrtiotre år. Hon var gift men hade inga barn. Enligt henne själv hade 

hon katt i stället för barn. Hon arbetade inom barnomsorgen när hon började i 

terapin men hade, när vi träffades, sjukbidrag sedan en tid tillbaka. Det var 

meningen att hon skulle arbetsträna men hon tyckte det var svårt att orka med det. 

Hon tyckte att hon hade svårt att få energin att räcka till. 

Jenny kom till psykiatrin via sin husläkare. Hon var då deprimerad, hade ingen 

motståndskraft utan drabbades av allehanda infektioner. Hon vantrivdes på jobbet 

där hon kände sig utfrusen. Det var speciellt en arbetsledare som Jenny upplevde 

sig orättvist behandlad av. Konflikten på jobbet hade pågått under lång tid. Det var 

inte någon ny erfarenhet för Jenny som från och till haft problem med att vara 

utsatt för mobbning både under skoltiden som barn och under utbildningstiden 

som vuxen. 

Förutom depressionen led hon av getingfobi samt en panisk rädsla för sjukhus. 

Sjukhusrädslan bestod i att hon var rädd för sprutor och undersökningar där man 

skulle föra in något instrument i hennes kropp, eller använda kniven. 

Jennys förväntningar när hon började i terapin var att ”bli bra.” Hon ville: ”Få vara 

som en vanlig människa och få känna att jag mår bra. Att jag får känna att jag är 

glad och pigg och så vidare, vilket jag inte alls är.” 

38 Mementum

Passivitet 

När vi träffades för intervjun berättade hon att hon inte alls var nöjd med sitt 

hälsotillstånd. Hon var spänd i kroppen och kände sig stressad. Hon kände sig 

också energilös och orkade inte satsa på sin rehabilitering. Hon visste att hon borde 

gå till arbetsträningen och till sjukgymnasten men förmådde inte riktigt komma 

igång. ”Jag har ju ingen disciplin. Jag röker, jag är överviktig men disciplin det har 

jag inte. Den finns inte. Jag orkar inte ta tag i sådana saker.” Jag tror att hon kände 

sig övergiven, att hon trodde att hon inte fick allt som fanns att få i terapin. Hon 

hade inställningen att det är något man kan få, vara passiv mottagare som en 

fågelunge som blir matad av fågelmamman, terapeuten. När hon talade om sin 

bristande disciplin får man känslan att det är något hon ser sig sakna, något som 

hon skulle behöva erhålla från någon annan. Hon kanske ville få det från 

terapeuten. 

Det sa klick 

Trots besvikelsen över att inte komma över alla sina problem var det flera saker 

som Jenny såg som en förändring till det bättre i terapin. ”Men sedan ibland så sa 

det klick, då hade det gett mig något. Och det är klart att det har gett mig något 

fast jag kände nog inte dom där förändringarna på det viset som jag önskade.” 

Även här såg man att Jenny har en passiv inställning och väntade på att ”klicken” 

skulle komma. Hon hade aldrig känt att det har varit möjligt för henne att påverka 

sitt liv utan hon hade varit utsatt på olika sätt både under uppväxt och som vuxen. 

Hon hade inte känt sig accepterad utan hon hade känt sig utanför och utan möjlighet 

att påverka. 

Det som gav djupast intryck för henne i terapin var att hon blev av med sin 

getingfobi. Det kom också att ske på ett sätt som hon inte förstod, på ett sätt där 

hon upplevde att hon själv inte deltog aktivt. Hon brukade måla i sin terapi och 

hon och terapeuten började tala om att hon ofta använde ”getingfärger” även om 

hon egentligen inte alls tyckte om svart, gult och orange. ”Så jag vet inte, det måste 

ha hänt något där någonstans.” En tanke är att hon bearbetade sin getingfobi 

genom att använda ”getingfärgerna” och att bearbetningen var omedveten för 

henne. 

Mementum 39

Se på sig själv 

Jenny hade också försökt att reflektera över sig själv för att förstå mer av sin 

livssituation. ”Jag tyckte att människor behandlade mig illa. Jag förstod inte, det 

kan inte vara så att alla andra är dumma liksom, det måste vara något fel på mig. 

Så tänkte jag till slut. Men vad var det för fel? Jag ville prata med min man om det 

där. Och försöka komma fram till vad det var för fel.” Hon försökte också förstå 

vad som blev fel på jobbet och hur det kom sig att hon och chefen inte kom 

överens. Men hon kom fram till att hon har alltid har känt att det var något som 

var fel. ”Jag kan tänka mig att jag inte var riktigt rak och ärlig. Jag satt och spelade. 

Jag hade spelat en roll ända sedan jag var liten. Spelade en viss attityd och jag vet 

inte om jag är av med den än men jag är mer medveten om den i alla fall nu.” I 

terapin fick hon hjälp att se på sig själv på ett annat sätt. ”Sen är jag inte färdig men 

det tycker jag att jag kan se på mig själv på ett annat sätt. Nu förstår jag ju att jag 

själv kan välja vem jag umgås med och inte. Och inte är tvungen för att någon vill 

umgås med mig utan jag kan säga ifrån själv. Och jag har mitt eget, jag har nog fått 

stärkt jag, eller vad jag ska säga?” 

