MI – Motiverande samtal - Regionförbundet Uppsala län

På frågan om hur boendestödjarna försöker motivera kunderna svarar någon att man ’tipsar och
rådger’ och flera frågar kunden varje dag, eller varje vecka om exempelvis en promenad eller
försöker lirka:
”Man ligger i, det tar kanske någon vecka att arbeta fram en promenad, det kan det göra.
Någon vecka. Månader.”
”Men titta vad vackert väder, ska vi inte ta en promenad? Eller bara gå runt huset?”
Någon relaterar mycket till sig själv, och menar att alla någon gång har mått dåligt och har
strategier hur man ska/kan tänka.
Egenmakt
En av frågorna som boendestödjarna fick svara på handlar om ansvar, mer bestämt vem som bär
ansvar för att det som ska göras blir gjort.
”Det är ju kunden som ska göra det, men vi får driva på så att vi är motorn där bak många
gånger. Det är det handlar om för att det ska bli gjort.”
De flesta boendestödjare är ense om att ansvaret borde ligga hos kunden. Trots detta upplever
de att det yttersta ansvaret ligger hos boendestödjarna. Några uttrycker:
”Ja, alltså, det ligger ju på oss, tänkte jag säga. Nej, men det känns…”
”Det borde vara kundens [ansvar], men det är vårt. Känner jag i alla fall.”
Någon annan säger:
”Då säger hon [kunden] att vi kanske ska göra det här och då får jag tala om för henne, men om
du tar blommorna och flyttar dom till badrummet. Ja, sen gör hon det liksom för hon har ju
talat om för mig vad hon vill göra och då ska vi tillsammans, jag ska hjälpa henne att
genomföra den här grejen. Då får jag liksom tala om för henne, hämta dammsugaren nu liksom
och så gör hon det för att det ska gå liksom.”
Boendestödjarna menar att man jobbar ihop med kunden och att det skapar en gemenskap.
Ibland blir inget som det var tänkt, men då får det vara så och det gör ingenting. De menar att
man får känna in kundens behov och dagsstämning. Tanken är ju inte att göra åt kunden, utan
att göra tillsammans, menar någon annan.
Om åsikterna om det som ska göras går helt isär, är det kunden som har rätt att bestämma,
menar boendestödjarna. Någon säger:
”Det är de som bestämmer när vi är oense, annars är det att gå över gränsen för deras
integritet i deras hem. Då får man försöka nästa gång”.
Någon annan menar att det beror på vad det gäller:
”Någon vill att jag köper 15 liter cola och det gör jag inte. Då gick jag till chefen och rådfrågade
och hon sa att jag behövde bara köpa två liter. Då har man det i ryggen.
Ingen i gruppen upplever att de i egenskap av boendestödjare egentligen har makt i förhållande
till kunden. De tror att kunden ser dem som en kontakt i hemmet. Det handlar snarare om att det
måste finnas en viss ordning, att vissa saker ska göras, säger någon.
”Man är ju inte nån myndighetsperson som kommer och bestämmer och domderar på något
sätt, utan det är ju på deras villkor.”
21