Dyslexi – en kunskapsöversikt - CM Gruppen

intrODuktiOn
händer här och nu. Högläsning av barnböcker, och samtal kring berättelserna
i barnböcker, är både en utgångspunkt för och ett resultat av de avancerade
förståelseprocesser som leder mot läsning. Förutom att högläsning (gärna
samma saga alla kvällar) utvecklar förmåga att förstå och uppskatta själva
berättelsen i boken påverkar den också förmågan att förstå och använda
avancerade grammatiska konstruktioner, förmågan att analysera ord i betydelsebärande
delar (morfem – vad blir det kvar om jag säger ”kossamu” men
utan ”kossa”?), och förmågan att uppfatta ljudstrukturen i ord. Det höglästa
språket är överartikulerat i förhållande till vanligt muntligt berättande. Det
medverkar till att barn som man läser högt för lättare utvecklar förmåga att
identifiera och laborera med de minsta betydelseskiljande språkljuden, dvs.
fonemen. Detta har större betydelse för utvecklingen av språklig medvetenhet
än massiv exponering av text utan beledsagande ”hemmapedagoger”.
Skriftspråk är en del av vardagen i så gott som alla uppväxtmiljöer för
barn i Sverige. En väsentlig del av de 40-50.000 ögonfixeringar vi gör per
dygn landar på ord, bokstäver och siffror. För den som inte behärskar teckensystemet
utlöses emellertid inga språkliga analysprocesser av själva exponeringen.
En stor del av alla analfabeter i världen lever i stadsmiljöer med
rika möjligheter till skriftspråksexponering (Lundberg, 1991). Återkommande
tecken med instrumentell betydelse (t.ex. ”M” för McDonalds) bildar
logografer som fungerar som orienterings- och identifikationsmärken
även för den ej läs- och skrivkunnige. Det är däremot inte uppenbart för
lille Mats som inte kan läsa och skriva att M i McDonalds är samma tecken
som begynnelsebokstaven i hans namn. Själva exponeringen räcker inte för
att ”skriftspråksbadet” skall leda fram mot läsning. Det krävs instruktion i
systemets sätt att fungera. Nyfikna barn skaffar sig sina egna pedagoger som
kan guida dem i färdighetsutvecklingen. Papper och färgpennor finns till
hands för att rita och måla både bilder och bokstavstecken. Vuxna och storasyskon
är medbedömare, medtolkare och medskapare. På ett närmast magiskt
sätt kan man få tecknen att låta (”Mamma, vad står det här? Vad skrev
jag?”). Hemligheten bakom den alfabetiska koden, dvs. att man skall koppla
bokstavstecknen till språkljud, uppenbaras för de flesta barn först i samband
med skolstarten – i förskoleklassen och i första årskursen i skolan.
Den avgörande svårigheten har att göra med att talsignalen innefattar
en närmast kontinuerlig ström av ljud med underartikulationer, assimilationer,
reduktioner och samartikulationer som barnet kan handskas med
på ett alldeles naturligt sätt. I den alfabetiska skriften däremot framträder
orden skilda från varandra. De enskilda fonematiska segmenten är representerade
av diskreta bokstavstecken. I t.ex. ordet ”bok” framträder varje
byggsten med tydlighet – en inledande konsonant , en mellanliggande vokal
och en slutkonsonant. När vi talar säger vi inte ”buh – ooo –kuh” . I stället
Dyslexi – en kunskaPsöversikt 9