Jenny visade att hon både har tänkt på och att hon tog ansvar för relationer i sitt 

liv. Hon försökte att aktivt påverka och välja efter behov hon själv hade. Det var 

skillnad på hur hon ställde sig till viktiga relationer och sig själv och hur hon 

ställde sig till sin egen aktivitet och utveckling i arbetslivet. Arbetslivet var en 

svårare uppgift för henne och det var också i utbildning och arbete hon haft de 

mest negativa upplevelserna av utfrysning och mobbning. Det tycks som att 

hennes kraft för utveckling inte räckte till för mer än utveckling i samband med 

nära relationer. 

Till slut 

Jenny berättade om att hon var nervös för intervjun. Hon var rädd för frågorna, 

vad jag skulle fråga om och om hon skulle kunna svara. Hon var också orolig för 

att jag skulle spela in det på band. Trots allt tyckte hon till slut att det hela hade 

gått bra men undrade över vad jag ska använda materialet till. 

Det var inte så många av de tio personerna som jag intervjuat som frågade så 

ingående vad som skulle ske med det inspelade materialet. Jag tolkar det som att 

Jenny har både en rädsla och blyghet inför att inte duga och göra rätt men också ett 

mod att ta reda på och ifrågasätta. Hon var fortfarande, som jag uppfattar det, inne 

i en pågående bearbetning av sina problem, kanske det var den bearbetningen som 

tog energi, som hon upplevde ha brist på. Om hon skulle gå i terapi igen, hon var 

ambivalent inför den tanken, sade hon att hon skulle vilja arbeta med sin 

sjukhusfobi och med sin stresskänslighet. 

40 Mementum

Diskussion 

Den kvalitativa forskningens värde för en psykoterapeut med 

psykodynamisk teoretisk referensram 

Jag har upplevt att forskningen givit mig ett annat förhållningssätt i mitt 

patientarbete, en mer ”analytisk” och ”forskande” hållning till det material som 

patienten lägger fram. Det är av godo för mitt arbete. Jag tror även att det varit 

fruktsamt för de patienter som samarbetar med mig. Jag tror också att forskningen 

bidragit till att jag blivit mer säker i min roll som terapeut. Trots att den dynamiska 

psykoterapin inte är mätbar kan krav på objektivitet innebära att man försöker 

tillämpa olika typer av mätmetoder för att bevisa dess effektivitet. ”Man måste 

kunna mäta resultatet”. Jag befinner mig i en miljö där man hela tiden har de 

kraven levande och det är svårt, ja omöjligt, att inte påverkas. Då kan det vara en 

styrka att inom sig bära med sig de utsagor de patienter jag har intervjuat givit till 

mig. 

Kvale (1997) konstaterar: ”Det är en paradox att den terapeutiska intervjun, som inte har 

blivit accepterad som vetenskaplig metod och för vilken den allmänna 

kunskapsproduktionen är en sidoeffekt, har skapat något av det mest livskraftiga vetandet 

inom den psykologiska disciplinen” (sid. 77). Freud (1977) betraktade den terapeutiska 

behandlingen som en forskningsmetod. ”Det är ... ett av det analytiska arbetets 

adelsmärken att forskning och behandling sammanfaller ... ” (sid. 73). 

Skillnaden mellan forskningsintervjun och det psykoterapeutiska samtalet är, 

menar Kvale (1997), att vid det förra söker man kunskap och vid det senare söker 

man hjälpa patienten att övervinna sina lidanden. Jag undrar över om det 

egentligen är någon större skillnad då man även vid det terapeutiska samtalet 

söker kunskap och förståelse för de fenomen som föregår lidandet. Men 

forskningsintervjun syftar inte till förändring eller sjukdomslindring i sig utan till 

kunskap som kan ligga till grund för utveckling av metoden. Kvale tar också upp 

att Freuds fallbeskrivningar är själva grunden för hela den psykoanalytiska 

behandlingsmetoden. 

Vid de intervjuer jag utfört har det utkristalliserat sig ytterligare frågor kring 

forskningsintervju och det terapeutiska samtalet. Min intention var att vara 

”forskare” i mötet med de före detta patienterna men jag märkte snart att också i 

intervjusituationen initierades en process som hade många likheter med ett 

terapeutiskt samtal. Det var jag som var mottagande och patienten var den som 

berättade om sig och sina upplevelser. Jag sökte med mina frågor fördjupa 

förståelsen för den process som varit. Känsloupplevelserna i samband med den 

processen var också viktiga. 

Mementum 41

I efterhand är min tanke att det varit bättre om jag mer uttalat använt den 

terapeutiska rollen och låtit forskaren vänta på att träda fram. Det som höll mig 

tillbaka var en osäkerhet om det var bra om det blev en process vid 

intervjutillfället. I efterhand inser jag att det var ogenomtänkt. Startar det inte en 

process i varje möte mellan människor? 

Intervjun 

Begreppet förändring var viktig i intervjun men även upplevelser kom att bli 

viktiga. Upplevelser som härrörde från den process patienterna beskrev. Jag fick 

också bilder av hur man kände inför att dela det svåra med en annan människa och 

upplevelsen av att det var möjligt. Den upplevelsen tror jag också låg till grund för 

att det blev möjligt att dela den erfarenheten med mig. Jag trodde från början att 

jag som intervjuare skulle vare en ”resenär”, i mitt fall att utforska landet 

förändring som låg i världsdelen psykoterapi, där jag och patienten skulle göra vår 

upptäcktsresa (Kvale 1997). Men patienternas berättelser kom att innehålla mer av 

mångskiftande upplevelser, vi befann oss i sfären upplevelse. Vi seglade mer i 

ballong över landet förändring och ibland visste jag inte om det gick att ta mark. 

