SiStone nr 3/06 (pdf 1,4 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

More documents

Recommendations

Info

[ TILLBAKABLICKAR ] – Det där är något jag har med mig härifrån. Bestämmer man en tid så… Det sitter i ryggen hela tiden. Arne Larsson skötte sig väl på Råby och behövde bara stanna i åtta månader i stället för i ett år. Men när han väl avtjänat sitt straff följdes yrkesskolans ordnade tillvaro med rutiner och arbetsgemenskap av – ingenting. Den eftervård sjuttonåringen från Bollnäs erbjöds var antingen ekonomisk hjälp med biljetten hem eller en skräddarsydd kostym. Arne Larsson valde kostymen och åkte välklädd hem till en högre ställning i kompisgänget än han haft förut. Han hade ju varit på yrkesskola och alltså klättrat i rangskalan. Nu följde fler brott, och bland annat bilstölder och rattfylleri ledde till att Arne Larsson hamnade på ungdomsfängelser och anstalter. Ofta visste han att det skulle gå åt skogen redan när han begick brotten, men alla hans vänner var kriminella och det gällde att inte svika utan hänga med. Råby Räddningsinstitut grundades 1838 som en räddningsanstalt för ”vilseförda och moraliskt vårdslösade barn”. Initiativtagare var friherre Axel Gustaf Gyllenkrook. Målgruppen var pojkar i åldern 8–13 år, som kunde stanna i upp till tio år. Hårt arbete och några timmars skola per dag var vad som gällde. Institutionen bytte 1926 namn till Skyddshemmet i Råby och tjugo år senare till Råby skolhem och yrkesskola. Staten tog över ansvaret för verksamheten 1950 och Råby blev en ungdomsvårdsskola med inriktning på pojkar i övre tonåren med kriminellt beteende, nu med namnet Råby yrkesskola. Staten drev Råby i över trettio år och tog, efter en period av landstingsstyre, åter över när Statens institutionsstyrelse bildades 1994. I dag är Råby ungdomshem med sina 39 platser SiS näst största institution för ungdomar. Målgruppen är flickor och pojkar mellan 15 och 20 år med allvarlig psykosocial problematik och pågående kriminalitet och missbruk och pojkar som dömts till sluten ungdomsvård. Institutionen satsar på kvalificerat behandlingsarbete utifrån individens behov. Utredningar, kognitiva program och miljöarbete, familjearbete, skola och eftervård är alla viktiga inslag i behandlingen. www.stat-inst.se Besök Råbys hemsida. 18 SiStone nr 3 2006 [ RÅBY ] Några val fanns egentligen inte. I dag arbetar ungdomshem som Råby med kognitiva program mot bland annat kriminalitet, och Arne Larsson får frågan om behandling hade kunnat hjälpa honom att välja en annan väg. – Ja, det tror jag. Bara att få obligatorisk skolundervisning i vissa ämnen skulle ha hjälpt. Hur blir livet om man inte kan läsa ordentligt eller skriva ett brev? Trots knagglig skolgång har Arne Larsson lyckats skaffa sig en ganska bra tillvaro. Ungefär tio år efter ankomsten till Råby lade han av med kriminaliteten. Inte för att någon hjälpte honom att tänka om, utan för att han helt enkelt bestämde sig. Plötsligt hade alla kompisar försvunnit, dött eller skaffat familj, och då hade Arne Larsson själv styrkan att få ordning på sitt liv. Nu är han sjukpensionär efter många år som resemontör och industrilackerare. Hemma i Dalarna finns hustru, tre barn, hus och husvagn. – Ja, jag är en riktig Svensson. Jag har hund också, säger han och skrattar. Sedan blir han allvarlig och förklarar att besöket på Råby ungdomshem handlar om att återse lokaler och träffa personal. Då kom besökare och tittade på honom och hans kamrater vilket fick dem att känna sig som apor i bur. Enda skillnaden var att de inte fick några bananer. Ungdomarna som finns här nu tänker Arne Larsson låta vara ifred. De har det tillräckligt jobbigt utan att någon springer och glor på dem. – Du tycker så som gammal elev? Ja, jag håller fullständigt med dig, säger Kalle Johansson uppskattande. Sedan fortsätter han och Arne Larsson sitt samtal om hur det var för nästan ett halvt sekel sedan. Om hur Kalle Johansson satte sig upp mot hierarkin och lyckades ta bort regeln som förbjöd pojkarna att själva sätta tandkräm på sina tandborstar (ett straff för att någon smetat tandkräm i taket), om den ordkarge trädgårdsmästaren och om hur rymlingar satte papperslappar i fönstrens lås så att de gick att öppna på natten. Så upptäcker de att det rum vi sitter i är det som förr var dagrum och som de två tillbringat mycket tid i. – Här inne smiddes det väl många planer, gissar Kalle Johansson. – Oh, ja, svarar Arne Larsson leende. Vilka idéer. Birgitta Hedman-Lindgren > – När jag började på Sundbo ville jag ”Som ung förändra världen. Den