MI – Motiverande samtal - Regionförbundet Uppsala län

oendestödjarnas beskrivning i studien så är det den första delen som tillämpas i arbetet med
boendestöd, det vill säga ett respektfullt lyssnande och reflekterande förhållningssätt, ett
förhållningssätt som väl överensstämmer med det uppdrag som ligger inom ramen för
boendestöd.
Ambivalens mellan relation, prestation och ansvar
Den information som samlats in pekar på att det inte har märks några stora förändringar i
kundernas upplevelse av det bemötande man får från boendestödjarna. Boendestödjarna
upplever att de genom MI har fått ett verktyg som hjälpt dem i det dagliga arbetet, dels genom
att lära känna kunderna bättre och stärka relationen, dels genom att lägga över mer ansvar på
kunden och därigenom stressa mindre. Boendestödjarna visar att en förändring och förändrat
synsätt har skett när det gäller synen på det egna arbetet och framför allt på det egna sättet att
samtala. Ett av de mer intressanta resultaten av undersökningen är att ansvarskänslan har
lindrats för boendestödjarna. De har ”lämnat över” ansvaret på kunden själv att fundera över
lösningar på de problem och frågor som finns. Socialt arbete präglas av ett stort mått av
ambivalens, det vill säga att personal ofta befinner sig i ambivalens mellan prestation, relation
och ansvar (Ineland et al, 2009). Det är en balansgång hur personal ska förhålla sig till kunder:
när det är tillbörligt att gripa in och styra och när det inte är det. Resultaten i denna uppföljning
visar att tyngdpunkten har flyttats mer från prestation och ansvar till relation. Boendestödjarna
håller i större utsträckning än tidigare inne med de egna åsikterna, de lyssnar mer på kunden
och är mer måna om att ta reda på vad kundens själv vill. Detta nya förhållningssätt gör att de
blir mindre frustrerade för att man inte tycker att det händer någonting (som är konkret och
syns tydligt, exempelvis en ren diskbänk). Att tyngdpunkten i ambivalensen har förändras kan
bero på MI-utbildningen som boendestödjarna har deltagit i. De är mer inriktade på att skapa
och upprätthålla en god relation med ett gott samtalsklimat och mindre inriktade på prestation
(man har överseende med att det inte blir perfekt städat). Ansvaret har förskjutits från att
boendestödjarna känner att de har ansvar för att det händer saker, till att det är kunden själv
som är den som har ansvar att forma sin tillvaro. Som boendestödjare finns man som ett stöd,
men ansvaret vilar mer på kunden.
Det krävs tid och energi från både verksamhetschef och boendestödjare för att MI
ska kunna utnyttjas på bästa sätt
Verksamhetschefen vid boendestödet i förevarande studie säger sig vara medveten om att
boendestödjarna behöver påfyllning för att kunskaperna ska hållas vid liv. Hon påpekar vid den
sista uppföljningen att en av medarbetarna deltar i kollegiestödjarutbildningen i MI och att det
är dennes uppgift att fortsättningsvis hålla kunskaperna vid liv. Boendestödjarna säger att ”MI
pratet” successivt har minskat i personalgruppen ju längre tiden har gått efter det att man tagit
del av utbildningen. I en studie som handlar om lärande och verksamhetsutveckling visar man
på liknande erfarenheter (Ekholm et al, 2003). Den slutsats man där drar är att det behövs både
tid och plats för erfarenhetsutbyte och reflektion, likväl som pedagogiskt stöd från ledning till
arbetslaget. Studien visar att det är svårt att sätta utvecklingsarbetet i fokus vid arbetslagens
möten, då vardagsarbetet i de studerade enheterna ganska snart tar överhanden. Det man
konstaterar är att det uppenbarligen inte räcker med mer resurser i form av tid för möten (man
hade speciellt avsatt tid i de studerade verksamheterna för utvecklingsarbete), det krävs även
att cheferna är tydliga och uppmärksammar pågående utvecklingsarbete, samt att de aktivt
deltar i arbetslagets möten. Chefens delaktighet för att ett utvecklingsprojekt ska bli lyckat
betonas, det räcker inte med att chefen är ett indirekt stöd för att ett utvecklingsarbete ska bli
31