Dyslexi – en kunskapsöversikt - CM Gruppen

Dyslexi – ett sPrÅkBiOlOGiskt FunktiOnsHinDer
(Elbro & Klint Petersen 1998), 1998). Barn som inte förmår uppfatta skillnaden
mellan närliggande språkljud som /b/ och /v/, eller /u/ och /y/ får svårt
att uppfatta regelmässigheter i flödet av språkljud i talet. De får så otydliga
specifikationer av språkljuden i modersmålet att de inte uppmärksammar
rimändelser etc. Redan under de första levnadsåren kan man upptäcka en
sämre förmåga hos barn i riskgrupper för att utveckla dyslexi (i familjer med
en dyslexihistoria t.ex., jfr Lyytinen, et al., a.a., 2004) att uppfatta skillnader
mellan närliggande språkljud. Dessa tidiga språkuppfattningsproblem predicerar
en sämre utveckling av språkliga förmågor. Man kan t.ex. upptäcka
en långsammare ordförrådsutveckling hos barn i riskzonen för dyslexi. Barn
med tidiga taluppfattningsproblem klarar verbala minnesuppgifter sämre i
femårsåldern. De tidiga språkuppfattningsproblemen är också tydligt relaterade
till senare läs- och skrivsvårigheter. Man kan på gruppnivå med relativt
stor säkerhet förutsäga läs- och skrivinlärningsproblem i sjuårsåldern
med hjälp av språkutvecklingsindikatorer vid tre års ålder (Lyytinen et al.,
2005, de Jong et al., 2004).
Fonologisk förmåga, ordavkodningsstrategier och läsförståelseprocesser
Det typiska utvecklingsmönstret hos barn med tidiga dyslexiindikationer
är att de oftast ouppmärksammade problemen före skolåldern resulterar i
stora svårigheter i läs- och skrivinlärningsstarten. De har svårt att lära sig
hur språkljuden representeras av bokstäver – koden förblir dunkel och svårbegriplig
för dem långt efter det att andra barn förstått och lärt sig tillämpa
principerna för svenska språkets stavning. En komplicerande faktor i sammanhanget
är den ”morfofonematiska” rättstavningsprincip som svenska
akademin fastslog för 200 år sedan (Herrström, 2003). I motsats till förhållandet
i vårt östra grannland Finland tillämpas inte ”ljudenligt stavning”
konsekvent i Sverige. I stället behåller rotmorfemen oftast sin stavning även
när uttalet förändras, t.ex. i samband med att rotmorfemet böjs; Rotmorfemet
”hög” stavas likadant när det förekommer ensamt som när det böjs
(”högt”), trots att //g//-fonemet förändras till ett //k//-fonem. De barn
som långsammast tillägnar sig fonemprincipen för stavning behåller den
när det skall ta sig an mera komplicerade ord att stava. De stavar kanske
”högt” som ”hökt”, och överutnyttjar ibland samtidigt den fonetiska informationen
i orden och skriver ”skatt”som ”sgatt”. När de läser har de inte rätt
ortografiska mönster i huvudet, utan blir osäkra på relativt vanliga ord som
inte följer de enkla stavningsprinciperna. Detta hänger samman med det
läsmotstånd de av förståeliga skäl utvecklar. De får för litet läserfarenhet för
att bygga upp ett förråd av ortografiska strukturer och vanligt förekommande
”läsord” som inte stavas enligt fonemprincipen. Bristen på mängdträning
Dyslexi – en kunskaPsöversikt 33