Det kanske bekräftar hur svårt det är att kunna tränga in i och konkretisera 

psykoterapins väsen. Man kan förnimma men det är svårt att sätta ord på. Trots 

detta ska jag göra ett försök med hjälp av de tankar, känslor och metaforer som jag 

fått del av. 

Alla patienter, även de som inte var nöjda med sin behandling, uttryckte 

tillfredsställelse med att få tala om sin terapi. I vissa fall kom det att bli smärtsamt 

att åter erinra sig starka känslor som man upplevt i samband med sitt inre arbete. 

En patient uttryckte att han kom till intervjun för att han aldrig förstod vad han 

skulle kunna göra i terapin och fortfarande sökte en väg ur sitt lidande. 

När är man terapeut? 

En debatt som har varit flitigt förekommande inom psykiatrin har handlat om: 

Vem får arbeta med psykoterapi? Det är inte svårt att se paralleller med det 

medicinska tänkandet i det sammanhanget. Numera är det definierat att 

psykoterapi är den behandling som utförs av legitimerade psykoterapeuter. Vem 

har ordinationsrätt på psykofarmaka? Jo den med legitimation som läkare. Vem får 

arbeta med psykoterapi? Jo den som har legitimation som psykoterapeut. 

Problemet blir då att veta vad annan samtalsbehandling är. Skulle det inte kunna 

förekomma en utvecklingsprocess i en behandling av någon annan yrkesgrupp? 

Exempelvis en psykolog utan psykoterapeutexamen. 

Jag tror att många psykoterapeuter känner sig osäkra på sin yrkesroll inom 

psykiatrin. Man riskerar att falla ur den medicinska ramen. Ett sätt att lösa 

42 Mementum

problemet med hur psykoterapi inlemmas i psykiatrin är kanske att luta sig mot 

”bedömningar” och andra vedertagna begrepp inom sjukvården, för att få 

legitimitet i sitt arbete. På så sätt blir den psykoterapeutiska behandlingen sedd ur 

samma synvinkel som den medicinska. 

Man strävar efter att ”bedöma” patienterna och försöker därmed förutse resultatet 

av den insatta behandlingen, i det här fallet psykoterapin. På så sätt närmar man 

sig det medicinska tänkandet och förlorar den psykoterapeutiska tanken om att 

vara fri att ta emot det som patienten behöver och vill komma med. ”Patientens 

ursprungliga diagnos är här inte till någon hjälp snarare skymmer den sikten” (Olsson, 

1997, sid. 100). 

Varför terapeuterna valde just dessa patienter 

I ett tidigare arbete (Einar, 1999) upplevde jag att det var svårt att få del av terapier. 

Jag tog kontakt med flera terapeuter, som arbetade med psykoterapi inom 

psykiatrin, men det var svårt att hitta någon som tyckte att man kunde hjälpa mig. 

Till slut fick jag ändå positivt svar från en terapeut som var villig att hjälpa mig att 

få kontakt med patienter som hade gått i psykoterapi. Jag funderade då över vilka 

hinder som fanns för att terapeuter skulle vilja dela med sig av de patientkontakter 

de haft. Den här gången har det gått något lättare. Några av de tillfrågade 

terapeuterna är de samma som tillfrågades förra gången men den här gången gick 

det lättare att få förslag på namn på före detta patienter. Jag tror att det beror på att 

det nu funnits mer tid att fundera över hur det skulle kännas att släppa in någon i 

sitt arbete. Nu har terapeuterna i stället sagt att det kan vara roligt och lärorikt att 

få del av vad de före detta patienterna har upplevt i terapin. En annan skillnad är 

att jag denna gång vänt mig till terapeuter som jag har en personlig relation till. 

Det är alltså terapeuter som har känt mig under längre tid som har förmedlat 

namn. Ytterligare en annan tanke är att jag denna gång presenterat mitt projekt på 

ett tydligare sätt, kände mig säkrare i forskarrollen. Jag har också fått tid att tänka 

och förstå mer av hur svårt det kan vara att dela med sig av detta känsliga arbete. 

Efter intervjuerna har jag tillfrågat terapeuterna vad det var som avgjorde vilka 

patienter de tyckte var lämpliga att intervjua. Jag hade själv nämnt vissa kriterier 

att utgå ifrån. Jag ville ha kontakt med patienter både som gått i långa terapier och 

i kortare. Med långa menar jag sådana terapier som var längre än två år. Det var 

också bra om terapierna var avslutade för en tid sedan. Terapeuten skulle ha en 

psykodynamisk teoretisk grund, det vill säga arbeta utifrån den psykoanalytiska 

teorin. De terapeuter, som förmedlade kontakt med före detta patienter, är fyra 

kvinnliga terapeuter, alla med mellan femton och tjugo års erfarenhet av arbete 

inom psykiatrin. 

