Klicka här för att läsa Sveriges rapport till Europarådet om ...

Representanter för de nationella minoriteterna har pekat på att skolornas
utbildning om de nationella minoriteterna, deras språk, historia och kultur är
bristfällig och många gånger helt obefintlig trots att skolans läroplaner
föreskriver att sådan undervisning skall ske. Minoritetsföreträdarna uppger
även att det saknas läromedel för att undervisa om nationella minoriteter.
Situationen för de nationella minoritetsspråken är något som samtliga
grupper lyfter upp som ett problem. Flera av de nationella minoritetsspråken
har varit språk som i huvudsak endast har talats i hemmen och inte i kontakt
med samhället i övrigt. Under vissa tider var det inte ens tillåtet att tala annat
än svenska i skolan. Detta innebär att de nationella minoritetsspråken i olika
grad i dag är hotade. Samtliga fem nationella minoritetsgrupper vill ha ett
starkare stöd för de nationella minoritetsspråken för att kunna bevara och
utveckla dem. Det kan handla om allt från att utveckla ordböcker till att ta
fram handlingsplaner för de olika språken. Många har framfört att det finns
ett behov av något slags språkvårdande organ för minoritetsspråken.
Information inom statlig och kommunal verksamhet, men även till samhället
i stort, om de nationella minoriteterna efterlyses av samtliga
minoritetsgrupper. Kunskaperna i kommuner och hos de statliga
myndigheterna om att det finns rättigheter avseende de nationella
minoriteterna och minoritetsspråken framstår fortfarande som mycket låg.
Många företrädare för de nationella minoriteterna upplever att det finns en
okunskap om att det finns en minoritetspolitik och vilka de nationella
minoriteterna är. Det finns således enligt dem en brist i genomförandet av
minoritetspolitiken på den lokala och regionala nivån, vilket medför att det
kan vara svårt för enskilda att få sina rättigheter tillgodosedda i praktiken när
de t.ex. försöker få modersmålsundervisning för sitt barn i skolan. Ett annat
problem är att många som tillhör någon av de nationella minoritetsgrupperna
inte heller vet vilka rättigheter de har och av den anledningen inte kan ta
tillvara sina rättigheter. Här efterfrågas informationssatsningar riktade till de
nationella minoriteterna om vilka rättigheter de har.
De nationella minoriteternas riksorganisationer kan sedan
minoritetspolitiken infördes årligen ansöka om bidrag för sin verksamhet.
Samtliga organisationer har dock framfört att detta bidrag inte räcker för att
bedriva den verksamhet man önskar.
Flera av de nationella minoritetsgrupperna har krävt äldreomsorg på
minoritetsspråket. Representanter för de nationella minoriteterna har också
betonat vikten av att inom äldrevården få respekt för sin bakgrund och
kultur.
Krav på ökat inflytande när det gäller frågor som berör de nationella
minoriteterna på alla nivåer har framförts av samtliga minoritetsgrupper.
90