Dyslexi – en kunskapsöversikt - CM Gruppen

Dyslexi
– ett språkbiologiskt funktionshinder
Medan fenomenet ”dyslexi” observerades och beskrevs tydligt redan för över
100 år sedan, med ungefär samma framträdelseform som det vi ser idag, har
teorier om dyslexins orsaker skiftat kraftigt. En mängd olika förklaringar
har föreslagits. Problem med synen lanserades som förklaring av flera ögonläkare
i början av 1900-talet. Beteckningen ”ordblindhet” lever fortfarande
kvar som resultat av denna teori. Upplevelser av ”hoppande bokstäver” ledde
forskare att söka orsaken i bristande ögonkoordination (”samsynsproblem”),
eller brister i samspelet mellan ögonfixeringar och sackader (de lässpecifika
ögonrörelser man gör när man flyttar blicken mellan fixeringspunkter på
textraden). Vellutino et al., (2004) sammanfattar resultaten av de empiriska
försök som har genomförts för att testa ”ordblindhetsförklaringen”:
”To be brief, in studies conducted comparing poor and normal readers across a broad age
range (most often grades 2 through 8), few significant differences between these groups
were found on measures of visual processing ability when the influence of verbal coding
was controlled.” (Vellutino et al., 2004, s. 8).
Andra forskare har betraktat dyslexi som ett problem med hörselsinnet.
Eftersom många människor har problem med både tal och taluppfattning
parallellt med sina läs- och skrivproblem sökte man orsaken till läs- och
skrivsvårigheterna i brister i hörselsinnet. Experiment som gjordes i USA
på 1970-talet (Tallal, 1980, ref i Vellutino, 2004, s. 16) visade att barn med
tal- och språkstörningar hade problem att uppfatta snabba ljudförlopp, särskilt
då fonologiskt närliggande ljud som //ba// och //da//, fonem inne i
konsonantkluster //kstr..//,eller snabba skiften i tonhöjd mellan ljud. Man
arbetade inte med språkljud i experimenten, utan med syntetiska ljud som
producerades av en dator. När man tränade försöksdeltagarna genom att
”tänja ut” de snabba ljudförloppen för att sedan gradvis dra samman dem
igen, menade man sig se tydliga positiva effekter på förmågan att göra diskriminationerna
inne i de snabba ljudförloppen.
I praktisk diagnostik utgick man länge från att det gick att särskilja olika
subtyper av dyslexi. Boder (1973) talar om ”dysfonetisk”, ”dyseidetisk” och
”alektisk” dyslexi. Den ”dysfonetiska dyslektikern” förlitar sig på helordsläsning,
och är mer eller mindre oförmögen att ljuda sig igenom ord han inte är
Dyslexi – en kunskaPsöversikt 27