Mementum 43

Till en början fick jag träffa patienter som upplevts ha haft en ”lyckad” behandling, 

vilket terapeuterna sedan bekräftade. Efter hand, när jag gjort några intervjuer och 

jag och terapeuterna samtalat om mitt intryck av dem, ville jag också träffa några 

som man inte trodde varit så nöjda med sin behandling. Vi kom fram till att även 

detta har ett värde för att få mer kunskap om psykoterapi. 

Någon av terapeuterna säger att: ”Jag ville att du skulle träffa de patienter där jag 

visste att det varit en process.” De säger också att de själva har funderat över 

arbetet tillsammans med patienten och hur det kunde komma sig att det hade hänt 

så mycket. En annan motivering var att terapeuten själv varit berörd i arbetet. Hon 

ställde sig frågan: ”Får man vara berörd som terapeut?” Min tanke i det fallet blir 

att det finns vissa myter om hur en terapeut får vara och inte vara. Det har inte 

alltid betraktats som riktigt rumsrent med engagemang, när det gäller terapi. I 

Uppsatsen ”Ratschläge fur den Arzt bei der psychoanalytischen Behandlung”, 

skriven 1912 (Gay, 1990), menar Freud att behandlaren måste vara ogenomskinlig 

för analysanden, och i likhet med en spegel inte visa något annat än vad som visas 

för honom. Uppsatsen är översatt till svenska i Psykoanalytisk teknik (Freud, 

1977). Att kunna vara som en spegel, eller blank yta, är ett förhållningssätt som levt 

kvar länge. En förklaring när det gäller den frågan skulle kunna vara att det är 

svårt att hitta sin egen roll som terapeut och att man då gärna försöker vara så 

anonym som möjligt. 

Urvalet av före detta patienter kunde också styras av att terapeuten undrade över 

hur en viss patient mådde just nu. En terapeut berättar om sin process fram till att 

hon kunde låta mig träffa några av hennes före detta patienter. Det var som att 

komma över en tröskel i tankarna samt inse att hon själv kunde ha nytta av att få 

gensvar på sitt arbete på det här sättet. Sedan dök frågan upp om hon som 

behandlare egentligen kunde säga sig arbeta med psykoterapi. Hon var då inte 

färdig terapeut utan var under utbildning. Kunde man då säga att man bedrev 

psykoterapi? För att vara på den säkra sidan valde hon en patient där hon hade 

haft psykoterapihandledning under behandlingen. Flera terapeuter menade att de 

ville låta mig intervjua patienter där de själva tycker att de har lärt sig mycket och 

att de just i dessa fall trodde att man hade gjort något bra tillsammans. Terapeuten 

bedömde att man hade skilts nöjda. Det är lättast att dela med sig av de fall som 

man bedömer som mest lyckade. Med lyckade fall menade en terapeut att hon 

avsåg fall där hon bedömde att det skett en utveckling både hos patienten och hos 

henne själv. 

En terapeut valde utifrån att hon trodde att just den här patienten skulle tycka att 

det var roligt att få prata om sin terapi och hon var också nyfiken på vad han skulle 

säga. Terapeuten var också i ett fall stolt och glad över det arbete hon och patienten 

hade gjort och ville gärna visa upp det. Hon ville visa något från ”det innerst 

värdefulla” hon varit med om. 

44 Mementum

Beträffande återkoppling till terapeuterna har jag, till dem som frågat, i stora drag 

berättat om det patienterna sagt om sin terapi. Jag har också tänkt att det är möjligt 

för dem att ta del av det färdiga materialet och på så vis få en bild av alla 

intervjuer. 

Några av de intervjuade före detta patienterna har kommenterat att just de 

tillfrågades. De har tolkat det som att de kanske var speciella på något sätt och 

någon uttryckte stolthet över att just han blev tillfrågad. Jag kunde bara bekräfta 

att jag tolkar det på samma sätt. 

Min intention var också att få kontakt med patienter som inte var så nöjda och där 

man kunde förvänta sig något ifrågasättande angående behandlingen. Man får 

utgå ifrån att inte alla som påbörjar en psykoterapi blir helt nöjda. Några avslutar 

arbetet utan att gå in i en bearbetande relation och några kanske avslutar därför att 

terapin blir för plågsam. Det kan också förekomma att terapeuten och patienten 

inte förmår att upprätta en arbetsallians på grund av olika synsätt på vad arbetet 

går ut på. En del människor kan ha den uppfattningen att psykoterapi är något 

man erhåller och blir förskräckta när de inser hur krävande den egna insatsen 

verkligen blir. En terapeut hjälpte till att förmedla kontakter där hon förmodade att 

de före detta patienterna inte var helt nöjda med sin behandling. Tanken med att 

träffa även missnöjda före detta patienter var att man har mycket att lära av en 

sådan erfarenhet. Det kunde vara en hjälp för att förstå mer av sitt arbete. Det 

visade sig sedan att de flesta patienter som terapeuten trodde var missnöjda med 

sin terapi i stort sett inte var det. 

Förutom att vissa patienter kunde vara besvikna på sin terapi kan man också tänka 

sig att det i många fall inte sker så påtagliga förändringar men patienten kan ändå 

uppleva terapin som positiv. Därför är det också intressant att få del av mer 

”vanliga” psykoterapier utan så omvälvande processer. 

Genomgående har jag fått del av värdefullt arbete och man har, efter en trevade 

början, frikostigt delat med sig av värdefulla och mycket privata processer, både 

patienter och terapeuter. 

