MI – Motiverande samtal - Regionförbundet Uppsala län

”Jag sitter inte och tänker MI. Men för varje erfarenhet bygger jag upp mitt eget sätt att prata
och så får vi se vart det leder någonstans. Så jag tolkar själv att det är tack vare MI som min
inställning har förändrats, ansvarsbörda har förändrats, vilket gör att jag möter kunden på ett
annat sätt. Hela kittet kom ju, tycker jag.”
Någon annan upplever att det är svårt och menar att förändringar tar tid, men att det sker i det
lilla:
”Jag blir lycklig när jag kommer på mig själv att jag kör en MI-fråga, men många gånger är det
fortfarande som tidigare. Jag har tänket i alla fall: hur skulle man göra, jaha, jag frågade
istället för att påstå… ah, det är en process, det är på gång. Tänket finns ju. Man är så inkörd i
gamla spår, så det är svårt.”
Boendestödjarna håller fast vid att ansvarskänslan har lindrats (något som flera pratade om vid
uppföljningen i maj), vilket MI-tekniken till stor del har varit en hjälp med, enligt
boendestödjarna. Flera av de som intervjuats menar att de tjatar mindre och bollar tillbaka mer
till kunden. Någon menar att istället för att känna att situationer är meningslösa då det inte
händer så mycket, kan det kännas som en utmaning:
”Det kan kännas som en utmaning, istället för att tycka att det inte händer nåt. Det kanske inte
händer nåt fysiskt, praktisk. Det kanske händer nåt i samtalen, jag tänker att ok, jag kan inte
göra nåt och jag kan inte stå här och bli stressad, det ser ut som det gör här, jag blir tokig, det
händer inget. Jag tänker att jag går dit och tänker att jag fokuserar på samtalet under tiden, så
har jag gjort mitt.”
Flera menar att förhållningssättet har förändrats och att arbetet med MI har gjort att man
arbetar med sig själv likväl som med kunderna och att man har fått vissa insikter:
”… förut har man tänkt att man måste göra underverk. Nu känns det mer som att det här är
deras levnadsnivå. Vad jag kan göra är att försöka att åtminstone få till att hålla kök och
toalett ok. Det har sett ut så här de senaste två åren, jag kan inte göra underverk, jag får lägga
det på den nivån.”
”Jag inbillar mig att det kan relateras till MI. Eller att man insett att man bränner ut sig om
man håller på som tidigare…”
Flera menar att de tar arbetet med mer ro. Några uttrycker:
”Ja, man kan trycka på lite knappar och sen är man ganska nöjd med besöket, även om det inte
hände så mycket mer.”
”Jag tänker på en person specifikt, som är jättesvår att prata med. Det går långsamt, hon är
jättetyst. Man får bida sin tid och det kommer mer och mer nu. Vi träffades för ett år sedan. …
Jag tänker mer på frågeställningarna och så, mer uttömmande frågor och att hon kan svara på
lite annorlunda sätt än bara ja och nej.”
”Jag känner mig inte alls lika stressad över städningen. Jag känner mera att: vad behöver den
här människan, den här personen? Den människan behöver kanske komma ut på annat för att
sen orka ta tag i sitt hem.”
”Förut såg jag det mer som en syssla, det här ska göras, så tänker jag inte längre. Jag går dit
och möter personer, sen får vi se på nåt sätt. Sen tänker jag på städning, många nya kunder vill
ha städning, men egentligen var behovet ett annat. Handla eller komma ut på saker. Städning
kommer sen.
25