illusionen har väl mattats under resans gång, men på något sätt har jag ändå bidragit till att både personal och ungdomar utvecklas. Alla människor har en gnista gott i sig och det gäller att ta fasta på den. Birgitta Sjödin tar emot med kaffe och macka på övervåningen i den vita huvudbyggnaden på Sundbo ungdomshem. Utsikten är bedövande vacker, med den stilla och spegelblanka sjön Lillaspen omgiven av nyutslagna träd. Sjön och skogen är densamma, men mycket har förändrats sedan den höstdag då 24-åriga Birgitta Andersson anlände som praktikant till Sundbo yrkesskola. – Det var en jättestor verksamhet på den tiden, berättar hon. Runt 60 elever som jobbade från åtta på morgonen till sent på kvällen. Det fanns ladugård med kor, trädgård, mekanisk verkstad, cykelverkstad och syateljé. Tanken var att pojkarna skulle återföras till den ”rätta
vägen” genom att prova på olika yrken. Birgitta, som studerade till specialpedagog, hade höga ambitioner och ägnade mycket tid åt att, som hon uttrycker det, tala förstånd med pojkarna. – Kanske det vi kallar för motiverande samtal i dag, säger hon och skrattar lite. Sedan kunde det finnas så många som 20 elever på en avdelning, och då handlade det mest om att se till att alla var på plats. Birgitta Sjödin visste tidigt att hon ville jobba med just pojkar – det är rejälare tag med dem säger hon – och praktiktiden på Sundbo gav mersmak. Året efter examinerades hon från Barn- och ungdomsvårdsseminariet i Stockholm och återvände till Sundbo för att stanna för gott. Karriären gick spikrakt och redan som 25-åring avancerade hon till assistent (föreståndare) för avdelning Aspen. – På den tiden fick eleverna inte säga du till personalen utan skulle tilltala dem med efternamn. Men eftersom jag började på Sundbo som praktikant, var jag mer som en kompis med eleverna. Jag kallades aldrig för något annat än Birgitta, trots att jag var chef. Krocken mellan viljan att förändra och den tidens syn på problemungdomar var inte smärtfri för Birgitta Sjödin. Hon ville tro gott om pojkarna och tyckte stundtals att bemötandet var alltför tufft. – Det var hårt, konstaterar hon osentimentalt. Allting var styrt av lagar och bestämmelser. Hade man rymt, och var under sexton år, skulle man sitta tre dygn i isoleringen. Var man äldre skulle man sitta sex dygn. Punkt slut. Jag tyckte inte att det var bra, men i ärlighetens namn måste jag säga att man snart kom in i systemet. [ TILLBAKABLICKAR ] Institution i institutionen. Birgitta Sjödin är något av en institution i institutionen. Fyrtio år på Sundbo har givit ovärderliga erfarenheter och personalen kommer ofta till Birgitta i receptionen för att fråga om råd eller prata av sig lite. Hon svarar i växeln, sköter administrationen och ”ser till så att folk gör det de ska”. Foto: Ulla-Carin Ekblom ville jag förändra världen” Alla människor har en gnista gott i sig och det gäller att ta fasta på den. Hon suckar och fortsätter: – Det var synd om eleverna. Visst blev de behandlade som människor på ett sätt, men det var ändå personalen som bestämde och eleverna hade ingen talan. Tack och lov förändrades klimatet när personalen fick mer utbildning och i dag ser man varje elev som en människa värd att respektera och med möjlighet att förändra sin livssituation. Vändningen kom på 1970-talet då man började tala om konsekvenspedagogik, menar Birgitta Sjödin. Först var man dock tvungen att uthärda en period av det hon beskriver som flumpedagogik och medicinering. Att Sundbo under en period dessutom tog emot både flickor och pojkar gjorde inte saken bättre. Birgitta ryser vid minnet. – Det var ett elände. Tjejerna blev så klart utnyttjade och fick aldrig vara små. Jag minns särskilt en kille och tjej som försvann varje kväll och sedan dök upp tillsammans varje morgon. Vi försökte att SiStone nr 3 2006 19 >>
Page 1 and 2: Läs det vinnande bidraget i SiS sk
Page 3 and 4: Vårdkedja för unga ska ge bra eft
Page 5 and 6: lyfta bort och behandla ledande med
Page 7 and 8: ståelse snarare än avundsjuka fr
Page 9 and 10: eleven landa och hitta stöd i sitt
Page 11 and 12: att hon under ett och samma år äv
Page 13 and 14: Akuta omhändertaganden allt fler i
Page 15 and 16: Den dramatiska novellen Farsan gör
Page 17: tillägger att vad han minns var Ar
Page 21 and 22: Jämställt tänkande ska genomsyra
Page 23 and 24: Grannarnas resultat styr egna prior
Page 25 and 26: [ HÖRT OM NAMN ] Frösö LVM-hem h
Page 27 and 28: - Generellt sett kan det bli ett ri

SiStone nr 3/06 (pdf 1,4 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?