Mementum 45

Parallella terapier och andra rambrott 

Några av de intervjuade personerna hade gått i olika terapier parallellt. Det var 

gruppterapier med olika arbetssätt. En av männen gick i gruppterapi med 

kroppsterapeutisk inriktning. Han behövde också gå individuellt för att ha någon 

att samtala om angående upplevelserna i gruppterapin och eftersom han saknade 

någon lämplig samtalspartner började han också i individuell terapi. Den mannen 

gav gruppterapin största äran för sin utveckling och han snarare sökte förringa den 

individuella kontakten. Det blev en viss klyvning i hans förhållande till de två 

terapierna och utifrån hans historia kan man ana att den individuella terapin blev 

för nära honom. I hans historia finns det en stor rädsla för nära kontakter och 

relationer, han har levt i över tjugo år utan att våga berätta för någon om sina 

svårigheter. 

En kvinna med psykosomatiska symtom gick i gruppterapi som var speciellt 

inriktad på psykosomatiska problem. Hon ger den terapin mest uppmärksamhet 

under intervjun. Jag får hela tiden föra henne tillbaka i samtalet till den 

individuella terapeutiska behandlingen. Ändå tycker hon att den individuella 

terapin varit verksam för henne och hon är mycket tacksam för den behandlingen. 

Men ändå verkar det som att det var gruppterapin som blev den starkaste 

upplevelsen. 

En av kvinnorna går i gruppsamtal under viss del av sin individuella terapi, vilket 

hon upplevde som ett komplement. Hon kunde där få möjlighet att fundera över 

sina relationer i en grupp, vilket också var värdefullt för henne. De gruppsamtalen 

ingick i den utbildning hon deltog i under terapitiden. 

Dessa exempel på ”dubbla” terapier har ändå givit intryck av att det har varit 

värdefulla erfarenheter för patienterna. Man får ändå se dem som ett slags 

rambrott, ett agerande utanför terapirummet, och någonting som terapeuterna 

måste förhålla sig till under terapin. Vissa terapier blev ”värdefullare” än andra 

och tillskrevs mer gynnsam inverkan på den egna utvecklingen. Två av 

patienterna framhåller gruppterapin som den som gett mest. 

Inom psykiatrin händer det inte allt för sällan att patienter, även de som går i en 

psykoterapeutisk behandling, träffar någon annan behandlare för något slags 

ställningstagande. Det är oftast en läkarkontakt för bedömning angående eventuell 

medicinering eller sjukskrivning. Alla sådana inslag av rambrott i terapin måste 

hanteras med insikt om hur de kan påverka den terapeutiska alliansen. 

46 Mementum

Kompletterande terapier 

Sju av de tio intervjuade personerna har, förutom samtal och drömarbete, också 

arbetat med någon form av gestaltande terapi som symboldrama, bildterapi och 

gruppterapi med bild eller kroppspsykoterapi i grupp. 

Att arbeta med drömmar, bild eller någon annan kreativ metod ger i många fall 

goda möjligheter till fördjupad process i terapin. Bilden, drömmen eller känslor i 

kroppen tar andra sinnen i anspråk än vid samtal, och upplevelserna springer ofta 

direkt ur förmedvetna eller omedvetna källor. 

Vad gäller symboldrama menade exempelvis en kvinna att det var bra för henne 

för hon trodde att hon kunde distansera sig för mycket genom att bara prata om 

saker. En annan av kvinnorna förstår för första gången någonting om sig själv och 

sitt själsliv genom att se att den djupfrysta hunden i drömmen kunde symbolisera 

henne själv. 

En av männen har omvälvande upplevelser när han kan måla personer ur det 

förflutna och tala med bilderna. Kvinnan med getingfobi menar att hennes fobi 

försvann genom att hon målade med "getingfärger". 

Jag tolkar det så att det har varit viktiga processer för de patienter som deltagit i 

dessa terapiformer och att det har hjälpt dem i deras utvecklingsarbete. 

Vad hände i processen? 

Anna fick i sin terapi möjlighet att arbeta med den del i sig själv som längtade efter 

en god omslutande moder, en längtan som kan springa ur en tomhet i att inte 

erfarit en sådan villkorslös moderskärlek. Hon fick utveckla sitt eget 

omhändertagande, sitt eget inre rum, och kunde därmed ordna sitt hem som nu 

ger henne trygghet som hon tidigare saknat. Jag ser det som att hon fick möjlighet 

att arbeta med de moderliga aspekterna, internalisera terapeutens 

modersegenskaper och att hon därmed kunde erövra sin egen kvinnlighet vilket 

gör det möjligt för henne att bli mor i sin tur. Hennes arbete omfattade en lång och 

svår separation från en tidigare modersbild och en nyorientering som kom att 

innehålla nya möjligheter för hennes egen del. 

Bertil arbetade med den sexuella relationen till en tidig moder. Pojken som 

försöker erövra och förföra modern men samtidigt söker efter en manlig identitet. 

Pojken riskerar att slukas upp av den kvinnliga kroppen som han både längtar 

efter och fruktar. Om inte terapeuten vaktat på ramarna och därmed riskerat 

komma för nära, eller svarat på hans sexuella inviter, hade han inte fått möjlighet 

att erkänna sin längtans kraft och sedan separera från den åtråvärda 

modern/kvinnan. Gränsdragningen blev livsavgörande för att inte en incestuös 

Mementum 47

elation skulle inträffa. Han arbetade med manliga principer som hade att göra 

med erövrande av kvinnan, separation från modern och att själv ta ansvar för sitt 

liv och sina känslor. 

Carl kom inte igång i någon process vilket kanske har sin förklaring i att han 

upplevde sig som ett objekt som skulle botas av en expert. Han hade den 

medicinska modellens struktur klar för sig. Man går till en läkare eller terapeut och 

man får något som förhoppningsvis botar ens åkomma. Tyvärr hade den 

inställningen medfört en lång rad negativa kontakter för hans del så kontakten 

med terapeuten blev en ytterligare bekräftelse på att det var omöjligt att få hjälp. 

Även i intervjusituationen ber han om ”tips” om hur han ska kunna få hjälp hos 

någon. Det är inte ovanligt att patienter inom psykiatrin har den förväntan när de 

kommer till psykoterapi att man ska ”få” hjälp. Man tror att man ska ha en passiv 

roll, vara enbart mottagare. 

Davids arbete i individualterapin sammanfaller mycket med det i gruppterapin. 

Han arbetade med sin rädsla för att komma nära i relationer, att kunna stanna kvar 

i en avslutningsprocess samt att våga visa sig med sina svårigheter och behov. Han 

tycker att han utvecklades genom att om han vågade börja visa sina svagheter. 

Han fick gensvar och hans intresse för andra människor växte och gav honom nya 

kontakter. 

Eva hade svårt för att se till egna behov. Hon ville vara andra till lags för att bli 

omtyckt. Hennes arbete i terapin blev en början för henne att försöka ta hand om 

sig själv. Därför ville hon ha hjälp med att se på hur hon brukade reagera i 

förhållande till vänner och anhöriga. Terapin hjälpte henna att börja bryta mönstret 

som innebar att hon inte kunde se till sina egna behov. Men hon ville inte ”bli 

struken medhårs” vilket för henne innebar att man inte var ärlig mot henne. Hon 

ville ha en öppen och direkt kommunikation. Jag tror att det beror på hennes 

rädsla för att lita på andra människor, en rädsla som sprang ur hennes erfarenhet 

som liten flicka då hon lämnades ensam med sina svårigheter. 

Genom arbetet i terapiprocessen upptäckte Felicia att det fanns känslor inom 

henne som hon inte kände till. När hon arbetade med en dröm fick hon för första 

gången insikt om att det hon såg i drömmen uttryckte något om hennes innersta. 

Men i början var det svårt att bejaka sina känsloupplevelser. Det var lättare att 

gråta över den stelfrusna hunden än att gråta över sina egna frusna känslor. 

Förutom drömmar blev bildarbete en viktig del i hennes process. Där kunde hon 

uttrycka känslor som hade varit ”frusna” eller outvecklade men också symbolisera 

hur hon började tycka om sig själv. 

Georg gör upptäckten att det nu var möjligt att närma sig svåra minnen och 

undersöka deras giltighet i nuläget. Man kan uppfatta hur han i terapin kämpade 

48 Mementum

med att våga ha behov för egen del. Han hade en stark drivkraft att finnas för 

andra, en kraft som förhindrade honom att tänka på egna behov. Men han tycker 

att genom sin terapi fick han verktyg så att han kan förhålla sig på ett nytt och 

mera vuxet sätt till det egna inre barnets behov. 

Hedvig talar vid intervjutillfället om hur hon i terapin blev medveten om sin 

rädsla för att bli beroende av en annan människa. Jag tror att hon försökte lösa den 

konflikten genom att göra uppehåll i terapin för att under en tid söka hjälp på 

annat håll. Men det är i relationen till individualterapeuten hon blev medveten om 

sin beroendeproblematik. 

Ingrid berättar om hur hon nu börjat ta ansvar för sin livssituation och ser att hon 

inte bara är ett passivt offer för omständigheterna utan kan råda över sitt eget liv. 

Hon kunde genom sin terapi våga börja känna tillit till andra människor och 

därmed komma ut ur den glastrumma hon tyckte hon befann sig i. Mycket av 

processen i terapin bestod av drömarbetet. Där bearbetade hon skräckfyllda 

upplevelser från barndomen. Hon använde också drömmen som en hjälp till att 

förstå den aktuella situationen i hennes liv. 

Jenny startade sin terapi utifrån en oreflekterad tanke om att vilja bli bra. Man kan 

tolka det som att hon egentligen inte ville veta mer om sig själv i första hand utan 

att terapeuten skulle hjälpa henne så att hon kunde känna sig pigg och glad. Hon 

kom ändå att bearbeta det hon var mest rädd för via bildarbetet. Som jag tolkar det 

var det en process där färgvalet skedde utifrån en omedveten önskan om att närma 

sig det hotfulla. 

Kan alla gå i terapi? 

Killingmo (1999) menar att alla kan arbeta med sig själv i en utvecklande process 

och att han behåller den uppfattningen till ”att någon överbevisar mig om 

motsatsen” (föreläsning). 

Men hur kan patienten veta vad hon/han behöver arbeta med? Patienten kommer 

med något lidande som hon/han vill ha hjälp med. Som jag ser det är det omöjligt 

att avtäcka behovet utifrån en inledande intervju inför en behandling då det 

handlar om djupt omedvetna nivåer från mycket tidiga utvecklingsstadier. Är det 

så att det finns en potential i var människa som ligger redo för utveckling och att 

det, som när man vattnar på ett frö i jorden, börjar växa och utvecklas när 

omständigheterna blir gynnsamma? Vad är i så fall gynnsamma omständigheter? 

Kan det kanske vara så att en terapi blir en gynnsam omständighet om man inte 

stör processen för mycket. Att det är terapeutens uppgift att finnas, låta sig 

användas men inte ”arbeta” för mycket. 

Mementum 49

Som jag ser det finns det exempel på gynnsam utveckling i terapi i de här 

intervjuerna. De flesta av de intervjuade personer ger exempel på processer som 

medfört att omedvetna och förmedvetna känslor och tankar kunde frigöras och 

bearbetas i terapin. Jag tror att de processerna består av terapeutens och patientens 

gemensamma - och särskilda - bilder, minnen och känslor, som delas i arbetet och 

som leder till nya, och ibland överraskande, upplevelser. Jag tror att både patienten 

och terapeuten därmed fått möjlighet till förändring och utveckling. 

Vägarna är många till förändring och utveckling, det är inget givet vid en 

terapistart vad slutet innebär. Vad som händer i terapin, och vart vägen bär, har 

bland annat att göra med hur mycket patienten förmår att gå in i arbetet, en 

grundläggande förmåga till relation med en annan människa och, givetvis, 

terapeutens yttre och inre förmåga att stå till förfogande i arbetet. 

De berättelser jag fått del av tycker jag ger en bild av att det är möjligt att få hjälp i 

ett psykoterapeutiskt arbete på en psykiatrisk mottagning. De ger en bild av hur 

man kunnat bearbeta eller åter genomleva delar i sin utveckling där det funnits 

konflikter eller brister. Flera av personerna har fått insikt eller större kunskap om 

sig själva och hur man handskas med eller reagerar i olika relationer. 

Andra goda upplevelser, som man vittnade om, var att terapin blev en plats där 

man kunde börja reflektera över sig själv och komma på levnadsmönster som 

tidigare hindrat utvecklingen till en självständig människa. Det blev exempelvis 

möjligt att börja bejaka och ta hand om egna behov, vilket inte varit möjligt 

tidigare. 

En stor del av hjälpen skulle kunna vara att få möjlighet att berätta sin historia för 

en annan människa. Med Kerstin Ekmans ord (1999, sid. 268) ”Men hon lever sin 

berättelse hur svår den än är. Något annat kan människan inte. Hon får svar på den av 

andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi 

berättar om det och får svar på vår berättelse.” 

50 Mementum

Referenser 

Crafoord, C. (1999). På lång sikt. Stockholm: Natur och Kultur. 

Einar, U-B. (1999). Ordination: Psykoterapi! Tankar om förändring i psykoterapi och 

psykiatri utifrån en patientintervju. Mementum, nr 16. Rapportserie FoUenheten, 

Psykiatri och habilitering, Örebro. 

Ekman, K. (1999). Guds barmhärtighet. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 

Freud, S. (1977). Psykoanalytisk teknik. Stockholm: Prisma. 

Gay, P. (1990). Freud. Stockholm: Bonniers. 

Hansen, B. R. (1998). Child psychotherapy research beyond effect studies. Tidskrift 

för Norsk Psykologförening, 35, 1075-1081. 

Killingmo, B. (1999) Föreläsning på psykoterapiutbildningen i Örebro 990226. 

Opublicerat. 

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. 

Larsen, E. (1998). Föreläsning psykoterapiutbildningen i Örebro. 

Olsson, G. (1997). Psykoterapiforskning för psykoterapeuter. Nordisk Psykologi, 49, 

98-113. 

Patton, M. Q. (1990). Qualitative Evalution and Research Methods. Newbury Park, 

California: Sage Publications, Inc. 

Shapiro, D., Harper, H., Startup, M., Reynolds, S., Bird, D. & Suokas, A. (1994) The 

high-water mark of the drug metaphor. A meta analytic critique of 

processoutcome research. I: Russel R. L. (ed) Reassessing Psychotherapy 

Research, 1-35 New York: Guilford press. 

Stiles, W., Shapiro, D. & Harper, H. (1994) Finding the way from process to 

outcome. Blind alleys and unmarked trails. I: Russel R. L. (ed) Reassessing 

Psychotherapy Research, 36-64. New York: Guilford Press. 

Stiwne, D. (1996) Vilken psykoterapi är bra för vem? Insikten, 1, 22-26. 

Stolorow, R. D., Brandchaft, B. B. & Atwood, G. E. (1987). Psychoanalytic Treatment: 

An Intersubjektiv Approach. Psychoanalytic Inquiry Book Series, Volyme 8. 

London: The Analytisk Press. 

Windahl, G. (1999). Mot en processmodell för utveckling i terapeutiska relationer. 

Ett försök att närma filosofi, vetenskap och praxis. Del II. Insikten, 3, 60-67. 

Mementum 51

Tidigare utgivna rapporter i Mementumserien 

1 (1-1994) Försäljning av psykofarmaka i Örebro län 1979-1992. Bogren, Lennart. 

1994. 

2 (1-1995) Behandling av anorexia nervosa - En jämförelse mellan två metoder 

1983-1987. Holmgren, Siv. 1995. 

3 (2-1995) Utvärdering av korttidspsykoterapier i psykiatrisk öppenvård. 

Rasmussen, Dag. 1995. 

4 (3-1995) ”Vägen till skolan”, Frejgårdsbarnens skolsituation. Larsson, Bo. 

1995. 

5 (4-1995) Psykiatrisk omvårdnad ur personal- och patientperspektiv - en 

jämförande studie. Palmblad, Bert; Sjöberg, Erik. 1995. 

6 (1-1996) Anhörigstudie - Belastning på föräldrar till barn med schizofreni. 

Bogren, Lennart. 1996. 

7 (1-1997) Ett mänskligt sammanhang. Miljöterapins framträdelseformer på 

Familjeenheten, BUP, Örebro 1996. Sundberg-Ljunggren, Barbro. 

1997. 

8 (1-1998) Patienternas syn på den psykiatriska öppenvården i Örebro Läns 

Landsting 1998. Blomqvist, Jan. 

9 (2-1998) 5 års vårdutveckling sett ur ett patientperspektiv. Blomqvist, Jan. 

1998. 

10 (3-1998) Anhörigas uppfattningar om vårdkvalitet i den akutpsykiatriska 

vården. Schröder, Agneta. 1998. 

11 (4-1998) Mobilt psykiatriskt team – möjligheter och begränsningar. Engström, 

Ingemar. 1998. 

12 (5-1998) Ringen. 1965-1994 En beskrivning av barnpsykiatrisk dagavdelning i 

Örebro. Sjölander, Annbritt; Peter Bjuhr. 1998. 

13 Personlighetsbedömning med Object Relations Technique (ORT) 

inom psykosvård. Betydelse vid vårdplanering. Ekberg, Martin. 1999. 

14 Från utredning till behandling? En deskriptiv studie av 

barnpsykiatrins insatser vid misstänkta sexuella övergrepp. Scherp, 

Lilian. 1999. 

15 ”Det är inte fel på mig – det är fel på världen!” Vuxna med Asperger 

syndrom/högfungerande autism i Örebro län. Ekström, Leif; 

Emilsson, Barbro. 1999. 

52 Mementum 

Mementum är psykiatrins rapportserie sedan 1994. Under åren 1999 och 

2000 var Mementum gemensam för FoU-verksamheten inom Psykiatri 

och habilitering, Örebro läns landsting. Från och med 2001 är 

Mementum åter endast en psykiatrisk rapportserie och utges av 

Psykiatriskt forskningscentrum.

16 Ordination: Psykoterapi! Tankar om förändring i psykoterapi och 

psykiatri utifrån en patientintervju. Einar, Ulla-Britt. 1999. 

17 Lära tillsammans – ett rehabiliteringsprogram för personer med 

avancerad multipel skleros och deras personliga assistenter. 

Ahlström, Gerd (red.); Anshelm, Margareta; Ehrenbåge, Ylva; 

Holmström, Ulrika; Martinsson, Gunilla; Nilsgård, Ylva. 1999. 

18 Anhöriga till psykiskt störda och deras uppfattningar om 

psykopedagogisk undervisning. Fridenberger, Ann-Charlotte; 

Johansson, Gun. 1999. 

19 Tidsbegränsad grupterapi vid bulimia nervosa. Alm, Elisabeth; 

Engström, Ingemar. 2000. 

20 Den svåra balansgången – personliga assistenters möjligheter att 

tillämpa de etiska värdegrunderna i LSS. Ahlström, Gerd; Klinkert, 

Pia. 2000. 

21 Vara synlig men ändå osynlig – personliga assistenters vardag. 

Ahlström, Gerd; Casco, Marie. 2000. 

22 Göra det bästa av det sämsta – rörelsehindrades syn på sin 

livssituation. Ahlström, Gerd; Anshelm, Margareta. 2000. 

23 Psykoterapi inom psykiatrin – kartläggning av en patientgrupp samt 

belysning av angelägenhets- och lämplighetskriterier. Freed- 

Klevmar, Kersti. 2000. 

24 Tre kärnfulla berättelser – Anhörigas uppfattningar om vad assistans 

innebär för den funktionshindrade och hur de etiska värdegrunderna 

i LSS tillämpas. Ahlström, Gerd; Davidsson, Solveig. 2000. 

25 Utvärdering i teori och klinisk praktik – utvärdering av ett 

psykiatriskt rehabiliteringsprojekt i Lindesberg. Sjöberg, Erik. 2000. 

26 Bemötande av suicidproblematik inom akutpsykiatri och 

intensivvård – en enkät- och journalstudie. Ericson, Karin; Falk, 

Christina. 2001. 

27 Upplevelsen – en möjlighet för personer med psykosproblematik. 

Andersson, Gunilla; Stigfur, Ann-Britt. 2001. 

Tidigare rapporter kan beställas från PFC, Psykiatri och 

habilitering, Box 1613, 701 16 Örebro, telefon 019-602 58 83, 

e-post pfc@orebroll.se. Externa beställningar debiteras enligt 

särskild prislista som kan erhållas från PFC. 

Mementum 53

54 Mementum

nr28 webb - Örebro läns landsting

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?